"Jag skulle vilja läsa", sa Conner.
Alla i lägret stirrade på honom med chockade blickar på deras ansikten.
Världen måste ha börjat gå under om Conner Stoll, en av de bästa upptågsmakarna i lägret, skulle frivilligt vilja läsa en bok.
"Va varför skulle du vilja göra det", stammade Travis och stirrade på sin bror som om ett extra huvud hade vuxit ut på honom.
"Som vi redan har konstaterat så är den här boken faktiskt riktigt intressant", förklarade Conner, "Och om jag läser nu slipper jag göra det senare", avslutade han med en grimas.
Kamparna andades ut, det lät mer som Conner.
Conner stod upp och hämtade boken från Athena och satte sig sen vid Hermes bord igen bredvid sin bror och pappa innan han slog upp rätt sida.
"Okej, namnet på kapitlet är:
Grover står plötsligt där med brallorna nere"
Läger deltagarna brast i skratt när Conner läste det.
Grover rodnade enda upp till hans hårfäste och duckade med hans huvud så att bara hans lockiga hår stack upp från under bordet.
Percy harklade sig diskret och vinkade åt Conner att fortsätta läsa så att hans vän inte behövde vara syndabocken så länge.
Dags att bikta sig; jag dumpade Grover så fort vi kom till bussterminalen.
Poseidon såg på Percy med en besviken blick.
"Jag trodde att ni kom överens om att Grover skulle följa dig hem."
Nu var det Percys tur att rodna. "Jo, ja, eh, vi hade kommit överens om det, men Grover höll verkligen på att skrämma mig med sitt muttrande och det var inte precis någon som förklarade något för mig just då varför det var så viktig att Grover skulle följa med mig!"
Poseidon suckade tyst, han kunde inte vara arg på sin son för han hade en poäng, och det skulle var hyckleri av honom om han började föreläsa Percy, han hade inte ens varit där själv för att skydda honom, för gudarnas skull han visste inte om något av det som hänt med sin son just då!
Jag vet, jag vet. Det var taskigt.
"Tja du insåg åtminstone det", sa Katie enkelt.
Men Grover höll på att skrämma livet ur mig där han satt och tittade på mig som om jag vore död och muttrade: "Så här går det alltid!" och "Varför händer det alltid i sjätte klass?"
"Okej, jag skulle också ha stuckit om någon skulle ha muttrat så", sa Will frånvarande.
Annabeth såg fundersam ut. "Varför är det egentligen oftast i sjätte klass?"
Många ryckte på axlarna samtidigt som andra också började se fundersamma ut.
"Kanske har det med mognad att göra", föreslog Persefone.
"I sådana fall skulle inte monster börja upptäcka pojkar förens de var runt tjugo år gamla", fnös Artemis hånfullt.
"Det stämmer knappast, syster", sa Apollon med en förolämpat ansiktsuttryck och blängde på henne.
"Vi kanske ska undersöka det vid en senare tidpunkt", sa Hermes milt och försökte undvika ännu ett bråk mellan de två tvillingarna.
När ingen sa något mer fortsatte Conner läsa igen.
När Grover blev upprörd blev hans blåsa full, så jag blev inte förvånad när han så fort vi kommit av bussen fick jag lova att vänta på honom och sedan rusade raka vägen till herrtoaletten.
"Jag antar att jag borde ha misstänkt någonting där, du gör aldrig som någon säger frivilligt så fort", muttrade Grover under sin andedräkt.
I stället för att vänta hämtade jag min resväska, smet ut från terminalen och tog första bästa taxi upp till norra delen av Manhattan.
"Hörnet av East 104th Street och Prince Avenue", sa jag till chauffören.
"De låter en 12 pojke åka taxi utan någon som helst information och uppgifter från någon vuxen?", frågade Silena förvånat.
"Det är New York", sa Percy som om det förklarade allt.
Några ord om min mamma innan ni träffar henne.
Poseidon lutade sig framåt något, nästan omedvetet. Han undrade hur Sally var efter 12 år och hur hon hade det. Hon förtjänar verkligen det bästa i världen.
Hon heter Sally Jackson och hon är världens bästa människa,
"Åh", kuttrade tjejerna i lägret.
"Du älskar verkligen din mamma väldigt mycket", konstaterade Hiesta med ett leende.
"Hon är bäst." Percy rodnade något, men han tvekade inte det minsta när han sa så.
Hefaistos rynkade pannan. Varför kunde inte hans mamma Hera vara trevligare?
Det enda hon gjorde hela dagarna var att klaga och skrika på Zeus på grund av hans många, många älskare. Även om han knappt hade skänkt henne någon tanke innan efter att hon hade kastat ner honom från Olympiern, önskade han att hon kunde vara åtminstone något mera trevlig ibland.
Borta vid Ares bord var nämnda gud ner sjunken i samma tankar som sin bror, Hefaistos.
vilket bara bevisar min teori om att de bästa människorna har den värsta oturen.
"Det ligger något i det", mumlade Luke förbittrat och tänkte på hans gamla vän Thalia, hon hade inte förtjänat hennes öde. Allt var gudarnas fel.
Hennes föräldrar dog i en flygplanskrasch när hon var fem,
Alla blängde på Zeus.
"Vad?", frågade han irriterat.
"Flygplanskrasch", förklarade Hades som om han pratade med en fem-åring med ett nedlåtande ansiktsuttryck. "Det är ditt territorium."
"Jaha, och varför måste alla alltid anta att det är mitt fel", snäste Zeus tillbaka. "Har ni någon aning om hur många flygplan jag har räddat från att krascha? Ni kanske inte är medvetna om det, men det finns vind gudar här i världen som har fattat ett tycke för att tävla om vem som kan få ner mest flygplan, det är oftast deras fel, det kan också vara tekniska fel med ett plan på grund av de dödligas misstag, varför antar ni att det är mitt fel hela tiden?!"
"Du har rätt", sa Percy och försvarade hans farbror. "Det var ett tekniskt fel med flygplanet när experter senare undersökte varför det hade kraschat."
Conner passade på att fortsätta med att läsa efter Percys ord och därför missade alla Zeus förvånade blick när han såg på Poseidons son.
och hon växte upp hos en farbror som inte brydde sig särskilt mycket om henne.
"Idiotiska man, varför brydde du dig ens om att anta henne om du ändå inte brydde dig", muttrade Artemis irriterat.
Apollon som var den enda som hört vad hon sa, nickade medhållande för en gångs skull helt överens med sin tvilling syster.
Hon ville bli romanförfattare, så när hon gick i gymnasiet arbetade hon hela tiden för att få råd att gå på ett college där de hade skrivarkurser.
"Det måste ha varit tufft att hinna med allt", mumlade Lee, han började tycka synd om Percys mamma och om hans instinkter var rätt så kommer hennes liv inte bli bättre snart, snarare tvärt om.
Men så fick hennes farbror cancer och hon blev tvungen att sluta gymnasiet när hon var inne på sista året för att ta hand om honom.
"Hur vågar den mannens sjukdom hindra henne från att avsluta hennes utbildning", muttrade Athena argt. "Det är därför det finns sjukhus, för att ta hand om sjuka människor."
