Lägret läser PJ: Född till hjälte

by Aveline01

Det har dykt upp 5 stycken böcker på Halvblodslägret, och tillsammans med gudarna läser lägret den första boken: Percy Jackson Född till hjälte. Sanningar upptäcks, lojaliteter testas och vem är egentligen blixt tjuven? Det här kan vara deras sista chans innan ett nytt krig som hotar att bryta ut.

7. Jag spelar pinochle med en häst

"Eh, jag var under intryck av att hästar inte kunde spela pinochle – eller något kortspel för den delen", sa Jake förvirrat.

"Det kan dem inte heller", svarade Katie. "Eller jag är faktiskt väldigt säker på det i alla fall, jag menar de har väl inga händer, hur skulle de då kunna hålla i korten?"

"Det var något kränkande sagt, bara för att hästar inte har några händer måste det betyda att de inte kan spela kortspel?" frågade Lee med ett höjt ögonbryn.

"JA!" sa marionetten av lägret.

"Hur kan ni veta det?", sa Michael och försvarade sin bror. "Så vitt jag vet har faktiskt ingen häst fått chansen att spela kortspel någon gång."

"Tja", fnös Connor något roat av diskussionen, " Percys häst kan tydligen spela kortspel."

"Castor, du kanske läste kapitelnamnet fel", föreslog Silena vänligt. "Kan du inte läsa om det?"

"Jag spelar pinochle med en häst", upprepade Castor tydligt.

"Där rök den tanken." Silena skakade på huvudet, hon hade ingen aning om vad kapitelnamnet menade, inte för att hon hade förstått någon av de andra, bok-jag Percy verkade försöka göra sitt bästa för att förvirra dem, vilket han hittills hade lyckats med.

"Det är faktiskt rätt så uppenbart vad Percy menar, bara man tänker efter", sa Annabeth med en axelryckning.

"Humm", mumlade Travis fundersamt innan han utropade: "30 drachma till den person, ja både halvblod eller gud eller något annat, som gissar närmast vad kapitelnamnet kommer att innebära.
Och den som redan vet svaret får inte gissa", lade han snabbt till och såg menande på Annabeth.

Det blev en frenetiskt letande efter pennor och papper efter det tillkännagivandet.
Tillslut hade alla som varit med och satsat, vilket förvånansvärt blev rätt många, satt sig ner igen och väntade på att Castor skulle fortsätta med att läsa.

"Travis, Connor", mumlade Chris, "vill jag ens veta var ni fick 30 drachma ifrån?"

"Antagligen inte, i händelse att en viss gudinna skulle får reda på det."

"Trodde väl det." Chris svalde något, han hade aldrig varit den typ av vågad upptågsmakare som sina bröder, vilket i och för sig skulle vara rätt svårt att leva upp till…

Jag drömde mardrömmar fulla av boskapsdjur.

"Boskapsdjur?"

"Sluta att se på mig som om jag har en skruv lös", skött Percy tillbaka. "Ja, det råkade vara boskapsdjur, en sen?"

"Det är bara det att jag har svårt att tänka mig att ett halvblod drömmer om det, det låter så fridfullt, var är alla de hemska och dödliga delarna?" sa Annabeth och blängde på havsgudens son för hans ton.

Grover harklade sig. "Snälla ni, bråka inte, det är inte en så stor sak, så gör inte en höna av en fjäder."

Percy och Annabeth nickade, om en något motvilligt, men Grover hade rätt.

"Förlåt, Annabeth."

"Förlåt mig också, Sjögräshjärna", sa dottern till Athena.

"Ursäkt accepterad, men kan du sluta med att kalla mig för Sjögräshjärna?"

"Nej", sa hon enkelt.

"Så nu är alla glada och vänner igen", sa Grover snabbt och försökte se positiv ut.

"Antar det", mumlade Percy och skakade på huvudet åt sin satyr vän.

"Om ni skulle låta mig läsa vidare någon gång skulle ni faktiskt få reda på mer exakt vad drömmarna handlade om", sa Castor något irriterat. Allvarligt, han hade bara hunnit läsa en mening!

De flesta av dem ville döda mig.

"Det låter mer som en halvblods drömmar."

"Ett halvblods drömmar kan ibland vara varningar för något som kommer att hända", berättade Michael.

"Michael, först sa du att Percy kanske drömde om, tja, allt, hela vår existens och nu det här." Malcolm skakade på huvudet åt Apollons son.

"Vad! Det är ju sant!"

"Jag vet det, men sen när har du blivit en dröm expert?"

"Finns det dröm experter?" frågade Will tankeväckande.

"Faktum är att det gör det", sa Keiron i sin lärarröst. "Det finns experter runt om i världen som säger sig kunna hjälpa dödliga att tydda sina drömmar. Även om det är ytterst få som faktiskt kan det på riktigt, oftast dem som kan se igenom diset."

"Är inte Morfeus drömmarnas gud", sa Annabeth fundersamt.

"Han har väl tusentals söner som alla ska avbilda drömmens alla olika ansikten", lade Malcolm till.

"Det stämmer." Keiron nickade godkännande mot de två barnen till Athena.

"Jag har ingen som helst aning om vem ni pratar om", sa Percy, "men jag hoppas inte att det var en varning i dem drömmarna, en gång drömde jag om att jag, Grover och min mamma åkte till lägret, den delen var sann, men sen började det regna kor!"

"Hera…" sa Poseidon och såg på sin syster.

"Jag hade inget med det att göra", protesterade hon högröd i ansiktet över en så fräck anklagelse.

"Kor är Heras heliga djur va?" frågade Percy sin pappa.

"Japp, kor och påfåglar."

Resten ville ha mat.

"Var de ute efter människokött?" frågade Will misstänksamt.

"Det var blandat, alla vita boskapsdjur ville ha människo-kebab medans alla svarta var vegetarianer, de gråa var allätare", svarade Percy.

"Brukar det inte vara tvärt om? Ni vet, vit = ljuset/de goda och svart = mörkret/de onda, fast grå brukar faktiskt vara en gråzon…"

"Jag har faktiskt ingen aning om varför." Percy ryckte på axlarna. "Kanske ville bara mina drömmar medvetet förvirra mig mer."

"Eller så har Michael faktiskt rätt", fnös Lee hälften på skämt, hälften alvarligt, "det kan kanske betyda att allt inte är som det verkar.

När Lee sa det gick rysningar upp för kamparnas ryggar, det lät inte alls bra.

Jag måste ha vaknat flera gånger, men det jag såg och hörde var obegripligt, så jag bara domnade bort igen.

"Ops." Bröderna Stoll försökte se oskyldiga ut.

Annabeth såg strängt på dem. "Ni vet att ni inte ska störa i sjukstugan, mitt arbete blev mycket svårare med er två där."

"Vad gjorde ni där?", frågade Katie förvånat.

"Vi ville hälsa på en eventuell ny stugkamrat", svarade bröderna Stoll som om det vore uppenbart.

"Ja, och ni vägrade att ge upp när jag sa att ni inte fick störa", muttrade Annabeth.

"Vänta lite, det var ni två som hela tiden dök upp i massa olika förklädnader!" utbrast Percy.

"Japp, det blev faktiskt rätt så underhållande till slut, särskilt när Connor dök upp känguru-dräkt och låtsades ha ett brutet ben", skrattade Travis.

"Som om du inte också hade löjliga förklädnader", fnös Connor. "Till exempel den där gången du härmade Sherlock Holmes och envisades med att du måste kolla på bevismaterial som bara råkade vara i sjukstugan."

"Ni är båda alldeles galna", skrattade Katie och höll sig för sin mage när hon skrattade så mycket.
Andra i lägret skrattade också när det föreställde sig vad som hänt och vissa rullade nästan på marken av skratt.

"Hermes dina söner verkar ta efter dig alldeles för mycket." Artemis skakade på huvudet, hemligt road.

"Åh, jag vet." Hermes hade en stolt blick i sina ögon när han såg på hans söner.

"Allt det där låter lite som… var det 1329?" Hefaistos såg fundersam ut.

Hermes såg förfärat på honom. "Vi svor att vi aldrig skulle prata om det igen!"

"Aww, men nu vill vi verkligen veta."

Hermes suckade, Artemis kanske hade rätt, Travis och Connor tog upp alldeles för mycket efter honom.

"1329, var det inte den gången när…"Apollon hann aldrig avsluta hans mening för plötsligt slog en bok honom rakt i ansiktet.

"Hermes!"

"Förlåt! Men det var det första jag hittade som jag skulle kunna kasta på dig."

"Men det gjorde ont", gnällde Apollon.

"Ni ska inte kasta böcker." Athena såg med en sträng blick på det två gudarna.

"Ja, och särskilt inte Percy Jackson boken, vad vi vet är kan den vara den enda i sitt slag", sa Demeter.

"Eh, Ers nåd Apollon, skulle jag kunna få tillbaka boken så att jag kan läsa vidare?"

Apollon såg förvånad ut, han hade glömt att han fortfarande höll i boken. Han knäppte med fingrarna och boken dök upp bredvid Castor igen.

"Pappa", sa Will alvarligt, "du, och alla andra gudar, borde verkligen prova att göra saker själva och inte alltid använda era krafter hela tiden."

Gudarna såg förvånat på varandra, det hade aldrig tänkt på hur mycket de använde sina krafter till vanliga vardagliga saker också.

Jag minns att jag låg i en mjuk säng, då och då matades med en sked och fick något som smakade som popcorn i smält smör, fast det var efterrätt.

"Varför påpeka det, att få efterrätt som medicin låter häftigt", sa Pollux.

"Jag har aldrig tänkt det på det sättet", log Percy.

"Jag tycker att vi ska ersätta alla världens äckliga mediciner till typ choklad, popcorn, godis eller kanske chips smak i stället", sa Jake.

De andra läger deltagarna nickade överens, det verkade som att de fått ett nytt mål i deras liv: Ändra alla världens mediciner till goda smaker.

En flicka med blont, långt hår

"Se! Där är det igen!" utbrast Grover.

"Vad, vad för något är igen?" frågade Percy förvirrat.

"Annabeths beskrivning. Den har hittills varit den bästa av alla", förklarade satyren.

"Jaså om det, eh… jag har faktiskt ingen aning om varför boken beskriver folk exakt som den gör men det är väl meningen att den ska beskriva mina tankar och Annabeth har ju faktiskt blont, långt hår", sa Percy grubblande. "Ni vet nu när vi är inne på det kan jag inte riktigt se att mitt framtids jag ger sina minnen till ödesgudinnorna."

"Inte ens om det kan rädda liv", sa Silena förvånat, hon hade märk under Percy tid på lägret (och genom boken) att han brydde sig väldigt mycket om sina vänner och familj.

"Det var anledningen till att jag gick med på att läsa böckerna till och börja med", svarade Percy, "men varför skulle jag ge mina minnen till tre stycken knäppa gamla tanter bara så där?"

"Percy, du kanske inte ska hänvisa dem till just det", sa Poseidon något oroligt. "Jag gillar inte att ödesgudinnorna redan verkar vara så intresserade av dig, du behöver inte extra uppmärksamhet."

"Halvblodet tog upp en viktig punkt ändå", sa Zeus, " om inte ens din son själv, Poseidon, känner att han skulle ge sina minnen till ödesgudinnorna, hur kan vi då lita på att informationen från de här böckerna är sanna då?"

Flera stycken började se osäkra ut och såg misstänksamt på boken i Castors händer.

Plötsligt dök ett bländande starkt vitt ljus sken upp och där, i mitten av paviljongen svävade ett alldeles lysande klot, det hade ungefär samma form som en volleyboll förutom att den var något suddig i kanterna.

"Läger deltagare, gudar, satyrer och andra varelser", kom en mans röst, "meddelandet från ödesgudinnorna talade sanning, böckerna är äkta och den sista boken: Percy Jackson Striden om Olympen, utspelade sig bara två månader från där jag är nu.
Om Percy gav ödesgudinnorna sina minnen eller inte kommer ni inte få reda på, det kan man säga hände efter den sista boken i såna fall."

"Nico, vad håller du på med? Vi skulle ju låta dem sköta sig själva och inte störa dem", kom en sträng flickas röst.

"Åh toppen, du pratade rakt in i mikrofonen, så nu vet alla vad jag heter", sa samma röst irriterat, som nu lät mer som en ung pojkes röst än en mans, det kunde hördes ett avlägset 'Förlåt'.
"Och jag blev tvungen att göra något förstår du väl, ingen annan av er lata människor gjorde ju någonting.
Men i alla fall… jag hoppas att det här bevisar att böckerna och vi talar sanning", sa pojken, eller Nico som han tydligen hette.

"Det där klotet har inget med oss att göra", sa Artemis sakta och gjorde en rörelse med hennes armar som omfattade henne själv och resten av gudarna.

"Så ska vi tro på dem lille sis?", frågade Apollon.

Artemis gav sin bror en irriterad blick. "Givetvis inte, jag litar inte på denna Nico pojke, men jag tycker att vi ska avvakta för nu och fortsätta med läsningen så att vi får mer svar."

Gudinnans svar fick medhållande nickningar från de andra i paviljongen.

