Tack för alla reviews och tack till er som lagt till storyn som alert/favorit.

Här kommer nästa del:)


Tre månader gick fortare än jag förväntade mig. Den tredje veckan i juniJag återvände till Hogwarts för ta examen med min klass. I början av juli flyttade Colin in i lägenheten ovanför butiken. Omedvetet hade jag flyttat in hos honom. Det hade varit en naturlig sak. Jag tillbringade mer och mer tid där tills jag en dag insåg att jag knappt lämnade stället. Mina hygienartiklar och mitt smink låg utspridda i hans badrum. Jag hade min egen byrå för kläder. Jackies säng och andra saker var också där.

Det var 31 augusti. Min bror och syster skulle återvända till Hogwarts nästa dag och min mamma bestämde att vi behövde tillbringa en hel dag, med start med frukost, som en familj innan de skulle åka. Jag var redan påklädd och redo. Jag transfererade Jackie hem till mitt hus och återvände sen till lägenheten för att väcka Colin.

"Colin, vakna, sa jag och gick över till sängen för att väcka honom.

Han stönade och vände bort huvudet. "Nej."

"Jo, du måste", svarade jag.

Han lyfte på huvudet lite och tittade på klockan. "Den är bara 8.45. Låt mig sova."

"Colin, vi ska äta frukost med mina föräldrar idag, kommer du ihåg? Jag sa åt dem att vi skulle vara där vid nio."

Colin suckade ljudligt samtidigt som han ställde sig upp. Han sträckte på sig, med armarna över huvudet gäspade han högt.

"Kan du skynda dig?" frågade jag. "Jag vill inte bli sen."

Femton minuter senare gick vi ner. Vi gick in i den mörka butiken och Colin såg sig om förvirrat. "Hur mycket är klockan?"

"9", svarade jag.

´"Connor är en idiot. Han har skiftet klockan 9. Han skulle dyka upp tidigt och öppna butiken." Suckande tog han fram sin mobil och slog in ett nummer. Jag väntade på medan han stampade med sin fot otåligt medan han väntade på ett svar. Ett svar som han uppenbarligen inte fick, eftersom han argt lade tillbaka mobilen i fickan och tittade omkring sig igen. "Kan vi snälla titta till hans lägenhet lite snabbt?" frågade han.

Vi gick nerför gatan där Connor bodde. Colin knackade på hans dörr. Och väntade. Och knackade igen. Och väntade.

"Colin, vi kommer bli sena", sa jag jäktande.

"Bara en minut", svarade han. "Jag vet var han har nyckeln". Han rotade runt i blomkrukan vid dörren i några sekunder innan han triumferande med nyckeln i hand. Han låste upp dörren och vi båda steg in.

Jag rynkade omedelbart på näsan. "Vad är det som luktar?"

"Det borde vara pannan", svarade Colin och såg arg ut. "Vilket inte borde vara förvånande. Självklart att han skulle bli hög när det var tänkt att han skulle vara på jobbet. Självklart."´

Han stormade in i vardagsrummet, med mig tätt följande. Connor låg i soffan, med någon tjej jag inte kände igen, men som jag antog att det var tjejen som Colin hade nämnt några månader tidigare. Den med den kända musikproducent morbrorn, som skulle göra deras band känt.

"Tjena, kompis", sa Connor när han såg Colin. "Vad gör du här?"

"Vad gör du här?" frågade Colin. "Du ska vara på jobbet!"

Connor log slött och tittade upp på Colin med blodsprängda ögon. "Jag kan inte jobba, polarn. Jag är full... och hög. Kan du jobba istället för mig?"

"Connor, du gör alltid det här mot mig kompis. Jag kan inte alltid ta över ditt skift när du trasslar till det. Jag har andra ställen att vara på."

"Men jag kommer att få sparken", sluddrade han.

"Tja, det borde du ha tänkt på tidigare."

Connor ignorerade honom och vände sig mot tjejen som låg bredvid honom. "Har du mött Stacey?"

"Ja, Connor. Flera gånger", svarade Colin och lät bitter.

Som svar till detta, började Stacey fnittra hysteriskt. Jag såg på medan hon föll ner från soffan, slog i armbågen i bordet på vägen ner och slog omkull en hög med små piller. Hon låg på marken, halvt avklädd och fnittrade fortfarande.

Colin stirrade på pillerna på marken, hans mun pressades samman till en tunn linje. Jag undrade vad för sorters piller de var. Jag antog att det var en olaglig sort. Efter ett tag tog Colin bort blicken från dem och tittade åter på Conner. "Hon är en underbar tjej", sa han med en röst full av sarkasm.

"Verkar väldigt elegant" lade jag till, och talade för första gången sen jag kom dit.

Colin fnös högt.

"Vic!" utbrast Connor, som om han precis lagt märke till mig. "Hej!"

"Hej Connor", svarade jag med en nervös vink.

Connor vände sig mot Colin igen. "Du måste ta mitt skift, kompis. Det är sista gången jag frågar, jag lovar."

"Connor..."

"Jag kan inte gå till jobbet såhär. Du kan. Du är inte full."

"Det är för att klockan är nio på morgonen. Självklart är jag inte full."

"Och jag vet att du inte är hög", fortsatte Connor, "för lilla perfekta Colin tar aldrig droger."

"Okej", snäste Colin. "Jag kommer att ta ditt dumma skift. Men du är skyldig mig."