"Men aså, duh, det är för såna sjuka personer som det finns sjukhus till", sa Afrodite och himlade med hannes vackra ögon.
Athena såg på den andar gudinnan med ett förfärat ansiktsuttryck, hur kunde Afrodite ha tänkt samma sak som hon själv?!
När han dog stod hon utan pengar,
"Utan pengar kan man inte ta sig långt i den här världen", mumlade Travis med en grimas.
utan familj
"Stackarn", sa Silena medlidande.
och utan utbildning.
"Det är verkligen synd om henne nu", sa Malcolm tyst.
Den enda gången hon hade tur var när hon träffade min pappa.
"Åh", kuttrade åter igen alla tjejer i lägret. Men den här gången var det Poseidons tur att rodna något.
Jag har inga minnen av honom, bara en slags varm känsla – och kanske en flyktig minnesskymt av hans leende.
Poseidon såg chockad ut. "Kommer du ihåg det?!"
"Jag undrar också det + varför du över huvud taget var där när vi ett: inte skulle ha några flera barn och två: ifall man har brutit mot regel ett, skulle vi inte besök barnen då."
"Han är min son, jag kunde inte bara överge honom", muttrade Poseidon tillbaka mot Zeus.
Percy hade undertiden hans pappa och Zeus diskuterat sett med stora ögon mot Poseidon.
"Men jag trodde inte att du hade besökt", sa han till slut.
"Främst när du var yngre innan du skulle kunna komma ihåg mig", erkände Poseidon.
Conner harklade sig. "Om ni inte har något i mot skulle jag – och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här – vilja fortsätta med att läsa så att vi någon gång, helst det här året, faktiskt blir klar med den här boken."
När ingen invände sökte han snabbt upp rätt stycke och började åter igen läsa.
Mamma tycker inte om att prata om honom, för det gör henne ledsen.
Många av halvbloden i paviljongen såg sorgsna ut, de kände igen deras egna föräldrars beteende från hur boken beskrivde Percys mamma. När ens förälder väl träffat en gud/gudinna så skulle de bli svårt att glömma, och de skulle alltid längta efter guden/gudinnan.
Hon har inga foton.
Gudarna och gudinnorna skruvade besvärat på sig, de hade aldrig hört från ett halvblods perspektiv hur det kunde vara efter att de hade lämnat den dödliga.
Ni förstår, de var inte gifta. Hon har talat om för mig att han var rik och betydelsefull,
"Tja, rik och betydelsefull stämmer åtminstone", mumlade Persefone tyst.
och att deras förhållande var en hemlighet. En vacker dag gav han sig ut på en viktig resa över Atlanten och kom aldrig tillbaka.
"Förlåt mig för det, jag ville stanna men jag var tvungen att åka för att skydda dig och din mamma", mumlade Poseidon ångerfullt.
"Det är okej, jag förstår nu, vi kan inte ändra det förflutna bara framtiden." Percy log mot sin pappa.
Försvunnen till havs, sa mamma. Inte död. Försvunnen till havs.
"Wow, en lögn i en sanning", sa Travis imponerat. "Respekt aså."
"Den här generationen är konstig", muttrade Hera när hon såg på de stojande och högljudda halvbloden i paviljongen.
Hon tog ströjobb, gick på kvällskurser och läste in gymnasiet, och försökte uppfostra mig på egen hand.
"Det är såna som hon som bevisar att kvinnor kan klara sig alldeles ut märkt utan en man", sa Artemis gillande.
"Ja det borde finnas mer som henne i världen", nickade Athena instämmande.
De två gudinnorna delade en förtjust blick med varandra.
Hon klagade aldrig och blev aldrig arg. Inte en enda gång.
"Vilken otrolig person", sa Will. "Jag förstår varför du älskar din mamma så mycket Percy."
Percy nickade instämmande åt Apollons sons ord.
Percy hade trott att det skulle vara mera smärtsamt att läsa om hans mamma än mot vad han kände nu, men han insåg att det var mycket lättare med hans pappa där och alla hans vänner.
Men jag visste att jag inte var lätt att uppfostra.
"Jag skulle bli förvånad om något halvblod var det", fnös Michael.
"Det är antagligen sant, men om det skulle var någon typ av halvblod som inte var besvärliga skulle det var ett bara till Athena", svara Lee hans halvbror.
Tillslut gifte hon sig med Gabe Ugliano,
De i paviljongen såg med mera intresse på boken, de hade undrat nu ett tag vem den där Gabe Ugliano egentligen var.
som var trevlig de första trettio sekunderna vi kände honom och sedan bekände färg och visade sig vara världens tölp.
Halvbloden blängde på boken, de hade haft en dålig känsla om Gabe redan från början och de hade en känsla att Percys bok-jag inte alls hade berättat det värsta ännu.
När jag var liten gav jag honom smeknamnet Stinkande Gabe.
Det kunde höras spridda skratt runt om i paviljongen.
"Stinkande Gabe", flämtade Conner ut. "Varför kallade du honom för det?"
Percy suckade, han visste att det skulle komma nackdelar med att läsa några böcker om hans liv men nu var det bara att bita ihop och komma vidare. "Boken kommer förklara", svarade han kort.
Jag skäms, men så är det. Karln stank som en möglig vitlökspizza i svettiga gymnastikbyxor.
Flera stycken såg illamående ut.
"Usch." Silena rynkad på sin näsa och försökte att inte föreställa sig den lukten alltför tydligt i hennes sinne. "Hur kunde du ens känna till den lukten?"
"Jag känner till den lukten för att han en gång råkade tappa en möglig pizza bit i mina gymnastikbyxor, låt oss bara säga att jag kastade dem direkt efteråt."
"Vi behövde nog inte den beskrivningen, utan jag tror att de flesta här skulle ha föredragit att du sagt att du bara trodde att Gabe luktade så." Annabeth hy hade fått en svag grön skiftning.
Med både honom och mig på halsen fick mamma det väldigt svårt.
Poseidon stängde sina ögon så att hans son inte skulle se smärta och skulden i dem.
Han borde ha varit där i stället för den där Gabe, han borde aldrig ha lämnat Sally i första hand.
Stinkande Gabe behandlade henne illa, och han och jag kom inte överens… när jag kom hem den dagen är ett bra exempel.
Återigen hade halvbloden i paviljongen en dålig känsla om det i boken.
Jag kom in i vår lilla lägenhet och hoppades att mamma skulle ha kommit hem från jobbet. I stället satt Stinkande Gabe i vardagsrummet och spelade poker med sina kompisar.
"Okej, poker råkar var vårt favorit spel men som boken beskriver det verkar det ha en negativ innebörd", sa bröderna Stoll.
"Jag har inget i mot själva spelet, men jag gillar inte när Stinkande Gabe spelar det med sina poker kompisar", förklarade Percy.
Teven trumpetade ut kanalen ESPN. Det låg chips och ölburkar över hela mattan.
"Det låter inte som en bra miljö för ett barn att växa upp i", sa Hiesta med rynkad panna.
