Lägret läser PJ: Född till hjälte

by Aveline01

Det har dykt upp 5 stycken böcker på Halvblodslägret, och tillsammans med gudarna läser lägret den första boken: Percy Jackson Född till hjälte. Sanningar upptäcks, lojaliteter testas och vem är egentligen blixt tjuven? Det här kan vara deras sista chans innan ett nytt krig som hotar att bryta ut.

9. Min middag går upp i rök

AN: Jag har en kompis som inte alls förstod hur den här typen av fanfictions är uppbyggda så för att förtydliga en aning:

---

Vanligt prat

Tankar

Brev/Meddelanden/När någonting skrivs

Boktext

---

Men njut av läsningen

Aveline

---

Travis såg fundersam ut, vilket fick de flesta andra kampare att se misstänksamt på honom i rädsla för vad han tänkte på.

"Jag vet precis vem som ska läsa nu!" utropade han till slut och kastade iväg boken så att den flög i en båge över allas huvuden innan Luke fångade den tack vare sina snabba reflexer två sekunder innan boken skulle ha flugit rakt in i honom.

Luke höjde ett ögonbryn mot sin yngre bror. "Ska jag ta det som att det är min tur att läsa?"

Travis nickade med ett flin på hans läppar. "Japp, det kommer att passa perfekt för dig."

"Okej, kan du läsa kapitlets namn, Luke?", frågade Silena och kastade tillbaka sitt långa hår över sin högra axel. "Jag är döende av att få veta vad som kommer att hända."

"Visst…", nickade Luke och bläddrade fram rätt sida efter att ha kollat i registret, eftersom att Travis inte hade varit artig nog att markera sidan. "Kapitlets rubrik är:

Min middag går upp i rök

"Ja! Äntligen ett kapitel som man förstår innebörden av!" utbrast Jake lättat.

"Jake", sa Katie otåligt, "du inser väl att när vi börjar att läsa om framtiden kommer det inte att bli begripligt för någon av oss. Inte ens för Percy troligviss."

"Men vad du inte vet Kat", sa Percy och blandade sig i den snabbt utvecklande diskussionen, "råkar jag vara en mästare på att gissa mina egna tankar, jag kommer att veta innebörden av varje kapitel bara genom att någon läser rubriken."

Katie himlade med ögonen. "Jag tror att alla kan gissa ens egna tankar, eftersom att de skulle vara svårt att inte hålla koll på dem. Och visst Percy, om du säger det så." Hon såg dock inte ut som om hon höll något större förtroende för att det egentligen skulle kunna vara sant.

Ryktet om händelsen på toaletten spreds snabbt.

"Du säger det som om det vore ovanligt att ett rykte färdas så snabbt här på lägret", påpekade Michael.

"Man ska inte underskatta kraften av rykten", sa Apollon med ett bländande leende när han tänkte tillbaka på hur många gånger han hade använt det till sin fördel.

"Det är ännu roligare när det handlar om kärlek", fnittrade Afrodite förtjust, och såg över halvbloden i paviljongen som gjorde sitt bästa att undvika gudinnans blick med en otäck känsla i magen.

"Det sa du innan Trojanska kriget också", muttrade Artemis.

Afrodite suckade. "Man råkar starta ett krig och man får aldrig höra slutet om det."

"Det var inte ett litet krig direkt", sa Hermes och skakade på huvudet åt kärlekens och skönhetens gudinna.

"Det är det bästa krigen, särskilt när alla gudar också är med. De blir alltid extra blodiga", sa Ares med ett iskallt leende.

"Så intressant som det är att höra era åsikter", sa Dionysos uttråkat, "kan vi läsa vidare nu så att fader kan förvandla Perry till en delfin fortare."

"Zeus kommer inte att förvandla min son till en delfin", sa Poseidon stelt.

"Jag önskar att jag kan göra det, men jag om någon måste följa lagen", suckade Zeus och lät något besviken.

"Vilka lagar?", frågade Percy, lättad att han faktiskt inte skulle bli förvandlad till ett djur.

"Har du inte lärt din son någonting, broder?" muttrade Zeus och ignorerade att det här antagligen var det första gången som far och son mötes. Eller om man ska tro boken, den första gången som Perseus kom ihåg det. Men boken måste ljuga om det. De måste ha träffats tidigare när Poseidon bad Perseus att tjäla hans blixt.

"Och när skulle jag fått tillfälle att träffa honom?" undrade Poseidon bittert.

"Åh, jag vet inte, i julas kanske, ni var båda i New York då", påpekade Zeus med en självsäker glimt i hans ögon.

Poseidon skakade bara på huvudet, veta att hans envisa bror inte skulle ge med sig om inte bevisen om att han och hans son var oskyldiga till någon stöld dansade rakt framför Zeus ansikte i form av huvud blixten.

