Förf. not: Lite om hober, enter och en snabb titt på ringens brödraskap.

***********************************************************************

Kapitel 6

Imaén nådde sitt gömställe bland klipporna kort efter det att Gríma trätt in i Orthanc. Hon hade gett sig av nästan omedelbart efter honom, men för att osedd kunna ta sig upp till hålan hade hon varit tvungen att ta en omväg; smygarens, spionens väg upp bland klipporna.

  Efter att ha tagit hand om sin häst drog Imaén manteln tätt omkring sig, och klättrade ned mot Isengårds port. Nu hade hon att vaka och se, invänta ett tillfälle… hon drog sig in i skuggan mellan ett par klippor vilka utgjorde en perfekt utkiksplats; en plats varifrån hon kunde spana utan att själv bli sedd.

  Hon varseblev de små figurerna som kommit i enternas sällskap, de verkade ha funnit förråd som klarat sig undan förstörelsen, och Imaén betraktade dem och deras göranden. Hon kände att hon var hungrig, och törstig; förbannad vare denna medkänsla som fått henne att avvara sin vattenlägel! Hon hade släckt sin törst i floden tidigare, men när hon såg de två varelserna äta därnere hjälpte inte detta stort. Dock skingrades snart hungerkänslan något av hennes förvåning då hon såg en av figurerna därnere plocka fram ett litet träföremål, stoppa något i det för att sedan frammana rök ur munnen! Något liknande hade hon aldrig sett, men de små verkade uppskatta det. Imaén fick lov att kväva ett litet skratt då hon såg deras nöjda miner; det var tydligt att de betraktade detta rökande som en stor njutning.

  Då hon försäkrat sig om att allt verkade lugnt utanför Isengård, bestämde sig Imaén för att det var dags att ta reda på hur det gått för Gríma, hon måste förvissa sig om att han verkligen kommit in i Orthanc. Även om hon var ganska viss om att så var fallet, ville hon passa på att snoka runt därinne, för att få en uppfattning om vad hon kunde göra… Kanske fanns där mäktiga föremål som gick att förstöra? Trollkarlar, hade Imaén erfarit, besitter en viss förkärlek för att överföra sin makt till olika föremål. Dessa olika magiska ting kunde visserligen stärka trollkarlens makt, men Imaén ansåg att detta var en riskfylld magi. Genom att dela upp sin kraft på detta sätt skulle en magiker kunna lida svåra förluster om det magiska tinget svek honom, eller blev förstört. Imaén föredrog att förlita sig på annat än yttre hjälpmedel, hel och i sig själv var hon väl medveten om vari hennes makt låg.

  Sinnets magi, det som nu skulle tillåta henne en inblick i det förseglade Orthanc… Imaén log, nöjd med sig själv, makade sig tillrätta och slöt ögonen.

  Detta är Orthanc. Höga rum och salar, svart sten och grå, mäktiga och magnifika valv… Imaén kunde vagt förnimma Grímas sinne, och hon sökte sig däråt. Hennes intryck av tornet var inte den seendes, det var mer som en blind som låter sina fingertoppar stryka lätt över ett ansikte; en uppfattning av rummet, men också rummet såsom det uppfattats av dem som vistats där. Imaén kände en visdom, uråldrig och nästan pompös utgjorde den en märklig kontrast mot de förnimmelser hon fick av småsinthet och girighet… och av smärta. Dessa intryck var tydligare, om än mindre; människor hade lidit härinne, nyligen. Kanske inte bara människor, Imaén kände spår av främmande element, men dessa fäste hon sig inte närmare vid. Hon sträckte sitt sökande sinne efter den färskare smärta som fångat hennes uppmärksamhet; som lett henne in.

  Gríma satt hopsjunken invid en pelare i en av Orthancs många salar. Han var matt och modstulen efter Sarumans korsförhör, den vite trollkarlen hade ruskat honom omilt och vägrat lyssna på hans ursäkter. Sent men bittert hade han fått erfara att Saruman till sin natur var föga förlåtande, och Gríma hade heller aldrig fört fram någon av de halvformade planer han närt på vägen hit, chocken vid framkomsten hade förjagat allt hopp om seger; Isengårds fäste var krossat. Skälvande i sina våta kläder hade han slutligen dragit sig undan den vredgade trollkarlen, han sökte som ofta förr en fristad bland skuggorna. Från hans hår föll tunga vattendroppar ned i hans panna, de rann nedför hans kinder likt tårar. Med en otålig gest svepte han bort dem.

  "Så detta var allt det ledde till, år av arbete", tänkte han bittert. Han borde ha vetat bättre…

  "Men nej", invände han, "hur skulle jag kunnat göra annorlunda? Med ett sådant pris, hur skulle jag kunnat motstå?"

  Och som mången gång förut sökte sig hans tankar till den fagra, men ack så kyliga, kvinna för vilkens gunst han kunnat göra allt… om hon bara sett åt honom. Saruman hade inte varit sen att utnyttja detta, men det var i alla fall till ett högt pris Gríma slutligen sålt sig.

