Förf. not: Mera Lavskägge!

***********************************************************************

Kapitel 5

Långsamt kröp morgonljuset över slätten, än en gång grydde en ny dag. Imaén drog sin mantel tätt omkring sig och kvävde en rysning; i den allt mer ljusnande världen tycktes den råa nattluften klamra sig kvar trots att natten var överstånden.

  Slätten var helt tom nu; hournerna hade passerat under natten, utan att störa dem som sökt vila i skogsbrynet. Imaén kände ett sting av saknad, när allt kom omkring var de träd, och att stöta på en skog här ute, till och med en vandrande skog… det var nog för att väcka en molande hemlängtan.

  Nu fanns där inga som helst spår efter någon skog, tyst och tom låg slätten omkring henne. Hon suckade lätt åt sig själv. Detta var sannerligen inget bra tillfälle att gräva ned sig i sentimentala känslor. Solen skulle snart vara uppe, hon hade saker att ordna med.

  Imaén såg på mannen som låg bredvid henne, högst troligen hade han varken hört eller sett skogen röra sig. Nå, hon hade nu vinnlagt sig om att fästa hans uppmärksamhet vid andra saker.

  Sårbar såg han ut där han låg; även i sömnen hade han en spänd min, pannan rynkad. Han skälvde lätt i den kyliga morgonbrisen, Imaén motstod en plötslig impuls att breda sin mantel om honom, värma honom. Hon fnös åt sig själv, hade hon inte nyss bestämt sig för att lägga band på sin hemlängtan? Nå, detsamma kunde gälla för alla irrelevanta känslor, han skulle ändå vakna snart, inte sant? Hursomhelst behövde hon sin mantel själv.

  Gríma vaknade med en känsla av saknad, det var som om någonting gått förlorat under natten. Han vred sig, varför låg han så hårt? Det var kallt, inte hade han varit så kall när han somnade… inte hade han varit ensam när han somnade? En angenäm känsla kom för honom, men förjagades snabbt då han på nytt övermannades av den där känslan av att ha tappat bort någonting viktigt… han satte sig hastigt upp och såg sig omkring. 

  Imaén mötte hans jagade blick, och såg hur han omedelbart lugnades av hennes närvaro. Gott, de känslor hon hittat och väckt inom honom skulle utgöra en öppen väg in i hans sinne närhelst det passade henne. Nu gällde det bara att undanröja alla spår, så att hennes noggrant utplacerade märken inte skulle upptäckas, utifall att Curunír skulle vilja pressa sin lilla springpojke…

  Gríma kände hur han andades fortare vid åsynen av henne. Den uppgående solens första strålar träffade henne samtidigt som hon vände sig mot honom, så att han nu för första gången såg henne helt klart, och han förundrades av det han såg. Det första som fångade hans öga var det han inte kunnat se i nattens timma; hennes hår. Färg som elden hade det, som glödande kol i en eldstad… tungt föll det över skuldrorna och ramade in ett trekantigt ansikte, med en spetsig haka och med stora, mandelformade ögon som, som… han svalde hårt.

  Men, insåg han, störd i sitt betraktande, han hade glömt hennes namn? Han letade i sitt minne, inte kunde han ha glömt det redan? Hon som ändå hade, de tv som hade… och hon som hade sagt att, att… Gríma tvekade. Vad hade hon sagt? Nattens händelser tycktes honom plötsligt mycket diffusa. Istället började en känsla av brådska göra sig gällande, en känsla av att han borde vara på väg någonstans, någon annanstans…

  Imaén reste sig, till synes obekymrad om de tankar och uttryck som for över Grímas ansikte. Hon hämtade hans häst, och i ett anfall av… medlidande, ömhet, antog hon; en del av hanne skrattade högt åt den delen av henne som knöt loss hennes egen vattenlägel och fäste den vid hans sadel. Den andra halvan av henne fräste åt den första att hålla mun.

  "Han ska komma säkert in i Orthanc, inte sant? Och jag är van vid fasta och vaka. Han är det säkerligen inte."    

  Hon kunde inte invända mot detta sitt argument, han hade somnat så gott som omedelbart kvällen innan, tydligt utmattad. Imaén skakade på huvudet, men lät lägeln hänga kvar vid hans sadel. Hon ledde fram hästen åt honom.

  Gríma kom på fötter. För ett ögonblick övermannades han nästan av den där märkliga känslan han fick bara av att se på henne, och han kände för att låta allt annat flyga och fara, fick han bara sjunka ned igen med henne vid sin sida… men en blick på hennes ansikte avhöll honom, hon verkade så… avståndstagande nu. Han tvekade, och ögonblicket gick förlorat. Utan ett ord visade hon på hästen, och han steg fram till den.

  Han såg på henne igen, försökte fånga hennes blick… Och där var den, där var de där glödande ringarna i hennes ögon, som manade honom;

  "Iväg, iväg…" 

  Med en plötslig brådska satt han upp och manade på sin häst. Han sporrade den snabbt i galopp och red, utan en blick tillbaka.

