Alla kampare såg osäkert på varandra, ingen ville vara den som bryter tystnaden som började att bli allt tjockare efter Keirons fråga.

"Ingen?" frågade han igen. "Ingen alls som är frivillig att läsa?"

"Keiron, måste vi läsa om de första 8 kapitälerna?" undrade Percy. "Jag menar är det inte meningslöst att läsa om det förflutna, kan vi inte gå vidare med framtiden så snabbt som möjligt så att vi inte slösar tid?"

Det var förvånansvärt Athena som svarade.
"Ditt förslag har både för och nackdelar, Perseus Jackson, men jag tycker personligen att vi ska läsa denna bok från första kapitlet och framåt. Det kan lätt ha hänt något, kanske som inte ens du varit riktigt medveten om, som kan ha en större betydelse för hela handlingen.
Även om det kan spara tid att hoppa över det som redan har hänt så är det antagligen många här som skulle uppskada att ta det från början för att få en mera sammanhängande handling än att…"

Poseidon himlade med ögonen och avbröt henne.
"Ja, tack Athena för ditt väldigt långa och informerande svar på min sons enkla fråga, men jag måste säga att jag håller med dig", sa han med en ursäktande blick mot Percy samtidigt som Poseidon ignorerade Athenas mordiska och något förvånade blick. "Jag tycker att vi läser boken från början."

"Det är okej", mumlade Percy något chockad, hans pappa, hans pappa, hade precis kallat honom son
inför alla på lägret + de andra gudarna något han aldrig riktigt vågat tro skulle hända. "Jag är bara egentligen inte särskilt förtjust i att alla kommer att känna till mina tankar."

"Det är fullt förståeligt, Percy", sa Poseidon och slängde en arm om sin sons axlar och gav honom en kram med ett varmt leende.

Det är någonting som inte stämmer, tänkte Zeus samtidigt. Varför skulle Poseidon vilja läsa mer av boken som kommer att avslöja att hans son stal hans huvud blixt, det går inte ihop.
Zeus såg på sin bror Hades över bordet och mötte hans blick.
"Varför skulle Poseidon vilja läsa mer av denna bok om hans son är tjuven?" mumlade Zeus lågt till sin bror.

Hades ryckte på axlarna som svar och rynkade pannan. Han hade kommit fram till samma slutsats som Zeus. Någonting stämde inte.

"Så jag antar att det är bestämt att vi läser hela boken nu och eftersom ingen annan verkar vilja läsa det första kapitlet, så gör jag det", sa Keiron. "Titeln på kapitlet är:

Jag råkar förinta min matematik lärare"

Travis och Conner Stoll bröt ut i hysteriskt skratt.
"Vi har gjort många saker i våra liv men vi har faktiskt aldrig förintat en matematik lärare!" flämtade Travis ut.

"De här böckerna kommer nog bli intressanta, i alla fall", sa Conner med ett flin.

"Ni ska veta att jag nästan fick en hjärtattack på grund av den händelsen" fnös Percy tillbaka samtidigt som han försökte stoppa en rysning när han tänkte tillbaka på vad som hade hänt.

"Vad hände?" frågade Poseidon oroligt. "Varför fick du nästan en hjärtattack?"

"Oroa dig inte Lord Poseidon, Percy klarade sig bra" sa Grover men tillade lågt: "Percy var inte den enda som nästan fick en hjärtattack i det här kapitlet."

Alltså, jag ville inte vara ett halvblod.

Gudarna och gudinnorna såg förvirrat på varandra, varför ville Percy inte vara ett halvblod?

Samtidigt så himlade vissa halvblod med ögonen samtidigt som andra suckade, Percys ord var i alla fall rakt på sak, ingen av dem ville frivillig vara ett halvblod.

Läser du detta för att du undrar om du själv är ett, råder jag dig att omedelbart slå igen boken.

"Percy, jag visste inte att du kunde vara så dramatisk" fnös Annabeth. "Även om jag måste säga att ditt råd är bra."

"Är det verkligen så illa att vara ett halvblod?" frågade Percy tvivlande. Han kunde inte riktigt förstå varför hans framtids jag (om det nu var hans framtids jag) skrev just så. Visst han hade ju själv kämpat mot ett flertal monster men är det verkligen så illa att vara ett halvblod?

"Tja, du känner till det flesta berättelser om det gamla grekiska mytologierna", sa Luke bortifrån Hermes bord. "Det flesta halvblod dör innan det blir 20 och tror du verkligen att det är någon skillnad nu mot förr?"

Det kunde Percy inte svara på, för Luke hade en viss poäng. Hade han inte själv nästan förlorat sitt liv minst ett dussin gånger redan i hans bara 12 åriga liv?

Tro allt dina föräldrar har ljugit ihop om din födelse och försök att leva ett normalt liv.

"Det kan vara svårare än det låter", mumlade Katie Gardner från Demetris bord.
"Det beror egentligen på hur kraftfull ens odödliga förälder är och hur många monster man i såna fall lockar till sig."

Att vara ett halvblod är farligt.

"No shit Sherlock!" sa Clarisse hånfullt. "Men vi är inga messar, vi har tränats i hela våra liv att slåss mot monster, och vad är livet utan att hamna i fara och slagsmål!"

Hennes ord fick en godkännande blick från hennes pappa krigsguden Ares.

Det är skrämmande.

"Det är verkligen skrämmande, särskilt efter att man varit i fara och insett hur farlig situationen egentligen var."
Will Solances ord fick medhållande nickar från slumpmässiga personer i paviljongen.

För det mesta leder det till en smärtsam, otäck död.

"Se, det var ju det jag sa."

Om du är en vanlig unge som tror att det här är en vanlig historia i en bok, så är det suveränt.

"Tror ni att den här boken har publicerats till den dödliga världen i framtiden?"

Percy såg förfärad ut.
"Nej, det kan den inte ha för att jag skulle aldrig godkänna något sånt!"

"Det var en ganska konstig formulering", funderar Annabeth. "Det är faktiskt nästan som om boken skulle kunna vara publicerad i den dödliga världen och att ett vanligt barn skulle läsa den."

"Jag upprepar: jag kommer aldrig ge mitt samtycke till att publicera denna bok till den dödliga världen."

Fortsätt läsa. Jag avundas dig som kan låsas att inget av detta har hänt.

Vad är det egentligen som kommer hända i framtiden? Gick igenom mångas tankar.

Men om du känner igen dig själv i berättelsen – om du känner hur det rör upp någonting inom dig – så sluta genast läsa.

"Åter igen, du har faktiskt väldigt bra råd Percy", sa Silena Beauregard, dotter till Afrodite, med ett vänligt leende mot honom.

"Tack" stammade Percy fram med en rodnad. Han kunde inte tro att den vackra dottern till Afrodite hade tittat på honom än mindre talat med honom.

Du kan vara en av oss. Och då är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker det och börjar jaga dig.

