Hej allihopa! Jag ahr haft otroligt mycket att göra (som alltid) men här kommer ett nytt kapitel! Hoppas att ni gillar det:)

Tack till er som reviewat, ni är awesome!


Jag tog lång tid på mig tillbaka till snäckstugan. Teddy skulle trots allt inte dyka upp förrän om en timme.
Vid ankomsten till huset, öppnade jag dörren och steg in. Nästan omedelbart dök min mamma upp.

"Vart 'ar dy varit?" frågade hon mig. "Teddy 'ar väntat på dig i nästan en 'halvtimme."

"En halvtimme?" upprepade jag. "Han skulle ju inte vara här tills sex."

"Ändrade planer", sa Teddy, som steg ut från köket in till hallen. "Jag blev klar från jobbet tidigare än väntat och jag tänkte komma och överraska dig. Det enda problemet var...att du inte var tillgänglig för att bli överraskad."

Mamma tittade på oss. "Nja", sa hon. "Jag ska precis lämna er, så att ni kan prata igenom saker och ting." Hon skyndade snabbt upp för trapporna.

"Var har du varit?" frågade Teddy.

"Ingenstans av vikt", sa jag och försökte gå förbi honom. "Kan du flytta på dig? Jag är hungrig och du blockerar korridoren."

"Du var uppenbarligen någonstans", sa han utan att ge vika. "Så vart var det?"

"Det angår inte dig", svarade jag. "Flytta!"

"Vad exakt är det, som du döljer för mig?" frågade han, korsade armarna och stirrade ner på mig.

Jag suckade. "Vill du ha sanningen? Visst. JaggickförattträffaColin", hasplade jag ur mig.

Han höjde på ögonbrynet. "Ursäkta mig?"

"Jag gick för att träffa Colin."

Han rynkade pannan. "Du gick för att träffa Colin", upprepade han långsamt.

"Det var ju det jag sa, inte sant", snäste jag.

"Du lovade att du inte skulle, Victoire", sa han. "Du lovade för i helvete."
Jag ryckte till vid hans språk. Han svor nästan aldrig. Och aldrig åt mig.

"Du kan inte kontrollera mitt liv, Teddy!" Skrek jag. "Du är min pojkvän, inte min pappa!"

"Jag är inte arg över att du gjorde något som jag inte gillar", svarade han. "Jag är arg över att du bröt ditt löfte och gick bakom min rygg och försökte sedan ljuga för mig om det. Du kunde bara ha talat om för mig att du skulle träffa Colin, vad än jag sa och jag skulle inte ha stoppat dig. Jag skulle ha påpekat mitt ogillande, men jag hade inte stoppat dig."
Jag knep ihop mina läppar och visste inte hur jag skulle svara.

"Hur är det tänkt att jag ska kunna lita på dig om du inte ens håller ditt löfte?" svarade han.

Jag förblev tyst.

Han blängde på mig. "Vad är det här? Den här tysta behandlingen? Moget, Vic. Berätta åtminstone om vad han sa till dig."

"Han sa att han ville vara en del av bäbisens liv", svarade jag stelt. "Och jag sa till honom att han kunde vara där när hon föddes."

"Åh", sa Teddy, "så han bestämde sig tillslut för att ta sitt ansvar. Så ädelt av honom."

"Det är det", svarade jag argt. "Han måste inte, vet du."

"Åh, ja, han är en riktig ängel", snäste Teddy. "En pappa som hjälper till att uppfostra sin egen dotter. Kan någon ge honom en medalj!"

"Jag behöver inte stå här och lyssna på det här", svarade jag. "Du kanske ska gå. Vi kan båda lugna oss lite och diskutera det här senare."

Teddy ignorerade mig. "Hur kunde du förlåta honom bara sådär?" frågade han. "Kommer du inte ihåg sakerna han sa till dig?"

"Jag kommer ihåg mycket väl. Men han uppgav en förståelig anledning och jag..."

"En förståelig anledning?" avbröt han. "En förståelig anledning till att han kallade dig en slampa? En förståelig anledning till att kallade din bäbis idiotisk? En förståelig anledning till att han satte sitt band framför dig och sitt barn?"

"Ja."

