Här kommer ett nytt kapitel, sisådär en miljon år senare. Hoppas ni tycker om det:)


Det var otroligt hur snabbt två år kunde gå. Jag var tjugoett. Och ändå verkade det inte möjligt. Jag var tjugoett och ändå kände jag mig ibland inte äldre än den sjuttonåring som satt på sin säng, med ett grepp om ett graviditetstest, skrämd ur vettet.

Ja antog att inte mycket hade ändrats under de två åren. Ja, Jackie var äldre och jag hade flyttat in hos Teddy, men förutom det var det inte många skillnader. Jag jobbade fortfarande hos Flourish och Botts. Teddy jobbade fortfarande på ministeriet. Colin var ute ur bilden. Grace och Aidan hade gjort slut. Vi var alla lite äldre, men ibland kände jag att vi inte var mycket klokare.

Det var april, och jag var för närvarande liggande i sängen, oförmögen till att kunna sova. Det fanns en tanke som jag inte kunde få ur mitt huvud. Det var en tanke som hade hemsökt mig i månader och som jag behövde få ur mig.

"Teddy", viskade jag. "Teddy, vakna. Jag behöver berätta något för dig."

Han stönade, rullade runt så att han hade sitt ansikte vänt från mitt.

"Teddy!" väste jag och nypte hans arm. "Vakna!"´

Han stönade högt, rullade tillbaka så att han kunde se mig. "Vad?"

"Jag behöver berätta något för dig", sa jag.

Han stirrade på mig. "Du behöver berätta något för mig?"

Jag nickade. "Ja."

Han sneglade på klockan. "Hon är 3.30 på morgonen. Kan vad det nu än är vänta?"

"Nej", svarade jag.

"Jaha. Vad behöver du berätta för mig?"

"Jag tycker att vi borde gifta oss", hasplade jag ur mig.

´han stirrade på mig en stund, med uppspärrade ögon, utan att blinka.

"Vad tycker du?" frågade jag nervöst.

"Är det här ett förslag eller är det din idé för frieri?" frågade han tillslut.

Jag pausade, tänkte på frågan. Friade jag till honom? Det var 2000-talet. En tjej kunde fria om hon ville. Och ändå, sen jag var en liten flicka, hade jag drömt om att en kille skulle fria till mig. Det skulle vara romantiskt. Passa in i en saga.

"Er", sa jag. "Jag vet inte... jag...erm..."

Han sträckte på sig och öppnade byrån på sängbordet bredvid vår säng. "Jag väntade för ett perfekt ögonblick, men eftersom du tog upp det. Så antar jag att det är lika bra nu", sa han och rotade i den en stund.

Efter en stund, dök han upp med en liten grå låda.

Min andning spände sig. Mitt hjärta slog snabbare. "Är det... är det vad jag tror att det är?"

"Tja, det beror på. Vad tror du att det är?" sa han, leende.

"En ring", andades jag.

Han nickade.

"Hur länge har du haft den?" frågade jag.

"I några veckor", svarade han. Han gjorde ett uppehåll. "Så vad tycker du?"

"Om vad?"

"Vill du ha ringen eller inte?" frågade han.

"Är det ditt sätt att fria? Merlin, Teddy, det var värre än mitt. Om du ska fria till mig, så gör det rätt."

"Okej", sa han, satte sig upp och harklade sig.

"Gå ner på knä."

Han höjde på ett ögonbryn. "Seriöst?"

"Seriöst."

Han gick ut ur sängen och böjde sig ner på knä. Jag kravlade över till kanten av sängen och tittade förväntansfullt på honom.

Han tog ett djupt andetag. "Er, jag hade planerat att komma på vad jag skulle säga till dig innan, men jag antar att jag bara får improvisera."

Jag log mot honom. "Improvisera är bättre. Ärligare."

"Jag antar det", sa han. Han räckte ut armen och tog min hand. Hans blå ögon mötte mina och han log sitt vackra leende. Leendet som kunde få vilken tjej i världen att smälta till, men som bara var till mig.

"Victoire Fleur Wealey", började han, "jag har känt dig hela ditt liv. Jag kommer fortfarande ihåg när jag var sex år och du var fyra och min mormor hade gjort någon anmärkning till din mamma om hur sött det skulle vara om vi gifte oss någon dag. Jag kommer ihåg att den var det hemskaste jag någonsin hört. Tjejer var irriterande. Särskilt du. Du brukade alltid följa efter mig, bad mig att leka med dig. Sen blev jag lite äldre och tjejer blev lite mer attraherande, men jag tyckte fortfarande att du var en liten flicka, aldrig en påtänkt flickvän. Men sen kommer jag ihåg att jag såg dig en dag när du var femton och jag insåg att du inte var en liten flicka längre. Du var söt. Du var vacker. Men du var med Colin vid det laget. Men den några år senare berättade du för mig att du älskade mig och jag insåg att jag älskade dig också."