Imaén såg honom försvinna, och hon kände sig märkligt kluven. Å ena sidan ville hon dansa och klappa i händerna; här red hennes länk raka vägen in i Orthanc, här kunde hon stilla sina farhågor och förhoppningsvis skulle hon kunna bryta Sarumans styrka…

  Å andra sidan ville hon nästan gråta, hon kände det som hade hon skickat en kär vän i döden… eller värre.

  "Kär vän?" Hon ruskade sig själv. Trams. Hon fick inte låta sig förledas av något så oviktigt som känslor nu, när hon var så nära att lyckas uträtta något. När allt kom omkring, vad var han, annat än en förrädare, en simpel överlöpare?

  "Nej", tänkte Imaén, "en chans att ta sig in i Sarumans näste, det är allt han är, denne… Ormstunga."

  Gríma red skyndsamt, all den trötthet han känt kvällen innan var nu som bortblåst. Han hade av någon anledning kommit längre norrut än han hade räknat med, men det avståndet tog han snabbt igen med en utvilad häst. Rohans hästar var kända för sin snabbhet.

  Dimmiga, oklara bilder steg oombedda upp i hans sinne, den gångna natten tycktes full av intryck som ville upp till ytan, men hur det nu var, så gled de undan så fort han försökte få fatt i dem. Det enda han kunde få fram var att han måste ha drömt, och att drömmen måste ha handlat om Éowyn, denna fjära, sköna mö som fångat hans begär och hans hjärta… Men hur han än försökte greppa det, så gled detta minne undan, opålitligt, dimmigt.

  Med en plötslig desperation slog han undan dessa fragment av hågkomster. Viktigare än detta var nu att förbereda sig inför mötet med Saruman, förbereda sig för att tala om att han misslyckats, förbereda sig för trollkarlens troliga vrede. Det gällde att tänka över hur han skulle lägga fram det hela; han måste övertyga sin mästare om att än var inte allt förlorat, än fanns det en möjlighet att vinna detta krig medelst taktiska medel. Och taktik var någonting som Gríma behärskade.

  Norrut nu, allt närmre Isengårds portar. Gríma kände pressen lätta ju närmre han kom, nog skulle Saruman ta väl emot honom trots hans misslyckanden, trots allt kände ju Gríma Kung Theódens sinne, utan tvekan kunde han vara till stor hjälp för Saruman ännu… säkert fanns ingen anledning till oro. Inte långt kvar nu, inte långt kvar till tryggheten… nåja, säkerheten, innanför Isengårds portar.

  Morgonen, som lovat solsken, hade tydligen ångrat sig, ty efter sina första strålar hade solen svept in sig i skyar och dimmor, och dagen var grå. Gríma lät hästen gå i trav uppför vägen mot portarna, tillfälligt försjunken i funderingar kring dimman. Var det inte någonting han borde minnas, någonting som hade med dimma att göra?

  Han var således helt oförberedd på den syn som mötte honom där det säkra, ointagliga Isengård borde legat; förstörelse, bostadsskjul och byggnadsställningar nedrivna, och överallt vattenpussar och lera, som hade ett häftigt regnoväder härjat på denna plats.

  Gríma tappade hakan, blodet försvann ur hans ansikte, och han kände hur han började skaka, utan att han kunde hindra det. En mängd tankar surrade i hans huvud, dock inga vettiga, inga som kunde få rätsida på situationen… I panik kastade Gríma om sin springare, han kände en plötslig önskan att fly. Som han gjorde detta, blev han plötsligt varse några figurer intill sig, några små, och en lång, hög… trädliknande? Träd? Gríma kände hur paniken stegrade sig;

  "Inte träd, nej, nej, inte träd, inte nu…" han kämpade förtvivlat för att vända hästen åt andra hållet, komma undan…

  Då kände han, oh, fasa, hur någonting grep tag i honom, lyfte honom högt, högt upp. Det var egentligen ingen smärtsam upplevelse, greppet var nog så försiktigt, men det var ingen riktig tröst för Gríma, där han nu svävade fritt högt ovan marken. Nu talade varelsen till råga på allt, frågade, krävde svar… Gríma kämpade desperat för att ta sig samman.

  "Gríma är mitt namn, rådgivare till Rohans konung, brådskande bud bär jag med mig från Théoden till Isengårds herre", rabblade han snabbt, intensivt önskande att denna varelse skulle förstå honom, släppa honom…

  Släppte honom gjorde den verkligen, han fann sig krälande på marken, flämtande. I tron att varelsen godtog hans ord, fortsatte han;

  "Ingen annan kunde undvaras för en sådan farofylld färd, jag blev skickad, och min väg har lett mig längre än jag tänkte, en lång omväg mot norr fick jag göra, och vargar och orcher följde mig tätt i spåren."