"Jag förstår att ni inte litar på oss", kom Nicos röst från klotet, "men vi vill er inget ont, vi är på er sida."

De i lägret kom till ett beslut: De skulle fortsätta med att läsa tillsvidare och sen skulle de få ta konsekvenserna av det beslutet.

Hades borta vid Zeus bord var i djupa tankar.
Pojken från framtiden sa att han hette Nico, det kan knappast vara en tillfällighet, eller?
Det måste vara hans son, hur många andra halvblod, och Hades utgick från att pojken från framtiden var ett halvblod, hade namnet Nico?
Men varför var Nico inte i kasinot? Och var Bianca där med honom?
De måste läsa vidare, avgjorde Hades tillslut. Han måste veta vad som skulle hända med sina barn.

stod böjd över mig och smålog belåtet när hon skrapade mat från min haka.

"Ähm, okej… jag ser ingen anledning till varför du småler belåtet", sa Katie med en grimas.

Annabeth rodnade och såg inte någon i ögonen. "Eh, anledningen till det kommer nog upp snart. Och jag är ledsen Keiron, men jag var, är, tvungen att veta."

När hon såg att jag öppnade ögonen, frågade hon: "Vad kommer att hända vid sommarsolståndet?"

Keiron skrockade. "Jag anade att din nyfikenhet skulle bli för mycket för dig kära du, men vad det exakt kommer hända vid sommarsolståndet är nog en fråga som vi alla undrar."

"Det är inget fel att törsta efter kunskap barn", sa Athena mjukt. "Det är bara hur du handskas med kunskapen som räknas."

"Jag vet, mamma, men jag är redo att veta, jag kan hantera det."

"Så kan jag", insköt Percy snabbt.

Athena gav dem båda en beräknad blick. "Jag skulle berätta vad jag visste om det inte är så att bara genom att läsa de kapitel vi redan läst, så anar jag att vi har satt framtiden i nya rörelser. Inte ens jag kan föresäga vad som kommer att hända vid sommarsolståndet i år."

"Vänta nu lite, det är jag som föresäger framtiden här", avbröt Apollon.

"Athena menade det inte på det sättet, broder", suckade Artemis och himlade med ögonen.

Jag lyckades kraxa fram: "Va?"

"Allvarligt Percy, jag älskar dina reaktioner till allt", fnös Travis, "de är underhållande."

"Underhållande är mitt andranamn", sa Percy med ett flin.

"Men Perce, jag trodde att ditt mellannamn var…"

"Jag tänker döpa om det till underhållande, Grover, det räcker med att jag har ett gammaldags namn."

Hon såg sig omkring, som om hon var rädd att någon skulle höra vad hon sa. "Vad är det som pågår? Vad är det som blivit stulet? Vi har bara några veckor på oss!"

"Jag upprepar vad jag sa på lunchrasten Annabeth, du måste verkligen lära dig att andas mellan frågorna", sa Percy och såg när Castor flämtade efter luft när han försökt härma Annabeths sätt att fråga något.

"Jag är ledsen", mumlade jag, "men jag vet inte…"

"Du är fortfarande artig efter det", sa Katie förvånat. "Jag skulle ha sagt åt henne att dra åt Hades. Jag menar du var sjuk trots allt och du behövde vila inte bli utfrågad."

Annabeth rodnade ännu mer en förut. "Jag ville som sagt ha svar, men jag kanske gick lite överbord."

"Lite grann kanske, tjejen", fnös Clarisse.

"Humm, jag vet att jag skulle mörda om jag ville ha information och till exempel vad nästa års stora rea skulle vara någonstans", sa Silena och försökte se det hela från Annabeths synvinkel.

"Det är inte precis samma sak, men tack för att du försöker förstå Silena", sa Annabeth tacksamt till den äldre kamparen.

Någon knackade på dörren och flickan fyllde snabbt min mun med mer efterrätt.

"God popcorn smakande efterrätt", suckade Michael drömmande.

"Michael, du är son till Apollon", påpekade Lee, "det går fortare för oss att läka, det ända vi kan behöva är egentligen ambrosia och nektar, det andra är bara i nödfall."

Nästa gång jag vaknade var flickan borta.
En kraftig, blond kille som såg ut som en surfare stod i ett hörn av sovrummet och vakade över mig.

"Vilka känner vi som är kraftiga och ser ut som en surfare?" frågade Connor.

"Det är faktiskt rätt så många som ser ut så", svarade hans bror. "Och varför skulle han vaka över dig Percy, det är läskigt."

"Det var antagligen för att se till att jag inte vaknade och sprang iväg någonstans, inte för att jag skulle klara av det."

Han hade blå ögon, minst ett dussin – på kinderna, i pannan, på ovansidan av händerna.

"Jaså det var bara Argos", sa Conner, glad att de fått deras svar.

"Argos, är han inte typ fast syd på en påfågel?" frågade Percy och tänkte tillbaka på vad den grekiska mytologin sa.

"Jo det är han", muttrade Hera, "men han är blev odödlig och återföddes kan man säga, och tack vara hans många ögon har han räddat livet på många halvblod här i lägret i det förflutna."

"Var det inte du Lady Hera som bestämde att han skulle vakta en av Lord Zeus älskare på grund av svartsjuka men Lord Hermes dräpte Argos och befriade älskaren", funderade Pollux, historia hade aldrig varit hans starka sida så han var inte säker på att han hade fått allt rätt.

"Det stämmer", nickade Hermes, "Zeus bad mig att rädda Io, som älskaren hette. När Argos sov med alla ögon stängda efter att jag spelat på min flöjt dräpte jag honom med mitt svärd."

"Du dräpte Argos pappa", utbrast Chris chockat, han hade alltid gillat Argos.

Hermes såg något generad ut. "Tro mig jag ångrar det nu, det är bättre att bara stanna som åskådare när Hera och Zeus bråkar.

"Hermes du får oss att låta som två olydiga barn", muttrade Zeus.

"För en gångs skull är jag överens med dig", instämde Hera. "Det är knappast mitt fel att min käre make alltid väljer att roa sig med andra kvinnor än sin egen hustru. Jag är faktiskt äktenskapets gudinna, jag symboliserar att man är trogen mot varandra. Hur tycker ni egentligen att jag ska reagera när Zeus jämt är otrogen mot mig?!"

"Det är inte bara mitt fel! Det är lika mycket ditt!" sa Zeus och blängde på sin hustru.

"Hur skulle det kunna vara mitt fel när du envisas med att vara med varenda kvinna du ser. Och bara på grund av det är jag dömd att tillbringa resten av min existens med dina irriterande barn, som absolut bara var tvungna att vara en del av de Olympiska råde!"

"Hallå!" utbrast Athena, Artemis, Apollon, Hermes och Dionysos.

"Jag håller med Hera", insköt Ares. "Varför var jag och Hefaistos, även om jag egentligen förnekar att jag är släkt med den där, tvungna att få så många irriterande syskon?"

Poseidon harklade sig. "Ni kan väl fortsätta med att ha den här intressanta konversionen någon annan gång", föreslog han.

"Ja, helst inom några oförstörbara väggar", sa Hades mörk, "jag orkar faktiskt inte med att ha hur många döda som helst i mitt rike, och jag tvivlar på att ni vill förinta era egna barn."

Gudarna och gudinnorna som hade argumenterat såg sig överraskat om. Deras barn såg med stora ögon på dem, och mycket riktigt om det skulle ha blivit mer arga var det mycket troligt att en mini strid skulle ha brutit ut och halvbloden skulle ha förintats på fläcken.

Annabeth rynkade panna. Det var något som Lord Hades sagt. Någonting om att han inte orkade ha hur många döda i sitt rika som helst… Men han kanske inte menade det, resonerade hon. Det var antagligen bara något Hades sa, för ju mer som dör ju mer makt får Lord Hades… ja det var nog bara någonting han sa i stundens ögonblick. Han menade det antagligen inte.
Annabeth kunde inte låta bli att ha en viss känsla av att hon den här gången inte var 100% rätt.

När jag äntligen vaknade på allvar var det inget konstigt med mina omgivningar, förutom att det såg trevligare ut än vad jag var van vid. Jag satt i en vilstol på en enorm veranda och blickade ut över en äng och gröna kullar i fjärran.
Brisen doftade jordgubbar.
Jag hade en filt över knäna och en kudde bakom huvudet.

"Jag fick en bild i mitt huvud att en gammal man satt där i stället för du Percy, och den gamla mannen tänkte tillbaka på hans förflutna och allt det där som de är i filmer", sa Katie.

"Kat", sa Malcolm, "det skulle vara nästa omöjligt att ett halvblod skulle bli så gammal till och börja med."

"Jag vet, men det var bara en bild som dök upp i mitt huvud."

Dionysos såg diskret på de andra gudarna. Allvarligt det kan inte vara möjligt att de inte har förstått varför halvblod inte vill var just, ja halvblod.
Eller kanske Hestia vet också, ändrade han sig när han såg gudinnan av härden och hemmets sorgsna blick. Men hon tillbringar också mycket av sin tid vid lägret så det kanske inte räknas.
Men de andra! Och Athena kallar sig för visdomens gudinna. Det var skamligt!

Allting var mycket bra, men munnen kändes som om en skorpion hade bott i den.

"Usch! Vilken otäck känsla", rös Silena och kände sig törstig av blotta tanken.

Tungan var torr och sträv, och jag hade värk i varenda tand.

"Drick vatten, det hjälper", mumlade Poseidon.

"Jag fick tillslut något mycket bättre än vatten", sa Percy med ett sorgset leende.

Poseidon gav sin son en blick som klart och tydligt tydde på att han trodda att Percy hade blivit galen.

"Bättre än vatten? Vad kan vara bättre än vatten?"

"Mammas hembakade småkakor med chokladströssel", förklarade Percy lågmält.

"Åh, de är verkligen goda, din mamma är en utmärkt kock", skrockade Poseidon innan han spärrade upp ögonen.
"Å nej! Jag berättade det aldrig det för dig!"

"Vad då? Att mamma var en utmärkt kock?"

"Va? Nej", sa Poseidon mer sansat nu. "Men under lunchrasten diskuterade jag och de andra gudarna bland annat vad som hade hänt med Sally, och förlåt mig för att inte ha sagt det här förr det försvann helt ur mitt sinne, men i alla fall… Percy din mamma lever."

"V-vad", stammade Percy med stora och något hoppfulla ögon. "Mamma… hon lever… men hur?"

"Hon dog aldrig", sa Hades och blandade sig in i diskussionen. "Men hon är i underjorden."

"Men varför har ni inte släppt henne då?!"

"Därför, son", förklarade Poseidon, "jag tror att hon kommer vara säker i underjorden tills vi har läst klar de här böckerna i alla fall, och Hades har lovat att inget kommer att hända henne."

"Okej", sa Percy långsamt innan han vände sig mot Hades: "Om min mamma kommer till skada på något sätt kommer jag att hålla dig ansvarig", sa han i dödligt lugn röst och hans havsgröna ögon var precis så lugna som havet innan stormen släpptes lös.

Hades nickade allvarligt mot halvblodet. "Du har mitt ord att inget kommer hända Sally Jackson."

"Svär det på Styx." Många stirrade förvånat på havsgudens son. "För det är vad ni svär vi eller hur, om ni svär någonting vid Styx blir eden obrytbar."

"Mycket väl halvblod, jag svär vid Styx att inget kommer att hända med Sally Jackson medans hon vistas i mitt rike för nu." Hades var inte dum, han kunde se samma blick i Percys ögon som Poseidon fick innan havet skulle släppa lös sina största och mest vilda stormar, ja Hades var en gud men han förstod hur allvarlig Perseus var.

De flesta andra i paviljongen var i chock. Hur kunde Percy få herren av underjorden och de döda att svära någonting på floden Styx?

På bordet bredvid mig stod ett högt glas. Drinken såg ut som äppeljuice med is,

"Det är inte äppeljuice", mumlade Lee tyst, han hade varit roat hur Percy hade betet sig förut.

och i glaset fanns ett grönt sugrör och ett pappersparaply som var instucket i ett maraschinokörsbär.

Beckendorf såg fundersam ut. "Visste ni att Percy skulle vakna?"

"Vi hade beräknat ungefär när Percy skulle börja piggna till igen", svarade Keiron.

Handen var så svag att jag nästan tappade glaset när jag slutit fingrarna om det.
"Försiktigt", sa en välbekant röst.
Grover stod lutad mot verandaräcket och såg ut som om han inte sovit på en vecka.

"Det kändes som om jag inte hade sovit på en vecka", mumlade Grover.

"Det är alltid värre för den som väntar", sa Annabeth klokt.

Han höll en skokartong under armen.

"Det måste ha varit konstigt, det ät ju inte varje person, eh, satyr som går om kring med en skokartong under armen."

"Vi kanske borde inskaffa det med." Bröderna Stoll log mot varandra.

Han var klädd i blåjeans, gymnastikskor och en orange t-shirt på vilket det stod

"Vänta, vänta, vänta!" ropad Percy ut. "Jag är säker på att alla vet vad det är som kommer att stå, annars ta och gräv upp era ögon från marken och ta er en titt runt omkring… men vi ropar det på tre."

