Solens strålar glittrade på sjön, hon hörde hans steg på den steniga stranden innan han klev ut på bryggan. Hon hörde hur han tog de få steg över träet tills han stod bakom henne.
"Jag var tveksam till om du skulle komma eller inte" sa hon med en sorgsen röst. Hon fingrade på kniven hon höll gömd i sin arm. Hon visste att hon inte skulle kunna döda honom direkt, men hon hoppades att hon skulle kunna skada honom soppas mycket att han avled. Den döden skulle bli hemskare men han skulle kunna ha en chans att överleva och som hon hoppades ändra på sig.
"När ens mor kallar kommer man" sa han med en hånande röst. Hon kände inte igen den. Den Fai som nu stod bakom henne var inte den Fai hon kände. Att se honom förändras så smärtade henne.
"Så du har kommit för att döda mig nu?" frågade hon med en låg röst. Fai blev förvånad över att hon sa det rakt ut. Han var inte säker på om hon visste vad han planerade. Men hans mor var inte dum, han hade anat att hon visste vad han planerade.
"Ja" svarade han utan att tveka. Hon vände sig långsamt mot honom. Han höjde ett ögonbryn när hon log mot honom. Att hans mor kunde le i en stund som denna förvånad honom.
"Att du blev den som skulle få mig på fall förvånar mig fortfarande. Att den som jag kämpade för att få tillbaka är den som kommer hämnas mig är inget annat än ironiskt" hon gjorde en paus och såg in i hans blåa ögon. "Jag befarar att du skall hämnas på mig för att jag inte hjälpte dig? Att jag lät dig vänta i två år innan jag bestämde mig för att du var värd att hämta. Att jag trodde att Voldemort skulle bli en bra morfar. Att du aldrig fick känna lycka är mitt fel?" frågade hon. Fai stirrade stint på henne.
"Ja" var åter allt han kunde svara. Cara slutade le och hennes blick utbyttes till en plågsam en.
"Gudarna skall veta att jag gjorde allt jag kunde få att få dig tillbaka. Gudarna skall veta allt jag offrade för din skull. Gudarna skall veta hur många gånger jag klamrade mig fast för att inte falla ner i dödens käftar, när allt jag ville göra var ett få dö. Gudarna skall veta att jag tvingades offra mitt ofödda barn för din skull. De skall veta att jag varje gång jag kunnat bli fri från Draco återvände till honom för din skull" sa hon och Fai kunde se tårarna rinna ner för hennes kinder. Han hade blivit chockad av att höra att han kunde haft ett syskon. "När jag är borta kanske du en dag också inser allt detta. Om inte kanske du kan se det när du dör." rösten var inte mer än en viskning och Fai kände hur sorgsen han blev av att se sin mor så här. Han kramade hårt om knivens handtag, han kunde inte vända nu. Cara såg på honom, allt hon ville göra var att omfamna honom, stryka honom över håret och säga att allt kommer bli bra. Men det blir aldrig bra igen, såren kommer aldrig läka. Världen blir sig aldrig lik igen. Hon visste vad hon behövde göra men för det behövde han komma närmare.
"Snape ville att jag skulle hälsa dig" sa Fai lågt och Cara drog lätt på smilbanden.
"Severus vet alltid vad som skall ske. Jag vet att han kommer vänta på mig när jag dör, precis som jag kommer vänta på dig när du dör" sa hon och log svagt.
"Varför bad du mig komma hit?" frågade Fai utan att se på sin mor, han studerade bergen som solen gått ner bakom.
"Jag ville träffa dig en sista gång innan jag dör" sa hon och gick ett steg emot honom. Hon visste att det inte skulle funka att be för Jezebels liv, enda chansen han hade var att hon dödade Fai innan han kunde döda Jezebel. Hon hoppades Jezebel fortfarande levde. Fai studerade henne vaksamt, men han sa inget.
"Jag hoppas mitt blod kommer ge dig den frid du söker" sa hon och Fai skakade på huvudet.
"Den frid jag söker kommer jag aldrig få, men blodet lindrar mitt lidande för en stund" sa han och hon nickade förstående.
