Lägret läser PJ: Född till hjälte

by Aveline01

Det har dykt upp 5 stycken böcker på Halvblodslägret, och tillsammans med gudarna läser lägret den första boken: Percy Jackson Född till hjälte. Sanningar upptäcks, lojaliteter testas och vem är egentligen blixt tjuven? Det här kan vara deras sista chans innan ett nytt krig som hotar att bryta ut.

8. Jag blir högste härskare över toaletten

"Jag vill läsa!" nästan skrek Travis och snodde snabbt till sig boken.

Castor stirrade dumt på sina nu tomma händer, där boken hade varit bara ett litet ögonblick innan.
Sen kom han ihåg att Travis var son till Hermes, tjuvarnas gud.

"Okej, det här var droppen", sa Katie med en vild blick i sina ögon. "Först ville Connor läsa helt frivilligt och nu vill du också det Travis, var har Olympen tagit väggen?"

"Jag vill läsa för att det här kapitlet för det kan antagligen vara ett av det få som jag kommer att förstå vad som kommer att hända från början", förklarade Travis sakkunnigt.

"Min bror har en poäng", flinade Connor. "Och vi kommer nog alla få ett gott skratt när vi läser det här kapitlet."

Lägerdeltagarna tänkte tillbaka och försökte minnas vad som hade hänt runt den tiden.
Några drog på mun när de kom ihåg den… tja… ovanliga och underhållande händelsen.

Clarisse såg surt på bröderna Stoll, tyst lovade att de skulle få betala för det här.
Ingen skrattade åt henne, dotter till den fruktade krigsguden själv.

Jag blir högste härskare över toaletten

"Vänta, hur är det möjligt att bli härskare över toaletten?", frågade Michael förvirrat.

"Jag tycker att Percy lyckades med det rätt så bra ändå", mumlade Annabeth och skakade på huvudet.

"Det har antagligen någonting med halvblodets krafter att göra", sa Athena fundersamt.

"Ja, du har rätt Ers nåd", sa Percy, "men skulle ni kunna försöka att låta bli att hänvisa mig till 'halvblodet' jag har faktiskt ett namn."

"Men du är ett halvblod", påpekade Demeter. "Varför skulle vi då inte hänvisa dig till det?"

"För att det är nedlåtande", föreslog Percy, om än något försiktigt med tanke på att gudinnan antagligen skulle kunna spränga honom i luften.

"Ja, ja", mumlade Demeter. "Kan du någonting om jordbruk, pojk", frågade gudinnan plötsligt och byte ämne.

"Mamma!", klagade Persefone. "Inte alla bryr sig om jordbruk."

"Men det borde dem! Utan jordbruk skulle de dödliga ha svultit ihjäl för länge sedan!"

"Och folk säger att jag är ond", muttrade Hades. "Jag har alltid sagt att du, Demeter är den ondskefulla här. Du kan ta bort de dödligas mat. Jag bara styr över de döda, jag dödar dem faktiskt inte."

"De kanske tycker att du är ond på grund av din deprimerande och skrämmande personlighet", fräste Demeter tillbaka. "Om du bara livar upp Erebos lite, släpper in lite solljus då och då, skulle du säkert vara mer populär."

"Sant, sant", mumlade Zeus. "Självklart skulle du aldrig bli lika omtyck som jag, men ändå."

Hades blängde på sin bror och öppnade munnen för att slunga iväg en kvick motreplik men avbröts.

"Hur kan ni egentligen vara släkt med varandra", frågade Will storögt. "Ni är ju total olika."

"Och tack och lov för det", mumlade Artemis och såg på Apollon. "Annars skulle jag väl ha slutat som en babblande, sjungande idiot."

"Jag håller faktiskt med dig, syster. Jag skulle väl annars ha slutat som en tråkig, strikt slaktare", fnös Apollon med en grimas.

"Jag är ingen slaktare, jag är en jägare!"

"Samma sak, du och ditt sällskap dödar alla som ni inte gillar plus alla män."

"Vi jagar och dödar bara monster." En paus. "Och män är omogna, och patetiska."

"Så du erkänner att du dödar dem!"

"Jag erkänner ingenting!"

"Vi är oftast ovänner med varandra", suckade Hermes och svarade på Wills fråga. "Det är egentligen bara det att vi tänker efter en extra gång innan vi dödar, stjäl, eller försöker störta varandra från varandras troner som påminner oss att vi är familj. Om det hade varit någon annan skulle vi inte ha tvekat."

"Det är ju så… betryggande", muttrade Lee och skakade på huvudet så att hans blonda hår blev alldeles rufsigt.

När jag hade kommit över det faktum att min latinlärare var en häst blev det en trevlig rundvandring, men jag var noga med att inte gå bakom honom.

"Eh… fanns det någon anledning till det Percy?", frågade Jake förvirrat.

Percy hostade något generat. "Jodå, det fanns en anledning till det, men jag vet bättre nu."

Jag hade haft i uppgift att samla upp hästspillning på parader några gånger, och tyvärr – jag litade inte på Keirons bakdel lika mycket som jag litade på hans överkropp.

De i paviljongen skrattade eller rynkade på näsan åt Percys udda tankar.

"Man kan väl undra om Percy kommer vara lika frispråkig under alla böckerna", mumlade Clarisse med ett hånleende. "Förhoppningsvis så kommer hans mun eller tankar sätta honom i trubbel någon gång."

Luke rynkade pannan.
Han hade inte tänkt på det tills för nu när han hörde Clarisse kommentar.
De hade fått böckerna för att förändra framtiden. Och den där Nico killen hade nämnt att den sista bokens händelser utspelade sig fem år från där dem är nu… men vad exakt är det dem är tänkt att förändra? Kommer Percy att få reda på allt och kommer det att med vara med i böckerna? Vad kommer att hända med honom själv? Kommer hans ens vara kvar på lägret? Skulle hans planer lyckas?
"Jag kan inte riskera att alla får reda på mina planer", mumlade Luke tyst för sig själv. "Jag måste komma på ett sätt att förstöra böckerna innan vi har läst klart dem."

Vi stannade vid volleybollplanen.
Flera av lägermedlemmarna puffade till varandra med armbågen.

"Ni är så okänsliga!" utbrast Katie förbannat och blängde på dem andra kamparna. "Ni skulle ha lämnat den stakars ungen ifred! Tänkte ni inte på hur rädda och förvirrade ni kände när ni själva kom till lägret? Det måste ha varit ännu värre för Percy!"

"Tack Katie, men 'den stakars ungen' kan försvara sig själv", sa Percy och himlade med ögonen.

Katie rodnade något. "Ja, men jag anser dig min vän, Percy, och jag gillar inte när andra hackar på mina vänner."

"Ni var inte alls så här positiva till att vara vänner med Pärsky igår om jag minns rätt", insköt Clarisse illvilligt.

Katie såg ilsket på dottern till Ares, Katie hade alltid varit Percys vän enda sen de först jobbade i trädgårdslandet tillsammans, men hon hade så klart varit chockad precis som alla andra när det visat sig att Percy var son till Poseidon, men Katie hoppades att hennes framtids-jag fortfarande skulle vara vän med Percy trotts det.

En pekade på minotaurhornet jag bar på.

"Okej, ni börjar bli både fruktansvärt fåniga och irriterande nu", grimaserade Silena.

"Men det var ju faktiskt imponerande att en 12 år gammal pojke kunde slå en minotaur och leva för att berätta om det", påpekade Lee.

"Jag hade inget val", sa Percy, "den hade redan gett sig på mamma, jag kunde inte tillåta att den skulle göra så att Grover också försvann."

"Men om jag inte hade varit där så skulle kanske inte din mamma behövt försvinna överhuvudtaget, Perce", suckade Grover.

"Utan dig skulle jag nog inte ha klarat mig mer en två sekunder mot monstret, Grover. Jag skulle inte ha något kvar att kämpa för."

"Så", sa Connor och drog ut på ordet. "Man kan egentligen säga att om det inte vore för att Grover var där, så skulle du, Percy ha varit död, vi skulle aldrig ha fått de här böckerna och ha fått en chans att förändra framtiden vilket skulle ha inneburit att ännu fler skulle ha kunnat dö. Och…!" Connor gjorde en dramatisk paus. "Vem vet hur resultatet för fånga flaggan skulle ha blivit utan Percy där!"

"Man ser hur jag betyder så mycket för dig", fnös Percy tort.

"Aww… du vet att jag älskar dig också", flinade Connor samtidigt som Travis gjorde kräk ljud bakom honom.

"M-men det kan inte vara jag som skulle kunna vara skillnaden för att det där", sa Grover chockat. Han tycktes ha fastnat att stirra på Connor med ett icke troende ansiktsuttryck.

"Tiden är känslig", sa Apollon med en axelryckning. "Tänk dig att du skulle få möjlighet att åka tillbaka i tiden en dag. Du visste att du skulle få sovmorgon den morgonen men du hade missat det första gången, så… du gick upp en timme senare men du försov dig. Hela ditt schema blir trassligt och du missar bussen till jobbet.
Din chef hade ett viktigt uppdrag till dig men då var han tvungen att välja en annan.
Allting blir annorlunda och det kan sluta med att 3 världskriget börjar."

Alla stirrade på solguden.

"Överdriv lite till, kommer du", fnös Artemis sedan.

"Eh... Apollon", sa Hermes sakta, "jag tror att jag missade den delen där från att komma försent till jobbet till att 3 världskriget startar."

De andra i paviljongen nickade instämmande.

"Tja", suckade Athena. "Åtminstone så hade Apollon rätt att tiden är känslig."

En annan sa: "Det är han."

"Goda gudarna!", utbrast Annabeth och fick en stark lust att slå sig själv med en kudde i huvudet. "Allt det där är som en dålig film."

Travis började andas med rostiga andetag. "Det är han", sa han med en dramatisk stämma.

Chris slog honom löst på armen. "Travis du idiot, alla vet att Dark Vader aldrig säger så. Han säger: Luke, jag är din far." Chris använde samma rostiga och raspiga röst som sin halvbror hade använt.

"Ni båda har sätt på för mycket Star Wars för att det ska kunna vara nyttigt", mumlade Michael.

Katie ryste. "Låt oss alla från och med nu hålla Star Wars filmerna så långt borta från alla Hermes barn som möjligt, det minsta som vi behöver är att ett gäng ungdomar börjar springa runt med lasersvärd."

"Bra idé", instämde Michael. "Det får bli det första vi gör när vi läst klart boken."

De som var erkända från Hermes stuga stönade besviket.

De flesta på lägret var äldre än jag. Deras satyrvänner var större än Grover och travade allihop runt i orangefärgade T-tröjor som det stod HALVBLODSLÄGRET på.
Och de hade bara, raggiga länder.

"Hur kommer det säg?", undrade Pollux nyfiket.

"Jag är fortfarande inte vuxen ännu, eller ens en tonåring i vårt mått", svarade Grover nedstämt.

"Du växer till dig Grover", försäkrade Annabeth. "Oroa dig inte för det."

I vanliga fall var jag inte blyg, men deras stirrande besvärade mig – det kändes som om de väntade sig att jag skulle flyga eller något.

"Vissa förväntade sig faktiskt det", erkände Malcolm. "Eftersom att du besegrade ett så mäktigt monster som minotauren så trodde de flesta att du skulle kunna vara ett barn till en av de tre stora."

"Ja", mumlade Castor. "Då ingår så klart Lord Zeus."

"Snälla gudarna, jag skulle aldrig stå ut att ha honom som min son", mumlade Zeus äcklat.

"Ingen bad om din åsikt heller", snäste Poseidon irriterat.

"Du ser vad jag fick stå ut med att tänka på förut", sa Hades till Zeus och ignorerade havsguden totalt.

"Ska dem börja bråka nu igen?", frågade Persefone uttråkat.

"Verkar som det", suckade Athena.

Gudarna och gudinnorna började göra sig bekväma i de fram-trollade fåtöljerna och sofforna och såg på när De tre stora började argumentera mer och mer uppvärmt.

"Är dem alltid så här?", undrade Percy lågmält och såg på Annabeth.

"Enligt ryktena", svarade hon. "Men jag har alltid trott att de är överdrivna, men tydligen inte."

"Tja, vem orkar egentligen spendera evigheten tillsammans utan att gå varandra på nerverna", sa Will frånvarande.

Så det slutade med att alla i paviljongen minus Zeus, Hades och Poseidon, lutade sig tillbaka och slappnade av.

Vissa började prata lågmält, många från Athenas bord tog fram egna böcker och började läsa dem.
Andra kampare och gudar tog fram kortspel, och andra typer av småspel.
Vissa lade sig bara rakt upp och ner och försökte att få lite vila.

"Min Perseus var en mycket bättre människa än vad din Perseus någonsin skulle kunna drömma om att bli!", röt Zeus tvärs över paviljongen till Poseidon.

"Åh, Snälla! Min son kommer att uppnå så mycket mer än vad din Perseus någonsin gjorde!"

"Han kommer aldrig att få chansen till det, sanna mina ord han kommer antagligen vara ett spöke i Underjorden när de här böckerna är klara!", utbrast Hades med en fnysning.

"Min son kommer inte att dö! Inte så länge jag finns här!"

"Och vad skulle du kunna göra? Rädda honom med dina ynkliga vatten krafter?!", insköt Zeus.

"Mina krafter är inte ynkliga, Herr stort-ego!"

"Vem kallar du ett stort ego?!"

"Jag tror att han menade dig, broder", sa Hades med ett dolt flin. "Jag måste säga att jag instämmer helt."

"Ni är bara avundsjuka att jag är kung över gudarna och att ni inte är det!", morrade Zeus och de kunde höra åskan i bakgrunden.

"Det spelar ingen roll för mig, jag är nöjd med att vara kung över havet och Atlantis", sa Poseidon och blängde på Zeus. Det lät som om Poseidon muttrade något liknande som: "Drama Queen."

"Jag kommer åtminstone alltid vara mors favorit", mumlade Hades upproriskt. "Jag är hennes äldsta son trots allt."

"Du är inte hennes favorit, det är jag!", skrek Poseidon och Zeus samtidigt.

"Och runda två är igång", mumlade Artemis slött.

15 minuter senare:

"5…", räknade Hermes ner.

"4…", sa Ares och vred förstrött en kniv i hans hand.

"3…", mumlade Afrodite och höll ett pärlhalsband i hennes hand innan hon skakade på huvudet och det försvann.

"2…", muttrade Hefaistos och vred om en radiostyrd bil, en miniatyr så klart.

"Och… 1", avslutade Persefone.

"Så", sa Zeus och rättade till sin kostym. "Ska vi återgå till böckerna."

Halvbloden i paviljongen tappade nästan hakan.

"H-hur kunde ni göra… vet om det?" utbrast Michael förvånat.

"Som någon nämnde så är det svårt att tillbringa evigheten tillsammans utan att bråka, men man lär sig också när bråket har en tendens att ta slut", förklarade Athena.

Travis tog långsamt upp boken igen och såg misstänksamt på gudarna som om han väntade sig att ett nytt argument skulle blossa upp. Men när ingenting hände och alla såg förväntansfullt på honom i hopp att Travis skulle börja läsa igen, så han slog snabbt upp rätt sida och började läsa nästa stycke.

Jag tittade tillbaka mot huset. Det var mycket större än jag hade trott – fyra våningar högt och himmelsblått med vita gavlar, som en lyxig villa på en semesterort i en kustby.

"Det har sina fördelar som sagt att vara en gud", sa Apollon.

Percy tänkte något roat och något förvirrat på sina tanker om vad han tänkt om allting, som de snart skulle läsa om. Han förstod bara inte varför gudarna inte kunde hjälpa sina barn mer en vad de gjorde, vilket inte verkade vara så mycket.

Jag kolade just på vindflöjeln i form av en mässingsörn när något fångade min blick – en skugga i fönstret vid vindsgavel.

Någon skrek till och alla hoppade förskräckt till i deras platser.

"För gudarnas heliga", flämtade Silena och grepp sig om sitt hjärta. "Skrik vänligen inte så där igen."

De andra halvbloden nickade instämmande. Det var aldrig bra när någon skrek på det sättet, det innebar oftast att ett monster var inblandat.

Något hade dragit ifrån gardinerna för bara ett ögonblick, och jag fick ett distinkt intryck av att vara övervakad.

"Vem var det?", frågade Will. "Ett halvblods instinkter brukar stämma, så det var antagligen någon där."

"Ni får tre gissningar", sa Annabeth. "Det här är faktiskt inte alls svårt och alla känner till henne."

"Henne?", mumlade Will fundersamt.

"Ja, henne."

"Vad finns där uppe?" frågade jag Keiron.
Jag pekade och hans leende bleknade bort. "Bara vindsvåningen."

"Nix, du ljög Keiron", halv sjöng Apollon.

