Del 3.

Läskiga företag och galna gamla gubbar

Jag stack med spänd förväntan foten i stigbygeln och tog sats för att svinga mig upp. Just då bestämde sig Dreamdancer för att det var tråkigt att stå stilla, så jag dunsade tungt ner i sadeln. Mina kinder blossade genast upp och jag skyndade mig med att få stopp på hingsten.
"Förlåt-", jag funderade ett slag. "Dream." Dream skulle vara enkelt och kort, det var bara att plocka bort "Dancer" från hans namn.
När jag tänkte på att det verkligen var en hingst jag satt på kunde jag knappt andas. Hur skulle jag, en oerfaren tolvårig flicka, kunna klara av honom om han fick för sig något? Man hörde ju skräckhistorier om galna hingstar som släpat med sina ryttare hela tiden. Det stod också i alla hästböcker jag läst: "köp inte en hingst som din första häst". Nu skulle jag förvisso inte köpa någon häst, men allt kunde ju hända på en ridtur.
Jag viftade bort tankarna och klappade Dream på halsen. Han hade ju verkat snäll, än så länge. Det gjorde honom till min hjälte.
"Du är väl snäll? Lovar du det?", viskade jag. May hade precis kommit ut ur stallet med sin underbart vackra häst Angel - men inte ens hon var någonting i jämförelse med Dreamdaner för mig.
"Är du redo?", sa May glatt och svingade sig smidigt upp. Jag kände ett styng av avundsjuka när jag jämförde hennes smidiga uppsittning med min, men jag glömde snart bort känslan.
"Jag tror det", svarade jag, även om jag egentligen velat fråga: "är han snäll?". Men det gjorde jag inte, för det kändes som om Dream ändå skulle ge mig svaret. Och May hade ju förvarnat mig lite tidigare - han skulle ju vara en riktigt rackare.

May skrittade förbi på Angel och tog täten. Vi lät hästarna skritta på långa tyglar - fast jag hade de en aning kortare än May hade, för säkerhetsskull.
Jag såg mig storögt omkring när vi lämnade Moorland stallets trygga murar bakom oss. En stig ledde uppför ett berg, och slingrade sig sedan vidare. May svängde dock av innan och tog oss vidare på en väg som gick pararellt med de vita murarna. Jag kunde nu skymta ett sorts samlingställe, med girlanger och en tjej som stod högt upp på någon slags trälåda. Vad som såg ut som minst hundra personer och hästar trängdes där inne, alla med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet.
"Vad är det där?", frågade jag May och pekade nyfiket. Hon vände sig om i sadeln för att besvara min fråga.
"Det är Moorlands egna championat", svarade hon enkelt. Hon måste ha sett mitt ansiktuttryck - och för att ta till en klyscha - jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken.
"Championaten finns lite varstans runt i Jorvik. Det här är bara ett av dem. Championaten är ytterst avancerade tävlingar där ekipagen delas in i grupper och sedan får tävla mot varandra. Jag deltog med Angel en gång. Jag förlorade stort", la hon skrattande till.
"Tror du att jag kan testa någon gång?" May ryckte på axlarna.
"Det beror på. Du och den hästen du rider måste först och främst lita väldigt mycket på varandra, och sedan måste du ju kunna manövrera alla hinder som kommer på vägen. Snabba upplopp, skarpa svängar, trasiga broar.. Ja, du förstår."
Jag nickade, och sedan pratade vi inte mer om det. Efter att ha skrittat förbi tävlingen och en liten bit till kortade jag upp tyglarna och drev fram Dream i trav. Han seglade med lätta steg fram och det enda jag kunde göra var att njuta. Angel travade taktfast på framför oss, men jag skulle inte för allt i världen byta henne mot Dream.

Vägen hade förbytts från platt till brant uppförsbacke. När jag kikade förbi Angels rumpa var det enda jag kunde se en stor, rytande och väldigt gul maskin. Jag skulle just ropa ut en varning åt May när hon också fick syn på den. Tyvärr gjorde tydligen våra hästar också det. När Dream reste sig till hälften var det enda jag kunde göra att klamra mig fast i den snövita manen. Maskinen kom snabbt närmare, och skrämde upp hästarna ytterligare med ett högt tutande.
Jag klamrade mig hjälplöst fast när Dream satte av i rasande sken. Jag visste inte var han var påväg - bara att han inte tog samma väg vi kommit ifrån.
Fartvinden pressade mig bakåt och fick mina ögon att tåras. Jag mumlade om och om igen, samma ord:
"Snälla, stanna. Stanna nu." Till slut verkade Dream höra mina bönfallande rop, men då hängde jag redan på sniskan och Moorlandstallet var ett minne blott. Jag undrade för en kort sekund vad som hänt May - hade hon fått kontroll över Angel, eller hade något hänt henne?

"VEM ÄR DU?" Mina tankar avbröts av den bryska rösten. Jag kravlade mig upp i sadeln igen och stirrade förvånat på den korta, gamla mannen framför mig. Dream verkade göra likadant.
"JAG SA: VEM ÄR DU?", upprepade mannen och stirrade tillbaka, han med. Det började bli riktigt läskigt när han inte blinkade efter en väldigt, väldigt tyst minut.
Det såg ut som om han hämtade andan för att skrika på mig igen när jag äntligen återfick talförmågan.
"H-hej.. Jag heter Tuva och j-jobbar i Moorlandstallet", stammade jag. "Vem är du?"
"OCH VEM TROR DU ÄR SOM KOMMER OCH STÄLLER EN MASSA FRÅGOR?", spottade mannen. Jag fick lust att skrika lite tillbaka men koncentrerade mig istället på att lugna min häst.
"Förlåt då", mumlade jag tyst tillslut.
"GE DIG IVÄG!", skrek gubben. Det var inte svårt att göra honom till viljes, för både jag och Dreamdancer ville därifrån så fort som möjligt.

"Vad hände?" May kom skyndande mig när jag travade in på gården. Dream hade bestämt sig för att ta ännu en liten galopptur, och den här gången hade jag varit på väg att ramla av på riktigt.
"Vad hände?", upprepade May och påminde mig om den gamle gubben. Jag hasplade snabbt ur mig hela historien medan jag satt av och ledde runt hingsten lite, för att svalka av honom. Trots de båda vilda skenturerna hade jag fattat ett starkt tycke för honom.
May nickade när jag var klar.
"Jag frågade Thomas. Förlåt, vi skulle inte ridit ut. I alla fall, maskinen vi mötte tillhörde företaget G.E.D", berättade May och rös av obehag vid företagets namn. "Beträffande den gamle mannen vet jag inte. Fråga Thomas - han kan berätta mer. Men först, glöm inte att rykta Dreamdancer ordentligt!"

Jag nickade laglydigt och ledde in Dream i stallet. Tränset, sadel och benlindor åkte snabbt av. Att rykta honom var lika härligt som att sitta på hans rygg - snart glänste den skäckiga hårremmen och taglet kändes som silke mellan mina fingrar. Jag hade nästan glömt bort G.E.D och den gamle mannen när Dream frustade och puttade in mig i väggen.
"Du är en stygg häst, Dream", viskade jag och pussade honom på mulen. De mörka ögonen glittrade busigt.

Det var du som sa det.

Jag blinkade förvånat och gav honom en sista puss, innan jag gick för att leta upp Thomas.