Tårarna rann ner för kinderna, och hon gjorde ingen ansats att hindra dem. Hon hade trott att tårarna skulle utebli i denna stund men hon hade fel. Hur mycket hon än hade hatat det han stått för och för det han gjort, men han hade ändå varit hennes far. Trotts att hon sagt att hon aldrig mer velat se honom kände hon en saknad. Hon mindes åren utan honom då hon inte velat något annat än att få tillbaka honom och nu, ja hon visste inte.
"Prinsessan?" rösten var låg nästan som en viskning och när hon vände sig om stod Bella där. Det var första gången hon såg Bella sorgsen. Hennes mor var inte alltid glad men på något sätt heller aldrig sorgsen och nu när Bella hade tårar i ögonen kunde Cara inte annat än att krama om henne.
"Förlåt" sa hon lågt ut i mörkret. Cara hade inte tänt lyset då hon kände sig tryggare i mörkret och om ljuset lös på henne kändes det som om det inte gav henne samma rätt att sörja.
"Varför ber du om ursäkt vildkatten?" frågade Bella och tog henne på armlängsavstånd.
"Jag kunde stoppat Fai, jag visste vad han planerade. Det har jag vetat ett bra tag" sa hon och tittade skamset ner i marken.
"Cara" sa Bella och tvingade henne att möta sin mors blick. "Jag var där när Fai dödade honom, jag stod utanför men jag stoppade honom inte. Jag har sedan länge vetat att den dagen då Voldemort dör skulle Fai döda honom. Ingen annan skulle våga eller ha kraft nog att göra det" sa Bella bestämt "Och ingen begär att du skall stoppa Fai. Precis som Voldemort alltid skyddade dig och aldrig skulle kunna skada dig, så skyddar du alltid Fai och kommer inte kunna skada honom" Bellas röst var tålmodig när hon förklarade, nästan som om hon trodde att Cara åter var en liten flicka. Men Bellatrix hade fel, Cara skulle kunna skada Fai för att rädda dem som hon älskade, eller det var i alla fall vad hon hoppades.
"Kommer du på begravningen?" frågade Bella och Cara skakade på huvudet.
"Jag vill inte se vad Fai har gjort med honom, dessutom måste jag prata med min son" sa hon sorgset. Hon visste att det inte kommer sluta bra. Antingen kommer hon och Jezebel dö eller så kommer hennes son dö.
"Jag förstår, men vad du än väljer så kommer det lösa sig till det bättre" sa Bellatrix tröstande. Cara visste att hon ljög men hon kommenterade det inte.
"Är ni okej?" Cara tittade upp när Jezebel stod i dörröppningen, hon förmådde inte svara utan bara skaka på huvudet. Jezebel kom fram till henne och Bella backade så han kunde krama om sin fru.
"Jag är här, vi tar oss igenom det här" sa han och tittade på Bellatrix som börjat gå mot dörren. Han höjde ett ögonbryn men hann aldrig ställa frågan.
"Det är bättre att ni får vara ensamma och själv har jag en begravning att ta hand om" sa hon sorgset och Jezebel nickade medlidande. Han hade aldrig gillat Voldemort det kunde han inte förneka, men han visste att de båda kvinnorna höll honom kär. Han hörde Bellatrix stänga dörren och han satte sig ner i soffan och Cara satt bredvid honom. Hon var lika tom och frånvarande som hon varit när han först mött henne. Det var ofattbart att det redan gått så många år och att de överlevt. De fanns stunder då han trodde att livet skulle sluta, men på något sätt hade de båda överlevt. Han kunde nästan skratta då den som skulle få dem på fall var pojken som de kämpat för att få tillbaka. Han undrade om Fai faktiskt hade förstått vilket helvete hans mor hade fått genomlida för att få tillbaka honom. Jezebel tvivlade på det, han anade att pojken ansåg att världen vänt sig emot honom. Kanske hade den det också men i de stunder då världen är emot en de är då man förstår vilka som är ens riktiga vänner. Men Fai hade inte insett det och det smärtade Jezebel.
"Jezebel" sa Cara lågt och såg på honom, den tomma blicken smärtade honom.
"Ja?" svarade han efter en stunds tveksamhet och såg på henne. Han märkte hur hon knöt händerna och försökte samla sig.
"Nu när min far är död så…så betyder det att det är min tur" sa hon lågt. Jezebel visste att hon skulle ge sig av, men det smärtade honom mer än han gav sken av. Han ville inte göra det jobbigare för henne än det redan var.
"Jag vet" sa han lågt och tog hennes händer. "Jag har alltid vetat att du en dag kommer lämna mig"
"Se det inte så, jag kan komma tillbaka" sa hon och även om det lät hoppfullt så hon det utan glädje.
"Både du och jag vet att det inte är sant" sa han lågt, han tvivlade inte på hennes kunskaper som häxa utan på att hon skulle klara av att döda Fai. Hon nickade sorgset hur mycket hon försökte övertala sig själv att hon skulle klara av det så visste hon att det var en lögn, det hon verkligen hoppades på var att kunna övertala Fai att komma hem.
"Jag hoppas att jag kan få honom att förstå" sa Cara och Jezebel nickade.
"Hoppet är det sista som försvinner" sa Jezebel och hon nickade. "Stannar du natten igenom?" frågade han och hon nickade.
"Jag stannar tills morgonen gryr sedan ger jag mig av" sa hon och la sig ner bredvid honom i soffan.
"Det blev som Draco ville" sa han lågt och Cara tittade på honom "Vi får inte vara tillsammans för evigt" Cara kände genast skuld över att lämna honom ensam kvar. Hon hade funderat på att fly men ett liv på flykt var inget riktigt liv.
"Gudarna har haft något emot oss sen den dagen vi möttes, men jag är glad över den tiden jag fick med dig" sa hon och tog hans hand. "Utan dig hade mitt liv slutat för länge sedan" sa hon och undrade hur många gånger om hon inte hade dött utan Jezebel? Hon tittade in i hans blågrå ögon och log svagt.
"Vi klarar oss helt enkelt inte utan varandra" sa Jezebel och hon nickade.
"Om gudarna så vill, ses vi igen" sa hon och slöt ögonen.
"Om gudarna så vill" sa Jezebel lågt och suckade. Gudarna hade aldrig velat som de velat. "Jag älskar dig" sa han till Cara men hon hade redan somnat. Han drog en filt över dem och la armarna runt henne, det var nu han önskade att han aldrig mer skulle behöva vakna. Men han visste att när morgondagen kom skulle han vakna ensam och när morgondagen kom skulle han ta sitt sista andetag.