"Se, det var det jag sa, du är en babblande, sjungande idiot."

"Vad, jag tycker personligen att världen skulle vara en mycket bättre plats om alla lyssnade och sjöng mer sånger."

De andra vid Apollons bord nickade instämmande och Artemis insåg att varken hennes tvilling bror skulle ge upp eller hans barn.
Det var nackdelen med att vara omgiven av Apollon och hans mini-Apollons, som Artemis hade börjat att kalla sin tvillings barn i sina tankar.

"Bor det någon där?"
"Nej", sa han bestämt. "Inte en levande själ."

"En lögn i en sanning igen", sa Connor och log. "Det hade jag inte väntat mig att få höra från Keiron innan de här böckerna."

"Det är mycket vi inte förväntade oss att aldrig höra talas om det inte var för de här böckerna, Connor", sa Travis. "Har du skrivit ner allt."

"Japp."

"Vad har ni skrivit ner?", frågade Katie något skrämt och hon såg att hennes känslor avspeglades på hos flera andra lägermedlemmars ansikten.

"Du får se, Kat", skrattade Travis. "Det kommer att bli suveränt."

"På något sätt så tvivlar jag på det", muttrade hon och kvävde ner en suck.

Jag fick en känsla av att han talade sanning.

"Det gjorde han nästan", mumlade Grover.

"Hon är faktiskt inte så levande", instämde Annabeth.

Men jag var också säker på att något hade dragit ifrån gardinerna.
"Kom Percy", sa Keiron, men nu var det lättsamma tonfallet något ansträngt. "Det finns massor att se."

"Det gör det verkligen", log Silena. "Halvblodslägret är fantastiskt."

De andra halvbloden kunde bara hålla med om det, de hade sina vänner här, och intressanta och häftiga aktiviteter.
Det enda negativa var att ingen av dem var här av egen fri vilja, om de hade fått bestämma så skulle de ha varit helt vanliga ungdomar, med en vanlig uppväxt utan att de hela tiden skulle behöva se sig över axeln efter monster.

Vi gick över jordgubbsfältet, där lägermedlemmar plockade litervis med jordgubbar medan en satyr spelade på en vasspipa.
Keiron talade om för mig att man i lägret fick en stor skörd som man exporterade till restauranger i New York och till berget Olympos.

"Varför exporterar ni bara till New York och Olympos?", frågade Percy plötsligt. "Ni skulle få mer pengar om ni exporterade till andra ställen också."

"Vi har funderat på att göra så vid massvis av tillfällen", svarade Keiron. "Men vi beslutade i mot eftersom att det skulle kräva mer arbete och vi vill inte köra slut på oss själva plus att vi inte får dåligt i betalt just nu heller."

"Okej", Percy rykte bara på axlarna.

"Vi har den planen som nöd plan ifall att vi skulle få dåligt med ekonomin", tillade Annabeth.

"Det är så vi klarar utgifterna", förklarade han. "Och jordgubbarna är väldigt lättodlade och kräver knappt nåt arbete alls."

"Jag älskar jordgubbar", suckade Katie. "Särskilt när de är så goda och bara tycks smälta i munnen på sommaren."

"Vi älskar också jordgubbar", flinade Travis. "Perfekt ammunition."

Katie blängde surt på honom och Connor. "Jo tack, jag och alla andra från Demeters stuga vet det."

"Vi gör så gott vi kan", skrattade Connor med ett retfullt leende.

Han sa att mr D hade den effekt på fruktbärande växter. De blev som tokiga när han var i närheten. Det fungerade bäst med vindruvor, men mr D fick inte odla sådana och därför odlade de jordgubbar i stället.

"Vad odlade ni innan mr D kom till lägret?", frågade Percy intresserat.

"Eh… om jag minns rät så var det lite av varje. Jordgubbar, smultron, blåbär, äpplen och päron bland annat", svarade Annabeth fundersamt och försökte minnas det hon lärt sig om det i sina böcker.

"Men varför slutade ni?"

"Det var för att det blev för mycket arbete", sa Malcolm, "och jordgubbar var det lättast att ta hand om så vi började odla mer av det i stället."

Jag tittade på satyren som spelade på sin vasspipa.
Musiken fick rader av insekter att lämna jordgubbslandet åt alla håll, som om de flydde från en brand.

"Det underlättar något helt otroligt. Tack gudarna för skogsmagi", suckade en son till Demeter lättat.

"Ja, det är bra att vi har satyrer här", mumlade Katie instämmande.

"Skulle det vara möjligt att ett halvblod skulle kunna lära sig skogsmagi?", frågade Castor.

Grover ryste. "Nej, tack Pan att det inte skulle vara möjligt, ni människor skulle väl använda det till att förstöra det sista av naturen. Eh… ah… jag menar, nej det skulle inte kunna vara möjligt."

Flera stycken såg besvikna ut, det skulle ha varit coolt om de kunnat använda sådan typ av magi.

Jag undrade om Grover kunde åstadkomma den sortens magi med musik. Jag undrade om han fortfarande var i huset och blev utskällde av mr D.

"Antagligen", muttrade Annabeth förbannat.

"Det var inte så illa", mumlade Grover.

"Det sa du inte förut, om jag nu inte har blivit alldeles galen trots allt", sa Percy och tänkte på det samtal han haft med Grover.

Annabeth spände ögonen i satyrer som svalde nervöst och sakta flyttade bakåt.

"Grover råkar väl inte alltför illa ut, eller hur?" frågade jag Keiron. "Jag menar… han var en bra beskyddare. Faktiskt."

"Det är du, jag skulle välja dig som min väktare 100 gånger om, Grover", försäkrade Percy.

Grover suckade bara, han visste att han bara hade varit till besvär i båda hans uppdrag, och de enda uppdrag han haft kan han tillägga.

Keiron suckade. Han tog av sig tweedkavajen och lade den över sin häst rygg som en sadel.
"Grover har stora drömmar, Percy. Kanske större en vad som är rimligt.

"Man kan inte ha förstora drömmar", protesterade Silena.

"Ja, sikta mot trädtopparna och nå stjärnorna, av… eh, jag har faktiskt glömt bort vem som sa det", sa Will och grimaserade.

"Det är i alla fall ett bra ordspråk", sa Annabeth gillande.

"Ja, det är trevligt att höra om några positiva ordspråk, och inte bara negativa", mumlade Lee frånvarande.

För att nå sitt mål måste han först visa prov på stort mod, genom att lyckas som väktare. Han måste leta rätt på en ny potentiell lägermedlem och föra honom i säkerhet hit till Halvblodslägret."

"Men det gjorde han ju", utbrast Katie.

"Jag håller med dig Katie", sa Percy, "men vi måste inte ha den här konversionen nu, det kommer ändå komma i boken."

"Men det gjorde han ju!"
"Jag må hålla med dig", sa Keiron. "Men det ankommer inte på mig att bedöma. Dionysos och De klövförsedda äldstes råd måste fatta beslutet.

"Skulle inte Percy kunna få ha varit där och berättat hans version av allting?", sa Jake frågande.

"De klövförsedda äldstes råd är inte som i en vanlig dödligs domstol", muttrade Dionysos irriterat.

"Åh. Ber om ursäkt mr D."

Jag är rädd att de inte kommer att se det här uppdraget som en framgång. Grover tappade trots allt bort dig i New York.

"Men det var mitt fel i första hand för att ha sprungit iväg, jag börjar hålla med Jake, jag borde kanske ha fått säga min version av händelsen innan ni dömde Grover", sa Percy.

Dionysos såg intensivt på honom genom smala ögon.

"Dionysos", avbröt Poseidon varnande.

"Jag skulle inte ha gjort någonting", sa vinguden något gnälligt. "Inte mitt fel att Pontus inte kan vara artig till de som är mäktigare än honom."

"Det är Percy Jackson, sir."

"Jaddy, jaddty, jay. Vad som helst." Dionysos öppnade en ny cola burk.
Percy stirrade på guden. Hur kan man dricka så mycket läsk? Inte konstigt att Dionysos ser ut som han ser ut.

Och så var det din mors… ah… olyckliga öde.

"Det var ett minus", mumlade Katie med en grimas.

"Men det ordnade sig i slutet", sa Percy och försökte vara optimistiskt till deras situation.

Och det faktum att Grover var medvetslös när du släpade honom över gränsen till ägorna.

"Men de båda klarade sig ju levande", påpekade Annabeth, men med en artig underton.

"Det var antagligen ett av de enda positiva sakerna i det uppdraget", mumlade Athena.

"Jag tycker att satyren inte ska få sitt söker tillstånd tills att han har bevisat sig värdig", sa Zeus med en mörk blick, som oväders moln, i sina ögon. "Han trasslade inte bara till ett uppdrag utan två."

"Tredje gången gillt", föreslog Percy milt.

Travis slog sitt huvud mot boken, andra grimaserade eller suckade tyst.

Zeus tycktes tona upp sig över havsgudens son. "Säger du i mot mig!" vrålade kungen av gudarna.

Percy såg tillbaka på honom något trotsigt. "Ja, i det här fallet gör jag det."

"Broder…", mumlade Poseidon med en varnade ton.

"Förstår du inte Poseidon", avbröt Zeus. "Det var precis därför som vi inte skulle skaffa några fler barn. Perseus är ett utmärkt exempel på det."

"Han är på vår sida", sa Poseidon med stål i blicken.

"Vi diskuterar det här senare vid solståndet", avgjorde Zeus till sist. "Alla av oss ska vara där." Zeus såg även på Hades.

De andra gudarna och gudinnorna bara nickade, det var inte någon idé att säga i mot när Zeus var på det humöret.

Rådet kan komma att ifrågasätta om detta visar prov på Grovers mod."

"Grover tog sig till Percy mitt i natten med en minotaur i hälarna", sa Silena tyst.

"Ja, mod handlar inte bara att rusa huvudstupa in i faran. Mod handlar om att man gör det man ska fast man är rädd", sa Annabeth.

"Ibland kan nog även rädsla hjälpa en att inte ta för stora risker och faktiskt tänka efter", nickade Katie eftertryckligt.

"Jag tror nog att ni precis lyckades lovorda Grover men kritisera mig", sa Percy tort.

"Stämmer bra det", skrattade Annabeth.

Jag ville protestera. Inget av det som hänt var Grovers fel. Jag kände mig dessutom mycket, mycket skuldmedveten.

"Varför skulle du känna dig skuldmedveten, Percy?", frågade Grover förvånat, han hade förstått vad de andra ville ha sagt förut men han var inte riktigt säker på att han trodde på det.

Percy suckade bara, han var fortfarande skuldmedveten på grund av hans handlingar. "Det kommer nog vara med i boken, Grover."

"Ni två verkar ofta verka skyldiga om allt det som har hänt", Annabeth skakade på hennes huvud. "Ni skulle ändå inte kunna ändra på någonting, bara försöka göra det bästa av situationen."

"Jag antar att du har rätt Visdoms flicka, både jag och Grover är väl något löjliga när det kommer till skuldkänslor", sa Percy, men han kunde inte riktigt uppbåda sig att tro på hans egna ord.

"Och Annabeth", sa Connor med ett flin, "jag tror nog att du hade fel, för först gången under hela den tid som jag känt dig kan jag till lägga."

Annabeth spände ögonen i Hermes son. "Vad hade jag fel på?"

Hans flin blev bredare. "Jag tror att de här böckerna bevisar att man faktiskt kan ändra på de förflutna, de från framtiden lyckade i alla fall med det."

Annabeth gav bara Connor en lekfull blängning till svar.

Om jag inte hade smitit från Grover på bussterminalen, skulle han kanske inte hamnat i knipa.
"Han får väl en andra chans, eller hur?"

Grover grimaserade. Det där hade varit hans andra chans.

"Oroa dig inte Grover, jag ska hjälpa dig så att du kan få en till chans", mumlade Percy tyst.

Keiron ryckte till. "Jag är rädd att det var Grovers andra chans, Percy. Och rådet var inte särskilt angelägna att ge honom en andra efter vad som hände första gången, för fem år sedan.

Katie suckade, hon hade bara varit på lägret i fyra år och hon ville verkligen få veta vad som egentligen hade hänt för fem år sedan.
Särskilt eftersom att boken och även när de kommenterade, tycktes den tidpunkten oftast tas upp.
Hon kunde se att andra också undrade vad som hänt men alla som skulle kunna ha en aning hade slutna och sorgsna ansiktsuttryck så ingen sa någonting.

Det ska Olympen veta att jag rådde honom att vänta längre innan han försökte igen. Han är fortfarande så lite för sin ålder…"

"Det är någonting som jag aldrig har förstått", sa Michael. "Hur kommer det sig att satyrer mognar långsammare en människor."

"Det är det ingen som vet", svarade Grover med ett nervöst bräk. "Det är som att fråga varför trädd blir fullvuxna långsammare en människor eller varför Cykloper ser så vuxna ut trots att de bara kan vara barn. Det bara är så, helt enkelt."

Lägermedlemmarna nickade fundersamt, satyren hade en poäng.
Det verkade som att vissa av världens mysterier skulle få fortsätta som mysterier.
Visst, dödliga forskare hade så klart kommit på egna teorier och bevisade det med sin 'vetenskap', men de mesta som de kom fram till var egentligen helt fel.

"Hur gammal är han?"
"Tjugoåtta."
"Va? Och han går i sjätte klass?"

"Det är en konstig och något hemsk tanke", muttrade Chris.

"Tja, man måste åtminstone bli en expert på alla prov och läxor och det som lärare går igenom", sa Silena och tänkte på hur bra betyg man måste kunna få då.

"Nej", sa en annan satyr, Carter. "Det är inte alls så, studieplaner ändras då och då, och det blir mycket svårare att hänga med, plus vi måste försöka att hålla utkik efter ett nytt halvblod som vi kan föra säkert till lägret."

De andra satyrerna nickade och grimaserade åt den sorgliga sanningen i hans ord.

"Ni vet, nu när jag tänker efter", sa Silena långsamt, "det låter inte alls lika till talande nu."

"Satyrer mognar bara hälften så fort som människor, Percy. Grover har varit en mellanstadieelev de senaste sex åren."

"Usch." det var inte något som de flesta halvgudar skulle önska sig.

"Det låter rätt så hemskt, men man får väl också massvis av erfarenheter", sa Annabeth och försökte föreställa sig det.
"Man får träffa nya personer, se nya platser." Hon suckade drömmande. Så länge hon kunde minnas sedan hon kom till lägret har hon alltid velat gå på ett uppdrag, hon hoppades på att de här böckerna inte skulle förstöra hennes chanser.

"Det är det enda positiva med det", sa Grover och avbröt Annabeths tankar.

"Det är ju hemskt."
"Sannerligen", sa Keiron. "Hur som helst är Grover långsam i utvecklingen även med satyrmått mätt, och ännu inte särskilt duktig i skogsmagi.

"Men det måste ju inte betyda att man inte kan vara till nytta eller inte vara lika bra som någon annan människa, eh, satyr", sa Lee.

"Lee har rätt", mumlade Percy. "Det måste inte betyda att du är mindre duktigt på något sett, Grover."

"Tack, hörni", sa Grover, något generat om allt ståhej.

Tyvärr var han ivrig att uppfylla sin dröm. Nu kanske han slår in på en annan bana…"

"Det är inte rättvist", insköt Michael. "Ni borde vägleda och hjälpa honom. Inte förbjuda Grover att följa sina drömmar."

"Det är så det har varit i årtusende, unge man", sa Dionysos med ett hånfullt ton fall. "Ni kan inte förvänta er att vi ska ändra våra sätt över en natt."

"Men det skulle vara trevligt", muttrade Percy.

"Vad sa du pojk?" Dionysos ögon hade en farlig glans i dem.

"Jag sa inget, men du kanske börjar höra röster", föreslog Percy enkelt. "Säkert på att du mår alldeles bra idag mr D?"

Vinguden blängde på Percy och började muttra någonting.

"Dionysos!" utbrast Poseidon. "Du ska inte förvandla min son till en delfin!"

"Jag skulle inte göra det", sa Dionysos surt. "Bara kanske lite, men han förtjänar det."

"En delfin är åtminstone en havsvarelse", suckade Poseidon bara.

"Pappa!" utropade Percy, han föredrog allt att vara en människa framförallt.

"Det är inte rättvist", sa jag. "Vad hände första gången? Var det verkligen så illa?"

"Det var mer en bara illa", muttrade Grover och undvek mr Zeus blick.

"Ja, det såg rätt så illa ut", erkände Annabeth. "Men det var inte bara ditt fel, Grover!" tillade hon när hon såg alla blickar.
"Det var lika mycket vårt, vi skulle ha stannat och hjälpt Thalia", sa Annabeth sen tystare.

