Del 2.

Egen häst?

Jag vaknade av att de första solstrålarna träffade mig i ansiktet. De hade letat sig in genom en liten glipa mellan fönstret och de rosenröda gardinerna.

Gårdagen spelades upp i mitt huvud. Thomas hade visat mig stugan och jag kände mig redan som hemma. Rummet bestod av två sängar, en garderob, en skinnfåtölj, ett element och ett litet träfärgat bord.

Jag sträckte på mig och satte mig sömndrucket upp. Gnuggade ögonen i ett försök att vakna till. Sedan gick det upp för mig vilken dag det var. Idag skulle jag få en häst att ta hand om!

Skyndsamt drog jag på mig ett par jeans. Foten fastnade i ett hål på knät, och jag svor när jag inte fick loss den. Nästa klädesplagg blev en vanlig, mörkblå T-shirt. Jag stoppade ner fötterna i mina stallskor och drog fram min mobil ur fickan. Samtidigt som jag öppnade dörren messade jag mamma:

Ska precis ut i stallet. Hoppas du får en bra dag. Puss

/Tuva

Jag fick inte något svar. Jag antog att hon sov.

Solen träffade mig i ansiktet. Det var redan varmt, trots att klockan bara var halv sju. Sommaren var riktigt varm i år. Fötterna gick som på eget bevåg mot stallet. Thomas hade sagt att jag skulle prata med Jenna - men vem i hela friden var Jenna?

Förvirrat stod jag framför stallet när en tjej med kopparrött hår uppsatt i två tofsar kom gående. Hon stannade framför mig.
"Hej! Det är jag som är May, jag hjälper till på ridlägret. Leder hästar, hjälper till med att sadla, du vet. Nej, nu pladdrar jag bara. Jag antar att du är Tuva?"

Jag nickade - mer tycktes inte behövas. May verkade vara en riktig pratkvarn.

"Vad bra! Jag hörde Thomas prata om dig. Du letar väl efter Jenna? Hon har gett sig iväg för att hämta mer foder till hästarna. Jag ska ge dig arbetsuppgifter. Vår ko, Rosie, behöver ju alltid mjölkas, men jag antar att du vill hålla på med hästarna. Ja, mockning finns ju.. Vi har redan fodrat, kom upp lite tidigare nästa gång om du vill vara med. Du kanske skulle kunna kontrollera alla hästars vattenkoppar?"

Jag rättade mig själv. May var verkligen en riktig pratkvarn.
"Visst", sa jag och log snabbt innan jag skyndade mig in i stallet. May såg nämligen ut att ha ännu en störtflod av ord på tungan.

Jag dök in i första bästa box och tryckte på den automatiska vattenkoppen. Den var rätt trög, men funkade. Jag klappade hästen som stod därinne, en svartskäck, och gick vidare till nästa häst.

Vattenkoppen funkade bra därinne också, men jag hejdade mig för att beundra den vackra hästen. Det var en enorm skimmel, mer lik en sagohäst än en vanlig. Den vita manen vågade sig ända ner till bogen och de mörka, nyfikna ögonen betraktade mig lugnt. Öronen var vackert utsnidade och huvudet smalt, med lätt konkav nosrygg.
"Vilken skönhet du är", andades jag. Jag försökte komma ihåg namnet som stått utanpå boxdörren.
"Angel. Namnet passar dig", log jag. Sakta strök jag den snövita hårremmen, samtidigt som jag såg in i de vackra ögonen. Jag hoppades att jag skulle få stoet att sköta.
"Hur går det?" Jag hoppade till. May stod utanför boxen och betraktade mig nyfiket.
"Bra", sa jag snabbt. "Fastnade bara här. Vilken otroligt vacker häst!"
"Jag vet", log May. "Hon har arabblod i sig. Vilken tur jag har att äga en sån vacker häst.." Hon tittade drömskt på stoet.