Percy var för upptagen med att försöka att klura ut vad de två gudarna menade och märkte inte att de inte hade svarat på hans fråga.

Annabeth rynkade pannan. Hon klottrade snabbt ner några ord på blocket hennes halvbror Malcolm hade låtit ligga framme: Besök i New York? Ett möjligt samband med det konstiga vädret?
Hon suckade tyst. Allt det gick bara inte gå ihop. Hon kunde inte låta bli att skriva till: Vinterståndet/Solståndet
Annabeth hade en känsla av att hon hade missat något mycket viktigt och allting nu förtiden tycktes kretsa kring de årliga rådslagen. Och en viss son till Poseidon.

Vart jag än gick pekade lägermedlemmar på mig och mumlade något om toalettvatten.

"Du gjorde ju så att hela badrummet bokstavligt talat exploderade. Ni lämnade efter er en enda röra", sa Will med en axelryckning.

"Fast när vi fixade till det igen så passade vi på att göra några små förbättringar", informerade Marlie North, den enda flickan i Hefaistos stuga just nu.

"Ja, tack Percy", sa Samantha och log, "det badrummet behövde fräsas upp lite."

"Om det var någon av oss som hade sprängde ett badrum skulle ni minsann inte säga tack", muttrade Connor och Travis nickade snabbt instämmande.

Eller kanske de bara stirrade på Annabeth, som fortfarande var drypande våt.

Lee fnös. "Det hade med båda sakerna att göra."

"Du påminde lite om en blöt kattunge, Annabeth", erkände Katie.

"Urg, påminn mig inte om det", stönade Atenas dotter till svar.

"Är inte det korrekta att säga: Som en blöt uggla?" frågade Will. "Med tanken på att Annabeth är Athenas dotter och ugglan är Athenas heliga djur. Katten är Ers nåd Artemis heliga djur."

"Jag vet det Will", svarade Katie, "men har du någonsin faktiskt sett en blöt uggla?"

"Eh… nej", sa han till slut.

"Trodde väl inte det." Katie korsade armarna självbelåtet.

"Hur kommer det sig att katter inte gillar vatten?", frågade Liljan. "Ers nåd Artemis har inga problem med vatten enligt mytologin."

"Det är inte alla som skapar sitt heliga djur själv", svarade Artemis och såg mot Poseidon som bara ogenerat ryckte på axlarna. "Jag valde katten som mitt heliga djur för att den är en utmärkt jägare och tar hand om sina egna."

"Farbror P är nog den enda som har skapat sitt heliga djur själv", anmärkte Hermes.

"Jag var uttråkad", sa havsguden enkelt.

Hon visade mig några platser till – metallverkstaden (där lägermedlemmarna smidde sina egna svärd),

De från Hefaistos stuga log. De tillbringade större delen av sin lägertid där. De var inte särskilt sociala, precis som deras odödlige far, men de hade kul med sina syskon bland alla verktyg och maskiner. De föredrog att ha det så.

hantverkarrummet (där satyrer sandblästrade en gigantisk marmorstaty föreställande en getman)

Det såg ut som om alla satyrer hade tagit orden som en personlig förolämpning. Grover suckade bara, för van vid Percys oförmåga att ha ens den minsta tillstymmelse av takt för att faktiskt bli särskilt upprörd.

"Hur vågar du prata om den store Pan så där!" Utbrast en av satyrerna som såg mest upprörd ut.

"Tekniskt sett så tänkte jag det bara", muttrade Percy och försökte inte låta satyrernas mördande blickar störa honom för mycket. "Jag sa aldrig något."

"Är det någon mer än jag som plötsligt ser de fridfulla satyrerna vässa sina högafflar och tända på elden?", frågade Michael oskyldigt.

"Om det är någonting som kan göra en satyr upprörd så är det att förolämpa Pan", mumlade Annabeth.

Och klätterväggen,

"Boken ger klätterväggen en helt ofarlig beskrivning." Silena skakade på huvudet misstroget.

"Det kommer en bättre beskrivning snart, Silena", sa Luke med ett snett leende som orsakade hennes hjärta att fladdra.

som i själva verket var två väggar som stod mitt emot varandra och skakade våldsamt, släppte stenblock ifrån sig, sprutade lava och slogs ihop om man inte tog sig upp till krönet fort nog.

"Den bästa klätterväggen någonsin", sa Quinton med en flammande blick i hans ögon som speglade sig hos de andra i Ares stuga.

"Tack och lov har ingen död av den under de senaste åren", mumlade Katie.

"Hur vet du det?", frågade Travis förvånat.

"Det finns en massa register i stora huset om, eh, sådana händelser", svarade Demeters dotter med en grimas.

"Det är en deprimerande tanke, med tanken på att vi själva antagligen kommer att hamna där", mumlade Will dystert.