"Det var mitt fel, jag skulle inte ha övergivit henne, eller gått vilse."

"Det kunde ha hänt vem som helst, Grover, och det var hennes eget val. Hennes tid var väl helt enkelt ute."

Keiron vände snabbt bort blicken. "Nu fortsätter vi, va?"
Men jag var inte riktigt redo att låta saken bero. Något hade hänt med mig när Keiron talade om mammas öde, som om han avsiktligt hade låtit bli att säga död.

"Åh, jag trodde att du först menade att inte släppa det som hade hänt för fem års sen", sa Will förvånat.

"Jag ville inte släppa det heller, men jag hade påverkats mest av det Keiron sa om mamma", svarade Percy.

"Det var väldigt bra observerat", sa Athena lugnt. "Det är inte alla som skulle lagt märke till det som du, än kanske det finns hopp."

"Hopp om vad", frågade Percy visdomens gudinna trött.

"Du får se." Var det kryptiska svaret.

Början till en idé – en liten eld av hopp – började ta form i mitt huvud.

Hestia gav Percy en förtjust blick när han nämnde elden. Det var i hemmet och härden som hoppet låg.
Det var därför som gudinnan inte kunde ge upp hoppet för att hennes familj skulle komma över sina rivaliteter och agg, så att de skulle börja behandla varandra som familj igen.
Hon skulle personligen gå och tacka ödesgudinnorna senare om de genom böckerna skulle bli sams igen. Det var de minsta hon skulle kunna göra, trotts allt.

"Keiron", sa jag, "om Olympens gudar och allt det där är verkligt…"

"Jag har inte känt mig särskilt viktig hittills, och jag börjar tvivla på att jag kommer att vara någonting mer än bara en gud, för Percy", mumlade Hermes roat.

Nämnda pojke rodnade generat. "Förlåt, men jag var distraherad då."

"Så det var då du kom på det!", utbrast Grover. "Alvarligt, jag fasar för vad som kommer hända i framtiden och du fortsätter att tänka så."

"Men jag kunde ju inte bara ge upp att tro att mamma klarade sig på något sätt. Visst jag kanske råkade göra det för några timmar, men hela dagen idag, ända från i går kväll faktiskt, har varit riktigt stressiga och förvirrade", svarade Percy och grimaserade.

Grover nickade försåtligt, att allting just nu var stressigt och förvirrande var känslor som han kunde instämma med.

"Ni vet, har ni någonsin tänkt på att eftersom att gudarna existerar, kan de vara möjligt att andra varelser också gör det?", frågade Lee fundersamt. "Typ som vampyrer eller häxor."

"Nej, vi skulle veta om det, då", svarade Artemis.

"Men de dödliga vet ju inte om att ni existerar, kan inte det betyda att sådana varelser faktiskt finns med att de är dolda för oss?" undrade Will.

"Jag är en allseende gud här", fnös Apollon. "Jag vet allt. Jag ser allt. Det existerar inte något sånt. Även om det skulle ha varit häftigt", tillade han.

"Nej, det skulle ha inneburit mer arbete för mig och mina jägare om vi skulle bli tvungna att jaga fantasi varelser också", muttrade Artemis och blängde på sin bror.

"Ja, pojk?"
"Betyder det att Underjorden också är verklig då?"

"Tyvärr", muttrade Demeter bistert.

"Mamma! Vad har jag sagt om att säga sånt!"

"Men Persefone, du måste erkänna att det är otroligt deprimerande och skrämmande där."

"Ja, jag vet att det inte är de trevligaste stället att tillbringa tid vid", suckade Persefone till Demeters triumferande ansiktsuttryck och Hades bedrövliga.
"Men jag älskar personen som jag till bringar tiden med, och jag skulle inte bytta det för alla pengar i världen." och med dem orden kysste gudinnan sin man pensionerat och ignorerade hennes mamma bittra blick.

"Inte för att du har ont om pengar, kärlek", skrockade Hades mörkt när de drog sig tillbaka. "Underjorden, och i en förläggning jag, har överflödigt med pengar och andra rikedomar."

"Vet ni", sa Travis oskyldigt. "På något sett tvivlar jag på att vi kommer att ha en endaste tråkig stund under de närmaste veckorna."

"Ja, men är de en bra eller dålig sak?", mumlade Katie.

"I gudarnas gudomliga sken, det är en bra sak", sa han bestämt. "Massvis av upptåg och äventyr. Och glöm inte upptåg."

"Det skulle nog vara svårt att glömma med dig och din bror här, Travis", fnös Katie.

Kierons uppsyn mörknade.
"Ja, pojk." Han gjorde en paus, som om han valde sina ord med omsorg. "Det finns en plats där andarna hamnar efter döden. Men för stunden… tills vi vet mer… skulle jag vilja råda dig att inte tänka mer på den saken."

"Och givetvis lyssnade du inte, Perce", mumlade Grover och skakade på huvudet.

"Jag kan lyssna", protesterade Percy. "När jag vill", tillade han.

"Ja, just det", skrattade satyren. "Vilket betyder att du sällan lyssnar."

Percy himlade bara med ögonen och knuffade löst till sin bästa vän på axeln.

"Vad menar ni med det – 'tills vi vet mer'?"
"Kom, Percy, så tar vi en titt på skogen."

Connor brast i skratt. "Alvarligt! Det måste vara en av de sämsta ursäkter jag någonsin har hört!"

"Till och med jag kan säga att den inte var bra", mumlade Katie.

"Men skogen är intressant", påpekade Silena. "Kanske inte den plats som jag vill tillbringa så mycket tid vid, men den har sina förtjänster."

"Massor av plats till att öva bågskytt", sa Michael.

"Med det är därför som vi har en bågskyttebana, varför är skogen så bra för den aktiviteten?"

"Man kan hänga upp mål i träden och om man ber ett barn till en vind gud så kan den personen göra så att de blåser i trädets grenar så att målen blir rörliga och det blir mer av en utmaning då", svarade Lee tyst.

Lägermedlemmarna var mer än väl medvetna om att det inte bara fanns barn till de Olympiska gudarna här på lägret utan också till de mindre gudarna, men eftersom att de inte hade egna stugor fick dem bo i Hermes stuga och kamparna var inte riktigt säkra om de Olympiska gudarna visste om att de fanns barn till de mindre gudarna här på lägret eller inte.
Inte ens Hades trots att han var bror till Zeus och Poseidon och herre över de döda och underjorden hade ens en egen stuga här på lägret.

När vi kom närmare insåg jag hur stor skogen var. Den täckte minst en fjärdedel av dalen och träden var så höga och stammarna så tjocka att man kunde föreställa sig att ingen hade varit där sedan indianerna.

"De grekiska gudarna fanns innan indianerna, Sjögräshjärna", sa Annabeth roat.

"Men hur länge har egentligen gudarna funnits i Amerika då?", frågade Percy osäkert.

Alla såg automatiskt på gudarna.

"Några århundrader skulle jag gissa", sa Hefaistos och viftade ointresserat med sin hand, som om han viftade bort en särskilt irriterande fluga.

"Då var antagligen indianerna här innan gudarna", sa Annabeth fundersamt.

Keiron sa: "Skogarna är välförsedda, om du vill prova på din tur, men var beväpnad."
"Varförsedda med vad?" frågade jag. "Beväpnad med vad?"

"En trästicka, träskalle", sa Clarisse och himlade med ögonen. "Nej, så klart ska du vara beväpnad med svärd, spjut och sköld, idiot."

"Men det skulle vara lustigt om Percy kom springande med en trästicka i handen redo för strid", log Connor.

"Vi måste se till att de blir sant också", mumlade Travis lågmält till sin lillebror.
De båda log nu.

Percy såg försiktigt mot bröderna Stoll, han gillade inte alls blicken de hade i deras ögon.

"Du får se. Vi leker fånga flaggan på fredag kväll."
"Jag älskar fånga flaggan."

"Vi också", sa alla kampare i kors.

"Ja, den leken är bara bäst", flinade Will.

"Man får skada varandra utan att hamna i trubbel", sa en av Ares söner.

"Man får använda sig av strategier på ett smart och utvecklande sätt", sa Malcolm.

"Sammanfattat", sa Annabeth och smålog, "den leken hjälper oss att utveckla både våra sinnen och våra muskler."

"Har du svärd och sköld?" frågade Keiron.

"Sa ju att vi skulle ha det."

"Ingen sa i mot dig heller, Clarisse", muttrade Katie.

Clarisse blängde på den andra flickan, irriterad.

"Svärd och sköld…"
"Nej", sa Keiron. "Det har du förstås inte. Jag tror att storlek fem skulle passa. Jag ska besöka vapenförrådet senare."
Jag ville fråga vad för slags sommarläger som hade ett vapenförråd,

"Den bästa typen", sa Michael.

"Den farliga typen", föreslog Silena.

"Den spännande typen…"

"Ja, ja, vi fattar", avbröt Travis. "Kan jag läsa vidare nu?"

men det fanns så mycket annat att tänka på och rundturen fortsatte.
Vi tittade på bågskyttebanan,

Apollons barn plus guden själv jublade.

"Jag älskar bågskytte", suckade Michael.

"Jag också", kom Lee överens. "Så länge jag inte behöver lära Percy hur man gör."

"Det hände bara en gång!", utropade Percy generat.

"Vad hände bara en gång?", frågade Katie nyfiket.

Percy suckade, men i en helt annan ton än Michael hade använt. "Om inte boken nämner det så ska jag berätta vad som hände", lovade han.

kanotsjön,

Ett strålande leende lyste upp Percys drag. Att paddla kanot var det första som han var riktigt bra på i lägret, det hade antagligen att göra med att han var son till Poseidon, tänkte han.

Nämnda gud log också, glad att Percy såg så mycket gladare ut nu än vad han hade gjort för en minut sen.

häststallarna (som Keiron inte verkade gilla något vidare),

Silena log mjukt och hennes syskon blev också gladare att höra om de magnifika varelserna.

"Varför skulle du inte vara så förtjust i hästar, Keiron?", frågade Silena. "Jag menar, och inget illa menat, men du är tekniskt sett en halv häst själv."

Keiron log mot den unga kamparen. Eller tja, ung jämfört med honom.

"Det är en fråga som inte passar sig här, jag kanske berättar det en annan gång."

kastspjutbanan,

Clarisse log mentalt, men var noga med att ingenting skulle vissa på hennes ansikte förutom en uttryckslös mask.
Men hon hade alltid föredragit spjut framför svärd och med tanke på blickarna hennes halvsyskon hade tyckte de flesta likadant.

amfiteatern, där man sjöng allsång,

Alla i lägret såg uppskattat på boken nu, de älskade sina stunder i amfiteatern, där de kunde slappna av och vara med sina vänner och familj.

och arenan där Keiron sa att de hade svärd- och spjutstrider

Både Athenas och Ares barn nickade gillande, det här kan nog vara en av de enda sakerna de var överens om, arenan var en perfekt konstruktion av en gammaldags grekiskt arena, helt passande för att öva sina stridsfärdigheter och utveckla sina strategier i.

"Svärd- och spjutstider?"
"Utmaningar mellan stugorna och allt det där", förklarade han. "Inte till döds. I vanliga fall. Javisst ja – så har vi mässen.

Alla såg icke troende på boken.

"Wow. Bara wow", sa Connor och applåderade långsamt.

"Jag antar att det inte var de mest betryggande orden jag har sagt", grimaserade Keiron.

"Det är en underdrift", mumlade Katie roat.

"Men det har väl inte varit något dödsfall de senaste tio åren eller så ?", frågade Silena något ängsligt.

"Nej då", försäkrade Keiron snabbt. "Det var länge sen någon dog."

Keiron pekade på en utomhuspaviljong omgivna av grekiska pelare, på en kulle där man hade utsikt över havet. Där fanns ett dussin picknickbord i sten. Inget tak. Inga väggar.
"Vad gör ni när det regnar?" frågade jag.

"Det kan inte regn här", sa Pollux långsamt och såg på Percy med ett udda ansiktsuttryck.

"Jag visste inte det då", sa Percy med en svag rodnad, han hatade att vara den nya killen hela tiden.

"Ni förhäxade det!" utropade Michael. "Bara för det slår jag vad om att de kommer att börja regna här antingen i böckerna eller i verkligheten.

Lägerdeltagarna stönade.
Det lät verkligen som om det faktiskt skulle kunna hända.

Keiron såg på mig som om jag blivit lite konstig.

"Många såg så på dig förut, eller nu också egentligen när jag tänker efter", funderade Annabeth.

"Inte mitt fel att ni inte förstår min underbara logit", sa Percy och fnyste.

"Jaså", hånade Annabeth med en svag antydan till ett leende i hennes röst. "Din så kallade 'underbara logik' innebär för det mesta att någonting kommer att börja gå på tok, eller att alla behöver gå och se en hjärnskrynklare efteråt, på grund av all förvirring din logik skulle innehålla. "

"Annabeth har en poäng, Perce", mumlade Grover och log.

Percy gjorde det mogna och räckte ut tungan åt dem när han inte kom på ett bra svar. Inte för att dem skulle få veta det.

"Vi måste väl ändå äta, eller hur?"
Jag beslöt mig för att låta saken bero.

"Bra idé", sa Grover lättat.

"Nej, jag tycker att det var synd", sa Connor besviket. "Dina svar, teorier, och argument är underhållande."

"Jag säger bara vad jag tycker", svarade Percy enkelt.

Tillslut visade han mig stugorna.

Gudarna och gudinnorna lutade sig intresserat fram, de undrade vad Perseus hade tänkt om deras stugor.

Det var tolv stycken, inbäddade i skogen vid sjön.
De låg i ett U, med två stycken längst ner och fem i rad längst varje sida, och de var utan tvivel de konstigaste byggnaderna jag någonsin hade sett.

Gudarna såg ganska förbluffade och häpna ut.

"Vad menar du med det?", frågade Afrodite förvirrat.

"Eh, du måste erkänna att de ser rätt så, ah… annorlunda ut jämfört med de vanliga byggnaderna i New York", sa Percy svagt, gudinnan var förödande vacker.

Med undantag för det faktum att var och en hade ett stort mässingsnummer ovanför dörren (udda på vänster, jämna på höger) så var de inte det minsta lika.

"Som vi har fått bevisat idag, så är ju inte precis gudarna heller det", sa Lee tort.

"Det är sant", nickade Silena.

"Men det är inte vi heller", påpekade Will.

"Vid gudarnas högklackade skor, tack så mycket för det!" utbrast Katie lättat och såg mot Travis och Connor.

"Katie, jag tror att du sa fel", mumlade Silena roat. "Är det inte vid gudinnornas högklackade skor?"

"Nej", svarade Katie och tog fram en kamera som hon hade haft i sin ficka. Hon var lättad att den inte hade blivit förstörd när hon hade varit med i vattenkriget innan. Hon hade varit smart nog att lägga kameran ifrån sig innan.

"Se här", sa Demeters dotter med ett flin. "Jag har bild bevis."

Silena lutade sig nyfiket framåt och stirrade på bilderna och var inte riktigt säker på vad det var som hon såg innan hennes hjärna bearbetade det och hon brast ner i skratt.

"H-hur är d-det här möjligt", flämtade hon fram och ignorerade de förvirrade blickarna hon fick. "Hur kunde du ha tagit det här bilderna?"

"Det var inte jag som tog dem", svarade Katie, "någon lånade min kamera och tog de här bilderna och glömde sen att radera dem."

"Just det", sa Artemis och log. "Jag tillkallade bara en kamera och den dök upp. Jag kunde inte låta bli att ta några bilder av min kära bror och Hermes i den situationen."

Apollon och Hermes stirrade i fasa på varandra. Inte hade väl Artemis sett dem den där gången när…

"Playback är en bitch", sa Artemis med ett katt-likt leende. Gudinnan påminde om en särskilt belåten katt som hade fångat en mus.

"Vänta lite", sa Lee, "ni menar inte…"

"Jo, det är exakt vad vi menar", sa Artemis, Katie och Silena samtidigt.

"Jag har alltid sagt att kvinnor är skrämmande", rös Castor.

Nummer nio hade skorstenen som en liten fabrik.

De från Hefaistos stuga log mot varandra.

"Vår far är smedens och eldens gud, så det är bara logiskt att vår stuga liknar en liten fabrik", sa Beckendorf med en axelryckning.

Nummer fyra växte två tomatrankor längst väggarna och den hade tak av gräs.

"Det var ett tak av choklad förut", informerade Travis och avbröt sig själv.

"Ja, förra månaden, den här månaden och…"

"Ja, ja, Connor, Travis, vi fattar", muttrade Katie surt.

"Vår stuga är faktiskt väldigt fin om inte de där två dårarna hela tiden spelar spratt mot oss och vår stuga", sa Liljan Dalian, dotter till Demeter.

