Kapitel 7: Some kind of love

But i hold on, i'll stay strong, wondering if, we still belong...

Det fanns tre ställen för Ginny att befinna sig på om hon verkligen, verkligen behövde tänka. Det första stället var fönsterbänken i hennes sovrum, det andra var Freds grav, det tredje var djupt inne i Godric's Hollows skog.

Det var den tiden på året då även det grönaste löv ändrar färg, till den rödgula ton som sedan täcker träden i någon månad innan snön tar över. Majoriteten av löven hade hunnit ramla ner på den slingriga skogsstigen, och solen på himlen visade att det var en perfekt dag för att ta en mysig höstfika med någon man tyckte om, eller vara ute och ha ett lövkrig med hela familjen för att sedan gå in och dricka varm choklad.

Förmodligen var det något av detta Ginny skulle ha gjort om hon inte varit i det läge hon var.

Det hade gått en månad sen diskussionen med George, och hon hade tagit till sig allt han sagt. Förvånad upptäckte hon att det hjälpte henne, och saker började gå allt bättre. Hon saknade fortfarande Harry, och vissa nätter slutade med att kudden var genomblöt av tårar, men det gick bättre. Harry hade inte tyckt om att hon ignorerade sitt liv på grund av honom. Och framför allt, när du har någon inuti dig vars största intresse är att leka slagman(som tur var så var det mest en kittlande känsla än så länge) så är det ganska svårt att ignorera den personen.

Det var 17 veckor kvar till den 30 januari och hon hade inte köpt något annat än bättre kläder till sig själv. Det började förmodligen bli dags att göra det, lika så att flytta på lite saker i sovrummet så att det fick plats med en till person. Hon skulle träffa Luna på Den läckande kitteln om två timmar… Hon skulle säkert uppskatta att gå och köpa något klädesplagg.

Hennes axel stötte till en trädgren i förbifarten och några löv ramlade ner på hennes axel. Om hon fortsatte gå rakt fram skulle hon komma till sitt eget hus efter någon kilometer. Hon hade inte varit där på fem månader. Hermione hade hämtat grejer åt Ginny där några gånger i maj, men sedan dess… ingenting. Hon hade inte ens varit i Godric's Hollow… Huset kom närmare och närmare, hon kunde se grannhusen nu. Om hon fortsatte gå så skulle hon snart vara framme.

Två små fötter stötte till henne från insidan, som för att be henne bestämma sig. Det kittlades, och fick Ginny att skratta till.
"Det kanske är lika bra att gå in och titta, eller hur?" Det kändes aningens fånigt att prata med någon som inte förstod vad som sades, men känslan var så mysig att hon inte brydde sig. Någon slags kärlek.

Det smutsblonda håret och de lustiga rädiseörhängena var lätta att känna igen även på 20 meters avstånd. Luna såg lika drömmande ut som alltid, men när hennes ögon fick syn på Ginny så verkade hon vakna upp, och hennes ansikte lystes upp av ett stort leende.

"Du ser fantastisk ut."

"Spara på komplimangerna." Ginny skrattade och skakade på huvudet så att det mörkröda håret flög runt henne. "Du kommer få ta tillbaka det om några månader."

"Du är så fåfång." Luna skakade på huvudet och skrattandes steg de båda vännerna in i den varma, pratiga, bakverksdoftande luften.

Mörkret lade sig alldeles för fort över Ottery St. Catchpole den kvällen. Ginny kände det som om att hon var begravd upp till näsan i arbete, trots att sanningen var att hon bara var alldeles för trött, hade tankarna på annat håll och dessutom inte hjälptes ett dugg av Piggy som tillbringade kvällen med att kvittra runt hennes huvud. Det turkosa stearinljuset som hjälpte till med arbetsbelysningen droppade stearin ifrån sig, vilket långsamt stelnade och klibbade ihop anteckningsblocket som det inte skrivits många ord i under kvällen. Det var helt värdelöst att fortsätta, och hon var trött... Väldigt trött...

Hon hann knappt falla i sömn, om det nu var det hon gjorde, innan en välbekant känsla som påminde om transferens infann sig. Stolen och skrivbordet byttes ut mot ett gummiliknande underlag, och hon behövde inte ens slå upp ögonen för att veta var hon var. Det var här hon träffat Harry förra gången... Och allting var precis som i drömmen den gången. En blåskimrande bubbla som påminde henne om en rymdfarkost, och en magnetisk kraft som gjorde att hon inte kunde röra sig mer än en halvmeter framåt.

"Du stör dig på den där kraften." Och Harry stod återigen framför henne, lika välbekant som alltid och med ett leende på läpparna.

"Den är onödig när jag skulle ha gjort allt för att bara få krama dig."

"Du undrar varför det här händer för andra gången, va?"

"Det skulle man kunna säga."

"Jag förstår det inte bättre än du." Han skrattade och det välbekanta ljudet fick henne att känna sig tryggare än hon gjort på länge. "Det är... någon slags väldigt avancerad magi."

"Avancerad var då inte att överdriva. Är det på tid igen?"

"Jag misstänker det... Ingen tid för diskussion." De gröna ögonen granskade henne och Ginny kunde se att han log. "Jag kommer tillbaka så fort jag kan. Och det behöver inte ta tio år."

Och precis som förra gången försvann kraftfältet, han kysste henne snabbt, och transferenskänslan kom tillbaka. Nästa ögonblick satt hon på golvet i sitt rum igen.

Vad var egentligen den här förbannelsen som hade fått Harry i koma, när han uppenbarligen kunde ha kontakt med henne?

Authors Note: Kapitlet kan vara det sämsta jag skrivit någonsin. Ursäkten blir helt enkelt att nej, jag mår inte psykiskt bra just nu och jag hoppas att det blir bättre. Men historien fortsätter lite till.