Hej allihopa! Hoppas att ni haft ett bra jullov och ett bra nyår:) Här kommer fortsättningen, hoppas ni gillar det och tack till alla som reviewat och lagt till storyn på alert. Ni är underbara!:)
Efter ett par dagar bestämde jag mig för att gå och träffa Colin. Jag insåg att jag skulle bryta mig löfte till Teddy och jag kände mig usel för det, men det var något jag behövde göra.
Teddy skickade en uggla till mig den morgonen och talade om för mig att han skulle komma efter att han slutat jobbet klockan sex. Så jag bestämde att jag skulle träffa Colin vid fyra och det skulle lämna mig med massor av tid mellan dem och Teddy skulle förbli ovetande.
Jag satte iväg ner till stan, vetande om att han skulle jobba. När jag kom fram till affären, stannade jag utanför, plötsligt nervös. Jag hade inte sett Colin sen natten precis innan skolstarten, utanför puben. Jag hade ingen idé om den nuvarande känslan för bäbisen. Eller om han ens tänkt på oss över huvud taget.
Tänk om han kastade en blick på mig och sa åt mig att dra åt helvete.
Jag stod där, med mina fötter fasta på trottoaren, stirrande på butiken. Den såg likadan ut som alltid. Blek grön tavla, sned skylt, målade ord på fönstret som förkunnade bra erbjudanden på mjölk och andra diverse matvaror.
Mina tankar blixtrade tillbaka till den dag då jag mötte Colin. Det hade varit i just den här butiken.
Det var sommaren innan mitt femte skolår och min mamma hade skickat mig för att hämta några ägg och en liter mjölk. Jag gick in och märkte att det var en ny anställd bakom disken. Han tittade inte ens upp när den klingande klockan signalerade min entré; han var för uppslukad med att skriva något på en bit papper.
Jag tog det jag behövde och begav mig till disken. När han fortfarande inte tittade upp, harklade jag mig högt. Han ställde ner pennan och höjde på huvudet till slut.
"Förlåt", sa han, och såg på mig uppifrån och ner. "Menade inte att ha en söt flicka väntande."
Av någon anledning, fungerade den frasen på mig och jag log mot honom. "Vad skriver du?" frågade jag honom.
"Låttexter. Jag är med i ett band."
"Wow", svarade jag, som om det var det mest imponerande saken jag någonsin hört. "Vilket instrument spelar du?"
"Gitarr", sa han, "men jag är sångaren också."
"Wow", upprepade jag och fladdrade mina ögonfransar mot honom. Ja, jag faktiskt fladdrade mina ögonfransar.
Skämmigt, eller hur?
"Du borde komma och lyssna på oss", sa han till mig. "Vi har ett gig imorgon."
"Okej. Det kanske jag gör", sa jag, som inte ville låta allt för ivrig. På insidan hoppade jag upp och ner av upphetsning. En mugglarpojke hade bjudit mig till en mugglarklubb för att höra ett mugglarband spela. Som den femtonåring jag var, tyckte jag att det var bland de spännande sakerna som någonsin hänt mig.
Han log mot mig och jag märkte hur attraktiv han var. Särskilt på grund av hans ögon. De var vackra. En djup grön färg med guldfläckar. De stod ut mot hans bleka hud, som skapade en konstrast med hans svarta hår.
"Toppen", sa han, klottrade ner någonting på en bit papper och räckte över det till mig. "Här är adressen till platsen."
Jag tog papperet från honom. "Jag heter Victoire, förresten."
"Det är trevligt att träffa dig, Victoire. Jag heter Colin."
Jag gick till klubben, nästa kväll och lyssnade på hela hans bands spelning, sedan hånglade jag med Colin i baksätet i hans bil i en timme.
Och nu, mer än två år senare, stod jag framför samma butik där allt hade börjat. Bara att jag var gravid med hans barn den här gången.
Jag tog ett djupt andetag och tryckte upp dörren.
Colin stod bakom disken, klottrade ivrigt på en bit papper, för upptagen för att ens titta upp.
Déjà vu.
Jag gick över till disken och harklade mig för att få hans uppmärksamhet, precis som jag gjort två och ett halvt år tidigare.
Han lyfte på huvudet och tappade sin penna när han såg mig.
"Victoire! Vad...vad gör du här?"
Jag ignorerade hans fråga. "Du har klippt dig", sa jag istället.
"Ja", svarade han. "Behövde en förändring."
"Det ser bra ut", sa jag till honom. Och det gjorde det. Jag hade aldrig gillat hans långa hår. Det såg alltid för smutsigt och ovårdat ut.
"Tack", sa han, hans ögon föll på min mage. "Wow, du har blivit fet."