De andra barnen till Demeter nickade överens och blängde på de två upptågsmakarna.

Demeter sköt Hermes en arg blick som han bestämt undvek.

Sjuan verkade vara gjord av massivt guld, som blänkte så mycket i solskenet att den nästan var omöjlig att titta på.

De från Apollons stuga såg förvånade ut, samtidigt som alla andra kampare nickade helt överens med boken.

"Den är väl inte alls omöjlig att titta på, eller?", frågade Will förvånat.

"Grabben, man får nästan solsting bara av att se åt det hållet", fnös Chris.

"Lady Artemis stuga lyser nästan lika stark på natten", informerade Lee. Han förstod inte riktigt vad de andra lägermedlemmarna pratade om, för honom var Apollons stuga inte alls nästan omöjlig att se på, men Artemis stuga där i mot… men det var en annan sak.
Men visst Apollons stuga lyste starkare än de andra stugorna men de var väl bara de som inte hade så mycket belysning, antog Lee.

De vette alla mot ett gemensamt område som var ungefär lika stort som en fotbollsplan och där det fanns grekiska statyer, fontäner, blomrabatter och ett par basketkorgar (vilket var mer i min smak).

"Det är bra att vi har lite mer moderna saker här också", sa Quinton Kian, son till Ares, förvånad att han kom överens med havsgudens son, samma person som hans halvsyster Clarisse hade klagat så mycket på enda sen Percy först kom till lägret.

Mitt ute på fältet låg en väldig, stenomgärdad eldplats. Trots att det var en varm eftermiddag, pyrde det i härden.

"Det pyrder alltid i härden", sa Annabeth.

"Vi vet inte riktigt varför", sa Katie fundersamt.

"Men vi tror att det har med att göra att härden symboliserar hemmet och familjen", informerade Silena.

En flicka runt nio år skötte elden och rörde i glödkolen med en käpp.

"Det var du Ers nåd Hestia!" utbrast Percy. "Jag visste att jag hade sett sig förut någonstans."

Lägermedlemmarna såg förbluffade ut. De hade varit i närheten av en gudinna under hela deras lägertid? Och de hade suttit bredvid henne under allsångerna. Lady Hestia. En gudinna. Bara, wow.

Det var vad de flesta lyckades tänka i deras chockade tillstånd.

Hestia log ett mjukt leende.
"Det är trevligt att tillbringa tid här på lägret, allt har en så trevlig stämning här. Och ja, era teorier stämmer", sa gudinnan av härden och nickade åt Annabeth, Katie och Silena.

Percy kände sig under tiden skyldig, med tanke på de andra lägerdeltagarnas miner så hade ingen av dem haft en aning om att en gudinna var på lägret, de verkade, liksom han, inte ha hälsat på henne eller erkänt henne på något annat sätt heller.
Från och med nu skulle han hälsa på Hestia varje morgon bestämde han, under förutsättningar att hon var kvar på lägret då.

De båda stugorna i fältets ena ände, nummer ett och två, såg ut som hans-och-hennes-mausoleer – stora, vita marmorkuber med pelare framför.

Här kommer det, tänkte Poseidon och Hades.

Stuga ett var den största och mest skymmande av de tolv.

"Givetvis", muttrade Hades.

"Vad? Jag är kungen över gudarna. Jag borde ha den största stugan", sa Zeus.

Hades tänkte inte hedra Zeus med ett svar utan himlade bara med ögonen åt sin egensinniga bror.

Dess putsade bronsdörrar skimrade som ett hologram, så att det från olika vinklar såg ut som om blixtar slog ut över dem.

"Det är faktiskt rätt så häftigt", mumlade Katie.

"Och skickligt byggt", sa Annabeth tyst. Hon hade ingen lust att komma i mellan gudarnas argument.

Percy som hade hört dem båda nickade överens, det hade sett häftigt ut, men han kände inget särskilt samband med stuga ett som han hade gjort med stuga tre.

Stuga två var behagfullare på något sätt, med smalare pelare med girlanger av granatäpplen och blommor. I väggarna var bilder föreställande påfåglar uthuggna.

"Hur kommer det säg att Heras stuga har sitt heliga djur på sig men att de andra stugorna inte har deras?", frågade Silena.

"Alla stugor är unika och liksom gudarna så kanske det inte är tänkt att de ska likna varandra", föreslog Michael.

"Ni vet, en gång i tiden kom vi faktiskt överens hyfsat bra", sa Hestia.

"Det måste ha varit länge sen då, eftersom att det inte ens nämns i mytologin", mumlade Katie, något sorgset. Det skulle ha vart trevligt att leva på den tiden och inte hela tiden behöva oroa sig om att uppröra någon gud eller gudinna som var en "rival" till ens gud-förälder.

Hestia nickade sorgset. Det var alltför länge sen hennes familj hade betet sig som en familj.

"Zeus och Hera?" gissade jag.
"Korrekt", sa Keiron.
"Deras stugor ser… tomma ut."

"Tack gudarna för det", muttrade Hera. "Det minsta vi behöver är mer av Zeus barn.

Zeus suckade, det var i stunder som dessa som han undrade varför han hade gift sig med henne.

"Flera av stugorna är tomma. Det stämmer. Ingen bor någonsin i ettan eller tvåan."

"För brukade det bo fler i ettan", sa Persefone. "Men det stämmer att ingen någonsin bor i tvåan."

"Det är för att Hera är äktenskapets gudinna, va? Hon kan inte vara otrogen", sa Connor.

"Jag kan, men jag kommer aldrig att sjunka så lågt", fnös Hera.

Japp, Zeus undrade definitivt varför han gifte sig med henne.

Okej. Så varje stuga hade sin egen gud, som en maskot. Tolv stugor för de olympiska gudarna. Men varför stod vissa tomma?

"För eden", mumlade Annabeth tyst innan hon fortsatte i högre röst: "Vissa gudinnor är jungfrur och har svurit att aldrig ha barn."

"Vet det nu, Visdoms flicka."

"Jag är dotter till Athena. Det är nästan mitt jobb att informera om sådant trots allt."

Jag stannade framför första stugan till vänster – nummer tre.

Poseidon såg intresserad ut. Det var otroligt att Percy hade stannat just framför hans stuga. Poseidon undrade om hans son hade redan du känt et samband med havet.

Den var inte stor och ståtlig som stuga ett, utan avlång och låg och massiv.
Ytterväggarna bestod av skrovlig, grå sten i vilket snäckor och korallbitar var inbäddade, som om stenplattorna huggits direkt ur havsbotten.

"Har väggarna det?", frågade Percy nyfiket.

"Det är faktiskt sant", sa Poseidon och log.

Jag kikade in genom de öppna dörren och Keiron sa: "Det där ska du nog låta bli."

"Du skulle ha låtit honom gå in, Keiron", mumlade Poseidon.

"Jag ville inte ta den risken om det visade sig att Percy till exempel var son till Zeus", erkände kentauren.

Havsguden nickade, men han var ändå besviken.

Innan han hunnit dra ut mig kände jag doften av salt där inne; det luktade som vinden på Montaukstranden.

"Det är olika för alla mina söner och döttrar", sa Poseidon, han kunde förstå varför det luktade som vinden vid Montaukstranden för Percy, den stranden var speciell för han och hans mamma.

Percy såg intresserad ut. "Verkligen? Det är häftigt."

Det skulle vara fascinerande att ta reda på vad alla stugor egentligen är uppbyggda av, tänkte Annabeth, vissa material måste vara årtusende gamla.

Inomhus lyste väggarna som pärlemor.
Där fanns sex tomma våningssängar, med sidenlakanen uppvikta så att det bara var att lägga sig i dem. Men det syntes inga tecken på att någon någonsin hade bott där.

Poseidon log sorgset. Ibland både hatade och älskade han eden som alla De tre stora hade tagit.
Han hade alltid gillat barn, så det var sorgligt att han inte skulle få ha några halvblods barn mer, men han ville inte att Olympos skulle förstöras eller att ett av hans barn skulle ha bördan av profetian på sina axlar.

Det kändes så dystert och ödsligt därinne att jag blev lättat när Keiron lade handen på min axel och sa: "Kom nu, Percy."

Det var nästan ett säkert tecken att Percy var son till Poseidon vid den tidpunkten, tänkte Keiron, för det mesta så brukade ett halvblod vissa några små, eller större tecken på vilken gud som var deras förälder, antingen medvetet eller omedvetet.

De flesta av de övriga stugorna var överfulla av lägermedlemmar.

De från Hermes stuga lutade sig framåt mot boken, var det nu de skulle nämnas?

"Inte alla stugor var överfulla, Percy", sa Katie, "vissa har mer medlemmar än andra, men alla är inte överfulla."

"Jag såg det innan", sa Percy, "men de som jag såg just vid den exakta tidpunkten var faktiskt det."

Katie nickade, som boken hade beskrivit hade Percy redan gått förbi, eller lagt märke till innan, var de stugor som inte var överfulla av halvblod.

Nummer fem var klarröd – med illa målad, som om färgen stänkts på väggarna ur hinkar och med nävarna.

"De gjorde vi", mumlade Quinton. "Eller tja, inte vi men de från någon generation före oss gjorde det."

"Det är liksom hela poängen att den inte ska vara fint och perfekt målad", muttrade Clarisse och grimaserade.

"Menar du, skitunge, att min stuga inte är bra?", frågade Ares och blängde på Percy. "Jag kanske borde förvandla dig till en prärievarg och kör över dig med min Harley för din fräckhet.

Percy kände sig arg och ville försvara sig själv, men när han såg in i krigsguden ögon, eller var som han trodde var Ares ögon, det var svårt att se eftersom att han bar solglasögon, det var som att se in i en brinnande eld, en brinnande eld som man såg på långt avstånd dock. Percy förstod att det inte var någon idé att kasta ett utbrott (på ett moget sätt så klart) utan krigsguden skulle njuta av det och antagligen göra verklighet av sitt hot. Inte för att det skulle kunna gå med Poseidon här, tänkte Percy sen.

"Ares och alla andra", sa Poseidon med en suck, "ni ska inte förvandla min son till någonting alls, och ni ska inte köra över, mosa, bränna, steka, dränka, köra galen, eller döda honom på något annat sätt. Förstått?"

"Ja", kom de genast från vissa medans andra såg besvikna ut men nickade deras avtal. För nu.

"Ge upp andan, läggas till sin sista vila, krepera, somna in, gå hädan, kila om hörnet, utandas sin sista suck… eh, finns det mer?", frågade Apollon efter sin långa lista.

"Apollon, jag tror att Poseidon menade mer att vi inte skulle mörda hans son", sa Artemis och kämpade mot lusten att himla med ögonen. "Inte att Perseus bara skulle falla död ner."

"Skulle ni inte kunna försöka att inte prata om min död så där?" frågade Percy tort.

"Ledsen lillkusin." Det kom från Apollon. Artemis rynkade på näsan men sa ingenting.

Taket var kantat av taggtråd. Ett uppstoppat vildsvinshuvud hängde ovanför dörröppningen, och det såg ut att följa mig med blicken.

"Jag antar att vildsvinet har med mytologin att göra?"

"Ja, fader förklädde sig till ett vildsvin en gång för att mörda en man", svarade Riley Willow, dotter till Ares.

"I den dödliga världen skulle antagligen någon börja skrika i panik nu efter att ha hört det", mumlade Lee roat.

"Vi är ju inte precis normala", fnös Michael.

Därinne såg jag ett gäng ungdomar som såg elaka ut, både pojkar och flickor.
De bröt arm och grälade med varandra till dånande rockmusik.

"Du säger det som om det är någonting ovanligt", muttrade Riley.

"Det är inte den syn som jag brukar, eller rättare sagt brukade se dagligen", sa Percy och satte extra kraft bakom hans ord.

Den mest högljudda var en flicka på kanske tretton, fjorton. Hon bar en XXXL Halvblodsläger-t-shirt och kamouflagejacka.

"Jag är inte alls så stor!" exploderade Clarisse.

"Men du kände igen din egen beskrivning", sa Percy fräckt.

"Du lilla…!" Dottern till Ares var så arg att hon inte ens kunde slutföra meningen. Hur vågade han föremjuka henne inför alla på lägret inklusive hennes far!

"Och där är den Percy som vi alla känner och älskar", sa Grover, innan han förskräckt bräkte till när han fick syn på Clarisse dödliga blängning.

Jag stod bara utanför dörröppningen i någon sekund, men hon fick genast syn på mig och hånlog ondskefullt.

"Så klart skulle du dra till dig Clarisse uppmärksamhet redan då", suckade Annabeth.

"Ni vet", sa Samantha Madison, dotter till Afrodite och som hittills inte sagt något, "som uttrycket säger: Kärlek börjar alltid med bråk."

Både Percy och Clarisse såg helt förskräckta ut. De stirrade bara rakt fram innan de stirrade på varandra, ingen av dem visste vad de skulle säga.

"Det är omöjligt!", stammade de fram.

"Vi skulle aldrig…"

"Jag skulle heller dräpa mig själv än att vara ihop med den där!"

"Det skulle aldrig hända!"

"Det skulle vara motbjudande!"

"Jag skulle heller mötta hundra minotaurer i stället för att date henne!"

"Okej, okej", skrattade Samantha. "Jag skojade bara. Det var ett skämt! Allvarligt."

"Skämta aldrig om det där om du inte helt vill förstöra mitt förstånd", bad Percy svagt. Han ryste av ens tanken på att vara i ett förhållande med Clarisse. Det skulle sluta i katastrof. Han bara visste det.

Hon påminde mig om Nancy Bobofit, men den här tjejen var större och såg tuffare ut och hade långt stripigt, brunt hår i stället för rött.

Clarisse var milt förolämpad. Hon var inte ett dugg lik Nancy Bobofit! Men efter att Samantha skämtat om henne och Percy i ett förhållande… det var svårt att föreställa sig någonting värre. Men hon var tvungen att säga någonting om inte hennes pappa skulle börja tro att hon var en mess, så hon sa: "Givetvis så är jag tuffare en den dödliga flickan. Jag är förolämpad att jämföras med henne." Inte helt en lögn, tänkte Clarisse.

"Alla får dåliga beskrivningar, Clarisse", sa Riley enkelt. För någon från någon annan stuga skulle det kanske ha låtit som om hon inte brydde sig, men alla från Ares stuga visste att så inte var fallet.

Jag fortsatte, och försökte hålla mig på avstånd från Keirons hovar.
"Vi har inte sett några andra kentaurer", påpekade jag.

"Partyponnys!", skrek Apollon och Hermes glatt.

Alla stirrade förvånat på dem. Vissa, liksom Artemis, hade miner som tydligt skvallrade om att dem trodde att de två gudarna hade blivit galna.

Zeus stönade när han kom på vad hans söner menade. "Värsta familjesemestern någonsin."

"Jag förstår inte ens varför du tvingar oss med på sånt", grimaserade Athena. "Den semestern blev en katastrof. Precis som alla andra."

"Men den i Schweiz var väl inte så illa, eller?

Apollon log inte längre. "Den blev också en katastrof. Alla klagade på att jag smälte snön, men det blev ju mycket varmare då. Alvarligt, ni var inte nöjda när det var kallt och ni blev inte heller nöjda när jag gjorde det varmare."

"Det kan ju ha berott på att det var en skidsemester, det blev ingen skidsemester efter det kan jag bara säga", muttrade Hera.

Lägermedlemmarna såg förbluffat på gudarna.
Gudarna, de som styrde över världen, deras föräldrar och släktingar, som ständigt bråkade och var i strid mot varandra, på en skidsemester? Kamparna hade väldigt svårt att föreställa sig det.

"Nej", sa Keiron sorgset. "Jag är rädd att mina fränder är ett vilt och barbariskt folk. Du kan stöta på dem i vildmarken eller vid stora sportgalor. Men du kommer inte att se några här."

"Tur det", sa Demeter överens med Keiron. "De är alldeles barbariska. Ingen etik alls."

"Och när du sa att du hette Keiron, betyder det att du verkligen är…"
Han log. "Den Keiron? Från mytologin? Herakles lärare

Artemis rynkade pannan när Keiron nämnde Herakles, hennes stakars löjtnant Zoë, män var avskyvärda varelser.

och allt det där? Ja, Percy, det är jag."

Lägerdeltagarna jublade. De älskade att ha Keiron på lägret. Han var en fantastisk lärare, alltid hjälpsam och tålmodig. De trodde inte att de skulle överleva med bara mr D här.

"Men… borde inte du vara död?"

Zeus höjde båda ögonbrynen. "Borde han?"

"Jag kan personligen berätta att hans namn inte finns med på Thanatos lista över personer som borde vara döda med inte är det", sa Hades.

Keiron hejdade sig, som om frågan förbryllade honom. "Jag vet ärligt talat inte om jag borde det. Sanningen är den att jag inte kan dö.