Jag stod kvar där obekvämt. Jag fann mig själv stirrande på Stacey, som fortfarande låg på marken, och undrade om hon sov eller hade däckat.

"Kom igen, Vic", sa Colin och tog min hand. "Vi sticker härifrån."

Snabbt skyndade vi oss nerför gatan, tillbaks till butiken. Jag tog en snabb blick på Colin. Han såg extremt irriterad ut.

"Colin?" försökte jag.

"Vad?"

"Tar du verkligen inte droger?" frågade jag.

Colin vände sig om och såg på mig. "Har du någonsin sett mig ta droger?"

"Tja, nej". Svarade jag, "men jag har alltid antagit att du gjort det. Du vet, när jag inte var i närheten av dig och du var med dina kompisar."

"Tja uppenbarligen har möjligheten uppstått flera gånger. Alla mina vänner gör det. Men jag har sett vad droger kan göra med en person och jag kan inte låta det hända mig." Han kisade, stirrade långt bort, uppslukad i sina tankar. "Kommer du ihåg när jag berättade för dig om att min pappa var en alkoholist som lämnade mig och min mamma?"

Jag nickade.

"Ja, han lämnade mig när jag var tio. Jag har bara sett honom en gång sen dess. När jag var fjorton. Han dök upp vid mitt hus, helt plötsligt en dag. Och.. tja, han var inte bara en full idiot, han var också en langare. Och han försökte få mig att köpa lite. Vet du hur sjukt det är? En far som försöker sälja sin fjortonåriga son knark?"

"Merlin", viskade jag. "Det är hemskt."

"Och det är ändå inte det värsta", fortsatte Colin. "När jag sa åt honom att hålla sig så jävla långt ifrån mig som möjligt, att jag inte ville ha hans knark och att jag iallafall inte hade några pengar, sa han åt mig att stjäla pengar. Från min mamma." Han pausade, som för att låta allt att sjunka in. "Han försökte inte bara sälja mig knark. Han försökte få mig att ta min mammas pengar, som hon jobbat så hårt för, för att hjälpa honom med hans knark och alkoholberoende."

Jag skakade på huvudet, oförmögen att tänka ut något att säga.

"Det var därför jag balla ut när du berättade för mig att du var gravid. Hälften av mina gener kommer från den jäveln. Jag trodde inte att det var möjligt för mig att vara pappa."

"Colin, du är inte alls som honom."

Han tog ett djupt andetag. "Du borde gå hem till dina föräldrar. De undrar förmodligen vart du är." Precis då anlände vi till butiken. Colin tog fram sina nycklar och gick in, vände skylten vid dörren till "Öppet" och tände lamporna.

"Säg till dina föräldrar att jag ber om ursäkt för att jag inte kunde vara där. Säg till dem att det beror på att Connor är en jävla idiot."

"Han är din bästa vän, Colin."

"Det betyder inte att han inte är en idiot. Han kommer att förstöra sitt liv om han inte är försiktig." Han suckade och såg sig omkring i butiken. "När hände detta?"

Jag såg mig om, förvirrad. "När hände vad?"

"När växte vi upp?" frågade han. Det känns som om det var igår Connor och jag va sju år gamla och sprang omkring på stranden och såg på Power Rangers på tv. Och nu knullar han runt med en tjej och tar knark. Och jag har en unge och bor med dig. Jag kommer liksom inte ihåg att växa upp. Det bara hände."

"Ja, det gjorde det, eller hur?" sa jag. "När man är liten tillbringar tiden med att önska att man vore vuxen. Sen en dag vaknar man och inser att det redan skett och att du missade det. Du är vuxen och du kommer inte ens ihåg när eller hur det hände."

Klockorna på dörren ringde, vilket signalerade dagens första kund. Colin nickade åt mannen som klivit in och gick mot hans plats bakom disken. "Du har rätt vet du."

"Om vad?"

"Om Stacey. Hon är förmodligen en knarkhora."

"Ja", sa jag och lutade mig mot kassan. "Förmodligen."

"Hon kommer inte att vara till någon hjälp för vårt band."

"Nej, förmodligen inte."

"Jag hatar den här staden", sa Colin. "Vi kommer aldrig att ta oss in i musikbranschen här. Vi måste till London. Eller Amerika. Eller var som helst. Var som helst förutom den här jäkla staden."
"Colin", sa jag och tog tag i hans hand över kassan. "Det kommer att bli bra."

Han skakade på huvudet. "Jag måste bort härifrån. Snart. Om jag inte går snart, kommer jag aldrig att göra det. Och jag kommer att vara fast här för alltid. Gammal och olycklig och full av ånger."

Jag öppnade munnen för att säga något, men mannen som kommit in tidigare gick upp mot kassan för att betala.

"Du borde gå", sa Colin. "Den är 9.30. du är sen för frukosten. "

Jag lutade mig över kassan, för att ge honom en snabb puss, men när våra läppar möttes, smälte jag. Hans händer flyttade upp mot mina kinder. Jag önskade att den jäkla kassan inte var emellan oss.

Ahem.

Vi bröts oss loss från varandra. Mannen stod där, med sin korg med mat och såg irriterad ut. "Om ni är klara, skulle jag vilja betala."

"Förlåt", sa jag. "Jag skulle precis gå." Jag skyndade mig ut när jag vände på hälarna och transfererade mig hem.


Lämna gärna en review!

Jag skriver mer så fort jag får tid:)

J-star