"Ett…!"

"…Två…!"

"…Tre!"

HALVBLODSLÄGRET.

Kamparna jublade och applåderade. Ljud nivån var tillräckligt hög för att spräcka glas.

Gamla vanliga Grover. Inte getpojken.

"Getpojken, det var ju gulligt", kuttrade Katie.

Jag kanske hade drömt en mardröm orsakats av för mycket blått godis.

"Är det möjligt?" frågade Castor och avbröt sig själv.

Percy såg allvarligt på honom. "Självklart är det möjligt. Det har hänt flera gånger i historiens gång, eller sen de uppfann blått godis antagligen, men det har varit forskat om i flera olika länder, Amerika, England, Tyskland, Brasilien och de Skandinaviska länderna bland annat."

Alla såg förvånat på honom.

En viss glimt dök upp i Percys ögon och han brast i skratt. "Ni skulle ha sätt era ansikten!", skrattade han. "De var obetalbara!"

"Vänta, så du menar att du bara skämtade?" frågade Jake.

"Japp jag skämtade bara, fast om jag ska vara ärlig har jag faktiskt ingen aning om det jag sa är sant eller inte."

Kanske var det ingen fara med mamma. Vi var fortfarande på semester, och hade av någon anledning hamnat i det här stora huset. Och…
"Du räddade mitt liv", sa Grover.

"Sätt att förstöra stämningen", fnös Michael.

"Ja Grover, hur kunde du ta ifrån mig mitt hopp, min frihet, min lycka!" flämtade Percy dramatiskt.

"Överdriv lagom du", skrattade Grover åt sin bästa vän. "Vad har du egentligen ätit som har gjort dig så hyperaktiv?"

Percy såg fullständigt oskyldig ut. "Jag har ingen aning om vad du pratar om Grover, det var inte alls så att jag smög bor en sekund med hjälp av mina coola superkrafter för att fixa lite blå chokladtårta."

"Du gjorde vad! Perce du vet vad chokladtårta gör med dig! Och att den var blå gör det hela ännu värre!"

"Du kommer aldrig kunna skilja mig och min blå chokladtårta åt Getpojken! Det är över! Jag har vunnit! Mowhahahaha! Percy avslutade sin dramatiska rant genom att skratta ondskefullt.

Under tiden hade resten av de i paviljongen stirrat alldeles utrycklöst på spektaklet.

"Allvarligt, ni två måste vara de mest galna personerna som jag har träffat", sa Malcolm slutligen. "Och det säger inte lite eftersom jag har träffat bröderna Stoll också."

"Jag… nå, det minsta jag kunde göra… jag gick tillbaka till kullen. Jag trodde att du kanske ville ha det här."
Han ställde vördnadsfullt skokartongen i mitt knä.

Connor skrattade. "En skokartong är verkligen inte värd så mycket."

"Nej", instämde Travis, "men sättet som det står i boken gör det hela ännu mera humoristiskt. Det är lite som om en slumpmässig person går fram till Percy och ställer en skokartong vördnadsfullt framför honom."

I kartongen låg ett svartvitt tjurhorn, med skrovlig brottyta och levrat blod på spetsen.
Det hade inte varit en mardröm.

"Det är nästan tur det", mumlade Katie med en grimas.

"Hur kunde det ha varit tur?", frågade Percy oförstående.

"Det hade varit en väldigt konstig dröm i såna fall", svarade hon, "det skulle kunna ha slutat som mrs Dodds fjaskot trots att det bara var en dröm, alltså jag menar du kanske hade börjat tro att du såg en massa monster i verkligheten och sen tro att du hallucinerade och tillslut skulle du bli tvungen att sluta vid ett mentalsjukhus."

Alla stirrade på henne.

"Vad? Det skulle kunnat ha hänt."

"Självklart Kat." Travis skakade på huvudet roat.

"Sen när döptes den där perioden med mrs Dodds till 'Mrs Dodds fjaskot', egentligen?", frågade Percy.

En del ryckte på axlarna samtidigt som andra skakade på huvudet. Det visste inte heller det, men det lät passande.

"Minotauren", sa jag.

"Du ska inte säga namn högt, namn har makt", citerade Annabeth från sina böcker.

"Jag vet, men jag var ett känslomässigt vrak då", svarade Percy ärligt.

"Ni vet", sa Apollon fundersamt, "det var bara ironiskt att det var just Minotauren som skulle attackera dig och din mamma, Percy."

"Med tanke på monstrets ursprung ja." Hermes hade kommit till samma slutsats som Apollon.

Percy såg intresserad ut. "Jag vet bara hur en minotaur ser ut, men inte var den kommer ifrån", sa han och såg på gudarna med ett frågande ansiktsuttryck.

Poseidon såg något generad ut. "Jag antar att man kan säga att det är mitt fel att ett sånt monster existerar."

Percy såg chockad ut. "Okej jag förstår vad Lord Apollon och Lord Hermes menar med att det var ironiskt då."

"Jag är säker på att Keiron skulle kunna berätta mer om det för dig senare, Percy", sa Poseidon.

"Eh, Percy, det är ingen god idé…"
"Det är vad den kallas i grekisk mytologi, eller hur?" sa jag uppfordrande. "Minotauren. Till hälften människa, till hälften tjur."

"Hur kommer det sig", frågade Silena nyfiket.

"Eller så kan Keiron bara berätta det nu", mumlade Poseidon när Keiron öppnade munnen för att svara dottern till Afrodite.

"Jo det var så att Poseidon skänkt en vit tjur till kung Minos men kungen ville behålla tjuren och inte offra den så Poseidon blev arg. Han bad faktiskt din mor, Silena att göra så att Minos hustru Pasifaë blev förälskad i tjuren och genom deras förening kom Minotauren, som råkade ha en omättlig aptit på människokött."

"Stakars kung Minos", mumlade Silena.

"Det var inte så synd om honom sen Silena", sa Annabeth, "inte när han varje år offrade 14 stycken unga män till minotaurosen för lunch."

"Det var väl hjälte Theseus som "dödade" monstret till sist eller hur?" funderade Malcolm.

"Jag personligen tycker att det var ett konstigt par, en kvinna och en tjur", fnös Lee.

"Jag har fått konstigare uppdrag", smålog Afrodite. "Och ingenting är omöjligt när det gäller kärlek."

Grover skruvade besvärat på sig. "Du har varit nere för räkning i två dagar. Hur mycket minns du?"
"Min mamma. Är hon verkligen…"

"Nej det är hon inte", sa Poseidon lågmält. "Hon är i säkerhet."

Han blick blev dunkel, som den brukade bli när han tackade nej till en fjärde portion i skolmatsalen.
Jag stirrade ut över ängen. Där fanns träddungar, ett slingrande vattendrag och flera hektar jordgubbsodlingar under en blå himmel.

"Det låter verkligen vackert när du beskriver det", mumlade Katie med en förtjust blick i hennes ögon när hon tänkte på omgivningen runt lägret.

Dalen var omgiven av böljande kullar och den högsta, som låg rakt framför oss, var den med den stora tallen på krönet.

Annabeth suckade sorgset, hon kunde känna ett par armar som lindades sig runt henne som hon visste var Lukes.

"Det är okej Annabeth, jag är säker på att hon har det bra var hon en är", mumlade han.

"Jag vet, men jag saknar henne."

"Jag med, Annabeth, jag med."

Till och med den var vacker i solskenet, vilket kändes som en förolämpning.

"Varför kändes det som en förolämpning?" frågade Michael förvirrat.

"Om jag får läsa vidare så kommer boken att svara på det", morrade Castor irriterat.

Mamma var borta. Hela världen borde vara svart och kall. Inget borde vara vackert.

"Världen borde verkligen inte vara vacker men eftersom att mamma inte är död antar jag att världen inte sörjde på riktigt."

"Så du hittade ett kryphål", skrattade Lee.

"Jag beklagar", snörvlade Grover. "Jag är misslyckade. Jag – jag är den värsta satyren i hela världen."

"Grover Underwood!", utbrast Annabeth och bröt sig loss från Lukes armar. "Säg inte så om dig själv! Du är den bästa satyren i hela världen! För gudarnas skull du hittade inte en men två barn från de tre stora! Så säg inte att du har misslyckats! Du är den bästa av den bästa!"

Percy småskrattade men avbröt sig absurt när han fångade Annabeths blängning. "Jag menade inte att skratta! Men du vet att jag inte kan argumentera mot dig, Annabeth", sa han snabbt och menade veranda ord han sa.
"Annabeth har rätt Grover, du är verkligen den bästa satyren någonsin!"

"Ni behöver inte överdriva", muttrade Grover nedslaget. "Jag fick dig nästan dödad Perce och", tillade Grover i en hes viskning så att bara Annabeth hörde, "jag fick faktiskt henne dödad!"

"Dufick mig inte nästan dödad Grover, det klarade jag av bara bra själv, det var inte ditt fel", sa Percy tröstande samtidigt som han undrade vad Grover hade sagt till Annabeth.

"Och det var hennes val, du kunde inte ha gjort någonting åt det Grover", sa Annabeth vänligt.
Hon gav satyren en varm kram och diskret signalerade och Percy att göra desamma. Med en axelryckning gjorde han som dotter till Athena sa och gick med i gruppkramen.

Han stönade och stampade så hårt med foten att den föll av.

Jake stirrade med stora ögon på boken. "Foten föll av!"

"Nej!" Grover skakade på huvudet ursinnigt. "Min fot föll inte av, det var bara Percys vanliga charmiga tankar."

Percy rodnade något.

Jag menar, gymnastikskon föll av.

"Åh", sa Jake lättat.

Den var full av styrenplast, med undantag av ett klövformat hål.
"Åh, Styx!" mumlade han.
Åskan mullrade trots den klarblå himlen.

"Givetvis gjorde den det, halvblod", Zeus himlade med ögonen. "Det är bara de dödliga som inte förstår sig på det."

"Du ska veta att det var väldigt konstigt för mig, jag har ju vuxit upp till att tro att det inte kan åska om det inte finns några moln."

Alla gudar såg bistert på Percy. De gillade inte alls att de dödliga hade kommit på sina egna teorier om allt.

Medan han ansträngde sig för att köra ner klöven i den konstgjorda foten, tänkte jag: Det avgör saken.

"Percy…", sa Annabeth misstänksamt. "Vad gjorde du?"

"Jag gjorde inget", protesterade Percy.

Annabeth såg fortfarande misstänksamt på honom genom smala ögon.

Grover var en satyr.

"Ser du! Jag gjorde ingenting, jag kom bara fram till ett beslut."

"Du kom fram till att Grover var en satyr då?", sa Clarisse misstroget. "Trots att du hade fått massor av bevis för det innan?"

"Jag var under stress och det är inte varje dag man upptäcker att satyrer och gudarna existerar", försvarade sig Percy.

"Det är sant", skrattade Travis. "Det är inte varje människa som tänker när de ser en person som är en get från midjan och neråt: Titta det är en satyr, det måste bevisa att en massa gudar existerar och styr världen."

Jag skulle ha kunnat slå vad om att om jag rakade av honom hans lockiga, bruna hår skulle jag få se att han hade pyttesmå horn.

Grover bräkte till och tog snabbt tag i hans hår. "Du skulle inte våga raka av mig mitt hår, Perce!"

"Jag kommer inte att raka av dig ditt hår Grover, det var bara någonting som jag tänkte."

"Som om det gör det bättre."

Men det förvånade mig inte längre. Jag var för olycklig för att bry mig om att det fanns satyrer, eller ens minotaurer. Det betydde bara att min mamma verkligen hade upplösts i gult ljus.
Jag var ensam.

"Percy, du är inte ensam, du har fortfarande mig", sa Grover, som tycktes ha kommit över deras senaste argument.

"Och mig", sa Poseidon snabbt.

"Hur mycket jag än tycker att du är en idiot Sjögräshjärna så antar jag att du har mig också."

"Ja, du är cool Percy", insköt bröderna Stoll.

"Tack så mycket", avbröt Percy snabbt innan någon mer han säga något, men tack om lov sa ingen något mer och Castor fortsatte att läsa.

Föräldralös.

"Du är inte föräldralös, du skulle fortfarande ha mig", mumlade Poseidon bestämt.

"Jag vet det nu pappa, men då visste jag inte ens vem du var."

Jag skulle bli tvungen att bo med… Stinkande Gabe?

"Nej!", morrade Annabeth. "Du skulle få bo här på lägret."

"Kan man det?"

"Självklart, det är inte alla som väljer att återvända till den dödliga världen när de väl kommit hit, Sjögräshjärna."

Nej. Så skulle det aldrig bli. Då blev jag hellre gatubarn.

"Du skulle bo i lägret", sjöng bröderna Stoll i ljusa röster.

Jag skulle låsas att jag var sjutton och ta värvningen.

"Ledsen Percy, men jag tror inte att du skulle kunna lura någon att du är sjutton", fnös Katie.

"Du är faktiskt inte så kort föra att vara 12 år Percy", sa Silena, "men du skulle inte kunna övertyga någon att du är sjutton år gammal."

Eller något.

