Kniven föll mot golvet och gav ifrån sig ett metalliskt ljud när den träffade stengolvet. Blodet rann från hans fingrar men det var inget han reagerade på, han hade för länge sedan slutat reagera på blod. För honom var det ett tecken på att livet nu var över, att personen inte mer skulle andas. Det var först när han hade blodet från någon annan på sig som han visste att han hade vunnit. Den här gången var segern större än förväntat. Trotts att han hade varit bestämd hade han inte räknat med att segra, han hade förutsatt att det var hans blod som skulle flyta denna natt. Det var först nu han kom till insikt vad han faktiskt hade gjort. Han kände hur krafterna rann ur honom och de få stegen till stolen som han nu satt i hade tagit all hans kraft. Hans blåa ögon granskade synen framför honom. En syn som hade fått vem som helst att drömma mardrömar i flera år, en syn som hade fått andras magar att vända sig och mitt i detta satt han utan att reagera. Det han reagerade på var hur trött han var, hur han började ge upp. Han lutade huvudet bakåt och hans blick fastnade på blodet och hjärnsubstansen i taket. Han visste att han borde försvinna från platsen innan någon fann honom men han förmådde inte, nej han ville njuta av segern en liten stund till. Han studerade blodet när det droppade ner från taket och landade i pölen på golvet. Pölen som hade samlats under hans fötter. Han kände doften av bränt kött och vred på huvudet för att upptäcka att delar av tarmen som landat vid brasan, hade fattat eld. Han suckade och petade in resten i den sprakande elden för att undvika ett brinnande helvete. Han hade ingen större lust att uppleva helvetes eldar riktigt än, han var inte klar. Han studerade ögonen som han ställt på skrivbordet, ögonen som liknande hans egna. Han granskade dem noggrant och han var glad att Jezebel hade lärt honom dissekera organ, särskilt ögonen. Det var något han hade gemensamt med sin far, ögon. Enligt honom fanns det inget vackrare än ögonen, det var livets själ. Han tog ner en burk från en av hyllorna och la ögonen i dem och log.
"När du ser på mig nu kommer du förstå vem jag egentligen är" sa han till ögonen och log. Han stoppade ner dem i väskan som stod på golvet och han suckade då han insåg att alla pappren i den hade blivit blodiga. Det störde honom inte egentligen, men det hade underlättat om han hade kunnat använda sina antäckningar, men vad var det egentligen för mening med att plugga när världen snart skulle gå under? Hans blick fastnade på huvudet som låg vid hans fötter och scenen fick honom att le. Mannen som hade haft hela världen vid sina fötter låg nu och bugade för någon annan. Han tittade på det bleka ansiktet som saknade ögon. Han tittade på bakhuvudet som nu blottade det som fanns kvar av hjärnan. Trotts att såret i huvudet var djupt hade det inte varit det dödliga hugget. Nej det som dödat honom var såret i magen, den unga pojken hade upptäckt att han orsakade mest lidande hos sina offer och mest lindring i sin egen smärta när han skar upp deras magar. I samma stund som inälvorna flöt ut över golvet och livet lämnade hans offer fick hans själ mer liv än någon annan gång. Han tittade på levern som låg vid sidan av kroppen och förundrades över hur den såg ut. Den var röd och motbjudande att vissa kunde äta lever var något han inte förstod. Han tittade på blodet och undrade hur det skulle smaka. Han stoppade ner fingrarna i det och förde dem till munnen, det varma blodet gav en underlig smak. Han skulle inte beskriva den som motbjudande men knappast som någon höjdpunkt, det smakade snarare tomt. Han skakade på huvudet och reste sig upp och granskade den döda mannen. Han låg helt orörlig på marken, för första gången fick han känna smärtan som han orsakat andra inte minst sitt barnbarn. Benen på mannen var brutna och på underarmen stack de ut ur kroppen, magen var uppsprätt till lungorna, ögonhålorna tomma och kalla, nacken var bruten och halsen avskuren. Enligt honom själv var det en vacker syn, en vackrare syn än han sett på länge. Ett stort leende syntes på pojkens läppar då han tpg upp väskan och hängde den på axeln innan han öppnade dörren.
"Farväl du å mörkrets herre. Det var inte världen som fick dig på fall utan jag, pojken som du underskattat hela hans liv. Men utsidan avslöjar inte allt och det fick du lära dig idag. Du trodde du var oövervinnlig men den som sätter sig själv på en piedestal skall se att fallet ner blir längre och hårdare än han trott." rösten var tom och kall "När vi ses i helvetet kanske du ser vem du gjorde mig till och inte föraktar mig"
"Tänker du ta över efter honom?" rösten som kom från mörkret utanför tillhörde Bellatrix. Trotts att hon var som en mor för hans egna mor så kände han henne knappt. Hon var en av de få han inte hade någon plan på att bragda om livet, ty hon hade aldrig lagt sig i hans liv. Hon hade älskat honom men på avstånd och han hade inget otalt med henne, så hon kunde få leva.
"Nej jag vill inte ha något med det hela att göra" sa han kallt och tittade på kvinnan som kunde kalas hans mormor.
"Det ante mig" sa hon lågt och såg sorgset på den man hon hade älskat. "Jag önskar dig all lycka till Fai" sa hon och la en hand på hans axel innan hon gick in till den döda mannen. Han hade bara nickat innan han hade försvunnit ut i mörkret. Nu hade han bara ett uppdrag kvar, mordet på sina föräldrar.