Utan att höja blicken, och med cigarren i munnen,
"Och det blir bara bättre och bättre", muttrade Annabeth sarkastiskt.
sa han: "Jaså du är hemma."
"Var är mamma?"
"Hon jobbar", sa han. "Har du några stålar?"
Förskräckta flämtningar fyllde luften och boken i Conners händer fick ta i mot flera stycken genomborrande blängningar. Det var ett mirakel i sig att den inte brann upp.
Percy höjde bara ett ögonbryn mot spektaklet. Någonting som han hade lagt märke till var att både gudar och halvblod hade en viss smak för dramatik.
Det var allt. Inget "Välkommen hem. Vad kul att se dig. Hur har du haft det de senaste sex månaderna?"
"Vilken vidrig, hemsk människa", muttrade Katie och fortsatte sedan muttra flera färgstarka beskrivningar om vad hon skulle göra med Gabe om hon någonsin stötte på honom.
De närmast henne flyttade sakta bakåt med skrämda ansiktsuttryck.
Gabe hade gått upp i vikt. Han såg ut som en valross utan betar, i kläder från second hand-butiker. Han hade ungefär tre hårstrån på huvudet, alla kammade över den kala hjässan – som om det skulle göra honom snygg eller något.
De som inte hade sett illamående förut såg definitivt illamående ut nu.
"Den mannen är en förolämpning mot mode", sa Afrodite med en grimas.
Flera av hennes barn nickade instämmande.
Han var föreståndare för elektronikbutiken Electronics Mega-Mart i stadsdelen Queens, men var för det mesta hemma.
"Om han för det mesta var hemma varför fick han över huvud taget jobba kvar där?", frågade Annabeth men fick inget svar.
Jag vet inte varför han inte fått sparken för länge sen.
"Percy och Annabeth tänker likadant, vem hade anat", skrattade Travis och fick genast ta i mot fyra stycken blängningar från Percy och Annabeth + Poseidon och Athena.
Han fick lön varje månad och köpte cigarrer
"Det är inte bra att röka själv och det är verkligen inte bra att röka i närheten av ett barn", muttrade Demeter förbannat.
– som gjorde mig illamående – och öl för pengarna. Alltid öl.
"Och så måste vi lägga till att han är en alkoholist på listan av vilken vidrig person Gabe är."
Så fort jag var hemma förväntade han sig att jag skulle fylla på hans pokerkassa.
Han kallade det för "Hemligheten oss grabbar emellan". Vilket betydde att om jag sa något till mamma, så skulle han slå mig sanslös.
Inga flämtningar fyllde luften den här gången utan alla verkade ha fryst när de stirrade på boken med skräck och fasa.
"Percy…", mumlade Poseidon och avbröt sig själv, han visste inte hur han skulle fortsatta och hans mun tycktes ha blivit otroligt torr.
"Percy", försökte Poseidon igen. "Har Gabe någonsin skadat dig?"
Percy som hade sett ner på marken såg försiktigt upp igen. "Nej…", sa han långsamt, " Gabe har aldrig precis skadat mig fysiskt, han visste nog att om mamma någonsin fått reda på det skulle hon ha lämnat honom konsekvenser eller inte konsekvenser…"
Som en andades lägret ut bara för att frysa igen och stirra på Percy.
"Inte precis…?" frågade Poseidon tyst.
"Han gjorde mera känslomässiga skador än fysiska", sa Percy i samma långsamma ton som förut. "Han brukade säga att jag var en mess och en idiot på grund utav mina dåliga betyg, han sa att du lämnat mig och mamma för att jag inte var värd någonting, att jag var svag. Han brukade säga att det bara var en tidsfråga innan mamma också skulle lämna mig…" längre han Percy inte säga innan han drogs in i en kram från hans pappa.
"Du ska inte tro ett ord av vad Gabe sa, det är inte sant, du är ingen mess eller en idiot och du är definitivt inte svag", viskade Poseidon häftigt i sin sons öra. "Jag lämnade dig och din mamma för att jag var tvungen, jag ville verkligen stanna, och jag kan svära på Styx att din mamma aldrig skulle ens tänka tanken på att lämna dig, hon och jag älskar dig så mycket…"
Ingen av dem sa något mer utan bara kramade varandra.
"Jag har inga pengar", sa jag till honom.
"Bra, stå upp mot det där monstret", muttrade Persefone argt men i en tyst ton så att hon inte skulle störa Poseidon och Percy.
Hades log mot hans hustru och kramade hennes hand.
Han höjde ett flottigt ögonbryn. Gabe kände lukten av pengar som en blodhund, vilket var ganska förvånande eftersom lukten hans egen lukt borde ha dränkt alla andra dofter."
"Dränka alla andra dofter…"upprepade Athena fundersamt innan hon såg på de andra gudarna som verkade ha kommit fram till samma slutsats som hon själv, vilket i sig var förvånande, Athena såg diskret mot Afrodite till Apollon till Ares till Dionysos.
Hon kanske måste ge dem mer kredit.
"Du tog en taxi från bussterminalen", sa han. "Och du betalade förmodligen med en tjugodollarsedel. Och fick sex, sju dollar tillbaka.
"Den kan faktiskt tänka", sa Annabeth hånfullt.
Den som vill bo här får vara med och dela på kostnaderna. Eller hur, Eddie?"
"Vem då?"
Eddie, husets fastighetsskötare,
"Åh."
såg på mig med plågad blick. Han var helt okej, om man träffade honom ensam.
"Kom igen, Gabe", sa han. "Grabben har just kommit hem."
"Ja, äntligen någon som står upp för Percy", jublade Kamparna.
"Eller hur?" upprepade Gabe.
Eddie såg med rynkande ögonbryn ner i sin skål med salta pinnar.
Kamparna slutade jubla.
"Och där sprack vår bubbla", sa Jake.
"Vilken bubbla? Jag har inte sett någon bubbla."
"Äsch, det är bara ett talesätt, glöm det", suckade Jake.
De båda andra killarna släppte sig i kör.
"Usch."
"Okej", sa jag. Jag fick upp en bunt dollarsedlar ur fickan och kastade pengarna på bordet. "Hoppas du förlorar."
"Det är jag säker på att han gör", sa Hermes med ett ondskefullt leende. "Men bara för att vara på den säkra sidan råkar jag veta en bra förbannelse som gör att Gabe kommer förlora varenda tävling i resten av hans liv."
Läger deltagarna brast i skratt och föreställde sig livlig hur det skulle vara för Gabe.
"Vi fick dina betyg, Einstein", ropade Gabe efter mig. "Jag skulle inte vara så kaxig i dina kläder!"
Jag drog igen dörren till mitt rum med en smäll, men egentligen var det inte mitt rum.
"Gick du fel?" frågade Malcolm, han var förvirrad, en känsla som han hatade.
"Tyvärr jag var i rätt rum."
Under skolterminerna var det Gabes "arbetsrum".
"På något sätt så tvivlar jag på att Gabe ens vet vad ordet "arbetar" betyder", fnös Annabeth.
"Tro mig jag har undrat det så länge jag har känt honom", sa Percy instämmande till Athenas dotters ord.
