Jezebels blick var fäst på platsen som hon precis försvunnit ifrån. Ännu en gång hade hon glidit ur händerna på honom, det var som om han försökte fången vinden. Hur mycket han än försökte kunde han inte hålla kvar henne, hur mycket han än ville hjälpa henne kunde han inte. Men han förstod henne, hur hon måste känna sig när alla drar i henne och försöker styra hennes liv. Hon var ju trots allt en människa och inte en marionetdocka. Jezebel vände blicken mot Voldemort som såg rasande ut och sedan på Remus som verkade se mer sorgsen ut, tillslut såg han på Draco som såg helt förkrossad ut.
"Ge tillbaks hennes son och låt henne vara" skrek Voldemort och Jezebel och Remus kunde precis stoppa honom från att hoppa på Draco "släpp mig" morrade han och Remus släppte genast när han kom på vem han höll i men Jezebel gav sig inte. Voldemort hade kunnat vara djävulen själv men han tänkte inte låta honom döda Draco.
"Dör han försvinner Fai för alltid och då kommer hon aldrig prata med dig igen" sa Jezebel ansträngt. och Voldemort slutade att försöka slita sig loss.
"Men han har inte rätt att göra så" morrade han argt.
"Nej det har han inte men det finns inte mycket vi kan göra och just nu vill hon inte ha vår hjälp. Hon har rätt och du vet det" sa Jezebel lugnt.
"Ja jag vet, det barnet har alltid haft en stark vilja" sa Voldemort och såg hatiskt på Draco som sjunkit ihop på golvet och bara stirrade ner i sina händer.
"Trodde du verkligen att hon fortfarande älskade dig Malfoy?" sa Remus kyligt och försköte möta Dracos blick men han vände bort den och undvek att svara.
"Varför plågar du henne?" sa Jezebel
"Allt är hans fel" sa Draco tyst och Jezebel fattade att den blonda mannen syftade på Voldemort
"Mitt fel? det är du som skadar henne" sa Voldemort argt och gick mot Draco men Jezebel gav honom en varnande blick, han skulle stoppa Voldemort igen, inte för att han brydde sig om vad som hände med Draco men han var tvungen att ge henne tillbaka sin son.
"Det var du som gav mig märket och störtade min familj i fördärvet" spottade Draco fram och reste sig "Jag var tvungen att bygga upp vårt namn igen och hon hjälpte mig"
"Det var inte gratis, du tvingade henne! Du har brutit sönder henne! ser du inte det? hon skrattar inte, hon ler aldrig, hon är fångad i ett mörker och det är ditt fel!" sa Remus kallt.
"Varför lägger du dig ens i? Du har ingen rätt till det" sa Draco argt.
"Vi bryr oss om henne så vi har all rätt i världen" sa Voldemort.
"Det gör jag med!" sa Draco och Jezebel kunde inte låta bli att skratt.
"Du bryr dig inte alls! Du är besatt av henne men det är inte samma sak" sa han kallt men Draco verkade inte förstå det.
"Jag gör som jag vill" sa han kallt och transfererade sig bort från platsen och Jezebel suckade, han hatade att han inte kunde göra mer för henne.
"lika bra att vi med försvinner. Hon kommer inte tillbaka dit och hon vet vart hon kan hitta oss" sa Remus och de andra nickade. Voldemort och Remus försvann och han antog att de återvände till sina hem. Jezebel såg på huset och suckade. Hur många mer hus skulle han behöva besöka för att hitta henne, hur många gånger skulle hon behöva sväva mellan liv och död innan han kunde rädda henne, hur många tårar skulle hon behöva fälla för att någon skulle förstå. Han suckade och önskade han kunde göra mer. Hon förtjänade bättre, hon förtjänade att få ha ett eget lyckligt liv. Han koncentrerade sig på sin lägenhet och snart transfererade även han hem till sig.