"Eh, tack Colin", sa jag och himlade på ögonen. "Jag glömde hur vältalig du var."
"Jag menar bara att senast jag såg dig, såg du inte alls gravid ut. Och nu..."
"Gör jag det?"
"Och nu gör du det."
Vi stod i tystnad en stund innan Colin pratade.
"Det är verkligen en bebis där inne, eller hur? Och det är...vårt."
"Ja", viskade jag. "Det är det."
Det var en annan tystnad, som Colin bröt igen. "Vad gör du här, Victoire?" frågade han igen.
"Jag behövde prata med dig", sa jag.
Han nickade. "Vi kan snacka så fort jag är klar", sa han. "Connor borde vara här och ta min plats om ungefär 5 minuter.
"Toppen", sa jag. Jag gick till tidningsdelen. Att läsa om mugglarkändisar lyckades alltid roa mig. Klockan ringde, signalerade en kund. En kraftig, medelålderskvinna kom ivrigt till magasinen. Hon tog genast upp den senaste utgåvan av Vogue.
"Åhh", sa hon. "Modeller är bara så stilfulla."
"Och så anorektiska", lade jag till.
Hon sneglade på mig, med sin mun vidöppen. Sedan föll hennes ögon på min mage och hon gav ut ett litet tjut.
"Åhherregud! Du är gravid! Det är så spännande!"
Jag log artigt. Jag kände inte ens den här kvinnan. Hur kunde min graviditet möjligtvis vara spännande för henne?
Uppe, vid disken, fnös Colin högt.
Kvinnan vände sig mot honom, med ett tillrättavisande finger. "Skratta inte åt min entusiasm, pojk. Bäbisar är en underbar gåva."
"Förlåt", mumlade Colin.
"Jag har alltid velat ha ett eget barn," fortsatte kvinnan, "men jag antar att Gud har andra planer för mig eftersom jag aldrig fått någon. Så när jag ser en gravid kvinna, påminner jag henne att inte ta det för givet. För det är ett mirakel."
"Ja, Colin, skratta inte. Vår bäbis är ett mirakel", talade jag om för honom och försökte låta bli att skratta. "Ett mirakel som skulle vara bra om några år, men ändå."
Kvinnan spärrade upp ögonen. "Menar du att han är fadern?" frågade hon.
"Tyvärr."
"Men det är ju underbart!" utbrast hon.
Jag himlade med ögonen. Den här kvinnan var för glad.
"Jag antar det", sa Colin.
I det ögonblicket kom Connor in för att ta över sitt skift.
"Tja, det var trevligt att träffa dig", sa jag till kvinnan. "Jag önskar att vi kunde stanna och prata, men vi har saker att göra."
Jag skyndade över och tog tag i Colins hans och puttade honom mot dörren. "Kom igen", väste jag i hans öra. "Jag klarar inte av mer av hennes munterhet!"
"Aww", hörde jag henne utbrista. "Ung kärlek!"
"Vi är inte kära", skrek jag samtidigt som jag öppnade dörren. Vi gick ut och dörren stängdes bakom oss.
"Var ska vi gå?" frågade Colin.
"Vad sägs som stranden?"
"Okej", instämde han.
Långsamt banade vi väg till stranden, under tystnad. Fast det var en behaglig tystnad Inte den spända som får dig att vilja smälta ner i marken för att slippa. Vi kom fram till en stock och satte oss på den.
"Det var här du talade om för mig att du var gravid", sa han.
"Ja, jag antar det", sa jag och ryste. "Det är så kallt."
"Tja, det är vinter vid den engelska kusten", påpekade Colin.
"Tro mig, jag vet", sa jag och drog min jacka närmare min kropp.
Han tog fram en cigarett och tände den.
Jag skakade på huvudet. "Du vet att jag hatar det."
"Jag har tänkt på att sluta", sa han. "Det har bara inte blivit av."
Jag drog min fot runt i sanden och försökte tänka på vad jag skulle säga till honom.
"Så vad var det du skulle prata om?" frågade han och avbröt mina tankar.
"Jag bara... jag ville bara veta om du hade några tankar på att vara en del av vår dotters liv." Jag stirrade på marken, ville inte titta på honom och fasade för vad hans svar skulle vara.
"Dotter?"
Långsamt lyfte jag mitt huvud och tittade på honom. Han stirrade på mig med de där intensiva gröna ögonen, som om han kunde se rakt genom min själ.
"Ja, det är en bebisflicka." Svarade jag.
"Wow," sa han. "En flicka."
Jag nickade.
Han var tyst, stirrade ut på vattnet och tog ett djup bloss på sin cigarett.