"Det klarnar inte upp saken Keiron", sa Will.

"Han kommer att förklara mer ingående snart Will", mumlade Travis och läste ett par rader i förväg.

Du förstår, för eoner sedan uppfyllde gudarna en önskan jag hade. Jag kunde fortsätta med det arbetet jag älskade. Jag kunde fortsätta att undervisa hjältar så länge mänskligheten behöver mig.

"Vi kommer alltid att behöva dig Keiron", log Annabeth.

"Tack kära du, jag hoppas att det är sant", sa Keiron och log tillbaka, "men alla måste dö någon gång."

"Kan inte gudarna göra dig till en gud?" frågade Percy.

"En kentaur som en gud", fnittrade Connor innan han fick en armbåge i revbenet, artighet av Katie.

"Aj! Varför gjorde du så, kvinna?"

"Vissa Keiron lite mer respekt. Och kalla mig inte kvinna!"

"Okej, jösses, förlåt. Till både dig och Keiron antar jag."

Katie nickade tillfredsställt.

"Men du måste erkänna Kat, att en gud till häst är lite lustigt."

Dottern till Demeter suckade bara. "Du är hopplös, vet du det Connor. Hopplös."

Den önskan gav mig mycket… och jag fick ge upp mycket. Men jag är fortfarande här, så jag kan bara anta att jag fortfarande behövs."
Jag tänkte på att vara lärare i tretusen år. Det skulle inte ha hamnat på min tio-i-topp-lista över sådant jag önskade mig i livet.

Flera andra mumlade överens.

"Åh, kom igen, det låter ju trevligt", sa Malcolm och himlade med ögonen. "Man hjälper andra personer och för ens kunskap vidare."

De andra från Athenas bord nickade.

"Jag har alltid sagt att det är barn till Athena som är alldeles galna här", mumlade Travis. Han skulle villa kunna läsa vidare utan att bli avbruten hela tiden, men om du inte kan gå i mot dem, gå med dem i stället.

"Nej", sa Connor med en fnysning, "du har alltid tänkt det, men du har aldrig sagt det. Du har varit alltför rädd att dra till dig deras vrede."

"Jag? Rädd?", utropade Travis. "Knappast."

"Inte?", frågade Annabeth sött innan hon spände ögonen i sonen till Hermes.

"Ni är absolut skrämmande ärade president! Vänligen förinta mig inte!"

Annabeth nickade nådigt. "Okej. Jag ska låta det glida, men bara för att du kallad mig ärade president."

Travis andades ut av lättnad.

"Blir det aldrig tråkigt?"

"Nej", Persefone skakade på huvudet. "Odödligheten brukar aldrig vara tråkig."

Lägermedlemmarna ville att gudinnan skulle utveckla det, men hon sa ingenting mer och de suckade besviket.

"Nej, nej", sa han. "Fruktansvärt deprimerande ibland, men aldrig tråkigt."
"Varför blir det deprimerande då?"
Keiron hade börjat höra dåligt igen.

Några småskrattade åt det.

"Han är ju rätt så gammal", sa en liten sjuårig flicka, dotter till Athena, logiskt.

"Det stämmer sötnos." Silena log ljust, skratt dansade i hennes ögon.

"Åh, titta", sa han. "Annabeth väntar på oss."

"Keiron du måste vara diskretare när du vill ändra samtals ämnen", mumlade Connor roat.

"Ja, man blir nästan förvirrad av alla ändringar."

"Men det skulle ha blivit underhållande om folk gick runt och uppträdde så en hel dag", sa Travis med ett flin.

"Jag upprepar vad jag sa förut: man skulle bli förvirrad av alla samtalsändringar."

"Nej du sa inte exakt så, du sa…"

"Jag vet vad jag sa, du behöver inte upprepa det Connor."

"Okej", sa han enkelt. "Läs vidare Travis, Annabeth kommer tydligen dyka upp i boken nu igen."

"Vänta, va? Du släpper det bara så där… åh nej, ni två kommer väl faktiskt inte gå runt och ändra samtalsämnen hela tiden nu, eller hur?"

"Vi får se", sa Travis avfärdande. "Connor, jag hörde att det blir glass till lägerelden i kväll, tror du att det stämmer."

"Jag vet inte broder, kanske, kanske inte. Det är ett av de stora mysterierna i världen. Det tillsammans varför alla smurfar är just blåa…"

Silena stönade. "Kat, jag tror att du på allvar just förhäxade det."

"Jag vet", grimaserade Katie.

Den blonda flicka jag hade träffat vid Stora huset satt och läste en bok framför den sista stugan till vänster – nummer elva.

De från stuga elva jublade. Äntligen kom dem med.

"Perce, jag hade ju redan presenterat Annabeth för dig", påpekade Grover, "men du hänvisar henne fortfarande som den blonda flickan."

"Jag vet, men det är antagligen bara nu i början."

När vi kom fram till henne synade hon mig kritiskt från topp till tå, som om han fortfarande tänkte på hur mycket jag dreglade.

"Om du mår bättre av att veta det, så tänkte jag faktiskt inte då på hur mycket du dreglade, som jag kan tilläga, var äckligt mycket."

Percy rodnade generat. "Var du tvungen att lägga till det där sista?"

"Självklart, Sjögräshjärna. Nöjet var helt på min sida."

Jag försökte se vad hon läste, men förstod inte titeln. Jag trodde att det berodde på min dyslexi.

"Om vi känner Annabeth rätt, så står det antagligen på kinesiska eller nåt", sa Connor.

"Eller så är det en arkitekturbok."

Sedan insåg jag att den inte ens var på engelska. Bokstäverna såg ut som rena grekiskan. Bokstavligt talat, alltså.

"Trevlig ordlek", sa Apollon och log. "Vänta. Jag känner att en haiku är på väg…"

"Nej!", avbröt Artemis snabbt. "Jag är säker på att om du över huvud taget är med i böckerna så kommer ditt framtids-jag säga nog med haikuer till er båda."

"Åh. Jag antar att du har rätt då syster."

Alla andra gudar såg lättade ut och gav Artemis tacksamma blickar.

Det fanns bilder av tempel och statyer och av olika sorters pelare, som i en arkitekturbok.

"Jag hade rätt", jublade Travis.

"Ingen tvivlade på dina ord", sa Chris och skakade på huvudet.

"Annabeth", sa Keiron, "jag har en bågskyttelektion vid tolvtiden. Kan du ta hand om Percy nu?"
"Ja, sir."
"Stuga elva", talade Keiron om för mig och slog ut med handen mot dörröppningen. "Känn dig som hemma."

Percy log mjukt. Stuga elva, eller hela lägret hade på kort tid blivit som hans hem.

Annabeth såg Percys leende och sa: "Jag vet, lägret är otroligt och det blir som ens hem efter bara en kort tid."

Percy såg förvånad ut. "Hur visste du…?"

"Som jag sa förut, de flesta på lägret har gått igenom allt det här, minus några nära-döden-upplevelser, men lägret blir som ens hem när resten av världen inte vill ha en."

Det är något sorgligt, tänkte Percy, men det är bra att lägret finns. Sen tänkte han tillbaka på Annabeths ord. Jag skulle inte vara jag om jag inte gick igenom några nära-döden-upplevelser, tänkte han med ett snett leende.

Av alla stugorna var nummer elva mest lik en stuga på ett gammalt vanligt sommarläger, med betoning på gammalt.

Hermes höjde ett ögonbryn. "Gammalt?"

Percy hostade något. "Jo, eh, jag tänkte… eh…"

"Det är något slitet pappa", avbröt Connor, "men det är rätt så många som bor där, så det har blivit så genom åren."

"Uhum. Jaså." Hermes rynkade pannan. Det var inte rättvist att hans barn skulle leva under sådana förhållanden. Men vad kunde gudarna göra? Det hade varit på samma sätt i eoner. Det skulle inte bara ändra sig under en natt.

Trösken var nednött, den bruna färgen flagnade.

"Det kan vi fixa någon dag", sa Connor optimistiskt när han såg alla blickar, särskilt blicken från hans pappa.

"Ja", insköt Travis, "så fort vi läst klart alla böcker."

"Ovanför dörröppningen hängde en av de där läkarsymbolerna – en bevingad stav som det slingrade ormar runt. Vad kallades de… kaducéer.

"Flera sjukvårdsorganisationer har av misstag valt kaducéer som sin symbol när det egentligen är guden Asklepios eskulapstav som symboliserar läkarvård", informerade Chris.

"Ja, det är något irriterande att förväxlas med honom", muttrade Hermes.

"Det är inget fel med Asklepios", sa Apollon. "Han är faktiskt riktigt trevlig."

"Jag vet det, men det är fortfarande irriterande att blandas ihop med honom, han kunde väl ha hittat på en annorlunda sorts stav. Och inte en som liknar min."

Därinne var det fullpackat med folk, både pojkar och flickor; de var många fler än våningssängarna.

"Men var sover ni då?", frågade Demeter förvirrat.

"Många delar på en säng", förklarade Luke. "Och vi försöker lägga ut filtar på golvet som liggunderlag och sover i sovsäckar."

De från de andra stugorna gav dem från Hermes stuga medlidsamma blickar. De flesta av dem hade själva bott där en gång i tiden. De kunde minnas lättnaden när deras odödliga förälder hade fastställt dem. De tyckte synd om dem barn till de mindre gudarna som aldrig skulle kunna få en egen stuga. Ett eget hem att kalla deras eget.

De låg sovsäckar över hela golvet. Det såg ut som en gymnastiksal där Röda korset hade inrättat ett evakueringscenter.

Hermes suckade tyst. Varför kunde de inte bara bygga till extra stugor? Det handlade ju om deras egna barn. De förtjänade bättre en det som de hade nu.

De från Hermes stuga nickade överens med boken. Stugan påminde faktiskt om ett evakueringscenter.

Keiron gick inte in. Dörröppningen var för låg för honom.
Men när lägermedlemmarna fick se honom reste de sig alla upp och bugade respektfullt.

"Självklart. Keiron är lika mycket vår läger föreståndare som mr D", sa Jocelyn Hamilton, dotter till Hermes.

"Nästan mer egentligen", muttrade Lee tyst, noga med att inte dra till sig mr D uppmärksamhet.

"Nå, då så", sa Keiron. "Lycka till, Percy. Vi ses vid middagen."
Han galopperade bort mot bågskyttebanan.

Connor började bli otålig nu. "Kommer vi med nu då?"

"Inte ännu Connor", svarade Travis. "Men snart."

Jag stod i dörröppningen och tittade på tjejerna och killarna. De bugade inte längre. De stirrade på mig, bedömde mig. Det hade jag varit med om i många skolor.

"De flesta halvblod har", muttrade Katie.

"Sant, sant", instämde Silena.

"Nå?" manade Annabeth på mig. "Gå in."
Så naturligtvis snubblade jag när jag gick in genom dörröppningen och gjorde bort mig totalt.

Det hördes några sprida skratt när Travis läste det.

Percy rodnade generat. "I vanliga fall är jag faktiskt inte så klumpig, ska ni veta."

"Nej, jag tror att det är jag som är klumpigast här", skrattade Jefferson Wallin, son till Hypnos, eller lägermedlemmarna trodde i alla fall att han var det eftersom att han hade en vana att falla i sömn i de mest konstiga situationer. På grund av hans odödliga far så somnade han jämt och ofta snubblade runt i lägret i en sorts dvala.
Det var ett mirakel att han hade kunnat vara vaken under hela läsningen egentligen.

"Ingen kan slå din klumpighet", instämde Chris med sin stugkamrat. De var inte bröder men de levde under samma tak och behandlade varandra som såna.

Det hördes några fnissningar men ingen sa något.

"Det var rätt så obehagligt faktiskt", muttrade Percy.

"Ledsen." Connor kliade sig fåraktigt i bakhuvudet. "Vi tänkte inte på det då."

Annabeth kungjorde: "Percy Jackson – det här är stuga elva."
"Reguljär eller ej fastställd?" frågade någon.

"Jag är sårade", flämtade Travis dramatiskt och satte händerna mot sitt hjärta som om han var döende, boken slog i marken med en smäll. "Hur kunde du bara kalla mig för någon!"

"Du idiot." Katie skakade på huvudet. "Percy kunde inte ha vetat vem du var då, ni presenterade er inte. Och ta upp boken innan den börjar samla damm och blir oläslig", tillade hon.

"Den kan inte börja samla damm på den korta stunden", påpekade Castor.

"Detaljer, detaljer." Katie viftade avfärdande med handen.

Jag visst inte vad jag skulle säga, men Annabeth sa: "Ej fastställd."
Alla stönade.

Gudarna såg tyst på boken. Varför tyckte alla att det var en så dålig sak? De skulle fastställa sina barn någon gång när de hade tid. Antagligen. Troligtvis. Förhoppningsvis.

En kille som var lite äldre än resten tog några steg framåt. "Såja, såja. Det är därför vi är här. Välkommen, Percy. Du kan få platsen på golvet där borta."

Hermes lutade sig förväntansfullt framåt. Om hans instinkter var rätt så var det hans son Luke som sa så. Hans stolthet och glädje. Men också hans sorg.

"Du sov på golvet", sa Poseidon kritiskt.

"Det var bara under en kort period", svarade Percy enkelt.

"Men du, och alla andra borde inte ha behövt att sova på golven till och börja med", mumlade Poseidon, det här var en sak som gudarna måste ta upp i nästa möte.

Killen var runt nitton och såg ganska cool ut.

Luke höjde båda ögonbrynen. "Du tycker att jag ser cool ut?"

"Jo, ah, jag antar det eftersom att boken beskriver det så", sa Percy svagt och kämpade för att inte rodna av sin förlägenhet.

"Du ser definitivt cool ut, Luke", sa Silena bestämt och log mot dem.

Han var lång och muskulös, med kortsnaggat, rödblont hår och ett vänligt leende. Han bar orangefärgad, ärmlös tröja och ett läderhalsband med fem olikfärgade lerpärlor.

Lägerdeltagarna log och tänkte tillbaka på deras egna läderhalsband och somrarna på lägret.

"Gode gudarna!" utbrast Connor och Travis samtidigt. "Det kan inte vara sant!"

"Vad?" Alla såg tveksamma och rädda ut för vad det skulle bli för svar.

"Luke är den första som har fått en bra beskrivning", förklarade dem.

"Det stämmer faktiskt inte", avbröt Annabeth.

"Vem har mer fått det då?"

"Sally Jackson fick en bra beskrivning, men hon hade bara en sorglig livshistoria, men det är inte samma sak."

"Just det", sa Connor, "jag hade faktiskt glömt bort det."

"Ja", instämde Will, "de här böckerna är verkligen intensiva och vi har knappt börjat att läsa."

Det enda oroande i hans uppenbarelse var ett stort, vitt ärr som löpte från en punkt under högra ögat ner till käken, som ett gammalt knivsår.

Luke kämpade för att håla borta ett bistert ansiktsuttryck när alla såg på honom med medlidande i sina ögon. Det var knappast som om han bad om det.

"Och där försvann hans goda beskrivning", sa Travis tyst. "Ledsen bro."

"Det gör ingenting", suckade Luke och tog på sig ett tappert uttryck. "Jag har vant mig vid det för länge sen."

Annabeth gav honom en enarmad kram och lutade huvudet mot Lukes axel.

Luke hade förändrats så mycket det senaste åren, tänkte hon, kanske, bara kanske, så kan dem här böckerna hjälpa honom.

"Det här är Luke", sa Annabeth, och hennes tonfall blev annorlunda på något sätt. Jag kastade en blick på henne och kunde ha svurit på att hon rodnade.

Annabeth for upp med ett ryck. "Jackson!" skrek hon och rodnade ursinnigt. Hon vågade inte titta på Luke för att se hans min.

"Det är inte mitt fel", protesterade Percy, "det är bara hur jag ser det, jag kan inte hjälpa att boken är från mitt perspektiv."

Annabeth såg föremjukad ut och gömde sitt huvud i sina händer.

"Hej, det gör inget Annabeth", skrockade Luke mjukt, "om du vill kan jag glömma att jag någonsin hörde det där."

"Men Luke…"

"Men vad, om jag minns rätt så har vi en bok att läsa ut", avbröt Luke milt.

Annabeth skakade på huvudet och skrattade svagt. "Okej, om du säger det så."

Hon såg att jag tittade på henne och hennes ansiktsuttryck hårdnade igen. "Han är din vägledare tills vidare."
"Tills vidare?"
"Du är ej fastställd", förklarade Luke tålmodigt. "De vet inte vilken stuga de ska placera dig i, så du har hamnat här.

"Självklart", muttrade Hermes tyst, men en aning sorgset.

"Varför kan ni inte bara bygga en ny stuga för alla som inte är fastställda?" frågade Percy.

