Blev klar med kapitlet nu. Egentligen borde jag ha pluggat, men det blev det här istället.
Så här kapitlet, hoppas ni tycker om det:)
Jag tittade runt och till slut hittade jag honom på andra sidan rummet, där han spelade knall kort med en grupp andra årselever.
"James, kom hit!" ropade jag och vinkade hit honom.
"Vad?" sa han så fort han var där.
"Jag behöver din karta," sa jag till honom.
"Varför?" gnällde han.
"Därför."
"Okej," sa han och himlade på ögonen. "Jag ska gå och hämta den."
Fem minuter senare, klättrade Aidan, Grace och jag ut ur porträttshålet och begav oss till ett tomt klassrum där Bridget McCutcheon var i för tillfället.
Vi stannade utanför rummet och såg på varandra nervöst innan jag öppnade dörren och vi långsamt gick in.
Hon satt i hörnet, med knäna ihopdragna till sitt bröst, med ansiktet gömt.
Hon tittade upp när hon hörde oss komma, tårarna strimmade ner för hennes ansikte.
"Vad vill ni?" frågade hon hest.
"Er, vi ville bara veta hur det var med dig?" svarade jag.
"Varför? Jag känner dig knappt." Hon tittade på Grace. "Eller dig."
"Du känner mig!" sa Aidan.
Hon höjde på ögonbrynen. "Snälla, påminn mig inte."
Han såg arg ut. "Aha, okej. Jag går."
"Nej, det gör du inte," sa jag, tog tag i hans ärm och drog honom tillbaka. "Bridget behöver vårt stöd."
Hon tittade på mig konstigt. "Nej, det behöver jag inte. Varför i hela världen skulle jag behöva stöd från några tjejer jag knappt känner och någon konstig loser jag låg med igår kväll."
"Aha, nu ska jag definitivt gå," sa Aidan. "Ska jag stå här och låta en tjej som blev på smällen av en lärare kalla mig en förlorare."
"Aidan," fräste jag. "Du ska ingenstans."
"Visst," muttrade han. "Men bara för din skull. Inte för hennes." Han lutade sig mot väggen och korsade armarna.
Jag satte mig bredvid Bridget. Hon flyttade på sig lite.
"Bridget," sa jag. "Snälla lyssna på mig. Jag vet vad du går igenom. Vi sitter i samma båt."
"Åh, verkligen? Vilken lärare gjorde dig på smällen?"
"Erm, okej, inte samma båt. Men liknande båtar."
"De är helt olika båtar!" fräste hon. "Jag låg med en medelålderslärare och blev gravid. Du låg med din pojkvän och blev gravid. Ser du skillnaden?"
Jag suckade och lutade mitt huvud bakåt mot väggen. Att resonera med henne skulle bli svårt.
Sedan, till min förvåning, talade Aidan. "Tja, varför gjorde du det då? Grimsdyke? Seriöst?"
"Jag behövde ett U," viskade hon och såg generad ut.
"Merlin," mumlade Grace.
Till min ytterligare förvåning, gick Aidan över till oss och gled ner bredvid henne. Han satte sin hand på hennes axel och hon tog inte bort den.
"Du är bättre än så Bridget," talade han om för henne.
Hon skakade på huvudet långsamt. "Nej det är jag inte. Jag är värdelös. Fråga vem som helst."
"Du sa fråga vem som helst?" svarade jag. "Okej, det ska jag. Grace, tycker du att Bridget är värdelös?"
"Såklart inte," svarade hon.
"Aidan. Och du?" frågade jag.
Han skakade på huvudet. "Inte alls."
"Du är inte värdelös, Bridget," sa jag. "Ingen av oss tycker det. Du gjorde bara ett misstag."
"Okej," sa hon. "Ni tre kanske inte tycker att jag är värdelös, men än sen? Människorna som räknas tycker det. Mina föräldrar ugglade mig idag. De talade om för mig att jag kunde glömma att komma hem. De vill inte ha något att göra med mig. Och skolan. De sa att de inte kan relegera mig eftersom jag är gravid, men de föreslog starkt att jag skulle lämna skolan."
"Bridget..." började jag.
"Vad i helvete ska jag göra? Vart ska jag ta vägen?" Nu vällde tårarna ner över hennes ansikte.
Jag försökte komma på något att säga, men jag kom inte på något. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lugna henne.
Fast Aidan verkade veta det. Seriöst, vem visste att den pojken kunde vara så känslig?
Han slöt armarna runt henne och drog henne närmare sig, lät henne gråta på hans axel.
"Shh," viskade han i hennes öra och strök hennes hår. "Det kommer att bli bra. Jag lovar."
Hon drog sig tillbaka och torkade tårarna med armen. "Jag tar tillbaka det jag sa," snyftade hon. "Du är inte en loser efter allt."
Jag sneglade upp på Grace, som hade varit ganska tyst hela tiden. Hon stirrade på Aidan, men en min som skulle kunna beskrivas som en mix av förvåning, imponerad och trånande.
De två första kunde jag hålla med henne om. Jag var ganska förvånad över hur snäll han var mot Bridget, efter att ha varit så motståndskraftig först. Och jag var imponerad över hur bra han skötte allt.
