Fai vaknade på morgonen och kände huvudverken och suckade, han fick skylla sig själv. Han reste sig långsamt för att inte förvärra huvudverken och för att illamåendet skulle komma. Han drog på sig ett par svarta jeans och en svart skjorta, han struntade i uniformen idag, ingen sa ändå till honom. Han gick ut i uppehållsrummet och eleverna följde honom med blicken men han ignorerade dem, det brukade vara hans taktik, bara försöka ta sig igenom dagarna. Han gick in i stora salen och såg att taket var alldeles blått och solen sken in och han la handen för sina ögon och trollade fram ett par solglasögon och satte på sig.
"Fai!" sa JJ och gav honom en allvarlig blick. "har du druckit igen?" frågade hon med en skarp röst.
"Inte så högt" sa Fai och la ner huvudvärkstabletterna i vattenglaset.
"Fai, vi har pratat om det här! du kan inte dricka på skoldagar" sa JJ och Fai ignorerade henne, han behövde inte att hon lekte hans mor just nu. Fai tog en smörgås och såg sedan på Nott när han gav dem schemana och konstaterade att de hade svartkonst med Rahl och han visste att det skulle bli ett helvete, Rahl hatade honom och Fai hade inte direkt höga tankar om sin nya lärare heller.
"Det är nog inte så farligt" sa hon uppmuntrande och hade Fai inte haft ett bultande huvud hade han skrattat.
"JJ han har hatat mig enda sedan han blev dödsätare" sa Fai och reste sig upp från bordet och gick mot klassrummet och JJ kom springande efter och tog tag i honom.
"Fai vad är fel? säg inget för det är inte sant" sa hon och granskade honom allvarligt.
"Jag är bara trött, okej" sa han undvikande "och jag blev bara trött igår när alla kallade mig en massa saker. Det är inte alltid så lätt när halva skolan hatar än"
"Det är inte sant" sa JJ och kramade om honom.
"Inte, du kan ju fråga runt" sa Fai och besvarade inte kramen, han förtjänade den inte.
"Jag lovar att det finns människor här som bryr sig, jag bryr mig, dina föräldrar bryr sig och det finns säkert massa elever som bryr sig" sa JJ vänligt och log mot honom "men kom nu innan vi kommer försent till lektionen" sa hon och de gick in i klassrummet och Rahl såg surt på Fai.
"Så du bestämde dig för att dyka upp? Bara för att du är mörkrets herres barnbarn betyder det inte att du kan komma in här som en rockstjärna och tro att du äger världen och är bättre än alla andra" Rahls röst var kall och Fai stirrade på honom bakom solglasögonen, han visste mycket väl att han inte var bättre än alla andra, det hade Draco gjort klart för honom när han var liten och låst in honom. Fai funderade på om han skulle stanna eller gå. JJ såg bedjande på honom men han orkade inte med en lektion där Rahl skulle i bästa fall bara håna honom och i värsta fall använda crucio på honom. Han stängde dörren bakom sig och gick ner genom korridoren, eleverna såg på honom och han önskade att ingen av dem skulle störa honom för han orkade inte med det. Han märkte inte vart han hade gått förens han stod framför porträttet till uppehållsrummet och han gick in. Fai satte sig framför brasan och njöt av tystnaden, han älskade att vara ensam, särskilt när han hade baksmälla, men ensamheten varade inte så länge när Scorpius och Albus kom in.
"Fai får vi sätta oss?" frågade Scorpius och Fai såg inte på dem men nickade ändå, det var inte hans uppehållsrum.
"Varför har du solglasögon på dig?" frågade Albus och Fai vände huvudet mot dem.
"Baksmälla" sa han bara undvikande och de såg undrande på varandra. "ni förstår när ni blir äldre" sa han och reste sig upp.
"Fai vem är din far?" sa Albus och Fai tvärstannade. "jag tänkte bara på att du och Scorpius är jätte lika"
"Det angår inte dig! jag lägger mig inte i din familj" sa Fai och undvek att se på dem, han visste att han skulle få problem när Scorpius började på skolan, de var väldigt lika.
"Din morfar gör det" sa Albus bestämt.
"Jag vill inte höra vad han gör" sa Fai bestämt och gick upp till sitt rum. Var de tvungen att ta upp hans far och morfar. Han stängde dörren och sjunk ner längs dörren till golvet och tog av sig glasögonen och stirrade tomt fram. Ibland undrar han varför han försökte? Det kändes som om han var fast i ett hål och varje gång han försökte komma upp föll han ner igen. Han la sig trött på golvet och stirrade rakt fram och minnena från källaren återvände och han kände tårarna rinna men han gjorde inget för att hindra dem, och när de slutade rinna reste han sig upp och la sig i sängen. Någon timmes sömn kanske skulle få honom att glömma allt. Han tänkte på vad Severus hade sagt de gånger han pratat med honom
"Lyckan är en dröm, lidandet verklighet"
Det var så Fais liv var och han tänkte inte förneka det för sig själv, det var bara alla andra som inte skulle få veta det, det var hans hemlighet för alltid.