Förf. not: Gondors belägring. Jag hoppas och tror att min OC är stark nog att bära upp det här kapitlet på egen hand.

Kapitel 9

Lycklig den som slipper igenom Gondors gränser i orostider, lycklig den som tillåts passera Rammas Echor, den yttre gränsmuren, ty männen som här står på vakt är misstänksamma och stolta; de tvekar inte att köra en främling, en möjlig fiende, på porten.

Lycka då att Imaén av Claivón iklätt sig en mantel av det slag som brukas i Gondor, tur att hon är kortvuxen och slank nog att passera för en ung flicka i mörkret.

Det hade krävts ett visst mått av skådespeleri, det medges; en hackig darrande röst kan dölja en främmande dialekt rätt väl, särskilt om talaren då och då avbryts av snyftningar som gör talet osammanhängande. Efter ett mumlande rådslag hade de släppt igenom henne, med strikta order att bege sig raka vägen hem till den påstått oroliga fadern som väntade henne.

Imaén skulle ha prisat sin lycka, om hon inte vetat att lyckan är ett flyktigt ting som lika lätt kan vändas i olycka. Den som slipper in i Minas Tirith i orostider kan vänta sig en snar belägring, och få skulle komma på tanken att kalla en sådan situation lyckosam. Dock tillät hon sig att känna en viss triumf. Och med huvan uppdragen red så Imaén vidare mot den vita staden i nattens tysta timmar.

Då nyheten om Gandalfs ankomst nådde hennes öra kände Imaén både hopp och oro; det första givetvis för stadens skull, ty Gandalf Stormkråkas närvaro höjde mångas kurage. Det senare, oron, var för hennes egen skull, hon visste ännu inte huruvida Gandalf kunde känna till hennes del i den något pinsamma affären med Palantiren. Hon hade minst sagt tagit sig vatten över huvudet då hon trott det möjligt att förgöra Saruman genom att kasta den seende stenen på honom, och hon ville inte ställas till svars för sitt egenmäktiga och ansvarslösa förfarande; att riskera att skada ett så sällsynt och mäktigt ting.

För att inte tala om att bemäktiga sig någon annans sinne och manipulera någon så som hon gjort… det var inte acceptabelt, och Imaén visste det, hur mycket hon än försökte ursäkta sig och skyla över. Sinnets magi skall nyttjas med aktsamhet, att inte skada eller störa. Också detta visste Imaén, och hon kände skam nu: också i detta hade hon visat sig vårdslös. Besvärjelsen hade inte verkat så starkt som hon trott, hon visste därför inte om, och hur mycket, Gríma kunde minnas. Detta plågade henne svårt, eftersom hon insåg att hon skulle tvingas söka upp honom för att söka lyfta besvärjelsen, ty en förtrollning som halvt fördunklar sinnet är skadligare än en som gör detta helt; förgätna minnesbilder kan tränga upp till ytan av medvetandet utan förvarning medan nya intryck kan förtryckas och skjutas undan. Ja, med detta i åtanke stod det klart att hon måste finna Gríma och söka hela där hon sårat, om han fortfarande var vid liv. Och om hon fortfarande var vid liv själv efter detta krig…

Frågan om liv eller död var en som ställt sig plågsamt klar för Imaén i dessa orons dagar. Hon hade sökt sig till Läkandets hus, ty hon ägde kunskap om läkeörter och var tränad i att sköta sår och lägga förband. Om hon rådfrågat sitt samvete hade hon kanhända fått svaret att hon genom vårdandet av dessa krigets offer sökte gälda vad hon tidigare brutit mot; sitt kall som helare. Men Imaén var inte alltför förtjust i att ta samvetets råd. Hon försökte istället dämpa skuldkänslorna med arbete.

Iklädd mörka kläder och med ett huckle över håret, såsom var brukligt i Gondor, togs den tystlåtna unga kvinnan med den skarpa blicken för en änka, en roll hon villigt iklädde sig då den avhöll folk från att ställa frågor eller komma med förslag om att hon skulle fly staden likt de andra kvinnorna, jämte barn och gamla. Ty trots sin bistra blick och sitt ofta surmulna sätt ägde hon mjuka vårdande händer, och välkomnades därför bland helarna.

Minas Tirith kommer mycket snart komma att behöva varje helare som står att finna, ty mörkret har fallit; Mordors skugga ligger över staden och där blir ej gryning mer.