"Ska de betyda monster?" undrade Malcolm, Annabeths bror och andre man för Athenas stuga.
"Varför säger du inte bara monster eller skulle det finnas mer än monster där ute som skulle jaga en?"

Hans ord fick vissa att skruva på sig obehagligt, de gillade inte alls tanken på att det skulle kunna finnas mer än monster utanför lägrets gränser som skulle kunna komma efter dem.

Kom inte och säg att jag inte har varnat dig.

"Åter igen, jag hade ingen som helst aning om att du var så dramatiskt, Percy" sa Annabeth och försökte att lätta upp stämningen efter sin brors fråga.

Jag heter Percy Jackson.
Jag är tolv år gammal. Tills för några månader sedan var jag elev vid Yancy Academy, en privat internatskola för problembarn i norra delen av delstaten New York.

"Vad hände, varför är du inte en elev där längre?" frågade Poseidon. "Nej stryk det, varför gick du ens på en sådan skola?"

"Om vi läser vidare kommer du säkert få svar på alla dina frågor pappa" svarade Percy.

Är jag ett problembarn?

"Japp det är du definitivt Percy, jag kanske inte har känt dig så länge men jag känner på mig att du är en problem magnet" sa Katie med ett flin.
Hon hade blivit något av en expert på att upptäcka upptåg och senare andra typer av problem på grund av de många gånger bröderna Stoll hade beslutat att spela ett spratt på henne och hennes syskon.

Japp. Det kan men säga.

"Du erkänner det!" utbrast Grover förvånat.

"Man har inte så mycket val tillslut" påpekade Percy med en fnysning.

Mitt korta, bedrövliga liv är fyllt av historier som bevisar det.

"Bedrövliga liv?" ifrågasatte Poseidon något oroligt.

"Okej det kunde ha varit värre" erkände Percy. "Men det kunde ha varit bättre också."

Jag skulle börja precis var som helst, men det var i maj saker och ting började gå snett på allvar,

"Hmm, det måste varit då du började upptäcka att du var ett halvblod" funderade gudinnan Artemis som hade börjat sätta ihop två och två redan.

"Hur visste du det?" utbrast Percy förvånat innan han insåg att han antagligen hade varit respektlös.

"Det är ju bara åtta kapitel som handlar om det förflutna", svarade Artemis, "och du har redan tillbringat mycket av den tiden på lägret så jag gissade helt enkelt att du hade börjat inse din status som ett halvblod tidigt i boken."

Percy, lättad att gudinnan inte hade pulveriserat honom eller något liknande, nickade eftertänksamt till hennes svar.

när vi sjätteklassare gjorde en utflykt till Manhattan – tjugoåtta störda elever och två lärare i en gul skolbuss,

"Okej, redan nu kan man se att något kommer gå snett" sa Chris Rodriguez son till Hermes med en grimas.

på väg till konstmuseet Metropolitan Musem of Art för att titta på gamla grekiska och romerska prylar.

"Goda gudarna! Hur klarade du av det!" utbrast Conner förskräckt.

"Ja, det låter lika illa, om inte mer, som att tvingas upp klockan 4 på morgonen bara för att upptäcka att man kidnappats av Afrodites stuga för att de tydligen bestämt att man behöver en desperat makeover!" sa Travis.

Den meningen fick många att höja ögonbrynen åt honom. Andra brast ut in hysteriskt skratt.

"Travis, har det någonsin hänt dig?" frågade Hermes samtidigt som han desperat försökte hindra sitt skratt och vara en anständig förälder.

"En gång, det var väldigt länge sen" svarade Travis med en rysning. "Det var absolut hemskt."

Jag vet – det låter som rena tortyren.

Många lägerdeltagare nickade som att de höll med.

"Åh snälla, så hemskt låter det inte" sa Annabeth. "Tvärtom det låter som om det skulle bli en väldigt intressant skolresa."

De vid Athenas bord + gudinnan själv mumlade överens.

De flesta Yancy utflykter var sådana.

"Tja, ryktet sa så åtminstone, jag hade faktiskt inte varit på en Yancy utflykt innan den där."

Men jag var hoppfull, för det var mr Brunner – vår latinlärare – som hade ansvaret för den här utflykten.

"Och vad är det för skillnad för det?" undrade Clarisse. "En tråkig utflykt är en tråkig utflykt så är det med det."

"Den skulle faktiskt kunna vara intressant om man hade en bra lärare med på resan" svarade Percy enkelt.

Mr Brunner var en medelålders man i el-rullstol.
Han var tunnhårig och hade stripigt skägg och en nött tweedkavaj som alltid luktade kaffe.

"Keiron var det du?" frågade Will förvånat.

"Antagligen", svarade Apollon sin son. "Keiron brukar i vissa speciella fall gå ut till skolor om de misstänker att en kraftfull halvgud skulle kunna vara där."

Apollons syster stirrade på honom. "Sen när har du blivit så smart?!"

Han såg något förolämpad ut. "För din information har jag alltid varit smart lilla syster."

"Kalla mig inte lilla syster! Jag är äldre än du!" fräste Artemis genast.

"Du är inte äldst, det är jag och du kan inte bevisa annat!"

"Jag behöver inte bevis jag vet att jag är äldst av oss! Jag hjälpte mor att födda dig och blev gudinna av förlossning för gudarnas skull!"

"Lögn! Det bevisar ingenting!" snäste Apollon tillbaka. "Jag kan till och med göra en haiku för att bevisa att jag är äldst…"

"Nej!" skrek de andra gudarna och gudinnorna som hittills varit tysta och vant tittat på när Apollon och Artemis bråkade. Men allting hade en gräns och att behöva lyssna på ännu en till av Apollons haikuer - det skulle vara tortyr.

Han stirrade förvånat på dem.
"Tja ni får skylla er själva att ni vill missa en av mina underbara haikuer", sa Apollon, sitt bråk med sin syster redan glömt.

"Jag tror att jag skulle ta livet av mig, även om det tekniskt inte går, om jag måste lyssna på ännu en av min brors haikuer" muttrade Artemis.

Zeus harklade sig i ett försök att överrösta vad hans dotter sa. Det skulle inte vara bra för någon om Artemis och Apollon började bråka igen.
"Vi kanske ska gå vidare med läsningen." föreslog han.

Keiron nickade instämmande och började återigen läsa.

Man skulle aldrig kunna tro att han var cool, men han berättade historier och skämtade och lät oss spela spel på lektionerna.

"Hej!" utbrast Michael Yew, son till Apollon, plötsligt. "Varför får vi aldrig göra något sånt på våra lektioner?"

"Antagligen för att vi aldrig skulle hinna med viktigare saker då", sa en dotter till Athena med högdragen min.

"Inte sant", mumlade Michael. "Vi måste ju inte spela spel och skämta runt en hel dag vi skulle bara kunna hoppa över någon lektion då och då."

Dessutom hade han en enorm samling av gamla rustningar och vapen, så hans lektioner var det enda som jag inte somnade på.

