Hej allihopa! Det var ett tag sen, men här kommer ett till kapitel! Hoppas ni inte behövt vänta för länge:)
Tack till er som lagt till storyn till alert!:)
Här kommer kapitlet!
Förra kapitlet:
"Tror du verkligen att vi gifter oss nån dag?"
"Tja, jag har planerat att fråga dig så du borde säga ja."
Merlin, Grace och Aidan var äckligt söta. Jag kunde inte ens titta på det här mer. Snabbt tog jag min lärobok och skyndade upp.
Jag lade mig ner och suckade. Dags för en annan natt fylld med drömmar om två killar som en gång hade varit mina, men som inte var det längre.
Dagarna blev till veckor och veckorna blev till månader och snart var det dags för mig att återvända hem. Och nästan dags för mig att föda.
En fredagskväll drällde jag in i uppehållsrummet och satte mig bredvid Aidan. "Jag har så jäkla ont i ryggen", sa jag till honom.
"Ja, jag vet Vic", svarade han. "Du har nämnt det redan. Ganska ofta faktiskt."
"Mina bröst gör också ont", stönade jag.
Aidan såg så skräckslagen ut att jag var tvungen att kväva mitt skratt.
"De har blivit större också", grubblade jag. "Har du märkt det?"
Jag insåg att Aidan desperat tittade vart som helst förutom på mitt bröst. "Ehm...nej...jag... har inte...jag gör inte..."
Skratta inte. Skratta inte. På något sätt lyckades jag hålla ansiktet neutralt. "Jag menar, de var i medelstorlek förut", fortsatte jag, "men nu är de bara enorma."
"Jag hade inte märkt", stammade han. "Jag har en flickvän. Jag tittar bara på hennes bröst. Jag märker inte ens någon annan. Faktiskt så, visste jag inte ens att andra tjejer hade bröst, för jag var så upptagen med att titta på hennes."
Det enda som kunde ha gjort hela situationen roligare skulle vara om Grace själv var där.
"Hej hörni."
När man talar om trollet.
"Hej, Grace", sa jag och log stort.
"Vad pratar ni två om?" frågade hon.
"Inget", svarade Aidan.
"Mina bröst", sa jag samtidigt.
Graces ögonbryn sköt upp i luften. "Ni pratade om dina bröst?"
"Var inte avundsjuk, Grace", sa jag till henne. "Jag jiddrade bara med honom. Hans min var oslagbart."
Jag tittade på honom. Hans ansikte var fortfarande knallrött. "Stackars sate. Jag visste inte att han var så känslig om att prata om kvinnlig anatomi."
"Håll käften, Vic", mumlade han.
Jag skrattade.
Grace satte sig ner bredvid Aidan, vilade sitt huvud på hans axel. Jag såg på medan han tog hennes hand i sin och hon log åt honom beundrande.
"Jag åker om en vecka", sa jag plötsligt.
Grace huvud dök genast upp igen, hennes leende borta. "En vecka?" frågade hon.
Jag nickade. "Flitwick berättade det för mig idag."
"Jag kommer att sakna dig", sa hon.
"Jag kommer att sakna dig med", viskade jag. Jag vet inte hur stämningen hade gått från så lätt och bekymmersfritt till en så dyster på en sån kort tidsperiod, men det hade det. Och jag kände tårarna välla upp i mina ögon.
"Jag vet inte hur jag ska göra det här", viskade jag. "Fortsätta med mitt skolarbete och ta hand om en bäbis? Hur är det tänkt att jag ska kunna göra det?"
"Du kommer att kunna det, Vic", sa Grace och kramade min hand. "Jag vet att du kommer."
"Men allt skolarbete? Utan någon lärare i närheten?"
"Teddy kan hjälpa dig", sa Aidan. "Han är jättesmart."
"Jag antar det", svarade jag.
Båda gav mig uppmuntrande leenden.
Av någon anledning gjorde detta mig ännu mer ledsen.
"Jag måste kissa", sa jag och ställde mig upp. "Bäbisen sätter press på min urinblåsa, vet ni."
Snabbt skyndade jag mig mot toan, sprang nästan in i nån på vägen.
"Jag är så ledsen, det är helt och hållet mitt fel", utbrast jag och tittade upp.
Det var Roxanne.
Jag frös.
Hon stirrade på mig, med smalnade ögon.
"Hej", mumlade jag, och försökte komma ihåg senaste gången jag hade pratat med henne. Det var åtminstone två månader sedan.
"Du borde se upp med var du går", sa hon skarpt, innan hon vände sig om och gick därifrån.
"Visst, det ska jag göra", svarade jag, fastän hon redan var borta.
En grupp andraårselever tittade allihop på mig, som om jag var en galen tjej som pratade för sig själv eller nåt.
Vänta lite...
Det gjorde jag.