  "Vargar? Varför sade jag det? Och norrut? Men kom jag inte från norr? Och all denna fördömda dimma…"

  På allt detta svarade varelsen först ingenting, och Gríma blev tveksam. Han kastade en snabb blick omkring sig, ty en grundläggande instinkt hos honom var den att alltid försäkra sig om att han hade en flyktväg. Men ingen sådan tycktes finnas här, och varelsen… saken… den tittade så på honom… Gríma vred sig olustigt. Trodde den inte på honom?

  Tydligen inte, ty nu talade trädvarelsen sålunda;

  "Ho, Hrrrmmm, jo, jag väntade dig allt, junker Ormstunga."

  Gríma stelnade till och gjorde en min. Fördömt.

  "Gandalf hann hit först – så jag vet om dig vad jag behöver veta och vet vad som behöver göras med dig. Sätt alla råttorna i samma fälla, sade Gandalf – och så skall också ske. Det är jag som är Isengårds herre nu, och Saruman är innestängd i sitt torn. Du kan lika gärna ge dig dit och lämna honom alla de budskap du kan komma på."

  Gríma kunde inte hjälpa den känsla av lättnad som kom över honom.

  "Låt mig gå, jag känner vägen, så låt mig få gå", bad han, tänkandes;

  "Dårar är de, om de tror att de kan hålla en så pass mäktig man instängd i ett torn… Helt visst har han en plan, en… nå, vadsomhelst, kommer jag bara in där så… så…"

 "Du kände vägen, det tror jag säkert", avbröt enten hans tankegång, "men saker och ting har förändrats något. Du får se själv."

  Gríma tog sig hastigt på fötter, ivrig att komma undan denna skrämmande varelse. Han gjorde en grimas av smärta, enten hade när allt kom omkring inte varit så helt varsam då han lyfte Gríma ur sadeln. Linkande tog han sig fram till portarna. Men väl där vände han sig hastigt om mot de varelser som följt efter honom, ren ångest var ristad i hans anlete, ty mellan honom och Orthanc låg ett vatten, en flod, fylld av lera och enstaka brädlappar från de nedrivna barackerna. Var detta allt som fanns kvar av det stolta Isengård? Han hade själv sett det i sin krafts dagar, mäktigt och oövervinneligt hade det tyckts honom då, men nu…

  "Låt mig få gå igen, låt mig få ge mig av", kved han, "mitt ärende är gagnlöst nu!"

  "Säkert är det så", sade enten bistert, "men du har nu bara två val: du kan stanna under min uppsikt tills Gandalf kommer hit med din rätte herre, eller jag skulle väl hellre säga din forne herre… eller så kan du vada ut genom vattnet. Hur ska du ha det?"

  Gríma rös till. Så trollkarlen skulle komma hit? Med Théoden? Troligen var det för mycket att hoppas på, att Rohan skulle visa sig nådigt ännu en gång… i synnerhet inte om de fann honom här… han satte en fot i vattnet, men rös då han kände kylan genomtränga hans stövel. Rohirrims skodon var inte tänkta för vattenbruk.

  Han drog tillbaka foten, och vände sig för sista gången vädjande till den som kallat sig Isengårds herre;

  "Jag kan inte simma", sade han, hysandes ett fåfängt hopp om att få ge sig av, vartsomhelst… Men nej.

  "Vattnet är inte djupt, bara smutsigt", sade varelsen hånfullt, "men smuts är väl ert rätta element, inte sant, mäster Ormstunga? Ut med dig nu, och det kvickt!"

  Gríma svalde vad självkänsla han hade kvar och vadade ut i vattnet. Kallt var det, och smutsigt, där hade varelsen sagt ett sant ord. Han orkade inte störa sig över piken som följt på kommentaren, blotta uppgiften att ta sig över denna vattenmassa tycktes honom övermäktig. Vattnet tyngde ned honom, drog i hans kläder, kylde honom… det var nu så djupt att han knappt kunde hålla huvudet ovanför vattenytan, och han lekte med tanken på att låta sig sjunka, sluta andas, falla ned i ett kallt, evigt mörker… men just då stötte han på något hårt; en planka, dold av leran, men flytande. Överlevnadsinstinkten tog över igen, och Gríma klamrade sig fast vid plankan, desperat paddlande med fötterna.    

  När han slutligen stötte emot Orthancs trappa, var han för trött för att inse att han hade klarat det; att han var framme. Utmattad kravlade han sig upp en bit, utom räckhåll för vattnet, det var nog.

  Och där hade han nog blivit liggande, om det inte varit så att någon i Orthanc hållit utkik, betraktat hans vedermödor; någon som intresserade sig så pass för det bud springpojken kunde bringa Isengård att han sträckte ut en arm…

  Och så drog Saruman in den utmattade Gríma i Orthanc.

***********************************************************************

Ja, jag ändrade lite i dialogen… men bara lite… ^_^!