Hej allihopa! Här kommer ett nytt kapitel, hoppas ni gillar det:)
Två dagar senare begav Colin och jag oss till Diagongränden. Vi bestämde att det inte var en sån bra idé att ta med Jackie, så vi lämnade henne hos min farmor på kråkboet.
Bilfärden dit var lång och omfattade bara att vi bråkade över dumma saker som vilken radiostation vi skulle lyssna på.
"Uh, nej," sa jag bestämt, när han valde en station som spelade en låt som lät som om den var sjungen av ett gäng förargade bansheer. "Det där är inte riktig musik."
"Det är en jättebra låt, Vic. Kom igen", argumenterade Colin och höjde volymen.
Jag sträckte på mig och bytte station. "Där, det är bättre", sa jag. "Jag vet inte vem det är men hon har en bra röst."
"Det är en gammal Justin Bieber sång, Vic. Han är en kille."
"Åh."
Vi hade också problem med att bestämma ett stoppställe.
"Jag måste kissa, Colin. Sväng av vid nästa bensinmack."
"Vic, vi stannade för tio minuter sen. Du sa att det var okej då."
"Tja, nu är jag det. Varför är du så jobbig?"
Hans rökvana var ett problem också.
"Jag svär Colin, om du röker den där cigaretten i den här bilen, kommer jag att personligen döda dig med mina bara händer."
"Tja, då svänger jag av då. Jag måste röka."
"Jaså, så du svänger av nu, men du kunde inte göra det när jag behövde kissa? Är din dumma rökpaus viktigare än mitt behov av att lätta på blåsan?"
Vi råkade också gå lite vilse, vilket inte direkt hjälpte.
"För Guds skull Vic! Berätta bara för mig om vi ska svänga upp här!"
"Jag vet inte! Jag fattar inte den här dumma mugglarkartan alls. Vad betyder alla de här symbolerna?"
"Ge mig den!" sa Colin och ryckte kartan ur mina händer.
"Håll ögonen på vägen!" fräste jag. "Du kommer få oss båda dödade."
På något sätt lyckades vi ta oss till London levande. Efter att ha parkerat bilen började jag leda Colin mot den läckande kitteln.
"Vi är här," sa jag och stannade framför puben. "Det här är ingången."
Colin höjde på ögonbrynen. "Det här är en gammal förfallen butik, Vic."
"Ja just det ja, jag hade glömt att mugglare inte ser den här platsen. Tja, du måste tro mitt ord angående detta. Det här är faktiskt en trollkarls pub som heter den läckande kitteln."
Jag tog tag i hans hand och vi steg in.
Hans mun hängde i chock. "Herrejävlar! Det är en riktig pub", sa han och såg sig om.
"Sa ju det", sa jag. "Kom igen", lade jag till. "Entrén till Diagongränden är på baksidan."
Vi gick ut på bakgården. Jag tog fram min trollstav och slog lätt på tegelstenarna. Colin tittade på förundrat när väggen började röra sig och formade ett sort valv för oss att passera igenom.
"Otroligt!" andades Colin, när han fick syn på Diagongräden. "Det här är inte verkligt."
"Åh, det är det definitivt", sa jag.
Vi började gå och jag pekade ut alla intressanta saker och förklarade de för Colin.
"Det där är Ollivanders", sa jag. "Det är där alla får sina stavar."
Han stannade och läste bokstäverna över dörren. "Ollivanders: Trollstavsmakare sedan 382 ." mumlade han. Han vände sig om och tittade på mig. "382 .? Är det ett skämt?"
Jag skrattade. "Nix."
Vi gick in i kvastbutiken och jag förklarade Quidditch för honom. Sedan begav vi oss till
Flourish och Blotts där han fick en kick av en bok som skrek varje gång han öppnade den och fick nästan sin näsa avbiten av några exemplar av Monsterboken om Monster. Efter några ytterligare stopp begav vi oss till Weasleys Vassa Varor.
