Jezebel såg på brevet han hade i handen, det var inte det att han var ovan att få brev som gjorde honom chockad, utan det var för att brevet var från Draco. Det som chockade honom mer var att han bad om hjälp. Jezebel undrade vad han hade gjort med henne nu eftersom han behövde en läkares hjälp. Han skakade på huvudet och plockade ihop utröstningen han behövde, han älskade henne för mycket för att inte kunna strunta i brevet. Även om hon för tillfället var en idiot som återvände till honom. Men egentligen hade han ingen rätt att skälla på henne, han visste det! Jezebel gjorde nämligen samma sak när det gällde sin far, kallade han kom han som en hund. Det var inte det att han ville fly, han kunde helt enkelt inte och det visste hans far. Hon transfererade sig till deras lägenhet och gick in utan att knacka men han kom inte in obemärkt, Draco hade hört honom
"Vi är i köket" ropade han och Jezebel var inne i rummet med fyra stora kliv och han såg den bisarra scenen, hon låg avsvimmad och blödende på golvet mitt bland alla glasskärvor och Draco satt oroligt bredvid henne och Jezebel förstod sig inte på honom. Varför slår han henne om han nu är så mån om att hon skall må bra?
"Kan du hjälpa henne?" frågade Draco med sprucken röst
"Ja om du är tyst kan jag det" svarade Jezebel kallt och satte sig ner på det kalla golvet. Han flätade snabbt håret så det inte skulle vara i vägen innan han lyfte henne försiktigt upp i sittande ställning. Han såg på såret och grimaserade ogillande, det var djupt och hon blödde kraftigt.
"Om du nödvändigt måste slå henne kan du åtminstone göra det så hon inte förblöder eller så du inte behöver kalla på mig" sa han iskallt och såg på Draco innan han tog fram en trasa och blötte ner den under kranen och började tvätta såret
"Hon ramlade faktiskt" sa Draco ursäktande och Jezebel trodde honom inte, men han orkade inte bråka om det. Han fick bort smutsen och tog sedan fram en pincett och började ta bort glasskärvorna och han var glad över att hon var medvetslös.
"Kan du inte bara låta henne gå? Förtjänar hon inte att vara lycklig?" frågade Jezebel och tog bort det sista glaset.
"Jag vill inte att hon lämnar mig" mumlade Draco och Jezebel fnös och såg att Draco var på väg att slå honom, var det de enda han gjorde?
"Slår du mig går jag med en gång" sa Jezebel och Draco hindrade sig själv och doktorn dolde ett leende. Han kanske brydde sig om henne ändå? Inte för att han tänkte låta henne tvingas leva med honom hela livet för det. Jezebel letade fram en salva som skulle stoppa blödningen och han smörjde snabbt på den innan han sydde ihop såret och la henne ner i sitt knä. Hon var likblek och han undrade om hon skulle vakna igen. Hade han varit i hennes ställe hade han aldrig velat vakna igen. Draco reste sig efter en stund och tog ner en kopp och Jezebel antog att den var för kaffe eller te.
"Du blöder" sa Draco plötsligt och Jezebel visste att han syftade på såren på hans rygg
"Det angår inte dig" svarade han kallt och Draco ryggade nästan tillbaka.
"Men det angår mig" sa en låg röst och han såg in i hennes blåa ögon, hon hade vaknat.
"Det är inget, jag känner det ändå inte" sa han bara lågt och hon kramade svagt hans hand och Jezebel blev förvånad över att hon hade kraft nog att vara oroad för honom, men han antåg att det var hennes sätt att be om ursäkt. "Jag träffade Alexis igår det är allt" sa han kyligt och han såg till sin förvåning tårar i hennes ögon.
