Om någon hade frågat honom vad planen var hade han inte kunnat svara. Att planera låg inte för honom, trotts att de alla försökt få honom att lära sig vikten vid planer. Men det fanns för mycket som kunde gå fel vid dem så han hade helt enkelt bestämt sig för att kaus var bättre. När man handlade efter kaus fanns det inget rätt eller fel. Hans blick var stadigt fäst på hans händer. Han granskade dem och fann att de hade smuts under naglarna. Han började peta bort det, han ville se så prydlig ut han kunde nu. Han slängde en blick i spegeln som hängde på väggen, håret låg precis som det skulle och han granskade kostymen han hade på sig. Ett leende syntes på hans läppar, allt var perfekt, allt utom smutsen under naglarna. Han suckade och gick in i badrummet och letade fram en nagelfil. Det var inte det lättaste eftersom han inte hittade i detta badrum, men en stund senare satt han åter på stolen med rena naglar.
"Så vart var vi?" frågade Fai och tog upp yxan han lagt på golvet. "ni kan så klart inte svara vilket är meningen. Jag vill att ni förblir tysta ett tag till" sa han och betraktade kvinnan och mannen framför honom. De båda var fastspända vid var sin stol, Fai hade sytt ihop deras munnar. "Jag har nämligen en förfärlig huvudverk idag och därför orkar jag inte höra er böna och be för era liv, för det är nämligen ingen ide" Han granskade kvinnan framför honom, hon såg vettskrämd ut och Fai förstod att hon fruktade för sitt liv, men också honom. Hon visste vem han var och varför han gjorde det, men det gladde bara Fai. Han ville att de skulle veta varför de dog, att de skulle få lida och att de skulle se vem de gjort honom till. Hans blick vändes mot mannen som däremot verkade vara likgiltig. Han verkade inte bry sig i fall han dog eller vad Fai kunde tänkas göra med honom. Det var som om han inte förstod alls. Som om han inte förtjänade att dö, eftersom han ansåg att han inte hade gjort något fel. Fai kände en ökande ilska inför detta, men han trängde undan den om ilskan tog över kunde han inte njuta av det. Fai tog fram saken som han lagt på sängen.
"Jag tänker klippa bort tråden som gör att ni blir tysta och om ni skriker, ja låt oss säga att det bara blir värre för er" sa han allvarligt, saxen halkade på tråden för allt blod men det bekymrade inte Fai. Han ångrade dock genast att han tagit bort tråden från kvinnans mun när hon började snyfta.
"Sa jag inte åt dig att vara tyst?" sa han och drog henne i håret och hon kved till och tystnade sedan. "Det var bättre" sa han leende. Han mötte mannens blick, en blick som log ondskefullt, som om han gillade vad han såg. Fais ögon färgades röda och han höjde yxan.
"Jag tänker börja med dig" sa Fai och såg på kvinnan "först hade jag tänkt skona dig eftersom du bara varit medhjälpare, men sedan mindes jag skadorna du vållat mig och då bestämde jag mig för att inte skona dig. Hade du hjälpt mig hade du kanske fått leva" sa Fai och höjde yxan. Han satte den i kvinnans axel och hon kunde inte låta bli att skrika och Fai slog till henne. Hans huvud bultade och han visste att han druckit för mycket dagen innan, men sedan JJ:s död hade han inte varit sig själv. Han drog loss yxan från kvinnans axel och såg på blodet som färgade hennes klänning röd. Blodet som fanns på yxan när han hugg henne i benet. Blodet som snart täckte den vita drakskinsmattan. Blodet som fanns på hans händer. Trotts att kvinnan framför honom grät och försökte hindra honom slutade han inte. Han bestämde sig för att hugga av henne foten, för att höja smärtan. Det förvånade dock Fai att det inte var lika lätt som det verkat. Han fick kämpa sig igenom benet och satte sig utmattad ner på stolen när foten äntligen hade lossnat från sitt fäste. Kvinnan hängde med huvudet och Fai hörde henne gråta. Han vände sin blick mot mannen som såg honom, verkligen såg honom för första gången.
"Jag trodde inte du hade det i dig" sa mannen med en kall röst och Fai gav honom en oförstående blick. Han var inte säker på om mannen menade något eller om han försökte vinna tid. "Våldet. Jag har alltid sett dig som en svag människa, någon som inte förtjänat att leva. Jag räknade med att du skulle dött för länge sedan. Men du har kämpaglöd som jag inte trodde fanns och du går i mina fotspår" sa mannen och log till Fais förvåning.
