Voldemort statt nöjt vid skrivbordet i sitt arbetsrum. Han skulle antagligen bli av med Fai nu, den pojken ställde bara till bekymmer för honom. Han var för mycket som Draco, för svag, för klantig och för mycket egen vilja, han kunde inte använda honom. Voldemort önskade att pojken vore lika smart som sin mor, men tydligen inte. Blicken höjdes när det knackade på dörren och han mumlade ett kom in. Bella öppnade dörren och Voldemort log svagt mot henne, han var på strålande humör och hon märkte det men log inte tillbaka.
"Tyvärr så verkar Fai vara döende" sa hon sorgset. Voldemort visste att hon såg Fai som ett barnbarn och ja hon hade blivit som Caras mor så han kunde inte klandra henne.
"Jag vet" svarade Voldemort bara och kunde inte låta bli att hålla tillbaka ett leende och Bellatrix såg undrande på honom. "Jag hade ett samtal med honom och ja det hade den effekten jag önskade"
"Du gjorde vad?" sa Bella och han hörde ilskan i hennes röst "Hur kunde du? Hur kan du vara ett sådant monster?"
"Bellatrix" sa han varnande, han må vara på gott humör och gilla henne men han tillåter inte vad som helst men Bella verkade totalt glömt bort vem hon pratade med.
"Du är hans morfar! Personen som berättar en massa härliga gamla historier, som visar hur man gör bus och lär honom trollformler men i stället försöker du döda honom!" Skrek hon och gav honom en örfil och Voldemort kände hur smärtan framkom på kinden men han ignorerade den och såg argt på Bella, nu fick det vara nog. Han tog tag i hennes handled och såg in i hennes svarta ögon och såg skräcken där, hon hade precis insett vad hon hade gjort.
"Det där var mycket dumt gjort Bellatrix" sa Voldemort och hans röst var kall som is när han bokstaverade varje bokstav. "Jag är den som bestämmer här inte du!" sa han kallt och puttade bak henne så hon for in i en bokhylla och några av böckerna föll ner över henne och hon såg omtöcknat på honom när han gick emot henne och drog upp henne på fötter, men trotts att hon var rädd såg han även ilskan i hennes ögon. Voldemort förundrades åter över hur bestämd Bella var, hade hon bestämt sig gick det inte att ändar på och nu var han ett monster. Voldemort fann det nästan lustigt att han hade torterat hundratals, dödat minst lika många om inte mer, men inte förens nu såg hon honom som ett monster. Han antog att det var för att Bella inte kände någon av de andra och då spelade det ingen roll vad han gjorde med dem, men Fai var annorlunda. Han funderade på att radera hennes minne, det var inte bra om hon skulle springa till Cara och berätta att han låg bakom det här. Han trodde att hans dotter knappast skulle uppskatta det, hon skulle snarare döda honom eller vad som var värre för honom, aldrig prata med honom. Voldemort hade redan gått igenom det en gång och han tänkte inte göra det igen. En kort stund förlorade han sig i de hemska minnena som rörde tiden då Draco hade hans dotter i sina händer och han var för blind för att se det. Det var en annan anleding till att han avskydde Fai så. Pojken hade fått hans underbara dotter att genom lida sex år av helvete och enligt Voldemort var han inte värd det. Att han själv skulle göra samma sak utan att blinka, tänkte han inte ens på. Mörkrets herre vaknade upp ur tankarna och såg på Bellatrix och höjde staven och han såg att hon förberedde sig på det värsta, men innan formeln han lämna staven knackade det igen och en man kom in innan Voldemort ens han svara och han såg lättad ut när hans blick vände sig till sin mästare och hans närmaste anhägnare.
"Pojken överlever, han har vaknat! Fai kommer bli okej" sa mannen och Voldemort stelnade till och släppte taget om Bellas arm och hon föll ihop, men hon log stort. Sedan såg hon skrämt på Voldemort och skyndade sig ut ur rummet med den andra mannen tätt i hälarna. Voldemort skrek argt till och böckerna flög ut ur hyllorna och glaset i fönstret krossades och han kände hur en av skärvorna rispade hans kind och blodet började strömma ner. Men Voldemort lugnade sig snart och plockade upp ett glas från golvet som var hyfsat helt, det var en skärva hade lossnat på ena kanten men han fäste ingen vikt vid det när han hällde upp vinet och satte sig ner vid skrivbordet med ett leende på läpparna.
"Så Fai lever! Inte länge till" sa han till sig själv och tillkallade Rahl