Hej alla trogna själar! Trots att det gått en evighet står jag här nu med ett nytt kapitel. Nu över jul ska jag försöka skriva mer.

Tack till alla som har lagt till storyn till favoriter och skrivit reviewer, ni är toppen!

Hoppas ni gillar den:


Vem kunde tro att en förlossning kunde ta så lång tid? 21 timmar. Det var så lång tid det tog för mig att till slut föda efter att jag nådde sjukhuset. 21 timmar!

Det var massa skrik och många tårar. Jag sa inte så damlika saker till Colin och grävde ner mina naglar i min mammas hand som om jag höll om självaste livet.

Det var de längsta 21 timmarna under hela mitt liv. Jag trodde att det aldrig skulle ta slut. Jag var säker på att bebisen aldrig skulle komma, och att jag skulle krysta och krysta och att inget skulle hända. Det skulle inte spela någon roll om hur många kvinnor lyckats med det tidigare, jag skulle misslyckas med att föda.

Men såklart gjorde jag inte det. Efter det sista krystandet, fyllde hennes gråt rummet och jag såg min dotter för första gången.

De lade henne i mina armar och jag var säker på att jag aldrig sett något så vackert under hela mitt liv. Hon var perfekt. Hon hade ett smalt skikt mörkt hår på toppen av huvudet och stora blå ögon. Jag ville aldrig släppa taget om henne. Jag ville hålla henne för alltid och skydda henne och se till att det aldrig hände henne något dåligt. Hon var min.

Colin stod bredvid min säng, med ögonen uppspärrade och stirrade ner på henne. Det fanns ett litet leende i hans ansikte. "Hon är vacker", sa han. "Precis som du."

"Vill du hålla henne?"
Han nickade och jag räckte över henne till honom.

"Hon är så liten", sa han.

Jag nickade instämmande.

"Vad tänker du döpa henne till?" frågade han.

Jag såg när mina föräldrar gick ut för att berätta för alla i väntrummet att jag äntligen fött. "Jag har ingen aning. Jag kan inte bestämma mig."

"Ska vi döpa henne efter någon? Som våra mammor eller nåt?"

"Din mamma heter Jacqueline, eller hur?"

Han nickade.

"Fleur Jacqueline", sa jag högt. Jag gillade verkligen inte det ljudet av det. "Jacqueline Fleur?" sa jag istället. Jag pausade och lät det sjunka in. "Jacqueline Fleur", upprepade jag. Jag sneglade på Colin. "Vad tror du om Jacqueline Fleur?"

"Jag gillar det", sa han. "Vi kan kalla henne Jackie."

"Jackie", sa jag och höll ut mina armar. "Kom till mamma Jackie."

Colin gav henne tillbaka till mig. "Hej Jackie", sa jag. "Gillar du ditt namn?"

Precis då kom mina föräldrar tillbaka in i rummet. "Gissa vad?" sa jag. "Vi har döpt henne!"

Min mamma la ihop händerna. "Det är ynderbart! Vad 'eter 'on?"

"Jacqueline Fleur O'Brien", svarade jag. "Vi döpte henne efter våra mammor."

"Det är vackert" svarade min mamma. "Precis som 'enne." Hon vände sig till min pappa. "Tycker du inte det, Bill?"

Han nickade. "Så får vi hålla henne nu eller ska ni två hålla henne för er själva i all evighet?"

Jag överlämnade henne åt mina föräldrar och gäspade.

"Få lite sömn ny Vic", sa min mamma. "Du måste vara utmattad.

Så jag slöt ögonlocken och lät mig själv glida in i sömn.

Under de närmsta veckorna var det en konstant ström av besökare på snäckstugan. Vänner och släktingar kom för att beundra bäbisen och överösa henne med gåvor.

