Jezebel stod bredvid henne där hon stod i fönstret och såg ut. Han väntade tålmodigt på att hennes far skulle ordna en sökpatrull. Draco hade bara angett i vilket område i London Fai fanns, och det var ett stort område.
"Lugn de hittar honom" sa Jezebel och försökte lugna henne.
"Hur vet du det? tänk om de aldrig hittar honom eller om han redan är död, jag tror inte jag klarar av det. jag har väntat på att få tillbaka honom i så många år" sa hon och började gå fram och tillbaka över golvet med en orolig blick.
"Du måste tänka positivt, du blir bara mer nervös annars" sa Jezebel och satte henne ner på soffan, det var lätt för honom och säga åt henne att tänka positivt, det var inte hans son. Det knackade på dörren och hon flög genast upp.
"Kom in" sa hon och hennes far steg in i rummet. "har ni hittat honom?" frågade hon hoppfullt.
"Ja vi har hittat honom" sa hennes far och hon andades ut.
"Vart är han då?" frågade hon oroligt och hennes far såg allvarligt på henne.
"Han är bakom en dörr och vi kommer inte in" sa hennes far irriterat och hon hade lust att skrika, hon var så nära men ändå så långt borta.
"Låt mig försöka" sa hon och hennes far nickade och räckte ut handen och hon tog den med sin ena hand och höll fast i Jezebel med den andra och hennes far transfererade dem till ett fallfärdigt hus och hon rös till.
"Hur kan han stänga in honom här" sa hon argt och såg på de andra som inte sa något, och vad skulle de säga? Det var ingen av dem som förstod hur Draco längre tänkte. Hon steg fram till dörren och såg på den, Fai skulle aldrig ta sig ut genom den här själv, och det var antagligen Dracos avsikt. Hon la sin hand på handtaget och tryckte ner det, dörren gled genast upp och dem andra såg förvirrat på henne, men hon antog att Draco skulle låta henne få Fai om hon hittade honom. Hon puttade upp dörren helt och såg på den mörka trappan som gick neråt och hon klev rakt in i mörkret. Hennes far tände trollstaven bakom henne och hon gick nervöst ner för trappan och stannade framför ytterligare en dörr.
"Jag vet inte om jag klarar av det" sa hon lågt och Jezebel tog hennes hand och hon öppnade långsamt dörren, allt var svart och tyst och först trodde hon att Draco hade ljugit för henne, men när hennes far lyste upp rummet såg hon en liten gestalt i ena hörnet och hon kände sig sorgsen, hur hade Draco kunnat göra så mot deras son. Hon stod som förstelnad och bara stirrade på honom innan tårarna kom rinnande.
"Fai" sa hon lågt och gick mot sin son. Hon satte sig på golvet bredvid honom och kände hur fuktigt det var på marken, hennes knän blev genast blöta och hon hoppades att han inte skulle fått lunginflammation. Hon strök honom över håret och kände hur kall han var. Hon blev egentligen inte förvånad när hon kände att filtarna han låg på var blöta. Hon lyfte upp sin son i famnen och förundrades över hur lätt han var. Hennes far la en hand på hennes axel.
"Jag beklagar" sa han och hon såg på honom och förstod inte alls vad han menade.
"Jag har ju honom, varför ser du så sorgsen ut?" frågade hon och såg på sin son som log lite i sömnen.
"Gumman han är…död" sa Voldemort lågt och hon såg ner på sin son och såg för första gången blodet som hade fläckat hans klädsel.
"Du ljuger" skrek hon även om hon visste att det var sant. Hon tryckte sin son mot bröstet, det fick inte vara sant inte efter all tid hon har fått vara utan honom, hon hade väntat på att få hålla honom i in famn i flera år och nu när hon får göra det är han död.
"Du måste låta honom gå" sa Jezebel som satte sig bredvid henne.
"Det måste jag inte alls" sa hon förskräckt och reste sig upp med Fai i famnen "Jag tänker aldrig lämna honom igen, inte efter så många år. Vi skall alltid vara tillsammans" sa hon bestämt och gick mot utgången och de andra två kom efter henne.
"Han måste begravas, du vill inte minnas honom så här" sa Jezebel vänligt till henne men hon svarade inte.
"Jag vet vad jag måste göra" sa hon och koncentrerade sig på den plats hon alltid hade flytt till när hon kunnat. Snart stod hon på den blåsiga ön, med alla Shettlands ponnyer, det var hennes fristad. Hon gick mot kanten som vette ner mot havet, havet stormade som det nästan alltid gjorde och hon såg ner på det. Hur många gånger hade hon inte funderat på att slänga sig rakt ut och bara avsluta allt, men hon hade levt för Fais skull och nu fanns han inte längre, hon såg på sin son som låg blek i hennes famn.
"Du var verkligen en ängel" sa hon lågt och pussade honom i pannan och ställde sig närmare kanten.
"Cara gör det inte" ropade Jezebel och hon vände sig om och mötte de blåa ögonen, för att sedan se in i sin fars röda ögon.
"Jag älskar er, men jag älskar inte livet längre" sa hon och lutade sig bakåt och föll ner mot havet långt nedanför, hennes smärta skulle äntligen ta slut, hon skulle bli kvitt helvetet hon levt i och hon skulle få vara tillsammans med Fai igen, hon kände inte smärtan som träffade henne när hon slog mot den hårda vatten ytan utan hon sjunk bara rakt igenom, och allt blev för alltid svart.