"Du vad!?" utbrast Athena förskräckt. "Det kan inte vara möjligt att somna på nästan alla sina lektioner!"
Hon satte sig något skyddande runt sina barn och blängde på Percy som om hon var rädd att han hade en smittsam sjukdom som skulle kunna smitta sina barn om han kom för nära.

Jag hoppades att utflykten skulle bli okej. Eller jag hoppades i alla fall att jag inte skulle hamna i knippa.

"Det låter verkligen inte som om att det kommer gå bra", mumlade Silena.

Gissa om jag hade fel.

"Det är i såna här tillfällen man hatar att ha rätt."

På skolutflykter råkar jag i knippa, så är det bara. Som när jag gick i femman, i en annan skola, och vi besökte slagfältet Saratoga och det hände en sak med kanonen från nordamerikanska frihetskriget. Jag siktade inte på skolbussen, men jag blev förstås relegerad i alla fall.

"Vad gjorde du ens i närheten av kanoner, Sjögräshjärna?" fnös Annabeth.

"Sjögräshjärna?" frågade Percy och ignorerade resten av vad Annabeth sagt.

Hon rodnade något. "Jag tyckte det var passande efter som du är son till Poseidon efter allt. Och det verkar som du faktiskt har sjögräs i din hjärna med tanken på att du bara "råkade" skjuta en kanonkula igenom en skolbuss."

"Boken förklarade ju att jag inte siktade på bussen!"

"Vad som helst, Sjögräshjärna."

"Du kommer aldrig släppa det där namnet va?"

"Nej"

Och när jag gick i fyran och vi guidades runt bakom kulisserna vid hajbassängen på stadens akvarium, råkade jag liksom komma åt fel spak på gångbryggan och hela klassen fick sig ett oväntat dopp.

"Hmm", sa Travis fundersamt. "Tänker du samma sak som jag Conner?"

"Om det innebär en jätte tank fylld med vatten, några fiskar och en stor trampolin, så ja det gör jag", svarade Conner med ett ondskefullt flin.

Båda bröderna började skratta när de såg alla skräckslagna blickar på de andra kamparna.

"Något i mot att jag hjälper till?" frågade Hermes med ett eget flin.

"Åh, jag med! Jag med!", inflikade Apollon snabbt.

"Gudarna bevare oss alla", muttrade Katie. "Vi är körda."

"Kunde inte ha sagt det bättre själv", mumlade hennes mamma Demeter överens. "Det är illa nog med bara Hermes och Apollon men med två av Hermes söner också… jag rekommenderar att vi alla flyr medans vi fortfarande kan."

Och gången innan dess… fast jag tror ni förstår vad jag menar.

"Naw, kunde du inte ha berättat lite till. Vi fick såna bra idéer", suckade bröderna Stoll besviket.

Den här gången var jag fast besluten att inte ställa till med något.

"Percy", sa Grover allvarligt. "Jag tror att du förhäxade det."

"Jag tror att du har alldeles rätt."

Under hela vägen in till staden stod jag ut med att Nancy Bobofit

"Vem då?" frågade många i mun på varandra.

– den fräkniga, rödhåriga kleptomantjejen –

"Åh."

kastade stora bitar av sin smörgås med jordnötssmör och ketchup i nacken på min bästa vän Grover.

"Usch, Grover du ska inte låta mobbare komma åt dig så", rådde Annabeth som en av Grovers vänner hade hört flera berättelser av honom om att det var lätt att han blev mobbad i en ny skola.

"Jag vet Annabeth, jag vet", sa Grover sorgset samtidigt som han började tugga på bordsduken, så att orden blev något obegripliga.

Grover var ett lätt offer. Han var spinkig. Han grät när han blev retad. Han måste ha gått om flera klasser, för han var den enda i sexan med finnar och fjunig haka.

"Ja, det var ju snällt sagt Percy", muttrade Grover sarkastiskt.

"Förlåt Grover, men jag sa det ju inte till ditt ansikte direkt heller", bad Percy om ursäkt under både Annabeths och Poseidons förebådande blickar.

Och dessutom var han handikappad. Han hade ett intyg som befriade honom från gymnastiken för resten av livet,

"Om ändå det vore möjligt för oss", sa flera stycken vid Afrodites bord.

eftersom han hade någon sorts muskel-sjukdom i benet. Han gick konstig som att vartenda steg gjorde ont – men det skulle man inte låta sig bli lurad av. Ni skulle ha sett honom springa när det serverades enchilada i skolbespisningen.

"Du avslöjade dig nästan, satyr", sa Zeus och blängde på Grover.

"Förrlååt mig, deet varr inte meninggen lord Zeus", stammade Grover fram.

"Låt honom vara bror", sa Poseidon. "Han hade ju inte avslöjat sig."

Zeus flyttade sin blängning till Poseidon istället, mycket till Grovers lättnat, och Zeus sa ingenting mer.

Percy fylldes med stolthet över sin pappa för att han hade försvarat sin vän trots att de inte riktigt kände varandra alls.

Hur som helst kastade Nancy Bobofit stora smörgåsbitar som fastnade i hans lockiga, bruna hår, och hon viste att jag inte kunde göra något eftersom jag redan fått en varning. Rektorn hade hotat mig med avstängning från undervisningen om något tråkigt, generande eller underhållande hände under den här utflykten.

"Det flesta skolor känner till mig och om jag ska börja på en ny verkar det som om varje ny skola redan har förberett sig för att de värsta ska hända", erkände Percy fåraktigt.

Flera stycken brast i skratt på den informationen.

"Jag ska döda henne", mumlade jag.

"Ja snälla gudarna gör det, vi behöver mer action i den här boken", sa Clarisse.

Grover försökte lugna ner mig. "Det är okej. Jag gillar jordnötssmör."
Han duckade för en ny bit av Nancys lunch.
"Det var droppen." Jag började resa mig upp, men Grover drog ner mig på sätet igen.
"Du har redan fått en varning", påminde han mig.
"Du vet vem som får skulden om det händer nåt."

"Det är bara orättvist", mumlade Michael.

Flera nickade instämmande.

Nu när jag tänker tillbaka på det önskar jag att jag hade klippt till Nancy Bobofit där och då. Att bli avstängd från skolan var ingenting jämfört med den knippan jag just var på väg att hamna i.

"Vad är det egentligen som kommer att hända?" frågade Poseidon nu ännu mer oroad en förut.

"Oroa dig inte pappa, jag klarade mig", svarade Percy trött.

Mr Brunner guidande oss på museet.
Han körde före i sin rullstol och visade oss genom de stora, ekande salarna, förbi marmorstatyerna och glasmontrar fulla med väldigt gamla, svarta och orangefärgade krukor.
Han samlade oss runt en fyra meter hög stenpelare med en sfinx högst upp och berättade att den gravstenen, en stele, som utmärkte graven där en flicka i vår egen ålder legat.

"Stakaren", mumlade en från Hefaistos bord. "Tänk att ligga där i all evigheter.

Han berättade om uthuggningarna på sidorna. Jag försökte höra på, för det var faktiskt ganska intressant,

"Försökte?" frågade Malcolm med höjda ögonbryn.