"Försök att hålla dig borta från för mycket trubbel", sa jag till Colin. "Jag ska gå och hitta min farbror."
Han nickade och gick raka vägen till de huvudlösa hattarna.
Jag himlade med ögonen och gick mot bakre rummet där jag trodde att farbror George kunde vara. Innan jag lyckades nå dit, gick jag nästan in i en tjej som bar en magentafärgad klädnad, uppenbarligen en anställd.
"Opps, förlåt", sa jag. Jag tittade upp. "Bridget?"
"Victoire?" sa hon. "Vad gör du här?"
"Jag visar Colin runt. Han har nyligen fått veta om det här med magi och han älskar det."
"Åh", sa hon. "Jag hörde att du fått din bebis."
"Jepp", sa jag. "Tre och en halv vecka gammal. Hon heter Jackie. Hon är underbar. Gråter mycket, dock."
Hon svarade inte. Hennes ansikte hade hårdnat och hon såg ut som om hon försökte att inte gråta.
"Vad är det?" frågade jag.
"Jag... jag fick... missfall", viskade hon. "Förra månaden. Jag sa åt din farbror George att inte berätta för nån."
Jag stelnade till, kunde inte komma på något att säga. "Det är hemskt", sa jag till slut. "Jag är ledsen att det hände dig."
Hon undslapp en återhållsam snyftning.
"Kom", sa jag. "Kom så går vi och pratar någon annanstans."
Jag ledde henne mot det bakre rummet och vi satte oss vid ett litet bord.
"Det känns som att det är mitt fel", snyftade hon. "Som om jag hade gjort något annorlunda skulle bebisen fortfarande leva."
"Det är inte ditt fel", sa jag till henne. "Det finns inget som du skulle kunna göra."
Hon tog ett djupt andetag. "Ibland tror jag att det är ett slags straff. Jag ville inte vara gravid när jag först fick reda på det, så han togs ifrån mig."
"Du måste sluta tänka sådär, Bridget", sa jag. "Bebisen dog inte som ett straff eller för att du gjorde något fel. Det dog för att bebisar ibland dör."
"Men det fick inte någon chans att födas. Jag fick inte ens en chans att bli mamma."
"Jag vet", viskade jag och klappade henne på armen. "Jag vet."
Hon torkade bort några tårar. "Så", sa hon. "Du är här med din bebis pappa, eller hur?"
Jag blev ganska chockad av det snabba bytet av samtalsämne, men jag antog att det var hennes sätt att hantera sorgen.
"Er, ja det är jag."
Hon nickade. "Så ni två är tillsammans igen eller?"
"Nej, vi är bara vänner."
"Jag kan inte tro att du dumpade Teddy Lupin", sa hon. "Han var en fin bit mansgodis."
"Erm..."
"Jag hade definitivt inte sagt nej till att rulla med honom i halmen."
"Tja, jag ska berätta för honom att du sa så..."
Hon skrattade högt. "Gör det du. Jag tror säkert att han tycker att jag är värsta fångsten."
"Tja, om du är okej nu, borde jag nog gå och hitta Colin. Vem vet vad han har stött på för trubbel där ute."
Förvånande nog, hade Colin lyckats att inte spränga hela stället medan jag var borta.
"Vi borde gå nu", sa jag till honom. "Det börjar bli sent."
Bilfärden hem var mycket tystare. Jag lät till och med Colin välja radiostation. Allt jag kunde tänka på var Bridgets missfall. Det var hemskt. Hon hade varit med om så mycket och nu det här? Hur var det rättvist? Jag försökte till och med fantisera om vad jag hade gjort om Jackie hade dött, men jag kunde inte. Det gjorde för ont.
"Du vet", sa jag. "Vi är ganska lyckosamma."
Colin såg konstigt på mig. "Om du säger det så."
"Jag är seriös. Vi har en välmående bebis och en stöttande älskande familj. Vad mer kan du begära?"
"Jag antar att vi har det ganska bra", sa Colin. "När du säger det sådär."
Lämna gärna en review:)
