Disclaimer: Förutom allt annat jag inte äger har jag norpat ett par rader ur Terry Pratchetts "I lagens namn". Allt Pratchett skrivit rekommenderas härmed varmt.

Förf. not: Min favoritscen ur boken, som självklart klipptes bort ur filmen. Jag ämnar fortsätta vara bitter tills The Extended Edition kommer ut. Så det så. 

***********************************************************************

Kapitel 7

En klingande stämma skallade från porten genom Orthancs tomma salar. En betvingande stämma, mäktig och rak klang den, och väckte upp mannen som suttit försjunken i mörka funderingar.

  Gríma ryckte till. När en sådan stämma kallar måste man komma, få, om någon alls, kan motstå vad en sådan stämma bjuder. Gríma reste sig huttrande och stapplade mot porten. Väl framme tvekade han, ty den som ropet gällt, Saruman själv, fanns ingenstans inom synhåll.

  "Nå, inte lär han kunna bli av med dem med mindre än att han hörsammar deras kallelse", tänkte Gríma håglöst.

Han väntade ännu en stund, men drog slutligen undan luckan från fönstret ovanför porten. Vanans makt fick honom att dra sig åt sidan som han gjorde detta, för att därifrån kunna kika ut utan att själv bli upptäckt. Men detta fönster satt för högt upp, det var svårt att se den som ropat utan att luta sig ut. Något som Gríma inte hade för avsikt att göra, dagens vedermödor hade varit nog, tyckte han. Varken han eller Saruman skulle vara behjälpt av att han fick en alvisk pil genom strupen nu. Eller varför inte en orchisk. Alltnog, den som ropat ropade inte igen, så han fick väl lov att svara.

  "Vem är det?" frågade han, "Och vad vill ni?"

  Han hejdade sig vid ljudet av sin egen röst, ty den tycktes honom så främmande, tunn och obekant. Var det samma röst som så förslaget bryggt de ljuvaste lögner och hällt dem i Théodens öra? Och Théoden, den skröplige härskaren, som låtit sig förledas och försvagas, var det samme man som så kraftfullt stått upp och kastat Gríma från sitt hov? Kastat ut Gríma, son av Gálmód, gjort den mäktige till en landsflykting, en…

  "Gå och få tag på Saruman, sen du nu blivit hans lakej, Gríma Ormstunga! Och spill inte vår tid!"

  "Lakej?" Gríma drogs tillbaka till nuet. Ja, kanske var det ett passande ord. Lakejen Gríma, budbäraren Gríma. Ett nytt bud till din herres öra. Han stängde fönstret och gick bort mot den sirliga trappan som ledde upp i tornet, till Sarumans kamrar.

  Som han började gå uppåt i trappan kände han sig plötsligt märkligt frånvarande, som om han betraktade sig själv utifrån. Han såg sina fötter kliva uppför trappsteg efter trappsteg, men det var som om han såg dem från ett långt avstånd. Vattenlägeln dunsade mot hans ben, och utan att egentligen tänka på vad han gjorde sträckte han ut handen och grep tag i den. Märkligt nog kändes den mer stabil att hålla i än ledstången. Gríma skakade på huvudet. Förmodligen höll han på att bli galen. Vem som helst kunde drivas från vettet i Orthanc. Frågan var vad han ens gjorde här.

 

  "Att bära ditt ord till din herres öra, och endast dit", kom svaret.

  Saruman verkade dock redan känna till budets innehåll denna gång, han nickade endast förstrött åt Gríma när denne steg in i studerkammaren.

  "Gandalf önskar tala…" började Gríma, men Saruman viftade undan honom.

  "Gandalf Grå önskar många ting, och rätt hade du då du nämnde honom Láthspell, ty han är i sanning dåliga tidender. Men din tunga har tjänat mig nog nu, jag vill inte höra på dig mer. Gå till dina kammare och håll dig undan, med Gandalf Stormkråka vill jag tala ensam."