"Försökte", nickade Percy.

men alla runt omkring mig pratade

"Åh, jag kan tänka mig att det kan vara svårt då att lyssna på vad ens lärare säger", mumlade Malcolm, glad att han fått sin förklaring.

och varje gång jag sa åt dem att hålla käften stirrade Mrs Dodds, den andra läraren som var med, på mig med sitt onda öga.

"Goda gudarna, vilken idiot till lärare", fnös Luke.

"Ja, det var hon verkligen", nickade Percy helt överens med den äldre kamparen.

Mrs Dodds var den lilla matteläraren från Georgia som alltid bar svart läderjacka, trots att hon var femtio år gammal.

"Det kan inte sätt särskilt smak fullt ut", sa Afrodite med en rynkad panna i hennes vackra ansikte. Det såg nästan ut som att gudinnan ville rusa till mrs Dodds och ge henne några mode tips.

Hon såg ut att vara tuff nog att köra en Harley rakt in i ens skolskåp.

"Vad är ditt gamla skåp, skitunge?" frågade Ares Percy med ett höjt ögonbryn.

"Nej Ares, du ska inte köra din Harley in i min sons gamla skåp", sa Poseidon bestämt som hade gissat vad krigsguden hade i tankarna.

Ares såg ytterst besviken ut, som om någon hade inställt julafton.

Hon hade kommit till Yancy när halva terminen hade gått, då vår förra matematik lärare fått ett nervsammanbrott.

"Exakt vilken skola sa du att du gick på Percy?" frågade Katie bestört.

Ända från första dagen hade mrs Dodds älskat Nancy Bobofit och sett mig som djävulens avkomma.

"Som om det någonsin skulle kunna hända i den här världen", sa Hades med en fnysning.

Många hoppade till i sina platser och vissa skrek till, herren av underjorden och de döda hade varit så tyst under hela läsningen att det nästan glömt att han var där.

"Åh, så illa hade det inte varit jag tycker att Percy verkar som en trevlig ung man", sa drottningen av underjorden och Hades hustru Persefone med en himling med sina ögon.

Hon vände sig till Percy och sa vänligt: "Hej Percy, mitt namn är Persefone."

"Hej", svarade Percy något blygt för den vackra gudinnan som hade försvarat honom utan att ens vet mer om honom än vad som det läst hittills.

Hon brukade peka på mig med sitt knotiga finger och säga "Nu raring" med sitt allra lenaste tonfall, och jag visste att jag skulle få kvarsittning varenda dag i en månad.

"Och vad hade du gjort för att förtjäna det för?" frågade Silena, som började att ogilla den där matematik läraren mer och mer. Och de hade bara läst några rader om henne!

"För det mesta var det Nancy som startade ett bråk, jag skulle bara försvara Grover men givetvis kom alltid mrs Dodds när det var som värst och jag skulle alltid få skulden."

"Jag vill minnas att du inte alltid var så oskyldig, Percy", sa Grover som inte alls hade blivit lurad av hans väns oskyldiga svar.

Percy rodnade något. "Okej, okej, det var en gång som Nancy hade mobbat Grover och jag hämnades med att sätta på musik i alla klassrum och skjuta upp massor av färggranna ballonger ute på skolgården, och med väl dit satta bevis så fick Nancy och hennes vänner skulden för allt.
För att göra en lång historia kort kan jag bara säga att efter det blev det ett mini krig mellan oss där vi försökte allt för att sabotera för varandra."

Efter den berättelsen så rullade många av lägerdeltagarna (nästan några gudar också) nästan på golvet av skratt.

Efter 10 minuter när allt hade lugnat ner sig fortsatte Keiron med att läsa.

En gång, när hon tvingade mig att sudda ut svaren i gamla skrivböcker ända tills midnatt, sa jag till Grover att jag tyckte att mrs Dodds var omänsklig. Han såg mycket alvarligt på mig och sa: "Du har alldeles rätt."

"Det var nära Grover", sa Annabeth med en grimas.

Mr Brunner fortsatte att prata om grekisk gravkonst.
Tillslut sa Nancy Bobofit något om den nakne killen på stelen, och jag vände mig om och sa:
"Kan inte du HÅLLA KÄFTEN?"
Jag hade inte tänkt säga det så högt.

"Percy", fnös Grover. "Det ekade i hela salen."

"Ja, jag upptäckte det", mumlade Percy tillbaka.

Hela klassen skrattade. Mr Brunner tystnade.
"Jackson", sa han, "var det något du ville säga?"
Jag var knallröd i ansiktet. Jag sa: "Nej, magistern."
Mr Brunner pekade på en av bilderna på stelen. "Du kanske kan tala om för oss vad den här bilden föreställer?"
Jag såg på uthuggningen och blev enormt lättad, för jag kände faktiskt igen den.
"Det är väl Kronos som äter sina barn?"

"Naturligtvis måste det vara just den." muttrade Poseidon och tog ett hårdare grepp runt sin son.

"Ja", sa mr Brunner, uppenbarligen inte helt nöjd. "Och det gjorde han för att…"
"Tja…" Jag tänkte så det knakade. "Kronos var gudarnas konung, och…"

Plötsligt så blängde alla gudar och gudinnor på Percy från hela rummet, vilket var rätt så skrämmande.

"Gudarnas konung..." började Zeus ryta men avbröts.

"Jag ber om ursäkt, eh, lord Zeus men om vi fortsätter läsa kommer du märka att jag insåg mitt misstag."

Poseidon såg stolt på sin son över att han hade stått upp för sig själv mot sin bror.

Förvånansvärt sa Zeus inget mer om saken utan viftade istället med handen att Keiron skulle läsa vidare, vilket han gladligen ville. Keiron ville inte att unge Percy skulle hamna i några problem med gudarna för att de läste böckerna.

"Gudarnas?" frågade mr Brunner.
"Titanernas", rättade jag mig. "Och han litade inte på sina barn, som var gudarna. Så, eh, då åt Kronos upp dem, eller hur? Men hans fru gömde babyn Zeus och gav Kronos en sten att äta i stället. Och senare, när Zeus blivit stor, lurade han sin pappa Kronos att kräkas upp hans bröder och systrar…"

"Tja, det var en förkortad version av den händelsen", sa Hades tort till sin brorson.

"Blääää!" sa en av flickorna bakom mig.

"Det var inte direkt en dans på rosor för dem som upplevde det live häller ska ni veta", mumlade Hera, drottningen av gudarna, irriterat på de dödligas dumhet.

"…och så blev det en väldig strid mellan gudarna och titanerna", fortsatte jag, "och gudarna vann."

"Återigen det var verkligen en förkortad version av det, striden var i århundrader för Olympens skull!"

Några i klassen fnissade.
Bakom mig mumlade Nancy Bobofit till en vän: "Som om vi har nån nytta av att veta det i verkliga livet. Som om det kommer att stå på våra jobbansökningar: Var god förklara varför Kronos åt upp sina barn."