"Det har inte byggts någon ny stuga på lägret sen årtusenden tillbaka", sa Athena.

"Men vi skulle behöva en ny stuga, är det någon sorts lag att man inte får bygga en ny?"

"Nej, det finns ingen som hindrar en från att bygga en ny stuga", svarade Athena stelt. Hon gillade inte att ett barn till hennes rival Poseidon kunde komma med bra och logiska frågor.

Några av barnen i paviljongen började se hoppfulla ut när de lyssnade på samtalet.

Stuga elva tar emot alla nykomlingar och alla besökare. Och det är ju bara helt naturligt, eftersom Hermes är den resandes gud."

"Det är egentligen vissa som aldrig reser så att säga, de blir kvar i Hermes stuga", påpekade Percy med rynkad panna.

"Det är bara så Percy", sa Annabeth slutgiltigt. "Det har alltid varit så och det kommer förmodligen inte att ändras", tillade hon dystert.

"Jag börjar hålla med Percy", sa Katie, "det skulle vara bättre alla som inte var fastställda hade en egen stuga så att det inte blir överfullt i Hermes."

Vissa mumlade överens samtidigt som andra bara skakade på huvudet, det skulle aldrig hända, tänkte dem.

Jag tittade på den lilla fläck på golvet han anvisat mig.

"Och hur stor var den?" frågade Poseidon missnöjt.

"Eh, två kvadratmeter kanske… jag kommer inte ihåg exakt."

"Jag ser…" sa Poseidon ännu mer missnöjt nu.

Jag hade inget att lägga där för att utmärka den som min – inget bagage, inga kläder, ingen sovsäck.
Bara minotaurhornet.

"Dålig idé", mumlade Katie.

"Kat, vi sa ju det förut", suckade Travis, "vi skulle inte försöka stjäla minotaurhornet, den var Percys och bara Percy. Det var hans krigs rätt."

"Åh." dottern till Demeter såg förvånad ut.

Jag tänkte ställa ner den där, men så kom jag ihåg att Hermes även är tjuvarnas gud.

"Jag är mycket annat också ska du veta", sa Hermes och himlade med ögonen. Var det de första folk kom på när de såg på honom?
"Jag är egentligen bara tjuvarnas beskyddare, inte riktigt tjuvarnas gud om man ska vara noga."

"Just det. Ledsen." Percy log fåraktigt.

"Vi är faktiskt inte så illa Percy", sa Connor med en axelryckning.

"Jag vet, men jag kände ingen av er då, och jag hade precis fått reda på att gudarna faktiskt existerade så hela situationen var konstig för mig."

Jag såg mig om bland de övriga – några såg buttra och misstänksamma ut,

Givetvis, tänkte Luke, om de måste vara där hela tiden och undra vem som är deras odödliga förälder och aldrig känna att man faktiskt tillhör.

Gudarna och gudinnorna skiftade obehagligt på sig.

några flinade dumt,

"Tre gissningar på vilka det är", flinade Katie.

"Ja! Vi är där", jublade bröderna Stoll.

"Ni missade kanske när ni beskrives som 'dum'", hånskrattade Clarisse.

"Åh snälla vi hade en mycket bättre beskrivning om dig miss 'gurglar toalett-vatten'."

Clarisse knöt händerna av ilska och andades djupt.

"En ledtråd till kapitelnamnet?" undrade Persefone.

De andra gudarna ryckte bara på deras axlar. De hade inte en aning.

och några såg på mig som om de väntade på en chans att stjäla det jag hade i fickorna.
"Hur länge ska jag vara här?" frågade jag.
"Bra fråga", sa Luke. "Tills du är fastställd."

"Alltså inte länge alls", muttrade Ethan Nakamura, en av de ej fastställda.

Percy kände sig konstigt skyldig att han hade blivit fastställd så snabbt medans andra, som Ethan, hade väntat i flera år, (och fortfarande väntar).

"Hur lång tid tar det?"
De skrattade allihop.

Vissa gjorde det nu också.

"Du var så naiv Percy", skrattade Chris.

"Alltför", nickade Travis. "Men det kan ta ett bra tag att bli fastställd."

"Flera år", suckade Connor. Tack och lov att han och Travis inte gick igenom det, tänkte han sen.

Vissa gudar började att se smått skamsna ut, medans andra inte försökte att bli alltför påverkade av allting.

"Kom så ska jag visa dig volleybollplanen", sa Annabeth till mig.
"Jag har redan sett den."

"Hon försökte bara att få dig att följa med utan att vara oartig", informerade Travis.

"Ja, men du sprak hål på den bubblan", fortsatte hans bror.

"Förlåt Annabeth, men jag var i en typ av chock", sa Percy ursäktande.

"Du är förlåten, Sjögräshjärna."

"Kom."
Hon tog tag i min handled och drog med mig ut.
Jag hörde ungdomarna i stuga elva skratta bakom mig.

Ingen från Hermes stuga skrattade, men vissa log. Det var ovanligt att någon var så naiv i deras stuga. Visst Hermes barn körde miljontals upptåg mot alla andra och till och med på varandra men det var alltid en viss dyster stämning i Hermes stuga ändå. Alla barn som inte var fastställda hade det svårt och det smittade av sig på de andra. De kunde bara hoppas att allting skulle bli bättre efter böckerna. Även om det inte var troligt.

När vi befann oss några meter bort sa Annabeth: "Jackson, du måste göra bättre ifrån dig."

"Va?" frågade Katie förvirrat.

"Va?"

"Vem hade anat? "skrattade Lee. "Katie och Percy tänker likadant."

"Givetvis", sa Katie pompöst. "Stora hjärnor tänker lika. Men seriöst, varför sa du så Annabeth. Okej, jag erkänner att saken kunde ha gått smidigare, men det var inte så illa."

"Jag kanske överreagerade", mumlade Annabeth. "Men han verkade inte veta vad som pågick alls!" fortsatte hon sedan i starkare röst.

"Det kan ha berott på att jag inte gjorde det. Ingen hade ju tagit sig tid att förklara!" sa Percy ilsket.

"Åh, snälla, vi hade…"

"Okej, jag tänker fullständigt ignorera er båda och läsa vidare nu", skrek Travis.

"Aj! Travis! Du hade inte behövt att skrika rakt i mitt öra!"

"Förlåt!"

"Ni behöver alla lugn ner er. Ni behöver en god natts sömn. Sömn hjälper alltid", sa Jefferson logiskt.

"Självklart", skrattade Silena. "Alla problem i världen skulle lösas genom sömn om du skulle ha fått bestämma."

"Någon annan som känner att våra barn börjar bli hyperaktiva små buntar?" frågade Athena.

De andra gudarna nickade. De hoppades för deras egen skull, och deras sömn och förstånd, att deras barn inte hela tiden skulle vara så här pigga.

Hon himlade med ögonen och mumlade tyst: "Jag kan inte fatta att jag trodde att du var den Utvalda."

"Du vet det är inte artigt att mumla om någon när personen står precis framför en", påpekade Percy, samtidigt som Athena sa: "Det var ett riskabelt drag, dotter."

Annabeth grimaserade åt Percy innan hon vände sig till sin mamma med lätt skamsen min. "Jag vet, men jag var inte så imponerade av honom då. Jag kunde inte tro att han skulle kunna vara den Utvalda."

"Så du tror det nu?" frågade Percy med ett höjt ögonbryn.

"Jag har aldrig sagt det, men det… det skulle vara mer sannolikt nu…" Annabeth drog ut på meningen, inte riktigt säker på hur hon skulle formulera sig. Percy hade en stor kontroll över sina krafter redan och han var en bra svärdfäktare, och de fick det här böckerna som bara råkade handla om Percys liv… så ja, det var definitiv mer sannolikt att han var den Utvalda nu än jämfört med då.

"Vad är ditt problem?" Nu började jag bli arg. "Det enda jag vet är att jag dödade nån tjurkille…"

Lägermedlemmarna grimaserade, de visste att Annabeth bokstavligen skulle gå i taket för de orden.

"Idiot", muttrade Annabeth. Hon var fortfarande irriterad för att Percy sa så.

Och där fick kamparna deras bevis.

"Prata inte så där!" sa Annabeth. "Vet du hur många ungar på det här lägret som önskat att de fått din chans?"

"Jag skulle vilja slås mot ett monster men inte på bekostnad av ett liv", suckade Katie ärlig.

"Ja, man vill vissa att man kan och har lärt sig någonting på lägret men inte om det slutar med att någon dör", instämde Liljan.

"Men Percys mamma dog inte", mumlade Riley. "Hon eh, odog, kan man säga så?"

"Man kan säga odödlig", funderade Malcolm, "men odog är nog i sådana fall tvärt om, men det är nog inget ord, men jag är inte säker."

"Ett barn till Athena som inte vet någonting!", flämtade Connor. "Jag tror att jag svimmar." han gjorden en dålig imitation av en människa som svimmade, men han gjorde det mycket mer dramatiskt. Men en hög suck och vilt fläktande armar.

"Connor!" utbrast Travis när hans brors arm slog boken ur händerna på honom.

"Jag ber om ursäkt." Connor återhämtade sig förvånansvärt snabbt från sin 'dramatiska svimning' och hämtade tillbaka boken igen.

"Det kommer inte finnas någonting kvar om den stakars boken om ni slänger runt den hela tiden", muttrade Athena. Hon muttrade sen någonting om, "Högsta säkerhet" "Laserstrålar" "Hinderbana" och "Toppsäkert lösenord".

De andra i paviljongen såg förvånat på gudinnan, sen när hade hon blivit så paranoid?

"Det är ingen idé att säga i mot", sa Poseidon enkelt. "Inte när Athena redan har börjat planera."

"Att bli dödad?"
"Att få slåss mot en minotaur! Vad tror du vi tränar oss inför?"

Bröderna Stoll flämtade till. "Vänta! Vad är det vi tränar oss inför? Varför har ingen berättat?"

"Ni är verkligen fårskallar", mumlade Katie och skakade på huvudet. "Travis, vänligen läs bara vidare."

Suckande gjorde Travis som hon sa.

Jag skakade på huvudet. "Hör på, om varelsen jag slogs mot var den Minotauren, samma som i mytologin…"
"Ja."
"…så finns det bara en."
"Ja."
"Och han dog typ kvadriljoner år sedan, eller hur? Theseus dödade honom i labyrinten. Så…"

Alla såg undrande på Travis.

"Vadå? Det står inget efter det. Jag måste dröja lite."

"Hur vet vi egentligen att Theseus dödade minotauren?" frågade Michael plötsligt. "Hur vet vi om det inte bara var en lögn och han bara sa så?"

"Det är sant att Theseus dödade monstret", svarade Artemis. "De dödliga såg till det själva vid den tidpunkten."

"Monstren dör inte, Percy. De kan bli dödade. Men de dör inte."
"Åh, tack så mycket. Det förklarar ju saken."

"För någon som aldrig hade hörts talats om det förut, måste det ha låtit riktigt konstigt", sa Lee och tänkte tillbaka när han först hörde talas om det.

"Det var verkligen det", mumlade Percy. "Jag var nästan säker då att jag hade kommit till ett läger för galningar."

De flesta brast i skratt när det fick syn på Annabeths ansiktsuttryck.
Percy rykte till och försökte att inte se på Athenas dotters mordiska uttryck igen.

"De har inte själar som du och jag. Man kan fördriva dem ett tag – kanske för en hel livstid om man har tur.

"Den meningen bevisar återigen att minotauren kommer att dyka upp någon gång antingen i böckerna eller i verkligheten igen", grimaserade Percy.

"Med din tur Perce, det är ett outtalat faktum", mumlade Grover.

"Från och med nu får vi helt enkelt sluta att säga sådana saker som kommer att bita tillbaka på oss", sa Will med en fnysning.

"Det kommer vi aldrig att klara", sa Lee och himlade med ögonen över blotta tanken.

"Vi kan fortfarande försöka."

"Visst. Absolut. Varför inte."

"Man kan verkligen höra din glädje stråla ut från din uppenbarelse, Lee", sa Silena roat.

"Jag vet, jag är ju trotts allt son till solguden", skämtade han.

Men de är urkrafter. Keiron kallar dem arketyper. Till slut återbildas de."

"Det är synd, men varför kan inte alla monster bara stanna i Tartaros?", frågade Quinton.

"Det finns alltför många monster för att de alla ska kunna rymmas där", svarade Hades med en ton som sa att det borde ha varit uppenbart. "Jag kan inte heller lägga all min energi på att vakta Tartaros, tro det eller ej men jag har faktiskt andra arbetsuppgifter.

Jag tänkte på mrs Dodds. "Du menar att om jag dödade en, mest av misstag, med ett svärd…"

De i paviljongen brast i skratt.

"Diskret, Percys, diskret" skrattade Michael.

"Jag kommer definitivt att skriva upp den meningen", mumlade Malcolm och med elegant handstil skrev ner det på ett litet rektangulärt block.

"Ni kommer aldrig låta mig glömma det här eller hur?", stönade Percy och lade en hand över hans ansikte med en dramatisk suck.

"Aldrig", svarade de två pojkarna glatt.

"Fur… Jag menar, din mattelärare. Det stämmer. Hon finns fortfarande kvar någonstans därute. Du har bara gjort henne mycket, mycket arg."

Det är en underdrift, tänkte Hades, hon kommer att göra allt i sin makt för att förgöra Perseus nu.

Både Poseidon och Zeus gav herren av underjorden och de döda en misstänksam blick som Hades ignorerade.

"Hur kunde du känna till mrs Dodds?"
"Du pratar i sömnen."

"Eller…", sa Connor och drog ut på det för att öka spänningen, flera stycken började se skrämda ut för Hermes sons teori, "så är Annabeth Percys hemliga stalker!"

Annabeth såg förfärat på honom. "Nej! Det är inte sant! Boken kommer att förklara det!"

"Förklara att du har stalkat honom?"

Annabeth stönade frustrerat. "Nej", sa hon tålmodigt. "Jag är inte Percys stalker, har aldrig varit, kommer aldrig att bli det heller. Slut på den teorin. Men som jag försökte förklara så kommer boken att berätta vad jag menade."

"Tekniskt sett kan inte en bok berätta någonting. Det är den som läser som berättar", sa Travis.

Annabeth blängde på honom. "Travis. Läs."

"Ja, miss!"

"Du var nära att kalla henne för nåt. En furie? De är Hades torterare, eller hur?"
Annabeth kastade nervöst en blick mot marken, som om hon trodde att den skulle öppna sig under oss.

"Inte en omöjlig tanke", mumlade Will, det hade varit roande att lyssna på Annabeths, Travis och Connors, eh, diskussion.

"Ja, det hände år 1445", sa Artemis och tänkte tillbaka.

Lägerdeltagarna såg förskräckta ut och kasta skrämde blickar mot Hades. Det skulle vara en levande mardröm om det någon gång hände.

"Du bör inte nämna dem vis namn, inte ens här. Vi kallar dem fränkorna om vi måste prata om dem."
"Finns det någonting vi kan säga utan att det blir åska?"

"Inte när man är son till Poseidon eller Hades", mumlade Athena.

"Jag tror att någon här börjar bli trött att plaska runt i det djupa vattnet", sa Will. "Fattade ni min ordlek. Djupt vatten, havsgudens son… okej visst jag förstår, inte intressant."

"Nej den var bra Will", svarade Percy med ett leende, "det tog mig bara ett par sekunder att förstå den."

"Man tackar, man tackar", log Will. "Jag gör vad jag kan i denna grymma värld."

"Den är inte så grym", påpekade Michael.

"Jag vet det, jag bara babblade på." Will himlade med ögonen.

Jag lät gnällig, till och med i mina egna öron – men just då brydde jag mig inte om det.

"Alla har en gräns någonstans, och det var ett mirakel att du lyckats hålla ditt humör så länge", sa Lee.

Kamparna nickade, de trodde inte att de skulle kunnat hålla sin frustation borta så länge.

"Det var inte mycket jag kunde göra", mumlade Percy, "det var bara att hålla huvudet kallt och försöka förstå allting."

"Varför måste jag bo i stuga elva, förresten? Varför är alla så sammanpackade? Det finns ju gott om tomma våningssängar där borta."
Jag pekade på de första stugorna och Annabeth bleknade.

Lägermedlemmarna såg i stum chock på havsgudens son.

"Man väljer inte stuga, Percy", sa Malcolm.

"Jag visste inte det då", utbrast Percy. "Ni behöver inte påpeka sånt. Jag fick reda på det så småningom."

"Nej, du fick reda på det cirka två sekunder efter", rättade Travis och läste tyst för sig själv den kommande meningen.

"Sak samma", sa Percy och himlade med ögonen. "Det spelar ingen roll."