  Gríma sänkte huvudet då Saruman vände honom ryggen, och drog sig ut ur rummet. Han kastade en blick tillbaka och såg trollkarlen försvinna ut på balkongen. Långsamt tog sig Gríma uppför trappan igen, vidare, vidare.

  "Om tiden mättes i trappsteg är jag viss om att de två trapporna härifrån till min kammare vore evigheten", muttrade han.

  På den första trappans sista steg sjönk han ihop, utmattad. Det var inte så mycket den fysiska ansträngningen som sinnets trötthet, åtminstone antog han det.

  Han befann sig nu utanför Sarumans bibliotek, där ovärderliga skriftrullar fanns samlade. Historia, magiska runor, halvt förgätna sagor och sägner… mot dessa samlingar tedde sig de böcker han lämnat bakom sig i Edoras simpla. Han hade ännu inte haft tillfälle att mer noggrant gå igenom trollkarlens böcker, delvis på grund av tidsbrist, men mest därför att ytterst värdefulla och mäktiga ting förvarades härinne. Saruman ville inte ha Gríma Ormstunga snokandes omkring utan uppsyn, vilket troligen var klokt tänkt.

  Men nu kände Gríma sig plötsligt dragen mot dörren, medan en del av honom ängsligt kastade en blick över axeln, ned för trappan, sträckte en annan del av honom ut en tvekande hand mot dörrhandtaget. Biblioteket var förbjuden mark utan Sarumans sällskap. Strikt förbjuden. Men detta sug var honom övermäktigt, han kunde helt enkelt inte stå emot. Gríma drog ett djupt andetag, pressade ned dörrhandtaget och sköt upp dörren.

  Han hade väntat sig ett avslöjande gnisslande, men dörren gled upp ljudlöst. En doft av damm slog emot honom. Gríma drog ett djupt andetag; det doftade böcker. Det faktum att dörren varit olåst föresvävade honom ett ögonblick, men bekymrade honom inte. Hur som helst verkade han inte ha mycket till val nu, detta var trots allt ett bibliotek… och Gríma avgudade böcker. Han slank snabbt in och drog igen dörren efter sig. Lika ljudlöst som den öppnats slöt den sig bakom honom.

  Detta är Orthancs bibliotek, Curunír den vise har här haft lång tid på sig att samla på sig skrifter från när och fjärran. Skildringar av fjärran länder finns här, ty Curunír har vandrat vida kring. Trolldomsskrifter, skriftrullar med både sanningar och skrönor… Många böcker om de mytomspunna ringarna, om Gwaith-i-Mírdain, alvsmederna, och om Sauron själv… Men historia är inte Curunírs specialitet, i sådana spörsmål har han ofta sökt sig till Gondor, till Lord Denethors arkiv.

  -Lord Denethor anar inte att den han välkomnar som vän kan vara hans största fiende, likväl avspisar han den han tror oviktig… den som nu verkar i Orthanc i lönndom.

  Gríma stod med bultade hjärta i biblioteket. Det var halvskumt, fönsterluckorna var delvis fördragna, men han vågade inte öppna dem mer med risk för att bli upptäckt; han befann sig rakt ovanför balkongen där Saruman nu gjorde sitt bästa att förleda sina besökare. Nej, bäst att inte störa. Bara se sig omkring, tyst och obemärkt.

  Gríma smög sig fram mellan hyllorna, rummet var stort, halvcirkelformat. Väggarna var av samma svarta sten som i resten av Orthanc, men här fanns silverornament infogade här och var i väggarna, i sanning utsökta dekorationer. Gríma undrade flyktigt om rummet fordom tjänat som tronsal, eller kanske som kammare åt en mäktig person, ty något liknande hade han inte sett i de övriga delarna av tornet. Utsmyckningarna syntes för övrigt tydligare så här i halvdunklet, skimrande silverormar som ringlade sig över väggarna.

  Gríma motstod frestelsen att sträcka ut handen och röra vid dem, låta fingrarna följa det invecklade mönstret över väggen.

