Kapitel 10: Calm

I'm coming home, i'm coming home. Tell the world I'm coming home…

Ginny hade inte tänkt vidare mycket på hur hennes liv skulle förändras av ett barn. Det enda hon hade varit riktigt säker på var att hon absolut inte kunde tänka sig abort, eller adoption för den delen. Men bara efter några dagar hemma i Kråkboet visste hon att även om hon hade haft några förväntningar, så hade de blivit överträffade.

Som ju är fallet med de flesta nyfödda barn, så var Naomis personlighet ganska svår att urskilja de första dagarna, men sedan så gick det snabbt. Hon var väldigt lugn och hade inga problem med alla olika människor ur familjen Potters bekantskapskrets som ville hålla henne och gosa med henne, utan accepterade de flesta direkt. Nattsömnen var inte heller något vidare stort problem, åtminstone inte så länge Ginny kunde höra sin dotters andetag - så fort ett enda lät ojämnt, rossligt eller för ljust fick hon hindra sig själv från att inte rusa iväg efter hjälp på sekunden.
"Hur lång tid ska det egentligen ta innan den här nervositeten går över?" Frågade Ginny buttert sin mamma efter en så gott som sömnlös natt, som resulterat i en bebis som var ungefär tjugo gånger piggare än hon var. Men något svar hade hon inte fått - Molly hade bara skrattat och sagt att det var något hon fick lära sig stå ut med.

8 februari 2004

Ginny hade visserligen tittat igenom fotoalbumet som Harry fått av Hagrid under sitt första år på Hogwarts ett antal gånger, både med och utan Harry, men hittills hade hon inte kollat igenom det med Naomi. Eftersom regnet våldsamt öste ner utanför köksfönstret, smälte ner snön till en brungrå smutsig massa med blöt konsistens och nästan fick henne att vilja dra för gardinerna för att slippa den deprimerande synen, vore det alltså en väldigt bra sak att sysselsätta sig med – så fort hon hittade albumet, då.
"Du har inte varit inne i mitt rum och tagit ett fotoalbum?" frågade hon Hermione när hon efter tjugo minuters letande i hela rummet gett upp om att hitta det - Naomi hade börjat gnälla högljutt från sin provisoriska plats på mitten av det vita, prydligt broderade, sängöverkastet, och det verkade inte vara någon idé att leta igenom rummet grundligt mer än tre gånger.
"För det första har jag inte varit i ditt rum, för det andra brukar jag inte låna folks saker utan att fråga, för det tredje förstår jag inte varför jag skulle låna just ett fotoalbum om jag ville låna något." Hon tittade roat på Ginny. "Svar nej. Varför är det där fotoalbumet så viktigt?"
"Jag tänkte kolla igenom det med Naomi, men det är helt borta."
"Var hade du det senast?"
"I den översta skrivbordslådan - jag har tömt den flera gånger, men det är inte där. Det är spårlöst försvunnet."
"Säkert?"
"Alldeles säkert." Naomi gnydde till, som för att instämma eller kanske bara kräva uppmärksamhet.
"Om du behöver leta efter det en stund till så kan jag passa henne." Hermione gjorde en menade knyck med sin högra axel mot Naomi.
"Jag hinner knappt ta hand om henne själv, så mycket som andra erbjuder sig att göra det åt mig", skrattade Ginny, men lyfte ändå ner den lilla flickan från sin axel.

Det blåste på området runt Hogwarts den här kvällen. Det vatten i sjön som inte frusit till is krusades häftigt av vinden, träden i Den förbjudna skogen svajade i takt och de sista eleverna som stannat kvar en stund efter örtläran skyndade sig in i det varma, välkomnande slottet för att skaka av sig snön som vinden blåst på dem.

I Hagrids stuga var det däremot varmt och hemtrevligt, mycket tack vare den förtrollade veden som han fått tag på av en främling på Svinhuvudet(Hagrid hade vunnit stort över honom i kortspel och fått veden som vinst). Veden gjorde att brasan förtrollades till exakt den temperatur som ägaren ville ha i rummet, och även om den inte kunde lystra till mer än en ägare åt gången så verkade även Fang vara nöjd med temperaturen.