"Man väljer inte bara stuga, Percy. Det beror på vilka ens föräldrar är. Eller… ens förälder."

"Bara en av ens förälder. Om man hade två stycken odödliga föräldrar skulle man själv vara en gud", mumlade Will.

"Jag rättade vad jag sa", sa Annabeth muttrande och började hålla med Percy att det var onödigt att alla hela tiden kommenterade det uppenbara.

Hon stirrade på mig, som om hon väntade på att jag skulle fatta.

Flera stycken öppnade munnen för att kommentera det, men Percy och Annabeth blängde så stint på dem att de stängde deras munnar och svalde deras ord. De två halvblodens blängningar kombinerat var faktiskt rätt så skrämmande.

"Min mamma heter Sally Jackson", sa jag. "Hon arbetade i godisbutiken på Grand Central-stationen. Eller hon gjorde, i alla fall."

Hon förtjänar bättre än det, tänkte Percy stilla.

"Hör på,

Katie stirrade på Annabeth. "Han sa praktiskt taget att hans mamma just hade dött! Hur kan du vara så okänslig?"

Annabeth mötte trotsigt hennes blick. "Om du låter Travis läsa vidare så kommer du att få reda på att jag faktiskt inte bara struntade i det."

jag beklagade det där om din mamma, men det var inte så jag menade.

"Förlåt Annabeth, jag överreagerade", bad Katie om ursäkt.

"Allt är glömt." De log mot varandra.

Jag pratar om din andra förälder. Din pappa."
"Han är död. Jag kände honom aldrig."

Poseidon såg sorgsen ut och han kände sig ännu mer sorgsen inombords.

"Jag är ledsen Percy, om jag kunnat skulle jag ha varit där med dig och Sally…"

"Jag förstår pappa, det gör inget." Percy kunde ändå inte låta bli att reflektera om sina ord och undra om de var sanna innerst inne.

Annabeth suckade, som om hon haft det här samtalet förut, med andra nykomlingar.

"Eftersom att jag har varit här så länge så kan jag ge en hyfsat bra förklaring till nykomlingar", sa Annabeth med en axelryckning.

"Försök att inte förklara det så där som du gjorde nästa gång, tack", sa Percy.

"Jag förklarade alldeles utmärkt", sa Annabeth iskallt.

"Om du säger det så."

"Din pappa är inte död, Percy."
"Hur kan du säga det? Känner du honom?"
"Nej, naturligtvis inte."

"Ni två har nästan lustigare och konstigare, med betoning på konstigare, samtal en mellan Percy och Grover", sa Katie roat.

"Jag vet", stönade Annabeth. "Jag måste verkligen börja läsa mer och få tillbaka min hjärna."

"Hallå! Vi har faktiskt hjärnor."

"Om du säger det så", sa Annabeth tveksamt.

Percy knuffade löst till henne. Annabeth flinade åt honom, vilket fick Percy att le tillbaka.

"Hur kan du då säga…"
"Därför att jag känner dig.

Travis hostade. "Sa ju det: Stalker."

"Okej det var droppen." Annabeth började resa sig upp, men drogs ner av Percy igen.

"Vad?", morrade hon.

Percy såg nervös ut. "Annabeth, du kanske vill vänta tills vi har läst klart kapitlet eller till nästa paus, hämnd serveras bäst kall, trots allt."

Annabeth nickade men suckade också sedan. "Jag håller med dig, någonting jag aldrig trodde att jag skulle säga."

"Är man fantastiskt så är man fantastisk", flinade Percy lätta.

Du skulle inte vara här om du inte var en av oss."
"Du vet ingenting om mig."
"Inte?" Hon höjde ena ögonbrynet.

Annabeth blängde på bröderna Stoll med en så skarp blick att de inte vågade säga någonting mer om saken. De hade inte uppfatta vad Percy och Annabeth hade talat om förut, men med tanken på Annabeths något galna leende, det bådade ingenting gott för dem.
Så den här gången höll de klokt tyst.

"Jag slår vad om att du fick flytta från den ena skolan till den andra. Jag slår vad om att du relegerades från en massor av skolor."

"Det finns fler skolor", sa Liljan avfärdande.

"Men det är svårt att komma ikapp när man har missat någonting eller att man måste plugga extra mycket för att få dem betyg som man egentligen förtjänar. Vilket är svårt när ens lärare hela tiden bytts."

Lägerdeltagarna nickade, de hatade att hela tiden byta ena skolan efter den andra. Det var ett av de många skäl till att det älskade lägret så mycket. Det skulle alltid vara välkomna här vad som än händer.

"Hur…"
"Och att du diagnoserades med dyslexi. Förmodligen ADHD också."

"Inte alla halvblod har det", påpekade Silena.

"Nej, men de flest har det trotts allt", svarade Annabeth enkelt.

"Ja, det är ovanligt att man inte har det." nickade Samantha.

Jag försökte att svälja min förlägenhet. "Vad har det med nåt att göra?"
"Sammantaget är det ett nästa helt säkert tecken.

"Att du är en panda alltså", sa Connor gravallvarligt. För att skydda sig själv från Annabeths vrede hade han tänkt att ligga lågt ett tag, tills hon svalnat, men hur kunde han missa en sådan möjlighet.

"Jag har alltid vetat om att mitt samband med min aptit för bambuträd hade att göra med någonting sånt, jag har bara aldrig lyckats lista ut att jag är en panda, så tack Connor!" sa Percy glatt, innan hans underläpp började att skälva och hans ögon blev mer glansiga. "Vänta lite! Det betyder att ni alla har ljugit för mig! Ni sa att jag är ett halvblod, men alla bevis pekar på att jag egentligen är en panda. Hur kunde ni ha ljugit för mig?!"

"Jag ber om ursäkt för vårt uppträdande", sa Poseidon tort.

"Ja, men det var för ditt eget bästa Perce", suckade Grover.

"Vi kunde inte låta dig veta, för i såna fall skulle också de fått reda på det och allt hade varit försent."

Percy nickade, med ett tappert lidande ansiktsuttryck. "Tack för att ni berättade sanningen i alla fall. Jag förstår att ni inte kunde berätta det förut."

"Självklart Percy", sa Katie med ett leende åt hela situationen. "Vad är vänner annars till för?"

Bokstäverna svävar upp från sidan när du läser, eller hur?
Det beror på att ditt sinne är programmerat för gammalgrekiska.

"Vänta en sekund, jag hängde inte med", sa Jake förvirrat. "Det är förvirrande när ni hoppar fram och tillbaka mellan alla olika ämnen hela tiden ska ni veta."

Vissa andra nickade överens med Hefaistos son, de hade alla blivit riktigt förvirrande.

"Är det bara jag som undrar hur vi ska klara av att läsa ut den här boken, plus fyra till utan att tappa våra förstånd helt och hållet?", frågade Silena.

"Det kanske inte var den bästa idén att skicka just böcker till oss, ett läger fullt av hyperaktiva barn med inget annat val än att läsa en hel hop med böcker om de vill rädda framtiden, det låter inte som en bra blandning", grimaserade Michael.

"Det kommer nog att gå bra", sa Keiron och viftade omedvetet med sin häst svans, en nervös vana som han hade.

Och ADHD:n – du är impulsiv, kan inte sitta stilla i klassrummet. Det är dina slagfältsreflexer. I en riktig strid skulle de hålla dig vid liv.

"Det är definitivt ett plus när men är ett halvblod", muttrade Will.

"Jag tror att många av oss skulle vara döda hundra gånger om, om vi inte haft såna reflexer", instämde Katie.

De andar halvbloden i paviljongen mumlade överens.

Och vad beträffar koncentrationssvårigheterna – de beror på att du ser för mycket, Percy. Inte för lite.

"Jag förstod det verkligen inte vid den tidpunkten", sa Percy och skakade nedslaget på huvudet.

"Det är väldigt komplicerat", sa Silena vänligt. "Jag förstår det knappt själv nu."

Dina sinnen är skarpare än en vanlig dödligs. Det är klart att lärarna vill att du ska ta mediciner.
De flesta av dem är monster. De vill inte att du ska se dem för vad de är."

"Vi måste verkligen göra någonting åt det", mumlade Malcolm.

"Det har alltid varit så", funderade Annabeth, "det skulle bli svårt, om inte nästa omöjligt att ändra det."

"Och hon har bestämt sig", sa Connor.

"Det kanske kan gå, om vi planerar allt riktigt noggrant, Percy styvfars stank skyddade honom från monster, eller hur?"

"Jag antar det", svarade Percy långsamt, "men vad har det för betydelse? Vi kan inte bara gå och hälla ett last med soppor utanför varje skola."

"Nej", kom Annabeth överens om, "men kanske skulle vi kunna få skolorna att lukta med en stark doft, som någon stark blomdoft kanske."

"Vi", sa Persefone och pekade på henne själv och hennes mamma, "skulle kanske kunna fixa det."

"Det skulle vara fantastiskt!", utbrast Malcolm. Det var i stunder som dessa som man förstod varför Annabeth var ledare för Athenas stuga.

"I sådana fall måste ni göra så att doften bara kan uppfattas av monster", sa Athena.

"Jag tror att vi kan ordna det, men det kommer bli svårt och jag vet inte hur långtid det kommer att ta", mumlade Persefone.

"Att ni kan göra det är i sig ett mirakel."

"Det låter som om… du gått igenom samma sak?"
"Det har de flesta här. Om du inte vore som vi, skulle du inte överlevt minotauren och än mindre ambrosian och nektarn."
"Ambrosian och nektarn."

"Just det", sa Percy, "jag hade glömt bort att jag frågade dig om det och faktiskt fick ett svar."

"Det hade jag också glömt", mumlade Annabeth.

"Maten och drycken vi gav dig för att du skulle må bättre. Den maten skulle ha tagit död på en normal unge.
Den skulle ha förvandlat ditt blod till eld och dina ben till sand, och så skulle du ha dött.

"Du gav en mycket bättre beskrivning i boken", sa Percy fundersamt.

"Det var för att jag inte hade berättat det för dig just då, och när jag gjorde det när vi läste förra kapitlet, så kände jag antagligen i en omedveten del av min hjärna att jag redan hade berättat det för dig en gång så det skulle ha varit slöseri med tid om jag skulle berätta det för dig igen."

"Väna lite", insköt Poseidon plötsligt. "Gav ni Percy ambrosia och nektar utan att veta att han var ett halvblod? Det kunde ha dödat honom om det visade sig att han var en dödlig!"

"Det var en liten risk", nickade Keiron, "men alla bevis, allt från hans dyslexi och ADHD till att Grover upptäckte honom till att hans mamma redan kände till lägret, tydde på att Percy var ett halvblod."

Du är ett halvblod."

"Men vi kom ju överens om att du är en panda", flämtade Connor.

"Du är några dagar sen att berätta det Connor", skrattade Percy, "men tack och lov så vet jag det nu."

"Jag antar att man kan säga 'bättre sent än aldrig'", sa Connor och nickade.

Ett halvblod.
Det var så många frågor som snurrade i huvudet att jag inte visste var jag skulle börja.

"Du klarade det bättre en jag", grimaserade Katie, "jag svimmade på stört, när den satyr som förde mig till lägret berättade det."

"Det är inte som att man hade väntat sig det", mumlade Lee överens. "jag menar det är inte så att folk varje dag kommer fram till en och säger: Du grabben, du är ett halvblod, ett barn till en gud i den grekiska mytologin. Jag kan här passa på att säga att gudarna fortfarande existerar och styr världen. Men var inte orolig, de bryter bara ut i krig mot varandra då och då. Det är ingen stor sak."

Några fnös åt hans ord. Om man ska överdriva lite så är det faktiskt ungefär vad dem först fick höra när det upptäckte att det var halvblod.

Då ropade en skrovlig stämma: "Ser man på! En färsking!"

"Jag har inte en skrovlig stämma", muttrade Clarisse, tyst den här gången.

Travis, när han läse det kunde inte låta bli att flina.

Katie såg misstänksamt på honom. "Stoll, du gjorde väl inget?"

"Det är efternamn som tydligen gäller", sa Connor roat.

"Vi gjorde inget Kat, på hedersord", utbrast Travis. "Percy klarade det bra själv", tillade han med ett brett leende.

Katie tänkte tillbaka på vad som hänt och kunde inte hindra hennes eget leende. Det var inte mycket som stannade kvar som en hemlighet på lägret, så givetvis hade den händelsen blivit känd på bara ett par timmar till alla på lägret, oavsett om de hade varit där eller inte.
Men Clarisse förtjänade det, tänkte Katie sedan. Det var hennes eget fel att hon hade varit i den situationen i fösta hand.

Jag tittade åt det håll från vilket rösten hörts.
Den stora flickan från den fula, röda stugan kom släntande mot oss.

Ares smalnade hans ögon bakom sina solglasögon. "Vad menade du med att min stuga var ful?"

"Jag tänkte bara vad jag tyckte", slank det ut från Percy innan han hann tänka efter.

"Du din…! Jag borde definitivt köra över dig med min Harley."

"Ares, kom ihåg vad jag sa förut", avbröt Poseidon med en hård ton.

Det finns andra sett att bryta Perseus på, tänkte Ares men sa ingenting.

Han hade med sig tre andra flickor, som alla var stora och såg lika fula och elaka ut som hon.
De bar kamouflagejackor allihop.

"Självklart var du tvungen att ha backup", muttrade Connor tort.

Clarisse blände ilsket på honom. Nästa gång de kom i slagsmål skulle hon göra mos av honom och alla andra som vågade håna henne.

"Alla från Ares stuga har kamouflagejackor", informerade Riley.

"Clarisse", suckade Annabeth. "Varför går du inte och putsar ditt spjut eller nåt?"

"Ja, håll dig borta från Percy och Annabeth", nickade Katie.

"Visst, fröken Högfärdig", sa den stora flickan. "Så att jag kan köra den rakt igenom dig på fredag kväll."

Annabeth hånskrattade faktiskt den här gången. "Ja, det hade du lyckats bra med, Clarisse."

"Näsa gång blir det", morrade dottern till Ares.

"Ska du säga det när det misstyckas då också?"

Clarisse svarade inte utan såg bara med bister min på Athenas dotter.

"Flaggan kommer att bli vår", sa Annabeth. "Ni har inte en chans."
"Vi kommer att pulvrisera er", sa Clarisse – men det ryckte i hennes ögonlock, som om hon inte var säker på att hon kunde fullfölja hotet. Hon vände sig mot mig.

"Jag hade klarat av det om det inte var för Pärsky", sa Clarisse genom samman bitna tänder.

"Vad är det med alla och att inte komma ihåg mitt namn hela tiden", utbrast Percy, inte ett dugg imponerad av Clarisse förklaring. "Det är Percy. P-E-R-C-Y."

"Ignorera dem bara Percy", rådde Annabeth. "Det blir enklare på det sättet."

"Vem är den här lilla knatten då?"
"Percy Jackson", sa Annabeth. Percy, det här är Clarisse. Dotter till Ares."
Jag blinkade. "Alltså… krigsguden."

"Har du något emot det?" frågade Ares iskallt.

Percy svarade inte, han kom allt för väl ihåg vad han sagt förut och undrade hur krigsguden skulle reagera på det.

Clarisse hånlog. "Har du nåt emot det?"

"Någon annan som lade märke till att Ares och Clarisse sa nästan samma sak?" frågade förvånansvärt Afrodite.

Alla stirrade på gudinnan i chock, särskilt Athena och Artemis.

"Ja", sa Athena till sist. "Jag lade också märke till det."

"Nej", sa jag och återfick fattningen. "Det förklarar stanken."

Lägerdeltagarna brast ner i skratt. Enligt deras åsikt hade Clarisse förtjänat de orden.

Percy skruvade besvärat på sig under krigsgudens blick. Ares sa ingenting, han tycktes inte ens röra en muskel, vilket på något sätt blev ännu mer skrämmande.

Clarisse morrade. "Vi har en invigningsceremoni för färskingar, Pärsky."
"Percy."

"Åh, så det var därifrån namnet kom ifrån", mumlade Silena, hon var Clarisse bästa vän, men hon gillade inte när dottern till Ares hackade på andra, så hon försökte att inte komma på någon särskild sida i det här.

"Ja, ja. Kom så ska jag vissa dig."
"Clarisse…", försökte Annabeth säga.
"Lägg dig inte i, din mallgroda."
Annabeth såg plågad ut, men hon lät bli att lägga sig i

"Du brukar inte bete dig så där Annabeth", påpekade Luke.

"Vänta, du menar att Annabeth när bara stod tillbaka för att hon ville se vad jag skulle göra eller någonting sånt?" utbrast Percy.

Annabeth rodnade något. "Jag hade inte väntat mig att det som hände skulle hända, kan jag tala om."

"Det gör det knappast bättre", väste Percy irriterat.