Sömn blev ett avlägset begrepp. Jag trodde ärligt talat att jag skulle bli tvungen att ge upp mitt skolarbete och säga farväl till någon chans att klara mitt F.U.T.T. eller att ta examen. Det var bara för mycket att göra samtidigt som man tog hand om en nyfödd.

Lyckligtvis fanns min mamma där för att hjälpa mig när jag behövde det. Inte för mycket, hon ville att jag skulle lära mig att ta ansvar. Men klockan tre på morgonen, när jag hade somnat på min trolldrycksbok eller något sånt, i vardagsrummet, var hon alltid villig att titta till den gråtande bebisen.

Och sen fanns Colin. Han var ärligt talar en räddare i nöden. När han inte var i skolan eller på jobbet, var han hemma hos mig, alltid villig att titta efter Jackie när jag behövde göra klart en uppsats eller öva på en förtrollning.

En lördags eftermiddag satt jag i vardagsrummet och övade på att förvandla en liten staty för att "göra den levande".

Colin satt i soffan, höll Jackie och stirrade förundrat när den lilla stenmannen dansade runt i rummet.

"Det är brilliant", sa han. Han hade gått vidare från att vara skräckslagen av magi och tyckte nu att det bara var otroligt. Han verkade aldrig bli trött på att se mig öva förtrollningar och han bläddrade konstant igenom album av rörliga bilder. Han utvecklade också ett tycke för Bertie Botts bönor i alla smaker och andra trollkarlssötsaker.

"Vic", sa han dagen före, med hans mun full av chokladgrodor, "varför berättade du inte för mig att du var en häxa tidigare? All den här magin är så jävla häftigt!"

Jag himlade med ögonen och sa åt honom att inte prata med munnen full.

Jag såg på när statyn virvlade omkring i cirklar, snabbare och snabbare, innan den föll ner och blev orörlig igen.

Jag ställde mig upp, lade ner mitt spö på kaffebordet och gick och satte mig bredvid Colin och tog Jackie från honom. Han vände sig för att titta på mig och mitt andetag fastnade i strupen. Hans stora grå ögon stirrade in i mina, ett flin ryckte i hans mungipor och jag ville sträcka på mig och fixa till en hårlock som hamnat fel. Men det gjorde jag inte.

"Vad stirrar du på, Vic?" frågade han. "Problem med att försöka motstå mitt snygga utseende? Det är förståligt. Jag har fått höra att jag är en sexgud."

Jag skrattade. "Vem i hela världen berättade det för dig? Och hur många droger hade de tagit?"

"Jag tror att det var du. Inga droger krävdes", svarade han, hans flin blev större.

Jag himlade med ögonen. "Jag garanterar att jag inte sagt något sånt. Du är så full av skit, Colin O'Brien."

Han flinade, hans ögon flyttade sig i rummet tills de fick syn på min stav. Han sträckte på sig och tog den, examinerade den noga. "Jag fattar fortfarande inte hur all den där magin kan komma ut från den här pinnen."

"Magin kommer egentligen inte ut från staven", berättade jag för honom. "Den kanaliserar magin. Det är möjligt att utöva magi utan stav, men endast riktigt avancerade trollkarlar kan kontrollera den. Det kan dock hända vilken häxa eller trollkarl som helst av en olyckshändelse, speciellt om de är yngre och inte börjat skolan än."

"Intressant", svarade han, och fortsatte att examinera staven.

"Vet du vad som förmodligen skulle få dig att pissa på dig av spänning?" frågade jag honom.

Han satte ner staven och vände sig för att titta på mig. "Megan Fox bad mig om sex?"

Jag himlade med ögonen. "Nej, Colin. Jag pratade om att ta med dig till Diagongränden."

"Diagongränden? Vad är det?"

"Ett stort trollkarlsshoppningsdistrikt. Om du tycker att sakerna här är coolt, så borde du seriöst se den platsen."

Hans ögon vidgades. "Kommer du ta mig dit?"