"Jag önskar bara du hade pratat med oss, med mig. Jag väntade på att du skulle öppna dig och prata med mig. Men till min bestörtning vände du dig inåt mer och mer. Jag visste att jag aldrig kunde tvinga ur dig svaren men det plågar mig att du inte litade på mig" sa hon och Fai såg in i sin mors sorgsna ögon.
"Du visste?" frågade han förvånat.
"Ja jag visste. Det är en mors jobb." svarade hon och suckade. "Jag ber dig att inte dra ut på det Fai. Jag vet vad du gjorde med de andra och jag klandrar dig inte. Jag förstår varför du dödade Rahl, hade du inte gjort det hade jag gjort det. Jag vet att JJ:s mord smärtade dig mer än du vill medge. Mordet på din far och Astoria var en befrielse för oss båda" sa hon och gjorde en paus. Hon tittade upp mot slottet. "Mordet på min far var något jag aldrig skulle klarat, men jag visste att du behövde göra det. Precis som jag förstår att du måste döda mig. Jag tänker inte hindra dig, men jag ber dig att låta mig dö fort" sa hon och Fai var förvånad. Han hade aldrig hört sin mor be för något i hela sitt liv. Men han nickade, han ville att det skulle gå över fort. Han gick fram mot henne. Han ville omfamna henne en sista gång innan hon skulle dö i hans famn. Han tog de tre stegen som skilde dem åt framåt och kramade sedan om henne. Hon slog armarna om honom.
"Gör det du måste göra" sa hon och han nickade. Han höjde kniven och tryckte in den i hennes mage. Hon sa inget och han var förvånad över det. Men han anade att hon hade känt smärtan förr, hon var bekant med den.
Cara hade känt hur kniven trängt in i magen, smärtan vållade upp inom henne men hon sa inget. Hon tog ur kniven hon hade i armen och tryckte in den i Fais rygg. Hon hörde hur han flämtade till när hon vred om den. Hon drog ur den innan han hann gör något och satte in den i sidan på honom.
"Jag är ledsen Fai, men jag kan inte låta dig skada Jezebel" sa hon med en låg röst. Hon sjunk ner på knä när hon drog ut kniven ur magen. Hon tittade på Fai som också hade sjunkit ner på knä. Hon strök honom över kinden. Hon såg ilskan i hans blick och hur han tog tag om kniven.
"Jag älskar dig" sa hon innan han skar halsen av henne. Cara föll ihop på bryggan och blodet i sjön under bryggan färgades rött. Fai kände smärtan i ryggen och sidan. Han såg på sin mors kropp framför sig. Han kände både lättnad och sorg över att hon var död. Han upptäckte till sin förvåning att han grät.
"Tack för allt" sa han och strök sin mor över håret. "Jag älskar dig med" svarade han. Han tittade upp mot himlen och hoppades hon såg honom. Fai reste sig ansträngt upp, han hade ett mord kvar, Jezebel. Han samlade sina sista krafter och transfererade sig med kniven i handen till lägenheten. Han fann sin far ligga på soffan. Han var förvånad över att han sov. Jezebel var en människa som sällan sov, särskilt på kvällarna. Fai gick fram emot honom och såg hur blek han var. Fai la en hand på hans arm och kände hur kall Jezebel var. Han var redan död. Fai skrek till, han kan inte redan vara död, det var Fais jobb att döda honom. Han fann det välskrivna brevet ligga på bordet.
