Ledsen att det kan ha tagit ett tag innan denna kom upp. Jag har haft idé-torka, och när denna väl var klar, låg den bara på min Ipad, och jag kunde inte lägga ut den, på grund av min brist på dator. Men sedan har mycket annat hänt. Jag har ju lagt ut min One Shot. Jag har även skrivit en ny historia, måste bara komma på ett namn, och sedan kommer den upp. Har även, som flera kanske märkt, bytt mitt namn. Jag kommer nu heta "SwedishFanOfHarryPotter". Jag bytte för att mitt förra namn var för uppenbart för mina vänner, och alla skulle veta att det var jag. Skriver helst anonymt. Men ja. Njut av kapitlet.
Harry såg på de mest underbara par läpparna som någonsin funnits på denna jord. De var bleka och smala. Inte lika bleka som dess ägare, men fortfarande bleka. Han tittade även på den smala näsan som var i samma ansikte som de bleka läpparna. Den var så söt, även om det bara var en näsa. Det platinum blonda håret som alltid var så perfekt hängde som det brukade i ansiktet. Sedan var det dom där gråa ögonen. Dom där vackra och fina ljust gråa ögonen. De var inte riktade mot just honom, men han såg fortfarande djupet i de. Så underbara, helt perfekta med andra ord. Han såg hur det vackra ansiktet vände sig mot hans, och det var ett elakt flin på dess bleka läppar, men på just de läpparna, i just de ansiktet, fanns det inget som var vackrare eller mer tilltalande än det flinet.
"Hallå!? Jorden anropar den berömda Harry Potter! Killen som överlevde Ni-Vet-Vem!" Hörde han Ron säga, och såg en hand vifta framför hans ansikte, ungefär femton centimeter ifrån hans näsa. Han ruskade fort och förvirrat på huvudet och såg mot sin vän, som satt mitt emot honom. Harry tittade lika förvånat som han skakat på huvudet mot honom och undrade vad i Merlin han hade missat denna gång han suttit fast i sina tankar. Han hade fastnat flera gånger under denna vecka. Bara tänkt. Oftast slutade han upp med att tänka på de där vackra ljust gråa ögonen. "Du har suttit och stirrat på Malfoy i kanske tio minuter nu! Jag och Neville slog vad om hur länge du skulle göra det, men du gick förbi bådas tid, och jag antar att jag är skyldig Neville en knuting nu, tack Harry?"
Neville, som satt bredvid Ron, såg på Harry med ett litet flin. Han såg riktigt nöjd med sig själv, som gissat mer än Ron, och då vunnit en ynklig knuting av den rödhåriga killen. Men Harry antog att flinet kanske inte var bara för att han vunnit vadet, kanske för att de kommit på honom med att stirra på Draco, hans svurna fiende på Hogwarts.
"Är du nervös för något? Vad tänker du på?" Frågade Hermione smått oroligt, eller det var något med hennes ansiktsuttryck som fick henne att verka orolig. Hon hade en svag rynka i sin panna, och såg på honom menande, som om hon visste att det var något han skulle berätta. Men han visste inte riktigt själv. Han visste inte om han hade någonting att säga.
"Jag är bara lite trött... Tänkte lite också..." Mumlade han ursäktande och tittade in i hennes ögon. Det var inte den riktiga anledningen, men han kunde inte bara säga från ingenstans mitt i hela kvällsmaten i Stora salen att han var över öronen förälskad i Draco, den kille alla trodde han hatade.
"Jaha... Men du borde äta, du har inte ens rört maten på tallriken!" Sa hon menande och pekade på hans tallrik, där det låg helt orörd mat. Men maten bara äcklade honom just nu mer än någonting annat.
Harry muttrade ett tyst "Jaja..." och tog upp lite grann på sin gaffel och såg på de en stund, innan han stoppade in det i munnen, svagt motvilligt, och svalde. Han hade ingen aptit, och var inte heller hungrig heller. Men ändå tog han några gafflar mat till, och drack några små klunkar av sin pumpajuice för att skölja ner den yttersta mat han ätit. Efter det sköt han ifrån sig tallriken lätt och såg sig om i Stora salen.
Ron petade honom på armen efter en stund och såg på honom. "Ska du ha det där?" Han pekade med gaffeln mot Harry's halvtomma tallrik, som hade Harry's matrester liggande på sig. Harry bara skakade på huvudet och sköt det till honom. "Tack, kompis!"
När Ron ätit upp gick våran favorit trio ut ur Stora salen. Men de hann knappt gå mer än tjugo meter förrän de hörde någon ropa efter dom. Det var en släpig röst tillhörande en kille, som bara kunde betyda att det var Draco. De tre svängde fort runt på stället och såg ditåt. Där stod som väntat Draco, med Crabbe och Goyle bakom sig. De såg som vanligt lika fårskalliga ut som vanligt.