"Jag ber om ursäkt", sa Annabeth stelt.

"Jag undrar verkligen vad som kommer att hända", suckade Artemis. Hon hade försökt att följa alla samtal, men inte kommit fram till något resultat.

"Du är inte den enda", mumlade Athena till den andra gudinnan.

och jag ville egentligen inte ha hennes hjälp.

"Varför inte?" frågade Demeter.

"Det kommer att komma en förklaring till det om någon sekund, Ers nåd", svarade Travis, han kunde knappt vänta på att reaktioner på vad som skulle hända.

Jag var den nye pojken. Jag måste se till att jag fick respekt.

"Givetvis", muttrade Artemis. "Det var ju uppenbart."

"Syster", suckade Apollon, "tänk på att det är som när dina jägare måste vissa sig värdiga, det är likadant nu."

Artemis nickade bara, men hon hade svårt att tro det.

Jag gav Annabeth mitt minotaurhorn och gjorde mig redo att slåss,

Spänningen blev märkbart högre, även om majoriteten redan visste vad som skulle hända.

men innan jag visste ordet av det hade Clarisse gripit tag i nacken på mig och släpade mig mot ett hus av slaggbetongblock som jag genast förstod var toaletten.

"Det där kunde ha sluttat riktigt illa", mumlade Malcolm. Han själv hade varit offer för den typen av mobbning innan han fick reda på att han var ett halvblod och kom till lägret. Det hade varit obehagligt och förnedrande.

Percy nickade, han hade tur att han var son till Poseidon.

Jag sparkade och slogs. Jag hade varit i slagsmål många gånger förr, men den här stora tjejen hade nävar av järn.

"Du skulle inte ha kommit undan om inte dina förbannade krafter hade sprakat in", muttrade Clarisse.

Percy som var en av de få som hade hört henne, log ett sockersöt mot dotter till Ares som sickade en rasande blängning tillbaka.

Hon släpade in mig på flicktoaletten – en rad toaletter på ena sidan och en rad duschkabiner på den andra. Det luktade som på vilken offentlig toalett som helst, och jag tänkte

"Jag är förvånade att du kunde tänka i den situationen", mumlade Katie och skakade på huvudet.

"Det var svårt", nickade Percy.

"Vad kommer hon att göra?", frågade Poseidon.

"Du får se snart pappa", svarade Percy med ett knappt dolt leende.

Poseidon såg inte särskilt glad ut över det svaret. Bäst för Ares dotter att hon inte gjorde hans son illa på något sett.

– så gott jag nu kunde tänka medan Clarisse höll på att slita håret av mig –

Havsgudens son grimaserade åt hans stakars hår, det hade blivit ännu mer rufsigt efter det, tänkte Percy och drog sin hand genom sitt hår, men på något sett blev det bara ännu mer rufsigt.

Poseidon skrattade åt sin sons fåfänga försök att släta till hans frisyr.

"Det är omöjligt att få det att ligga rakt", berättade han. "Tro mig, jag har försökt allt i flera tusen år nu. Det spelar ingen roll vad man gör med det, efter ett par timmar har det återgått till sin ursprungliga stil."

"Jag har lagt märke till det", suckade Percy. "Jag antar att jag bara kan skylla dig, pappa, för det."

"Jag gillar din 'galna vetenskapsman stil', Percy", informerade Silena. "Den passar dig."

"Tack Silena", log Percy. "Jag får väl lita på proffset."

"Tyst nu", sa Connor, "jag vill veta vad Percy tänker."

att om det här stället tillhörde gudarna, så borde de ha råd med flottare muggar.

Många nickade instämmande.

"Det borde vi definitivt ha", mumlade Hermes.

Clarisse vänner skrattade allihop och jag försökte finna den styrka jag hade använt mot minotauren, men den fanns helt enkelt inte där.

"Dina instinkter visste att det här inte gällde liv eller död", berättade Annabeth. "Så det är klart att dina krafter inte aktiverades då."

"Och vad tror du att gjorde det senare då?" frågade Percy tyst med ett höjt ögonbryn. "Förberedde sig på att jag skulle äta choklad, eller?"

Annabeth rynkade panna när hon upptäckte hållet i sin logik.

"Som om han vore 'Tre stora'-material", sa Clarisse när hon knuffade mig mot en av toaletterna.

Poseidon skakade på huvudet. Percy var redan nu ett av hans mäktigaste halvblodsbarn. Det var otroligt att han hade sådan kontroll över sina befogenheter redan nu. Om hans son inte var 'Tre stora'-material, visste han inte vem som då skulle kunna vara det.

"Säkert. Minotauren skrattade sig säkert fördärvad, så dum som han ser ut."
Hennes vänner fnissade.
Annabeth stod i hörnet och såg på mellan fingrarna.

"Det är verkligen ur din vanliga karaktär, Annabeth", mumlade Lee.

"Ja, du skulle aldrig ha agerat så där i vanliga fall", kom Luke överens om.

"Jag gissar att jag aldrig kommer att vinna en Oscar i skådespeleri", fnös Annabeth.

"Knappast", log Luke, så att hans ärr framhävdes mer.

Clarisse tryckte ner mig på knä och började pressa ner mitt huvud mot toalettstolen. Den stank av rostiga rör och – tja, av det som hamnade i toaletter.
Jag kämpade för att hålla huvudet uppe. Jag tittade på det skummande vattnet och tänkte: Jag ska inte hamna i det där. Det ska jag inte.

"Lika envis som sin far ser jag", muttrade Hades.

"Havet är envist", svarade Poseidon lugnt.

Det fungerade åtminstone, tänkte Percy med en axelryckning.

Då hände något konstigt.

"Vad för konstigt?" frågade Apollon.

"Jag trodde att du kunde se allt, broder", sa Artemis.

"Bara framtiden, inte det förflutna syster, det vet du."

Jag kände hur det ryckte i maggropen.

Poseidon höjde ett ögonbryn. Percy kommer väl inte att göra det jag tror att han kommer, eller? Och Poseidon kunde aldrig ha varit mer stolt. Havet kämpade tills de inte längre hade en droppe vatten kvar, de samma med dess folk. Och givetvis räknades Percy med.

Jag hörde vattenledningarna mullra och rören skaka.

Zeus smalnade hans ögon. Han var inte dum. Han visste att någon, troligtvis Ares dotter, skulle få dig ett oväntat dopp snart.

Clarisse grepp om mitt hår blev svagare.
Vatten sköt upp ur toaletten och beskrev en båga rakt över huvudet på mig.

"Är det egentligen möjligt?", frågade Michael och såg roat på gudarnas häpna reaktioner.

"Självklart, Michael", svarade Percy.

I nästa ögonblick låg jag rak lång på kakelgolvet och hörde Clarisse skrika bakom mig.

"Han gjorde inte…", sa Persefone misstroget.

"Han gjorde", sa Poseidon självbelåtet.

Det blev droppen och lägerdeltagarna brast i skratt.

"Det var det bästa som hänt på lägret på länge", skrattade Connor.

"Genialt!" flinade Lee.

"Ja, jag är stolt över dig Percy", sa Poseidon och log.

Percy såg förvånad ut och han kände en varm känsla när hans pappa sa att han var stolt över honom. "Så är du inte arg, pappa?"

"Arg? Nej, varför skulle jag vara det? Det var obetalbart!"

Percy kunde inte låta bli att skratta åt det.

Travis harklade sig. "Vi har fortfarande den bästa biten kvar att läsa", informerade han alla.

"Vad är kvar?"

"Hela efterdyningen av det, till exempel", svarade Travis och himlade med ögonen.

"Läs vidare, Trav", beordrade Connor snabbt.

Jag vände mig om just som vatten forsade upp ur toaletten igen, och träffade Clarisse så hårt i ansiktet att hon satte sig på rumpan.

"Så hårt", skrattade Will.

"Jag önskar att jag hade sett det då", suckade Lee. Han hade tyvärr bara hört talas om det senare.

Vattnet fortsatte att spruta som ur en brandslang och föste henne bakåt in i en duschkabin.

De i paviljongen började skratta igen.

"Det föste in henne i en duschkabin", flinade Katie. Clarisse hade verkligen förtjänat det den här gången.

Percy nickade med ett brett leende på läpparna.

Hon kämpade flämtande och hennes väninnor tog några steg mot henne, men då exploderade de andra toaletterna också.

"Goda gudarna!" Liljan tjöt nästan av skratt nu. "Det är så synd att ingen fångade det på film."

"Vi har det åtminstone i bokform", sa Michael med ett flin när han såg Clarisse min.

Sex vatten strålar träffade dem. Duscharna kom alla igång och tillsammans sprutade alla vattenstrålarna flickorna rakt ut från toaletten och fick dem att virvla runt som om de vore sopor som spolades bort.

"Och det blev toppen av isberget", log Katie.

"Pricken över i:et."

"Körsbäret på toppen."

"Det var med andar ord ett perfekt avslut", skrattade Connor.

Så fort de farit ut genom dörren, kände jag hur det slutade rycka i maggropen och vattnet stängdes av lika plötsligt som det börjat spruta.

"Wow, det slutade bara så där", sa Jake fascinerat.

"Japp", svarade Percy och ploppade på p:et. "Det var allt ofattbart. Och med ofattbart menar jag att det var både fantastiskt och chockerande."

Hela badrummet var genomblött.

"Det tog en evighet att fixa till det också", mumlade Beckendorf.

"Jag kan tänka mig det", nickade Silena, "enligt hur boken beskrev det i alla fall."

Annabeth hade inte skonats.

"Just det", sa Will, "jag hade glömt att du också hade blivit blöt."

"Det såg rätt så lustigt ut", erkände Lee.

"Jag vet, jag vet", suckade Annabeth bara.

Hon var drypande våt, men hon hade inte förts ut genom dörren.

Jag antar att jag åtminstone kan vara tacksam för det", tänkte Annabeth med ett snett leende.

Hon stod kvar på exakt samma fläck och stirrade chockad på mig.

"Det är klart att jag var chockad, du hade i princip fått hela badrummet att explodera."

Percy log något fåraktigt. "Jag antar att jag själv var i sån stor chock att min hjärna inte registrerade att det kunde ha varit därför."

Jag tittade ner och fick se att jag satt på den enda torra fläcken i hela rummet. Jag omgavs av en cirkel av torrt golv.

"Det var konstigt", mumlade Quinton.

"Borde inte ni ha fått klart för er att Percy var mr Poseidons son då?" frågade Michael.

"Jo", sa Keiron och valde sin ord med omsorg, "men vi tänkte att det om det fanns någon chans om att någon av De tre stora var hans far, så skulle vi vänta tills någon av dem erkände honom."

Kentauren sa inget mer efter det, mycket till kamparnas besvikelse. Men de hade för stor respekt för honom för att fråga något ytligare. Så det lät det gå, för nu.

Jag hade inte en droppe vatten på kläderna.
Ingenting.

"Det måste ha varit en chock", mumlade Katie.

"En underdrift."

Jag reste mig upp på ostadiga ben.
Annabeth sa: "Hur bar du…"
"Jag vet inte."

"Det var ärligt något obehagligt", grimaserade Percy.

"Hela den där situationen var det", sa Annabeth överens.

Vi gick bort till dörren. Därute låg Clarisse och hennes väninnor raklånga i leran och en bunt andra lägermedlemmar hade samlats och stod och gapade.

"Självklart gjorde vi det", mumlade Chris, "det var inte precis en vanlig syn här på läget."

"Håller med", nickade de andra som hade varit där då.

"Så de var in smetade med både toalettvatten och lera", skrattade Connor, vad hade han inte gjort för att få en bild av det.

"Det måste ha tagit en evighet att få bort", suckade Silena.

Clarisses hår låg smetat över ansiktet. Hennes kamouflagejacka var genom våt och hon luktade kloak.

"Jag antar att jag kan lägga till 'luktade kloak' på min lista", sa Connor.

Clarisse som hade varit märkligt tyst under hela spektaklet, blängde irriterat på Hermes son.

Hon gav mig en blick fylld av rent hat. "Du är död, färsking. Du är totalt och fullständigt död."

"Än så läge så lever ja, Clarisse", påpekade Percy.

"Det betyder inte att hon inte kommer att försöka döda, eller skada dig", mumlade Katie oroligt.

"Jag klarar mig Kat", log Percy vänligt mot den äldre kamparen.

Jag borde förmodligen ha låtit bli, men jag sa: "Vill du gurgla dig med toalettvatten igen, Clarisse? Håll käften."

De i paviljongen brast i skratt för tredje gången.

"Ett utmärkt slut, Percy", sa Lee med ett leende.

"Ja, att du kom på det bara så där!"

"Jag kan när jag vill", sa Percy.

Hennes väninnor blev tvungna att hålla tillbaka henne.
De släpade henne mot stuga fem och åskådarna gick ur vägen för hennes sparkande fötter.

Lägerdeltagarna hade lugnat ner sig lite men många log fortfarande åt de mentala bilderna.

Annabeth stirrade på mig.
Jag kunde inte avgöra om hon bara var häpen eller arg på mig för att blött ner henne.

"Jag var lite av en blandning av allt", erkände hon, "men jag tänkte inte på det då."

"Vad tänkte du?" frågade Malcolm.

"På hur vi skulle vinna i fånga flaggan", svarade hon lugnt.

"Vad är det?" frågade jag uppfodrande. "Vad tänker du på?"
"Jag tänker på", sa hon, "att jag vill ha dig med i mitt lag när det är dags att fånga flaggan."

"Och där…", Travis stängde långsamt till boken, "så tog kapitlet slut."

"Det var suveränt!", utbrast Connor glatt. Majoriteten av lägret höll med.

"Nej, det var irriterande", muttrade Clarisse. De från hennes stuga mumlade överens.

"Intressant", sa Katie slutgiltigt.

Och allt det där sammanfattade bokkapitlet och det i verkligheten rätt så bra: Något bra, något irriterande och något intressant.

---

AN: Jag ber om ursäkt till det sena kapitlet. Jag sa att jag skulle försöka uppdatera innan två veckor (hehe, det blev tre), men jag började jobba med boktexten alldeles för sent så hela mitt schema trasslade upp sig plus att det verkar som att mitt liv har sprungit i fatt mig. Men ja, ja, kapitlet är åtminstone här, hoppas att den gjorde upp till förseningen.
Jag har också försökt att komma på lite nya karaktärer, så jag antar att Rick Riordan inte längre har all äganderätt till alla.
– Aveline

Reviews svar:

Lealover1: Tack för att du tyckte att kapitlet var bra Lea.
Och det där med guldfisks minne känner jag igen, det är ett gulligt utryck förresten, guldfisk minne.
Jag är också spänd inför tredje boken, och tro mig jag undrar också när kamparna inser att Nico är den Nico di Angelo. Personligen längtar jag redan tills den femte boken, jag älskade verkligen den, spänningen var alltid på topp. Ungefär som när man för första gången (och alla andra gånger) läser
striden om Hogwarts i HP. Och det gör inget att du var för trött att läsa om kapitlet, känner lika dant ibland. Jag ska försöka att fixa till lite mer utryck som . Afrodites afrokrull på 80-talet, det blir mera underhållning då XD Japp, men blir verkligen stolt över sig själv när man lyckas skriva mer, jag förstår inte var någonstans alla orden och meningarna kom ifrån! Det här kapitlet (kp.8) blev faktiskt längre än det föra. Och tack också för att du förstod att jag inte hackade på någons annans religion och jag håller med den delen om folkmord.

Jag förstår om inte många läser specifikt om Dionysos, han är nog inte den man kan tycka är den mest intressant gud/gudinna först. Tja, han är nog inte något extra, extra egentligen… men jag gillar de flesta gudar/gudinnor i den grekiska och romerska mytologin : ) men Dionysos är häftig på sitt eget viss. Jag gillade verkligen inte heller Hera i Percy Jackson böckerna, hon påminner mig på något sett om Umbrigde… men mindre sliskigt sötaktig och med ett otäckare humör med tanke på att hon kan förgöra en.
Men jag vill bara återigen tacka för att du gillade kapitlet och kommer hänga kvar och läsa resten, det värmer 3

Thalia: Usch, strömavbrott i två dagar låter inte kul. Jag har aldrig haft det så länge, det mesta är nog bara till typ ca 2-3-4 timmar. Och jag är glad att du gillade beskrivningen om Annabeth och Percy. Inte riktigt säker på hur jag skulle skriva det först, de är ju bara 12 år i den första boken. Jag håller med att namnet Thalia då passade dig, och grekisk mytologi är ju väldigt intressant. Personligen kan jag mer om grekisk än nordisk mytologi.
Rätt så konstigt egentligen när man kommer från Norden själv : )

Och det är trevligt att du kommer på idéer till en bok, vi behöver mer som skriver och läser här i världenXD
Ha det bra Thalia