"Hmm, nästa kapitel måste handla om hur du kom till lägret", funderade Silena.

"Det var en hel del rykten om vad som egentligen hände", berättade Castor son till Dionysos, som hittills inte sagt så mycket, "det ska bli intressant att få reda på vad som hände på riktigt."

"Vilka rykten?" frågade Percy förvirrat.

"Tja, till exempel så var det ett rykte som sa att du rymt hemifrån och Grover som din beskyddare kom efter dig och att ni gav er ut på äventyr där ni sökte efter guld som ni skulle ge till grävlings-folket", sa Travis. "Men ni lockade till er för många monster och därför kom ni till lägret."

"Okej för det första: varför var min mamma inte med i det ryktet? Och för det andra: vilka i alla gudarnas namn är grävlings-folket?!"

"Som svar på din första fråga vi har faktiskt ingen aning och som svar på din andra fråga upprepar vi vårt svar från din första fråga", svarade Conner med en axelryckning.

"Okej…" sa Percy långsamt. "Det kanske är bäst om vi bara läser vidare."

"Jag håller med", sa Katie, "och så att vi inte fastnar i en större diskussion med djävuls bröderna så skulle jag vilja läsa, Travis och Conner är många saker men de vet verkligen hur man håller igång diskussioner och argument där alla andra ger upp på grund av ren förvirring."

"Tack Kat, du vet verkligen hur man ger en person en komplimang", sa Travis och flinade mot Katie som bara himlade med ögonen åt honom innan hon reste sig upp och med långa steg gick och hämtade boken från Conner innan hon åter igen satte sig vid Demeters bord och slog upp rätt sida.

"Mamma lär mig tjurfäktning", läste hon med klar stämma.

"Okej vi vet att din mamma är tuff men hur skulle hon kunna lära dig tjurfäktning?" frågade Clarisse med ett tvivlande ansiktsuttryck.

"Alla andra kapitelnamn har varit väldigt bokstavliga men jag har svårt att föreställa mig att det här kapitlet är det", sa Malcolm och instämde med dottern till Ares.

"Kanske så kommer det faktiskt vissa sig att kapitlens rubrik är bokstavligt, monstret är hälften människa och hälften… ja det kanske stämmer… så måste det vara… Katie fortsätt läsa jag tror nog att det här kapitlet kommer att bli intressant och ha en större betydelse till senare", sa Annabeth med en slutgiltig min.

Vi körde i rasande fart längs landsvägar i nattmörkret.

"Hur undgick ni från att köra i diket?"

"Äh, jag vet faktiskt inte riktigt men nu i efterhand var det ett mirakel att vi inte körde av vägen med tanke på den fart vi hade."

Vinden slog emot Camaron med våldsam kraft. Regnet piskade mot vindrutan. Jag begrep inte hur mamma kunde se att köra, men hon trampade gasen i botten.

"Om ni kör så fort i regnet så kommer ni att skada er", mumlade Hestia oroligt. (AN: jag märkte att jag har stavat Hestias namn fel förut, men det är så det egentligen stavas)

Percy ville säga något som skulle lugna sin faster men den bilåkturen hade inte slutet särskilt bra… så han nöjde sig med att krångla sig ut ur sin pappas grep och kramade Hestia i stället.

Så fort det blixtrade tittade jag på Grover som satt bredvid mig i baksätet och jag undrade om jag hade blivit sinnessjuk eller om han hade på sig något slags byxor med lurvig teddy päls.

Travis och Conners ögon lös upp och noga med att Annabeth inte skulle höra honom mumlade Travis: "Conner vad sägs om att vi inskaffar det nya modet snart?"

"Låter som en bra Idé, vi kan kalla den för: LTP, lurvig teddy päls, med reklam att den håller en varm på vintern och att den endast kostar 55 kronor styck", båda bröderna log mot varandra.

"Vad är det ni två viskar om?" frågade deras halvbror Chris och såg misstänksamt på dem.

"Inget!" sa Travis och Conner i kors båda med oskyldiga blickar på deras ansikten.

"Uhm", sa Chris sarkastiskt.

Conner gjorde sina ögon större och glansigare och hade en blick på sitt ansikte som sa: min hundvalp dog nyss, min bäste vän föll ner för en klippa, jag råkade bryta mina vapen, tro mig när jag säger att jag aldrig skulle ens tänka tanken på att spela ett spratt eller göra något annat sånt för min egen vinning!

Chris stirrade på honom med en nästa hypnotiserad blick. "Okej jag tror er", mumlade han innan han skaka på sitt huvud förvirrat och såg tillbaka mot Katie.

Conner och Travis flinade mot varandra, det fungerade varenda gång.

Men nej, jag kom ihåg lukten från dagis utflykterna till barnens zoo - lanolin, som av ull.
Lukten av ett vått boskaps djur. Det enda jag kunde komma på att säga var: "Så du och min mamma... känner alltså varandra?"