"Eyy, Potter!" Ropade den släpiga rösten, och Harry såg på den underbart vackra personen som ropat efter dom. De bleka läpparna bar ett elakt flin. "Stirrade du inte lagom mycket på mig idag eller? Jag vet väl att jag är gudomligt vacker, men inte trodde jag väl att självaste heliga Potter skulle dregla över mig? Dina ögon höll ju på att flyga ur skallen på dig!"
Harry visste inte vad han skulle säga, eller han visste knappt vart han var när han såg in i de där gråa ögonen, men han ryckte sig själv tillbaka till verkligheten fort för att inte ge Draco ett till skäl att förolämpa honom. Men han kunde inte säga något emot det han sagt. Det att han var gudomligt vacker var ju helt sant, och det att Harry dreglade över honom, i tankarna i varje fall, var ju också helt sant. Istället hörde han Ron säga till Draco.
"Ge dig Malfoy!" Fräste han och suckade smått irriterat till de. "Harry är bara trött, och tänkte bara!"
"Aww, behöver Potter sova? Ska din smutskalle vän läsa en liten saga för dig också?" Sa han med en röst man talade till barn med, sedan skrattade han elakt till de.
"Bara strunta i honom, Harry." Sa Hermione, och drog i hans högra ärm på klädnaden för att vända honom om. "Du vet att det inte lönar sig med att ge igen." Med det kastade hon en menande blick mot Ron, som precis skulle ropa efter Draco, men som istället såg ner i golvet. Sedan vände de sig om och gick iväg.
"Ska du ge dig så lätt Potter? Du kan ta dig an uppdraget att rädda trollkarlsvärlden, men är inte en Gryffindor nog att säga till en sådan hemsk människa som stora stygga Malfoy?" Sa Draco och Harry hörde Crabbe och Goyle skratta tyst för sig själva åt det Draco sagt.
Sedan gick de tre vännerna iväg. De gick till Tjocka damens porträtt och Hermione sa lösenordet fort och de gick in där. Ron kastade sig ner i en fåtölj och såg på de irriterat.
"Alltså, Malfoy börjar gå mig på nerverna." Sa han högt och masserade sina tinningar med två fingrar. "Fattar inte ens hur man kan vara så irriterande. Det måste vara en väldigt dålig begåvning han föddes med. Tycker nästan synd om hans dödsätare till föräldrar! Tvingas stå ut med det i elva år. Måste varit som semester att skicka honom hit!"
"Har Malfoy någonsin inte gått dig på nerverna?" Frågade Harry menande och lade till ett smått leende till honom, och Ron skrockade tyst tillbaka.
"När du nu säger det." Sa han och nickade smått. Efter det hade de sina vanliga konversationer de hade. Allt från läxor till Quidditch träningar. Tillslut reste sig Harry upp och såg på de två andra vännerna.
"Jag går upp och lägger mig..." Sa han och gäspade. Han var faktiskt trött.
"Okej! Ses imorn' kompis!" Sa Ron och nickade. Han satte sig återigen tillrätta i fåtöljen och såg på honom.
"Godnatt Harry, sov gott!" Sa Hermione och log brett till honom innan han gick upp till killarnas sovsal. Han bytte om fort till sin pyjamas och lade sig i sin himmelssäng. Han blundade hårt, som om han skulle kunna få tröttheten att vara inburad bakom sina ögonlock. Han somnade nästan lika fort som han kommit upp dit. Han drogs in i drömmarnas värld, där allt var möjligt.
Just den natten hade han en mycket vacker dröm, enligt Harry i varje fall. Det handlade om Harry, som av någon anledning stod mitt inne i den förbjudna skogen, och om Draco, som stod precis bredvid Harry. De stod så nära varandra att den blonda, lite länge killens arm rörde vid den mörkhåriga, lite kortare killens egna arm. Så nära att Harry kunde känna värmen som kom från Draco, som värmde upp honom inombords enda in till hans hjärta. Så nära att när de vände sig mot varandra, exakt samtidigt, stod de bara några centimeter ifrån varandra. Men, precis som Harry såg Draco försöka sluta mellanrummet mellan dom, så stannade allt. Han vaknade.
Han hade vaknat av en kudde i ansiktet från sin rödhåriga bästa vän, och av ett djupt leende från denna person också. Och lika fort som Harry vaknat ur drömmen, hade han glömt att han ens drömt den.
Så, Det var fjärde kapitlet. Jag är ledsen att detta inte ledde någonstans i berättelsen.. Kommentera gärna nu om det, och om det är något speciellt ni vill ha med i kommande kapitel. Det kommer komma fler kapitel, mycket oftare, om ni skriver någon eller några idéer. Jag har redan en idé som kommer vara med i kommande kapitel, och ska skriva kapitel fem så fort jag får tid. Lovar.