"Och det är där alternativ Kamphalvblods lägret skulle ha varit", sa Lee med ett leende.

Grover snörvlade fortfarande. Den stackars grabben – geten, satyren, vad han nu var för något – såg ut som om han väntade sig att få en örfil.

"Och hur känner du igen det ansiktsuttrycket?", frågade Poseidon något misstänksamt.

"Det var bara så jag trodde att Grover såg ut", svarade Percy snabbt, och grimaserade mentalt när han sa det för fort.

Jag sa: "Det var inte ditt fel."
"Jo det var det. Det var ju meningen att jag skulle beskydda dig."

"Och det gjorde du Grover. Det var bara jag som var en idiot och sprang iväg."

"Det måste ha varit svårt för dig att hitta Percy också", lade Annabeth till, "bara det var imponerande."

"Bad mamma dig att beskydda mig?"
"Nej. Men det är min uppgift. Jag är en väktare. Eller jag var, i alla fall."

"Det förtjänar du fortfarande att vara, det och så mycket mer."

"Ja du förtjänar att bli en upptäckare Grover", sa Percy.

"Sökare, det heter sökare."

"Åh, förlåt."

"Men varför…" Jag blev plötsligt yr och började se suddigt.
"Ansträng dig inte för mycket", sa Grover. "Här."
Han hjälpte mig att hålla i glaset och satte sugröret till min mun.
Jag rykte till när jag kände smaken, för jag hade trott att det var äppeljuice. Det var det inte.

"Jag sa ju att det inte var äppeljuice", sa Lee självbelåtet.

"Ingen har tvivlat på det heller." Will skakade på huvudet åt sin bror.

Det var småkakor med chokladströssel. Flytande småkakor.

Percy suckade drömmande när han tänkte på sin mammas chokladkakor.
Han var glad att det inte skulle vara sista gången han skulle få äta dem. Hans mamma levde och mådde bra, tänkte han glatt. När vi läst klart böckerna skulle han vilja ha en av sin mammas långa kramar, en sån där kram som bara hon kunde ge.
Hon såg framför sig hur hon skulle laga kakor och de skulle sitta framför tv och egentligen inte se på den, nej de skulle prata och bara njuta av att vara i varandras närvaro.
Men den här gången skulle kanske hans pappa ansluta sig till dem.
Ja, Percy visste att det var önsketänkande, men en grabb får väl drömma eller hur?

Och inte vilka småkakor som helst – min mammas hembakade, blå småkakor med chokladströssel, smöriga och fortfarande varma av den smälta chokladen.

Vid det här laget dräglade nästan alla i paviljongen vid tanken på kakorna.

"Åh, Percy varför är den här boken så beskrivande", suckade Conner något drömmande.

"Jag skulle verkligen älska om någon, möjligtvis en gud med hjälp av sina krafter, fixar fram chokladkakor typ nu", instämde Travis och såg hoppfullt på gudarna.

"Choklad är onyttigt", bannade Demeter.

"Nej då, jag är 100% säker på att choklad är fullständigt nyttigt", protesterade Conner.

"Ni kan kanske få det vid lägerelden i kväll", sa Keiron tillslut.

"Ska vi fortfarande ha en lägereld i kväll?" frågade Katie.

"Det måste vi ha", sa Travis, "det är tradition."

"Jo, jag vet, men med det här att vi läser böckerna, vi skulle få mer tid att läsa om vi skippar lägerelden", påpekade Katie.

"Vi kanske skulle kunna ha en blandning", föreslog Keiron. "Vi har en lägereld men i stället för att sjunga lägersånger och sånt så läser vi i boken i stället, på det sättet kanske vi hinner klart med den första boken i dag."

När jag drack dem kändes det plötsligt varmt i hela kroppen, jag mådde bra och blev full av energi.
Men sorgen försvann inte. Inte alls.

"Jag kan tänka mig att den blev mycket värre när du tänkte på din mamma", mumlade Silena medlidande.

Percy nickade, han hade varit riktigt deprimerad då.

Men det kändes som om mamma just hade smekt mig över kinden, givit mig en småkaka som hon brukade göra när jag var liten, och sagt att allt skulle bli bra.
Innan jag visste ordet av det hade jag tömt glaset. Jag stirrade ner i det, säker på att jag just druckit en varm dryck – men isbitarna hade inte smällt.

"Magi", viskade Travis i en mörk ton.

Katie slog till honom löst på armen. "Du idiot", muttrade hon och skakade på huvudet.

"Smakade det gott?" frågade Grover. Jag nickade.
"Hur smakade det?" Han lät så längtansfull att jag blev skuldmedveten.

"Åh, Perce det var inget att bli skuldmedveten av, jag undrade bara för att den drycken är gjord att anpassa sig till den som dricker den och drycken är gjord att smaka alldeles utsök till den som dricker den."

"Ledsen", sa jag. "Jag borde ha låtit dig smaka."

Grover skakade på huvudet, inte alls överens med Percys bok-jag.

Han spärrade upp ögonen. "Nej! Det var inte så jag menade. Jag bara… undrade."
"Småkakor med chokladströssel", sa jag. "Min mammas hembakade."
Han suckade. "Och hur mår du?"
"Det känns som om jag skulle kunna kasta Nancy Bobofit hundra meter."

"Det är en trevlig tanke", mumlade Katie med en vredgad blick på hennes ansikte.

"Vi kan se till att den blir sann", sa bröderna Stoll i kors.

"Hur frestande det en låter, så tycker jag att vi ska undvika att kasta några dödliga överhuvudtaget."

Både Katie, Travis och Connor såg ytterst besvikna ut.

"Bra", sa han. "Bra. Jag tror inte att du ska ta risken att dricka mer av det här."

"Nej, det är inte bra att dricka förmycket av det", sa Annabeth.

"Varför är inte det bra?", frågade Percy intresserat, han hade frågat det då med men inte fått något svar.

"Det kan göra att man mår bättre", svarade Annabeth långsamt, "men om man dricker för mycket så kan den bli ren ut sagt dödlig.

"Vad menar du?"
Han tog det tomma glaset ifrån mig som om det var dynamit och ställde tillbaka det på bordet. "Kom. Keiron och mr D väntar."
Verandan löpte runt hela huset.
Jag blev ostadig på benen av att gå så långt.

"Mess", muttrade Clarisse.

Percy blängde på henne. "Du skulle antagligen aldrig klara av det jag gick igenom!"

"Åh snälla, jag skulle ha kunnat göra det tusen gånger bättre än dig Pärsky!"

"Jaså! Ska vi slå vad!"

Båda halvbloden stod upp med nävarna höjda och med raseri i blicken.

"Ni kanske ska ta och lugna ner er", avbröt Annabeth och tog tag i Percy och drog ner honom igen.

Percy och Clarisse fortsatte att blänga på varandra och släppte inte varandra med blicken men de gjorde ingenting.

Grover erbjöd sig att bära minotaurhornet, men jag ville inte släppa det ifrån mig. Jag hade betalat ett högt pris för den souveniren. Jag ville inte riskera att bli av med den.

"Vi skulle inte ta dig ifrån dig den", försäkrade Travis.

"Du har förtjänat den", sa Chris, "minotaurhornet är din rättighet eftersom att det var du som besegrade monstret."

Percy såg något förvånad ut, han hade verkligen inte trott att de skulle säga något sånt, det inte ut så när han först hade besökte Hermes stuga.

När vi kom fram till husets andra sida, flämtade jag till.
Vi måste ha befunnit oss på Long Islands norra kust, för på den här sidan av huset fortsatte dalen hela vägen till havet som skimrade ett par kilometer bort.

Percy log mjukt han älskade den utsikten, och han älskade havet.

"Lägret har verkligen sina positiva sidor, och utsikten är en av dem", mumlade Silena med ett leende.

Jag lyckades helt enkelt inte få grepp om allt jag såg mellan huset och havet. Landskapet var översållat av byggnader som var i enlighet med det antika Greklands arkitektur – friluftspaviljonger, en amfiteater, en cirkelrund arena.

"Givetvis, vi är ett grekiskt läger, vad trodde du att det skulle se ut som, romerskt eller?", fnös Michael.

"Jag trodde nog att det skulle vara ungefär som ett vanligt läger", sa Percy, "jag visste inte att de grekiska gudarna existerade då, och jag trodde inte att jag någon gång skulle se modern grekisk arkitektur i USA i mitt liv."

"Du har tur att du får se det", mumlade Annabeth med ett längtansfullt leende. "Vad skulle jag inte göra för att själv hjälpa till att bygga något sånt…"

"Gillar du arkitektur?", frågade Percy förvånat.

"Åh, det är allt hon prata om Perce", skrattade Grover, "tja det, och att få gå på ett uppdrag."

Men de såg splitternya ut allihop, med marmorpelare som gnistrade i solskenet.
I en sandgrop i närheten spelade ett dussin tonåringar och satyrer volleyboll.

"Om man är färdig med sina andra aktiviteter för dagen är det alltid roligt att spela volleyboll", sa Will med en axelryckning.

"Vi har inte särskilt många andra modena och normala sporter här heller", mumlade Pollux. "Så det är nästan bara det man kan göra."

Kanoter gled fram över en liten sjö.
Ungar i orangefärgade T- tröjor som den Grover bar jagade varandra runt en klunga stugor som låg vackert belägna i skogen.

"Det var vi!", utbrast bröderna Stoll glatt.

"Ända anledningen att jag jagade er till och börja med var för att ni hade spelat ett spratt mot Demeters stuga igen", suckade Katie.

Några sköt med pilbåge på en skjutbana.

Michael spärrade upp ögonen. "Allvarligt om jag hör någon nämna Percy och pilbåge igen kommer jag att slå till någon."

Percy rodnade. "Förlåt, men jag visste inte att jag skulle vara så urkass på pilbåge."

"Alla barn till Poseidon är det", skrattade Apollon. "Jag tror inte att jag har mött en enda som har talang på det."

Andra red på hästar längst en stig kantad av träd, och om jag inte hallucinerade hade några av hästarna vingar.

De vid Afrodites bord delade förtjusta blickar. De alla älskade de magnifika och vackra varelserna.

I andra ändan av verandan satt två män mitt emot varandra vid ett spelbord.
Den blonda flickan som hade matat mig med efterrätt som smakade popcorn stod lutat mot verandaräcket bredvid dem.

"Varför var du där Annabeth?", frågade Katie förvånat.

"Vi visste att Percy hade vaknat, och jag väntade bara på Keirons beslut om vart han skulle sova, Keiron hade inte berättat om de visste vem Percys pappa var då", förklarade Athenas dotter.

Mannen som satt vänt mot mig var liten och fet.

Som på kommando vände alla i lägret och stirrade på Dionysos.

"Mr D vad gjorde du där?", utbrast Will.

"Jag måste tydligen hälsa alla nya läger deltagare välkomna, tro mig om jag skulle fått välja själv skulle jag vara på en strand i Hawaii långt bort från alla odågor som kallas ungdomar", morrade Dionysos och blängde på boken.

Han hade stor, röd näsa, stora, vattniga ögon och lockigt hår som var så svart att det nästan var purpurfärgat.

"Jag tror att det här kan vara den värsta beskrivningen hittills", fnittrade Silena halvkvävt bakom hennes hand.

"Nja, jag tror att Stinkande Gabe fick en värre beskrivning", fnös Annabeth, "boken sa åtminstone ingenting om mr D lukt."

Båda flickorna brast i skratt.

Han såg ut som det där bilderna av spädbarnsänglar – vad kallades det, hubber? Nej, keruber. Just det. Han såg ut som en kerub som blivit medelålders.

"Jag brukade tycka att keruber var gulliga men jag tror att jag måste tänka om", sa Katie och såg svagt grön ut.

"Ja, det var en motbjudande tanke", rös Lee och såg diskret mot mr D.

Han var klädd i tigerrandig hawaiiskjorta och skulle ha passat bra in på en av Gabes pokerträffar, förutom att jag fick en känsla av att den här karln skulle ha skinnat min styvfar.

"Antagligen", gissade Pollux och log ursäktande mot sin pappa, "men bara om inte Keiron också var där."

"Det där är mr D", mumlade Grover till mig. "Han är lägrets föreståndare. Var artig.

"Det var bra sagt Grover", sa Annabeth fast hon tvivlade på att Percy skulle klara av det.

"Ja, men jag trodde inte att Percy hörde det ordentligt sen", suckade Grover.

"Förlåt, men allt det där var faktiskt väldigt konstigt", mumlade Percy med en svag rodnad.

Flickan – det är Annabeth Chase. Hon är bara lägermedlem, men hon har varit här längre än nästan någon annan.

Annabeth smålog, hon älskade lägret, det var som hennes hem.

Och Keiron känner du redan…"

"Jag visste det inte då", påpekade Percy.

"Jo men du såg ju vem det var", svarade Grover.

Han pekade på mannen som satt med ryggen vänd mot mig.
Först såg jag att han satt i rullstol. Sen kände jag igen tweedkavajen, det tunna, bruna håret och det stripiga skägget.
"Mr Brunner!" utbrast jag.
Latinläraren vände sig om och log. Han hade en okunnig glimt i ögat han ibland fick i klassrummet, när han höll frågesport och alltid lät alternativ B vara det rätta svaret bland de många svarsalternativen.