De i paviljongen brast i skratt när Katie läste det.

"Okej, det kom ut fel", sa Percy med en rodnad.

"Ja, du får det att låta som att Grover och din mamma har varit i något slags hemligt förhållande", flämtade Lee ut.

Grover grimaserade. "Bli inte arg Percy, din mamma är jätte trevlig men det verkar bara fel plus jag gillar någon annan."

"Jag förstår precis", sa Percy. "Så, vem är den lyckliga tjejen?" frågade han och vickade på ögonbrynen åt sin bäste vän.

Grover rodnade och såg honom inte i ögonen. "Det är inget", mumlade han generat, "Katie kan du inte bara fortsätta med att läsa?"

Grover kastade en blick i backspegeln, men det fanns inga bilar bakom oss.

"Nej det fanns någonting mycket värre", mumlade Percy, hans goda humör som bort blåst.

"Inte precis", sade han. "Jag menar... vi har aldrig träffats förut. Men hon visste att jag vakade över dig."

"Hur då, hur visste hon det?"

"Vi kontaktade henne så fort Grover upptäckte att Percy var ett halvblod så att hon skulle veta att vi vakade över honom", svarade Keiron.

"Vakade över mig?"
"Höll ögonen på dig. Såg till att du var okej. Men jag låtsades inte vara din vän", tillade han hastigt. "Jag är din vän."

"Som om du skulle kunnat låtsas det", retade Percy, "du är verkligen dålig på att ljuga."

"Jag vet jag vet", suckade Grover fast han log mot Percy.

"Eh... vad exakt är du för nåt?"

"Hur kunde du inte veta vad din bäste vän är för något?" snyftade Travis dramatiskt.

"En sådan skam", fortsatte Conner och lutade sig över sin bror som stöd och hans kropp skakade tillsynes på grund av gråt, även om alla misstänkte att det var av skratt.

"En riktig skandal!" utropade Travis.

"Ja jag vet, jag vet, men jag skyller det på dåliga lärare", sa Percy med en fnysning på brödernas dramatik.

"Åh, ja jag antar att vi måste godkänna det då…"

"… men om du kör så mycket som en tå över gränsen igen…"

"… är vi tvungna att relegera dig från Kamphalvblodslägret, unge Percy." båda bröderna härmade i slutat av sitt tal ett par bistra gammalmodiga gamla män.

"Det spelar ingen roll just nu."
"Spelar ingen roll? Från midjan och neråt är min bästa vän en åsna..."
Grover undslapp ett högt, gutturalt blaahaha!

Alla satyrer i paviljongen blängde på Percy med irriterande ansiktsuttryck.

Jag hade hört honom ge det ljudet ifrån sig förut, men alltid trott att det var ett nervöst skratt. Nu förstod jag att det snarare var ett irriterat bräkande.
"Get!" utbrast han.
"Va?"

"Bra svarat Percy", fnös Will.

"Jag är get från midjan och nedåt."
"Du sa ju just att det inte spelade någon roll."

Nu hade satyrernas ansiktsuttryck ändrats från irriterade till rent utav bistra.

"Blaahaha! Det finns satyrer som skulle trampa ner dig för en sån förolämpning!"

Percy såg försiktigt mot satyrerna i rummet.

"Hallå där. Stopp ett tag nu. Satyrer. Du menar som i mr Brunners myter?"
"Var de där gamla damerna vid fruktståndet en myt, Percy? Var mrs Dodds en myt?"
"Du erkänner alltså att mrs Dodds fanns."
"Naturligtvis."

"Ni får det att låt som att Percy faktiskt skulle veta att mrs Dodds var en Fränka", sa Annabeth.

"Jo, nu i efterhand så antar jag att det skulle vara svårt för sig att veta om allting, Perce", sa Grover och började tugga på en tekopp.

"Varför sa du i så fall..."
"Ju mindre du visste, desto färre monster skulle du dra till dig", sa Grover, som om det vore helt uppenbart.

"Det var det inte kan jag meddela."

"Vi lade ett töcken över människornas ögon. Vi hade hoppats att du skulle tro att Fränkan var en hallucination. Men det fungerade inte. Du började inse vem du är."

"Jag tror att det flesta skulle börja inse det när en gigantisk demon försöker äta upp dig."

"Vem jag... stopp ett tag nu, vad menar du?"
Det kusliga vrålet hördes på nytt någonstans bakom oss, närmare den här gången. Vad det än var som jagade oss var det oss fortfarande i hälarna.

"Kör fortare", skrek halvbloden och såg med stora ögon på boken.

