Kapitel 5: A reason to smile

It's everything you wanted, it's everything you don't. It's one door swinging open, and one door swinging close.

Dagarna gick snabbt under sommaren. Molly såg till att hålla Ginny upptagen med saker att göra, men oftast behövde hon knappt ens försöka. Ginny spenderade tid i Snäckstugan med Bill, Fleur och sina älskade brorsdöttrar, en vecka i Egypten hos Charlie, några kvällar hos Percy och Audrey, en massa tid i Georges affär, ännu mer hos Ron och Hermione, och även hemma hos Neville var hon ibland – oftast anslöt sig till Luna till de där, och med henne blev det alltid intressanta diskussioner.

Harry var med henne vart hon än gick. Det lät visserligen helt otroligt urfånigt, men så var det. Var det inte möbler han en gång suttit i, saker han kommenterat eller ämnen de haft långa diskussioner om, så var han ändå bara med på något sätt. Det var faktiskt ganska skönt.

Graviditeten fortskred utan större problem. Morgonillamåendet försvann och övergick till att bara dyka upp vid vissa dofter, vilket inte var riktigt lika jobbigt och mycket lättare att undvika. En dag i mitten av juli upptäckte hon plötsligt att vissa kläder började sitta alldeles för tajt, och av någon oförklarlig anledning började hon bara le.

Lite mindre än en månad senare, den 12 augusti, fick Ginny en uggla från Sankt Mungos som kallade henne till ett botarbesök den 15e augusti. Nyfiket försökte hon läsa alla rosa informationspapper om ultraljud – vilket lyckades helt okej tills hon kom till någon märklig förklaring av exakt vad man kunde se på ett ultraljud, och där blev hon så snurrig av alla läkarord att hon lade ifrån sig mappen med papper.
"Vad ska du göra på Sankt Mungos som de behöver skicka hem femtiotre papper till dig för?" Ron, som tillsammans med Hermione gjorde Ginny sällskap vid köksbordet, försökte luta sig över bordet för att se vad det stod.
"Ultraljud." Hon sköt över papprena till Ron.
"Och det behöver man sådär många papper för?"
"Tydligen."
"Jag förstår inte ett skvatt." Han ryckte på axlarna och tog en sked gröt istället.
"Det finns några papper i början som gick att läsa – resten är skrivet på obetydligt läkarspråk som snarare låter som franska och inte engelska."
"Jag kan faktiskt prata lite franska", muttrade Ron. "De säger y istället för u och uttalar inte h."
"Det är ju att bryta på franska. Fleuriska", gäspade George och satte sig på stolen bredvid Ginny. "Vad är klockan?"
"Halv tio", sa Hermione snabbt och fortsatte med att bläddra i sin bok.
"Vad läser du?" George drog till sig boken för att se titeln, och lyckades samtidigt med att välta ut ett glas med mjölk över halva köksbordet och större delen av Hermiones bok.
"Det där var onödigt", fräste hon surmulet. "Renskrubba." Mjölken försvann, men boken förblev fuktig. Hon gav George en arg blick och gick iväg från bordet.

Dagen rullade på utan större problem med sysselsättning. George och Angelina drog igång någon slags quidditchmatch med henne, Ron och Hermione och lagom till att den var slut kom Bill och Fleur och lämnade Victoire och Dominique som skulle sova över där – Resten av dagen gick åt till att hålla koll på en treåring och ettåring, vilket inte är sådär jättelätt. Inte förrän midnatt sov båda systrarna – och resten av folket i Kråkboet var inte alls speciellt långt ifrån. Ginny hade gjort åter ett försök att förstå lite fler av alla papper hon fått, men misslyckats ganska snabbt.
"Hur går det?"frågade Molly och lutade sig över Ginnys axel.
"Inte så bra. Behöver jag verkligen läsa alla papper?" Ginny grimaserade.
"Det är inte så mycket du behöver veta, tror jag." Molly ryckte på axlarna. "Det jag kan säga är att de använder en hel del mugglarmaskiner, så att du är beredd på det. Annars... Förutom ultraljudet ska de nog prata lite extra med dig, med tanke på Harry."
Med tanke på Harry.
"Jag går och lägger mig", sa hon tyst, sköt undan papprena och gick upp till sitt rum.

Natten till den femtonde augusti vaknade Ginny säkert femton gånger, ibland av nervositet och ibland av mardrömmar. Hon hade inte oroat sig för något med graviditeten ett dugg tidigare, inte hunnit tänka på det, och det var som att hennes hjärna bestämde sig för att ta igen det nu. Vad skulle hända om något gick fel? Barnet kunde ha dött. Det kanske hade något allvarligt fel på hjärta eller lungor. Det kanske hade en hjärnskada. Det fanns så många möjligheter att något skulle gå fel... Om bara tiden kunde gå fortare så hon fick veta om allt såg bra ut eller inte. Försiktigt kollade hon på den vita lilla klockan på sängbordet, som visade att klockan närmade sig fem. Alltid något, hon skulle vara på plats vid 10.30. Fem och en halv timme kvar, alltså.

Ginny insåg efter fem minuter att hon absolut inte skulle kunna somna om, så istället för att fortsätta ligga kvar i sängen steg hon upp, drog på sig en vit tröja med blåa ränder och jeans, skrev ihop en slarvig lapp som hon fäste på den vita dörren intill hennes rum, och skyndade ut ur Kråkboet. Bort mot kyrkogården, bort till Freds gravsten.