  "Senare", sade han sig, "det kommer att finnas tid för detta senare… "

  Han vände sig åter inåt rummet. Sarumans böcker… ej dyrbarare skatt man bär på vägen än kunskap mycken, och inför de skiftrullar som fanns härinne, inför de historier de visste att förtälja, kände Gríma djup vördnad. Han var en man som ansåg få ting värda att aktas, än mindre dyrkas; han kände rentav ett djupt förakt för människor som så ömt vårdade ärvda klenoder såsom gamla svärd. Det var något som Rohirrim i sanning var specialister på, dyrkandet av rostiga gamla vapen, tänkte Gríma föraktfullt. Men böcker… ah, det var en helt annan sak.

  Hjärtat bultade fortfarande på honom, och det hettade i kinderna. All denna kunskap! Han tog ett par steg ut i rummet, för att få översikt…

  På en pelare i Orthanc's bibliotek ligger dess största skatt. Ett mäktigt ting, i sanning. Ett ting, men inte endast ett ting, ty magiska ting har en tendens att utveckla ett… medvetande, om man så vill. Orthanc's skatt ligger där… inte sovande. Definitivt inte död. Inte heller väntande, ty detta ting förväntar sig ingenting. Men… slumrande.

  Gríma's blick föll på pelaren, och på den svarta sten som vilade därpå. Palantíren, den seende stenen. Vissheten rann som kallt vatten nedför ryggen på honom, och han visste att det var för dess skull han var här, för Palantiren.

  Gríma rös. Han försökte ta sig samman, inte hade han med den att skaffa? Saruman skulle bli rasande om han så mycket som nuddade vid den.

  "Trollkarlen skulle bli rasande bara av att finna dig här", kom tanken.

  "Jag… han får aldrig veta, jag rör ingenting…" mumlade Gríma, men som han sade det fann han sig ta flera steg framåt, närmare Palantíren. Han stirrade in i den, och han kände sig märkligt kluven; rädd, javisst, men på samma gång fascinerad, nyfiken… han sträckte ut handen mot den svarta stenen, mot denna mäktiga sten, som likväl var så likgiltig för allt som omgav den…

  "Vad händer om jag rör vid den?" viskade han, blickandes in i stenen. Han tyckte sig kunna se en ljusglimt i den, men han var inte säker.

  "Den är ett redskap, den lyder vem som helst som vet att styra den", tänkte han.

  Gjorde han? Han hade inte tänkt tänka något sådant, han hade inte ens vetat om det förrän nu…

  "Vem som helst?"

  "Som vet att styra den."

  Gríma skakade på huvudet, och fann till sin förvirring att han nu lyft båda händerna mot klotet, att han stod redo att lyfta Palantíren från sin sockel… han såg på sina händer, åter igen upplevde han det som såg han dem från ett långt avstånd… han tittade tillbaka till Palantíren.

  "Jag kunde… jag kunde bygga mig makt med den. Jag skulle kunna befalla…" mumlade han drömmande. Han kände sig… upprymd.

  "Och… bestraffa."

  "Bestraffa mina fiender… skaffa mig inflytande… jag kunde … Jag kunde binda Éowyn till mig!"

  "Binda, och bli bunden…"

  Palantiren såg ut att glöda inifrån, men han var fortfarande inte säker på om han inbillade sig, eller om ljuset verkligen fanns där.

  "Jag kunde bygga mig ett nytt herravälde, med min sköna Éowyn som drottning vid min sida! Jag kunde lägga under mig land… jag kunde krossa Rohan under min stövelklack!"

  "Krossa dem som svikit dig, bestraffa dina fiender…"

  "Krossa dem och bestraffa dem, bestraffa Théoden! Och… och Éomer, den uppblåsta valpen!"

  Jo, stenen glödde, det var ingen tvekan om saken. Som en ring av eld i allt det svarta… glödde starkare nu, starkare…

  "Théoden… och… "

  "Och Saruman."

  "Och hela fördömda Rohan!"

  "Och Saruman."

  "Rohan, och… "

  "Saruman."

  " …Saruman?" Gríma tvekade. För ett ögonblick kändes det som om han höll på att glida ut ur en dröm och vakna…

  "Krossa dem som svikit dig… bestraffa dina fiender…"

  Gríma såg sina händer glida allt närmre Palantíren, han skakade på huvudet i ett försök att klara tankarna.

