Förf. not: I detta kapitel har jag ägnat mig åt att utforska Gríma närmare, efter han är en så komplex och djup karaktär.
***********************************************************************
Kapitel 8
Orthanc. Ett torn byggt av svart sten och mörker, som ett bränt finger upp mot skyn kastar det sin tunga skugga mot marken.
Och likväl, från Orthancs tak kunde han se stjärnorna klarare än någonsin förr. Mången natt gick han upp hit, sökte den kalla nattluften och stjärnornas sällskap, liksom han brukat vandra i Edoras gränder under klara vinternätter, eller stått vid fönstren i sina gemak och sett upp mot månen. Ja, från Orthancs tak kunde man se stjärnorna.
Här uppifrån påminde enterna mest om vandrande buskar, små, obetydliga. Hade allt varit annorlunda hade de kanhända synts honom lustiga. Om allt varit annorlunda.
Stundtals gick hans tankar tillbaka till Rohan, till Meduselds gyllene hall, men minnet av Éowyn snuddade han endast flyktigt vid. Han ville inte tänka på henne. Helst ville han inte tänka alls, men han fann det svårt att låta bli; att vandra runt i Orthancs trappor och dunkla rum påminde alltför mycket om Edoras. Då var taket bättre, han kunde sitta där i timtal, tills benen domnade bort under honom, eller tills kylan drev honom in igen.
Ibland satt han kvar till gryningen, såg solen färga slätten gyllengul. Men gryningen förde med sig en oro, någonting obestämt som förvirrade honom. Kanske var det bara morgonvinden… men han var inte säker.
Av trollkarlen såg han inte mycket, Saruman höll sig för sig själv. Efter vredesutbrottet i biblioteket tycktes det som om de båda ville undvika en konfrontation, och vad Gríma anbelangade var det kanske lika gott det. Fler upplevelser av det slaget var ingenting han önskade sig.
Biblioteket ja… Det var tydligt att Saruman undvek det numera, men Gríma hade ändå inte kommit sig för att gå in där igen. Inte för att han trodde att det på något sätt skulle förvärra hans situation, han trodde i själva verket inte att det spelade någon roll vad han tog sig för längre. I det dödläge som rådde i Orthanc föreföll alla regler ha upphört gälla. Nej, det var inte alls det… det var den där känslan igen, en dimmig känsla av obehag som alltid låg precis utom räckhåll, som gäckade honom närhelst han försökte gripa tag i den, undersöka och förstå den…
Han hade försökt att minnas vad som egentligen inträffat där i biblioteket. Gång på gång hade han återkallat situationen för sitt inre, vridit och vänt på den för att söka utröna vad, och än viktigare, varför. Men det var fåfängt, han tycktes aldrig komma gåtans lösning närmre.
Alla dessa dimmiga minnen! Irriterat slog han undan dem, men de fortsatte att ansätta honom, förföljde honom och krävde hans uppmärksamhet närhelst han inte vaktade på dem. Och åter och åter flydde han ut till natthimlen, för en stunds frid, en stunds vila.
Det tycktes honom som om han alltjämt var på flykt, alltsedan den dagen han red från Edoras och lämnade Rohan bakom sig.
"Och tillika lämnade min värdighet bakom mig."
Bitterheten gnagde honom. Liksom hungern, Isengårds matförråd hade inte legat i själva Orthanc, de hade legat utanför, och spolades bort av den rasande Isen. Vattnet hade nu sjunkit undan och lämnat en miserabel sörja efter sig, det var svårt att tro att han varit tvungen att simma ut hit. Inte för att det var något han gärna påminde sig, men, nå.
Alltnog, detta lämnade dem med de få matvaror som funnits i själva tornet då enterna kommit. Det fanns en kokstuga med en matlagningshärd i tornets nedre regioner, men inte mycket till husgeråd. Den mesta maten hade tillagats av tjänare i de kokstugor som legat i anslutning till de yttre förråden, denna matlagningshärd hade sedan länge varit ur bruk.
Gríma, som aldrig tidigare behövt laga sin egen mat, fann denna konst svår att tillägna sig. Ved fanns, och tillika en brunn, så han led ingen brist på vatten. Brunnen hade troligen varit ur bruk en längre tid, den också, men vattnet var fullt drickbart. Han hade funnit mjöl och gryn, och av dessa lyckades han röra ihop något som ibland var gröt, men som allteftersom dagarna gick mest liknade soppa. Gott var det inte, han hade varken salt eller örter att smaksätta det med, man det lade sig som en klump i magen och lindrade den värsta hungern. Han visste inte vad, eller när, Saruman åt. Trollkarlen rörde aldrig Grímas grynvällingar, och Gríma hade förgäves sökt efter eventuella lönnfack där Saruman kunde tänkas ha annan mat gömd. Men det var inte mödan lönt, hade trollkarlen någon mat förvarade han den i säkert förvar i sina egna gemak.