"Percy", sa mamma. "Vi har för mycket att förklara och för ont om tid. Vi måste föra dig i säkerhet."
"Säkerhet för vad? Vem är efter mig?"
"Åh, ingen särskild", sa Grover,

Hmm, jag tror knappast att jag skulle ge upp att försöka döda Poseidons son bara så där, funderade Hades, det måste betyda att… just det, tänkte han bistert, om havet och underjorden inte ska hamnar i krig efter det här kapitlet måste han välja sina ord och handlingar noggrant.
Sen tänkte Hades tillbaka på satyrens ord, humf, man går knappt någon uppskattning allas i dessa dagar.

som uppenbarligen fortfarande var sur för åsnekommentaren. "Bara De dödas herre och några av hans blodtörstigaste underhuggare."

"Hades", suckade Poseidon förbittrat, "vad skickade du efter min son?"

"Jag kan ha skickat en viss Minotauros efter honom…"

"Du gjorde vad!"

"Vi kanske ska ha den här diskussionen senare", föreslog Hades något försiktigt.

"Visst, men bäst för dig att du har en väldigt bra förklaring!"

"Grover!"
"Ber om ursäkt, mrs Jackson. Kan ni vara snäll och köra lite fortare?"

"Jag älskar verkligen hur du lägger till den där sista frågan", sa Lee och försökte lätta upp stämningen.

Jag var tvungen att få grepp om vad som hände, men jag kunde inte.
Jag visste att det här inte var en dröm.

"Ibland kan en halvblods drömmar vara väldigt verkliga, är du säker på att du inte drömmer?"

"Mikael! Du frågade precis om allt det här var en dröm, att Percy drömmer om Kamphalvblods lägret, om att vi läser en bok som vi fått från framtiden, om oss", utbrast Malcolm.

"Tja, hur kan vi veta om allt det här inte är en dröm då?"

Alla halvblod såg misstänksamt på Percy.

"Eh, jag är fullkomligt säker på att det här inte är en dröm, så skulle vi inte bara kunna läsa vidare?"

Jag hade ingen fantasi. Jag skulle aldrig kunna drömma något så hemskt och underligt.
Mamma gjorde en tvär vänstersväng. Vi körde in på en smalare väg, fortsatte i rasande fart förbi bondgårdar, trädbevuxna kulla och vita spjälstaket med skyltar där det stod "Plocka egna jordgubbar".

"Vad händer om en dödlig faktiskt kommer hit för att "plocka egna jordgubbar"?"

"Ehh, jag antar att vi kommer på något så att den dödliga lämnar, men vi har satt på besvärjelser så att den dödliga inte skulle vilja komma hit."

"Vart är vi på väg?" frågade jag.
"Till sommarlägret jag berättade om." Mammas röst var spänd, som om hon för min skull försökte att inte låta rädd. "Stället din pappa ville skicka dig till."
"Stället du inte ville att jag skulle till."
"Snälla rara", sa mamma vädjande, "det här är svårt nog ändå. Försök förstå. Du svävar i fara."
"För att några gamla gummor klippte garn."

"Det också."

"Det var inga gamla gummor", sa Grover. "Det var ödesgudinnorna. Vet du vad det betyder att de dök upp mitt framför ögonen på dig? Det gör de först när du ska... när någon ska dö."

"AHA! Ditt bok-jag sa du", utbrast Percy.

"Jag menade någon."

"Män i hans av."

"Men jag menade faktiskt…"

"Båda två kan ni bara vara tysta!" skrek Katie och såg förtvivlat mellan Percy och Grover till boktexten. "Vi behöver inte höra en upprepning av det samtalet."

Lägerdeltagarna såg förvirrat på varandra. Vad menade Katie med en upprepning av samtalet?"

"Hallå där. Du sa 'du'."
"Nej, det gjorde jag inte. Jag sa 'någon'."
"Du menade 'du'. Det vill säga jag."
"Jag menade 'någon'. Inte dig."
"Skärp er nu, pojkar!" sa mamma.

Alla skrattade.

"Man märker verkligen att ni två inte har förändrats ett dugg", skrattade Annabeth.

Hon vred tvärt ratten åt höger och jag fick en skymt av en gestalt hon svängt för att undvika - en mörk, fladdrande skepnad som nu försvann bakom oss i stormen.
"Vad var det där?" frågade jag.
"Vi är nästan framme", sa mamma och struntade i frågan. "Ett par kilometer till bara. Snälla. Snälla. Snälla."

"Ja, snälla. Snälla. Snälla", mumlade Poseidon tyst.

Jag visste inte vart vi skulle, men jag kom på mig med att luta mig framåt i bilen och intensivt hoppas att vi skulle komma dit snart.
Utanför fönstren var det mörkt och regnade. Vi åkte genom det slags ödsliga landskap som är det enda som finns ute på spetsen av Long Island.
Jag tänkte på mrs Dodds, i det ögonblick då hon förvandlats till varelsen med spetsiga tänder och läderartade vingar.
Jag blev alldeles bedövad av fördröjd chock. Hon hade faktiskt inte varit mänsklig. Hon hade försökt döda mig.

"Jag tror att de flesta lärare ville döda dig vid Yancy", påpekade Grover.