Han arbetade inte med någonting därinne,
"Trodde inte det."
förutom att läsa gamla biltidsskrifter, men han älskade att proppa in alla mina grejer i garderoben, ställa sina leriga stövlar på fönsterbrädet och göra sitt bästa för att få hela rummet att lukta som hans hemska parfym och cigarrer och avslagna öl.
Åter igen blängde alla på boken som om de skulle kunna frammana Gabe därifrån och straffa honom för vilken hemsk människa han är.
"Hades?", frågade Poseidon.
"Ja?"
"När Gabe dör kan du…?"
"Åh, bekymra dig inte om det, jag har det redan ordnat." De två bröderna log osäkert mot varandra, de hade inte varit vänliga och faktiskt agerat sig som bröder i århundrader nu.
Jag la resväskan på sägnen.
Hem kära hem.
"Någon annan som kan upptäcka sarkasmen där?"
Varje hand höjdes.
Gabes lukt var nästan värre än mardrömmarna om mrs Dodds, eller ljudet av den där gamla fruktdamens sax när hon klippte av tråden.
"Hans lukt måste verkligen vara illa då!"
"Tro mig det är ännu värre när man känner lukten i verkligheten."
Men så fort jag tänkte på det, blev jag alldeles knäsvag.
Jag kom ihåg Grovers panikslagna blick, och att han fått mig att lova att inte gå hem utan honom.
"Du vet, Perce, jag fick nästan en hjärtattack när du inte var där när jag kom tillbaka, jag trodde att du hade blivit tagen av ett monster eller något ännu värre."
"Förlåt mig Grover, jag menade inte det", sa Percy ångerfullt.
"Det är okej, men gör aldrig om det bara."
Det två vännerna flinade mot varandra.
Plötsligt löpte kalla kårar längs ryggraden.
Det kändes som om någon … något letade efter mig i detta ögonblick, kanske redan var på väg uppför trappan och just fick långa, fasansfulla klor.
Halvbloden i lägret bleknade, de hade själva upplevt sådana känslor och ibland var de faktiskt sanna eller det kunde också vara en föraning på att någonting farligt skulle hända…
Sedan hörde jag mammas röst: "Percy?"
Halvbloden andades ut. En så länge hade inte faran kommit.
Hon öppnade sovrumsdörren och all min skräck var som bortblåst.
Mamma kan få mig att känna mig väl till mods bara genom att komma in i rummet.
"Mammor har en tendens att få en att känna så", sa Lee med ett leende när han tänkte på sin egen mamma.
Hennes ögon gnistrar och ändrar färg i ljuset. Hennes leende är varmt som ett täcke. Hon har några gråa strimmor i sitt långa bruna hår,
"Den här boken är faktiskt mer beskrivande än vad jag trodde", mumlade Annabeth förvånat.
men jag tänker aldrig på henne som gammal.
Poseidon log, Sally var precis som hon varit för 12 år sedan, hon var en unik och fantastisk kvinna.
När hon tittar på mig känns det som om hon ser allt som är bra med mig och inget av de dåliga.
Jag har aldrig hört henne höja rösten eller säga ett ont ord till någon – inte ens till mig och Gabe.
"Vilken otrolig person", sa Artemis tyst.
"Det är hon verkligen", mumlade Percy.
Han kände sig ledsen när han insåg att hans mamma aldrig skulle le eller prata med honom igen och kröp närmare sin pappa för komfort medans han överväldigas med minnen av hans mamma.
"Åh, Percy." Hon kramade mig hårt. "Otroligt! Vad stor du har blivit sedan i julas!"
Hennes röda, vita och blå Hurra för Amerika-uniform doftade som allt det som är bäst i världen - choklad och lakrits och allt det andra de säljer i godisaffären på järnvägsstationen på Grand Central. Hon hade tagit med sig en stor påse "gratis varuprover" till mig, som hon alltid brukade göra när jag kom hem.
"Åh, jag vill också ha sånt godis", kom det från alla håll i paviljongen.
Vi satt bredvid varandra på sängkanten. Medan jag attackerade de sura remmarna med blåbärssmak, körde hon fingrarna genom mitt hår och krävde att få veta allt som jag inte skrivit i mina brev.
Hon sa inget om att jag blivit relegerad. Det verkade hon inte bry sig om. Men mådde jag bra? Var allt som det skulle med hennes lilla grabb?
"Hon börjar mer och mer likna ett riktigt helgon nu", mumlade Annabeth med ett sorgset leende när hon betraktade Percy.
"Hon är verkligen en god person", sa Malcolm instämmande med sin halvsyster.
Jag sa att hon höll på att kväva mig och "Kom igen, mamma, lägg av" och allt det där, men i hemlighet var jag väldigt, väldigt glad att träffa henne.
"Åh", kuttrade alla tjejer och även några pojkar (även om de skulle förneka det senare).
Percy blev illröd i ansiktet åt allt ståhej och såg upp i paviljongens tak som han plötsligt fann väldigt intressant.
Utifrån vardagsrummet ropade Gabe: "Hallå, Sally – du fixar lite dip med bönsmak, va?"
Jag skar tänder.
Som Percy åter igen gjorde fast i verkligheten. Han gav boken hans lyxvariant av jag-ska-döda-dig-blick.
"Kan inte någon bara zappa in och döda honom", muttrade Katie argt.
"För en gångs skull måste jag säga att jag håller med dig", sa Clarisse och masserade sin panna med sin hand, hon började känna att hon får huvudvärk.
Min mamma var den trevligaste, vackraste kvinnan i världen. Hon borde ha gift sig med en miljonär. Inte med en drummel som Gabe.
Både Percy och Poseidon nickade, helt överens med Percys bok-jag.
För hennes skulle försökte jag låta uppåt när jag berättade om mina sista dagar vid Yancy Academy. Jag sa till henne att jag inte var särskilt deppig för att jag blivit relegerad. Den här gången hade jag klarat mig nästan hela läsåret.
"Om det inte varit för mrs Dodds hade du antagligen klarat hela läsåret Percy", sa Silena vänligt.
Jag hade fått några nya vänner.
"Åtminstone en i alla fall", sa Grover med ett leende.
Jag hade gjort riktigt bra ifrån mig i latin.
"Det hade du verkligen", nickade Keiron.
Och uppriktigt sagt hade slagsmålen inte varit så våldsamma som rektorn påstått.
Jag gillade Yancy Academy. Det gjorde jag verkligen.
Jag friserade vad som hänt så övertygande att jag nästan trodde på det själv.
"Okej, du verkar inte ha några problem med att ljuga", sa Travis.
"Jag föredrar att inte ljuga, utan jag gjorde det bara för mammas skull". Svarade Percy enkelt.
Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på Grover och mr Brunner. Inte ens att behöva försvara sig emot Nancy Bobofits smörgåsar med jordnötssmör och ketchup kändes som något att prata om. Tills den där utflykten till museet …
"Vad då?" frågade mamma. Hennes blick drog i samvetet och försökte rycka ut det hemligheterna. "Var det något som skämde dig?"
"Nej, mamma."