"Om man ska komma någon vart i det här livet så är det verkligen nödvändigt att veta om det", sa Will med rynkad panna.

"Och varför, Jackson", sa mr Brunner, " för att nu parafrasera miss Bobofits förträffliga fråga – varför är det viktigt i verkliga livet?"

Travis och Conner ställde sig upp och började dansa och fick med sig resten av Hermes och halva Apollons bord samtidigt som de skanderade: "Nancy fick så hon teg. Nancy fick så hon teg…"
Innan Keiron bad dem att lugna ner sig så att det kunde återgå med läsningen.

"Om vi ska hålla på att kommentera så här mycket kommer vi inte ens bli färdiga med den första boken innan sommaren är slut", mumlade han under sin andedräkt.

"Nu fick du", muttrade Grover.
"Håll käft", väste Nancy, vars ansikte blivit rödare än hennes hår.
Nancy hade i alla fall åkt dit hon också. Mr Brunner var den ende som någonsin hörde henne säga sådant hon inte borde ha sagt. Han hade radaröron.

Conner fnissade. "Mer som häst öron."

Några av de andra kamparna drog på mun.

Jag tänkte på hans fråga och ryckte på axlarna: "Jag vet inte, magistern."

Percy rynkade på sin panna. Han visste fortfarande inte svaret på sin fråga men kanske skulle han veta efter böckerna…?

"Jag förstår." Mr Brunner såg besviken ut. "Nå, halvt godkänt, Jackson. Zeus gav faktiskt Kronos en blandning av senap och vin som fick honom att spy upp sina övriga fem barn – eftersom de var odödliga gudar – överlevt och växt upp fullständigt oskadda i titanens mage. Gudarna besegrade sin far, skar honom i stycke med sin egen skära och spred ut hans kvarlevor i Tartaros, den mörkaste delen av Underjorden. Och med det lyckligaste slutet är det dags för lunch. Mrs Dodds, kan ni visa vägen tillbaka ut?"

"Det var en väldigt plötslig vändning." muttrade Silena något förvirrat.

Klassen släntade ut. Flickorna höll sig för magen och pojkarna knuffade varandra och uppförde sig som töntar.
Grover och jag skulle just följa efter när mr Brunner sa: "Jackson."
Jag visste vad som väntade.

"Brukar du ofta be Percy stanna kvar? Frågade Poseidon Keiron.

"Nej", svarade Keiron. "Det var första gången."

Jag sa år Grover att fortsätta ut. Sedan vände jag mig mot mr Brunner: "Ja, magistern?"
Mr Brunner hade den där blicken som naglade fast en – intensivt bruna ögon som kunde varit tusen år gamla och sett allt.

"Och du satte huvudet rätt på spiken", sa Katie.

"Du måste lära dig svaret på min fråga", sa mr Brunner till mig
"Om titanerna?"

"Ja, den också", sa Keiron och avbröt sig själv.

"Du behöver inte oroa dig, jag kan den redan", svarade Percy med ett leende mot sin mentor.

"Om det verkliga livet. Och vad dina studier har med det att göra."
"Åh."
"Det du lär dig av mig", sa han, "är livsviktigt. Jag förväntar mig toppresultat av dig, Percy Jackson."
Han pressade mig så hårt att jag ville bli arg.
Jag menar, visst var det ganska coolt de dagar det var frågesport och han klädde sig i romarrustningar och ropade: "Vad där!" och pekade med svärdsspetsen mot kritorna och sa åt oss att rusa fram till svarta tavlan och namnge varenda grek och romare som någonsin levat, och deras mördar, och vilka gudar de dyrkade.

"Wow, det kan inte ens jag", mumlade Michael. "Och jag har varit på lägre i 3 år."

Men mr Brunner förväntade sig att jag skulle vara lika duktig som alla andra, trots att jag är dyslektiker och lider av ADHD och aldrig fått mer än godkänt i hela mitt liv.

"Du har fått mer en godkänt på mina lektioner, Percy, men jag antar att du aldrig hann få ditt betyg med tanken på allt som hände."

"Verkligen?" sa Percy med ögonen stora av förvåning.

"Vad fick Percy för betyg?" frågade Annabeth nyfiket.

Keiron kastade en frågande blick mot Percy som nickade mot honom innan han svarade på Annabeths fråga.

"Ett A"

Om möjligt så blev Percys ögon ännu större. "Men det kan intte varra möjliggt", stammade han. "Det måste ha skett ett misstag jag, jag, kan inte ha fått ett A!"

"Jag kan försäkra dig att inget misstag har hänt", sa Keiron lugnt.

"Jag är så stolt över dig Percy", mumlade Poseidon plötsligt i Percys öra.
Percy log mot hans pappa och gav Poseidon en kram fortfarande något förvånad över hans betyg.

Nej – han förväntade sig inte att jag skulle vara lika duktig. Han förväntade sig att jag skulle vara duktigare. Men jag kunde helt enkelt inte lära mig alla namn och fakta, och än mindre stava dem.
Jag mumlade något om att jag skulle anstränga mig mera.
Mr Brunner kastade en lång, sorgsen blick på stelen, som om han hade deltagit i den där flickans begravning.

"Hade du det?" frågade Katie.

"Faktiskt inte, men jag kände hennes föräldrar, de var så förkrossade över deras dotters död.

Han sa åt mig att gå ut till de andra och äta lunch.
Klassen hade samlats ute på museets trappa, där man kunde titta på fotgängare på Fifth Avenue.
Det drog ihop sig till ett riktigt oväder: moln som var svartare än någonsin sett skockades på himlen över staden. Jag tänkte att det kanske hade med växthuseffekten eller något att göra, för vädret i hela delstaten New York hade varit knäpp ända sedan i julas.

Percy spärrade upp sina ögon. Det var så uppenbart, varför hade han inte kommit på det förens nu.

"Någonting hände runt jul eller hur? Någonting som har med er att göra?"

"Ja Percy det hände faktiskt något då men jag är säker på att boken kommer förklara allt", svarade Hiesta mjukt, hon hatade när hennes familj bråkade och hoppades att de här böckerna skulle kunna hjälpa dem.

Det hade varit väldiga snöstormar, översvämningar och löpeldar efter blixtnedslag. Jag skulle inte bli förvånad om en orkan var på väg.
Ingen annan verkar ha märkt något. Några av killarna kastade kex på duvorna. Nancy Bobofit försökte stjäla något ur en dams handväska, och mrs Dodds såg förstås ingenting.

"Förstås", upprepade Annabeth och glodde på boken.

"Annabeth du vet väl att du pratar med en bok?" frågade Percy och ångrade sig så fort han sagt klart meningen.

"Åh, du är så körd Percy", mumlade Grover medlidande.

Förvånansvärt så lugnade Annabeth ner sig och skrattade till och med.

"Du har rätt Percy", fnös hon. "Det är verkligen fånigt att jag pratade med en bok."

