Hon vaknade av att någon rörde henne och hon slog genast upp ögonen.
"Det är ingen fara lilla vän" sa Pomfrey och hon såg sig förskräckt omkring i rummet och upptäckte till sin lättnad att hon var i sjukhusflygeln.
"Hur mår du?" sa en välbekant röst och hon vred på huvudet och mötte professor McGonagalls blick, trotts att det gått många år sedan hon var elev kallade hon fortfarande sin gamla föreståndare för professor.
"Jag har mått sämre" sa hon bara och såg ner i täcket. "jag ber om ursäkt, det var inte meningen att svimma. Jag vill inte vara till besvär" sa hon lågt
"Men herregud du är inte till besvär, men du oroar mig" sa den nuvarande rektorn "vad har du råkat ut för?"
"Draco" sa hon bara lågt och McGonagall flämtade till och Pomfrey tappade brickan hon bar på och hon ursäktade sig.
"Gjorde han det här mot dig?" frågade Pomfrey och hon nickade bara som svar.
"Kära barn, hur kan någon göra så mot dig? ja mot någon?" frågade McGonagall
"Det är en lång historia" sa hon bara och de såg på henne och hon började sakta berätta allt som hänt och när hon var klar hade både Pomfrey och rektorn tårar i ögonen.
"Varför pratade du inte med oss?" frågade McGonagall.
"För att ni drog er undan, hela orden när min far vann" svarade hon bara.
"Vi är ledsna för det" sa hon ursäktande "men vad gör du här? fanns det någon anledning till att du flydde hit?" frågade McGonagall artigt
"Jag ville prata med Sev" sa hon lågt och McGonagall såg först konstigt på henne men nickade sedan
"Jag följer dig till kontoret" sa rektorn. Hon reste sig långsamt ur sängen och höll på att ramla ihop men hennes före detta föreståndare tog tag i hennes arm och stödde henne på färden mot kontoret och upp för trappan. Snape sov när de kom in och men Dumbledore var vaken och han väckte sin vän som såg surt på honom. McGonagall satte henne ner i en stol och lämnade sedan rummet
"Herregud vad har hänt med dig?" frågade Sev förskräckt
"Måste vi prata om det? jag ville bara få prata med dig utan att behöva tänka på det" sa hon lågt men Sev gav henne en genomträngande blick och hon orkade inte protestera och berättade för andra gången den dagen hela sin historia och när hon var klar såg Severus ut som om han ville döda någon.
"Hur kan han? han kan inte slå dig! och han kan inte låsa in er son heller!" sa han argt "Tur för honom att jag sitter fast här" Severus kokade av ilska och hon kunde inte låta bli att le lite över att han ville frösvara henne. Dumbledore la en lugnande hand på Severus axel och den forne trolldrycksläraren lugnade sig lite.
"Jag önskar verkligen jag kunde vara hos dig just nu" sa Severus och hon nickade och kände tårarna börja rinna. Det var inte rättvist att han var tvungen att vara död när andra levde.
"Gråt inte, det ordnar sig" sa Severus men hon bara skakade på huvudet och reste sig på vingliga ben och gick fram till fönstret. Långt där nere gick eleverna runt i snön och hon önskade hon var en av dem.
"Du kommer på en lösning det gör du alltid" sa Dumbledore och hon vände sig om och log mot dem
"Tack, det känns lite bättre" sa hon och tog bort håret från ansiktet "jag saknar er båda två så himla mycket"
"Vi saknar dig med. Skolan är inte vad den var utan dig" skrattade Severus och hon skrattade lätt, han kunde alltid få henne att skratta, det spelade ingen roll hur ledsen hon var.
"Jag måste gå nu, men jag lovar att komma tillbaka till er så snart jag kan" sa hon leende och de nickade
"Du vet vart du hittar oss" sa Severus och hon lämnade sakta rummet och mötte McGonagall i trappan, hon sa adjö till henne och samlade sina krafter och transfererade sig till Jezebel, hon ville bara att han skulle hålla om henne och sekunden efter att hon landat i hans lägenhet hade hon hans armar runt sig och hon andades ut och lutade sig mot honom.
"Det är bra nu" sa Jezebel och satte henne ner i soffan och hon lutade sig mot honom.
"mm bra" sa hon och svimmade åter av utmattning.