Mörkret tynger på sinnet, mörkret stjäl mod. Bud kom att fienden stod vid Osiligath, och strax därefter sades det att muren fallit. Imaén vakade och oroades, hon som andra, och framåt morgonen kom vagnslaster med sårade som för att bekräfta ryktena. Den skarpa doften av läkebrygder blandades med stanken från skämda sår, männens stönanden smälte samman till en klagosång i Imaéns öron. Där fanns ingen tid för rast eller vila, det enda hon fick i sig under hela dagen var en mugg vatten och en brödbulle i all hast innan hon skyndade vidare till nästa bår.

Utmattad på gränsen till vad hon kunde tåla var Imaén nära tårar då en man framåt kvällningen dog ifrån henne, detta trots att hon gjort allt som stod i hennes makt för att rädda hans liv. Hon ville skrika ut sin förtvivlan över all denna fruktansvärda plåga och död, men hon kunde inte annat göra än att stryka en hårslinga ur ansiktet och bita ihop. Fler döende män behövde hennes omsorger.

Gondors förråd av medicinalväxter var knapert, Imaén sparade de starkare preparat hon samlat själv för de svårast skadade och spädde avkoken från de mildare växterna så mycket det nu lät sig göras utan att de förlorade sin smärtstillande verkan.

När hon slutligen tumlade i säng efter att nödtorftigt ha blaskat av sig den kvällen följde klagoropen och skriken från de sårade med in i hennes drömmar. Allra värst var minnet av en ung mans skrik då hon tvingats skära loss en pilspets som grävt sig djupt in i hans skuldra. I drömmen ekade ropet än gällare, ett utdraget skrik som plötsligt klipptes av…

Imaén vaknade tvärt. Med bultande hjärta klev hon ur sängen och blev stående, spänt lyssnade hon ut i natten, men där hördes bara det dämpade ljudet från de sårade på andra sidan väggen. Med en djup suck insåg hon att sömnen var henne förvägrad denna natt. Hon tog ett ljus och begav sig för att titta till de sårade, lägga svalkande omslag på febriga pannor och tvinga några droppar vatten mellan spruckna läppar. Slutligen sjönk hon ned vid ett bord, med trötta ögon såg hon genom fönstret den matta, gråaktiga ljusning som vittnade om att det dagades. En ny dag, nya sårade… vid den tanken lutade Imaén äntligen huvudet i armarna och grät.

Så fann henne den gamla kvinnan Ioreth, äldst bland de tjänande i Läkandets hus, då hon om morgonen kom för att sköta de sårade. Hon klappade tafatt den unga kvinnan på armen, och tolkade de rödsprängda ögonen och de tårade kinderna som saknad efter en vän. Med sina starka, seniga händer strök Ioreth den yngre kvinnan över kinden och skickade henne i säng.

Och som staden vaknade och onda vindar blåste runt dess murar fann Imaén äntligen vila.

Hon vaknade vid middagstid av klagorop; orchernas illdåd att kasta sina fienders avhuggna huvuden över stadsmuren nådde avsedd verkan, och förtvivlan var stor. Fruktan är i sanning ett mäktigt vapen, något som Imaén önskade att hon sluppit bli påmind om. Hade hon haft tid hade hon gärna förenat sig med dem som slungade förbannelser över Mordors trupper från murarna, nu fick hon nöja sig med att vårda skadade, men hos både henne och hos de andra kvinnorna brann ursinnet i ögonen.

Det talades om att Gandalf tagit befälet över stadens försvar, och i Imaéns hjärta såväl som i andras steg modet, för att åter sjunka då belägringstornen sattes i rullning mitt i natten. Mordor ryckte fram i full styrka, med mullrande trummor gick de till drabbning.

Den fasa som Minas Tirith upplevde den natten skulle komma att utgöra grogrund för mången ond dröm, mången tapper krigare skulle komma att vakna skrikande och badande i kallsvett. I Läkandets hus sökte man sällskap och tröst hos varandra i denna svåra timme, som mycket väl kunde komma att bli den sista, alltmedan Mordors murbräckor skakade staden.

Dock, i den mörkaste timmen, minns, du som tror dig klok och vis, minns det hopp som besitts av dårar och av aningslösa själar; ty i denna svåra stund gol i staden en tupp. Obekymrad om fasa och krig gol den tuppen, och äntligen kom morgonen med signad gryning.

Ja, prisa den tuppen, och prisa de toner som ur fjärran klingar för att svara den; horn och trumpeter ljuder högt och klart; från norden kommer Rohans ryttarhär till undsättning.