"Vad hände precis, jag var säker på att hon skulle mörda dig" sa Luke med ett höjt ögonbryn så att hans ärr framhävdes mer och såg mellan Annabeth och Percy. Flera stycken nickade åt hans ord helt överens.

Grover och jag satt på kanten till fontänen, en bit bort från de andra. Om vi gjorde de skulle folk kanske inte förstå att vi kom från den skolan – skolan för nördar och töntar som inte klarade sig någon annanstans.

Åh Percy, tänkte Poseidon sorgset. Jag önskar att jag kunde göra något åt allt det här.
Men tyvärr till och med en gud kan inte fixa allt.

"Kvarsittning?" frågade Grover.
"Nä", sa jag. "Det får man inte av mr Brunner. Jag önskar bara att han skulle lämna mig i fred nån gång. Jag är ju inget geni direkt."
Grover sa ingenting på en stund. Sedan, när jag trodde att han skulle komma med någon djup, filosofisk kommentar för att få mig att känna mig bättre till mods, sa han: "Kan jag få ditt äpple?"

"Verkligen", sa Will häpet. "Varför sa du så?"

Grover rodnade vansinnet. "Jag ville trösta Percy", förklarade han. "Men jag visste inte vad jag skulle säga och jag blev liksom hungrig av allt tänkande…"

Jag var inte så värts hungrig, så jag gav det till honom.

"Men du åt väl också?"

"Jadå pappa senare." När Percy kom och tänka på det hade han faktiskt inte hunnit äta alls så mycket den dagen.

Jag tittade på raden av taxibilar som körde längs Fifth Avenue och tänkte på min mammas lägenhet som låg bara en bit bort. Jag hade inte sett henne sedans i julas. Jag ville så hemskt gärna hoppa in i en taxi och åka hem.

Percy suckade tyst och fäste blicken mot golvet, han önskade nästan att han valt att åka till sin mamma men om han hade gjort det vem vet och han ens skulle vara här nu.

Hon skulle bli glad och se mig och krama om mig, men hon skulle bli besviken också. Hon skulle skicka mig raka vägen tillbaka till Yancy Academy och påminna mig om att jag måste försöka, även om det här var min sjätte skola på sex år och att jag förmodligen skulle bli relegerad igen. Jag skulle inte stå ut med hennes sorgsna blick.

"Du älskade verkligen din mamma eller hur?" frågade Persefone med en mjuk röst.

Percy nickade bara för rädd att se upp från golvet så att alla skulle se att han hade tårar i ögonen.
Plötsligt kände han ett par starka armar lindas runt honom och drog in honom i en kram och Percy vände sitt huvud mot sin pappas skjorta och njöt av känslan av en förälders trygga armar runt honom.

Mr Brunner hade parkerat sin rullstol vid foten av handikaprampen. Han åt selleri och läste en pocketbok. Ett rött paraply stack upp från ryggstödet på hans rullstol, så att det såg ut som att han satt vid ett motoriserat kafébord.
Jag skulle precis packa upp min smörgås när Nancy Bobofit dök upp framför mig med sina äckliga vänner – hon hade väl tröttnat på att stjäla från turister – och dumpade sin halvätna lunch i knäet på Grover.

"Usch."

"Hoppsan." Hon flinade mot mig med sina sneda tänder. Hennes fräknar var orangefärgade, som om någon hade sprutmålat hennes ansikte med flytande ostbågar.

Både Travis och Conners ögon lös upp.

"Nej", sa Annabeth tydligt. "Vad ni än tänker på är svaret nej."

"Men tänk om…"

"Nej"

"Män ..."

"Nej"

Jag försökte hålla mig lugn. Skolkuratorn hade sagt åt mig miljoner gånger och att jag måste räkna till tio och försöka kontrollera mitt humör. Men jag blev så arg att det svartnade för ögonen. En våg röt i öronen på mig. Jag minns inte att jag rörde vid henne, men i nästa ögonblick satt Nancy på rumpan i fontänen och skrek:
"PERCY KNUFFADE MIG!"

"Jag minns faktiskt fortfarande inte hur det gick till."

"Ofta när ett halvblod känner en eller flera starka känslor blir det för mycket för dem och deras krafter aktiveras så att säga", förklarade Athena.

Mrs Dodds materialiserade sig bredvid oss.

Hades rynkade pannan. Det var någon som mrs Dodds påminde honom om…
Hans blod tycktes bli kallt. Å nej! Han var definitivt i trubbel. Eller han var i alla fall på väg att hamna i trubbel. Hades insåg att det bara fanns en sak han kunde göra.

"Percy, jag ber om ursäkt för det som kommer att hända", sa han alvarligt.

Percy såg men förvåning på de dödas konung. "Det gör inget ingen blev skadad."

"Broder vad gjorde du", frågade Poseidon med en viss kant i rösten som inte varit där innan.

Hades öppnade munnen för att svara men Percy han före.

"Pappa det spelar ingen roll farbror Hades bad ju om ursäkt."

Både Poseidon och Hades stirrade på Percy chockade. "Farbror?" frågade de i mun på varandra.

Percy rodnade. "Ja du är ju min pappas bror och du bad om ursäkt och allt… men jag måste inte kalla dig det om du inte vill."

"Det är okej", Hades såg ännu mer chockad när den meningen kom ur hans mun.
Liksom alla andra i paviljongen.

Några av ungarna viskade: "såg du…"
"…vattnet…"
"…som om det tog tag i henne…"
Jag visste inte vad de pratade om. Det enda jag visste var att jag låg illa till igen.

Percy fick många medlidande blickar mot hans håll. Det flesta andra halvblod hade hamnat i ungefär samma situationer som Percy (även om Percy verkar ha mest otur) så de kunde sympatisera med honom.

Så fort mrs Dodds var säker på att lilla Nancy var okej och hade lovat att köpa en ny skjorta åt henne i museets presentbutik, och så vidare, och så vidare, vände hon sig mot mig. En triumferande eld brann i hennes ögon, som om jag hade gjort något hon väntat på hela terminen.

"Och det hade hon", mumlade Percy för sig själv.

"Nu raring…"
"Jag vet", muttrade jag. "Jag ska få sudda skrivböcker i en månad."

"Nej!" skrek Travis. "Du ska aldrig ge förslag på vilket straff man ska ha det blir bara värre då."

"Japp den lärdomen kunde jag gått ha behövt då"

"Ja du skulle verkligen inte ha sagt som du gjorde då", sa Grover.

Det skulle jag inte ha sagt.
"Följ med mig", sa mrs Dodds.

"Nej, nej, nej", skanderade de få vänner och familj Percy hade fått på lägret.

"Vänta!" skrek Grover. "Det var jag som knuffade henne."

Alla i lägret stirrade på Grover med förvåning och misstro.

"Tack Grover", sa Percy när han märkte att hans vän började bli obekväm med alla blickar.

"Det var inget, jag gjorde bara mitt jobb", sa Grover med en rodnad.

"Och jag är tacksam för det", försäkrade Percy bestämt.

