Kapitel 3: Dream or reality?

Those silent nights can break you, don't let the darkness take you, i'll light a candle.

Det blev inte särskilt mycket sömn för Ginny den natten. Var det inte mardrömmar så var det någon slags panikångest som fick henne att andas helt galet, och var det inte det så kom hon absolut inte till ro. Det var en väldig lättnad när armbandsklockan visade halv åtta och hon äntligen kunde dra upp mörkläggningsgardinen – Inte för att hon trodde att dagen skulle vara lättare än natten, men då kunde man åtminstone sysselsätta sig med något...

Det knackade på dörren och Ginny vände sig genast mot den.

"Kom in." Dörren öppnades och snart befann hon sig i armarna på sin mamma, Molly Weasley. Det var lugnande på något sätt, vilket fick henne att stå kvar där och bara tillåta sig själv att slappna av lite. Till en början verkade Molly också känna så, för hon var tyst en bra stund innan hon sa någonting.

"Är du okej?" sa hon till sist.

"Jag har sovit max två timmar totalt och det känns redan som att livet inte kommer vara okej på tio år. Så nej, inte egentligen." Molly drog lite på mungiporna av Ginnys buttra svar.

"Sätt dig ner. Jag ska prata med dig."

"Prata på.." Ginny slog sig ner på sin gamla säng, den som egentligen var alldeles för liten och för tom mot vad hon hunnit vänja sig vid de senaste fyra åren.

"Jag måste prata med dig om graviditeten."

"Jag är 21 år gammal. Jag har jobb, jag har ett hus. Harry ha..." Hon fick avbryta sig själv där och bet sig hårt i läppen för att inte börja gråta.

"Det är bara det att Harry ligger i koma."

"Säg-det-inte!"

"Förlåt, förlåt... Men min punkt är... Ginny, skulle du orka att ta hand om ett barn helt själv?" Molly lät helt lugn medans Ginny försökte hindra sig själv från att skrika åt henne.

"Mitt andra alternativ är att döda det! Tror du att jag skulle vilja döda någon som aldrig gjort mig något? Tror du jag skulle kunna döda ett barn, mitt barn, Harrys barn? För det kan jag inte." Trots att hon inte skrikit fick Ginny hämta andan efter meningarna. Molly satt bara och betraktade henne en stund.

"Nej. Det tror jag inte."

"Bra." Ginny lät blicken fly till Piggy som lekte med sig själv utanför fönstret istället för att säga något mer."

"Men i så fall skulle jag föredra att du bodde här så länge, så att du slipper vara själv. Så att du kan få hjälp, om du skulle behöva det."

"Visst. Kör på det. Jag kan bo här. Inte för evigt bara." Ginny ryckte på axlarna.

"Bara tills graviditeten är över och du känner att du kan flytta hem igen."

"Godkänt."

"Då så. Och om du har några frågor…"

"…Så är du mästare på allt som har med graviditeter att göra. Jag vet det." Ginny log och Molly drog också på mungiporna.

"Det är frukost om en stund, om du vill äta något."

Efter att Molly gått satt Ginny kvar helt stilla på sängens vita överkast en stund. Hon visste inte om hon var hungrig eller om hon inte var det, för det var fortfarande en känsla av att inget spelade någon roll. Det nu två dagar gamla graviditetstestet låg kvar på sängbordet, fortfarande lika tydligt positivt. Hon hade trott att det skulle blekna eller något, men det hade det inte gjort. Hon tog upp det i sin hand och snurrade på det i handen. Det var en overklig tanke, att veta att om nio månader skulle livet vara ett helt annat.

Det hade varit mycket bättre om Harry låtit bli att hamna i koma. Mycket.

Ginny hade egentligen ingen lust att äta, men samtidigt gissade hon att om hon slutade äta skulle hon bara råka in i mer problem, så hon gick ner till frukostbordet i alla fall, försökte att inte tänka på de gånger hon suttit där med Harry, den där gången då hon var 11 och han bara suttit där en morgon, när de ätit julmat och han hade haft fluglarver i håret… Varför skulle alla platser nödvändigtvis vara så fulla av minnen? Hon bet sig hårt i tungan för att inte gråta och satte sig på stolen bredvid Hermione.

Det var tur att Mollys mat alltid gick att få ner, för annars var Ginny bombsäker på att hon bara skulle ha fått upp allt igen. Det gick inte ens att äta utan att drabbas av allt för många minnen. Hur kunde det finnas så många, och hur kunde minnen vara så plågsamma? Hon tittade ner på boken hon höll i och insåg att hon bläddrat minst 30 sidor i den utan att ta notis om ett enda ord. Det här var bara hopplöst. Vad läste hon för bok, förresten? Hon tittade på framsidan – Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Scamander. Hans sonson hade varit hemma hos Luna senaste gången Ginny varit där, men hon hade inte fått något ordentligt intryck av honom eftersom det enda han gjorde var att försöka fånga Lunas uppmärksamhet. Luna själv hade inte verkat så särskilt intresserad.

