"Cara?" rösten som ropade in i mörkret var låg, mannen behövde inte vänta på ett svar han visste redan vart hon befann sig.
"Ja" sa en låg röst från det bortre fönstret, precis som mannen misstänkt satt hans fru i fönstret som hon alltid gjort när hon varit nerstämd. Han hade för länge sedan lärt sig att hon sökte tröst i mörkret och hos stjärnorna. Han stod snart vid hennes sida och hon mötte hans blick, men hon sa inget. Han visste att hon var nerstämd över det som stått i tidningen, inte över att de dött han förstod att hon var mer lättad än på många år, de skulle aldrig mer kunna skada henne. Han mindes den dagen för så många år sedan när de mötts i den fallfärdiga parken. Hur de två så fort funnit varandras tröst och hur de tagit sig igenom helvetet tillsammans, hur de dödat hans far den som plågat honom i alla år och nu var äntligen Draco och Astoria döda. Han visste inte vem av dem som var mest lättade, han eller hon? Men i denna stund var deras lycka bortblåst.
"Jag förstår inte Jezebel" sa hon lågt och hon lät sin blick vandra mot stjärnorna.
"Man förstår inte alltid allt" sa han lågt, han visste inte vad han skulle säga för att trösta henne, han visste inte ens om det fanns några ord som kunde trösta henne.
"Vad har jag gjort för fel?" frågade hon sorgset och han satte sig bredvid henne i fönstret och slog armarna runt henne.
"Du har inte gjort något fel. Du har gjort allt du kunnat, men vi båda visste att detta var något som kunde ske. Ingen vet egentligen vad som hände under de åren" sa Jezebel och märkte att hon grät när hennes tårar landade på hans hand. "Gråt inte kära du, gråt inte" sa han och försökte trösta henne, men han misstänkte att det skulle vara omöjligt. Han kände själv sorgen trotts att många ansåg att han inte hade rätt till det.
"Men jag trodde aldrig det skulle gå så här fel, jag trodde inte han var så svårt skadad" sa Cara och Jezebel sa inget. Han visste att vissa skador som orsakades under barndomen inte visade sig fören man blev vuxen, han visste också att det mänskliga psyket var svårare att förstå sig på än man trodde. Människor brukade måla upp en bild av sig själv som man trodde andra ville se.
"Har du pratat med honom?" frågade Jezebel och Cara skakade på huvudet.
"Jag har inte vågat. Jag vet att det är fegt av mig, jag borde göra det men jag vet inte om jag klarar av att höra sanningen. Jag befarar att det är mitt fel, att han skyller det på mig och jag vet inte hur jag kommer hantera det" rösten var knappt hörbar och Jezebel fick anstränga sig för att höra.
"Du gjorde allt du kunde för att få honom tillbaka. Du tog dig igenom ett helvete ingen människa borde överlevt. Tro inte att han skyller det på dig. Och du är inte feg, du är bara oroad över att något skall gå fel. Du vill inte förlora honom igen" sa Jezebel. Han visste hur svårt det var för henne, hur många gånger hade hon inte vaknat upp på natten i panik och rädslan över att han var borta igen. Jezebel kände sorgen över det. Han visste att ingen av deras sår skulle läka helt. Minnena skulle alltid komma tillbaka och när de gjorde det blev de bara värre och värre.
"Jag har redan förlorat honom, jag vet inte vem han är längre. Han har blivit det jag var rädd för. Draco lyckades få fram det värsta i honom. Jag visste att det fanns en liten chans att han skulle bli den han är nu när jag och Draco fick barn. Både jag och han är demoner från helvetet och tillsammans fick vi djävulen. Jag trodde aldrig han skulle bli det monstret han är nu när han föddes men jag hade fel" sa hon lågt. Jezebel visste att det tog emot att kalla sin egen son för monster men trotts att det var en hemsk tanke så visste Jezebel att den var sann. De hade alla försökt få honom att bli något han inte var, försökt få honom att välja rätt väg i livet men de hade misslyckats. Jezebel kunde inte låta bli att tänka att det kanske var hans inverkan i pojkens liv som gjort honom till den han var, men han trodde inte det. Han befarade att pojken redan var skadad när de räddade honom.
"Vad tror du han tänker göra?" frågade Jezebel lågt.
"Jag vet bara vad jag skulle göra och jag kan bara gissa att han tänker göra likadant." sa Cara och Jezebel väntade på att hon skulle fortstätta "Jag tror han ger sig på min far först, och i denna stund kan jag inte klandra honom och jag tänker inte hindra honom. Jag kan inte stoppa min far men han kanske kan." började hon och Jezebel visste vad hon skulle säga sen, men han hindrade inte henne från att säga det "Jag tror att du står på tur efter det och jag är den han sparar till sist" sa hon med en låg röst.
"Det ger oss tid att prata med honom och hindra honom" sa Jezebel uppmuntrande och Cara nickade.
"Ja jag tänker se till att han inte kan skada dig" sa hon bestämt och Jezebel anade oro när hon sa det, inte bara för sättet hon sa det på utan också tomheten hon sa det på.
"Jag ber dig att inte göra det" sa han och höll om henne hårdare. Han skulle inte klara sig utan henne, men allt han kunde göra var att be henne, han hade inte rätten att stoppa henne.
"Jag tänker inte låta dig straffas för något som är mitt fel" sa hon och Jezebel förblev tyst. "Han är min son vilket betyder att det ä min uppgift att skydda dig. Jag tänker se till att Fai kommer efter mig" sa hon bestämt och Jezebel slöt ögonen.
"Jag vet, jag har alltid vetat att den dagen då du lämnar mig skulle komma" sa han sorgset och Cara vände sig om och såg på honom.
"Du har vandrat vid min sida genom helvetet och det älskar jag dig för, det här är mitt sätt att tacka dig. Jag vill inte att du skall behöva uppleva en plågsam död" sa hon och strök honom över kinden. Jezebel nickade långsamt, han visste att hon gjorde det för att hon ansåg att hon gjorde rätt. Men han hade redan bestämt sig för flera år sedan att den dagen hon försvann skulle han inte längre leva.
"Jag kommer vänta på dig" sa Cara tröstande och Jezebel log svagt.
"Du kommer inte behöva vänta länge" svarade han och hon nickade. Han var inte säker på om hon visste vad han menat men de sa inget mer. Hon lutade sig mot honom och han slöt ögonen, de klarade sig inte utan varandra de visste de båda två och att behöva göra det som skulle göras var något ingen av dem önskade skulle behöva ske. Men ingen av dem hade fått bestämma över sina liv och de båda visste att de aldrig skulle få göra det heller, vad de visste var att de hade rätten att bestämma när de skulle dö och den dagen skulle komma snarare än de trott.