  Olustigt vred han på sig. Trots att denna tanke dövat hans samvete förr, tedde den sig inte lika tröstande nu. Gríma insåg plötsligt att han satt obekvämt, någonting stack honom i höften. Irriterat greppade han efter det som störde honom, men irritationen övergick i undran då hans hand grep om något mjukt, och han drog fram vattenlägeln.

  Den var blöt och smutsig nu, förstås, liksom han själv var våt inpå bara kroppen, men han visste att den varit av en ljus skinntyp, smidig och len. Han hade flyttat den från sadeln till sitt bälte för bekvämlighets skull, så var det… men vart hade den kommit ifrån? Han hade inte haft med sig något vatten, eller någonting annat heller för den delen då han lämnade Edoras, detta var för övrigt inte hantverk av den sort som brukades i Rohan.

  Åsynen av den fyllde honom med både oro och lättnad, men han fann ingen rimlig förklaring till någon av dess känslor. Känslor hade ofta tyckts honom vara något främmande; människor som utan logiskt sammanhang sprang runt och gjorde saker helt oplanerat bara därför att de kände för det hade alltid fyllt honom med undran, och ibland irriterat honom. Därför störde det honom nu desto mer att han inte kunde förklara dessa sina egna plötsliga känslor inför detta främmande föremål.

  Han betraktade vattenlägeln, men som den naturligtvis inte hade några svar åt honom, gjorde han med en suck åter fast den vid sitt bälte. När allt kom omkring, så skulle det ju vara fullkomligt dåraktigt att vara utan vatten. Han kunde lika gärna behålla den.

  Imaén lät sitt sinne snudda lätt vid Grímas, hon förnam först hans smärta, och så hans plötsliga förvåning då han fann vattenlägeln. Men det som överskuggade allt annat var den skräck och den hopplösa förtvivlan som omvälvde mannen likt en skugga. Imaén kände sig än en gång osäker, var det verkligen rätt av henne att pressa honom mer?

  Men åter igen slog hon undan sina tvivel.

  "Och låta allt besvär vara till ingen nytta?" Hon bannade sig själv. Nå, inte för att allt varit besvär, precis… Imaén gav sig själv en mental knuff.

  "Koncentration!" Hon lät sitt sinne utvidga sig, flyta ut omkring Grímas tills hon kunde se vad han såg, genom hans ögon. Hon kände nu tydligt, därför att den påverkade honom så starkt, hur Istarins frustration och vrede pulserade genom Orthanc. Hon insåg att Gríma måste befinna sig ganska långt ned i tornet, ty föga ljus trängde ned hit. Curunír befann sig tydligen högre upp, hon fick akta sig noga för att komma honom för nära; helt visst skulle han genast känna av ett sådant intrång. Imaén bestämde sig för att utforska Orthanc helt genom Gríma, väl dold bakom hans sinne. Men innan hon hann sätta denna plan i verket, kände hon en plötslig oro; någon eller någonting närmade sig Isengård utifrån…

  Med ett ryck återvände Imaén till den sinnliga världen. Genast hon öppnade ögonen kände hon skälvningarna i marken, och kort därefter hörde hon de bekräftande hovslagen; ryttare närmade sig på vägen.

  En hel skara ryttare var det som frigjorde sig ur diset, tjugo eller fler. Imaén drog sig djupare in i skuggan, avvaktande. De var Rohirrim, de flesta av dem, och hon såg även den andre Istarin, Gandalf, jämte en gammal man med majestätiskt utseende. Vidare var där i skaran en alv, noterade Imaén intresserat, samt en figur som måste vara en dvärg. Imaén hade aldrig förr mött någon av dvärgafolket, ej heller hade hon hört alverna tala väl om dem. Desto mer förvånande då, att se dessa båda, alven och dvärgen, tillsammans; delandes samma häst. Imaén var nyfiken, och lyssnade ivrigt som skaran kom fram till de små vid porten. Kanske skulle hon nu även få veta vilka de var?

  En plötslig tanke slog henne; att Gandalf var här, med dessa följeslagare, helt visst betydde det att de med hournernas hjälp måste ha slagit tillbaka Curunírs armé! Hon fylldes av en ännu starkare respekt för dem och för enterna.

  Men de hade marscherat på inrådan av Gandalf, den nye vite Istarin, som nu åter befann sig här… vad innebar detta? Imaén var fortfarande misstänksam, dock kände hon sig vänligare stämd mot trollkarlen nu; trots allt var han på god fot med Fangorn.

  Och att en alv färdades i hans sällskap talade ytterligare till hans fördel i Imaéns ögon.

  Imaén lystrade åter som de små vid porten presenterade sig själva som hober, samt hälsade den åldrige mannen som konung. Begreppen klarnade för Imaén och bekräftade hennes gissning; Rohans konung, Théoden, helt visst hade då Rohirrim vid Helms Klyfta segrat mot orcherna. Hon väcktes ur sina funderingar som sällskapet vid porten delade upp sig; Gandalf och kung Théoden med sina ryttare drog sig mot öster för att tala med enterna, men de två hoberna stannade kvar i sällskap med alven, dvärgen och en av männen, som tydligen inte tillhört Rohirrim.

