Kapitel 6: Upside down

But how, do you expect me, to live alone and just me, cause my world revolves around you.

September 2003.

För att vara helt ärlig, så är den här graviditeten inte min första. Jag har varit med om en tidigare, men det barnet dog bara tre veckor att jag fått reda på det. Jag hann inte ens säga något till Harry. Han var tack och lov på jobbet, men jag undrar fortfarande hur det egentligen kändes för honom att hitta mig helt rödgråten på det kaklade badrumsgolvet vi fortfarande inte hade en matta till. Förmodligen var det inte särskilt roligt alls, och det skräckfyllda ansiktsuttryck han hade då kommer aldrig, aldrig att gå bort ur mitt minne. Jag sa förlåt säkert tjugo gånger på raken, men fick inget svar, utan bara hjälp att ta mig upp från badrumsgolvet och istället flytta mig till sängen.

Väl där lyckades han på något sätt få ur mig vad som hänt. Att berätta det var säkerligen något av det svåraste jag gjort i mitt liv, för av någon anledning så… skämdes jag, tyckte att det var mitt fel. Att jag lyckades berätta det i alla fall är ett mirakel. Tyvärr var responsen inte särskilt stor– Harry var absolut knäpptyst. Han satt stilla på sängkanten, ögonen fästa på det ljusa trägolvet. Efter en stund frågade jag om han var arg, men han skakade bara på huvudet, och tystnaden fortsatte.

"Jag orkar inte, Harry! Säg något." Inget svar, bara en blick jag inte ens hann uppfatta meningen i innan han vände bort ansiktet igen.

"Hur lång tid hade det gått?" sa han, så lågt att det knappt var hörbart.

"Fem, sex veckor." Tyst igen. Irriterande. "Förlåt."

"Ginny – vad säger du förlåt för?" Harry vände sig om och tittade bedrövat på mig. "Det är inte ditt fel."

"Du verkar så sur, det får det att kännas så."

"Chockad", blev jag rättad innan han lade sig bredvid mig. Fingrarna började försiktigt följa mina ansiktskonturer, i brist på bättre sysselsättning.

"Jag bara undrade… Har du någonsin tänkt på det här? Med barn och så."

"Nej. Eller jo, eller nej… för att vara ärlig trodde jag helt enkelt aldrig att jag skulle leva länge nog för att bli vuxen, och sen har jag väl aldrig funderat mer på tanken." Harry ryckte på axlarna. "Vad tänker du?"

"Jag vet inte. Jag har inte tänkt något alls på det före det här. Men nu så känner jag… Att tja, om det skulle hända igen så är det en bra sak." De förtrollade stjärnorna i sänghimmelen över de blinkade lugnt och stillsamt. Just den sammetsröda sänghimmelen är en sak som Harry var väldigt noga med att vi också skulle ha, för att slippa lämna Hogwartskänslan helt.

"Det skulle det väl, fast det är en väldigt konstig tanke."

"Väldigt... men det dröjer säkert innan vi behöver tänka på den."

"Åh.. Sånt vet man aldrig." Harry skrattade till och fick snabbt en hård dunk på axeln till svar.

"Du är knäpp. Ska vi sluta ligga här och bete oss som vuxna istället?`"

"Hur då menar du?" Han flinade glatt.

"Laga mat."

"Åh.. Jo, det kanske vore bra. Men då måste vi handla först, vi har bara glass och cornflakes hemma. Plus lite bakgrejer, tror jag."

"Vi kan alltid baka något, men vi behöver mat också. Ska vi gå och handla?"

"Om vi kommer upp, så." Harry skrattade och gjorde ett klumpigt försök som slutade med att han ramlade ner på golvet.

"Inte just så där, kanske.."

Varken Harry eller jag är ens i närheten av att ha den kockliga förmåga min mamma har - men vi brukar ha väldigt roligt. Ibland slutar det med att det är mjöl och bakpulver över hela köket om vi ska baka något, eller att spisen nära på brinner upp, men det är fantastiskt roligt när man gör det tillsammans. Det är en sak jag lärt mig av min familj som jag är enormt tacksam för - man ska inte behöva göra saker ensam, oavsett om det handlar om att laga mat eller om att rädda världen.

September 2004.

Det hade inte ens gått ett år sedan minnet utspelat sig, men det kändes verkligen som en evighet, en annan tid och en annan värld. Hon kom ihåg varje detalj, samtidigt som hon glömt bort det. Glömt bort hur det kändes att inte vara ensam.

Ginny var omringad av människor näst intill dygnet runt. Familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater. Behövde hon hjälp fick hon det direkt, ungefär hela trollkarlsvärlden tyckte synd om henne, och på Sankt Mungos blev hon gång på gång erbjuden psykologhjälp, och gång på gång avböjde hon erbjudandet. Det fanns människor som behövde det mer än hon gjorde.

Det var helt enkelt exakt som hennes sjätte Hogwartsår, återigen. Både omringad av människor och ensam, saknandes samma person som nu. Skillnaden var bara att det skulle ta tio år den här gången, och att hon under den tiden även skulle försöka uppfostra ett barn. Efter ultraljudet, insikten att snart halva graviditeten gått, och en hel del sparkar och rörelser från den lilla flickan hade hon med en viss rädsla insett att det inte var så långt dit.

