Persefone såg sedan fundersam ut.
"Fast ni kanske inte är hungriga ännu? Ni åt ju en sen frukost för inte så länge sen."

Läger deltagarna stirrade på gudinnan i skräck. Hur skulle man kunna säga nej till något så underbart som lunch?!

"Nej, nej, nej!" utbrast Travis och skakade på sitt huvud så våldsamt att det var ett mirakel att det inte trillade av.

"Vi är absolut så hungriga att vi kan äta lunch!" tillade Conner snabbt.

"Om ni säger det så", svarade gudinnan enkelt, men med ett milt roat ansiktsuttryck när hon såg på alla reaktioner till hennes fråga.

Snart så hade all mat dykt upp, bokstavligt talat, på de 12 borden tog alla glupskt för sig.

Percy borta vid bord 3 såg fundersamt på sin än så länge tomma tallrik.

"Kan du inte bestämma dig för vad du vill ha?" frågade Poseidon tillslut efter att hans son bara stirrat på sin tomma tallrik som om det var någon exotisk varelse han aldrig hade sätt eller hört talas om förut.

"Nej", suckade Percy och skött ifrån sig sin tallrik. "Men jag är ändå inte särskilt hungrig."

"Har du provat Hawaii pizza någon gång? Inte? Du borde absolut prova i såna fall, du kan till och med välja om du vill ha den blå", lade Poseidon till med ett roat leende.

"Jag tror inte att de serverar det här, även om jag absolut skulle älska det."

"Tja, det finns fördelar med att vara en gud."

Percy ryckte på axlarna och snart dök det upp en blå Hawaii pizza på hans tallrik.

En halv timme senare hade de flesta ätit klart.

Annabeth reste sig från Athenas bord och gick fram till Percy.

"Kom Percy, vi går ut ett tag", sa hon och de vinkade åt sig Grover innan de snabbt slank ut från paviljongen innan någon knappt hann blinka.

De gick i bekväm tystnad mot alla stugorna, det ända som skulle kunna förstöra stämningen var egentligen bara just tystnaden.
Allt var för tyst.
Inga fåglar sjöng, inga skrattande och stojande ungdomar, och inget brus från vågorna i havet.

De gick och gick tills det kom förbi alla stugorna, Zeus stuga med dess ståtliga putsade bronsdörrar, Poseidons stuga med dess skrovliga grå stenväggar, förbi Ares stuga med dess illa målade klarröda färg och till slut förbi den sista stugan till vänster i raden – Hermes stuga som såg mest ut som en vanlig läger stuga, innan de stannade.

Ingen sa något först innan Annabeth utbrast i att och samma andetag: "Vad tror ni är så viktigt att ödesgudinnorna själva väljer att lägga sig i ödet? Jag mena det har aldrig hänt förut. Tror ni det har med ett uppdrag att göra? Vad kan egentligen vara orsaken till detta?"

Percy skrattade. "Annabeth, andas lite."

Hon kastade en lekfull blängning mot honom. "Jag tror i alla fall att det måste ha hänt någonting stort, eller i alla fall något större en det vanliga."

"Jag håller med dig Annabeth", sa Grover och stampade med sina hovar i marken nervöst och såg upp mot himlen. "Tror du att det har något med det att göra?"

"Vad för någon?" frågade Percy och såg fram och tillbaka mellan Grover och Annabeth. "Ni två döljer någonting för mig, det har ni gjort enda från början." Percy sa det inte anklagande mer som om han bara konstaterade ett faktum.

Annabeth och Grover delade en blick. "Percy, jag är inte säker på om vi får berätta det för dig…" började Annabeth.

"Ja, vi vill berätta, men det är ingenting bra att lägga sig i saker som handlar om gudarna…" fortsatte Grover och kastade nu ideliga blickar mot himlen.

"Tja, det är lite sent nu", påpekade Percy.

"Jag tycker, och jag hatar verkligen vad jag kommer säga nu, att vi alla ska vänta tills vi får våra svar och inte jäkta", sa Annabeth och såg smått olycklig ut över att behöva vänta på svaren till alla hennes frågor. "Det var väl anledningen att vi fick böckerna till och börja med, eller hur?"

"Jag antar det", Percy rynkade pannan. "Gode gudarna, jag hatar att vänta!"

"Gör vi inte alla det?"

De skrattade och log mot varandra.

"Ja, ja, ja, vad har vi här?" kom en ny röst.