Jag ryckte på axlarna. "Visst. Vi kan gå dit nästa vecka, när det är påsklov och du inte går i skolan."

Han log. "Toppen."

"Det påminde mig, min mamma ville veta om du ville följa med till mina farföräldrars hus imorgon för påskmiddag."

"Det skulle vara toppen", svarade han. "Mamma måste jobba, som hon alltid gör, så jag har inga andra planer."

"Fast du måste skjutsa oss dit", sa jag. "Resten av familjen kommer att fördas med flampulver, men det kan du nog inte göra."

"Jag borde gå", sa han och ställde sig upp. Min mamma gav mig en lista med ärenden som hon vill att jag ska göra." Han böjde sig ner och pussade Jackie på pannan och vände sen sig mot mig. "Vilken tid vill du att jag ska vara här imorgon?" frågade han.

"Förmodligen runt nio." Svarade jag.

"Okej. Ses då."

Morgonen därpå vaknade jag halv åtta. Och stapplade upp från sängen, fortfarande utmattad efter att tillbringat flera timmar natten innan med att få Jackie att somna. Resten av min familj sov fortfarande eftersom de inte behövde ge sig av till kråkboet förrän om flera timmar.

Jag duschade och tog fram en rosa klänning, klackar och lockade mitt hår. Jag älskade att jag passade i mina gamla kläder igen. Jag satte på Jackie en liten blommig klänning.

Klockan 8.55 hörde jag Colins bil svänga in. Jag skyndade mig ner innan han kunde tuta och väcka hela familjen. Han stod lutad mot passagerardörren, med en cigarett i sin mun. Jag öppnade bakdörren och lade försiktigt Jackie i hennes bilstol. Colin tog sista blosset innan han tappade cancerstickan och mosade den mot marken. Han öppnade dörren för mig och jag gled in.

"Så vart exakt ska vi?" frågade han, samtidigt som han satte sig i förarsätet.

"Kråkboet", svarade jag. "Det är precis utanför Ottery St. Catchpole i Devon".

"Okej", sa han och startade bilen.

"Du kommer att älska det", sa jag till honom. "Massor av magisaker."

När vi kom fram några timmar senare, var nästan hela min familj där. Nästan omedelbart blev Jackie tagen från mig av mina fastrar och jag visste att jag inte skulle få se henne igen på länge.

Jag såg Teddy på andra sidan rummet. "Jag går och säger hej till honom", sa jag till Colin.

Colin rynkade på pannan lite. "Okej", sa han. "Jag går och tittar runt då."

Jag banade min väg mot Teddy. "Hej", sa jag.

Han hade varit hemma hos mig några gånger med Andromeda sedan Jackie föddes, men vi hade inte haft någon chans att prata. Kyssen hade inte nämnts sen natten då det hände, tre veckor tidigare och det var definitivt en elefant i rummet varje gång han var i närheten.

"Hej, svarade han. "Jag ser att du har tagit Colin med dig."
Jag nickade. "Han hade ärligt talat ingen annanstans att vara med. Hans mamma måste jobba."

"Är ni två...?" hans röst dog ut och han såg på mig med förväntan.

"Jag kommer inte att svara tills du slutför den meningen."

Han såg irriterad ut. "Okej, är ni två tillsammans igen?"

"Nej", svarade jag. "Det är vi inte."

Han såg lättad ut.

Vi pratade i några minuter, men vår konversation avbröts när Rose och Lily kom och drog iväg honom.

Jag suckade och tittade runt efter Colin. Han fanns ingenstans att hitta. Istället råkade jag få ögonkontakt med Roxanne. Jag tittade snabbt bort. Hon. Däremot, ställde sig upp och gick åt mitt håll.

"Hej, Rox", sa jag obekvämt.

"Hej", svarade hon. Hon stirrade ner på sina fötter under ett ögonblick och höll på med sina fingrar. Hon tittade upp. "Din bebis är verkligen söt", sa hon snabbt. "Er, jag skulle precis hålla i henne. Jag hoppas att det är okej."