Percy skrattade, det var bara sant. Han kunde vara väldigt besvärlig när han ville det.

Sedan tänkte jag på mr Brunner... och svärdet han hade kastat till mig.
Innan jag hunnit fråga Grover om det, reste sig nackhåren på mig.

Ånej, tänkte halvbloden, första varningstecknet för att någonting hemskt/konstigt/farligt skulle hända.

En bländande blixt, en SKRÄLL som fick tänderna att skallra - och vår bil exploderade.

Poseidon spärrade upp ögonen. "Vad menar du med att bilen exploderade?!"

"Den exploderade faktiskt inte precis", sa Percy och tänkte tillbaka till den natten något han lovat att han inte skulle göra för mycket. "Tja den exploderade inte, mer som att den stektes."

Jag minns hur jag blev viktlös och hur det kändes som om jag krossades, stektes och blev genomblöt, allt på en gång.

"Inte precis den trevligaste känslan."

Jag lossade pannan från förarsätets ryggstöd och sa: "Aj!"

Travis fnös av skratt när Katie läste det. "Snacka om en långsam reaktion", sa han och skakade på huvudet roat.

"Percy!" skrek mamma.
"Ingen fara..."
Jag skakade på huvudet för att få det att klarna.
Bilen hade inte exploderat. Vi hade kört i diket. Dörrarna på förarsidan gick inte att öppna för leran. Taket hade krossats som ett äggskal och regnet forsade in.

"Hur kunde taket ha krossats?" frågade Afrodite och såg förvånansvärt berörd ut.

Blixtnedslag.

"Zeus!" skrek Poseidon rasande. Alvarligt. Var det att försöka döda sin son hela tiden det ända som hans bröder gjorde nu för tiden?

"Du bröt mot eden", påminde Zeus sin bror.

"Så gjorde du, och det var inte jag som försökte döda din dotter."

"Ta inte upp Thalia i det här!"

"Okej, jag ska inte, men du kanske ska tänka efter i stället. Om inte din dotter förtjänade att dödas varför skulle då min son vara tvungen att dö?"

Ingen sa någonting efter det men det var en spänning i luften och folk såg inte riktigt varandra i ögonen.

Katie harklade sig försiktigt och fortsatte tveksamt att läsa.

Det var enda förklaringen. Vi hade träffats av blixten.
Bredvid mig i baksätet satt en stor, orörlig klump.
"Grover!"
Han var hopsjunken och blodet rann ur mungipan.

"Jag är helt okej", påminde Grover alla när dem såg oroligt på honom.

Jag skakade om hans pälsklädda höft och tänkte: Nej! Även om du är till hälften get så är du min bäste vän och jag vill inte att du ska dö!"

"Aww, tack Percy det värmer", sa Grover med endast en gnutta sarkasm.

Då stönade han: "Mat", och jag förstod att det fanns hopp.

"Alla satyrer älskar mat."

"Percy", sa mamma, "vi måste..."
Hennes röst stockade sig.
Ett kusligt, morrande ljud som skar genom märg och ben hördes bakom oss -rrr, rrr, rrr. Som om bakhjulen snurrade utan att få grepp. Men jag visste att det inte var hjulen.
Jag kastade en blick över axeln.
Genom den lerstänkta bakrutan såg jag ljuset från en blixt en skepnad som kom klampande mot oss längs vägrenen

"Varför är ni kvar där, ni skulle ha sprungit nu!" utbrast Conner.

Det kröp i skinnet när jag fick se den. Den var bara en mörk silhuett, men karln måste ha varit enorm - som en basket spelare. Han såg ut att hålla en filt över huvudet.

Alla stirrade på boken i misstro.

"En filt över huvudet, är du seriös?", fnös Clarisse.

"Men det såg ut som det", protesterade Percy högljutt.

Överkroppen var stor och såg suddig ut i regnet. De höjda händerna fick det att se ut som om han hade horn.

"Percy, du verkar oftast missa det uppenbara", sa Will och himlade med ögonen.

Jag svalde hårt. "Vem - vad är..."
"Percy", sa mamma med dödligt allvar. "Stig ur bilen."
Det hördes en fnysning och ner rrr-rrr-rrr-morrande, och jag förstod att ljudet kom från Filthuvudet.
Mamma kastade sig mot framdörren på förarsidan. Den satt fast i leran.
Jag kände på min. Den satt också fast.

"Åh nej, åh nej, åh nej…"muttrade Poseidon och längtade att sträcka ut sina armar mot sin son och dra in honom i en kram och aldrig släppa taget tills Percy var minst 32 eller ännu bättre 132.