Den följande veckan passerade snabbare än jag ville. Natten innan jag skulle åka, var jag i flickornas sovsal och packade klart, när Grace kom upp och satte sig på min säng.
"Hej", sa hon. "Hur går packningen?"
"Nästan klar", sa jag och accioade några strumpor under sängen och slängde in de i kofferten. Jag stängde locket och satte mig bredvid henne.
"Jag kan inte tro att jag ska lämna det här stället för gott", sa jag och såg mig omkring.
"Du kommer att komma tillbaka för att avlägga din FUTT-examen" svarade hon.
"Åh ja, det fruktansvärt utmattande trollkarlstestet. Det kommer att vara precis det jag behöver efter ett par månader med att ta hand om ett nyfött barn."
Bäbisen gav mig en skarp spark, som om hon visste att jag pratade om henne.
"Har du tänkt något om namn?" frågade Grace.
"Lite", sa jag. "Men inget verkar rätt. Har du några idén?"
Hon skrattade. "Jag tänker inte namnge din bäbis åt dig, Vic. Du får komma på något." Hon tystande. "Eller så får Colin..."
Jag hade inte tänkt på det. "Tror du att han kommer att vilja hjälpa till med att namnge bäbisen?"
Hon ryckte på axlarna. "Hur skulle jag kunna veta? Jag har bara träffat honom två gånger. Jag vet inte hur hans hjärna fungerar."
"Jag har känt honom i nästan tre år och jag vet fortfarande inte hur hans hjärna fungerar", svarade jag.
"Eller någon killes hjärna, förresten."
"De är mystiska varelser", instämde Grace.
Jag nickade, gäspande. "Jag tror att jag ska gå och lägga mig", sa jag.
Grace stod upp. "God natt."
"God natt", svarade jag.
Det hade bestämts att det lättaste sättet för mig att återvända hem var genom flampulver. Så dagen därpå begav jag mig till Flitwicks kontor, kofferten släpande och steg in i hans öppna spis.
"Snäckstugan!" skrek jag och kastade ner en nypa flampulver.
Några sekunder senare, befann jag mig i den öppna spisen i mitt kök. Jag steg ut och dammade av mig själv. "Mamma!"
Min mamma vände sig från diskbänken. "Victorie!" skrek hon, och tappade sitt trollspö på golvet.
Jag sprang in i hennes armar. "Jag har saknat dig", mumlade jag och begravde mitt huvud i hennes axlar.
"Åh, älskling, jag saknade dig med", svarade hon. Hon tog ett steg bakåt och höll mig på armlängdsavstånd. "Titta på dig", sa hon. "Du 'ar blivit så stor."
Jag nickade instämmande. "Som Fred så elegant uttryckte det, jag ser så stor ut att jag ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst."
Hon grimaserade lite. "Fred 'ade alltid ett sånt sätt med ord."
Jag tillbringade helgen med att sova och att spendera tid med mina föräldrar. Det var lugnt och avslappnande och jag kände mindre stress än jag hade gjort på månader.
Så anlände måndag. Och med det anlände ugglor bärande med uppgifter från mina lärare. Många uppgifter.
Jag satt i soffan, böcker utspridda överallt runt omkring mig, stirrande på en handskriven instruktion från Snigelhorn om en trolldryck jag var menad att brygga ensam.
Jag bad mamma om hjälp, men allt hon berättade för mig var att pappas gamla kittel låg i källaren och att jag kunde hitta det flesta ingredienserna i skåpet i köket.
Trettio minuter senare, fann jag mig själv stirrande på en mörk grå, knölig trolldryck som luktade lite av smutsiga strumpor. Min trolldrycksbom berättade för mig att vid det här laget skulle det vara ljusblått och lukta som en ocean.
Jag hade alltid varit dålig på trolldryckskonst.
För en minut såg jag mig själv gå till Diagongränden, köpa denna trolldryck i flaska och skicka den tillbaka till Snigelhorn. Han skulle aldrig veta att jag inte hade gjort den. Men sen såg jag mig själv bli tillfrågad att göra denna trolldryck under min F.U.T.T och få ett underkänt betyg för ett liknande resultat. Att fuska skulle bara komma tillbaka och bita mig i arslet.
Jag insåg att Aidan hade rätt. Jag skulle behöva Teddys hjälp. Teddy var inte dålig på trolldryckskonst. Teddy var inte dålig på någonting runt skolan.
Så jag skrev till honom och frågade om han kunde tänka sig att komma över under en ledig dag eller ännu bättre, efter jobbet och hjälpa mig. Jag lade till och med in ett snyggt snälla med socker på toppen för säkerhetsskull.
Han svarade att han skulle och den kommande veckan lyckades han komma varenda dag.