  Imaén hörde dem tala om mat, och smålog åter åt de små, de tycktes henne vara ett lustigt och lättsamt folk. Men som de lämnade porten och drog sig undan till en av byggnaderna, ett förråd förmodade hon, lämnade hon sina funderingar häröver för att ägna sig åt egna spörsmål.

  Var det troligt att Gandalf skulle ta strid med Curunír? Imaén betvivlade detta, men helt säkert skulle de på något vis komma att talas vid… Troligen utanför Orthanc, trodde hon. Efter en snabb blick omkring sig smög sig Imaén kvickt iväg till en ny utkikspunkt, en varifrån hon skulle kunna se Orthanc. Så fort hon förvissat sig om att hennes gömställe var säkert ämnade hon ta sig in i Grímas sinne igen, men hon avbröts av att hoberna samt deras sällskap åter kom ut och slog sig ned inte långt ifrån henne.

  Hon kände sig lite störd, tystnad var inte nödvändigt för hennes konst, men det underlättade, särskilt då i en sådan viktig situation som detta var. Och sällskapets samtal var i sanning störande i det avseendet. Efter vad Imaén kunde höra verkade de mest utbyta historier, de talade om enterna och om Saruman.

  Imaén var nyfiken av naturen, men just nu kände hon sig mäkta trött; kunde de inte ha hållit sina historier för sig själva till ett annat tillfälle? Fanns där inte viktigare spörsmål nu än kamraters göromål sen sist? Men tydligen inte så, de rökte nu alla medan hoberna underhöll de övriga med en uttömmande redogörelse för stormandet av Isengård.

  Imaén, som varit där, fann den inte fullt så intressant som de andra, hon undrade förstrött när de tänkte ge sig av. Men så fångades hennes uppmärksamhet som konversationen tog en ny vändning. Hon tyckte sig ha hört… hon lyssnade skarpt som den ene av hoberna talade:

  "…Ur dimmorna dök där upp en karl på en uttröttad häst, och trött och förvriden såg han själv också ut att vara. Totalt ensam. När han kom ut ur dimman och plötsligt fick se all ödeläggelse satt han bara och gapade, och han verkade inte lägga märke till oss alls först. När han sen äntligen gjorde det, skrek han till, och försökte rida iväg igen. Men Lavskägge lyfte honom ur sadeln, och hans häst sprang iväg i skräck."

  Imaén bet sig tankfullt i läppen. hober var livfulla berättare, helt visst. Men av någon anledning var hon inte riktigt road… hon som själv skrämt honom i skogen, nog måste hon kunna se det roliga i att en ent bokstavligt talat lyft honom ur sadeln? Men änd

  "Han sade att han hette Gríma, och han påstod sig vara kungens vän och rådgivare", fortfor hoben. "Men han såg snett på Lavskägge, och jag tänkte nog att han ljög. Och detsamma tänkte väl Lavskägge, han kallade mannen för Ormstunga, och det namnet var han inte glad åt, karlen."

  "Tror jag det", tänkte Imaén indignerat. Hon kände sig märkligt kluven.

  "Nå, han kravlade som en mask på marken och kved, och Lavskägge sa, att Gandalf sagt att mannen skulle släppas in i Orthanc. Det var han väl nog så glad åt, tills han fick se hur där såg ut innanför muren, men Lavskägge gav inte med sig, mannen fick vada över slammet, och in slank han till slut som en dränkt råtta!"

  Imaén fnös.

  "Jag tänker du vore så lagom glad åt att vada där själv, pyssling", tänkte hon.

  Pysslingen i fråga fortfor dock:

  "Fast jag skulle bra gärna vilja veta om det var sant som han sade, att han tjänat kungen?"

  "Det gjorde han", svarade den mörkhårige mannen, "Men han var också spion åt Saruman. Blotta åsynen av hur allt detta, som han ansåg så starkt, slaget i spillror måtte nästan ha varit straff nog åt honom. Men jag befarar att något vida värre väntar honom."

  Vid dessa ord kände Imaén en rysning gå nedför ryggraden, så häftigt att hon flämtade till. För ett ögonblick låg hon med bultande hjärta, viss om att de måste ha hört henne, men de talade obekymrat vidare. Imaén betraktade den siste talaren ingående, det var någonting med honom… ju mer hon såg av honom, desto mer högvuxen och majestätisk tedde han sig. Imaén kände till sin stora förvåning att hennes händer skakade.

  Försiktigt, trevande, lät hon sitt sinne glida iväg mot denne man, i ett försök att komma underfund med honom; endast för att finna att det var tvärstopp. Hon borde ha kunnat känna av hans sinne, han var nära nog för det, men en kraftfull aura stod omkring honom som en sköld, för Imaéns inre syn nästan bländande. Hastigt drog hon sig tillbaka.

  Han var ingen vanlig krigare, den där… hans krafter påminde om trollkonst, men var ändå annorlunda…

  Imaén kände sig plötsligt mer osäker än hon gjort i hela sitt liv; hans sista uttalande hade skrämt henne. Och någonstans, i sitt tränade sinne, förnam hon att detta inte bara varit lösryckta ord, utan snarare en förutsägelse…

***********************************************************************