Hjärtat bultade.
Jag tittade desperat upp mot hålet i taket. Där skulle man ha kunnat ta sig ut, men kanterna fräste av hetta och det rykte om dem.
"Klättra ut på passagerarsidan!" sa mamma till mig. "Percy, du måste springa. Ser du det där stora trädet?"
"Vad?"
En blixt till, och genom det rykande hålet i taket såg jag trädet hon menade - en enorm tall,

Annabeth böjde ner huvudet och försökte att hindra tårarna, hon var stark hon skulle inte gråta intalade hon sig.

Samtidigt vid Hermes bord såg Luke ner i marken, bistert.

Zeus slöt ögonen och försökte att inte tänka på sin stakars dotter och hennes öde.

lika stor som Vita husets julgran, på krönet av närmaste kulle.
"Det är gränsen till ägorna", sa mamma. "Ta dig över kullen så får du se en bondgård nere i dalen. Spring och se dig inte om. Skrik på hjälp. Stanna inte förrän du är framme vid dörren."
"Du måste följa med, mamma."
Hon var likblek i ansiktet, och blicken var lika sorgsen som när hon tittat ut över havet.
"Nej!" skrek jag. "Du ska följa med mig. Hjälp mig bära Grover."
"Mat!" stönade Grover, något högre.

Grover rodnade något. "Percy du och din mamma skulle ha sprungit och lämnat mig där, jag skulle ju vara din beskyddare inte tvärt om."

"Det struntar jag i, du är min vän Grover och jag skulle aldrig lämna dig under några såna förhållanden."

Mannen med filten över huvudet kom hela tiden närmare, fnysande och grymtande. Plötsligt förstod jag att han inte kunde hålla en filt över huvudet, för hans händer - stora, köttiga händer - svängde i sidorna. Det fanns ingen filt. Vilket betydde att den stora, suddiga massan som var för stor för att vara hans huvud... var hans huvud. Och spetsarna som såg ut som horn...

"Ok nu kom du på det." Will skakade på sitt huvud.

"Han är inte ute efter oss", sa mamma till mig. "Han är ute efter dig. Dessutom kan jag inte korsa tomtgränsen."
"Men..."
"Vi har inte tid, Percy. Snälla du, spring."
Då blev jag arg - arg på mamma, arg på geten Grover och arg på varelsen som kom klampande mot oss långsamt och beslutsamt som... som en tjur.

"Dålig tidpunkt att bli arg på."

"Hmm, ibland behöver man något, en person eller en känsla som motiverar en att fortsätta framåt, jag tror att det är det som kommer att hända nu", sa Athena.

Jag klättrade över Grover och sköt upp dörren. "Vi sticker tillsammans. Kom, mamma."
"Jag sa ju..."
"Mamma! Jag lämnar dig inte. Hjälp mig med Grover."

"Hon skulle ändå inte kunna följa med dig över gränsen", sa Persefone och såg sorgset på Percy.

Jag väntade inte på svar. Jag kravlade ut och drog Grover ur bilen. Han var förvånansvärt lätt, men jag skulle inte ha kunna bära honom särskilt långt om mamma inte hade hjälpt till.
Tillsammans tog vi Grovers armar över våra axlar och började stappla uppför sluttningen i det våta, midjehöga gräset.

"Ni vet det kanske skulle vara enklare att springa om gräset inte var så högt."

"Åh vi kan fixa det", pep en liten flicka från Demeters bord och snart pratade alla vid det bordet inklusive gudinnan själv om det bästa sättet att klippa gräset.

Jag kastade en blick över axeln och såg först nu monstret tydligt. Han var över två meter lång, och armarna och benen såg ut som på en omslagsbild från muskelbrytartidskriften Muscle Man - svällande biceps och triceps och ett gäng andra 'ceps, som alla såg ut som stora basebollar under den blodådriga huden. Han bar inga kläder förutom underkläder - jag menar klarvita Fruit-of-the-Loom-kalsonger,

"Okej", sa Lee misstroget och drog ut på j:et.

som skulle ha sett lustiga ut om det inte varit för överkroppen. Grovt, brunt hår växte runt naveln och över hela bröstkorgen och blev tjockare uppåt axlarna.
Halsen var en pelare av muskler och päls som ledde upp till ett enormt huvud - nosen var lika lång som min arm;

"Lika lång som din arm." Silena såg ut som om hon skulle svimma.

i de snoriga näsborrarna satt en blänkande mässingsring; uttrycket i de svarta ögonen var grymt; och så hornen. Enorma, svartvita horn med spetsar som man aldrig skulle ha kunnat få till ens med en elektrisk pennvässare.

"Vi kan försöka", sa Travis och de andra lägerdeltagarna nickade överens.

Nog kände jag igen monstret, alltid. Det hade funnits med i en av de första berättelserna mr Brunner berättade för oss. Men det kunde inte vara verkligt.
Jag blinkade regnet ur ögonen. "Det där är ju..."
"... Pasifaës son", sa mamma. "Jag önskar att jag hade förstått hur angelägna de var att döda dig."
"Men det är en min..."

De i paviljongen höll andan.