"Vad är det med er Apollon barn idag?", frågade Liljan. "Ni brukar vara mycket mer, tja, soliga än så här."

"Och det är väl bättre att halvblodens namn hamnar i ett register än att det glöms bort", fortsatte Katie åt sin syster.

"Jag har faktiskt inte tänkt på att vi uppträder mindre 'soligt' och jag antar att ni har rätt att det är bra att de personerna inte har glömts bort helt", sa Will fundersamt.

"Jag skulle personligen vara mer upprörd om ingen kom till min begravning och helt glömde bort mig än att ingen kom när jag föddes", sa Connor.

"Det skulle göra ont om ingen brydde sig om att man hade dött", instämde Travis.

"Hur kom vi in på det här nu igen", suckade Annabeth, hon ville bara komma vidare med boken så att hon fick hennes svar.

"Jag tror att det var när…", sa Percy med ett oskyldigt ansiktsuttryck.

"Det var inte så jag menade", muttrade Annabeth och blängde på honom.

"Jag vet", svarade havsgudens son och flinade, " men jag har upptäckt under min tid på lägret att reta dig är min fjärde favorit sak att göra."

"En av dina favorit saker på lägret är att reta mig?" utbrast Annabeth förbluffat och hennes blängning blev en aning kyligare.

"Japp", sa Percy med samma oskyldiga uttryck som förut.

"Vilka är dina första tre, Perce?", frågade Grover snabbt och hoppades att han skulle hinna förhindra ytligare ett bråk i tid.

"Ehm, få se nu… på tredje plats är det svärd fäktning, det vill säga om Luke inte arbetar oss halvt ihjäl…"

"Kommer aldrig att hända", sa de från Hermes stuga. Luke nickade instämmande. Han skulle aldrig kunna låta hans stugkamrater bli lata, eller hur?

"… på andra plats så är det att paddla kanot och simma i sjön…"

"Självklart, du är trots allt min son", sa Poseidon stolt.

"… och den sak som jag gillar allra mest på lägret är…" Percy avbröt sig och kände hur han rodnade.

"Åh, är lille Percy generad", hånade Clarisse honom.

"Håll käften", fräste han tillbaka.

"Och din favorit sak på lägret är…?" frågade Silena mjukt. Hon ville inte att Percy skulle känna att hon trängde sig på, men hon kunde inte hindra sin nyfikenhet.

"Har du sagt A får du säga B", uppmuntrade Katie.

"Ja, ja, jag ska berätta. Min favorit sak på lägret är att vara med alla er. Mina vänner", sa Percy i en kapplöpning och han rodnade ytligare lite till efter de orden.

"Aww…" hördes det från olika delar av paviljongen.

"Vi gillar att umgås med dig också, Percy", försäkrade bröderna Stoll honom.

"Ja, du är en bra vän", log Liljan.

"Tack hörni, men skulle vi inte bara kunna läsa vidare nu", mumlade Percy generat, han borde aldrig ha tagit upp det där, det syntes på Clarisse att hon skulle reta gallfebern på honom i veckor för den nya informationen.

Till slut gick vi tillbaka till kanotsjön, där stigen svängde av mot stugorna.
"Jag måste träna", sa Annabeth tonlöst.

"Just det! Du är fortfarande plask våt, jag hade alldeles glömt bort det!", sa Michael förvånat.

"Jag läste det för en liten stund sen bara", påpekade Luke.

"Jag vet men vi pratade så mycket att jag hade glömt bort det", svarade Apollons son fåraktigt.

Några skrattade åt hans grimas, även om de var ganska lätt att glömma bort en sån detalj, de pratade trots allt väldigt mycket, som Michael sagt.

"Annabeth, jag känner ingen som tränar så mycket som du", sa Lee.

"Jag måste träna för att överleva en monsteratack."

"Middagen serveras halv åtta. Följ bara med de andra i din stuga till mässen."

"Sluta nämna middagen. Jag kommer bara att bli hungrig", stönade Connor.

"Inte en chans att du redan kan vara hungrig! Vi åt lunch för bara en liten stund sen!"

"Okej jag är inte hungrig", erkände Connor, " men det betyder inte att jag inte kommer att bli det!"

De andra i paviljongen skakade på deras huvuden, hur kunde man äta så mycket?

Demeter såg förtjust ut. "Äntligen någon som uppskattar en god måltid!"

Connor såg försiktigt på gudinnan samtidigt som Travis var tvungen att sätta sin hand mot sin mun för att hindra sitt skratt.

"Annabeth, jag ber om ursäkt för det där med toaletterna."

"Det var inte ditt fel, Percy", sa Katie lugnande.

"Tekniskt sett så var det fiskandedräkt sons fel att min dotter nästan blev dränkt av toalettvattnet", muttrade Athena.