Jag försökte att inte visa min besvikelse. Typiskt att just Angel inte skulle vara tillgänglig! Jag skyndade ut ur boxen och försökte kolla alla vattenkoppar så fort som möjligt. Alla fungerade, turligt nog.

Flera timmar senare torkade jag svetten ur pannan. Jenna hade kommit tillbaka och genast satt mig i arbete. Jag hade fodrat, släppt ut hästar och mockat, mockat, mockat. Mitt liv såg ut att bestå av bajs. Och inte hade jag sett någon skymt av egen häst eller ridning heller.
"Är du klar kan du mocka sista boxen", snäste Jenna. Jag suckade. Vid det ljudet verkade Jenna mjukna lite.
"Förlåt, jag är alltid lite snäv dagen innan ridlägret börjar. När du är klar med den sista boxen kan vi äta lunch - jag har köpt mackor." Jag log uppskattande mot henne och var glad över att hon faktiskt verkade ha en lite trevlig sida. Hon hade verkat vara en riktig ragata.

Jag njöt verkligen av den goda smörgåsen när stallet var rent och fint. Jag satt bredvid Jenna utanför stallet och solade ansiktet med stängda ögon.
"Jag måste be om ursäkt igen för att jag har varit så otrevlig idag. Jag är bara stressad. Vänner?", mumlade Jenna och sträckte fram handen mot mig. Jag log och tog den.
"Självklart." Vi tystnade. Jag funderade på om jag någonsin skulle få provrida en häst - fast Thomas kanske glömt det? Kanske skulle man fråga? Jag öppnade munnen, men stängde den genast igen. Jag hjälpte ju inte bara till för att rida.
Jenna verkade ha noterat min osäkerhet, för hon berättade precis det jag velat fråga om.
"Jag antar att du ser framemot att ha en sköthäst? Eller, tja, typ egen häst. Eller, det är ju fortfarande stallets, men du sköter om den", pladdrade hon. Jag lyssnade intresserat. "I alla fall, vi, jag och Thomas, tänkte att du skulle få provrida några hästar nu i eftermiddag. Är du redo?"
Jag nickade ivrigt. Jenna skrattade lite åt det, men sedan gick vi äntligen till stallet för att titta efter den rätta hästen åt mig.

Jag lät Glammy skritta på långa tyglar för att värma upp honom. Plötsligt kände jag av min brist på erfarenhet inom ridområdet - gjorde jag verkligen rätt? Från mitten av ridbanan informerade mig Jenna att jag fick göra lite vad som helst. Jag antog att de tyckte jag var tillräckligt bra, eftersom de gav mig fria händer.
Efter att ha skrittat på långa tyglar i ungefär tio minuter kortade jag upp tyglarna. Glammy böjde vant på huvudet. Hans gång var verkligen skön, men trots det kände jag mig inte riktigt bekväm i den.
Jag skänklade på Glammy för att trava men han fortsatte att skritta i samma takt. Jag skänklade en, två, tre gånger till. Till slut var jag tvungen att peta till honom med spöt på bogen - då gick han äntligen upp i en långsam, släpig trav. Efter bara ett par minuter var jag genomsvettig av att ha behövt skänkla på honom i varenda steg.
"Vill du testa att galoppera lite?", ropade Jenna från mitten. Egentligen ville jag skrika "NEJ!", men det gjorde jag förstås inte. Istället tryckte jag till med galoppskänklarna.
Jag hade inte förväntat mig den explosion som kom. Det kanske var helt normalt - han hade trots varit mer lik en snigel än en raket i de andra gångarterna.

Glammy galopperade okontrellerat med mig slängandes på ryggen. Jag slet förtvivlat i tyglarna, men han vägrade att stanna. Jenna ropade något från mitten, men jag kunde inte höra henne. Jag var för upptagen med att försöka få kontroll över Glammy igen.