Percy, Annabeth och Grover vände sig överraskat om.
Bakom dem visade det sig inte bara vara en person utan mer som ett dussin personer.

Där stod Luke med händerna i sina byxfickor, Travis och Conner båda flinande och med en bussig glimt i deras ögon som skvallrade om att det antagligen var någon av dem som talat förut, Katie med en blommande solros i handen, Silena och Beckendorf, Lee, Michael, Clarisse med sitt spjut över sin vänstra axel, Castor och Pollux som frånvarande trollade upp ett par vinrankor från marken.

Allt som allt var det en ganska udda grupp.

"Vad gör ni här?" frågade Annabeth som tycktes ha kommit förbi sin överraskning över att elva personer mystiskt tyckt ha telepaserat sig alldeles ljudlöst bakom dem.

"Gudarna kastade ut oss från paviljongen så fort vi ätit klart", förklarade Luke nonchalant som om de diskuterade nya strids strategier till Fånga flaggan.

"De kastade inte direkt ut oss bara så där", sa Silena snabbt när hon såg de stora ögonen på Lukes svar. "De frågade helt artigt om vi kunde lämna så att det kunde diskutera den nya händelse utvecklingen."

"Ja, jag antar att vi alla behöver rensa tankarna", sa Percy.

"Vad tror ni kommer hända sen?" frågade Katie oroligt och förtydligade snabbt sin fråga när hon såg alla undrande blickar: "Alltså jag menar efter att vi läst klart alla böckerna."

"Vi räddar framtiden", sa Conner med viktig röst och pustade ut bröstet.

Katie suckade och såg irriterat på honom. "Jag menade faktiskt allvar."

"Jag är fullständigt allvarlig", protesterade Conner genast. "Jag själv och Travis snodde den sista boken i serien och läste det sista kapitlet."

Alla stirrade på honom med tomma ansiktsuttryck.

"Ni gjorde vad!" utbrast Katie sen med en gäll ton. "Ni idioter! Allting gick ju ut på att vi skulle läsa böckerna i ordning, annars skulle vi lika gärna bara kunna ta och läsa den sista boken!"

"Jaha, och vad handlade kapitlet om då?" Annabeth hade ett totalt ointresserat ansiktsuttryck och tonfall.

"Kapitlet handlade om att en meteorit föll ner på jorden och dödade hela mänskligheten", sa Travis med rakt ansikte.

"Det var bara Annabeth och Percy som överlevde eftersom att de grävde ner sig under jorden i en oförstörbar bunker", fortsatte Conner.

"Efter det var det upp till dem att återuppbygga mänskligheten."

"Wow, inte precis vad jag skulle vilja göra med mitt liv", sa Percy chockat och såg förskräckt ut.

"Ni kan inte ha läst det sista kapitlet", sa Clarisse och himlade med ögonen. "Gudarna låste in de fyra sista böckerna någonstans i Olympen."

"Tack och lov", sa Michael lättat, "jag är för gammal för att dö."

"Eh, Michael jag tror att det uttrycket går: Jag är för ung för att dö", rättade Silena.

"För ett halvblod är jag gammal eller jag skulle vara gammal när den där påhittade meteoriten skulle förstöra jorden", svarade han.

"Det är sant", sa Silena och grimaserade.

"Hur kom vi ens in på det här?" frågade Percy roat. "Och nej jag vill inte ha en återberättelse", tillade han snabbt när både Travis och Conner öppnade munnen för att svara, "ni två skulle bara säga någonting totalt random som skulle göra mig ännu mer förvirrad än förut."

Bröderna Stoll ryckte bara på deras axlar. Det var ju sanningen.

"Jag undrar vad gudarna diskuterar nu", sa Beckendorf när en obekväm tystnad började bre ut sig.

"Ska vi tjuvlyssna?" frågade Travis.

"Det ska vi absolut inte!" sa Katie och blängde på honom.

"Mess", hånade Clarisse.

"Jag är ingen mess, du är en, eh, idiotisk, ah, en idiotisk…!"

"Röd fågel?"

Alla såg på Grover med icke troende uttryck.

"Grover, du vet att du är min bästa vän, men varför i Poseidons namn valde du av alla ökennamn röd fågel?!"

"Ares stuga är ju röd, och jag såg en fågel flyga förbi och då sa jag bara det!"

"Okej, okej om jag är en mess, så är du nog en mess också", skrattade Katie och skakade på huvudet. "Inget illa menat Grover."

"Jag tror att du har rätt", sa Grover och himlade med ögonen.