Förutom några febrilt kvittrande småfåglar var Ginny helt ensam på kyrkogården. Hon slog sig försiktigt ner på det fuktiga gräset framför den snövita gravstenen som tillhörde Fred Weasley, vilket en snirklig ingraverad text på stenen även påminde henne om. Fred Fabian Weasley, 1 april, 1978 – 2 maj, 1998. Mischief Managed. George hade valt texten med stor omsorg, och efter att Harry förklarat betydelsen för Ginny gillade hon texten mer och mer för varje dag som gick. Hon lät fingrarna sakta följa inskriptionerna medans hon långsamt slappnade av. I den helt stilla miljö hon nu befann sig var det lätt att låta tankarna lugna ner sig, och hon satt så i garanterat mer än en timme. Hon sa ingenting, för hon behövde inte prata med Fred. Han var bara ändå, lugnade ner henne. När hon reste sig upp för att gå hemåt igen var hela hon fylld med en känsla av att det nog skulle fixa sig.

På Sankt Mungos var det i alla fall liv i luckan. Folk sprang hit och dit, botare och patienter (en kvinna med fladdermusöron och apelsinnäsa var mycket nära att krocka in i Ginny), och även en röd soffkudde verkade ha fått liv och sprang runt. Det krävdes därför en hel del koncentration att ta sig in på mödravårdsavdelningen, där det var betydligt lugnare. Ginny sjönk ner i en röd pösig soffa i väntrummet och betraktade sakta de andra i väntrummet. I en havsblå fåtölj med fettfläckar till vänster om henne satt en mörkhårig tjej i jeansklänning som inte kunde vara äldre än 18-19 år. Hon höll hand med en ung kille i mjukiskläder, keps och allmänt dryg uppsyn, och när han upptäckte att Ginny tittade på honom glodde han otrevligt på henne. Hon vände sig åt andra hållet istället. Vid den vita snurrbokhyllan med söndertittade ointressanta sjukhusböcker stod en intetsägande blond kvinna i kanske 30-årsåldern. Både tjejen i jeansklänning och den intetsägande blonda kvinnan såg definitivt mer gravida ut än hon, och hon kände sig för en stund ganska malplacerad. Dock kom det bara någon minut senare in en kvinnlig botare i gröna kläder och ropade upp henne, så på darriga ben följe Ginny med henne in i undersökningsrummet.

Rummet var ganska kalt. Väggarna hade en blek mintgrön färg och det var små hål här och var, och de enda möblerna som fanns var en träsoffa med orange skinnsitsar, en undersökningsbrits och ett skrivbord fullt med papper. Botaren trollade fram en stol ur luften och tecknade åt Ginny att sätta sig där. Hon tog fram några papper och ögnade igenom de snabbt innan hon lyfte huvudet.
"Jag heter Lucy Collingwood. Enligt mina papper så ska du heta Ginny Potter?" Lucy log ett inställsamt men ganska trevligt leende.
"Ja.. Det stämmer." Ginny försökte samla sig för att få höra något om Harry. Lucy nickade långsamt, lät den lila bläckpennan anteckna några ord på pergamentet och sköt det sedan åt sidan.
"Jag är ledsen för det som hände med Harry", sa hon efter en stund. Ginny fnös.
"Det säger alla."
"Inte så konstigt. Folk har en tendens för att låtsas tycka synd om folk även om de inte gör det, bara för att inte bli hatade." Lucy log snett. "Jag tror att det är väldigt många som inte bryr sig.. Men det är inte det viktigaste just nu, om du inte vill prata mer om det."
"Helst inte." Ginny skakade på huvudet.
"Men du är fullt på det klara med att det kommer växa upp med bara en förälder, i tio år?"
"Det kommer inte direkt bli synd om det." Ginny vågade för första gången möta Lucys ögon. Jag har fem bröder och kommer bo hos mina föräldrar i något år. Det finns många barn som är uppväxta med bara en förälder." Hon försvarade sig lite väl hastigt och ogenomtänkt, men Lucy verkade inte ha blivit speciellt upprörd.
"Det var inte heller vad jag sa, så du kan lugna ner dig. Hur har graviditeten varit hittills?"
"Åh.." Lucy bytte ämne så snabbt att Ginny knappt hann med. "Helt okej."
"Har du varit nervös inför ultraljudet?"
"Jag kunde inte sova på hela natten." Ginny grimaserade. "Så jag antar att man skulle kunna säga det."
"Låt oss få det avklarat då." Lucy blinkade snabbt till henne. "Apparaten kan kännas lite obehaglig, det är en mugglarsak.. Vi har inte hittat någon formel som funkar än, så vi får använda deras saker. Det är säkrare än att råka fylla hela rummet med rosa slime igen..."
"Rosa slime?"
"Formeln blev aningen feluttalad.."

Ultraljudet tog knappt en halvtimme och lyckligtvis kunde Ginny lämna rummet leendes. Hon hade fått med sig två bilder på barnet, och att se på bilderna fick henne att le större än hon gjort på väldigt länge. Inte för att det riktigt såg ut som ett barn på bilderna, snarare en sprattlande fisk. Det gick åtminstone att urskilja huvud, ryggrad, händer och fötter, samt att Lucy leende hade satt ett rosa klistermärke högst upp i hörnet tillsammans med ett datum skrivet: 30 januari 2004. Harrys mammas födelsedag. Hon visste hur glad han hade varit för det om han varit med, men tyvärr var han inte det. Just nu orkade hon inte ens vara ledsen för det, för hon visste att även om han inte var där fysiskt så var han där någonstans, och det litade hon på. Exakt samtidigt som hjärnan formade orden sprattlade något till inuti henne.