Kapitel 4: Fighting on

13 juni 2003

It goes up, it goes down, i can't get off, this rollercoaster ride, cause i think of you all the time.

Sommaren var på väg till England, och värmen steg så mycket att tidningarna gjorde en massa artiklar om den fantastiska sommarvärmen – alltid något, för då minskade pressen från tidningarna lite och den var redan alldeles för stor, även om det gick lite bättre nu när den värsta chocken runnit av. Ginny saknade fortfarande Harry, saknade honom varje timme, minut och sekund av dygnet, men på något sätt hade drömmen (eller vad det nu varit, för det hade känts mycket mera verkligt än en dröm) fått henne att känna sig lite bättre till mods. Hon var tvungen att lyssna på Harry.

Något annat hon fick lyssna på, dock ganska irriterat, var fågelkvitter klockan halv sex på morgonen. I ett träd inte alltför långt bort från hennes fönster hade några fåglar byggt ett bo, och just tidigt på morgonen kvittrade de så mycket att hon bara fick lust att kliva upp ur sängen och förhäxa fåglarna, men det var förmodligen ingen särskilt bra idé. Det var fortfarande ganska varmt i sovrummet och varmt i sängen, så Ginny skulle helst vilja ligga kvar i sängen ett par timmar, men hon visste också att när hon väl vaknat var det bara att invänta den största nackdelen med att vara gravid – illamåendet. Det var tydligen vanligt i början av graviditeten enligt Hermione, men det gjorde inte det hela mindre irriterande. I Ginnys fall brukade det vara näst intill outhärdligt några timmar på morgonen och sedan övergå till lite svagare under dagen, så länge hon höll sig borta från starkare matlukter. Det kunde säkert ha varit värre, men hon fann det ändå ganska handikappande.
Fåglarna hade slutat kvittra, så hon släppte taget om den sammetsröda kudden hon hållit för örat med och vände sig mot väggen för att kanske försöka vila en stund åtminstone, innan det satte igång.

Den här gången tog det nästan tre timmar innan hon äntligen kunde våga sig ner till vardagsrummet, i huvudet förbannandes alla saker man var tvungen att utsättas för under en graviditet.
"Du ser inte ut att vara på något vidare bra humör", var Hermiones kommentar när Ginny satte sig bredvid henne i soffan.
"Det är jag inte heller. Jag tror inte någon som nyss haft hemska attacker av illamående i tre jäkla timmar skulle vara det, faktiskt."
"Du kanske borde testa några tabletter eller något?"
"Finns det sådana, ens?" Ginny rynkade förvånat pannan.
"Du skulle väl till Sankt Mungos idag?"
"Jo, men det var på grund av Harry. De skulle prata om vad som skadade honom med mig. Annars ska jag inte dit förrän om en månad."
"Det finns mugglarmediciner annars, som går att hämta ut på apotek."
"Vad är ett apotek?" Ginny kunde bara minnas ordet väldigt, väldigt svagt.
"Det är ett... äh, strunt i det. Jag kan fixa det senare." Hermione ryckte på axlarna och sträckte sig efter The Daily Prophet istället.
"Kör de Harry eller värmen idag?"
"Harry", muttrade Hermione och tre millisekunder senare hängde Ginny över hennes axel för att se vad det handlade om.
"Ny butik öppnar i Diagongränden", läste Ginny högt. "Falso Traditori har bestämt sig för att öppna en butik där han säljer saker som hedrar Harry Potter och hans familj. Vad kan det vara?"

"ngen aning. Jag vet bara att Falso Traditori... Vet du någon som kan italienska? Jag tror det betyder något på italienska, eller något liknande språk."
"Dessvärre inte. Jag kan bara engelska."
"Jag kan lite franska, faktiskt." Hermione såg ut att fundera. "Men det är inte franskt.. Det låter italienskt.."
"Förlåt, Hermione, men jag orkar inte bry mig. Vi kollar upp Falso sen. Nu vill jag gå ut."

Enligt ugglan Sankt Mungos skickat behövde hon vara på plats vid två på eftermiddagen och helst inte komma för sent – men hon fick ändå vänta en halvtimme i ett väntrum med grönblommiga tapeter och stela trämöbler innan en blond kvinna med överdrivet mycket smink, pyntade naglar och sjukhusdräkt kom och släppte in henne till ett rum som verkade vara ett kontor. Ganska mysigt, erkände Ginny för sig själv. Det var litet och ena väggen var helt täckt med bokhyllor medans det på andra sidan fanns ett skrivbord, ett vanligt bord och fyra plaststolar.
"Alice kommer snart", muttrade kvinnan med pyntnaglarna och satte sig ner på en stol och tog fram en tidning, som hon inte verkade läsa. Istället satt hon bara och betraktade Ginny på ett sätt som verkade betyda Jag skulle gärna spränga dig i luften om jag fick men det får jag inte. Ginny vände snabbt bort blicken och tittade istället på alla pärmar som fanns i bokhyllan. De var färgorganiserade, och hennes blick fångades snabbt av en röd pärm som stack ut lite ur hyllan. Destruit aeternum stod det på etiketten, och på något mystiskt sätt fick hon en känsla av att det var ord som betydde något inte så trevligt. Dock hann hon inte tänka mer på det, för precis då öppnades dörren och en leende äldre kvinna i 45-årsåldern och en namnskylt (Det såg ut att stå Alice Beckley på den) stormade in i rummet.
"Jacqueline, du kan gå ut nu." Alice nickade snabbt mot kvinnan med pyntnaglarna, som tydligen hette Jacqueline, för hon lämnade rummet direkt. Sedan vände sig Alice mot Ginny och räckte fram handen mot henne.
"Alice."
"Ginny." Hon visste inte om hon skulle säga något mer, så hon var tyst.
"Du kan sätta dig." Alice log och pekade på bordet och stolarna, medans hon själv tog ut pärmen Ginny förut tittat på ur hyllan. Ginny slog sig ner villigt ner på en av stolarna medans Alice letade fram ett papper i pärmen, tog det i handen och satte sig på stolen mittemot Ginny.