"Med allt det ur vägen", sa Percy, "vem vill följa med till stranden?"

"Du och ditt hav Perce!"

"Vad, havet regerar!"

"Jagföredrar skogen, varför kan vi inte gå dit i stället?"

"Jag sa ju det: havet regerar."

"Och du vet, varför fick Annabeth egentligen en mycket mer smickrande beskrivning en jag? En söt flicka, långt blont hår, ser ut som Askungen", citerade Grover.

"Vad har det med stranden att göra?"

"Jag vet inte, men…"

De andra halvbloden skrattade åt Grover och Percys mini argument innan de gick i riktning mot havet.

Annabeth gick mellan Percy och Grover och skakade på huvudet åt deras udda vänskap.
Luke gick tystlåtet bakom Annabeth med sina bröder, Conner och Travis på sin vänstra sida, och bröderna skrattande och skämtande högljutt med varandra.
Katie fann sig till sin stora irritation gå bredvid Travis, fast Silena gick i alla fall också bredvid henne tröstade Katie sig med.
Beckendorf funderade allvarligt att strunta i stranden och tillbringa hans dyrbara tid i hans verkstad i stället och arbeta på hans senaste projekt men hindrades av Silena som tog hans hand och han upptäckte att han inte skulle kunna ha något val i frågan och Silena såg verkligen vacker ut här i solskenet…
Bakom dem log Lee och Michael vetande mot varandra.
Clarisse stönade tyst och önskade att hon var någon annanstans långt borta från de här galna personerna. Även om hon skulle kunna "råka" knuffa ner en viss son till havsguden i havet…
Castor och Pollux stod fortfarande kvar på samma plats och hade inte flyttad på sig.
De båda bröderna delade en blick och ryckte sen på axlarna. Det var inte som om de hade något bättre att göra ändå.
I lugn takt började de gå i kapp de andra.

När de gick mot stranden, med en över energisk Percy längst fram och de gick förbi andra grupper med halvblod som njöt av sin ledighet så att de kunde diskutera med sina vänner om den förändrade framtiden, undrade de över vad både Annabeth och Katie hade frågat förut, om vilka fasor de skulle mötta i deras framtid och hur det mystiska böckerna skulle kunna hjälpa dem.

Samtidigt i paviljongen:

Det var en besvärlig stämning mellan de Olympiska gudarna i paviljongen.
De hade skickat ut alla ungdomar plus Keiron så att han kunde hålla ett öga på nämnda ungdomar för nästa en halvtimme sen och de hade inte kommit ett steg längre i deras diskussion än vad de hade då.

Athena gick om och om igen igenom de kapitlen de redan läst och såg ut som om hon ville lösa något typ av hemligt pussel i boken genom att vända och vrida på den i olika vinklar.

Artemis såg över och kollade om sin pilbåge var i toppskick.

Demeter och Persefone läste trädgårdsböcker.

Afrodite halvlåg över hela hennes bord och läste i den senaste modetidningen och det kom då och då förtjusta utrop när hon såg några eleganta kläder.

Hestia och Hera pratade lågmält med varandra borta vid Poseidons bord.

Zeus, Hades och Poseidon blängde på varandra och ljudlöst uppmanade någon att säga något.

Dionysos, Ares, Hefaistos, Apollon och Hermes spelade poker vid bord 12 och de såg alla uttråkade ut.

"Hermes har du några treor?" frågade Apollon slött.

"Finns i sjön." Kom svaret.

"Vänta nu lite jag trodde att vi spelade poker", avbröt Ares.

"Nej, nej, vi spelar ju pinochle", protesterade Dionysos.

Hefaistos ryckte bara på sina breda axlar, han hade gett upp med spelet för ungefär tjugo minuter sen när de hade börjat.

Zeus suckade och började känna att han fick en huvudvärk när han såg på de andra gudarna och gudinnorna.

"Vi kanske ska börja att diskutera vad vi egentligen skulle prata om", sa Zeus till sist.

"Det måste vara den bästa idén du haft på århundraden broder", mumlade Hades och ignorerade den arga blängningen han fick i gengäld.

"Jag tycker att det låter som en utmärk idé, fader", sa Athena och lade ifrån sig boken på närmaste bord.

"Okej jag undrar, och jag tror inte att jag är den enda som har lagt märke till det, men som sagt jag undrar vad som hände med Sally Jackson", sa Poseidon och såg på Hades.

Herren av underjorden och de döda såg fundersam ut. "Hon dog inte, mer som om hon är fast i underjorden tills jag släpper henne eller någon befriar henne", svarade han.