"Säg inte dess namn", varnade hon. "Namn har kraft."

De andades ut igen.

"Det var tur", sa Hermes med en grimas och alla andra kom överens om det.

Tallen var alldeles för långt bort; minst hundra meter upp i sluttningen.
Jag kastade en blick över axeln igen.
Tjurmannen stod böjd över vår bil och tittade in genom fönstren - eller inte tittade, precis. Den snörvlade och nosade. Jag förstod inte varför, eftersom vi inte befann oss mer än femton meter bort.
"Mat?" stönade Grover.
"Sscchhh", sa jag till honom. "Vad gör den, mamma? Ser den oss inte?"
"Den har hemskt dålig syn och hörsel", sa hon. "Den luktar sig fram. Men den förstår snart var vi är."
Som på given signal råmade tjurandes i raseri.

"Givetvis" mumlade Poseidon.

Han lyfte Gabes Camaro i resterna av det sönderslitna taket; chassit knakade och gnisslade. Han höjde bilen över huvudet och kastade den bortåt vägen. Den slog i den våta asfalten och gled så att gnistorna yrde ungefär åttahundrade meter innan den slutligen stannade. Bensintanken exploderade.
Inte en repa, kom jag ihåg att Gabe hade sagt. Hoppsan.

Alla jublade och skrattade åt Gabes olycka.

"Percy", sa mamma, "när han får syn på oss kommer han att göra en tjurrusning. Vänta till sista sekunden och hoppa sedan ur vägen, rakt åt sidan. Han har svårt att byta riktningar han springer. Förstått?"

"Din mamma verkade vara riktigt smart", mumlade Annabeth tyst och betraktade sorgset Percy.

"Hur kan du veta allt det här?"
"Jag har oroat mig för en attack länge. Jag borde ha förstått det här. Jag var självisk som höll dig kvar i närheten av mig."
"Höll mig kvar i närheten av mig? Men..."
Ett nytt raserivrål och tjurmannen kom klampande uppför sluttningen.
Han hade fått syn på oss.
Det var bara några meter kvar till tallen, men sluttningen blev allt brantare och halare och Grover blev inte precis lättare.
Tjurmannen knappade in. Några sekunder till och han skulle kasta sig över oss.
Mamma måste ha varit utmattad, men hon tog över Grover ensam.

"Det är en viljestark kvinna, det borde finnas mer som Sally Jackson i världen", sa Artemis.

"Spring, Percy! Iväg! Kom ihåg vad jag sa."
Jag ville inte att vi skulle dela på oss, men jag fick en känsla av att hon hade rätt - det var vår enda chans. Jag sprang till vänster, vände mig om och fick se att varelsen satte kurs mot mig.

"Kom igen Percy spring!" hejade Michael uppmuntrande trots att han och resten av lägret visste att det inte skulle bli ett lyckligt slut.

"Du hejar på killen som springer långsammare en ett träd."

Hans svarta ögon lyste av hat. Han stank som rötter kött.
Han sänkte huvudet och kom rusande mot mig, med de där rakbladsvassa hornen riktade rakt mot mitt bröst.
Jag ville springa. Rädslan i magen fick mig att vilja springa där ifrån i blindo, men det skulleinte fungera. Jag skulle aldrig kunna springa ifrån den hör varelsen. Så jag stod kvar och hoppade i sista ögonblicket åt sidan.

Nu hejade alla kampare på Percys bok-jag.

Tjurmannen stormade förbi mig som ett godståg, bölade sedan i frustration och vände sig om - inte mot mig den här gången, utan mot mamma,

Kamparna slutade att heja och såg bedrövat på boken.

som just satte ner Grover i gräset.
Vi hade nått kullens krön. På andra sidan såg jag en dal, precis som mamma hade sagt, och fönstren i ett hus lyste i regnet.
Men det var nästan en kilometer bort. Vi skulle aldrig hinna dit.
Tjurmannen grymtade och skrapade med fötterna i marken. Han stirrade på min mor, som nu sakta backade nerför sluttningen, mot vägen, i ett försök att leda bort monstret från Grover.

"Jag fick aldrig chansen att tacka din mamma, Perce", mumlade Grover sorgset.

"Spring, Percy!" sa hon till mig. "Jag kan inte fortsätta. Spring!"
Men jag bara stod där, fastnaglad av skräck, när monstret rusade mot henne.
Hon försökte ta ett steg åt sidan, som hon hade sagt till mig att göra, men monstret hade lärt sig sin läxa.

Lägerdeltagarna böjde på sina huvuden i sorg, Sally Jacksons tid var ute.

Han sträckte ut handen och tog tag i hennes hals när hon försökte komma undan. Han lyfte upp henne, och hon sparkade och viftade med knytnävarna i luften.
"Mamma!"
Hon mötte min blick och lyckades få fram ett sista ord: "Spring!"
Med ett ilsket rytande slöt han näven runt mamma hals och hon löstes upp mitt framför ögonen på mig. Hon smälte ihop i ljus, i en skimrande, gyllene skepnad - som om hon var ett hologram. En bländande blixt och hon var helt enkelt... borta.