Skrivbordslådorna i Ginnys rum hade varken använts eller rensats på en hel del år, och det jobb hon nu höll på med – att rensa varenda en – var fyllt av nostalgi. Serietidningar, trasiga hårspännen, teckningar… hon hittade till och med lappen där hon en gång skissat upp en kärlekssång till Harry. Hur gammal hade hon varit – elva? Det var på tiden hon inte ens kunde säga ett ord till honom utan att rodna… Bredvid lappen låg en av dubbletterna från bröllopsfotot. Ginny plockade upp det, tittade på det en stund och lade sen tillbaka det i lådan igen. Det var ett fantastiskt vackert kort, ljust och lyckligt, men saknaden blev bara värre av att titta på det.

"Varför lägger du ner kortet?" Georges väldigt välbekanta röst hördes någon decimeter bakom henne och Ginny insåg att han lyckats smyga sig in utan att hon märkte det.

"Du kan inte vara snäll och knacka nästa gång?" George svarade inte utan ryckte bara på axlarna.

"Svara på min fråga, Ginny."

"Det.. Det är för jobbigt att titta på det."

"Varför?"

"För att kortet är så lyckligt. Det påminner om Harry så mycket, det påminner mig om något jag saknar mer än jag någonsin saknat något annat." Hon skakade på huvudet. "Det gör för ont att se det."

"Jag trodde du gillade att saker påminde om Harry?"

"Jo. Nej. Jo.. Det gör jag också. Jag vill att han ska vara med. Men ibland.. ibland saknar jag honom så mycket att jag bara vill glömma honom."

"Den känslan brukade jag också ha." George satte sig ner på den ganska så rejält obäddade sängen. "Efter Freds död. Att tänka på honom var smärtsamt, och minnena fanns verkligen överallt. I början ville jag inte ens fortsätta leva." Han tystnade en stund, verkade ha tappat bort orden. "Men jag insåg att det inte skulle gå bra. Även om Fred var borta levde jag ju fortfarande. Så jag bestämde mig för att, tja, leva för hans skull, om jag nu inte skulle göra det för min egen."

"Så du började dejta Angelina." Ginny skrattade till och slog sig ner bredvid honom.

"Bland annat. Jag fortsatte att jobba i affären, att umgås med mina syskon, spela quidditch. Jag fortsatte att gå upp varje morgon, äta mat, prata med alla, skämta lite. Fortsatte leva ett liv, leva det för Fred." Han tog fotot ifrån henne och tittade en stund på det.

"Harry hade inte tyckt om att jag ignorerade kortet." Orden flög ur henne utan att hon märkte det.

"Nej, min lilla syster." George blinkade snabbt till henne. "Det hade han inte." Med en vift på trollstaven trollade han fram en vit ram till kortet ur tomma intet och satte det på sängbordet. Ginny såg leende på det en stund. Det hade varit den lyckligaste dagen i hennes liv, perfekt från början till slut. Hon saknade den och saknade det underbara liv hon haft med Harry.

Men hon kunde inte tillbringa tio år med att försöka stänga ute sig själv från världen. Och för att se till att hon inte glömde bort det såg den lilla flickan till att ge henne två hårda sparkar som nästan fick Ginny att svaja till.

"Jag vet att du håller med."

augusti 1986.

Åh, Ginny. Kom igen, bara flyg! Det är inget farligt!" Fred började se ganska irriterad ut när jag fortfarande inte ens nuddat kvasten.

"Hon får faktiskt inte egentligen", påpekade Bill. "Hon är bara fem år och du kan inte tvinga henne."

"Men hon måste lära sig flyga! Eller hur, Ginny?" Fred spände envist ögonen i mig.

"Jo", lyckades jag viska fram.

"Så sätt igång! Lyft upp kvasten, sitt på den och sparka iväg från marken!"

"Jag vågar inte. Tänk om jag kraschar."

"Bråka inte", sa Percy från sin plats i trädgårdssoffan. "Då kommer mamma att tycka det är mitt fel för att jag läste och inte hindrade er, och jag behöver läsa, så låt bli att bråka."

"Percy, tyst. Ingen lyssnar på dig ändå, vet du." George himlade med ögonen.

"Jag bryr mig inte, punkt. Nu går jag in." Han reste sig upp på några sekunder och stormade in i huset.

"Äsch, ignorera honom. Det är ingen nyhet att han är knäpp." Fred ryckte på axlarna. "Men snälla, Ginny. Bara gör ett försök."

"Och om jag inte vill?" Envist tittade jag min bror i ögonen.

"Åh, okej, du vill inte! Jag ger upp. Kom, George, vi går in." Fred började styra George in mot huset, Bill kastade en sista blick på mig och följde med de in.

Alltså stod jag helt själv i vår lummiga trädgård fylld med trädgårdstomtar, med en kvast slängd framför mig. Och jag vet inte om det var av ironi, illvilja eller bara något helt annat, men jag tog upp den inte alltför lätta kvasten, satte mig på den och sparkade iväg.

Och jag flög. Väldigt högt och väldigt snabbt, men med full kontroll. Ignorerandes miniatyrvärlden där nere, de små gubbarna som vinkade åt mig, vårt svajande hus. Luften blåste hårdare ju högre det blev, och jag visste att jag skulle bli tvungen att vända om, men jag fördröjde det lite till. Njutandes av känslan att ha full kontroll, trots den häpnadsväckande höjden, så konstaterade jag att flyga tydligen var något jag faktiskt kunde.