"Du borde ha berättat för Sally, hon skulle ha förstått", suckade Poseidon.
"Jag vet det nu, och om jag skulle få chansen skulle jag ändra det."
Det kändes inte bra att ljuga. Jag ville berätta för henne om mrs Dodds och de tre gamla damerna med garnet, men jag trodde att det skulle låta dumt.
"Om du berättade det för någon annan, ja, men till din mamma, nej."
Hon snörpte på munnen. Hon visste att jag dolde något, men hon pressade mig inte.
"Det är verkligen en bra mamma", sa Will och de andra kamparna nickade överens.
"Jag har en överraskning", sa hon. "Vi ska till stranden."
"Eftersom du är son till havsguden kan jag föreställa mig att du älskar stranden", sa Annabeth med ett leende.
"Stranden är bäst."
Jag spärrade upp ögonen. "Montauk?"
"Åker ni fortfarande ditt?" frågade Poseidon.
"Givetvis, vi älskar det", svarade Percy och hans ögon tycktes glittra när han tänkte tillbaka till alla sommardagar han och hans mamma tillbringade i Montauk.
"Tre nätter – samma stuga."
"När då?"
Hon log. "Så fort jag har bytt om."
"Jag var säker på att jag hörde änglakören sjunga i bakgrunden då."
Det hörde låga skratt runt om i paviljongen när Percy avslöjade den informationen.
Jag kunde inte tro mina öron. Mamma och jag hade inte varit på Montauk de två senaste somrarna, för Gabe hade sagt att vi inte hade råd. Tanken på att få åka dit igen gjorde mig lika upprymd som när jag var liten.
Poseidon log, om än något sorgset, vad skulle han inte ha gett för att vara i Montauk med Sally och deras son.
Gabe dök upp i dörröppningen och morrade: "Dip med bönsmak, Sally! Ska det vara så svårt?"
"Snälla, jag ber, kan inte någon bara gå fram och ge honom en smäll!" nästan morrade Annabeth.
"Jag gjorde det i mitt sinne, tro mig."
Jag ville ge honom en smäll,
"Se, det var det jag sa."
men jag mötte mammas blick och förstod att hon erbjöd mig en överenskommelse: Jag skulle vara snäll mot Gabe en liten stund. Bara tills hon var klar att åka till Montauk. Då skulle vi sticka.
"Ja, ni kommer äntligen bli kvitt med det där monstret!" jublade halvbloden i lägret.
"Det är lätt att ta friheten för given, när man aldrig har blivit fråntagen den", messade Will.
"Det är inte själva friheten utan det sätt som friheten utövas på som i slutänden avgör om friheten själv skall överleva", sa Michael klokt.
"Det är med frihet som med kärlek. Den måste erövras på nytt varje dag", avslutade Lee.
"Eh, okej, om ni inte har något i mot skulle jag vilja fortsätta med att läsa…", sa Conner och stirrade på Apollons barn som om de alla hade blivit fullkomligt galna.
"Jag var just på väg, älskling", sa hon till Gabe. "Vi pratade bara om resan."
Gabes ögon smalnade. "Resan? Menade du allvar med den?"
"Och varför skulle hon inte vara det?", muttrade Katie.
"Jag visste det", muttrade jag. "Han låter oss inte åka."
"Det är klart han gör", sa mamma lugnt. "Din styvfar är bara orolig för pengarna. Det är hela saken." Hon sa orolig. Hon menade arg. Arg för att han skulle få mindre pengar att köpa öl för.
När Conner läste det fick Gabes bok-jag ta i mot en hel rad med förolämpningar och förbannelser.
En sak var i alla fall säker: om Gabe Ugliano någonsin satte sin fot i närheten av Kamphalvblods lägret skulle han inte ta sig levande där ifrån.
"Dessutom", tillade hon, "behöver Gabriel inte nöja sig med dip med bönsmak. Jag ska göra dipsås med sju smaker, tillräckligt för hela helgen. Guacamole. Gräddfil. Rubbet."
"Det var smart sagt, hon har Stinkande Gabe lindat runt sitt lillfinger", sa Silena gillande.
"Kommer ni alltid att kalla honom för Stinkande Gabe från och med nu eller?", frågade Percy med en fnysning.
"Själv klart", sa Conner och avbröt sig själv.
"Ja, det eh, smeknamnet, passar karln så bra också", avslutade Travis för sin bror.
Gabe sken upp.
"Pengarna till resan … de kommer från dina klädpengar, eller hur?"
Luften genomsyrades av ett ljust genomträngande skrik och flera stycken, både halvblod och gudar höll för öronen mot det fruktansvärda oväsendet.
"En kvinna ska inte behöva ha begränsat med kläder! Det är en skandal…!"
Plötsligt tystnade ljudet.
Alla såg mot Afrodites bord där skriket verkade ha kommit ifrån.
Synen som mötte dem fick vissa att blinka till ett par gånger och undra om de sett rätt.
Artemis hade en hand över Afrodites mun och blängde på skärlekens och skönhetens gudinna med en alldeles vild och något galen blick i hennes ögon.
"Är du galen kvinna! Du kunde ha förstört hörseln på flera stycken här inne! Du kunde ha…!" Längre hann Artemis inte säga (eller rättare sagt skrika) innan Apollon reste sig upp och tog tag i sin tvilling syster och till slut lyckade enbart med hjälp av ren kraft dra ut henne från paviljongen.
Det var ett ögonblick när ingen rörde sig och alla tycktes ha fryst i sina platser innan Conner försiktigt frågade: "Ska vi läsa vidare eller ska vi vänta på dem…?"
"Inget behov av att vänta", sa Hermes, "se de kommer nu."
Apollon och Artemis gick tillbaka till sina platser vid Apollons bord.
"Jag är ledsen att jag skrek åt dig Afrodite", sa Artemis genom samman bitna tänder och såg ut att behöva tvinga orden från hennes läppar.
"Det gör inget", sa Afrodite till den andra gudinnan, "om du vill kan vi kanske ha pyjamas-party på lördag om vi är klara med böckerna då, bara oss tjejer alltså, vi kan kolla på film och fixa varandras hår och måla varandras naglar och…"
Artemis såg smått illamående ut. "Nej tack, jag står nog över den här gången.
Och resten av evigheten", tillade hon tyst.
"Ja, älskling", sa mamma.
"Och du är tillbaka i tid för att laga middag på söndag, och du kör inte med min bil nån annanstans än dit och tillbaka igen."
"För gudarnas skull, hon är hans fru inte hans personliga slav!"
"Vi ska vara väldigt försiktiga."
Gabe kliade sig på dubbelhakan. "Om du skyndar på såserna … Och om ungen ber om ursäkt för att han störde pokerpartiet …"
"Det är Percys pengar som håller igång ditt duma pokerparti, du idiot!" fräste Annabeth.
Och om jag sparkar dig där det gör jäkligt ont, tänkte jag.
"Gör det! Gör det! Gör det! ..." skanderade kamparna.
Varför brydde hon sig om vad han tyckte?