"Det jag håller i handen är resultatet av det vi fått fram i forskningen av vad som attackerade Harry", sa hon hur lugnt som helst. Ginny svalde hårt.

"Och?"

"Det verkar som att han blivit attackerad av en ny förbannelse, som vi hittills inte vet så mycket om. Men så gott vi kunnat se av de som blivit utsatta för den.. Förbannelsen heter Destruit aeternum. Det är latin, och betyder ungefär 'förstör för alltid'. Det är vad den ska försöka göra. Det verkar som att om man är bra på den, så ger den offret en väldigt plågsam död och lyckas rubba de personer som står offret i fråga nära så illa att de får svåra ångestattacker. Men personen som använde den på Harry var inte bra på den, så Harry ligger i koma, helt oskadad."

"Förutom att han ligger i koma", muttrade Ginny sarkastiskt.

"Ja. Förutom att han ligger i koma." Alice granskade henne mjukt. "Om jag hört rätt så är du gravid, dessutom?"

"Stämmer."

"Har allting gått bra?"

"Ja då… Jag har inte kunnat tänka alltför mycket på det."

"Det kommer", skrattade Alice. "I brevet du fick så nämnde de väl att du ska få se Harry?"

"Ja…" Ginny mådde plötsligt lite illa av tanken. "Hur ser han ut?" Alice skrattade.

"Precis som vanligt. Man skulle kunna tro att han sover, jag lovar dig det. Han har inga sår och inga ärr", sa Alice lugnt. Ginny gapskrattade.

"Tänk på vem du pratar om."

"Åh, just det!" Alice skrattade också till. "Inga nya ärr åtminstone."

Någon minut senare gick de i en evighetslång korridor på den fjärde våningen. Ginny hade svaga minnen av att det var samma våning där Gyllenroy Lockman, Alice Longbottom och Frank Longbottom låg inlagda, och hon kom genast ihåg när hon varit här senaste gången. Det hade varit tillsammans med Harry – nu var det honom hon skulle hälsa på. Det var allt annat än en rolig känsla… Men det var för sent för att ändra sig nu. Hon stod redan utanför en vit dörr med en blå namnskylt som antydde att Harry James Potter låg inlagd i rummet, och det enda alternativet var att springa därifrån. Hon funderade faktiskt på det en millisekund, men lät bli.

"Vill du gå in själv eller ska jag gå in före?" frågade Alice.

"Lovar du att han inte ser läskig ut?" I samma stund som Ginny sa orden insåg hon att hon lät som en tvååring, men nåja… Hon önskade nästan att hon hade varit en. Alice skrattade till.

"Han är inte kopplad till några maskiner eller sladdar som patienter brukar vara på mugglarsjukhus, för det behövs inte här. Han har inga sår, blåmärken eller nya ärr. Det ser ut som att han sover. Vem ska gå in först?"

"Jag kan försöka." Hon skakade nästan av rädsla, men försiktigt, försiktigt, tryckte hon ner handtaget och öppnade dörren.

Ginny hade visserligen blivit förvarnad. Men… Harry såg så oskadad ut, så hel och ren, där han låg nedbäddad i det gröna sjukhustäcket. Han andades lugnt och avslappnat, och såg nästan ut att ha mungiporna vinklade lite uppåt. Glasögonen låg på bordet bredvid, tillsammans med trollstaven. Det enda som fanns i rummet förutom sängen och sängbordet var två stolar. Det såg så stelt ut att det gjorde en smula ont i henne.

"Går det bra? Kan jag lämna dig i tio minuter?" Ginny var medveten om vad Alice sa, men hon hörde det ändå inte ordentligt. Trots det nickade hon och sekunden senare var dörren stängd bakom henne.

"Harry?" Hon visste att han absolut inte kunde höra henne, men hon frågade ändå innan hon satte sig på stolen närmast sängen. Han såg verkligen precis ut som att han sov, och hon önskade av hela sitt hjärta att det hade varit så, och att han snart skulle vakna. Det var bara den detaljen att uppvaknandet förmodligen inte skulle ske förrän om tio år…

"Jag saknar dig", viskade hon så svagt att hon knappt hörde det själv.

I know you're somewhere out there, somewhere far away. I want you back, I want you back. My neighbours think I'm crazy, but they don't understand, you're all I have, you're all I have. At night when the stars light up my room, I sit by myself. Talking to the moon, trying to get to you. In hopes you're on the other side, talking to me too. Or am I a fool, who sits alone, talking to the moon.

Alice följde med henne ända bort till utgången när det en kvart senare var dags för Ginny att gå hem. Hon var tyst hela tiden, som om hon visste att Ginny inte riktigt orkade prata, men precis innan hon skulle gå ut öppnade Alice munnen.

"Lycka till med barnet."

Innan Ginny ens hade kunnat göra ett försök till att tacka hade hon gått iväg.

AUTHORS NOTE

Punkt 1: England har invaderats av en massa Alicear! Aurorchefen, Alice-läkaren och Alice Longbottom. Men det var min bästis som bestämde att Aliceläkaren skulle heta Alice. Hon bestämde även Jacqueline.

Punkt 2: Jacqueline har typ en crush på Harry och det är därför hon inte gillar Ginny.

Punkt 3: 19 juni- Jag älskar er om ni bara säger ett så enkelt ord som Grattis!

Punkt 4: Låtcitatet i början: Rollercoaster, Molly Sandén

Slutet: Talking to the moon, Bruno Mars