Kapitel 8: Christmas

And everytime i see you in my dreams, i see your face, it's haunting me

Julen hade börjat närma sig med stormsteg. Snön hade hunnit färga Ottery St. Catchpole helt vitt, och trädgårdstomtarna i Kråkboets trädgård fick snart sällskap av snögubbar och andra figurer i snö, tack vare Teddy och Victoire. Inte för att de lite äldre i Weasleysläkten höll sig inomhus precis, men den gruppen fick sällan ihop något eftersom det mesta bara råkade sluta i snökrig. Vilka som egentligen var äldst, det var nog en fråga värd att diskuteras.

Det var snart bara fem veckor kvar av graviditet för Ginny, minst tre och max sju. Små klädesplagg, gosedjur och andra leksaker började strömma in från vänliga själar runt om i landet, och det var redan så mycket att hon var tvungen att välja ut det finaste för att få plats med de saker hon köpte själv. Allt annat som behövdes började långsamt komma på plats, och utrymmet i hennes sovrum förminskades rejält när säng, garderob och bokhylla fanns på plats. Inte för att hon brydde sig om det – det var ganska mysigt.

Solljuset, som studsade på den vita, glänsande snön, väckte Ginny på julaftonsmorgonen. Ganska irriterat muttrandes om att hon måste komma ihåg att dra ner gardinen nästa kväll, tittade hon ner på madrassen för att se om det fanns några livstecken hos den tillfälliga gästen, alternativt inkräktaren, Luna. Det smutsblonda håret var just nu det enda som syntes, men eftersom åtminstone det såg ut att röra sig upp och ner antog Ginny att allt var okej med Luna och började istället plocka bort alla de kuddar hon haft till hjälp för att kunna sova bekvämt.

"Hur många kuddar använde du egentligen?" Den lätt sjungande rösten fick henne att rycka till.

"För det första är du läskig och för det andra är inte du åtta månader gravid."

"Om du någonsin kommer skaffa flera barn efter alla dina klagomål blir jag uppriktigt förvånad." Luna sträckte ut sig mer på madrassen och tittade roat på sin vän.

Även om det fanns en del nackdelar med att vara gravid i åttonde månaden, så var Ginny förvånansvärt okej med det. Visst började hon få svårt att sova ibland, och ju mer tid som gick desto mer enorm och i vägen kände hon sig, men varje gång hon kände sin dotter röra sig så var det bara värt allting igen.

Bröllopsfotot George hade hindrat henne från att låta ligga kvar i skrivbordslådan hade haft sin naturliga plats på det lilla sängbordet ett bra tag. Just nu hade Ginny plockat upp det för en noga övervägning – skulle hon fortsätta ha det på sängbordet eller ställa det vid hyllan över spjälsängen?

Lägg till en sak på listan över nackdelar med graviditet, tänkte hon buttert. Alla hormoner får varenda liten småsak känns som världens undergång.

"Funderar du på något?" Luna hade lyckats ta sig in i rummet utan att det hördes ett dugg.

"Kan du inte låta lite när du kommer in i ett rum eller något?" Hon höll upp det inramade fotot. "Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ha det här i hyllan eller på mitt sängbord. Och ja, det är jätteviktigt", tillade hon. "I alla fall just nu." Inget svar var hörbart, men Ginny kunde urskilja en halvt road och halvt irriterad blick innan kortet togs ifrån henne och sattes på hyllan istället.

"Har du funderat på de praktiska sakerna än?"

"Som vilka? Det finns en del kvar att ordna, så länge vi utgår från att Harry inte kommer att vakna upp imorgon, vilket han inte kommer att göra."

"Något du borde fundera på, så snart som möjligt, är vem du tänker ta med dig till förlossningen."

"Du låter som Hermione när du säger så. Det är inte din stil att prata om praktiska saker".

"Att vara ensam under en förlossning kan dra till sig narglar, och om de blir för många kan det vara väldigt allvarligt." Luna spände ögonen i henne.