Jag visste att hon skulle dö när hon lämnade mig i morse. Jag visste att hon begav sig till dig för att hoppas att du skulle finna den person du en gång varit och lägga ner kniven. Jag ville inte säga till henne att hon inte skulle lyckas. Men trotts det visste vi båda att hon skulle dö. Jag sa till mig själv för länge sedan att den dagen Gudarna tar henne ifrån mig följer jag henne till dödsriket. Ty mitt liv är inte värt att leva utan henne. Jag är ledsen att jag berövade dig möjligheten att avsluta mitt liv, men jag ville inte vänta med att återförenas med henne utan finnas där och trösta henne när hon steg in i de dödas rike. Vi älskade dig båda två och jag önskar att du kunnat se det. För mig var du alltid en son vad än folk sa. Och jag önskar jag kunnat berätta vad din mor fick gå igenom för att få tillbaka dig. Jag önskar jag hade kunnat tala om för dig vad min far gjorde mot mig tills vi dödade honom. Men jag var inte säker på att du skulle klara av att höra sanningen. Ty om Draco var ett monster var min far djävulen själv. Du ser att både jag och Cara hade problem med våra fäder, precis som du hade med din. Men du ville aldrig se det vi såg. Du stängde in dig i dig själv och såg bara det du ville se. Du straffar dem som inte förtjänar att straffas. Men jag skall inte klandra dig, du ser livet på ett annat sätt än oss båda. Du har valt att avsluta andras liv för att lindra din egen plåga. Jag hoppas det hjälper dig i jakten på dig själv. Den dagen du lämnar jorden kommer vi finnas där för dig. Trotts att du blev vår bådas död älskar vi dig och vi förlåter dig. Lev väl Fai och var på din vakt, du har skaffat fler fienden än du tror.
Jezebel
Fai var förvånad över hur lika hans fars ord var hans mors ord. Trotts det han gjort älskade de honom. Hur kunde de älska det monstret han blivit? Han förstod nu att deras död smärtade honom mer än det Draco utsatt honom för. Han hade inte förstått att de funnits där för honom. Han hade trott att han var ensam, men han hade alltid haft den hjälpande hand som hade kunnat rädda honom. Fai sjunk ner på golvet. Blodet rann från hans sår som hans mor givit honom i ett försök att stoppa honom. Han hade i ilskanshetta dödat henne utan att tänka. Han tittade på sin far som låg stilla med armarna längs sidan. Han fann det hjärtskärande att han älskat hans mor så mycket att han förgiftat sig själv för att få vara med henne igen. Fai tittade upp när någon öppnade dörren till deras lägenhet. Han såg till sin förvåning att Yaxley stod i dörren, men han var inte ensam han hade Scorpius med sig, men även Remus. Han hade inte träffat varulven på flera år och han var förvånad över att han var där. Remus gick fram emot honom. Han såg sorgset på Jezebel innan han satte sig på huk framför Fai.
"Din mor var en vän till mig, hon fick mig för flera år sedan att lova att jag skulle ta hand om dig i fall det hände dem något. Jag tror att hon fruktade att Draco skulle döda dem båda om han fick chansen." sa Remus lågt. "Jag fick ett brev från henne i går kväll där hon förklarade vad hon skulle göra och vad som skulle hända. Jag förstod att hon bad mig ta hand om dig. Hon sa det inte rakt ut, hon ville att jag skulle göra det av egen vilja" sa Remus. Fai tittade in i de bruna ögonen. Han vände blicken mot Scorpius.
"Jag behöver inte en ny familj" sa han lågt. "Ni kan inget göra för mig, men ni kan hjälpa Scorpius" sa han lågt. Den blonda pojken kom fram till sin storebror med en sorgsen blick.
"Fai du skulle aldrig gett dig på din mor. Du borde förstått att hon skulle bli din död" sa Yaxley och Fai gav honom en trött men ilsken blick, i en stund som denna ville han inte ha en föreläsning om rätt och fel.
"Tar ni hand om honom?" frågade han och vände sig emot Remus som log mot Scorpius.
"Vi tar hand om er båda" sa Remus men Fai skakade på huvudet.
"Allt jag vill är att ni skall ta hand om Scorpius inte mig" sa han och Remus nickade och Fai log lättat. "Kan jag få prata ensam med Scorpius en stund?" De äldre männen nickade och gick ut i trapphuset.
"Scorpius, jag är ledsen över att behöva överge dig" sa Fai och Scorpius höll tillbaka tårarna.
"Visste du att jag ville döda dig första gången du försökte ta ditt liv?" sa Scorpius lågt och Fai skrattade ansträngt.