Efter ett tag, tappade han den på marken, fimpade den på sanden med sin sko. Han vände sig om och tittade på mig.
"Vic, det är något jag måste berätta för dig."
"Vad?"
Han var tyst för ett ögonblick, och sedan frågade han, "Jag berättade aldrig om min pappa, gjorde jag?"
"Du sa bara att han inte varit där."
"Tja, han brukade vara där. Han var en alkoholist och han kom alltid hem full och min mamma... hon väntade alltid på honom vid middagen, men det blev alltid kall eftersom han kom hem så sent. Och han kom alltid hem och skrek och slog henne och jag brukade gömma mig i hörnet och hoppades på att han inte skulle komma mot mig med. Men ibland gjorde han det..."
Hans röst tystnade och han stirrade på sina fötter.
"Colin..." sa jag och lade min hand på hans arm.
Han lyfte sitt huvud och tittade på mig. Hans ansiktsuttryck var så sorgset och så sårat. Jag ville ta honom i mina armar och hålla honom. Jag ville kyssa bort all hans smärta, få honom att glömma de hemska minnena.
Plötsligt blixtrade mina tankar till Teddy. Min pojkvän. Killen jag älskade.
Merlin, jag var så förvirrad.
"I alla fall", fortsatte han, "jag lovade mig själv att aldrig bli som honom. Men ibland är jag rädd att jag är det. Varje gång jag blir full, slutar det med att jag hatar mig själv för det. Men jag fortsätter iallafall.
"Du håller inte på att bli din pappa."
Han blundande. "Det vet du inte."
"Jo det gör jag." Jag pausade. "Colin, varför berättar du det här för mig?"
"Jag kommer till det", sa han och öppnade sina ögon, ett litet leende flög över hans ansikte. "Ha tålamod."
Jag väntade på att han skulle fortsätta.
"När du talade om för mig att du var gravid, var allt jag kunde se min pappa. Min pappa misshandla min mamma. Min pappa slå mig. Och jag... och jag tänkte att det vore jag en dag och jag kunde bara inte låta det hända. Jag klarade inte av att låta idén av att vara pappa och låta det bli en möjlighet. Så jag satt alla de där hemska sakerna till dig. Och jag är ledsen för det. Men jag var rädd, förstår du?"
"Vad om ursäkten du använde mot mig? Om att inte kunna vara pappa för att du och ditt band skulle slå igenom stort?"
"Tja", svarade han. "Det var egentligen inte anledningen till att jag var upprörd, jag typ bara använde det som en ursäkt. Men mitt band är viktigt för mig, det vet du väl Vic. Vi kommer att få ett skivkontrakt en dag. Jag vet det."
Jag försökte låta bli att himla på ögonen.
"Du tror inte att vi kan, eller hur?"
"Jag tror bara att du behöver vara realistisk, Colin."
Han suckade. "Men verkligheten suger."
Jag skrattade. "Ja, men det betyder inte att du kan fly från det. Du måste bara acceptera det."
"Jag har saknat dig, Vic", sa han plötsligt.
Jag vände mig om och såg på honom. "Ibland saknade jag dig med."
"Ibland?"
Jag ryckte på axlarna. "Det sista minnet jag hade från dig var när du var en skitstövel och behandlade mig som skit. Jag skulle inte spendera timmar med att sörja och sakna dig efter det."
"Är det fortfarande med den där Teddy?"
Jag nickade.
"Jag förstår", sa han.
"På tal om Teddy. Jag ska träffa honom snart. Jag borde gå", sa jag och ställde mig upp.
"Vänta", sa han och tog tag i min hand för att stoppa mig. "Jag besvarade aldrig din fråga."
"Vilken fråga?"
"Den om jag ville vara en del av bebisens liv."
"Åh", svarade jag nervöst, "den frågan."
"Jag tror att jag vill det."
Jag spärrade upp ögonen. "Verkligen?"
Han nickade.
Jag kände ett leende tvärs över hela ansiktet. "Toppen!"
"Ja, så... när bebisen är född, ta med henne, okej?"
"Vill du vara med när hon föds?" frågade jag.
Han såg förvånad ut. "Du vill inte ha mig där."
"Jo, det vill jag. Du är hennes pappa."
"I så fall, ja, okej."
"Okej, bra, då går jag då", sa jag.
"Visst", sa han och ställde sig upp. "Vi ses senare."
"Ehm hejdå", sa jag besvärat. Skulle jag krama honom? Eller bara gå?
Han tog det beslutet åt mig när han drog i mig i en kram. "Hejdå, Vic", viskade han i mitt öra.
"Hejdå, Colin."
Klart för denna gång. Sätt igång och reviewa, är ni bussiga;)
J-star