Att han åt trodde sig dock Gríma veta, han hade en sen kväll överraskats av att Saruman stod i kokstugans dörröppning och iakttog honom. Gríma hade tvekat, och övervägt om han borde erbjuda Saruman att slå sig ned, men trollkarlen hade bara stirrat uttryckslöst på honom innan han vände på klacken och gick sin väg, till Grímas lättnad.
Orthanc var förvisso stort, men man kan inte undvika varandra i all evighet. Gríma hade tagit för vana att äta sitt kvällsmål sent, innan han klättrade upp på taket, till stjärnorna.
Men då han denna kväll klev ut på Orthancs tak, fann han att han inte var ensam. Saruman själv stod där, med blicken förlorad i fjärran.
Gríma tvekade, övervägde om han skulle gå ned igen och komma tillbaka senare. Sedan ändrade han sig, och beslöt sig för att göra en kringgående rörelse, åt norrsidan till. Då vände sig Saruman åt hans håll.
Gríma hade varit säker på att han inte gett ett ljud ifrån sig, han stod nu stel och avvaktade trollkarlens nästa steg.
Saruman såg frånvarande på sin tjänare, han hade varit djupt förlorad i egna tankar för en stund. Det var omöjligt att gissa vilka dessa tankar kunde ha varit; trollkarlens mörka ögon avslöjade ingenting.
"Åh. Så det är du", sade han efter en paus.
Gríma nickade och bekräftade att ja, det var det. Saruman nickade tillbaka, men gjorde ingen min av att avlägsna sig. Han stod där, tyst, och betraktade mannen framför sig. Slutligen kände sig Gríma tvingad att säga något.
"Härifrån ser man stjärnorna", försökte han tafatt. Han önskade att Saruman skulle lämna honom ensam.
"Åh, men du är ensam…"
Gríma rös. Ett minne, ingenting annat. Men likväl obehagligt.
"Stjärnorna? Ja, jag antar att man gör det", svarade Saruman.
Gríma skruvade på sig. han kände att situationen var ganska låst. Saruman stod tyst och iakttog honom. Så sade trollkarlen;
"Många ting står att läsa i stjärnorna, för den som rätt vet att tyda dem."
"Åh?" sade Gríma, mot sin vilja intresserad, "Och vad står att läsa i stjärnorna inatt?"
"Att det blir en kall natt", svarade Saruman kort, och svepte förbi Gríma, nedför trappan.
Gríma stod kvar, på en gång lättad över att trollkarlen gått och undrandes över vad han nu sagt som misshagat honom. Han satte sig vid balustraden, kurade ihop sig och lyfte blicken mot natthimlen.
Det blev i sanning en kall natt.
Kvällen därpå lyste det från biblioteket. Gríma tvekade utanför, osäker på huruvida han skulle våga sig in. Men nyfikenheten övervann försiktigheten; han sköt upp dörren och steg på.
Saruman satt med ryggen mot dörren vid ett tungt ekbord i bibliotekets mitt. Han vände på huvudet då golvet knakade till som Gríma klev in i rummet. Gríma motstod frestelsen att snegla bort mot den tomma pelaren i rummets högra ände, han påminde sig att där inte fanns något att se. Vilket också var mycket sant.
Saruman tittade till på Gríma och vände sig sedan åter mot de skriftrullar som låg framför honom på bordet; som om han bekräftade Grímas närvaro utan att egentligen ägna den någon uppmärksamhet. Vilket kanske inte riktigt var fallet; Gríma kände sig iakttagen då han rörde sig inåt rummet.
Han stannade till framför en bokhylla med skrifter från fjärran länder, frånvarande bläddrade han bland skriftrullarna samtidigt som han försökte utröna vad Saruman hade för sig bakom honom. Han flämtade till och tappade den skrift han höll i handen då han hörde trollkarlens röst alldeles inpå; Gríma var känd för att röra sig tyst genom rum, men tydligen var Saruman hans överman.
"Ah, skrifterna från öst", sade trollkarlen.
Gríma svalde nervöst, men spelade oberörd i det han plockade upp skriftrullen från golvet; han bannade sig själv för att han låtit sig överraskas så.
"Åh, så ni har varit i öst, Herre?" sade han för att skyla över sin nervositet.
Saruman såg illmarigt på honom. Det var den första glimt av humor som Gríma sett hos trollkarlen under hela den tid han känt honom, och den förundrade honom.
"Nog har jag varit österut, och längre ändå. Det förvånar mig storligen att du inte redan snokat reda på så simpla fakta om min person? Du är trots allt känd för att rota fram sådans fakta… eller snarare; du var, inte sant?"
Gríma rodnade av harm.
"Inte menar jag att snoka, herre, behåll ni er bakgrund för er själv om det er så lyster."