Poseidon nickade fundersamt. "Hades skulle du kunna hålla Sally där, förutsatt att hon inte kommer till skada", sa havsguden och ignorerade alla chockade blickar från de andra.

"Varför skulle du vilja att den dödliga skulle vara fast där nere?" frågade Demeter och såg med avsmak på Hades.

"Mamma!", protesterade Persefone. "Det är faktiskt inte så illa där, jag älskar Hades så jag bryr mig inte om omgivningen och jag har lärt mig att gilla underjorden också, vi kom förbi det här för århundrader sen!"

"Men hur skulle jag kunna förlåta att Hades kidnappade min enda dotter!"

"Demeter, syster, jag trodde att vi redan hade kommit förbi det här", suckade Hades.

"Men hur skulle jag kunna gå vidare…!"

Zeus harklade sig. "Vi kanske skulle kunna gå vidare med det aktuella."
"Ähm, det mer aktuella", ändrade han snabbt när Demeter blängde iskallt på honom.

"Så tillbaka till min ursprungliga fråga. Kan Sally få vistas i underjorden bara tills vi läst klart böckerna, jag skulle vilja ha henne i mitt eget undervattens palats, men med Amfitrite…"

"Jag förstår", avbröt Hades och grimaserade mentalt inför tanken på vad Poseidons hustru skulle säga eller mer som göra om hon fick reda på att hon skulle bli tvungen att se efter en av Poseidons älskare, "det ska inte bli några problem att den dödliga stannar i underjorden, bara hon inte stannar där för länge, det är inte bra för en dödlig att vistas i underjorden under en längre tid."

Poseidon nickade, på bättre humör med det avklarat.

Artemis rynkade pannan. "Varför tror ni att vi fick böckerna i första hand?"

"Stor fara, krig, död, förstörelse…" räknade Apollon upp.

Artemis himlade med ögonen. "Det kunde jag ha räknat ut själv, men allt det har hänt förut så vad är skillnaden den här gången?"

De andra ryckte bara på axlarna eller skakade på huvudet, de visste inte häller.

Hermes såg på sitt armbandsur. "Det har nästan gått en timme nu", meddelade han. "Det är bara fem minuter kvar."

Zeus nickade. "Är det någonting mer som vi skulle ta upp?"

"Ska vi prata om till exempel varför våra barn inte vill vara halvblod", frågade Persefone och såg något bekymrad ut trotts att ingen av ungdomarna på lägret var hennes barn.

"Det är ju uppenbart", sa Dionysos och trollade fram ett glas med vin, " det är kanske ni som borde tillbringa tid i detta förhatliga läger."

"Dionysos…"sa Zeus varnande och såg på vinet.

"Förlåt! Gammal vana!" sa Dionysos uttråkat och vinet byttes ut mot Coca cola.

"Okej, Dionysos, varför vill inte våra barn vara halvblod", sa Athena frustrerat.

Dionysos öppnade munnen för att svara innan han stängde den igen och såg fundersam ut. "Vet ni vad? Jag tror faktiskt att ni ska få ta reda på det själva", sa han belåtet.

Gudarna blängde på honom.

"Vänta du bara", muttrade Ares förbannat. "Jag kommer nog få svaret från dig om jag så måste slå dig till Tartaros!"

Dionysos himlade bara med ögonen och lät en vinranka virvla upp från marken och ta tag i Ares och dra ner honom på bänken igen.
Ares svor och slet sig loss innan han blängde på vinguden under sina solglasögon.

"Inget behov av att slåss, pojkar", sa Artemis irriterat.

"Jösses vad tiden går fort de andra kommer redan tillbaka nu!", sa Hermes hastigt.

"Nej de gör det inte", sa Artemis.

"Respektera dina äldre!", var det enda svaret och Hermes tog snabbt tillbaka korten till vilket spel den nu än hade spelat och stoppade ner det i en av sina fickor.

"Jag är äldre än du, Hermes", påpekade Artemis.

"Ingen betydelse."

"Humm", sa Afrodite och såg sig fundersamt runt. "Inte en chans att jag", där gjorde hon en paus och snurrade runt ett helt varv på stället och såg sig kritiskt om, innan hon fortsatte som om det inte hade funnits något avbrott" kommer tillbringa dagar här utan att fixa till det lite." Och med dem orden klappade hon med händerna två gånger och alla bord och bänkar försvann och på dess plats stod det massvis av så soffor och fåtöljer och taco-säckar med små bord framför.