"Alltid?", sa Jake förvånat.

Keiron skrockade. "Jodå, jag trodde att det skulle vara underhållande och vem säger att det alltid måste vara olika svarsalternativ? Om man bara har ett alternativ som rätt så är det också ett sätt att prova om eleven kan det rätta svaret och litar på sitt eget omdöme."

"Ah, bra, Percy", sa han. "Nu är vi fyra, så då kan vi spela pinochle."

"Åh!", utbrast Connor förvånat. "Självklart! Det är det kapitelnamnet betyder!"

"Vad då?"

"Jamen Keiron är ju en kentaur, där av kapitelnamnet: Jag spelar pinochle med en häst. Alltså kentaur = häst."

"Så vem gissade närmast på det svaret då?", frågade Katie nyfiket.

"Eh, få se här…" Connor och Travis började bläddra bland alla papper med gissningar på.
Efter fem minuter förkunnade dem att de hittat vinnaren.
"Okej vinnaren är… Nico di Angelo…?", både Travis och Connor såg förbluffade ut.

"Ha! Jag vann faktiskt!" kom Nicos röst.

"Hallå! Tekniskt sätt vann jag!" kom en tjejs röst, en annan än den som pratat tidigare.

"Vänta är inte det fusk?" protesterade Travis. "Borde du inte redan ha känt till det här?"

"Faktiskt så gjorde jag inte det", svarade Nico, "och det var egentligen inte jag som gissade utan en annan men i mitt namn, det är illa nog ni vet vad jag heter ni behöver inte känna till alla andras beslutade vi."

"Okej…", sa Connor långsamt, "men hur ska vi kunna ge dig eller den där andra tjejen eller hur det nu var, pengarna?"

"Vi fixar det på något sätt", sa Nico obekymrat. "Vi ska försöka att inte störa er för mycket efter det här bara så att ni vet… så ni kan läsa vidare nu…"

"Någon annan som är totalt förvirrad här?", frågade Michael.

"Det börjar verkligen kännas som om vi är med i en dåligt filmad drama film", mumlade Silena.

Han visade mig en stol till höger om mr D, som såg på mig med blodsprängda ögon och suckade tungt.
"Äsch, jag måste väl säga det. Välkommen till Halvblodslägret. Sådärja. Vänta dig inte att jag ska vara glad att se dig, bara."

"Den dag mr D är glad att se mer läger deltagare är den dagen jorden går under", fnös Lee.

"Sant, sant", nickade Will överens.

"Eh, tack." Jag drog mig en bit bort ifrån honom, för om det är en sak jag vet efter att ha levt med Gabe så är det när en vuxen har druckit hejsan hoppsan-juice.
Om mr D var nykterist, så var jag satyr.

"Jag?! En nykterist!" Dionysos hade ett förfärat ansiktsuttryck. "Det är bara galna människor som inte dricker! Hur kan man överleva utan det? Som om det inte är illa nog att jag är fast i det här lägret med en massa snorvalpar som du Peter Johnson, men nu måst du sätta dem bilderna i mitt huvud också! Jag en nykterist! Bah!" Dionysos började muttrad något osammanhängande efter det som det antagligen var tur att ingen av de yngre barnen kunde höra.

"Jag personligen skulle vilja se Percy som en satyr", mumlade Connor lågt och försökte för en gångs skull inte dra någon uppmärksamhet till sig.

"Det skulle vara roligt", viskade Travis överens, "Hej, Connor vi skulle inte kunna förvandla alla halvblod till satyer under en dag?"

"Det måste vi absolut göra någon gång."

"Annabeth?", ropade mr Brunner till den blonda flickan.
Hon kom fram till bordet och mr Brunner presenterade oss. "Den här unga damen skötte om dig när du var dålig, Percy. Annabeth, kära du – varför inte gå och kolla Percys säng? Vi låter honom bo i stuga elva tills vidare."

Alla ej fastställda ska inte behöva bo i Hermes stuga, tänkte Luke bittert. De förtjänar att erkännas av sina föräldrar, de är de minsta gudarna kan göra för sina barn.
Även barn till de mindre gudarna förtjänar att få en egen stuga.
De olympiska gudarna gör fel, och de kommer att kosta dem… snart. Han måste bara ha tålamod.

Annabeth sa: "Visst Keiron."
Hon var förmodligen i min ålder, kanske några centimeter längre,

"Det är bara naturligt för nån i er ålder", sa Artemis. "Flickor mognar fortare än pojkar och är längre för de mesta tills de blir runt 15, 16 år och pojkarna växer om flickorna."

"Tack och lov att jag inte alltid kommer att vara kortare en flickorna", mumlade Percy lättat.

och såg betydligt mer atletisk ut.

"Självklart ser jag mer atletisk ut en du jag har tränat i lägret i flera år till och med innan dess, det skulle bara vara sorligt annars", fnyser Annabeth.

"Du har tränat innan du kom till lägret?", sa Percy förvånat.

Annabeth blängde bara bistert på Poseidons son och svarade inte.

Med sin djupa solbränna och lockiga, blonda hår såg hon nästan ut som min föreställning om en kalifornisk flicka,

Annabeth höjde ett ögonbryn förvånat, Sjögräshjärna kunde se det.
Hennes dödliga familj bodde i San Francisco, fast det var väldigt länge sen hon bodde eller hälsade på dem.
Inte för att jag faktiskt vill det, lade Annabeth till i sina tankar.

men ögonen förstörde det intrycket.
De var häpnadsväckande grå, som åskmoln, och vackra

Annabeth stirrade med stora ögon på Percy som rodnade och inte mötte hennes blick.

De andra kamparna kuttrade och retades med dem.

Athena gav Poseidon en iskall blängning som för att säga: Det här är ditt fel, du idiot!

men också skrämmande – blicken var intelligent och skarp, som om hon kallt bedömde hur hon bäst skulle klå upp mig.

Annabeth rodnade nästan själv, ja hon hade faktiskt tänkt så som boken beskrivde men hon hade också råkat förlora sig i de Percys havsgröna ögon, de var som ett bottenlöst håll, fyllt med känslor… men sen hade hon blivit irriterad på sig själv för att ha tänkt så.

Hon kastade en blick på minotaurhornet jag höll i och såg mig sedan rakt i ögonen igen.
Jag fantiserade om att hon skulle säga: "Du dödade en minotaur!" eller "Wow, du är suverän!" eller något i den stilen.

Grover fnyste till. "Inte en chans att Annabeth kommer säga någonting i den stilen Percy."

"Jag visste det inte då, men jag hade en känsla av att det skulle vara osannolikt."

I stället sa hon: "Du dräglar när du sover."

De i paviljongen brast i skratt.

"Bästa meningen någonsin", skrattade Michael.

"Vi borde skriva ner den också", kom Connor överens med den andra kamparen.

Sedan rusade hon över gräsmattan, med det blonda håret böljande.
"Alltså", sa jag, ivrig att bytta samtalsämne. "Eh, jobbar ni här, mr Brunner?"
"Inte mr Brunner", sa den före detta mr Brunner.

De orden fick vissa att skratta till igen.

"Den före detta mr Brunner", fnös Katie roat. "Percy, Grover hade ju redan presenterat honom som Keiron."

"Eh, jag var trött", svarade Percy lamt.

"Om du var trött då, vad kallar du vad du är nu då?", sa Annabeth med ett alvarligt ansiktsuttryck som möjligt.

Percy kastade henne bara en lekfull blängning som svar.

"Jag är rädd att det var en pseudonym. Du kan kalla mig Keiron."

"Varför sa du att Percy kunde kalla dig för Keiron, det är ju ditt namn", sa Jake.

"Ja, Keiron du får det att låta som att Keiron inte är ditt riktiga namn utan att Percy bara kan kalla dig det utan någon särskild orsak."

Varken Jake eller Will fick sitt svar för Castor, som var trött på att bli avbruten hela tiden, läste snabbt vidare.

Han uttalade det KI-ron.
"Mr Keiron?" frågade jag.
"Nej bara Keiron."
"Okej." Fullständigt förvirrade tittade jag på företrädaren.

"Jag antar att det är där du säger någonting som retar mr D på ett eller annat sätt", suckade Katie.

"Det stämmer bra det."

"Och mr D… står det för nåt?"
Mr D slutade blanda kort. Han såg på mig som om jag just rapat ljudligt.
"Unge man, namn är kraftfulla saker. Man använder dem inte hur som helst."

"Nu när jag tänker på det har faktiskt ingen gett en bra förklaring till varför men inte ska använda namnen."

"Det är för att det inte är bra att dra uppmärksamhet till sig av varken monster eller gud. Det slutar för det mesta i problem."

"Åh. Nej, just det. Ber om ursäkt."

"Jag var väldigt förvirrad över hela situationen", erkände Percy. "Allt det där var som en mycket konstig dröm."

"Michael", varnade Malcolm. "Jag vill inte höra ett ord från dig om drömmar."

"Jag måste säga, Percy", insköt Keiron-Brunner,

Travis flinade roat. "Du kan verkligen inte bestämma dig för vad du ska kalla honom, eller hur?"

"Jag var som sagt väldigt förvirrad över allting."

"Är du fortfarande förvirrad om det."

"Självklart inte, jag vet vad Keiron heter nu."

"att jag är glad att se dig i livet. Det var länge sen jag gjorde hembesök hos en möjlig lägermedlem. Det skulle ha varit tråkigt om jag slösat med min tid."

"Det hade det verkligen", mumlade Poseidon överens.

"Ni vet, varför är det egentligen satyer som ska eskorter halvbloden till lägret, jag menar – ledsen Grover – de flesta vet väl ingenting om att slåss mot monster?", funderade Percy.

Alla såg förvånat på honom, de hade aldrig tänkt på det sättet.

"Varför kan inte halvblod eskortera än hit", fortsatte Percy uppmuntrad över det faktum över att ingen sa i mot, han hoppades i alla fall att det var en positiv sak och att de inte bara var mållösa av vrede, " satyer kan söka upp ett halvblod och en läger deltagare kan eskortera en hit för den personen kan säkert försvara sig själv och andra mycket bättre mot monster."

"Det – det är faktiskt en bra idé", sa Annabeth chockat. "På det sättet skulle jag säker fått ett dussin uppdrag redan."

"Jag skriver ner det här", meddelade Malcolm och viftade med ett anteckningsblock där det stod: Idéer till hur vi kan förändra framtiden till det bättre.

"Hembesök?"
"Mitt år vid Yancy Academy, för att undervisa dig. Vi har förstås satyrer som håller ögonen öppna i de flesta skolor. Men Grover underrättade mig så fort han träffat dig. Han kände på sig att du var nåt alldeles extra,

"Se Grover, du är en bra väktare", mumlade Annabeth.

"Tack, Annabeth, men det är inte tillräckligt för att jag ska få mitt sökartillstånd", suckade Grover sorgset.

så jag bestämde mig för att komma dit. Jag övertalade den andra latinläraren att… ta tjänstledigt."

Lee höjde ett ögonbryn och såg frågande mot Keiron. "Hur kunde du göra det."

"Eh… det hör inte hit… bara vet han inte kom till någon skada."

Lees ögonbryn hade nästan försvunnit upp bakom hans lugg vid de orden.

Jag försökte dra mig till minnes början på läsåret.
Det kändes som om det var länge sen,

"Du kommer ihåg så långt bakåt i tiden? Jag minns inte ens vad jag åt till middag i går!"

"Jag har ett bra minne", svarade Percy enkelt.

men jag hade ett vagt minne av en annan latinlärare under första veckan vid Yancy. Sen hade han utan förklaring försvunnit och mr Brunner hade tagit över.

"Tur det, jag är glad att du var min lärare Keiron." Percy log mot sin mentor.

"Det är därför jag finns kvar här, för att lära nya unga sinnen."

"Kom ni till Yancy bara för att undervisa mig?" frågade jag.
Keiron nickade. "Ärligt talat var jag inte så säker på dig till en början. Vi kontaktade din mor och talade om för henne att vi höll ett öga på dig, för den händelse att du var redo för Halvblodslägret. Men du hade fortfarande så mycket kvar att lära. Icke desto mindre tog du dig hit levande, och det är alltid första provet."

Kamparna jublade.

"Ni vet det är lite tragiskt", sa Percy över ståhejet.

"Självklart är de det Jackson, men det är någonting som är normalt för halvblod", fnös Clarisse.

"Men det kanske inte ska behöva vara så", mumlade Percy lågt.

"Grover", sa mr D otåligt, "tänker du spela eller ej?"
"Ja, sir!" Grover darrade när han satte sig på den fjärde stolen, fast jag förstod inte varför han behövde vara rädd för en knubbig liten man i tigerrandig hawaiiskjorta.

"Knubbig liten man i tigerrandig hawaiiskjorta", härmade Dionysos muttrande. "Vänta du bara Petrus Jonatanson…"

"Ehm… Percy Jackson sir."

"Vem då? Driv inte med mig, pojk."

"Bara låt det gå, Percy", muttrade Annabeth. "Mr D gör alltid så och han brukar kalla mig för allt möjligt från Annabell till Elisabeth och tillbaka."