"Jag ber om ursäkt", muttrade jag. "Jag ber verkligen om ursäkt för att jag störde ditt oerhört viktiga pokerparti. Var snäll och återgå till det genast."
"Heja Percy!" jublade bröderna Stoll.
"Percy du har verkligen ett sätt med sarkasm", fnös Katie.
Gabes ögon smalnade. Hans pyttehjärna försökte förmodligen spåra sarkasm i min ursäkt.
"Goda gudarna vi måste snart ge Gabe den officiella titeln: världens mest idiotiska människa."
"Ja, ja", sa han till slut.
Han återgick till pokerpartiet.
"Tack, Percy", sa mamma. "Så fort vi kommer till Montauk kan vi prata mer om … vad det nu var du glömde att berätta gör mig. Okej?"
För ett ögonblick tyckte jag mig se ängslan i hennes blick … samma skräck jag sett i Grovers ögon under bussfärden … som om mamma också kände en märklig kyla i luften, som om hon hade en känsla av att något farligt letade efter mig.
"Sally har alltid varit väldigt smart, hon måste känna på sig att något kommer hända", mumlade Poseidon lågmält.
Men så log hon igen, och jag tänkte att jag måste ha misstagit mig. Min mamma kunde inte tänka så mörka tankar.
"Jag är klar på nolltid", lovade hon. Hon rufsade om mitt hår och gick ut i köket för att göra dipsås till Gabe.
En timme senare var vi klara att åka.
Gabe tog tillräckligt lång paus i pokerpartiet för att bära ut och lasta in mammas resväskor i bilen.
Annabeth höjde ett ögonbryn. "Han kan faktiskt vara trevlig."
Han gnällde och knotade över att han skulle behöva klara sig utan hennes mat – och, ännu värre, sin Camaro av 1978 års modell – under hela helgen.
"Bara ignorera vad jag sa förut."
"Inte en repa på bilen, Einstein", varnade han mig när han lastade in den sista väskan. "Inte en enda liten repa."
"Och hur skulle det vara möjligt, du är 12 år gammal för Hades skull!"
Som om det var jag som skulle köra. Jag var tolv. Men det spelade ingen roll för Gabe. Om en fiskmås mycket som sket på hans lackering, hittade han på något sätt att ge mig skulden.
Ingen sa något utan alla blängde bara ilsket på boken.
Hmm, Gabe har verkligen skaffat sig väldigt många fiender idag, funderade Percy. Och några farliga sådana.
När jag såg Gabe lufsa tillbaka till huset blev jag så förbannad att jag gjorde något jag inte kan förklara.
"Var det något farligt?" frågade Poseidon oroligt.
"Inte för mig, utan för Gabe", skrattade Percy när han tänkte tillbaka på den händelsen.
När han var framme vid porten gjorde jag en gest med handen som jag sett Grover göra på bussen, som för att avvärja ondska. Jag formade handen till en klo över hjärtat, och slog sedan ut med den mot Gabe.
Portdörren slog igen med sådan kraft att den drämde till honom i baken och fick honom att rusa upp för trappan som skjuten ur en kanon.
Gudarna och gudinnorna såg med dold förvåning på Percy.
Hur kunde han ha så bra kontroll över sina krafter vid så ung ålder?
Kanske var det bara vinden eller någon bisarr olyckshändelse med gångjärnen, men jag stod inte kvar länge nog för att ta reda på det.
Jag satte mig i Camaron och sa åt mamma att trampa gasen i botten.
Conner fnös av skratt när han läste den meningen.
Stugan vi hyrde låg på södra stranden, längst ute på spetsen på Long Island.
Det var ett litet pastellfärgat hus med urblekta gardiner, halvt nedsjunket bland sanddynerna. Det var alltid sand i sängen och spindlar i skåpen, och för det mesta var det för kallt i havet för att man ska kunna bada.
Jag älskade stället.
De i lägret skrattade åt Percys motstridiga tankar.
Vi hade åkt dit sedan jag varit bebis. Mamma hade åkt dit under ännu längre tid. Hon sa det aldrig rakt ut, men jag visste att stranden betydde något alldeles särskilt för henne. Det var där hon träffade min pappa.
"Givetvis träffade du henne vid stranden", sa Hiesta roat till sin bror men med ett vänligt leende.
Poseidon log något fåraktigt mot sin syster och kramade hennes hand.
När vi närmade oss Montauk såg hon ut att bli yngre; åratals bekymmer och hårt slit försvann ur hennes ansikte. Hennes ögon fick samma färg som havet.
Percy suckade tyst, han längtade nu mer en någonsin till sin mamma.
Vi kom dit i solnedgången, öppnade stugans alla fönster och satte igång med vår vanliga städrutin.
Vi promenerade på stranden, matade fiskmåsarna med blå majschips och mumsade på blå geléhallon, blå saltvattenkola,
Alla stirrade på boken innan de gick till att stirra på Percy och sen tillbaka till boken.
"Varför bara blå mat?" frågade Jake till sist.
Percy öppnade munnen för att svara men Conner avbröt honom.
"Det kommer en förklaring i boken alldeles strax."
och alla de andra gratis smakproverna mamma hade tagit med sig hem från jobbet.
Jag kanske borde förklara det dör med den blå maten.
Det var alltså så att Gabe en gång hade sagt till mamma att det inte fanns något sådant som blå mat. De grälade om saken, vilket verkade som en bagatell just då.
"Inte alls, hon måste ju stå upp för sig själv", sa Katie.
Men ända sedan dess ansträngde sig mamma till det yttersta för att äta blått. Hon bakade blå födelsedagstårtor. Hon gjorde blåbärsjuice. Hon köpte blå tortillachips gjorda på majs och tog med sig blått godis hem från butiken. Det irriterade Gabe något alldeles otroligt.
"Hon kommer alltid ha kvar hennes anda", mumlade Poseidon, det var en av de saker som gjorde Sally så speciell.
Och jag älskade henne för det.
Den blå maten - och det faktum att hon hade behållit sitt flicknamn Jackson i stället för att kalla sig Ugliano - var bevis för att hon inte fallit helt och hållet för karln.
Gudarna och gudinnorna delade en medveten blick med varandra. De trodde inta att Percys mamma alls tyckte om Gabe utan bara stannade med honom för att skydda sin son.
Hon hade ett rebelliskt drag, precis som jag.
"Jag tror att vi alla har märkt det", fnös Grover.
När det blev mörkt gjorde vi upp en eld. Vi grillade korv och marshmallows.
Mamma berättade historier om när hon var liten, från tiden innan hennes föräldrar dött i flygplanskraschen. Hon berättade om böckerna hon ville skriva en vacker dag, bär hon hade tillräckligt med pengar för att kunna sluta jobba i godisbutiken.
Till slut tog jag mod till mig och frågade om det jag alltid tänkte på då fort vi kom till Montauk- pappa.
Kamparna började känna sig illa till mods, det kände sig som om de trängde sig in bland Percys privatliv alldeles för mycket nu.
Mammas blick blev dunkel. Jag trodde att hon skulle berätta samma saker som hon alltid brukade berätta, men jag tröttnade aldrig på att höra dem.