"Kan du va snäll och låta bli att dregla ner golvet, Fang?" Han kliade hunden bakom örat och fick genast en sliskig hundpuss mitt i ansiktet. "Helst inte mej heller… Hörru det?" Hunden gav inga särskilda tecken på att ha uppfattat sin husses ord, men Hagrid slog sig ändå ner i en av stolarna vid det rejäla matbordet av slitet trä. Förutom en gammal rutig duk med fransar på kanterna och en ganska tråkig blomvas så var bordet tomt och tråkigt – speciellt när man bara hade en dreglande hund till sällskap. Han tittade dystert över bordet och kom ihåg alla gånger han fått besök av Harry, Ron och Hermione här. Han skulle inte ha haft något emot ett sådant besök just nu… Men Harry låg i koma, skulle förmodligen göra många år till, och Ron och Hermione hade inget att göra på Hogwarts längre. Kanske var de i Kråkboet och hjälpte Ginny? Hagrid trodde faktiskt starkt på den teorin. När han tänkte efter hade han faktiskt fått ett brev från henne för någon dag sedan, med några fotografier bifogade. Han hade inte hunnit kolla ordentligt på bilderna, eftersom han fastnat i glädjetårar av bara brevet och sedan fått skynda iväg för att äta middag i Stora salen – men nu hade han gott om tid att titta på dem, så han lyfte ner det uppbrutna kuvertet från spiselhyllan och tömde så försiktigt han kunde ut innehållet på bordet. Det var tre bilder, alla tagna vid olika tillfällen, men den lilla flickans ansiktsdrag var enkla att urskilja på allihop. Hagrid såg det svarta rufsiga håret, det smala ansiktet och den nyfikna, lite busiga, blicken, och i hans huvud formades minnesbilden av hur Harry sett ut den där natten för länge sedan när Hagrid hämtat honom från huset i Godric's Hollow. Den lilla flickan, Naomi, var så otroligt lik sin pappa som liten. Det fick hans hjärta att fyllas med saknad och hans ögon att fyllas med tårar.

Han avbröts efter dryga fem minuter av att det knackade på dörren.

"Kom bara in", sa han grötigt och svalde hårt för att stoppa tårarna. Den gamla trädörren öppnades, och in klev Neville Longbottom med ett fotoalbum i handen.

"Hej", sa Neville andfått. "Jag stör väl inte?"

"Inte alls", skyndade sig Hagrid att säga. "Jag sätter på lite te…" Han skyndade sig till spisen för att ta fram tekannan.

"Du har inga problem med att jag sätter mig framför brasan en stund?" frågade Neville och Hagrid skakade snabbt på huvudet. "Tack. Jag ramlade flera gånger i snön…"

"Vad ere för album du bär på?" frågade Hagrid när han ställt fram tekannan på bordet.

"Jag tror det är Harrys", svarade Neville och höll fram albumet. "Jag hittade det på mitt skrivbord, men jag förstår inte vad det gör hos mig när Ginny borde ha det."

"Låt mig bläddra i det." Han fick albumet i sina armar och bläddrade snabbt igenom det. Det rådde absolut ingen tvekan när han såg bilderna. "Det här är albumet jag gav Harry efter hans första år här."

"Ja, jag tänkte också det. Men jag fattar inte vad det gör hos mig – det låg bara på mitt skrivbord efter den sista lektionen, och det låg inte där innan, det är jag säker på."

"Absolut säker?"

"Ja, så vida jag inte lagt det där och sedan glömt det, men det borde jag inte ha gjort, för skrivbordet var nystädat."

"Hmm. Vi får väl skicka tillbaka de till Ginny, då." Hagrid plockade fram ett pergament och penna för att börja skriva ett brev.

"Det enda jag undrar är hur man formulerar det brevet egentligen, där man förklarar att ett fotoalbum tillhörande Harry plötsligt dykt upp på Hogwarts", muttrade Neville, men reste sig ändå för att hjälpa till med skrivandet.

9 februari 2004

Molly Weasley kunde egentligen tänka sig många effektivare sätt att baka bröd på än att göra det med en sur, vresig gammal katt till sällskap på köksbänken. Inte ens leksaksmusen hon med magi frammanat på det slipade vardagsrumsgolvet verkade locka bort Krumben den här morgonen. Tyvärr var katten den enda som var vaken i huset förutom henne själv, så att lämna över honom till Hermione gick inte.