"Du kan väl spela pinochle?" Mr D såg misstänksamt på mig.
"Tyvärr inte", sa jag.
"Sir", tillade han.
"Sir", upprepade jag. Jag tyckte allt sämre och sämre om lägerföreståndaren.

Percy undvek mr D blick och gjorde sitt bästa att gömma sig bakom Annabeth utan att det skulle se ut som att han faktiskt gömde sig bakom henne.

"Nå", sa han till mig, "det är, tillsammans med gladiatorstrider och Pac-Man,

Conner fnös till av skratt. "Det var en konstig blandning."

"Ny upptågs idé", hostade Travis och bröderna flinade mot varandra.

ett av det främsta spel som någonsin uppfunnits av människor. Jag förväntar mig att alla civiliserade unga män kan reglerna."

"Jag är fullständigt civiliserad", protesterade Percy. "Jag har kanske inte vuxit upp i de allra finaste kvarteren men min mamma har lärt mig vett och etikett."

"Jag är säker på att hon gjorde ett bra jobb", sa Poseidon och log mot sin son.

"Pojken kan säkert lära sig", sa Keiron.
"Snälla ni", sa jag, "vad är det här för ställe?

"Det bästa stället i världen!", utropade Michael.

"Instämmer fullständigt."

Vad gör jag här?

"Du är här för att rädda mänskligheten", sa Connor viktigt.

"Du och Annabeth måste genast börja bygga den där oförstörbara bunker om ni inte vill eldas upp", fortsatte Travis.

"Fråga inte", suckade Katie när flera stycken öppnade munnen för att fråga ved det handlade om.

Mr Brun – Keiron – varför tog ni anställning vid Yancy bara för att undervisa mig?"
Mr D fnös. "Det undrar jag också."

"Man måste erkänna att mr D är många saker och att lägga till sarkastiska kommentarer under olägliga tider är en av dem", mumlade Beckendorf nästan för sig själv.

"Jag håller med." Silena log blygt mot Hefaistos son.

"Men det skulle nästan inte vara mr D utan att han gjorde det", påpekade Katie och såg förtjust på dottern till Afrodite och sonen till Hefaistos. Alla har kunnat se att de gillade varandra i evigheter nu och de var på tiden att de började vissa det också.

Lägerföreståndaren delade ut korten. Grover ryckte till varje ett landade i hans hög.
Keiron log välvilligt mot mig, som han brukade göra under latinlektionerna – som om det inte spelade någon roll vad jag fick för betyg, jag var ändå hans stjärnelev. Han förväntade sig att jag skulle sitta inne med det rätta svaret.

"Det skulle vara taskigt att döma en person för bara en egenskap, man måste ta hänsyn till alla andra också", sa Annabeth.

"Vis som alltid Visdomsflickan."

"Visdomsflicka?"

"Ja, du kallar ju mig för Sjögräshjärna jag måste ju också få hitta på ett smeknamn för dig", förklarade Percy.

"Ja, det passar åtminstone med min personlighet", sa Annabeth och skickade i väg ett fräckt leende till Percy som grimaserade mot henne.

"Percy", sa han, "berättade inte din mor någonting för dig?"
"Hon sa…" Jag mindes hennes sorgsna blick när hon tittade ut över havet. "Hon sa att hon var rädd att skicka mig hit, trots att min pappa hade velat att hon skulle göra det. Hon sa att när jag väl var här, skulle jag förmodligen inte kunna ge mig av. Hon ville hålla mig i närheten av sig."

Percy såg sorgset ner. Han hatade att hans mamma satte sig själv i sådan fara på grund av honom.
Om han bara hade handlat annorlunda, då kanske hon haft en chans, hans mamma kanske skulle ha varit här på lägret med honom nu och läst de där böckerna men i stället så är hon fast i helvetet, bokstavligt talat.

"Typiskt", sa mr D. "Det är så de vanligtvis blir dödade. Unge man, tänker du lägga nåt bud eller inte?"
"Va?" sa jag.
Han förklarade otåligt hur man lägger bud i pinochle, och så gjorde jag.
"Jag är rädd at det finns för mycket att berätta", sa Keiron. "Jag är rädd att för vanliga undervisningsfilm inte förslår."
"Undervisningsfilm?" frågade jag.

"Har vi en undervisningsfilm?", utbrast Pollux förvånat.

"Ja, vi har haft en här enda som de började göra filmer", grymtade Dionysos.

"Jag hade ingen aning, visste någon annan om det?" Pollux och hans bror hade bott i hela deras liv i lägret så han visste inte hur de var för alla nya halvblod när de först kom till lägret.

"Javisst, de visar den för alla nya halvblod men ibland så förklarar filmen inte tillräckligt för vissa", förklarade Malcolm.

"Nej", avgjorde Keiron. "Nå, Percy. Du vet att din vän Grover är satyr. Du vet…"Han pekade på hornet i skokartongen "… att du har dödat en minotaur. Ingen dålig bragd, pojk.

"Det var både det dummaste och modigaste någon har gjort i år", sa Katie med en fnysning.

"Jag föredrar att tänka på det som modigt", påpekar Percy.

"Nix", Annabeth skakade på sitt huvud, "det går inte att säga att dina handlingar var modiga utan att sätta fram ett dummaste framför det."

Percy sköt ut underläppen och tjurade.

Vad du kanske inte vet är att mäktiga krafter verkar i ditt liv. Gudarna – de krafter som kallas de grekiska gudarna – är i högsta grad levande."

"Det känns konstigt att tänka på oss som döda", mumlade Persefone.

"Det känns konstigt att tänka på er som levande också", skrattade Percy.

Jag stirrade på de övriga runt bordet.
Jag väntade på att någon skulle skrika "Luring!", men den enda som skrek något var mr D: "Åh, kungligt bröllop. Trick! Trick!" Han räknade skrockande ihop sina poäng.

"Kungligt Bröllop", fnös Lee. "Jag måste komma ihåg den tills senare."

"Vad sägs som om vi gör en ny lista", föreslog Will. "Där kan det stå alla konstiga och olika uttryck, utrop, och citat."

"Bra idé, den listan kan säkert bli mycket underhållande att se på senare", flinade Chris.

"Nej det kommer den inte", stönade Percy, "jag har en känsla av att ni kommer att få skratta många gånger åt mig."

"Åh, jag vet inte Perce", skrattade Grover, "du har en viss smak för sarkasm i de sämsta av sämsta av tider, jag tror att det kan bli underhållande att läsa om det."

"Mr D", frågade Grover försiktigt, "kan jag få er cola-burk om ni inte ska äta den?"
"Va? Ja, ja, ta den då."
Grover tog en stor tugga av den tomma aluminium-burken och duggade dystert på den.

"Det måste ha sätt alldeles galet ut för dig Percy", sa Silena med ett roat leende. "Det är ju inte precis vanligt att personer i den dödliga världen börjar tugga på aluminium-burkar helt plötsligt."

"Allt som pågick just du var galet. Jag kände mig lite som Alice när hon gick ner i kaninhålet och kom till Underlandet. Förutom att jag inte skulle ha sett kaninhålet till och börja med utan jag skulle bara ha fallit rakt igenom det utan förvarning."

"Vänta", sa jag till Keiron. "Vad ni säger är att det finns nåt sånt som Gud."

Gudarna blängde på boken med raseri i deras blickar. De hatade det faktum att deras folk, de som hade varit så trogna tillbedjare förrått dem så fullständigt.

"Ja, nåja", sa Keiron. "Gud med stort G är en helt annan sak. Vi ska inte ge oss in på den metafysiska."
"Metafysiska? Men ni pratade ju just om…"
"Om gudar, i plural. Vilket betyder mäktiga varelser som kontrollerar naturens kraft och naturens strävande. Olympens odödliga gudar. Det är en obetydligare sak.

"För en dödlig skulle det inte vara det", mumlade Katie. "I århundrader har de försökt att ta reda på om det finns något som Gud.

"Obetydligare!"
"Ja, förvisso. Gudarna vi diskuterade under latinlektionerna."
"Zeus", sa jag. "Hera. Apollon. Ni menar de gudarna."

Åskan mullrade.

"Du ska lägga på minne till framtiden att inte säga mitt namn så vårdslöst igen, pojk", morrade Zeus.

"Samma här, men man ska väl inte vänta sig för mycket respekt från din generation", sa Hera irriterat.

"Nja, det är lugn att du säger mitt namn, kusin", sa Apollon med en axelryckning.

Och nu hördes det igen – fjärran åskmuller en molnfri dag.
"Unge man", sa mr D, "jag skulle inte vräka mig så nonchalant med de där namnen om jag vore du."

"Det borde du verkligen inte", muttrade Zeus, "inte om du inte vill bli stekt.

"Du ska inte steka min son", sa Poseidon och blängde på sin bror.

"Jag skulle kunna tänka mig att skona honom om du bara erkände att du stal den!"

"Jag har inte stulit någonting från dig och det har inte heller min son!"

"Jag ska ha tillbaka den senast på sommarsolståndet!", fräste Zeus genom samman bitna tänder.

"Och jag vill höra en ursäkt från dig senast på sommarsolståndet!"

"Vad pratar ni om?", avbröt Percy.

Båda gudarna lugnade ner sig.

"Det är inget Percy, vi pratar inte om det nu", sa Poseidon.

"Men det är ju bara berättelser", sa jag. "Det är ju myter, för att förklara varför det blixtrar och årstider och sånt. Sånt som folk trodde på innan det fanns någon vetenskap."

"Vetenskap!", fnyste gudarna.

"Jag måste erkänna att de dödliga har kommit långt i sin teknik", sa Athena, "men de är blinda för de som är rätt framför ögonen på dem!"

"Vetenskap!" fnös mr D. "Och säg mig då, Perseus Jackson…"
Jag ryckte till när han sa mitt riktiga namn, som jag inte hade avslöjat för någon.

"Vi är gudar, vi vet saker som andra inte kan ta reda på bara så där", sa Hermes och himlade ögonen fast det fanns en viss sorg i blicken om man kollade noggrant.

Men varför använder ni inte era krafter och hjälper till med världen då, tänkte Luck irriterat.

"… vad kommer folk att tycka om din 'vetenskap' om tvåtusen år?" fortsatte mr D. "Mmmm? De kommer att kalla den för primitiva rappakaljan.

Annabeth grimaserade. "Det är en sorglig men ändå sann tanke."

"Tänk positivt Annabeth", sa Malcolm tröstande, "de kommer att ha kommit längre i sin teknik då och det kommer antagligen finnas en massvis av otrolig fakta som vi knappt skulle kunna drömma om."

Annabeth nickade, det var sant. De vid Athenas bord önskade att de skulle få se den dag sån teknik utvecklades.

Det är vad de kommer att göra. Åh, jag älskar dödliga – de har absolut inget sinne för perspektiv. De tror att det kommit SÅÅÅ långt. Och har det de, Keiron? Se på den där pojken och säg mig det."

"När du säger det på det sättet mr D, nej vi har inte kommit så långt", mumlade Will. "Men du tar medvetet fram den dåliga sidan av allting också."

Jag gillade inte mr D något vidare, men det var någon i hans tonfall när han kallade mig dödlig – som om… han inte gjorde det. Det var tillräckligt för att jag skulle få en klump i halsen, och det var en antydan om varför Grover pliktskyldigt studerade sina kort, tuggade på läskedrycksburken och höll tyst.

"Ja, du skulle för en gångs skull göra som man säger till dig, Perce", mumlade Grover.

"Det är inte i hans gener", sa Poseidon, något roat. "Havet tycker inte om att tyglas."

"Jag ska komma ihåg det tills nästa gång jag hamnar i trubbel i skola pappa. Jag kan helt enkelt säga: Havet gillar inte att tyglas, ni får skylla det på min pappa som bara råkar vara Poseidon havsguden."

"Jag är säker på att de kommer att förlåta dig på nolltid Percy", fnös Annabeth.

"Percy", sa Keiron, "du må tro det eller ej, men faktum är att odödlig betyder odödlig. Kan du tänka dig det för ett ögonblick – att aldrig dö? Aldrig tyna bort? At existera, precis som du är, i evigheter?

"Det låter inte så bra", mumlade Beckendorf, "att alltid existera, det måste bli ett rätt så tråkigt och sorgligt liv."

Många nickade överens medans andra skakade på huvudet, de tyckte att aldrig dö lät rätt så bra faktiskt.

Jag skulle just av ren impuls svara att det lät som en ganska bra sak, men Keirons tonfall fick mig att tveka.
"Ni menar, antingen folk trodde på en eller ej? Sa jag.

Percy rynkade pannan. Han undrade om han själv skulle kunna klara av det.
Han tyckte nästan, nästan synd om gudarna, men det var någonting som hindrade honom från att känna så.

"Exakt", instämde Keiron. "Om du var en gud, vad skulle du då tycka om att bli kallad myt – en gammal historia för att förklara varför det blixtrar?

"De gamla grekerna hade tydligen mer förstånd än oss", muttrade Chris.

"Vi har bättre vapen åtminstone", sa Clarisse. "Det är alltid något."