Poseidon stirrade tomt framför sig, det var något konstigt med Sallys död… han mötte Hades blick och de kom överens om att de skulle prata senare.

"Nej!"
Nu ersattes min skräck av vrede. Nyvunnen styrka brann i armarna och benen, samma kraftfulle energi som jag känt när mrs Dodds fick klor.
Tjurmannen gav sig på Grover, som låg hjälplös i gräset. Monstret böjde sig ner och nosade på min bäste vän, som om det tänkte lyfta upp honom och få även honom att upplösa sig.
Det kunde jag inte tillåta.

"Percy vad gjorde du?" frågade Poseidon långsamt.

"Någonting dumt, farligt och någonting som min mamma definitivt inte skulle godkänna."

"Det var inte riktigt det svaret jag ville ha", sa Poseidon torrt.

Jag drog av mig min röda regnrock.
"HALLÅ DÄR!" skrek jag, viftade med regnrocken och sprang fram till monstrets ena sida. "Hallå där, dumskalle! Din köttfärs! Din cheeseburgare!"

Alla skrattade.

"Percy du har verkligen ett sätt med ord", skrattade Malcolm.

"Hörni, om ni har ni inte märkt att kapitelnamnet var bokstavligt igen", sa Annabeth med ett leende.

"Wow, vem hade trott det." Clarisse skakade på huvudet.

"Raaaarrrrr!" monstret vände sig mot mig och hötte med sina köttiga nävar. Dess andedräkt räckte för att man skulle vilja bli vegetarian.

"Jag önskar verkligen att den här boken inte var så beskrivande."
Flera stycken hade fått en svag grön skiftning.

Jag fick en idé - en dum idé,men man får ta vad som står till buds.
Jag ställde mig med ryggen mot den stora tallen och viftade med min röda regnrock framför tjurmannen, och tänkte att jag skulle hoppa åt sidan i sista ögonblicket.
Men så blev det inte.

Poseidon stönade tyst och Hestia såg medlidande på honom.

Tjurmannen kom rusande för fort, med armarna utsträckta för att fånga mig åt vilket håll jag än hoppade.
Tiden gick plötsligt långsammare.
Benmusklerna spändes.

Kamparna såg förvirrat på boken. Vad hände nu?

Jag kunde inte hoppa åt sidan, så jag hoppade rakt upp och tog spjärn mot varelsens huvud som mot en trampolin, snodde runt i luften och landade på dess hals.
Hur tusan gjorde jag det?

Samma sak undrade alla andra.

"Kanske är det för att du är son till Poseidon och det regnade ju", föreslog Beckendorf.

De andra nickade eftertänksamt, så måste det ha varit.

Jag hade inte tid att tänka närmare på saken.
En millisekund senare hade monstret rammat huvudet i trädet och sammanstötningen slog nästan tänderna ur munnen på mig.
Tjurmannen raglade runt och försökte skaka mig av sig. Jag slog armarna om hornen för att inte kastas av.
Det åskande och blixtrade fortfarande, regnet piskade i ögonen och stanken av ruttet kött sved i näsan.

"Allt det där börjar mer och mer likna en dröm, en mardröm!" sa Michael.

"Michael, kan du inte bara glömma det där om att vi alla inte existerar och bara finns med i Percys drömmar?"

Monstret försökte ta tag i mig, men dess korta, kraftiga armar var inte gjorda för att sträckas bakåt. Det skakade på sig och hoppade som en rodeotjur. Det borde helt enkelt ha backat mot trädet och krossat mig, men jag började förstå hur den här varelsen tänkte. Den hade bara en växel - framåt.
Under tiden började Grover stöna där han låg i gräset. Jag ville skrika åt honom att hålla käft,

"Jag ber om ursäkt för att jag började vakna till efter att ha förlorat medvetandet efter att bokstavligen ha träffats av blixten!" sa Grover sarkastiskt med ett irriterat bräk.

"Jag menade det inte så, men det skulle inte ha varit det bästa om tjur-monstret igen försökte att pulverisera dig."

"Jag vet jag vet, Perce."

men kunde inte säga någonting eftersom jag kastades runt så våldsamt att jag skulle ha bitit tungan av mig om jag öppnat munnen.
"Mat!" stönade Grover.
Tjurmannen snodde runt mot honom, skrapade med fötterna i marken igen, och gjorde sig redo att gå till anfall.
Jag hade nästan inga krafter kvar, men det enda jag kunde tänka på var den här varelsen hade fått mamma att försvinna. Nu tänkte den kasta sig över min vän.
Jag måste stoppa den.
Jag tänkte på hur den kramat livet ur mamma och fått henne att försvinna i en ljusblixt, och raseriet fyllde mig som högoktanig bensin.