  "Dem som utnyttjat dig… som Saruman…"

  "Utnyttjat mig…" Gríma blinkade osäkert.

  "Saruman's Lakej, Saruman's springpojke, med makten i dina händer, vad skulle du göra? Biter inte hunden den husbonde som slår den? Vad gör den utnyttjade budbäraren när maktens sten ligger i hans händer?"

  "Straffar… "

  "Ja?"

  Gríma bet sig i läppen, plötsligt ursinnig, och grep tag om Palantíren. Han lyfte den nu av glöd pulserande stenen från dess sockel. Den kändes dock sval i hans grepp, sval och tung. Skenet från stenens centrum speglade sig i hans vilda blick.

  "Krossar sina fiender, straffar den som burit hand", sade han med en plötslig övertygelse, och vände sig mot fönstret. Med stenen fast förankrad under ena armen stegade han snabbt fram mot det, och öppnade luckorna.

  Kommen så långt hejdade han sig, tveksam om hur exakt detta straffande var tänkt att gå till. Han hade känt sig så stark nyss, så säker… han hade maktens sten, vad kunde gå fel? Och änd

  Gríma öppnade fönstret och tittade ut, och genomfors genast av ännu mer tvivel, en svindlande känsla; ty där nedanför stod inte en, utan många fiender, och han var inte alls säker på längre, huruvida Saruman var den han först borde hämnas på.

  Ty därnere på marken stod Gandalf, den som kastat ut honom ut Edoras och kullkastat hans storslagna planer, där stod Théoden, den lallande fånen –nå, det var vad han borde ha varit vid det här laget-  …och Saruman på sin balkong…

  "Krossa honom!"

  "Krossa honom?"

  Gríma tvekade, Sarumans löften hade trots allt varit generösa, och belöningen han blivit lovad…

  "Fagra löften, javisst, men hade han tänkt hålla dem? Och hur lönade han sin trogne tjänare tillslut? Sparkar och slag, lakej, sparkar och slag…"

  Gríma lyfte Palantíren, den seende stenen, över huvudet, hans armar tycktes ha en egen vilja. Palantíren var fortfarande sval, en märklig kontrast mot det ljus som glödde i den, den kraft som synliggjorts… stenen hade vaknat.   

  Nedifrån marken hörde Gríma endast brottstycken av vad som sades, blodet brusade i hans öron, och han var yr, kände sig nästan berusad. Han tyckte sig urskilja några ord;

  "…svarta händer sträcks ut och griper dig, Saruman!"

  "…Svarta händer", tänkte Gríma, så mycket var sant. Han hade grävt i alltför många smutsiga historier vid det här laget för att kunna göra anspråk på något annat. Han lyfte blicken mot Palantíren igen, den glödde mot honom, avvaktande. Ja, glödde gjorde den, med den makt som varit Sarumans…

  "Den makt som nu är min", väste han maniskt. Han andades i korta, hårda flämtningar. Glöden speglade sig i hans ögon. Han såg ned på Saruman, stenen redo att slungas.

  I det samma hördes ett tjut därnerifrån, och ett vitt sken, bländande i sin styrka, sken upp, och förvandlade fönstret till en rektangel av vit glöd. Gríma tappade andan, tappade greppet om klotet, samt tappade fotfästet. Förblindad kastade han upp en arm för att skydda ögonen, och tumlade bakåt i rummet. Han snubblade och landade i en hög bredvid pelaren som Palantíren vilat på.

  Där blev han liggande i en evighet. Det var i alla fall hans eget dimmiga begrepp om saken, han var totalt utmattad och tämligen omskakad. Det kändes som om någonting lyfts ifrån honom, kanske var det hoppet. Kanske var det livsgnistan. Kanske var det… något annat.

  Han kom till sans igen ögonblicket innan Saruman stapplade in i rummet. Gríma hann kasta en bekräftande, skräckslagen blick på den tomma pelaren innan Saruman såg den.