Vad skulle du säga, Perseus Jackson, om jag berättade att folk en vacker dig kommer kalla dig för en myt, som uppkom bara för att förklara hur små pojkar kan komma över förlusten av sina mödrar?"

"Keiron!", flämtade Annabeth innan hon suckade. "Okej jag förstår varför du sa så men det finns smidigare sätt."

"Jag är ledsen Percy", sa Keiron, "men jag hade en teori om att om du blev arg så skulle dina krafter kanske aktivera, du hade redan utvecklats så mycket under en kort tid men ibland så behöver man bara en liten knuff."

Percy nickade, man han hade ändå varit på gränsen att bli arg vid den tid punkt Keiron hade sagt det.

Mitt hjärta bultade.
Han försökte få mig arg av någon anledning, men jag tänkte inte låta honom lyckas. Jag sa: "Jag skulle inte tycka om det. Men jag tror inte på gudar."
"Då är det nog bäst att du börjar göra det", muttrade mr D. "Innan nån av dem bränner dig till aska."
Grover sa: "Sssnälla ni, sir. Han har just förlorat sin mor. Han är chockad."

"Tack Grover", sa Percy, "du är en bra vän."

"Det var inget Perce, det är vad vänner är tillför."

"Det säger du inte, jag trodde vänner var till för att man ska rita världsherravälde med och börja skratta ondskefullt vid slumpmässiga tider på dagen."

"Travis!", skällde Katie. "Du förstörde totalt den goda och kamratliga stämningen!"

"Turligt nog", fräste mr D och spelade ut ett kort.
"Det är illa nog att jag sitter fast i det här eländiga jobbet. Tänk att behöva arbeta med pojkar som inte ens tror!"
krökt sig och värt ett glas av luften. Bägaren fyllde sig själv med rödvin.

"Dionysos…", sa Zeus mörkt.

"Jag vet jag vet, men du är typ några dagar sen att varna mig vet du, o mäktige konung." Det sista sa Dionysos sarkastiskt.

Jag tappade hakan, men Keiron knappt höjde blicken.
"Mr D", varnade han, "era restriktioner."
Mr D såg på vinet och låtsades bli förvånad.
"Kära nån." Han höjde blicken mot himlen och skrek: "Gammal vana! Ber om ursäkt!"
Mer åska.

"Dun dun dun dun! Pianospel i bakgrunden!"

"Connor! Vad i Afrodites afro-krulliga 80-tals frisyr håller du på med?", utbrast Silena.

"Jag försökte bara skaffa lite skräckfull stämning", svarade sonen till Hermes oskyldigt, "och eftersom vi inte har något piano fick jag sjunga solo."

Det enda svar han fick var någonting om: "Galna… hela bunten av… borde ha lämnat er till…. jätte rosa enhörningar… blir min död… hatar fjädrar…"

Mr D viftade med handen igen, och vinglaset förvandlades till en ny burk cola light. Han suckade olyckligt, öppnade burken och återgick till pokerpartiet.

"Jag hade nästan glömt var någon stans i boken vi var", erkände Will.

"Jag också, det är verkligen lätt att komma in i bokens handling men lika lätt att bli distraherad."

Keiron blinkade åt mig. "Mr D förolämpade sin far för ett tag sedan, när han blev förälskade i en skogsnymf som förklarats inte vara tillgänglig."
"En skogsnymf" upprepade jag, och stirrade fortfarande på burken med cola light som om den kom från yttre rymden.

"Var någon stans kommer allt det där ifrån egentligen?", frågade Michael nyfiket.

"Det kommer ifrån… eh… jag berättar någon annan gång vi måste komma vidare med boken", sa Zeus besvärat.
Diskret viskade han till Athena: "Vi måste verkligen prioritera att ta reda på vad allt det kommer ifrån."
Gudinnan av visdom nickade instämmande och skrev ner det på en lapp.

"Ja", medgav mr D. "Far älskar att bestraffa mig. Första gången blev det spritförbud. Hemskt! Tio år som var absolut fasansfulla!

"Mr D, du vet du är ju bara gud över vin inte allt annat alkohol också", påpekade Travis och fick en blängning i gengäld.

Andra gången – nå, hon var verkligen söt, och jag kunde inte hålla mig borta. Andra gången skickade han mig hit, till Halvblodslägret. Sommarläger för snorvalpar som du.

"Vi är inga snorvalpar!", skrek kamparna.

Dionysos såg inte intresserad ut. "Säger ni det, jag måste säga att ni åtminstone liknar min föreställning av snorvalpar perfekt. Precis lika irriterande och duma som såna."

Halvbloden blängde på lägerföreståndaren.

'Var en bättre förebild', sa han. 'Arbeta med ungdomar i stället för att förstöra dem.'

"Jag tycker att det skulle ha varit ett klokt beslut om det gällde någon annan än Dionysos", mumlade Artemis. "Men givetvis så skulle han bara göra halvblodens vistelse på lägret eländigt."

"Det ligger inte precis i hans natur att vara en snäll och hjälpsam människa", sa Apollon överens. "Zeus jag vet faktiskt inte hur du tänkte den här gången.

Zeus såg bara bistert på sina barn. Allvarlig. Är precis alla i mot honom dessa dagar?

Ha! Helt orättvist."
Mr D lät som om han vore sex år, som ett tjurigt barn.

"Han betedde sig som det också", mumlade bröderna Stoll.

"För en gång skull kan jag fullständigt ärligt säga att jag är överens med er", sa Katie. "Hu. Ser man på. De här böckerna har redan förändrat framtiden på ett sätt."

"Och…", stammade jag. "Er far är…"
"Herregud, Keiron", sa mr D, "jag trodde att du hade lärd den här pojken grunderna. Min far är förstås Zeus."

"Äh, ingen hade ju ingen som precis hade presenterat dig som något annat än mr D till mig", påpekade Percy. "Hur skulle jag kunna veta vem du var?"

"Jag antar att vi försummade vissa delar i vår presentation", svarade Keiron.

Jag gick igenom namnen på D i grekisk mytologi. Vin. Tigerfäll. Satyrerna som alla verkade arbeta här. Och Grover som kröp ihop, som om mr D var han mäster.

"Nej", sa Grover bestämt och undvek mr D blick. "Pan är min mäster, men vi satyer är följeslagare till mr D."

"Åh, jaså." Percy hade inte en susning om vad som var skillnaden.

"Ni är Dionysos", sa jag. "Vinguden."
Mr D himlade med ögonen. "Vad är det de säger nuförtiden Grover? Säger ungdomarna 'Ja, ba!'''
"J-ja, mr D."
"I så fall: 'Ja, ba!', Percy Jackson. Trodde du kanske att jag var Afrodite?"

"Det är en hemsk tanke", fnyste Travis.

"Usch", mumlade den riktiga Afrodite samtidigt. "Du vet att jag inte har något i mot dig Dionysos, men din klädstil…" gudinnan såg faktiskt ut att rysa.

"Ni är en gud."
"Ja, pojk."
"En gud. Ni."

Kamparna skrattade åt Percys tröghet och chock. Det var antagligen väldigt förvirrade av allting men hur han sa det var bara för lustigt.

"Percy", mumlade Poseidon. "Det är inte bra att reta en gud så."

"Jag fick reda på det", svarade hans son bistert.

Han såg stint på mig och hans ögon såg ut att flamma purpurfärgat – en antydan om att denna gnälliga, knubbiga lille man bara röjde den allra minsta del av sin sanna natur för mig.

Poseidon såg missnöjt på vinguden.

"Det är ingen bra plan att visa ens den minsta del av sin sanna natur", mumlade Athena.

Jag såg versionen av vinrankor som ströp icke troende till döds, fulla krigare som var sinnessjuka av stridslust, sjömän som skrek när deras händer förvandlades till simfenor och deras ansikten drogs ut till delfinnosar.

"Det är faktiskt en ganska intressant historia", mumlade Annabeth, "men jag skulle inte vilja uppleva den live."

"Vad var det som hände egentligen?", frågade Percy nyfiket.

Annabeth kastade en blick mot Dionysos som såg ut att undersöka sin cola light läsk och på något sätt lyckades ignorera Poseidons rasande blick.

"Jo det var så här att en gång under mr D många resor tillfånga togs han av sjörövare som misstog honom för en rik ung man. När de försökte att binda mr D så knöt knutarna upp sig själva igen och mr D gjorde då masten och riggen på fartyget till vinrankor och förvandlade vattnet runt om kring dem till vin.
Sjörövarna som var skräckslagna på denna punkt hoppade i havet av rädsla, men mr D förvandlade då alla till tumlare", avslutade Annabeth sin berättelse. "Eller det är i alla fall den mest kända versionen, som de flesta andra myter har den här berättelsen också andra versioner."

"Wow", var allt Percy lyckades säga.

Jag visste att om jag pressade mr D, skulle han vissa mig ännu värre saker.
Han skulle inympa en sjukdom i hjärnan på mig, så att jag fick bära tvångströja i en madrasserad cell i resten av mitt liv.

"Pappa skulle också kunna ta bort galenskapen från dig Percy", sa Pollux.

"Bra att veta."

"Min käre brorson du skulle väl aldrig behöva ta tillbaka Percys galenskap eftersom att han aldrig skulle bli galen i första hand heller, eller hur?", Poseidon hade ett stenhårt ansiktsuttryck och stirrade på Dionysos.

"Självklart inte Poseidon", kom vinguden frånvarande överens om och såg samtidigt besviket på sin cola light burk.

"Vill du kanske sätta mig på prov, pojk?" sa han lågmält.
"Nej. Nej, sir."
Elden falnade något. Han riktade på nytt uppmärksamheten mot korten. "Jag tror bestämt att jag vinner."

"Det skulle vara första gången i såna fall", mumlade Annabeth tyst men log svagt när hon tänkte på orsaken.

"Jag trodde väl det", sa Percy lågt den enda som hört Annabeth.

"Inte riktigt, mr D", sa Keiron. Han lade en rak serie på bordet, räknade ut ställningen, och sa: "Partiet är mitt."
Jag trodde att mr D skulle förinta Keiron, men han suckade bara genom näsan – som om han var van att bli slagen av latinläraren.

"Det är han", sa Castor alvarligt.

"Förrädare", muttrade Dionysos till sin son, men med en mindre mängd fientlighet en hur han annars skulle ha sagt det till någon annan.

Han reste sig upp och Grover följde hans exempel.
"Jag är trött", sa mr D. "Jag ska nog ta en tupplur innan allsången i kväll. Men först måste vi talas vid Grover – igen – om dina inte alldeles lysande insatser under uppdraget.

"De kanske inte var lysande", sa Katie modigt, "men de var bra i alla fall."

"Katie, du vet att det inte är sant, jag var till mer besvär än något annat", sa Grover sorgset.

"Grover det är inte sant, både jag och min mamma skulle antagligen ha blivit mos av minotauren om det inte var för dig, det var du som varnade oss om att monstret kom, vi skulle aldrig ha varit på väg till lägret om det inte var för dig", sa Percy bestämt.

Grover log tacksamt mot honom men leendet nåde aldrig riktigt satyrens ögon.
Percy suckade tyst, de hade en lång väg att gå.

Svetten lackade i ansiktet på Grover. "J-ja, sir."
Mr D vände sig mot mig. "Stuga elva, Percy Jackson.
Och uppför sig ordentligt."
Han skred in i huset med den olyckliga, likbleka Grover i hälarna.

Annabeth såg oroligt på Grover.

"Det gick… ähm det gick rätt så bra", svarade satyren på den outtalade frågan.

"Vi behöver inte ha en utvecklad diskussion om det", sa Percy. "Det kommer ändå dyka upp i boken lite senare."

"Kommer Grover att klara sig?", frågade jag Keiron.
Keiron nickade, men såg en aning bekymrad ut.
"Gamle Dionysos är egentligen inte galen. Han avskyr bara sitt jobb. Han har… eh, fått utegångsförbud, skulle man kanske kunna säga.

"Den termen stämmer rätt så bra", mumlade Malcolm och tänkte på deras lägerföreståndare.

"Rätt så bra", fnös Katie, "den stämmer perfekt in på mr D.

Och han står inte ut med tanken på att han måste vara här i ett århundrade till innan han får komma tillbaka till Olympen."

"Olympen rockar, så jag kan förstå den känslan", sa Apollon och tänkte på de gånger han själv hade blivit bannlyst från Olympen av Zeus.

"Berget Olympos", sa jag. "Menar ni att det verkligen finns ett palats där?"
"Nåja, nåja – dels har vi berget Olympos i Grekland. Och sen har vi gudarnas hemvist, och det brukade mycket riktigt vara på berget Olympos. Det kallas fortfarande berget Olympos, av respekt för traditioner. Men palatset flyttar på sig, Percy. Precis som gudarna."

"Det är imponerande att tänka på att et finns en kraft mycket större en allt annat i universum", sa Silena lågt.

"Imponerande!? Den tanken är nog för att jag ska börja rysa", fnös Will och gnuggade sig om armarna som om han frös.

"Menar ni att den grekiska gudarna är här? I… Amerika?

"Nej, i Nordpolen", sa Travis sarkastiskt.