"Så snarstucken, Ormstunga, så lättretad…", sade Saruman i det han log torrt.
Gríma kunde inte riktigt tyda hans uttryck; trollkarlens ord sade en sak och leendet en annan… han teg.
"…Inte är det någon hemlighet att jag rest vida kring, jag har samlat kunskap från i stort sett världens alla hörn… Jag har sett Rhûns insj
"Claivón", sade Gríma, och undrade i samma stund vad han fått namnet ifrån.
"Så kallas den, av dem som bor där", sade Saruman och tittade till på sin tjänare. "Har du kanhända rest så långt själv?"
"Nej", svarade Gríma, i det att han önskade att han följt ett gammalt råd och hållit tand för tunga. Inte hade han för vana att låta orden slinka iväg så tanklöst? Vart hade nu det där namnet kommit ifrån?
"Nej", mumlade han, "jag måste ha hört det nämnas någonstans, bara."
"Så?" sade Saruman skeptiskt.
"Nå", fortfor han efter en kort paus, "folket där idkar handel med Mörkmårdens alver, jag förmodar att en resande kan tänkas ha snappat upp det någonstans."
Gríma pustade ut, lättad över att inte behöva förklara ting han själv inte förstod.
"Jag färdades där med Pallando och Alatar", fortsatte trollkarlen tankfullt, "men de följde mig aldrig tillbaka… "
"Herre? Med vem sade ni?" frågade Gríma, mer än lättad över detta nya stickspår.
"Hm? Åh, Istari", sade Saruman, "Eller trollkarlar, om du förstår det bättre. Vi färdades österut tillsammans, faktiskt just så långt som till Claivón's södra strand…" Saruman tystnade.
"Och vad hände där?" vågade sig Gríma på att fråga.
"Vi mötte skogsfolket, förstås. Folket från Clairion", snäste Saruman. Han föreföll var på väg att förlora humöret, men Grímas nyfikenhet var väckt.
"Så där bor folk? I skogen? Men vad lever de av?" frågade han.
"Vad de lever av? Ekorrar, för allt jag vet", fnös Saruman. "Jag var aldrig där för att ta reda på det."
"Åh", sade Gríma, osäker på hur han skulle få trollkarlen att berätta mer. Varför han nu var så nyfiken på just det här? Det var kanske den fråga han borde söka svar på innan han frågade mer. Och Saruman verkade ovillig att tala nu, på något sätt hade Gríma åter igen väckt trollkarlens vrede. Men han ville fortfarande veta mer.
"Men de andra trollkarlarna, for de dit?" dristade han sig att fråga.
"Nej. Ja. Antagligen", snäste Saruman, i det han vände sig från sin tjänare och åter satte sig bakom sitt skrivbord.
"Hur skulle det vara med lite arbetsro?" fortsatte han.
Gríma böjde respektfullt huvudet och gled ut ur biblioteket. Han vågade inte fresta lyckan genom att fråga vidare… ännu. Han anade att han möjligen fått reda på något oerhört viktigt, men han var osäker på vad. Vad han däremot var säker på var att Saruman föreföll vara oerhört lynnig, en person som måste hanteras varsamt om han skulle fås att berätta… vad exakt det nu var han skulle berätta. Det rådde en viss osäkerhet om detta.
Efter den kvällen lyste det ofta i biblioteket. Saruman satt oftast där, mestadels ignorerade han Grímas närvaro. Gríma, å sin sida, ägnade tiden åt att hänge sig åt Orthancs böcker, mer än en gång ägnade han en tacksam tanke till sin skriftlärare i Gondor; det var inte bara ovanligt att en man från Rohan kunde läsa och skriva, det var näst intill otroligt. Grímas talang för det skrivna språket hade varit en glänsande merit då han tilldelats tjänsten som rådgivare åt Théoden, som till skillnad från sina föregångare sett det skrivna ordet som en tillgång snarare än något onödigt. Hade Théoden bara valt en annan rådgivare skulle hans teorier ha visat sig stämma mer än väl. Som fallet nu var, skulle skriftkonsten för lång tid framöver komma att betraktas med stor skepsis i hela Rohan.
Hur det nu än var, så började Gríma faktiskt se fram emot dessa nätter som han och Saruman vakade sig igenom i biblioteket. De innebar omväxling, en fladdrande ljuslåga i Orthancs annars så dystra tillvaro. Och kanske viktigare ändå; de innebar sällskap. Även om Gríma skulle vara den siste att erkänna att han behövde just det. Vad han egentligen hoppades på var att få höra Saruman berätta mer om sina resor, men detta faktum vägrade han också att erkänna för sig själv, eftersom han inte förstod vad det var med dem som så triggade hans nyfikenhet, varför han spänt höll andan om Saruman nämnde Rhûn eller Claivón. Han hade hört historier från främmande länder förr, inte hade de väckt hans uppmärksamhet så här? Gríma tillskrev tillslut sitt intresse för Sarumans resor sysslolösheten, och intalade sig att han kom till biblioteket, kväll efter kväll, för att få bläddra i krönikorna och läsa om längesen svunna konungadömen.