Degen till surdegslimpan var färdig, så hon satte en bakduk över den för att låta jäsa och gjorde åter ett försök till att schasa ner den buttra katten från bordet. Krumben gav henne ett ilsket snäsande och gick och lade sig på spisplattan istället.

"Jag får verkligen ta upp med Hermione hur hon uppfostrar sin katt", muttrade Molly. "Lägga sig på spisplattan… tänk om den varit på…" En stor, mahognyfärgad uggla hade dykt upp utanför fönstret med ett stort brev i munnen. Molly kände inte igen den, men det oroade henne inte särskilt mycket – det kunde vara en uggla som skulle ta med sig en affärsorder till George men flugit fel, sådant hände några gånger i månaden. Det som istället oroade henne var att ugglan såg stressad, ja, nästan panikslagen ut. Den flög in i köket i sådan racerfart att bara fartvinden välte den vita blomvasen på köksbordet, flög in i vardagsrummet, ut igen, upp för halva trappan och sedan tillbaka till köksbänken.

"Vad vill du då?" frågade Molly vänligt medans hon sträckte sig efter skålen med ugglenötter ovanpå skafferiet, men ugglan gav inte ifrån sig ett ljud. Istället släppte den ifrån sig brevet på köksbänken, gav ifrån sig en kort flämtning och flög sedan ut igen så fort att Molly tappade glasskålen av chock. Den gled smidigt ner i golvet med en hög krasch, och en millisekund senare var det glassplitter och nötter över hela köket.

"Åh, varför", muttrade hon och skyndade sig för att laga skålen med hjälp av sin trollstav. "Accio ugglenötter." Nötterna susade tillbaka till sin ursprungliga placering och hon kunde återigen ställa upp skålen där den skulle stå. Brevet låg kvar på köksbänken, och nu kunde hon urskilja bokstäverna på det.

Läses fortast möjligast, stod det med en enormt slarvig och svårtydlig stil på kuvertet. Molly öppnade det nyfiket och ögnade igenom det brevet. Sedan ögnade hon igenom det en gång till. Sedan läste hon det ordentligt, och koncentrerade sig hårt på orden. Sedan släppte hon brevet och började skynda sig med världens fart uppför trappan till Ginnys rum.

På Sankt Mungos fjärde våning rusade botare iklädda gröna klädnader ut och in ur ett och samma rum. Dörren stod på vid gavel, och när dörren var tryckt mot en betongvägg syntes inte den blåa dörrskylten av metall – men alla som jobbade på den här våningen visste vilket namn som stod på den. Harry James Potter.

Authors Note:

1. För det första så är jag ledsen för att ni fick ganska lite Naomi i det här kapitlet, jag skulle ha skrivit mer om henne om jag haft mer idéer. Hon lever i alla fall, och är cirka två veckor gammal under hela kapitlet, exakt hur gammal kan ni räkna ut om jag säger att hon är född 25 januari.

2. Ja, det är något mystiskt med fotoalbumet, och vem vet, jag tror faktiskt det bygger upp för en fortsättning där!

3. Jag är extremt dålig på att få skrivarryck, och både i onsdags och idag satte jag mig med inte mer än en början på stycket. Det slutade i 770 ord i onsdags och 480 ord idag… applåder kanske?

4. Den hyperaktiva ugglan är bara stressad, det är inget fel på den annars.

5. Ja, trollkarlar har spis. Inte den modernaste kanske, utan snarare tänker jag mig att de har en sådan där gammeldags som man eldar i, men spis har de.

6. Långa kommentarer = Det bästa som finns för en författare, speciellt en halvdeprimerad med ätstörningstankar. Det där lät tragiskt, förresten…

7. Jag har Kik om ni vill prata med mig! Om novellen, om vad som helst, eller om ni bara vill få tag på mig snabbt. Jag heter mystormyskies00.

8. Jag har Ruzzle också och heter jhagdahl. SPELA MED MIG.

9. Jag är livrädd för att börja skriva nästa kapitel så om ni är livrädda för att läsa det förstår jag det fullt och hållet.

10. Förlåt för att Hagrid pratar så normalt, i really tried, men det är svårt! Därför fick han vara ganska tyst.

11. Jag tror inte jag har några mer punkter nu. HURRA OCH HALLELUJAH OCH PRAISE THE LORD nu slipper ni höra mig längre.

12. Fast ni får fortfarande kommentera.