"Varför gör han det här mot dig?" frågade hon med sprucken röst
"Varför gör han det här mot dig?" sa Jezebel och såg på Draco som vek undan blicken och hon svarade inte heller. Draco ställde ner koppen och lämnade lägenheten efter att ha smällt igen dörren. Jezebel var väldigt förvirrad nu. Draco var som förbytt men han visste inte om det var på gott eller ont. Jezebel mötte de blåa ögonen igen och hon log svagt mot honom
"Han gör det för att han älskar mig. han vill skydda mig från arvssynden" sa Jezebel lågt "Han har alltid gjort det. Du förstår jag är ett barn mellan honom och hans älskarinna. När vi var små försvann mina stora systrar men jag tänkte inte på det så mycket mer när min far skaffade en gård till mig och min mor på landet. Jag älskade det, jag var ute nästan varje dag och jag hade en bästa vän som hette Snark, han var ett får" sa Jezebel och log lite "men så en dag upptäckte jag att vi åt djuren på farmen och jag mådde illa, de var mina vänner och jag åt upp dem. Jag vägrade äta kött mer och min far gav mig det här halsbandet" sa han lågt och drog fram ett svart kors "det skall symbolisera livet och att vi måste äta andra för att överleva. Jag bär det alltid med mig för att påminna mig själv vad livet är. Efter ett tag blev jag sjuk och min far tog med mig till London och lät operera mig. jag blev faktiskt mycket bättre. Jag gillade inte staden lika mycket så klart, men jag studerade flitigt för att göra min far stolt. Och så en dag lovade min far at t jag skulle få se Snark om jag åt lite kött" sa han lågt och tystnade en stund. Han hade inte berättat det här för någon innan. Han höll tillbaka tårarna och tog ett djupt andetag "dum som jag var åt jag givetvis upp köttet och min far skrattade,
-han undrade hur min vän smakade?
han fick mig att äta upp Snark och han berättade att han operaerat in mina systrars organ i mig, så jag har ätit både min bästa vän och mina systrar. Jag flydde från rummet och träffade på ett av min fars organisations projekt och jag såg på den döda mannen och hans organ. Han var varm och jag upptäckte att jag gillade varma saker. Efter det började jag studera till kirurg. Min far piskar mig ibland när han anser att jag gör fel eller för att jag skall ta straffet för de fel han gör" sa Jezebel lågt och stirrade rakt fram. Han kände hur hon ansträngt satte sig upp och deras blickar möttes. Han såg tårarna rinna längs hennes ansikte
"Jezebel jag är så ledsen. Jag visste inte…och så fick du mig att ta hand om…jag är så korkad" sa hon lågt och dolde ansiktet i händerna och Jezebel såg förskräckt på henne
"Det är inte ditt fel. klart du inte visste jag har ju inte sagt något" sa han och tog henne i sin famn "du är inte alls korkad. Och det är ingen som sagt åt mig att ta hand om dig, jag hade kunnat gå vilken sekund som helst, men jag valde att stanna hos dig för att du behöver mig och jag behöver dig" sa han lågt och strök henne över ryggen och kände snart sina egna tårar rinna. Han hade inte gråtit på flera år, det tjänade inget till. Hon såg på honom
"Jag lovar att aldrig lämna dig, aldrig" sa hon lågt och Jezebel tänkte precis svara när han såg Draco stå i dörröppningen. Hans blick var blandad med sorg och vrede.
"Du lovade att aldrig lämna mig" sa han lågt till henne och hon såg inte på honom
"Jag har inget val när det gäller dig Draco. Jag kan inte lämna dig, men det är inte frivilligt, när det gäller Jezebel är det de" sa hon lågt
"Då flyttar vi långt bort från honom" sa Draco ilsket och tog tag i henne "jag vill aldrig att du söker upp oss" sa Draco och såg på honom och snart var de borta. han hade förlorat henne igen, men han lovade sig själv att hitta henne. tillskillnad från honom som inte kan bli fri, kan hon bli det. han ställde sig upp och såg ut genom fönstret
"En dag skall du slippa honom, jag lovar. Du förtjänar att vara lycklig och jag skall göra vad som än krävs för att det skall bli sant" sa han och försvann sedan bort från lägenheten som nu låg tom och öde.