"Han var snäll, Percy", sa hon. "Lång och stark och stilig, men snäll också. Du har hans svarta hår, ska du veta, och hans underbara, gröna ögon."
Jag rodnade.
Som Percy gjorde nu också.
"Du vet lillkusin, du är praktiskt taget en kopia av farbror P", sa Apollon och betraktade far och son roat.
Hermes nickade instämmande till sin halvbror. "Jag är förvånad över att ingen gissade med desamma att du var farbror Poseidons son", sa han.
"Jag anade att Percy var ett barn till en av de tre stora och med tanke på att vattnet från fontänen tog tag i Nancy Bobofit så lutade det mer och mer att unge Percy var son till havsguden", förklarade Keiron.
"Men mamma…!"
Fast hon log, som om hon visste att jag egentligen inte hade något emot det.
Jag skulle ha varit generad över att medge hur ofta jag såg mig själv i spegeln och föreställde mig själv som äldre för att försöka få en bild av hur min pappa hade sett ut.
"Han ser exakt ut som dig, bara äldre", mumlade Hiesta och skakade på huvudet precis lika road av det faktumet som Apollon.
Mamma fiskade upp ett blått geléhallon ur sin godispåse. "Jag önskar att han kunde se dig, Percy. Han skulle ha varit så stolt."
"Det är jag. Jag är så, så stolt över dig." sa Poseidon lågmält.
Jag undrade hur hon kunde säga så. Vad var det som var så fantastiskt med mig? En dyslektisk, hyperaktiv pojke som fick underkänt i nästa alla ämnen och som blivit relegerad från skolan sex gånger på lika många år.
"Ingen är perfekt", sa Annabeth med en axelryckning. "Och jag känner några som har blivit relegerade mera gånger en så", avslutade hon och såg menande mot bröderna Stoll som visslade oskyldigt.
Flera skrattade åt dem. Det var sant det Annabeth sagt. Travis och Conner hade en lista som de hade rammat in och sedan hängt upp på en vägg i Hermes stuga där det stod namnen på alla skolor de hade blivit relegerade från. Än så länge hade lista namnet på mer än tjugo skolor på.
"Hur gammal var jag?" frågade jag. "Jag menar... när han åkte sin väg?"
Hon tittade in i elden. "Han var bara hos mig en sommar, Percy. Precis här, på den här stranden. I den här stugan."
"Men... han såg ju mig som bebis."
"Nej, raring. Han visste att jag väntade barn, men han såg dig aldrig. Han var tvungen att ge sig av innan du föddes."
"Jag kanske inte var där vid den tidpunkten men jag brukade besöka dig ofta."
Zeus och Hades började känna något som liknade svartsjuka. Det var inte rättvist att Poseidon hade fått chansen att besöka sin son när de inte hade haft något att göra med sina barn alls.
Jag försökte få det att gå ihop med det faktum att jag tyckte mig minnas... något om min pappa. En varm känsla. Ett leende.
Jag hade alltid förutsatt att han känt mig när jag var liten bebis. Mamma hade aldrig sagt det rakt ut, men jag hade ändå känt på mig att det måste vara så.
Att nu får veta att han aldrig ens hade sett mig...
Percy spärrade upp ögonen, han hade fullkomligt glömt bort vad han hade tänkt då tills nu.
"Pappa lyssna inte det är inte sant, ja jag kände så då men jag har mycket mera kunskap nu, så snälla lyssna inte", bad han.
Poseidon såg på sin son med ett förvirrat uttryck men nickade.
Jag blev arg på pappa.
Kanske var det dumt, men jag blev bitter på honom för att han givit sig ut på den dör resan till havs, för att han inte haft ryggrad nog att gifta sig med mamma. Han hade lämnat oss, och nu hade vi stinkande Gabe på halsen, och jag kunde inte ens få mammas uppmärksamhet förutom på sommaren.
"Jag är ledsen, jag är verkligen det", mumlade Poseidon ångerfullt.
"Det är okej, bara vet att det inte är vad jag tycker nu."
"Tänker du skicka bort mig igen?" frågade jag henne. "Till en annan internatskola?"
Hon drog ut en marshmallow ur elden.
"Jag vet inte, vännen." Hon lät allvarlig. "Jag tror... jag tror att det är nödvändigt."
"För att du inte vill att jag ska bo hemma?"
Jag ångrade mig så fort jag hade sagt det.
"Det borde du", muttrade Artemis.
Mamma fick tårar i ögonen. Hon tog min hand i sin och kramade den hårt. "Åh, Percy, nej. Jag- jag måste, älskling. För ditt eget bästa. Jag måste skicka bort dig."
Hennes ord påminde om det mr Brunner hade sagt - att det var bäst för mig att lämna Yancy.
"För att jag inte är normal", sa jag.
"Att inte var normal kan ibland vara någonting bra", sa Annabeth.
"Du får det att låta som om det vore något dåligt, Percy. Men du förstår inte hur betydelsefull du är. Jag trodde att Yancy Academy låg tillräckligt långt bort. Jag trodde att du äntligen skulle gå säker där."
"Gå säker för vad?"
"Jag är säker på att du vet det Percy, innerst inne", sa Grover.
"Wow, det var djupt, någonsin funderat på att bli poet?" frågade Lee.
"Knappast, jag ska söka efter den försvunna guden Pan…" Grover lät orden dra ut och han fick ett lätt drömmande ansiktsuttryck.
Hon mötte min blick, och en flod av minnen vällde upp inom mig - alla de kusliga, skrämmande saker som hade hänt mig. Några av dem hade jag försökt glömma.
När jag gick i tredje klass hade en man i svart trenchcoat smugit på mig på lekplatsen. När lärarna hotade med att ringa polisen, gick han muttrande därifrån - men ingen trodde mig när jag talade om för dem att under den bredbrättade hatten hade mannen bara ett öga, mitt på pannan.
"Du sände en Cyklop att se efter Percy!" utbrast Persefone förvånat.
"Självklart jag ville se efter om han hade det bra, även om jag tyvärr inte kunde gå själv."
Före dess ... Ett mycket tidigt minne. Jag gick i förskolan, och en gång när vi skulle sova lade en fröken mig av misstag i en tältsäng där det låg en orm. Mamma skrek när hon kom för att hämta mig och fick se att jag lekte med ett slappt, fjälligt rep jag på något sätt hade lyckats strypa med mina kraftiga småbarnshänder.
"Det är som med Herakles", sa Athena chockat. "Hur kan det vara möjligt!"
"Jag vet inte hur det gick till", sa Percy och rynkade panna. "Jag har inget minne av det."
I varenda skola hade det hänt något läskigt. Något farligt. Och jag hade tvingats byta skola.
Jag visste att jag borde berätta för mamma om de gamla damerna och fruktståndet, och mrs Dodds på konstmuseet ...
"Det borde du verkligen."
min hemska hallucination, i vilken jag strimlat matteläraren till damm med ett svärd. Men jag kunde inte förmå mig att berätta det.
Jag hade en underlig känsla av att de nyheterna skulle innebära slutet på vistelsen i Montauk, och det ville jag inte.