  Och sedan såg trollkarlen på Gríma. Gríma blinkade osäkert. Och Istaríns blick borrade sig in i hans medvetande.

"Du din… din lilla orm!" väste Saruman.

  Imaén drog otåligt i hästens tyglar. Hon var ytterst irriterad, hon kände att hennes planer gått i stöpet. Betraktat i efterhand syntes de henne dessutom futtiga, barnsliga, vem trodde hon att hon var? Att krossa Curunír, rent fysiskt, var det inte naivt i överkant? Hon var vagt medveten om vad Gandalf hade utfört, men hennes sinne hade varit upptaget med att bearbeta Gríma. Det hela hade inte alls avlöpt så smidigt som hon hade önskat.

  Dessutom hade hon samvetskval, vilket irriterade henne ännu mer.

  Nå, sade hon sig, kanske bäst som skedde, han hade inte kunnat hålla den längre, eljest hade Sauron upptäckt och bemäktigat sig honom. Och det var inte ett sinne som Imaén önskade argumentera med. Inte på något sätt.

  Hon riskerade en kvick blick över axeln, och satt upp på hästen. Runt Orthanc föreföll saker och ting vara under Gandalfs kontroll och inga förföljare fanns i sikte.

  Imaén skakade huvudet i ett försök att klara tankarna, hon hade en obestämd känsla av att hon flydde från någonting. Och hon var oroad, obestämda känslor var inte direkt uppmuntrande. På flykt? Från vad?

  Imaén drog ett djupt andetag, och beslöt sig för att hon helt enkelt var stressad, hon borde snarast möjligt bege sig tillbaka till Gondor, till Minas Tirith. När allt kom omkring, så skulle Sauron utan tvekan snart få kännedom om vad som tilldragit sig i Isengård, och utan stödet i norr skulle han högst troligen inte försitta onödig tid utan snarast gå till attack. Minas Tirith var det logiska målet för ett sådant anfall, fästet som skulle skydda Midgård från Mordor… helt visst skulle Saurons styrkor slå till där först. Och om de inte gjorde det… Gondors fäste var starkt, och skulle säkert snart stängas som en säkerhetsåtgärd. Oavsett vad Mordor fann på skulle Gondors utgöra en tillflyktsort. Det hela var fullkomligt logiskt.

  Tänkte Imaén. Men hon undrade genast vagt vad exakt borgen skulle utgöra en tillflyktsort ifrån. Av någon anledning kändes resonemanget föga hållbart. Ingen av de förklaringar hon hittills kommit på hade känts särskilt tillfredställande. Men det här var i alla fall den bästa hittills.

  Imaén ryckte på axlarna. Någonstans inom sig var hon fullt på det klara med att hon gjorde sig skyldig till grovt förnekande av känslor. Men resten av hennes jag gjorde sitt bästa för att skyla över detta faktum. Hon suckade.

  Med ännu en blick tillbaka gjorde hon sig beredd att mana på sin springare, då plötsligt ett gällt skrik bars genom luften. Ett skrik från Orthanc, som lika plötsligt klipptes av.

  Imaén rös. För henne var det som om hennes samvete givit henne en örfil. Detta skrik, detta samvete… Imaén bet ihop tänderna och klippte av tanken. Det skulle komma att finnas sårade i Minas Tirith. Det skulle komma att finnas uppgifter i denna… tillflyktsort.

  "Man får lära sig att… prioritera", mumlade Imaén. Hon vände sig abrupt från Orthanc och manade sin häst i galopp. Hennes blick var hård, och genom hennes sinne ekade gång på gång ett skrik, ett gällt skrik som plötsligt klipptes av… Imaén slöt ögonen. Hon bet sig i läppen, hårt. Blodsmaken i munnen var metallisk, men smärtan ringa jämfört med den som ekade inom henne igen, och igen.

  Det finns ingen fästning, hur stark och mäktig den vara månde, det finns ingen mur, om än hög och brant, som förmår stänga samvetet ute.

***********************************************************************

Choklad till den som finner citatet från Havamal! ^_^!