Plötsligt for Glammy upp i luften och hans rygg blev alldeles rund. Jag fattar inte hur jag klarade det, men jag satt fortfarande kvar när vi tog mark igen. Valacken var trött nu, så det var enkelt att få ner honom i trav och därefter skritt.

Jag skrittade av och red sedan in till Jenna i mitten. Jag kände mig gråtfärdig. Glammy hade verkat vara den perfekta hästen - från marken, i alla fall.
"Gick det bra?", frågade Jenna.
"Ja, men jag tror inte att Glammy är någon häst för mig", suckade jag.
"Äsch, bara att ta nya tag", försökte Jenna. "Sitt av och så gör vi iordning nästa häst. Du rider jättebra!" Jag gladde mig åt hennes beröm, men inte lika mycket av tanken på mer ridning. Jag suckade lågt och ledde in Glammy in i stallet.

Jag sjönk alldeles svettig ner på en bänk utanför stallet. Jag ville bara gråta. Efter Glammy hade jag ridit Darky, Snowstorm, Loppan och Kejsaren. De hade varit snälla, men inte alls min typ. Både Darky och Snowstorm hade varit oerhört pigga, Loppan tvärtemot och Kejsaren lite mitt emellan. Dock hade han gått och kastat med huvudet hela tiden..
Jag gömde ansiktet i händerna och ansträngde mig för att inte låta tårarna flöda. Jag ville ringa mamma och berätta för henne om allting. Men framförallt; jag ville hem. Det här med egen häst var inte alls lika roligt längre.

Det var snart middagstid och alla hade gått iväg för att göra de sista förberedelserna inför lägret. Jag var tacksam över att jag fick lite ensamtid.
Mina tankar avbröts av ett högljutt hovklapper. Jag höjde på huvudet och fick syn på May, som kom gående med en isabellskäck i andra änden grimskaftet.
"Hej Tuva!", ropade hon och vinkade. Hästen bredvid henne tittade konstigt på May, och det fick mig att vilja skratta.
"Hej", svarade jag och gick med henne in till stallet. "Vad är det här för häst?" Jag tittade på isabellskäcken. Jag kunde se att det var en hingst, och han var verkligen snygg. Den vita, långa manen var pricken över i:et. Jag strök hästen över halsen.
"Det är Dreamdancer. Thomas fick honom i gåva av Baronessan på Silverglades Hästsportcenter, varför vet jag inte. Han är en hingst, så han används inte i verksamheten. Och en riktig buse", la hon till. Dreamdancer började genast äta av sitt hö när May släppte honom i boxen.
Jag tittade drömskt på hingsten. Tänk att få sitta på en så vacker häst! Plötsligt höjde Dreamdancer på huvudet och mötte min blick. Han såg mig verkligen. Tittade på mig, i vad som kändes en evighet. Jag vågade mig på att stryka hans nosrygg. Jag nästan trodde att han skulle rygga tillbaka, men hingsten stod lugnt kvar. Jag viskade lågt, och övergick tillslut i att sjunga. Först då märkte jag att May gått - men jag brydde mig inte. Dreamdancer frustade, som för att stämma in i min sång, gav mig en varm blick och återgick sedan till höet. Jag hängde över boxdörren och betraktade honom ända tills all mat var slut.

Jag hoppade skrämt till när någon knackade mig på axeln.
"Ehm, Tuva?" Det var May igen. Jag vände mig om och hummade lite. "Skulle du vilja ta en liten ridtur med mig?"
"Åh", sa jag förvånat. "Men jag har ingen häst att rida."
"Ta Dreamdancer", log May. "Jag är säker på att du klarar av att rida honom."
Det enda jag kunde göra var att stirra.
May skrattade.
"Du behöver inte tacka mig."
"Tack!", nästan skrek jag när jag återfick talförmågan. Dreamdancer tittade surt på mig, han verkade säga "skrik inte, det är hästarnas hem", precis som det alltid stod på en lapp på ridskolan. Jag kramade honom.