Han pausade, och kramade min hand.

"Vi gick skiljda vägar ett tag, men vi hittade vår väga tillbaka till varandra. För vi hör ihop. Jag älskar dig mer än något annat, Vic. Jag vill tillbringa resten av mitt liv med dig. Jag vill att det sista jag ser när jag lämnar detta liv ska vara ditt ansikte. Så snälla, säg att du vill gifta dig med mig. För ett liv utan dig är inte riktigt ett liv."

Mina ögon var fyllda med tårar. "Åh, Teddy", viskade jag. "Så klart vill jag gifta mig med dig."

Hans ansikte bröt ut i det mest bländande leendet jag någonsin sett. Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig. När vi bröt oss loss, viskade han i mitt öra. "Hur var improvisationen?"

"Den var fantastisk", svarade jag.

Han öppnade locket på den lilla gråa lådan och trädde ringen på mitt finger.

"Det är ringen min pappa gav min mamma", sa han. "Jag gick och frågade mormor om det för några veckor sen."

"Den är vacker", sa jag. Innan jag hann hejda mig själv, hade en liten gäspning undsluppit min mun.

"Vi borde sova", sa han. "Hon är bara 3:45."

Jag såg på när han gick tillbaka in i sängen. "Jag vet inte hur mycket sömn jag kommer att få", sa jag och kurade ihop mig mot honom.

"Godnatt, Vic", viskade han.

"Godnatt", mumlade jag till svar.

Jag antar att förlova sig var tröttsammare än jag tidigare trott för inom några få minuter hade jag somnat.

Fyra månader senare ägde bröllopet rum. Vi bestämde oss för att gifta oss i Kråkboet. Hundratals hopfällbara stolar var uppställda på gården. Det fanns ett enormt tält för mottagningen. Blommor var dekorerade överallt. Det hade allt för ett perfekt bröllop.

Men såklart, eftersom det var en sån stor händelse, var det långt ifrån perfekt. Jag antar att man kan säga att massa saker gick fel.

Som det faktum att Jackie, som var brudtärna, gick halvväga upp för gången med sin lilla korg av blommor, innan hon vände korgen upp och ner och dumpade blommorna i en stor hög på golvet. Hon fortsatte sen att skutta omkring åt vilket håll hon ville.

Eller det faktum att Albus och James satte min systers klänning i brand på mottagningen. Lyckligtvis, hade Dom nyligen gått ut Hogwarts och hade tillräckligt med färdigheter för att kunna släcka elden omedelbart innan det blev värre.

Rose och Scorpius Malfoy hamnade i ett stort bråk på dansgolvet efter att de blivit tvingade att dansa av Andromeda, mot deras vilja. Det slutade med att Rose knäade honom i skrevet och högt kallade honom en jävel. Men, jag kunde inte rå för att ha mina misstankar om dem två. Det var någonting med blicken han gav henne när hon fångade min bukett som fick mig att tänka att det skulle komma en dag när de skulle inse att de inte hatade varandra. Särskilt efter att jag såg hur röd hon blev när hon såg honom titta på henne, vilket fick henne att tappa buketten på marken och böjde sig för att ta upp den. Vilket såklart fick hans blick att glida mot hennes häck. Han var definitivt en femtonårig kille.

Jag såg också min faster Hermione ducka bakom en krukväxt vid synen av Victor Krum, som min mamma hade bjudit eftersom de hade varit i den magiska trekampen tillsammans för en miljon år sen. Och efter det, hände mystiska sker på Krum. Som när han skulle ta en drink, blev hans glas helt plötslig tom. en blick på min farbror Ron några bord bort och jag förstod omedelbart vem det var som låg bakom det.

Och sen hände något som jag faktiskt trodde skulle vara en bra sak, men som visade sig vara en katastrof det också. Jag såg Aidan närma sig Grace och säga ett par ord till henne innan han ledde henne till dansgolvet. Hon la armarna som hans nacke och de svajade långsamt till musiken. Men när musiken stannade drog Grace sig bort och skyndade bort från dansgolvet, utan en enda blick bakåt.