"Gudarna förbarma sig över oss", muttrade Athena. "Den dagen vi flyttar till Nordpolen är den dagen jag dansar breakdance i Tartaros."

"Du kan väl skicka en bild", skrattade Poseidon. "Jag måste absolut få se det!"

"Javisst. Gudarna flyttar med västlandets hjärta."
"Vad för nåt?"
"Kom igen nu, Percy. Det vi kallar 'västlandets civilisation'. Tror du att det bara är ett abstrakt begrepp?

"Jag vet att jag trodde det", sa Michael.

"Jag med, jag hade inte skänkt det en enda tanke innan jag upptäckte att jag var ett halvblod", kom Lee överens.

Nej, det är en levande kraft. Ett kollektivt medvetande som har brunnit med klar låga i tusentals år.
Gudarna är en del av det – man kan till och med säga att de är dess källa, eller åtminstone att de är så hårt förbundna med det att de inte kan tyna bort.

"Och om banden brister?"

"Då "brister" vi också kan man säga."

Inte om inte hela västerlandets civilisation utplånas. Elden tändes i Grekland. Som du vet - eller det hoppas jag att du gör, eftersom du fick godkänt i mitt ämne –

"Du var bara tvungen att lägga till det eller hur Keiron", skrattade Malcolm.

"Men varför tändes elden just i Grekland?", frågade Annabeth intresserat.

"Det är nog någonting som alltid kommer att förbli ett mysterium", sa Hestia milt.

flyttade hjärtat till Rom, och de gjorde gudarna också.
Visst, de fick andra namn – Zeus hette Jupiter, Afrodite hette Venus, och så vidare. Men det var samma krafter, samma gudar."

"Men vad hette ni då när ni flyttade vidare?", frågade Katie.

"Vi tog tillbaka våra grekiska namn och skepnader", svarade Artemis. "Det fanns inte ett behov av att förklä sig till andra gudar."

"Ja", fortsatte Apollon, "man kan säga att vår tidsålder slutade där, människorna började bestämma att det tydligen blev bättre om man gick och blev monoteism i stället för polyteism."

Alla gudar i paviljongen hade mörka blickar i deras ansikten och inget halvblod vågade säga någonting mer om saken.

"Och sen dog de."

Hermes såg fundersam ut. "Jag är väldigt säker på att jag inte är död", sa han till sist.

"Givetvis är du inte död, du idiot", snäste Artemis.

Hermes ryckte bara på axlarna. "Men tänk om Michael har rätt och Percy bara drömmer, jag ville bara försäkra mig om att jag inte skulle falla död ner eller något liknade."

"Dog! Nej. Dog västerlandet? De flyttade bara – till Tyskland, till Frankrike, till Spanien ett tag.
Där elden brann klarast, där bodde gudarna. I England bodde de i flera hundra år.

"Ni måste verkligen ha sett det mesta då", sa Jake imponerat.

"Man kan tro det", grymtade Hefaistos, "men det brukar alltid dyka upp någonting oväntat då och då."

Det enda du behöver göra är att titta på arkitekturen.
Folk glömmer inte gudarna. Överallt där de har härskat de senaste tretusen åren kan man se målningar och statyer som föreställer dem, och avbildningar av dem på de betydelsefullaste byggnaderna.

Annabeths ögon lyste. Hon hade tillbringat åtskilliga nätter uppe och läst bok efter bok i ett försök att lära sig alla betydelsefulla byggnader i grekisk historia. Det skulle så klart ta många år men att bara att veta den minsta lilla bit var otroligt.

Och ja, Percy, naturligt viss bor de i USA nu.
Titta bara på er nationalsymbol – Zeus örn.

"Jag har faktiskt inte tänkt på det innan", sa Jake. "Men det är rätt så häftigt hur många spår det finns om de grekiska gudarna runt om i världen."

De andra i paviljongen nickade överens med sonen till Hefaistos.

Titta på statyn av Prometeus i Rockefeller Center,

"Det var väl Prometeus som stal elden från gudarna och gav den till människorna?", frågade Percy fundersamt.

"Ja", svarade Zeus kort, något missnöjt.

de grekiska fasaderna på era regeringsbyggnader i Washington. Kan du nämna en enda amerikans stad där olympierna inte finns fullt synliga på massor av platser?

"Det är faktiskt rätt så häftigt men också knäppt att de dödliga kan vara så totalt omedvetna om det som är rätt framför dem", sa Will.

"Man brukar säga att människor inte har några riktigt såna instinkter, så som djur, monster eller halvblod har. De har liksom tappat det genom historian. De kan så klart det grundläggande: leva, äta, sova, dö… och allt sånt men mer en det… det är tveksamt", funderade Malcolm.

Antingen man gillar Amerika eller ej – och tro mig, det var många som inte var särskilt förtjusta i Rom heller – så är det just nu flammans hjärta.

"Det är nästa lite oroväckande att hela vår värld hänger på en låga, tänk om den slocknar?"

"Världen och gudarna skulle försvinna och den värld som vi känner till skulle sluta att existera", svarade Athena lågmält.

Alla blev väldigt tystlåtna.

"Ja, det suger", mumlade Connor tillslut. "Låt oss be att det aldrig händer."

Det är västvärldens supermakt. Och därför är olympierna här. Och vi är här."

De i paviljongen jublade.

"Jag älskar Amerika", suckade Katie, "men det kanske beror på att jag aldrig har varit någon annanstans heller."

"Det är mycket möjligt", småskrattade Annabeth.

Det var för mycket. Särskilt det faktum att jag verkade räknas in i Keirons vi, som om jag vore medlem i någon slags klubb.

"Humm… vi skulle kunna göra det till en klubb", mumlade Travis.

"Ja, det låter intressant. Men alvarligt, den här boken ger en nästan för många bra idéer, jag vet nästan inte vad jag ska göra med dem."

"Vem är du Keiron?

"Keiron råkar bara vara den berömda kentauren Keiron, som egentligen skulle vara en stjärnbild uppe i rymden."

Vem… vem är jag?"

"Percy Jackson", sa Percy bestämt, "son till Sally Jackson och havsguden Poseidon.

Poseidon log mot Percy och gav honom en halv kram.

Keiron log. Han ändrade ställning som om han tänkte resa sig från sin rullstol, men jag visste att det var omöjligt. Han var förlamad från midjan och neråt.
"Vem är du?", sa han halvt för sig själv. "Nå, det är väl den frågan vi alla vill ha besvarat, eller hur? Men för ögonblicket ska vi skaffa dig en sängplats i stuga elva.

"Låter bra, jag var uttömd", mumlade Percy. Fast det skulle egentligen behövas två eller tre av Hermes stugor, tänkte han sen, med tanke på hur många ungdomar det finns där.

Du har nya vänner som du måste träffa. Och gott om tid för lektioner i morgon.

"Du var bara tvungen att lägga till det inte du Keiron", skrattade Silena.

"Jag lever för att föra kunskapen vidare."

Dessutom blir det chokladkakor runt lägerelden i kväll, och jag bara älskar choklad."

"Om det skulle finnas en choklad värld skulle jag vara kung där", suckade Conner drömmande.

"Knappast", sa Travis i pompös ton. "Om det hade funnits en choklad värld skulle jag vara kung där Conner", fortsatte han sen lekfullt, "jag är äldst av oss."

De andra i paviljongen såg intresserat på honom. Det var intressant att Travis erkände vem som var äldst, både bröderna Stoll såg nästan exakt likadana ut så många trodde vid första anblick att de var tvillingar men de var egentligen bara bröder, men ingen av varken Conner eller Travis har gjort någonting åt alla rykten och skvaller.

Han rest sig upp ur sin rullstol, men det var något märkligt med sättet han gjorde det på. Filten föll av benen, men benen rörde sig inte. Hans midja blev bara längre och längre, höjde sig över bältet.
Först trodde jag att han bar mycket långa, vita långkalsonger av sammet,

Lee såg misstroget på Percy. "Vem bär egentligen långa, vita långkalsonger av sammet?"

"Jag vet inte men det såg ut som det."

Alla, som på signal, såg mot Keiron. Hu. Det såg faktiskt lite ut som det. Vem hade anat.

men han fortsatte att torna upp sig ur rullstolen. Han var längre än någon människa, och jag förstod att långkalsongerna av sammet inte var långkalsonger – de var en del av ett djur, muskler och senor under grov, vit päls.

"Det verkar som om boken blir mer beskrivande när Percy upptäcker någonting ut över det vanliga", anmärkte Malcolm.

"Jag har också lagt märke till det", sa Annabeth och de båda ignorerade Travis och Conners: Barn till Athena… hum…

Rullstolen var inte en rullstol – den var någon slags behållare, en enorm låda på hjul, och det måste ha varit magi för det fanns inte någon chans att han skulle få plats i den.

"Den är faktiskt special gjord av Hekate själv", berättar Keiron.

Det är sorligt, tänkte Luke, hur gudinnan använde sin magi för att hjälpa andra halvblod att komma till lägret när hennes egna inte ens erkänns och får en stuga…

Ett ben kom ut – långt och knotigt vid knäet, och med stora polerade hovar. Sen ett framben till, därefter länder, och sen var lådan tom; ett metallhölje med ett par konstgjorda, mänskliga ben på.
Jag stirrade på hästen som just hade tagit sig upp ur rullstolen – en stor, vit hingst.

"Wow, du hade först ett jätte galet samtal med mr D och Keiron och nu dyker en häst, eh jag menar kentaur upp ur en magisk låda… jag har inga ord", sa Katie.

"Det hade jag inte heller kan jag säga", sa Percy med ett skratt när han tänkte tillbaka på allting.

Men det var inte en hingst, för där dess hals skulle ha suttit höjde sig min latinlärares överkropp, prydligt ympad på hästens bål.
"Vilken lättnad", sa kentauren. "Jag har suttit instängd där så länge att manken somnat. Kom nu, Percy Jackson, så ska vi gå och hälsa på de andra lägermedlemmarna."

"Det var faktiskt ett helt okej slut", sa Castor och stängde boken efter att ha markerat rätt sida.
"Vem skulle vilja läsa nästa kapitel?"

---

AN: För att det här AN:et inte ska bli helt betydelselöst så meddelar jag att jag inte är riktigt säker på när nästa uppdatering kommer, jag har haft som mål att jag ska försöka uppdatera en gång i vecken men nu när skolan börjar igen, tja jag får se hur det bli.
Det beror faktiskt på hur mycket läxor/prov mina lärare ger ut men jag ska försöka uppdatera innan det hinner gå två veckor i alla fall.
Men ett plus – det här blev det längsta kapitlet än så länge.

PS. Jag har själv inga åsikter när de gäller religioner, utan jag respekterar vad alla tror eller inte tror på, utan i kapitlet försökte jag bara förmedla vad jag tror att gudarna kunde ha känt när människan i princip övergav den grekiska mytologin.
Men som sagt jag har inga åsikter om vad andra tror på och menade inte att göra någon upprörd.
- Aveline01

Reviews svar:

Lealover1: Tack så mycket för att du gillade kapitlet så mycket.
Först hade jag faktiskt ingen aning om hur jag skulle skriva det så jag skrev typ de första två meningarna på papper innan jag gav upp p.g.a. illamående (åkte båt) sen skrev jag resten direkt på datorn och det kom naturligt för mig vad jag skulle skriva.
Jag försöker att skapa den vänskapen Percy, Annabeth och Grover skulle ha fått i böckerna så jag får se hur det blir med det…
Och japp jag log också när jag skrev om gudarna, att glömma vilket spel de spelade kändes lite som om det var någonting de kunde göra i den situationen :D
Humm… Dionysos. Min uppfattning av honom är ungefär desamma som din utav det du beskrivit.
När jag för första gången läste om honom fick jag ett intryck att han var en något humoristisk karaktär med sin sura och gnälliga attityd.
Men av slutet av serien visade det ju sig att han hade ett hjärta och var värsta super hjälten.
Men av gudarna (om man inte räknar med deras krafter, är med i en nykterhets förening, Dionysos = vingud…) så är Dionysos nog en av mina favorit karaktärer. I alla fall i Percy Jackson serien, i den grekiska mytologin tycker jag mest synd om honom för hans barndom… allvarligt Hera var verkligen en b**** ibland… och jag vet inte särskilt mycket om honom efter det…
Men nu börjar jag babbla så jag avslutar här : ) hoppas också vi hörs snart
/Aveline

Thalia: Jag är glad att jag fick dig att le och så är det alltid när man läser någonting man är intresserad av, det tycks ta sluta alldeles för fort : D
Japp det har verkligen sina fördelar att vara ett bara till Poseidon.
Och får jag fråga vad ditt namn kommer ifrån, jag är en nyfiken person. Alltså om du valde det från Percy Jacksons Thalia eller den grekiska mytologins Thalia (hon var en av de 9 muserna och stod för komedi, i fall du inte viste det – fakta nörd här: ) eller om du valde det namnet av någon annan anledning (kanske är Thalia ditt riktiga namn!), så du måste inte svara på det, det var bara någonting jag passade på att fråga.
Men hoppas att du gillade kapitlet i alla fall
- Aveline