På lördagsnatten satt vi båda i soffan och tog en paus från mitt skolarbete. Vi hade huset för oss själva eftersom mina föräldrar inte var i stan för helgen. Teddy var i mitten av ett skämt involverande en grindylogg, en ande och en smygsprutt. Jag fnös högt när han kom till poängen. Det var extremt unladylike.
Han flinande och såg nöjd ut med sig själv för att han hade framkallat en sån stark reaktion från mig.
Av någon anledning fick det mig att bara skratta mer. Jag stängde mina ögonlock och kastade mitt huvud bakåt, kacklande som en galning.
"Vic?" hörde jag honom säga, med lite bekymrad röst. "Är du okej?"
Jag tog ett par andetag och öppnade mina ögon. Hans ansikte var centimeter ifrån mitt, hans blå ögon vidöppna. Jag kunde känna hans varma andedräkt på mitt ansikte.
Vid Merlins skägg.
"Du luktar gott", viskade jag. "Som en kille... men en ren sån."
Han såg road ut. "Jag tror att du behöver gå och lägga dig Vic. Du verkar väldigt trött."
Han var fortfarande så nära. Varför var han så nära?
"Jag är inte trött", mumlade jag.
Han lutade sig närmare. Min andning hackade och mitt hjärta rusade iväg.
"Du ser trött ut", mumlade han.
"Det är jag inte."
Han skakade på huvudet, uppenbarligen trodde han inte mig och började dra sig undan. Jag tog tag i hans skjortkrage och drog honom tillbaka.
"Vad gör du?" frågade han med låg röst.
Jag svarade inte honom. Istället, utan att tänka, drog jag honom närmare och pressade mina läppar mot hans. Han frös för en sekund, men så svarade han med full kraft. Jag stönade, min tunga krävde inträde till hans mun. Han löd direkt. Mina händer tog sig till knapparna på hans skjorta, som jag hastigt lossade. Jag pressade mig mot honom så mycket som det gick, och önskade att min stora mage inte var i vägen.
Sen, plötsligt, stelnade Teddy till och drog sig bort. Han gick så att det var minst en meter mellan och skyndade att knäppa sin skjorta.
"Vad är det för fel?"
Han vände sig för att glo på mig."Vad är det för fel?" frågade han med kall röst. "Jag ska berätta vad som är fel. Vi gjorde slut, kommer du ihåg? Eller, för att vara noga, du gjorde slut med mig. Du ville bara vara vänner. Du sa att vara i en relation just nu var för mycket att göra med just nu."
"Vänner kan kyssa varandra", mumlade jag till svar.
Han suckade och skakade på huvudet. "Menar du som friends with benefits?" frågade han och såg arg ut.
"Kanske", svarade jag. "Vad är det för fel med det?"
"Vad är det för fel mändra saker och ting lite" sa jag och trutade lite.
"Att göra grejer med mig medan vi endast ska vara kompisar kommer inte medföra någonting än en röra i bådas huvud och möjligen förstöra saker och ting bortom lagning."
Jag suckade och visste att han hade rätt. "Du vet, jag tror faktiskt att jag är ganska trött", sa jag. "Jag borde gå och lägga mig."
Han ställde sig upp. "Jag antar att jag ska gå då", sa han och tog ett steg mot dörren.
"Vänta", sa jag. "Gå inte."
Han stannade. "Varför inte?"
"Jag tycker inte om att vara ensam på natten", svarade jag.
"Jag antar att jag kunde sova på soffan", sa han.
"Eller så kunde du komma upp till mitt rum med mig."
Han bara tittade på mig, med höjda ögonbryn i en vad-pratade-vi-precis-om för blick.
"Inte så", svarade jag snabbt. "Bara sova."
Han ryckte på axlarna. "Okej då."
Väl i mitt rum, la jag ner huvudet. Teddy lutade sig osäkert vid dörren.
"Kom och lägg dig", sa jag.
"Jag kan ju sova på golvet", svarade han, och tog några trevande steg in och satte sig på min matta.
"Var inte löjlig", svarade jag. "Det finns massor av plats i min säng."
"Okej", sa han och lade sig ner bredvid mig. "Men du skulle bara våga ta all täcke."
Jag släckte lampan och lade mig på rygg. Bredvid mig kunde jag känna Teddy skruva sig runt, försöka göra sig bekväm. Sen, efter ett tag låg han still. Jag kunde höra hans långsamma, stadiga andning och jag undrade om han hade somnat.
"Teddy", viskade jag.
"Mmm", mumlade han till svar. Jag förstod att han var på väg att somna.
"Om jag någonsin, någon gång i framtiden bestämde att jag ville vara i ett förhållande med dig igen, skulle du ta mig tillbaka?"
Han var tyst så länge att jag var säker på att han hade somnat. Men just när jag hade gett upp om att få höra ett svar, hörde jag honom långsamt säga, "Jag kommer alltid att ta dig tillbaka."
Hoppas ni gillade det! Skriv jättegärna en review!:)
J-star