Jag stirrade bedrövat på honom. Jag kunde knappt fatta att han försökte ta på sig skulden. Grover var livrädd för mrs Dodds.
Hon blängde så stint på honom att hans fjuniga haka darrade.
"Det tror jag inte, Underwood", sa hon.
"Men..."
"Du – stannar – här."

"Vem röstar för att nominera henne till "årets mest skrämmande lärare" pris?"

Varje hand höjdes.

Grover såg förtvivlat på mig.
"Det är okej", sa jag till honom. "Tack för försöket."
"Raring", röt mrs Dodds. "Nu"
Nancy Bobofit log självbelåtet.
Jag gav henne lyxvarianten av jag-ska-döda-dig-blick.

"Du vet Percy, den blicken är faktiskt mycket skrämmande", sa Grover med en rysning.

Jag hade inget emot att hamna i knippa för att ha knuffat henne.
Jag önskar bara att jag kunde kom ihåg att jag hade gjorde det.
Jag vände mig mot mrs Dodds, men hon var inte där.

"Var någonstans var hon då?"

"Om vi läser får vi svaret."

Hon stod vid ingången till museet, på trappans krön, och gjorde otåliga tecken åt mig att komma.
Hur hade hon tagit sig dit så fort?
Det där hände mig ofta, att min hjärna somnade eller något – och i nästa ögonblick vet jag att jag har missat något, som om en pusselbit ramlat ut ur universum och jag bara står där och stirrar på hålet efter den.

"Du har väldigt konstiga liknelser, Percy", sa Annabeth roat.

"Ja, men det är så jag känner", sa Percy med en axelryckning.

Skolkuraturen hade sagt att det beror på min ADHD, som fick min hjärna att misstolka saker och ting.
Jag gick upp mot mrs Dodds.
Halvvägs uppför trappan kastade jag en blick över axeln på Grover. Han såg blek ut och tittade från mig till mr Brunner och tillbaka igen, som om han ville att mr Brunner skulle lägga märke till vad som höll på att hända… men mr Brunner var helt uppslukad av sin roman.

"Självklart var han det", mumlade Poseidon som började bli trött av att hela tiden oroa sig över hans sons säkerhet och vad som kommer att hända.

Jag såg mot ingången. Mrs Dodds hade försvunnit igen. Nu befann hon sig inne i byggnaden, i slutet av gången i entrén, och vinkade åt mig att jag skulle skynda på.
Okej, tänkte jag. Hon tänker tvinga mig att köpa en ny skjorta åt Nancy i presentbutiken.

"Jag önskar nästan det", muttrade Percy.

Men det var tydligen inte vad hon hade i tankarna.
Jag följde med henne längre in i museet. När jag äntligen hann ikapp henne, var vi tillbaka på den grekisk-romerska avdelningen.
Med undantag av oss var salarna tomma.

"Det var faktiskt rätt så konstigt", sa Annabeth. "Det var antagligen nära lunch tid så jag förstår att det inte kan ha varit så mycket folk där just då men någon förutom er borde ha varit där."

Mrs Dodds stod med armarna i kors framför en stor marmorfris föreställande de grekiska gudarna. Hon utstötte ett konstigt ljud långt nere i strupen – nästan som om hon morrade.

"Vem exakt är mrs Dodds?" frågade Poseidon och Zeus samtidigt för en gångs skull helt överens.

"Ingen bra person", svarade Percy.

Jag skulle ha varit nervös även om hon inte låtit så.
Det var läskigt att vara ensam med en lärare, särskilt mrs Dodds. Det var något med hennes sätt att titta på frisen, som om hon ville pulverisera den…

"Det var antagligen sant."

"Och än en gång slår du huvudet rakt på spiken."

"Du har ställt till problem för oss, raring", sa hon.
Jag tog det säkra före det osäkra. Jag sa: "Ja, mrs Dodds."

"Sen när har du brytt dig om det, Perce", frågade Grover

"Jag kände att det var det bästa alternativet med tanken på att en lärare bokstavligen morrade åt mig."

Hon drog i läderjackans ärmar. "Trodde du verkligen att du skulle kunna göra det ostraffad?"
Uttrycket i hennes ögon var inte bara vansinnigt. Det var ondskefullt.
Hon är lärare, tänkte jag nervöst. Hon kommer inte att göra mig illa.

"Tja, monster kan ibland förklä sig till lärare", sa Malcolm hjälpsamt.

"Vi borde verkligen göra något åt det, det är ett av de vanligaste sätten på hur att ett halvblod blir dödad", sa Annabeth något frustrerat.

"Det kan vara en av de saker vi borde försöka förändra."

Många nickade till barnen av Athenas ord med beslutsamma utryck, både bland halvblod och gudar.

Jag sa: "Jag ska försöka bättra mig, mrs Dodds."
Åskmuller fick byggnaden att skaka.

"Wow, det måste varit öronbedövande om åskan fick hela byggnaden att skaka", sa Chris något chockad.

"Vi är inga idioter, Percy Jackson", sa mrs Dodds. "Det var bara en tidsfråga innan vi avslöjade dig. Erkänn, så blir ditt lidande inte lika smärtsamt."

Den meningen fick många skräckslagna blickar.

Poseidon var alldeles blek och stirrade med fasa på son enda halvblods son.
Nämna son var alldeles för inne i boken handling för att märka det men Hiesta uppfattade det och kramade sin brors hand tröstande.

Jag visste inte vad hon pratade om.
Det enda jag kunde komma på var att lärarna måste ha hittat förrådet av godis jag gömt i sovsalen och sålt till de andra eleverna.

"Du gjorde vad!" skrek Annabeth och blängde på Percy. "Att du vågar sälja sådant olagligt…"

"Annabeth, det var godis inte massförstörelse vapen." Percy himlade med sina havsgröna ögon.

Eller så kanske de hade fattat att jag kopierat min uppsats om Tom Sawery på internet utan att ha läst boken, och nu skulle det stryka mitt betyg. Eller ännu värre, tvinga mig att läsa boken.

De vid Athenas och Ares bord grimaserade.

"Hur kan du hoppat över att läsa en sådan intressant bok", utbrast Malcolm med ett förfärat utryck i sitt ansikte.

"Du är kanske inte så illa i alla fall, Percy", sa Clarisse." Tack gudarna att du inte valde att läsa en sådan tråkig bok."

"Någon annan som tycker att det är intressant att två grupper av halvblod tycker så tvärt i mot varandra omkring samma sak", frågade Charles Beaukendorf (fast alla kallade honom bara för Beaukendorf) som hittills varit tyst roat.

"Nå?" sa hon uppfordrande.
"Mrs Dodds, jag vet inte…"
"Din tid är ute."

Den goda stämningen försvann genast och de i lägret såg med fasa mellan boken och Percy.