Han skrattade mörkt. "Verkligen? Och vad var förklaringen?"

"Jag tror faktiskt inte att jag borde berätta det för dig", svarade jag. "Det innehöll personlig information som jag tror att han vill hålla hemlig."

"Du är verkligen jobbig, Victoire. Vet du det?"

"Ursäkta?"

"Personlig information, som han ville hålla hemlig? Vilket skitsnack. Han hade ingen anledning, eller hur? Du är bara för generad för att erkänna att du förgav honom så lätt. Att du lät tillbaka honom till ditt liv efter all smärta han orsakade dig."

"Han hade en förklaring, Teddy!" snäste jag.

Han skakade på huvudet. "Tycker du om att vara hans dörrmatta? Tycker du om att låta honom köra över dig?"

"Det är jag inte! Jag vet vad jag gör. Han kommer att vara annorlunda den här gången."
Han suckade. "Kanske borde jag gå hem och lugna ner mig lite", sa han. "Sedan kan vi diskutera detta senare som vuxna."

"Det här fungerar inte."

"Jag vet att det inte gör det. Det är därför vi ska försöka senare."

"Nej, jag menar att den här relationen inte fungerar", förtydligade jag.

"Va?"

"Allt vi gör är att bråka. Vi bråkade om att berätta för mina föräldrar om min graviditet. Vi bråkade i Hogsmeade om din före detta flickvän. Vi bråkade om vi skulle ha sex eller inte. Vi bråkade om Colin under jul. Och nu det här. Vi bråkade aldrig när vi bara var vänner."

"Victoire", sa han, "par bråkar. Det är okej. Vi förlåter alltid varandra."

Jag skakade på huvudet. "Men jag är trött på det", sa jag. "Jag önskar att vi var som förut. Det var mycket enklare."

"Det är inte tänkt att relationer ska vara enkla, Vic", svarade han.

"Men jag har tillräckligt med många problem nu. Jag är gravid och jag vill inte ha att göra med det här längre."

"Så du vill att vi bara ska vara vänner?" frågade han kallt.

"Ja", svarade jag.

Han nickade. "Okej, då", sa han med ett tomt ansiktsuttryck. "Jag går då."

"Ska du inte stanna för middag?"

"Victoire, vi gjorde precis slut. Såklart att jag inte stannar till middag."

"Men vi är ju vänner", mumlade jag.

"Det kanske kräver en del för att bli van med det", sa han. "Hejdå, Victoire." Sedan var han borta med ett högt pang.

Jag kände tårarna välla upp från mina ögon, när jag lutade bakåt mot väggen långsamt bakom mig. Vad i helvete hade jag precis gjort? Jag hade inte ens tänkt på att göra slut med honom, till den stunden, men plötsligt kändes det rätt. Men nu kändes det helt fel... och så himla dumt.

Jag släppte ut en hög snyftning.

"Victoire, älskling", hörde jag min mamma säga ovanför mig.

Jag tittade upp på henne genom tårarna i mina ögon. "Vad?"

"Dy behöver ligga ner i din säng", sa hon lugnt. "Och jag ska göra dig lite te."

"Jag är okej", svarade jag och torkade mina ögon med tröjarmen.

"Nej, det är dy inte." sa hon och höll ut sin hand. "Kom ny."

Jag sträckte ut armen, tog den och lät henne dra upp mig.

"Kom ny", sa hon, gav mig sin näsduk och lade armarna om mina axlar.
När vi kom till mitt rum, föll jag ner i min säng. Min mamma tog av mig skorna och lade täcket över mig, som om jag vore ett litet barn igen.

"Jag kan göra dig lite te och vi kan prata, eller så kan du sova", sa hon till mig.

Jag blundade. "Jag tror att jag ska sova", sa jag gäspande.

"Okej", sa hon, lutade sig fram och pussade min panna. "Det kommer att bli bra älskling."

"Jag älskar dig mamma."

"Jag älskar dig också, Victoire", svarade hon, släckte ljuset och stängde dörren bakom sig.


Ja, det var det! Döda mig inte för att de gjorde slut, inte mitt fel utan Victoires;)

Glöm inte att skriva en rad eller två nedanför!

J-star