Och det värsta av allt, jag fann Dom i kvast skjulet, hånglande med Robert, en av Teddys marskalkar. Jag släpade henne omedelbart bort henne därifrån, sa till att om jag ertappade henne med honom igen skulle helvetet bryta loss; det kunde jag garantera henne. Hon var bara arton och han var tjugotre, för Guds skull.

Men i slutändan spelade inget av det någon roll. För det var egentligen bara en sak som var viktigt på bröllopet. Och det gick precis som planerat. Inte ett enda misstag.

Jag menar förstås den stunden då Teddy och jag stod inför alla människor vi älskade och sa orden som band oss tillsammans för livet. I slutändan var det allt som betydde något. Alla andra saker som hände innan och efter var triviala i jämförelse. De var inte viktiga. Inget var viktigt förutom att Teddy och jag hade lovat att tillbringa resten av våra liv tillsammans.

"Tar du, Ted Remus, Victoire Fleur till att bli din lagligt vigda fru?"

"Ja".

"Och du, Victoire Fleur, tar du Ted Remus till att bli din lagligt vigda man?"

"Ja", svarade jag. Jag tittade ut i folkmassan och såg min mamma krama min pappas hand, med tårar i mina ögon. Jag log mot dem, innan jag vände mig tillbaka mot Teddy. Min man. Mannen jag älskade.

"Då förklarar jag er som man och hustru."

Tja, jag antar att säga att allt annat som hände inte var viktigt var en lögn. Det var en sak som hade hänt på mottagningen som jag bittert önskade att jag stoppat, men som jag inte fick reda på förrän två veckor efteråt, när vi återvände från vår smekmånad.

Dom hade förlorat sin oskuld till Teddys kompis Robert, den natten.

Efter att jag fick nyheten, rullade jag ihop mig till en boll i vår säg. Teddy kom och satte sig bredvid mig.

"Allt ät mitt fel", sa jag. "Jag borde hade sett efter henne bättre efter att jag kom på de att hångla. Jag borde försäkrat mig om att hon förstod vikten av att vänta på den rätta killen. Jag borde ha fått henne att förstå att en full 23-årig kille som knullar dig mot väggen i ett kvastskjul inte är den rätta killen."

"Vic...", sa Teddy.

Jag avbröt honom. "Jag är en dålig syster", jämrade jag. "Jag har inte tillbringat tid med henne genom åren. Jag är ett utmärkt exempel på vad man inte ska göra när det gäller killar och ändå försökte jag inte sprida min visdom till henne. Jag fortsatte att trösta mig själv med att hon iallafall skulle vänta till hon var tre år äldre än vad jag var när jag för första gången låg med Colin, men det fungerade inte. Han är tjugotre, Colin. Tjugotre."

"Vic, det är okej", sa han och klappade mig på ryggen. "Vem vet, de två kanske blir kära i varandra, gifter sig, får fem barn och lever lyckliga i alla sina dar. Konstigare saker har hänt."

"Du tror inte på det där va?"

Han fnyste. "Nej. Robert är en manshora."

Jag begravde ansiktet i mina händer. "Jag borde ha gjort något."

"Vic", mumlade han. "Titta på mig."

Jag höjde långsamt mitt ansikte. "Vad?"

"Du kan inte skydda din syster, eller din bror, för den delen, för allting. De behöver få göra egna misstag, annars så kommer de aldrig att kunna växa upp och bli de människor det är tänkt att de ska vara."

"Men det är så svårt att se Dom göra några av de misstagen jag gjorde och inte kunna stoppa henne."

"Jag vet", sa han. "Men se det på det här sättet; om du inte hade gjort dem där misstagen som du gjorde, kanske du inte skulle vara här just nu. Allting du gör, varje val du har gjort, har gjort dig till den person du är idag och gett dig det liv du har. Och om jag får säga det själv så är det liv ganska bra."

Jag nickade. "Ja, det är det."

"Så, du måste låta Dom och Louis göra sina egna val och leva sina egna liv. Och de kommer att klara sig fint, jag lovar."

"Ja", sa jag. "Jag vet att de kommer det." Jag pausade och tittade upp mot honom. "Men det betyder inte att jag kommer att hindra dig om du vill sparka Roberts arsle för mig."

Han skrattade. "Kanske senare", sa han. "Just nu, har jag något bättre i tankarna."

Jag höjde ett ögonbryn. "Jaha? Och vad skulle det vara?"

Han lade armarna runt min midja och drog mig in i sin famn. "Det får du se", sa han och lutade sig fram för att kyssa mig.


Och så var de gifta;)

Skriv gärna en review.

J-star