Sedan hände något väldigt konstigt – en tidslucka till.
Mrs Dodds började förändras.
Hennes ögon lyste som glödande grillkol. Fingrarna blev längre och längre och förvandlades till klor. Hon väste. Jag menar som en kobra, alltså. Och hennes jacka smälte och förvandlades till stora, läderaktiga vingar.
Hon var inte mänsklig. Hon var en rynkig hagga med fladdermusvingar och klor, och hon hade munnen full av gula huggtänder,

"Du sände en Furie efter min son!" vrålade Poseidon mot Hades.

"Jag har bet om ursäkt!"

"Det förändrar inte att du faktiskt gjorde det!"

"Pappa det är okej, ingen skadades, kan ni snälla lugna ner er", sa Percy och försökte lugna ner situationen.

"Din son har rätt Poseidon", sa Zeus vilket fick hans två bröder att se chockat på honom. "Ni måste lugna ner er och vi diskuterar det här senare."

Poseidon och Hades insåg båda logiken i det. Det var inget smart att starta en skrik match mitt framför alla.
De nickade, båda något motvilligt.

och hon skulle just slita mig i stycken.
Sedan blev illusionen ännu konstigare.
Mr Brunner, som hade befunnit sig utanför museet ett ögonblick tidigare, kom rullande in i salen med en penna i handen.

"Är vi säkra på att en Furie inte kan skapa illusioner, för det där var bara helt och hållet konstigt", sa Conner med ett lätt förvirrat utryck.

"Det var ingen illusion, men det var verkligen jätte konstigt för mig med", fnös Percy med ett skratt.

"Vad där, Percy!" ropade han och kastade pennan genom luften.
Mrs Dodds kastade sig över mig.
Med ett skrik hoppade jag åt sidan och kände klorna vina genom luften, precis intill örat på mig. Jag tog emot kulspetspennan, men när jag fick den i handen var den inte en penna längre. Den var ett svärd – mr Brunners bronssvärd, som han alltid använde när vi hade frågesport.

"Du använder ett magiskt bronssvärd till pek-pinne i en frågesport?"

Mrs Dodds snodde mot mig med ett mordiskt uttryck i ögonen.
Jag fick spaghetti i knäna. Händerna skakade så häftigt att jag nästan tappade svärdet.

Ares fnös. "Du kan inte komma långt i en strid om du beter dig sådär."

Percy rodnade något. "Ja men det var min första strid mot ett monster som jag förut bara trodde fanns i gamla myter och legender så jag tyckte faktiskt det gick bra för det", sa han sen häftigt till sitt försvar.

Poseidons varnande blick hindrade Ares från att säga något mer om den saken.

Hon morrade "Dö, raring!"
Och flög rakt mot mig.
Total skräck tog över min kropp. Jag gjorde det enda naturliga. Jag svingade svärdet.

"Jag förstår mig verkligen inte på hur du gör det där", sa Luck och lutade sig framåt mot boken som om han ville lista ut alla dess hemligheter.

Percy ryckte hjälplöst på axlarna. "Jag vet verkligen inte häller."

"Du måste vara en naturlig då."

Metallklingan träffade henne i axeln och fortsatte genom hennes kropp som om han var gjord av vatten.
VÄÄSSSS!
Mrs Dodds var som ett sandslott framför en jätte-fläkt.

"Allvarligt du har de mest konstiga liknelser."

Hon exploderade i ett moln av gult damm. Hon förintades på fläcken, utan att lämna något annat efter sig än svavellukt och ett dödstjut och isande, ondskefull kyla – som om de där lysande röda ögonen fortfarande stirrade på mig.
Jag var ensam.
Jag höll i en kulspetspenna.
Mr Brunner var inte kvar. Det fanns ingen där förutom jag.

"Allt det där måste ha känts fruktansvärt förvirrande för dig."

"A under drift av året."

Händerna darrade fortfarande. Min lunch måste ha varit förgiftad svamp som gav hallucinationer eller något.
Hade jag inbillat mig alltsammans?
Jag gick tillbaka ut.
Det hade börjat regna.
Grover satt vid fontänen med en museikarta som ett tält över huvudet. Nancy Bobofit

"Åh, nej måste vi lyssna mer på henne igen."

"Oroa er inte, jag tror att det är det sista som vi hör om henne."

"Tänk?"

"Tja, hela den där perioden var väldigt förvirrande och jag minns inte allting som hände."

stod fortfarande där, genom blöt efter simturen i fontänen, och pratade muttrande med sina äckliga vänner. När hon fick syn på mig sa hon:
"Jag hoppas att mrs Kerr gav dig stryk!"

"Vem är mrs Kerr?"

"Diset", insåg Persefone och såg medlidande på Percy. "Det är meningen att det ska dölja allt men du stod ansikte mot ansikte med ett monster så det skulle bli svårt för diset att dölja från dig."

Kamparna nickade glada att de fått sin förklaring.

Jag sa: "Vem då?"
"Vår lärare, dumskalle!"
Jag blinkade. Vi hade ingen lärare som hette mrs Kerr. Jag frågade Nancy vad tusan hon pratade om. Hon bara himlade med ögonen och struntade i mig.

"Gudar vilken otrevlig tjej."

Jag frågade Grover var mrs Dodds var någonstans.
Han sa: "Vem då?"
Men han gjorde en paus först och ville inte möta min blick,

"Travis."

"Och Conner?"

"Jag tror att vi behöver ge en viss satyr en lektion om hur man ljuger."

"Jag tror att du har alldeles rätt."

Grover stirrade med fasa mellan bröderna Stoll som log oskyldigt mot honom.

så jag trodde att han drev med mig.
Åskan mullrade.
Jag fick se mr Brunner under sitt röda paraply, där han fortfarande satt vid rampen och läste som om ingenting hänt.
Jag gick bort till honom.
Han höjde tankspritt blicken. "Se där, min penna. Var vänlig ta med dig egna skrivdon i framtiden, Jackson."

"Se där är en som kan ljuga perfekt!"

"Men Keiron har ju haft år-tusende på sig att öva är inte det fusk?"

"Allt är tillåtet mellan upptåg och krig."

Han ryckte åt sig pennan. Jag hade inte ens märkt att jag fortfarande höll i den.
"Magistern", sa jag, "var är mrs Dodds någonstans?"
Han stirrade tomt på mig. "Vem då?"
"Läraren som var med på utflykten. Mrs Dodds. Matteläraren."

"Jag började ärligt att tro att allt var ett skämt där och att någon skulle hoppa fram och vissa den dolda kameran."

Han rynkade pannan och lutade sig framåt och såg aningen bekymrad ut. "Percy, det finns ingen mrs Dodds med på den här utflykten. Såvitt jag vet har det aldrig funnits nån mrs Dodds på Yancy. Mår du riktigt bra?"

"Och det var slutet av det första kapitlet vem skulle vilja läsa nästa?"

"Om ingen har något i mot skulle jag vilja läsa", sa Athena raskt. "Det här böckerna visade sig faktiskt inte bara innehålla strunt utan var ganska intressanta."

Boken seglade snart från hand till hand till den kom till Athena som slog upp det andra kapitlet.

"Okej titeln på kapitlet är: " Tre gamla damer stickar dödens sockor…"