"Jag sa ju att känslor kunde få en att fortsätta framåt."

Jag tog tag i ena hornet med båda händerna och drog bakåt med hela min styrka.
Monstret undslapp sig en förvånad grymtning, och sedan - KNAK!
Tjurmannen skrek och kastade mig genom luften. Jag landade på rygg i gräset. Huvudet slog emot en sten. När jag satte mig upp såg jag suddigt,

"Är du säker på att du är helt återställd?" frågade Poseidon oroligt.

"Oroa dig inte pappa, jag mår alldeles utmärkt, och jag tror inte att de skulle ha släppt mig från sjukhusstugan annars", tillade Percy fundersamt.

"Det skulle vi inte, vi är inte helt oansvariga."

men jag hade ett horn i händerna - ett skrovligt bengalen lika stort som en kniv.
Monstret gick till anfall.
Utan att tänka rullade jag åt sidan och ställde mig på knä när monstret dundrade förbi, och jag körde det avbrutna hornet i sidan på det - takt upp under dess lurviga bröstkorg.
Tjurmannen bölade av smärta. Han fäktade med armarna, klöste sitt bröst och började sedan upplösas. Inte som mamma, i en blixt av gyllene ljus, utan som något av sand som vittrar sönder och av vinden blåses bort i virvlande moln - på samma sätt som mrs Dodds hade förintats.
Monstret var borta.

Kamparna hurrade, men något tystare än vad de skulle ha gjort.

Det slutade regna. Åskan mullrade fortfarande, men bara i fjärran.
Det luktade boskap och mina knän skakade.
Huvudet kändes som om det var kluvet. Jag var matt och skrämd och darrade av sorg. Jag hade just sett mamma försvinna.

Percy slöt ögonen och det kändes som om någonting slet sönder honom inne från och ut när han tänkte tillbaka på sin snälla och godhjärtade mamma.

Jag ville bara lägga mig ner och gråta, men Grover behövde min hjälp. Jag lyckades hiva upp honom över axlarna och stappla ner med honom i dalen, mot det upplysta huset på bondgården. Jag raglade mot det gyllene skenet i leran och gräset i mörkret, och jag grät och ropade på mamma men höll ett fast grepp om Grover - jag tänkte inte mista honom.

"Tack Percy", mumlade Grover.

"Det var inget du är verkligen min bästa vän."

Det sista jag minns är att jag föll ihop på en trädveranda, och tittade upp mot en roterande fläkt, nattfjärilar som flög runt i det gula ljuset och barska ansikten - en skäggig man som såg bekant ut och en söt flicka, med blont, lockigt hårt som Askungens.

"Askungen? Är du seriös?"

"Du ser faktiskt ut som henne, eller i alla fall ditt hår ser ut så."

De tittade ner på mig båda två och flickan sa: "Det är han. Det måste det vara."
"Tyst, Annabeth", sa mannen. "Han är fortfarande vid medvetande. Vi bär in honom."

"Och där slutade kapitlet", sa Katie.

"Jag tror att det börjar bli dags för lunch", sa Demeter.

"Ja, jag tror att det här kan vara en bra tid att hinna i kapp med allting", sa Persefone och kom överens med sin mor. "Vi återtar läsningen om en timme."

AN: Så där, snabbaste uppdateringen hittills (det finns verkligen fördelar med lov).
Jag har funderat ett tag om jag borde svara på dem reviews jag får, dels för att jag tycker att det verkar trevligt och att man får mer kontakt med sina läsare och om någon har en fråga så har inte alla tillgång att skicka ett PM och till slut efter att ha funderat lite fram och tillbaka och dela mina tankar med en annan person, kom jag fram till att jag skulle svara på allas reviews.
Jag vill också passa på att tacka för alla som följer/favoriserar min fanfiction.

Brujaflu: ¡Hola Brujaflu!

Primero lugar yo sólo quiero darle las gracias porque has dejado tantos comentarios agradables para mi fanfiction, y me alegro de que parece que les gusta la mucho XD.
Perdón por la que gramática se convierte en algo incomprensible (aunque he tratado de corregir un poco), porque yo sólo he utilizado Google Translate, aunque tengo español en lengua en la colegio.
Pero yo quería sobre todo darle las gracias por dejar comentarios y yo trato de actualizar una vez por semana.

Thalia: Okej först vill jag bara saga tack för att ha lämnat reviews, och jag tycker inte att du låter som en besserwisser, utan jag är glad om du på pekar sånt så att jag vet det i framtiden.
Jag vet faktiskt inte om uttrycket "under sin andedräkt" är ett engelskt uttryck, men det skulle inte förvåna mig med tanken på hur många fanfictions jag läser som är på engelska så bli inte förvånad om det kommer något liknande uttryck även om jag kommer göra mitt bästa för att låta bli. Xoxo