"Percy, son, du vet att din och din mammas säkerhet är mycket viktigare en er vistelse i Montauk."
Percy rodnade och vägrade att svara.
"Jag har försökt ha dig så nära mig som jag kunnat", sa mamma. "De sa till mig att det var ett misstag. Men det finns bara ett annat alternativ, Percy - den plats dit din pappa ville skicka dig. Och jag... jag står bara inte ut med att göra det."
"Det är oftast därför ett halvblod blir dödat", sa Dionysos i en lång, utdragen och uttråkad tonart.
"Ville pappa att jag skulle gå i en specialskola?"
"Inte en skola", sa hon lågmält. "Ett sommarläger."
Jag blev alldeles vimmelkantig.
"Du verkar bli det ofta", sa en av Apollons tvilling döttrar som hade pratat förut. "Är du säker på att vi inte borde kolla upp det? Will är en riktigt bra läkare vet du!"
Percy skrattade. "Nej då, jag klarar mig nog."
Varför skulle min pappa - som inte ens stannat kvar så länge att han sett mig födas - prata med mamma om ett sommarläger? Och om det var så viktigt, varför hade hon då aldrig nämnt det tidigare?
"Jag är ledsen, Percy", sa hon när hon såg uttrycket i mina ögon, "men jag kan inte prata om det. Jag - jag kunde inte skicka dig dit. Det skulle ha kunna betyda att jag fick ta farväl av dig för gott."
"För gott? Men om det bara är ett sommarläger..."
Hon vände sig mot elden, och jag såg på hennes ansiktsuttryck att om jag ställde några fler frågor skulle hon börja gråta.
"Är kapitlet slut Conner?" frågade Travis när hans bror inte sa någonting mer.
"Åh, eh, nej jag fastnade bara i tankar, det är fortfarande lite kvar."
Den natten drömde jag en dröm som kändes mycket verklig.
"Det kan vara en sann dröm då, de flesta halvblod har såna", förklarade Beckendorf.
Det stormade på stranden, och två vackra djur - en vit häst och en gyllene örn - försökte döda varandra nere vid vattenbrynet.
"Och jag tror att vi precis fick vårt svar om det var en sann dröm eller inte." Hades log mörkt.
"Är inte örnen och hästen några av era kännetecken?" frågade Will och såg på Zeus och Poseidon.
"Jo, det är det", svarade Apollon sin son.
Örnen slog ner och strimlade hästens mule med sina vingar och sina väldiga klor. Hästen stegrade sig och sparkade på örnens vingar. Medan de stred mullrade det i marken, och en vidunderlig stämma skrockade någonstans under markytan och sporrade djuren att slåss ännu häftigare.
Jag sprang mot dem, medveten om att jag måste hindra dem från att döda varandra, men jag sprang i ultrarapid. Jag såg örnen dyka, med näbben riktad mot hästens uppspärrade öga, och jag skrek: "Nej!"
Alla såg på boken med vilt uppspärrade ögon.
"Vad är det, vad kommer att hända?" frågade Jake oroligt.
Conner stickade sig om sina torra läppar. "Det står inte", svarade han kort.
Jag vaknade med ett ryck.
Det stormade faktiskt utomhus - det slags storm som splittrar träd och blåser omkull hus.
Det fanns ingen höst eller örn på stranden, bara blixtrar som fick det att bli ljust som på dagen och sex, sju meter höga vågor som mullrade mot stranden som artillerield.
"Vilken otrolig kraft för att vara en storm", sa Silena.
Malcolm skakade på huvudet. "Stormen har för mycket kraft för att det skulle kunna vara en, ja en storm helt enkelt, så som boken beskriver det liknar det mer som att det skulle kunna vara en storm med orkan varning."
Nästa åskskräll väckte mamma. Hon satte sig upp, spärrade upp ögonen och sa: "Orkan."
"Och hon hade precis vaknat, snacka om att ha sinnesnärvaro", sa Katie imponerat.
Jag visste att det var rena vansinnet. Long Island hade aldrig drabbats av orkaner så hör tidigt på sommaren. Men det verkade havet ha glömt bort.
I vindens rytande hörde jag ett fjärran vrål - ett ilsket, torterande skrik som fick håren att resa sig i nacken.
Sedan ett ljud från mycket närmare håll, som hamrade med träklubbor i sanden. En förtvivlad röst - någon som skrek och bultade på vår stugdörr.
"Vem var det?"
"Kanske om ni låter mig läsa så kommer vi få svaren", sa Conner med ett milt leende.
Mamma flög upp ur sängen i nattlinnet och låste genast upp.
Grover stod där i dörröppningen, inramad av regnet. Men han var inte ... han var inte precis Grover.
"Om det inte var Grover vem var det då?" frågade Clarisse.
"Det var Grover bara i en annan form, så att säga."
"Letat hela natten", flämtade han. "Vad tar du dig till?"
Mamma såg skräckslagen på mig, men det var inte Grover som skrämde henne utan anledningen till att han kommit.
"Percy", ropade hon högt för att överrösta regnet. "Vad hände i skolan? Varför har du inte talat om det för mig?"
Jag stod som förstenad - och tittade på Grover. Jag förstod inte vad det var jag såg.
De andra i lägret hade börjat förstå då.
"Jag kan tänka mig att det måste ha varit väldigt konstigt för dig", skrattade Annabeth.
"Underdrift av århundradet!"
"Di immortales!" skrek han. "Den är mig i hälarna!
"Vem är dig i hälarna?!"
Ingen svarade allt för uppslukade av boken.
Berättade du inte för henne?"
Jag var för chockad för att tänka på att han just hade förebrått mig på latin och att jag förstått honom perfekt.
Jag var för chockad för att undra hur Grover hade tagit sig dit alldeles på egen hand mitt i natten. För Grover hade inte byxorna på sig och i stället för ben hade han... i stället för ben hade han...
Mamma tittade strängt på mig och sa med ett tonfall hon aldrig använt förut: "PERCY. Berätta NU!
Jag stammade något om de gamla damerna och fruktståndet, och om mrs Dodds - och mamma stirrade på mig, likblek i blixtarnas sken.
Hon ryckte åt sig handväskan, kastade åt mig min regnrock, och sa: "In i bilen med er. Båda två. NU!"
"Ja, spring låter som en utmärkt Idé."
Grover sprang mot Camaron - men han sprang inte, precis. Han travade, med skakande länder, och plötsligt blev hans historia om en muskelsjukdom i benen begriplig. Jag förstod hur han kunde springa så fort trots att han haltade när han gick.
För där han borde ha haft fötter, fanns inga fötter. I stället hade han klövar.
Conner stängde sakta igen boken. "Det här kapitlet var inte lika roligt som jag hade tänkt mig precis", sa han, "men vem skulle vilja läsa nästa kapitel?
An: Så ännu ett kapitel klart! Jag ville bara tala om att kapitlets namn egentligen är "Grover står plötsligt där med brallorna nere" men av någon anledning tillåter inte sidan eller kanske min dator det... men jag ville också hälsa alla en God jul och ett gott nytt år!
Tills nästa kapitel, vi hörs...