Ibland talade Saruman till honom, oftast inte. Men levande berättelser skiljer sig en hel del från torra anteckningar i åldriga skriftrullarna.
"Berätta något för mig!"
Ett barns bön om en saga, om ett minne.
"Berätta…"
Även om Gríma som vuxen tillägnat sig det skrivna språket, tämjt bokstäverna och gjort dem till sina, var han ändå djupt rotad i den muntliga berättartradition som levde så starkt i Rohan. All lärdom och all erfarenhet delades ut på detta vis; från mun till mun. Kanske var detta en bidragande faktor till hans intresse för vad trollkarlen visste att förtälja, ett minne av de få stunder av gemenskap han trots allt upplevat i Edoras hall, då barderna berättat och sjungit vid härden om aftnarna. Och tidigare än så, ett minne av den gemenskap familjen en gång utgjort… men Gríma var en man som var benägen att glömma att han en gång känt en sådan gemenskap, härdad av det ensamma liv han valt fann han det enklast att sluta sig och förneka varje känsloyttring. Hans tanke var den, att om människor avskydde honom kunde han lika gärna göra det mödan lönt för dem; hellre än att någon tyckte synd om honom önskade han att de skulle frukta honom, eller frukta den makt han besatt.
Han hade lyckats tämligen väl. Om man bortsåg från det faktum att han hemligen, innerst inne, tyckte synd om sig själv, och hyste en nästan barnslig längtan efter förståelse. Men den han så hett önskade förståelse av skulle aldrig ha något sådant till övers för någon som han.
Kanske var det minnena av längesedan sjungna sånger, som drev honom till biblioteket hellre än till de långa ensamma nätterna på taket med stjärnorna som enda sällskap. Och han längtade efter berättelser.
Han dristade sig småningom att lirka med trollkarlen, att medelst smicker få honom på berättarhumör. Det var ett spel. Och stundom spelade Saruman med.
Gríma följde mönstret på silverornamenten med fingrarna, njöt av den kalla, lena känslan mot fingertopparna… Saruman hade sagt honom att det var Númenorianskt hantverk.
Av Númenors nobla konungar var det alltså beställt, detta utsökta hantverk… När han var ensam i biblioteket kunde Gríma luta kinden mot väggen och med slutna ögon njuta av det kyliga mönster som silvret ristade mot hans kind. Uråldrigt, men ack, så tidlöst...
"Berätta något för mig…"
"Pallando och Alatar, stannade de i Rhûn?" frågade Gríma.
"Nå, för en tid, förmodar jag", svarade Saruman, som satt vid sitt skrivbord och stirrade tomt framför sig.
"Men de återvände aldrig?"
"Vad? Nej, jag tror de gav sig av än längre österut… jag vet ingenting om deras vidare erfarenheter", svarade Saruman kort.
Gríma betraktade trollkarlen, undrandes över vad som rörde sig i dennes huvud. Saruman föreföll ovanligt disträ, möjligen en yttring av den spänning som hela tiden låg under ytan hos dem båda och tröttade ut dem. Ovissheten om hur länge de skulle bli sittande här, om deras väktare, enterna, skulle lämna dem att svälta ihjäl eller om de så småningom skulle tillåtas ge sig av. Ovissheten om vad som skulle hända om så skedde; vilket rike skulle möjligen vilja ha att göra med någon av dem efter att ha fått kännedom om deras karaktärer? Och i Grímas fall; ovissheten om hur länge Saruman skulle upprätthålla sitt lugn och sitt tålamod innan han åter skulle fara ut över Gríma angående Palantíren. De hade inte nämnt den efter den dagen, Saruman hade inte intresserat sig särdeles mycket för ursäkter, och Gríma hade funnit, efteråt, då han i avskildhet gned sina blåmärken, att han hursomhelst inte hade haft några att komma med.
Kanske hade han inte längre anledning att oroa sig för denna incident, men han tvivlade. Stunderna i biblioteket tenderade att bli allt kortare, Gríma fick svar på allt färre frågor innan Saruman skickade iväg honom, trollkarlen önskade vara ifred med sina kartor.
Spända som bågsträngar av oro och undertryckt ilska vandrade de i Orthanc i dessa dagar.
En spänning uppbyggd av och cirklandes runt det icke längre närvarande föremål som skyltade med sin frånvaro från sin tomma pelare i biblioteket.
En spänning som omöjligt kunde hålla mycket längre utan att brista.
Och en dag steg Saruman ut på sin balkong och talade till enterna.
***********************************************************************