"Afrodite!" utbrast Artemis och Athena i kors.

"Vad gjorde du med alla bord och bänkar?" frågade Artemis nästan rädd för svaret.

"Borden och bänkarna är årtusenden gamla", sa Athena. "Du är väl inte förstört dem?"

Afrodite himlade bara med sina ögon. "Jag har givetvis inte förstört dem, de är i samma rum på Olympen med resten av böckerna."

Artemis och Athena andades ut av lättnad.

Strax efter det kom den första gruppen av halvblod och slog sig ner i paviljongen.

Tio minuter senare:

"Var är de någonstans?" undrade Poseidon oroligt.

"Det är inte likt att min dotter kommer försent", muttrade Athena surt, "jag är säker på att det har någonting med din son att göra."

"Det är antagligen inte bara Percys fel att de är sena", sa Poseidon och blängde på visdomens gudinna.

Alla var tillbaka i paviljongen och redo att börja läsa igen, om det inte var så att det fattades 14 halvblod.

"Oroa er inte", sa Apollon, "de är här snabbare än vad ni kanske anar."

Plötsligt så kom bröderna Stoll inspringande till paviljongen genom blöta från topp till tå, bakom dem skymtades de andra, alla genom blöta.

"Sa ju det."

"Vad hände med er"? Frågade Athena något förvånat, vilket hon snabbt dolde.

Percy den enda som inte var blött blängde på Clarisse.

"Någon tyckte att det skulle vara en bra idé att knuffa mig i havet och jag råkade ta tag i Annabeth och efter det skrek Travis "vatten krig!" och vi glömde bort tiden", avslutade han.

Poseidon viftade med sin hand så att alla blev torra innan de satte sig med sina vänner i det nya möblerna.

"Så där", sa Hestia mjukt. "Nu när alla är här ska vi börja läsa?"

"Bästa idén på länge", mumlade Demeter.

"Ja skulle vilja läsa", sa förvånansvärt Castor och alla såg förvånat på den knubbiga pojken när han hämtade boken och slog upp rätt sida.

"Namnet på Kapitlet är: Jag spelar pinochle med en häst."

Reviews svar:

Thalia: Hej Thalia!

Jag känner med både dig och Percy, kramar kan vara trevliga men att få en så lång kram? Nej tack, nästa gång kanske.
Och oroa dig inte för att det ska bli långtråkigt att läsa, det gör inget för mig.
Har du försökt att prata med din familj/släkt om hur du känner? Ibland kan det vara lättast att lägga alla korten på bordet, så att säga.
Och jag är säker på att din syster inte menade att såra dig, jag har en yngre bror och vi bråkar/argumenterar inte så oftast men när vi gör det är det inte snyggt, men vi brukar inte mena det vi säger till varandra.
Hoppas du tycker att det här kapitlet var lika bra som det förra.
Åh, just det, gott nytt år kan man fortfarande säga XD sååå gott nytt år.

Lealover1: Lea!
Jag är glad att du gillar min fanfic så mycket , att du tycker att den är otrolig, och fick något att le åt.
Och jag har märkt att . mitt eget intresse för fanfiction där dem läser böckerna ökar när författaren skriver mer och har mer dialog mellan karaktärerna så jag får kämpa med det XD,
men tack för att du ger mig råd, jag ska försöka att fixa längre samtal mellan kamparna, jag gillar att skriva så det borde inte bli några problem.
Men ha ett gott nytt år!

Brujaflu: Hej!
Okej, jag provar att skriva på svenska den här gången då, om det inte gjorde någonting.
Jag brukar också använda översättning ibland, enklare på det sättet
Och japp, jag tycker att det är häftigt att kunna andra språk jag med, jag kan uppenbarligen svensk, sedan engelska och lite spanska. Läser ni engelska i skolan?
Engelska är ju ett världs språk men jag vet inte om andra länder lär ut det, okej, jag vet att vissa länder gör det…
Jag vet att du kommer från något spanskt talande land, men det finns rätt så många… Spanien, México och bland annat alla andra länder i Syd Amerika… förutom Brasilien då.
Jag menade inte att du måste berätta med min långa rant (kan man säga så?) var du kommer ifrån… utan jag bara babblar.
Men sak samma, jag hoppas att du tycker att det här kapitlet väger upp till de andra, de läste ju inte i boken… XD
Men ha ett gott nytt år och hoppas att 2015 blir ett bra år
/Aveline