Förf. not: för disclaimer, se kapitel 1.
***********************************************************************
Kapitel 3
Imaén ledde sin följeslagare tillbaka längs den väg hon själv kommit, vilket förde dem längre norrut än den ursprungliga rutten. Dimman lättade alltmer ju längre ut ur skogen man kom, och hon kunde nu närmare studera mannen som gick bredvid henne. Hon hade tänkt på honom som "överlöparen", kort och gott, men ju mer hon såg av honom, desto mer förknippade hon honom med det namn vid vilket han själv nämnt sig. Han var inte lika lång som de män hon mött i Rohan, och överhuvudtaget olik de människor hon hittills stött på här, högvuxna, ljushyllta och blonda. Denne man skilde sig klart från dem.
Imaén kom på sig själv med att undra över honom, över hans härkomst, kunde han vara Gondorian? Men nej, han liknade inte dem heller. Spenslig och mörkhårig var han, blek i hyn… han påminde inte om något folk hon tidigare stött på. Kanske stammade han från bergsfolket?
Här avbröt hon sig själv, inte var syftet med detta företag att söka utröna hans härkomst? Vad nytta hade hon av det?
En snabb blick mot honom sade henne att om hon ville ha någon nytta alls av honom vore det bäst med en rast nu, han såg gott ut att kunna behöva lite vila.
Gríma hade ingenting att invända mot en rast, tvärtom var detta något han önskat sig ett bra tag nu. Han sjönk tacksamt ihop mitt emot kvinnan som kallade sig Imaén, på den plats hon anvisat. De befann sig nu precis i skogsbrynet, här var inte längre någon dimma utan bara vanligt mörker, till Grímas lättnad.
Han betraktade Imaén då hon letade i sin sadelväska efter förning; själv hade han ingen packning förutom det han gick och stod i. Han hade inte ens haft tid att samla ihop sina böcker, vilket grämde honom. Vad nytta gjorde de i Edoras, vem skulle någonsin läsa dem? Hans enda hopp var att de skulle finnas kvar, orörda, efter kriget.
"Om Saruman vinner." Den förrädiska tanken kom objuden, och inte för första gången. Han gjorde sitt bästa för att bli kvitt den, och koncentrerade sig istället på Imaén's förehavanden.
Vart i hela världen hade Saruman fått tag i henne? Hon var inte från Edoras, den saken var klar, och han kunde inte påminna sig att han någonsin sett henne i Isengard heller.
Hon var ganska kort, och till skillnad från de flesta Rohirrim, ryttarfolket, rörde hon sig med mjuk grace, och tyst; han hade särskilt noterat hur smidigt hon rört sig genom skogen. Obemärkt, men också… hemtamt? Rohirrim var inget skogarnas folk, och Gríma var ganska säker på att denna… denna Imaén, överhuvudtaget inte var från Rohan.
Han kunde nu se henne ganska klart, midnattstimman var förbi, och en något ljusnande grå strimma långt bort i öster varsnade om gryning.
Hemtam i denna skog? Vad Gríma visste, var det numera bara alver som levde i skogarna, människorna i Midgård hade byggt sig städer och fästningar. Men alver var högvuxna och ljusa, detta skimrande stjärnornas folk… vem denna Imaén än kunde vara, inte var hon en alv. Hon var klädd i en mörk, fotsid mantel. Den var försedd med en huva, som dolde större delen av hennes ansikte, och den påminde om den typ av kläder man bar i Gondor. Men, påminde han sig, kläderna säger inte nödvändigtvis någonting om hennes ursprung.
Imaén kände hans undersökande blick. Hon satte sig ned, med sadelväskan i knäet, fiskade upp ett par brödkakor och en lägel med vatten och bjöd honom att äta. Han var uppenbart hungrig, men dolde artigt sin iver. Helt i onödan, reflekterade Imaén, hon hade redan lagt märke till att han varken hade packning eller matsäck. Men hon fann sig ändå tilltalad av hans sätt; hon hade inte trott honom om att ha någon värdighet alls, och artighet ingick sannerligen inte i hennes bild av en överlöpare.
Gríma drack djupt ur vattenlägeln, och kände sedan Imaéns blick. Hon föreföll… road? Men det var svårt att se hennes ansiktsuttryck ordentligt under huvan.
"Det är sällan vist att ge sig av utan vatten, ens om man har brått", kommenterade hon.
"Sant nog, men den som rider med brådskande bud får lära sig att… prioritera", genmälde Gríma torrt.
"Det är möjligt, men den budbärare som rider helt utan vatten är en budbärare som knappast kan räkna med att komma fram med tungan i behåll", fortsatte Imaén. "Man frågar sig vilket bud som är såpass viktigt att budbäraren väljer bort en så… grundläggande detalj?"
Gríma gav henne en sned blick.
"Den budbärare som väljer bort vatten är en man som rider för sitt liv, att bringa bud till sin herres öra, och endast dit, den budbäraren låter inte sina ord fara till en vägvisares öra, därtill är de alltför dyrbara."
