FÖRLÅT ATT DET TOG SÅN TID, MEN HAR HAFT FANTASIBRIST DE SENASTE DAGARNA.

Efter frukost så skyndar jag mig tillsammans med Lily och Nemo tillbaka till Ravenclaw-tornet, där vi hämtar våra böcker till första lektionen, dubbeltimme i Förvandlingskonst med Gryffindor. Det betyder att jag kommer träffa både James och Liam, vilket jag ser fram emot. Jag gillar dem båda, men inte som jag gillar Nemo. Mer som jag gillar mina bröder. Jag har fyra stycken. James, Oliver, William och Skandar.

Det är ofta ganska jobbigt, men ibland är det väldigt kul. Som när James gör sig till åtlöje vid frukostbordet hemma, eller när Skandar försöker klättra upp på en av Hippogriff-ryggarna, men ramlar ner eftersom han är så liten.

"Joline, kommer du?" frågar Lily och petar på min axel.

"Ja, självklart," svarar jag.

Jag tar mina böcker och lämnar sovsalen tillsammans med Lily. Det är ganska skönt att Nemo är ett år äldre än oss, så jag slipper känna mig konstig tjugofyra timmar om dygnet. Vi skyndar oss ner till lektionen, där det redan är en massa elever. Vi sätter oss långt fram, som alltid. Medan jag fingrar på blomman i mitt hår så ser jag mig omkring i klassrummet.

James och Liam har inte kommit ännu, det är bara de två jag känner från Gryffindor-hemmet. Det är synd, egentligen. Jag hade mer än gärna lärt känna fler, men det är inte många som vill lära känna mig. De vill inte komma på kant med Max, och umgås man med mig, blir man det automatiskt. Hur min storebror tryckte upp Max mot väggen på tåget för att han förolämpat mig är vida känt på skolan, och jag älskar att reta honom för det. Han såg så liten och rädd ut. Helt olikt honom.

Nu kommer James och Liam in. Liam har ett rött märke ovanför ögonbrynet, jag gissar att det kommer från när han ramlade tidigare.

"Måste ni sitta så långt fram?" frågar James trött när han sätter sig bredvid mig.

"Du behöver inte sitta här," svarar jag och flinar.

"Okej, jag kan ju gå.." säger James och börjar ställa sig upp.

"Du tror jag var seriös?" säger jag och drar ner honom i stolen igen.

James flinar och lägger upp sina böcker på sin bänk. Liam sätter sig på James's andra sida och tar upp sina böcker, han med. Men såklart ska han spilla ut sitt bläckhorn och fylla hela golvet med svartlila bläck.

"Duktigt, Liam," säger Lily. Jag ger henne en blick innan jag viftar med min trollstav och bläcket dras tillbaka till bläckhornet.

"Tack, Joline," säger Liam och ler tacksamt mot mig.

"Ingen orsak, jag är van vid det här laget," säger jag och ler tillbaka.

Liam tittar ner i bänken samtidigt som läraren i Förvandlingskonst, professor Crawley, kommer in.

"God morgon," säger han.

"God morgon," svarar de flesta, inte jag dock. Jag har aldrig gillat körer.

Professor Crawley börjar prata om att förvandla ödlor till trädgrenar, och jag försöker verkligen att koncentrera mig, men det är svårt när man redan läst boken om Förvandlingskonst två gånger och kan formlerna och allting redan.

"Okej, miss Keynes, få se hur det går för er," säger professor Crawley plötsligt.

Jag höjer ett ögonbryn åt ödlan framför mig, som jag ofta gör under de här lektionerna, innan jag uttalar formeln tydligt. Ödlan snurrar runt en halv sekund, sen så är den ingen ödla längre. Framför mig ligger en trettio centimeter lång trädgren.

"Bra, miss Keynes," säger professor Crawley, och vänder sig till Liam. "Mr Oresh, få se om ni klarar formeln."

Liam böjer sig ner för att ta upp sin trollstav ur väskan. Ett misstag. På vägen upp slår hans rygg till bänken, som rycker till. Ödlan ramlar ner på golvet, och börjar krypa längs golvet. En flicka från Gryffindor skriker till när den klättrar upp på hennes ben, och hon sparkar iväg den tvärs över rummet. Den landar på Lily's bröstkorg.

"Ah! Ta bort den!" skriker hon. Hon hoppar upp från sin stol och försöker slita bort ödlan från klädnaden.

"Stå still!" säger jag och tar ett stadigt tag om hennes axlar.

Jag börjar bända lös ödlan från henne, och får ett bett i pekfingret på köpet.

"Här," säger jag och räcker ödlan till Liam, som är högröd i ansiktet.

"Förlåt," mumlar han.

"Ingen fara. Som sagt, jag är van," säger jag och blinkar mot honom.

Jag håller tillbaka ilskan över mitt värkande pekfinger och försöker tänka på Quidditch när jag sätter mig ner igen. Att tänka på min favoritsport i hela världen brukar ofta hjälpa när jag inte vill explodera av ilska. Det är bara när jag sitter på kvasten som jag verkligen kan släppa loss. Då tänker jag inte, jag bara spelar. Att dyka undan Dunkare är mycket roligare än att lägga in Klonken i ringarna. Speciellt när Max med flit skickar iväg dem mot mig på matcherna mot Slytherin.

"Okej, är alla okej?" frågar professor Crawley. Alla nickar, och han vänder sig till Liam. "Jag är ledsen, Oresh, men jag måste ge dig kvarsittning. Du störde undervisningen."

"Men..!" protesterar Liam.

"Inga men," säger professor Crawley. "Nu fortsätter vi lektionen."

Jag ger Liam en medlidsam blick och vänder sedan uppmärksamheten mot professor Crawley, som återupptagit undervisningen.