Inför den sista stora striden tändes så åter hoppet i människornas hjärtan. De kämpade väl, och de fick sin seger, även om denna tycktes väl dyrköpt för kvinnorna som arbetade i Läkehuset. Segerns sötma stod sig fadd mot den strid för livet som mången man ännu måste utkämpa i en sjuksäng.

Mången man och en kvinna, noterade Imaén. Hon avundades inte den tappra som ridit i krig för sitt land då hon såg henne ligga på sin, som det tycktes, dödsbädd. Nazgûlens bane, Éowyn av Rohan. Imaén betraktade hennes sjukligt gråa anlete och undrade vad som drivit denna kvinna i krig, men då hon fann att hon ingenting kunde göra för henne överlät hon uppgiften åt andra. Det var, som senare skulle besjungas, konungen själv som helade den fagra prinsessan, men detta fick Imaén höra talas om först senare.

Dock skymtade hon den stolta mön igen innan hon lämnade Gondor. Det var samma dag som glädjebud äntligen kom om att Mordor slutligen fallit, som hon såg prinsessan Éowyn stå på stadsmuren tillsammans med furst Faramir. Imaén, som varit ute för en nypa luft, stannade till och betraktade de tu. Unga och allvarliga var de båda, och de hade båda vunnit ära i slaget på Pelennors slätt. Imaén tyckte att de utgjorde ett vackert par där de nu stod och såg på varandra. Deras hår, hans mörka, hennes ljusare, blandades i vinden då han tryckte en kyss på hennes panna… Imaén log och skyndade vidare till sina plikter.

Hon lämnade Gondor en klar morgon i tidiga april. Hon hade gärna stannat och sett kröningen, men onda drömmar och ont samvete hade gjort sitt till för att påminna henne om den väg hon måste vandra. Att konungen visat sig vara den man hon senast skymtat vid Isengård; han vars kraftfulla utstrålning då skrämt och oroat henne, var närmast en lättnad. Om inte annat hade Gondor nu en stark och ståndaktig konung att bringa dem fred och goda tider.

En annan orsak till hennes något brådstörtade avfärd var trollkarlen, Gandalf. Hon hade sett honom i Läkandets hus, och lyckats hålla sig ur vägen från honom rätt väl, men en kväll hade hon sånär krockat med honom i dörren, och den blick han då gett henne hade varit så nyfiken, så genomträngande… hon undrade vad han egentligen visste.

Ursäktande hade hon klivit åt sidan, och han hade gått utan att tilltala henne, men mötet hade på något vis ingett olust och gjort henne än mer rastlös. Hon måste ge sig av att följa sitt värv som helare, och hon måste ge sig av snart.

Först senare skulle hon komma att fråga sig själv varför hon inte bett denne Istari om hjälp, eller åtminstone försökt få tillgång till de arkiv för vilka hon en gång kommit hit, för vars skull hon färdats från sitt hem i sin törst efter kunskap. Svaret, insåg hon med viss förvåning, var att det inte längre syntes henne lika viktigt eller angeläget. Ty visst är kunskap makt; men makt, liksom lyckan, är ett flyktigt ting, och är ingenting man bör förlita sig på. Och med nya perspektiv följer också viljan och kraften att… omprioritera.

Den dagen red hon långt, och i kvällningen redde hon sig ett läger vid en sprittande bäck. Sedan hon tagit hand om sin springare klädde hon av sig, och i den fridfulla aftonen sköljde hon bort krigets fasor och sorg i det klara rinnande vattnet. Kallt och friskt forsade det omkring henne, och för första gången på länge skrattade hon högt och sjöng av fröjd. I vårnattens dunkel satt hon sedan vid sin lägereld och stirrade in i glöden. Tid nu att se framåt, tid att söka…

Inget järtecken och inga visioner kom till hennes sinne genom elden den natten, men ändock trodde hon sig veta att han var vid liv, och den som söker skall finna…

Den natten i skogen sov Imaén lugnt, och inga drömmar störde hennes sömn.

Och långt därifrån, vid en annan lägereld, sveper en plågad man sin mantel tätt omkring sig.

Högt över dem båda lyser stjärnorna på himlavalvet, det är tidig vår efter kriget om ringen, nu nalkas slutet för den tredje åldern i Midgård.

Förf. not: Och nu nalkas också slutet för denna historia… Jag är som vanligt seg på att uppdatera, men jag jobbar på, förtvivla icke! Jag planerar högst två kapitel till, så...

Inspirationskälla i detta kapitel var Katherine Kerr, läsning som rekommenderas.

All feedback som vanligt mycket uppskattad!