"Jag är bara den du gjort mig till" sa Fai kallt och insåg att det var sant. Utan alla människor i hans liv hade han aldrig blivit den här personen. Och dem två som satt framför honom hade haft stor inverkan på honom.
"Det här är ditt fel" sa kvinnan med en svag röst som avslöjade att hon inte hade lång tid kvar.
"Tar du dig ton gentemot mig?" frågade mannen kallt.
"Jag skall ändå dö, så ja det gör jag. Hade du bara låtit honom vara hade jag fått leva" sa hon och hostade upp blod.
"Du valde själv den här vägen. Du visste vad du fick när du välde mig" svarade mannen kallt och spottade kvinnan i ansiktet. Fai såg likgiltigt på dem, för honom fick de argumentera hur mycket de ville de sista sekunderna av kvinnans liv. Det som förvånade honom var dock att de inte bad varandra om förlåtelse och förklarade varandra kärlek. Han hade förväntat sig det, men det bevisade bara vilka de egentligen var. Fai reste sig upp igen och höjde yxan, han svingade den mot kvinnans huvud som avskildes från kroppen och for igenom rummet för att landa på sängen. Mannen hade följt det med blicken men den var nu fäst på Fai.
"Hon förtjänade det" sa mannen leende.
"Precis som du gör" sa Fai och log större och placerade hugget i mannens mage. Han hörde flämtningen komma från mannen, men han tog ingen notis av det. Han kände på inälvorna som hade åkt ut, de var varma i hans hand och han log leende. Fai hade alltid gillat sådant som var varmt. Fai funderade på om han skulle utdela ytterligare ett hugg men bestämde sig för att vänta. Mannen skulle få känna livet rinna ur honom, så som Fai fått känna många gånger. Han hade dött fler gånger än han kunnat räkna men alltid blivit tvingad att komma tillbaka. Att tvingas återupplivas gång på gång gör smärtan mer outhärdlig. Fai började gå runt i rummet medan han väntade. Han såg ner på sin skjorta som nu var röd i stället för vit. Men det fick honom bara att le. Han såg på whiskeyn som stod på bordet och hällde upp ett glas till sig själv. Innan han åter satte sig ner på stolen.
"Vet du hur länge jag har drömt om det här? Att få möta dig igen och visa dig var smärta är. Du tror att du kände smärta när du tvingades skiljas från henne? När hon bröt kontakten med dig?" sa Fai och mannen såg på henne och hans blick var nu ilsken.
"Du vet inget om vad som hände" sa mannen sammanbitet.
"Det är vad du tror, men jag var där och jag vet vad hon sa till dig. Du förstod aldrig varför hon bröt med dig. Du förstår inte hur mycket du har plågat henne, du tror att du visade henne kärlek men allt du gav henne var smärta och lidande" sa Fai och snurrade på glaset
"Så du gör det här för att hämnas henne?" sa mannen lågt.
"Delvis, men mesta dels för att hämnas mig själv. Men även om jag hade gjort det för att hämnas henne spelar det ingen roll för hon kommer också dö" sa Fai.
"Skall du döda din egen mor? Cara?" sa mannen förbluffat och Fai log elakt.
"Hon som alla andra förtjänar att dö" sa Fai enkelt.
"Efter allt hon gjort för dig?" sa mannen och skrek till när Fai placerade ytterligare ett hugg i magen på honom.
"Efter alla år hon lämnade mig i kallaren menar du? Ja hon förtjänar att dö. Ingen av er har rätt att leva" sa Fai vasst och slängde glaset i väggen. Mannen hoppade till hans förvåning till, Fai hade lyckats skrämma honom. "du ser jag bestämmer vem som skall leva och dö! Och i den här världen förtjänar vi alla att dö"
"Du med?" frågade mannen tvivlande.
"Ja jag med" sa Fai och höjde yxan en sista gång. hugget delade mannen på mitten och Fai tittade ner på honom utan medlidande "Farväl far" sa han bara. Han såg på Astorias huvud som låg på sängen, han hoppade de båda var i helvetet. Fai ställde ner yxan och gick ut ur rummet och ut ur herrgården. Han stannade och betraktade den utifrån, den var inte bara ful utan också hemsk. Han hatade platsen trotts att det var första gången han besökte den. Han höjde staven och satte eld på den, nu skulle den med allt dess innehåll fara till helvetet där de hörde hemma, och Fai skulle återvända till Hogwarts där han hörde hemma.