"Åh, aha." Ginny gjorde sitt bästa för att dölja en fnissattack med hjälp av att hosta. "Jag vet inte riktigt, eftersom det är omöjligt att ta med Harry. Jag..." hon tvekade. "Jag tänkte på att ta med dig."

Det var tyst i en minut innan det kom något svar.

"Det är en ganska stor fråga", svarade den smutsblonda tjugotvååringen med en rörd ton i sin sjungande röst. "Om du vill, förstås."

"Bestämt!"

Snöstormen hade inte haft en vidare lugn natt, natten till den tjugofjärde december. Alla mer eller mindre stabila byggnader och snöfigurer som haft sitt bo i trädgården hade kollapsat, förintats, blivit till ruiner. Tillsammans med den nya snömängden reste sig det högsta snöberget till säkert en fjärdedel av Kråkboets längd – och det var inte precis något lågt hus. Kort sagt, Teddy och Victoire hade ytterst svårt att prata om något annat än att få leka i snön under frukosten och så snart den var uppäten tömdes huset direkt på folk. Eller ja, Molly stannade inne för att förbereda lunchen och Percy hade en ytterst viktig rapport att skriva, men annars var trädgården snabbt överbefolkad – och då räknar vi inte tomtenissarna idag.

Ginny, däremot, tittade bara på från altantrappan. När du sovit dåligt är inte snökrig det första du har lust med direkt, och enligt Sankt Mungos skulle de sista veckorna av graviditeten innehålla så mycket vila som möjligt. Kort sagt, det bästa för henne var att betrakta sina syskon och syskonbarnen leka i snölandskapet och själv sitta still.

Teddy tröttnade först, och först verkade han vara på väg att gå in till Molly – men han ändrade sig i sista steget och satte sig bredvid Ginny istället.

"Vad tänker du på?" Den mjuka barnrösten var fylld av nyfikenhet och ganska så rejält söt.

"Saker", svarade hon först innan hon kom på hur avvisande det lät. "Som till exempel vad som skulle ha hänt om Fred fortfarande hade varit här för att hjälpa George med busen, och hur det skulle varit om dina föräldrar hade varit här med dig... framförallt hur det hade varit om Harry också hade varit här."

"Saknar du honom?"

Frågan var inte oväntad, speciellt inte av en femåring som alltid varit lite närmare Harry än henne själv, men hon chockades ändå lite av den.

"Alldeles för mycket."

Det var väldigt svårt att tro på att det bara gått ett år sedan den senaste julen. Det kändes som oändliga ljusår iväg. Som att det varit ett annat liv.

24 december 2002.

"Om du inte går upp nu, så försvinner din titel som ovetande känslan av en fladdermusförhäxning." Ginny gav Harry en sista irriterad knuff och var på väg att sträcka sig efter sin trollstav, när en välbekant arm lades om henne och hon drogs närmare honom istället.
"Du skulle bara våga."

"Jag vågar visst", muttrade hon envist. "Men eftersom det är julafton idag slipper du undan."

"Är det därför du väcker mig så ivrigt?" Harry sträckte sig efter de runda glasögonen och tittade roat på henne.

"Skyldig." Ginny räckte ut tungan åt sin make. "Men vi ska vara i Kråkboet om två timmar."

"Då borde vi kunna sova en timme till", sa Harry, men satte sig ändå upp.

"Nix, Nej, Nope!" Hon försökte hålla sig seriös, men det var svårt. "God jul, hur som helst."

"God jul." De satt nära varandra nu, och bara betraktade alla detaljer med varandra. Harrys frisyr var om möjligt ännu rufsigare efter en natts sömn, men den var lika charmig och de mörkgröna ögonen glittrade lika vackert som alltid. Varje detalj med honom kändes som ren perfektion, och hon önskade att det bara varit möjligt att stanna ögonblicket för alltid. För just då, just där, så älskade hon honom så mycket att det var omöjligt att kontrollera.

Det tog inte lång tid förrän deras läppar möttes i en lång God Jul-kyss.