Imaén var imponerad. Han kunde ge svar på tal, den här, och van var han att slinka undan medelst retoriska medel. Hon hade tydligen undervärderat honom.
"Så säg mig nu istället vad nytt du vet från Isengård", fortsatte Gríma, "med vilket bud har Saruman sänt dig?"
Imaén gav honom en utvärderande blick, och svarade sedan;
"Inget bud har gått från hans mun till mitt öra. Min uppgift är, som du så riktigt påpekade, vägvisarens, ty de urgamla krafterna verkar inatt, på marsch mot Helms Klyfta."
Vid dessa ord ryckte Gríma till, och såg på henne med misstro, dock fanns ingenting i hennes min som tydde på att hon for med osanning. Imaén såg och läste hans uttryck och kunde med nöd undertrycka ett leende, ty allt hon sagt var sant, men orden var skickligt vinklade, att passa lyssnarens öra.
Gríma tvekade, men frågade sedan, klart oroad;
"Vilka är då dessa makter som Saruman uppväckt?"
Hon såg honom då rakt i ögonen och svarade honom;
"Det är inte upp till mig att förtälja för dig, liksom ditt bud är för din herres öra är min kunskap icke för ditt."
Misstron dröjde ännu kvar i Grímas ögon. Imaén log ett leende, som skulle föreställa lugnande, och bytte smidigt ämne.
"Vi må dröja här en stund ännu, natten är långt ifrån överstånden."
Gríma fnös;
"Mörker skrämmer mig föga, och mitt bud är brådskande. Jag bör ge mig av snarast möjligt."
"Javisst", sade Imaén ljuvt, "men för att budbäraren ska kunna föra sitt bud säkert i hamn bör han invänta gryningen, ty även om han inte skräms av mörkret" –och här log Imaén ironiskt- "finns där likväl makter han inte bör utmana."
Gríma tvekade, men föreföll så acceptera hennes ord. Han kände i ärlighetens namn föga lust att ge sig ut i dimman igen, och detta tal om urgamla makter skrämde honom långt mer än vad han ville erkänna. Han såg på Imaén, åter undrande över vem hon kunde vara, och han beslöt sig för att försiktigt stilla sin nyfikenhet. Han var nu viss om att hon var i Sarumans tjänst, vilket visserligen inte gav honom någon som helst anledning att lita på henne, men hans instinkter sade honom att en försiktig utfrågning knappast skulle göra någon skada.
"Du har ännu inte sagt mig vem du är, eller hur du kom att tjäna Saruman", sade han därför rakt på sak, "ändå är det lätt att se att du inte är från Rohan, knappast från Gondor heller, om jag får gissa."
"Gissa på du", sade Imaén, "det bekymrar mig föga. Men du har rätt; dum vore jag om jag låtsades stamma från Rohirrim, och väl har jag varit i Gondor, men därifrån kommer jag inte heller. Vad vore din nästa gissning, säg?"
"Nog uppskattar jag gåtor, men detta tycks mig inte vara en tid för sådant", sade Gríma irriterat, "men nåväl, min gissning vore att du vistats bland alverna i skogarna, även om jag klart kan se att du inte är en av dem."
Imaén betraktade honom roat. Uppmärksam var han, och duktig på att stickas med sina ord… nå, det var nu hon också.
"Så, det ser du? Nå, man kan se mycket om man har två ögon, om man inte är blind, och om solen skiner", sade hon retsamt.
"Visst kan man det", svarade Gríma, snabb i repliken, "men med tanke på att solen inte lyser över oss, vill jag nog påstå att jag ser väl nog. Svara mig nu varifrån du kommer."
Imaén var road. Det var sannerligen inte ofta hon hade ett sådant nöje av en konversation, hon började rentav bli säker på att det inte var en tjallare vilken som helst hon sprungit på. Helt visst var han en lärd man, troligen en som genom sin retoriska skicklighet stigit högt i graderna i Edoras hov. En tanke slog henne;
"De kallade honom Ormstunga… helt visst på grund av dessa talets färdigheter…" Det var mycket likt dessa… enkelspåriga Rohirrim att nämna någon så skicklig vid ett så simpelt namn.
"På vad jag hör av ditt tal skulle jag nästan själv gissa att du inte stammar från Rohan, så lita inte enbart på vad ögat säger dig", svarade hon därför. "Dock har du i detta fall rätt, jag har vistats i skogarna. Men inte enbart i de skogar som du känner till, i Clairions ljuva skog är jag född, den skog som ligger vid sjön Claivón, den som av ditt folk kallas Rhûns insjö."
Ibland är sanningen den bästa lögnen, det visste Imaén såväl som någon, men hon ville nu inte att han skulle ta hennes ord för sagor. Genom att berätta om sig själv hoppades hon vinna hans tillit, och fick hon bara den torde det inte vara särskilt svårt att få honom att blotta en svag punkt…
En läcka, om man så vill, där hennes sinne kunde slinka in… Ja, tillit skulle vara en god väg in i Orthanc.
Och om han inte litade på henne… nå, hon förfogade likväl över andra medel.
***********************************************************************
Kakor till alla som hittar citatet från "Woyzeck"… ^_^!