"Ginny, är du vid liv?" Ett välbekant skratt från hennes äldsta bror, Bill, tog henne tillbaka till verkligheten.

"Tror det… Hur så?"

"Kan vara bra att veta", flinade han och tittade ner på sin yngsta dotter, knappt ettåriga Dominique, som börjat klättra på hans fötter. "Åh, snälla, Dominique, jag vill ha mina fötter ifred." Han tittade upp på Ginny igen. "Hon har utforskat dem hela morgonen, mina fötter är tydligen väldigt intressanta…"

"Världen är väldigt intressant för en ettåring." Molly skrattade. "Och där ingår fötter."

"Tack, det visste jag, men jag har redan fått tre bett, och hennes tänder är vassa…"

Det tog faktiskt bara några minuter innan Dominique tröttnade på Bills fötter och istället klättrade upp i Ginnys famn. Bill gick direkt för att plåstra om sina fötter, och Ginny var ett tag säker på att Dominique skulle stappla iväg till honom direkt, men hon satt tålmodigt kvar och efter ett tag somnade hon. Hennes händer var slutna om en liten slinga av Ginnys röda hår och hon gav till små lustiga läten i sömnen ibland, vilket gjorde henne ännu charmigare. Det var på något sätt väldigt lugnande att ha en varm liten varelse i famnen, en varelse som knappt hade någon aning om hur farlig och svår världen kunde vara. För Dominique existerade inget annat än personer som älskade henne, och hon behövde inte gå runt och sakna människor så att det gjorde ont i hjärtat. Hon log i sömnen, även drömmarna verkade vara henne tillfreds. Det skulle vara bra skönt att få vara en ettåring ibland, som aldrig behövde tänka på mer saker än lek, mat och sömn.

"Du ser väldigt avslappnad ut med henne i famnen." Bill hade ljudlöst lyckats sätta sig i soffan bredvid Ginny.

"Jag känner mig avslappnad. Det är skönt. Jag har inte varit det på några dagar."

"Barn är mycket bättre på att hantera sorg än vuxna, läste jag någonstans. Jag är ganska säker på att det stämmer också." Bill strök sin dotter över det blonda håret.

"Det gör det säkert. Men hon lugnar ner mig också, på något sätt. Hon utstrålar något slags lugn", sa Ginny tyst. Bill nickade som om han inte riktigt hört vad hon sa.

"När jag fick brevet igår stod jag bara och stirrade på det i en evighet, eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Men sedan tittade jag på Victoire och Dominique… och insåg att jag inte kan gräva ner mig i sorg. För de behöver mig." Han tittade allvarligt på henne. "Du har också någon som behöver dig."

"Det är bara så overkligt just nu", mumlade Ginny. Bill log.

"Det kommer ikapp dig."

Det gick förvånansvärt lätt för Ginny att somna den kvällen, rätt som det var hade hon glidit in i den välbekanta sömnbubblan. Kändes det som, i alla fall. Bara någon sekund senare öppnades hennes ögon och hon fann sig själv sittandes i något konstigt blåskimrande rum med böjda väggar. Var det en dröm, eller var det någon konstig verklighet, och hur hade hon kommit hit? Hon tittade ner på sig själv och fann att hon var klädd i samma blåa tröja och mörka jeans som hon haft under dagen. Hon reste sig försiktigt för att utforska rummet, men fann att någon magnetisk kraft hindrade henne från att ta mer än några steg framåt. Besviken satte hon sig genast ner på den blåskimrande ytan igen. Hon hann knappt undra vad som gjorde att hon inte kunde ta sig ifrån det konstiga rummet innan en ytterst välbekant figur uppenbarade sig kanske fem meter framför henne. Hon skyndade sig upp på fötter igen och försökte sträcka ut händerna mot honom, men det gick inte. Istället stod hon och tittade rakt på den människa som hon älskade mest i hela världen. Harry.

"Fråga inte", sa han innan hon ens hann öppna munnen. "Jag har knappt någon tid alls. Snälla, gräv inte ner dig i sorg. Minnen ska inte vara jobbiga, le åt dem. Kämpa på, för du har någon som behöver dig. Och… Jag kanske är tillbaka fortare än du tror." Harry log, det där välbekanta leendet som alltid fick henne att smälta, och sedan verkade det osynliga kraftfältet brytas, för han lade snabbt armarna om henne och kysste henne.

"Säg ingenting om det här till någon", viskade Harry och sedan började allt snurra. Ginny fick en känsla av att hon ramlade ner på golvet och sedan lyfte och sedan åkte upp och sen ner och sen åt sidan… och sedan låg hon som vanligt i sin säng, där inget verkade ha förändrats.

Vad var det egentligen som hade hänt?

*Citatet i början kommer från sången Spread a little light av Molly Sandén.