"Det är lugnt", sa jag. "Och tack. Hon är ganska söt."

Hon bet sig i läppen. "Jag ville bara säga att jag är ledsen. Jag har varit en idiot. Inte långt efter att vi hade det där dumma bråket, glömde jag varför jag ens var arg på dig. Men av någon anledning var jag för envis för att be om ursäkt. Men nu gör jag till slut det. Förlåt det är månader sent."

Jag log svagt. "Jag är också ledsen. Jag har saknat dig mycket."

"Jag har saknat dig mer."

Vi kramade varandra och satte oss sedan för att berätta för den andra om allt som hänt sedan januari.

Colin hittade oss några minuter senare. "Hej, Roxanne", sade han, satte sig bredvid mig och lade sin arm om mina axlar. Jag ryckte bort den.

"Hej Colin", sa Roxanne artigt. Han hade bara mött Colin några få gånger och jag kunde se att hon inte var särskilt förtjust i honom.

"Så har ni två äntligen blivit sams?" frågade han. "Det var på tiden. Vic klagar hela tiden på hur du hatar henne."

"Var har du varit då?" frågade jag.

"Tja, jag gick ut för en cigarett..."

Rox och jag rynkade äcklade på näsan samtidigt.

"...och så kom den här bruna lilla grejen som såg ut som en potatis med ben och försökte att attackera mig. De andra sånadära anslöt sig och jag kunde inte få de att gå iväg. Men som tur var dök din pappa upp och lamslog dem med sin trollstav."

"Det var meningen att Fred skulle rensa tomtenissarna ur trädgården", sa Roxanne. "Var är den idioten?" Hon ställe sig upp. "Jag ska gå och hitta honom."

"Ses senare", sa jag.

Jag vände mig mot Colin. "Gjorde de illa dig?"

"Nej", svarade han och såg förorättad ut. "Såklart inte."

Jag himlade med ögonen. "Om du säger det så."

"Sa Roxanne att de var trädgårdstomtar?" frågade han.

"Jepp."

Han skakade på huvudet. "Det ser inte alls ut som trädgårdsnissarna min mormor brukade ha i sin trädgård."

"De där jultomtarna med fiskspön?" sa jag. "Det ser löjliga ut."

"Inte lika löjliga som en potatis med ben", svarade han skrattande.

Jag slog han lekfullt på armen. Han flinade nöjt och började sedan kittla mig.

"Neeeej!" tjöt jag. "Sluta! Få mig inte att förhäxa dig!"

"Jag är inte rädd för dig", svarade han och fortsatte sin form av tortyr.

"Stop! Colin, stop!" pep jag. Jag rullade från honom och soffan till golvet.

Jag ställde mig upp och fnissade. "Jag hatar dig."

Han log. "Nej det gör du inte."

Skakandes på huvudet satte jag mig i soffan igen. "Rör mig igen och jag förhäxar dig."

Han petade på mig.

Jag tog ut mitt spö. "Jag varnade dig", sa jag och fnissade högre.

Hans arm slingrade sig runt min midja, när han klämde fast mig vid ärmen av soffan och försökte brotta ut staven från min hand.

"Var försiktig!" skrek jag och skrattade hysteriskt.

Av någon anledning valde jag just då att titta upp. Jag såg genast Teddy sitta på andra sidan rummet, stirra direkt på oss. Han såg inte ut att vara avundsjuk. Han såg bara sorgsen ut. Han vände sig omedelbart bort när han såg att jag stirrade på honom och vände sin uppmärksamhet tillbaks till Rose och Lily.

Jag vände mig tillbaka mot Colin, utan ett lekfullt humör. "Kom", sa jag, "så går vi och ser om min farmor behöver hjälp i köket."


Nästa del kommer så fort den är klar, så skriv gärna en review!