Den trånande delen var minst sagt intressant. Jag hade en känsla av att Matthew Davies inte skulle bli glad över sättet hon såg på Aidan just nu. Inte alls glad.
"Vic," sa Aidan och avbröt mina tankar. "Finns det inget vi kan göra för att hjälpa henne?"
Jag lutade mitt huvud bakåt mot väggen och försökte tänka. "Tja, det kommer att bli svårt för dig att betala för en lägenhet utan pengar, så du behöver ett jobb. Det borde inte vara för svårt. Jag är säker på att det finns en butik i Diagongränden som vill anställa dig. Såklart kommer det ta ett tag för dig att spara tillräckligt mycket med pengar, så du behöver en plats att bo på medans."
"Vem i all världen skulle ge mig en plats att bo på gratis?"
Du vet den känslan man får när man har vad som låter som en perfekt idé? Det känns faktiskt som en glödlampa tänds ovanför ditt huvud. Det var den känslan jag upplevde den stunden.
"Farbror George!"
Hon såg förvirrad ut. "Vad?"
"Min farbror George äger Bröderna Weasleys trollkarlstrick. Han har ett extra rum ovanför det som ingen använder. Jag är säker på att han låter dig vara där så länge du jobbar i affären med."
"Varför skulle han göra det? Han känner mig inte ens."
"Men du har problem och han är en schysst kille. Jag är säker på att han kommer att hjälpa dig. Jag skriver till honom och frågar."
"Okej, låt oss säga att han säger ja," svarade hon. "Vad ska jag göra med babyn medans jag jobbar? Jag kommer inte ha råd med en barnvakt eller dagmamma."
Jag tänkte efter ett ögonblick. "Tja, jag skulle kunna se efter den antar jag. Jag kommer redan ha ett barn att ta hand om, så varför inte ett till? Folk med tvillingar gör det hela tiden."
"Jag är ganska säker på att det kommer att bli för stressigt."
"Tja, det kommer det när du jobbar. Och om jag inte känner för det, kan min farmor, Molly Weasley, se efter det. Hon älskar barn. Hon uppfostrade sju av de och allihop blev lyckade."
Hon skakade på huvudet. "Jag kan inte begära att din familj ska göra dessa saker för mig. De känner mig inte och jag känner inte de."
"Men vad har du planerat att göra då, Bridget? Har du nån annan idé?"¨
"Nej, men..."
"Då skriver jag till min farbror och farmor. Om de säger att det är okej, så tänk över det. Det kommer inte att vara för alltid, bara tills du har råd med ränta och barnomsorg."
Hon nickade långsamt. "Okej då, om du insisterar."
"Jag insisterar," sa jag och ställde mig upp. "Nu om du ursäktar oss, det börjar bli sent och vi vill inte bli upptäckta uppe ur sängen så sent."
"Tack så mycket," sa hon. "Jag vet inte varför ni har bestämt er för att vara så snälla mot mig, men jag är väldigt tacksam."
"Det var inga som helst problem," svarade jag och försökte låta bli att gråta. "Ditt barn förtjänar ett bra liv. Och det gör du med."
Aidan gav henne en sista kram och ställde sig upp. "Hejdå Bridget," sa han och vinkade till henne när vi gick ut genom dörren.
"Tja, det var intressant," sa Grace, när vi stängt dörren och återvände till uppehållsrummet.
"Jag hoppas att farbror George ger henne ett jobb och plats att stanna på," sa jag. "Jag kommer att känna mig hemsk om han inte gör det."
"Jag är säker på att han kommer att göra det," svarade Aidan.
"Du var strålande där inne," sa jag till honom. "Seriöst, jag visste inte att du kunde vara så snäll. Det var väldigt imponerande. Jag tror att Grace skulle hålla med mig."
Han vände sig om och tittade på henne, med längtan i ögonen som aldrig verkade färsvinna när hon var i närheten. "Gör du?" frågade han mjukt.
"Åh, ja," mumlade hon och rodnande lite. "Du var underbar."
Man kunde seriöst skära den sexuella stämningen mellan de med en kniv.
Vi nådde uppehållsrummet och klättrade genom porträtthålet. Rummet var fortfarande ganska fullt, eftersom det inte var så sent, men jag kände mig utmattad. "Jag går och lägger mig," sa jag till dem. "Gonatt."
"Jag kommer också," sa Grace. "Godnatt Aidan."
"Godnatt," svarade han men en glad ton jag inte hört honom använda sedan Grace stötte på Matthew.
Där uppe i sovsalen, nynnade Grace för sig själv medan vi gjorde oss i ordning för att sova.
"Du verkar ganska glad över något," kommenterade jag.
"Gör jag?"
"Det är förmodligen en särskild blond pojke som du inte kunde ta ögonen ifrån tidigare"?
"Aidan?"
"Ja, såklart," sa jag uppretad. "Jag såg sättet du såg honom på. Du är kär i honom."
"Nej, det är jag inte. Vi har haft den här diskussionen förut."
"Saker förändras," sa jag och lade mig ner. "Godnatt."
Ni får jättegärna komma med konstruktivkritik. Så lämna en review:)
J-star