"Nej men jag är inte förvånad, de flesta hade velat det" sa han men blev sedan allvarlig. "Jag vill att du tar vara på ditt liv"
"Du ser inte gladare ut. Jag trodde du skulle vara glad" sa pojken och Fai skakade på huvudet.
"Jag hade fel. Jag förstod aldrig vad mina föräldrar offrade för min skull." sa han sorgset "Scorpius jag vill att du gör en sista sak för mig"
"Vadå?" frågade Scorpius och Fai räckte honom kniven.
"Kör in den i mitt hjärta" sa Fai och Scorpius skakade förskräckt på huvudet. "Jag har ingen ork till det. Mitt liv rinner ur mig, den här gången är jag bortom räddning. Men jag vill återförenas med mina föräldrar. Jag vill inte dö i ensamhet" sa han bedjande och Scorpius tog försiktigt emot kniven.
"Jag är glad att jag fick lära känna dig Fai" sa Scorpius och darrade på rösten och Fai log.
"Du gav mig hopp när jag behövde det som mest. Jag lovar att vaka över dig från andra sidan. Låt inte hatet över vad Draco gjorde emot dig nå dig. Låt inte sorgen över att jag är borta, dränka dig. Ni har en chans att bygga upp en ny värld, världen är eran och ingen annans" sa han leende "Och ta vara på Albus, han är en sann vän. Tala med honom när du mår dåligt. Jag begick ett misstag när jag trodde att JJ inte fanns där för mig, jag hoppas hon kan förlåta mig när jag åter får träffa henne" sa Fai och Scorpius nickade.
"Jag kommer sakna dig" sa Scorpius samtidigt som han körde in kniven i Fais hjärta. Fai kände smärtan i kroppen de få sista hjärtslagen. Rummet fylldes av ett vitt ljus, han kände hur han lyftes ur sin egen kropp. Han tittade ner på Scorpius och la en tröstande hand på Scorpius axel innan han försvann in i ljuset. Han kände en lycka han aldrig känt förut, all smärta var försvunnen. Nu kunde hans liv börja på riktigt.
Scorpius tittade på sin bror när han slutade andas. Han stängde de blåa ögonen och drog ut kniven ur hjärtat på honom. Han kände hur någon la en hand på hans axel och vände sig om men såg ingen. Han förstod att det var Fai som tröstade honom och log svagt. Scorpius reste sig upp för att gå ut till de båda männen som väntade. Han var nervös över vad de skulle säga. Han var inte säker på hur han kände inför att flytta in hos familjen Lupin. Han kände dem inte alls. Men han litade på Fai. Hans bror skulle inte insisterat på att Remus skulle ta an honom om han visste att han inte skulle få det bra. Scorpius hade redan tagit sig igenom ett helvete. Livet kunde inte bli värre, utan bara bättre. De båda männen tittade på honom när han kom ut med kniven i handen. Yaxley nickade och Remus la en beskyddande arm runt hans axlar. Trotts att han inte kände mannen, kände han sig lite tryggare.
"Han är hos sina föräldrar nu" sa Scorpius lågt och Remus nickade.
"Du gjorde det rätta, en dag kommer sorgen kännas lättare" försäkrade han och Scorpius nickade svagt. Han tittade upp mot den mörka himlen ovanför dem när han kom ut. Han hoppades hans bror hade funnit den friden han sökte. Scorpius skulle börja sitt egna liv nu, ett helt nytt liv. Han skulle leva det livet Fai hade gett honom. Han tittade på Remus när denna log mot honom.
"Nu åker vi hem" sa han och Scorpius tittade på honom.
"Får Albus komma över?" frågade han försiktigt, Scorpius behövde verkligen prata med sin vän nu.
"Han är alltid välkommen" sa Remus och tog tag i Scorpius hand samtidigt som de alla tre transfererade sig bort från platsen och lämnade de döda bakom sig. De ville alla lämna de hemska bakom sig, förlusten av människor de höll av och skulle sakna, men minnena skulle alltid komma tillbaka till dem, ingen skulle glömma dem, ingen ville glömma dem. Men när minnena kommer tillbaks skulle ingen hindra dem.