Fai låg i sängen, han var arg på JJ för att hon hade skrivit till hans föräldrar. De behövde inte veta att han mådde dåligt eller att han drack! Han visste också att JJ hade gjort det för att hon brydde sig, men trotts detta var han arg på henne. Den blonda mannen reste sig upp från sängen och bestämde sig för att lämna rummet, han behövde vara ifred och tänka. Dörren gled upp när han tryckte ner handtaget och lämnade sitt egna rum, uppehållsrummet var fullt av människor och det var egentligen inte så konstigt eftersom skoldagen var slut. De flesta såg på honom med en blick av respekt blandad med rädsla.
"Fai!" ropade JJ men han gick bara förbi henne utan att ens se på henne. Han gick snabbt genom korridoren och var glad över att ingen stoppade honom, för den som hade försökt hade han nog sprängt i bitar. Han gick ut genom porten och tog ett djupt andetag, han kände sig lite friare. Fai gick ner mot sjön som låg spegelblank och han gick u på bryggan och såg ner i vattnet. Han bestämde sig för att lägga sig på mage och trät knarrade lite när han ändrade position men accepterade det snart. Fai mötte sin egen spegelbild, han såg in i de blåa ögonen, ögonen som hans mor hade, han såg på sin ansiktsform och den påminde om Dracos och sedan det blonda håret som var så typiskt båda hans föräldrar. Han skvätte argt med handen i vattnet så det bildades ringar och han slapp se sig själv.
"Du verkar arg!" det var ett konstaterade inte en fråga och han såg upp på sin morfar som stod där. Fai valde att inte svara, det skulle ändå inte göra någon skillnad. I stället frågade han
"Vad gör du här?"
"Det angår inte dig" svarade Voldemort och Fai fnös, alltid lika hemlighetsfull. Eleverna på skolan trodde att det måste vara underbart att ha Voldemort som morfar, men det var ett helvete. Fai visste aldrig vart han hade honom och till skillnad från hans mor var Voldemort inte alltid vänlig mot honom. "Men jag är förvånad över att du är kvar här! Du är en sådan besvikelse att du inte borde få gå här. Du kan tacka din mor för att du går kvar för hade jag bestämt hade du blivit relegerad för länge sedan" Voldemorts röst var kall och även om Fai inte visade det blev han alltid sårad när hans morfar var sån här, Fai hade högsta betyg i alla ämnen och han var en utmärkt trollkarl men vad han än gjorde verkade det inte duga för mörkrets herre.
"Du borde vara en av de mäktigaste trollkarlarna, du har Salazarblod i dina ådror och Malfoy blod! Trotts det är du patetisk, men jag antar att det har med att Draco är din far! Och att den där Jezebel har uppfostrat dig" sa Voldemort och Fai såg ner i vattnet, Voldemort verkade ha en sådan dag då alla runt honom var ovärdiga på något sätt, ja alla utan Cara. "Jag är förvånad över att du faktiskt lever! Att ingen dödat dig eller att du inte tagit ditt eget liv! Ingen vill ju ändå ha dig i livet! Har du inte fattat det än? Draco låste in dig! Cara väntade med flera år innan hon hämtade dig och hon ångrar det nu! Jezebel tycker det är jobbigt att han måste lära dig en massa saker! Den där JJ som du kallar vän, är hon ens där när du behöver henne? Nej och vet du varför? För att hon inte bryr sig! Och för mig kan du lika väl försvinna med en gång! Ingen kommer sakna dig ändå Fai!" sa Voldemort kallt och Fai kände hur han stirrade på honom. Fai kände hur tårarna samlades bakom ögonlocken och försökte hindra dem att falla men han kunde inte, Voldemort hade rätt, ingen skulle sakna honom om han försvann.
"Nu gråter du med! hur fick jag dig som barnbarn?" frågade han besviket och Fai reste sig upp och knuffade sig förbi sin morfar och flydde in i slottet. Eleverna följde honom med blicken när han rusade upp för trapporna och in i det första tomma klassrummet han kunde hitta. Han sjunk ner i ett hörn och drog upp knäna till hakan och slog armarna om dem. Han kände tårarna rinna längs kinderna men ingen kunde se honom så vad spelade de för roll. Hans morfars ord ringde i öronen, inte bara för att de sårade honom utan för att det var precis vad han tänkte, och om någon annan än honom tänkte det så inbillade han sig det knappast. Det är kanske är bäst om han försvinner! Hans mor blir fri från honom, Jezebel slipper ta hand om ett barn som inte är hans! JJ skulle snabbt få nya vänner och Draco ja han skulle bli överlycklig av att slippa honom. Han tog fram sin stav och såg på den och han visste vad han skulle behöva göra. Han mumlade ordet Sectumsempra och siktade på armarna och han såg hur blodet började sippra fram och hur det rann ner över armen och sen ner på golvet, han upprepade processen på den andra armen och lät sen staven falla till golvet och han stirrade rakt fram och kände hur han började bli snurrig och hur synen blev grumlig. Tårarna rann ner för hans kinder och landade i blodet och han slöt ögonen och allt blev svart.