"Han gjorde det inte med flit, miss besserwisser", sköt Poseidon tillbaka.

"Jag gjorde det verkligen inte med flit, men det var mitt fel", avbröt Percy. "Jag fick toaletterna att explodera, men det var bara i självförsvar."

"Om du säger det så."

"Någonting säger mig att Annabeth inte trodde på dig, Percy", sa Travis fundersamt och låtsades stryka ett osynligt skägg.

"Det säger du inte", sa Chris sarkastiskt.

"Det var inte mitt fel."
Hon såg skeptiskt på mig, och jag insåg att det var mitt fel.

"Det var lika mycket Clarisse fel som ditt", sa Will logiskt. "Om inte Clarisse hade försökt att stoppa ditt huvud i toaletten hade du inte hade behövt att försvara dig, och alla hade varit torra."

"Så, med tanken på Wills fantastiska förklaring så var jag bara ett oskyldigt offer och alltihop var Clarisses fel", sammanfattade Percy.

"Jag är faktiskt glad att det hände", sa Travis, "utan er skulle jag inte ha något att skratta åt... Okej, något så roligt att skratta åt." Ändrade han sig när han såg Katies tvivelaktiga min. "Men min poäng är att ingen skadades sig, det var faktiskt underhållande och Clarisse fick smaka på sin egen medicin för en gång skulle."

De andra i paviljongen små log när de tänkte på det.

Hur är det möjligt att Travis Stoll, den Travis Stoll och en av de mest berömda upptågsmakare på lägret, kan tänka så logiskt, funderade Katie. Han brukar inte vara så här, eller hur?

Jag hade fått vattnet att spruta ur toaletterna och duscharna.

"Men det var oavsiktligt", sa Silena.

"Varför tar boken upp det hela tiden?", frågade Connor.

"Det är inte boken som tar upp den händelsen om och om igen", sa Luke, "det är vi som hela tiden gör det."

"Inte heller så talar vi om någonting nytt", muttrade Malcolm. "Vi tar egentligen bara upp samma sak, men från olika vinklar."

Jag förstod inte hur.

"Son till havsguden."

"Jag visste inte det då." Percy insåg att Malcolm hade rätt, det började bli tröttsamt när alla exakt hela tiden upprepade sig eller sa det uppenbara.

Men toaletterna hade reagerat på mig. Jag hade blivit ett med rörsystemen.

Trots den något sura stämningen, kunde de i paviljongen inte låta bli att brista i skratt åt den meningen.

"Ibland så älskar jag dina tankar Percy", skrattade Travis. "De har din smak för sarkasm plus din humor."

"Jag bara visste att alla ni snart skulle sola er i mina tankars glans", flinade Percy.

"Åh, goda gudarna. Du börjar låta som min bror", stönade Artemis äcklat. "Apollon, hur kunde du ha påverkat honom redan? Ni har knappt känt varandra ens en halv dag ännu!"

"Och vad är det för fel att tänka som mig, syster?", frågade Apollon med höjda ögonbryn. "Jag är fantastisk!"

"Har din eh, inställning om det någonting att göra med att din romerska motsvarighet heter Apollo, mr Apollon?", frågade Annabeth, hon hade alltid varit nyfiken på varför solguden hade så lika namn i två olika religioner medans de flesta andra gudar hade olika namn för deras motsvarigheter. De dödliga hade sina teorier men vem sa att det var sanna?

"Man kan inte bättra på perfektion, sötnos", svarade Apollon genast.

"Du får inte flörta med min dotter", fräste Athena snabbt samtidigt som Annabeth grimaserade, hon borde ha väntat sig något sånt svar.

Apollon höll upp sina händer i en välvillig gest. "Givetvis inte, vad tänkte jag på? Jag måste ha glömt. Vet du Athena, du är rätt så lik min lilla syster när du säger sådana saker. Även om Artemis hindrar mig från att prata, titta eller hjälpa hennes jägare på nåt sätt." Han såg lätt bestört ut.

"Jag pratade med far om att göra det till en lag också", informerade Artemis, hoppas att hennes envise bror skulle lämna hennes stakars jägare ifred då.

"Du skulle inte göra någonting sådant", utbrast Apollon förskräckt.

"Om du känner Artemis alls Apollon, då borde du veta att hon skulle göra det", sa Hermes och försökte att se medlidsam ut, men hur det ryckte i gudens läppar förrådde honom och visade att han var något road. Hermes hade alltid funnit tvillingarnas relation högst roande, och det blev bara bättre och bättre med åren.

"Om ni två hade lyssnat så skulle ni ha hört att Artemis sa att hon redan hade pratat med Zeus", sa Persefone, det var vid såna här stunder som hon längtade tillbaka till tystnaden i underjorden med sin make.

Apollon såg bedjande på kungen av gudarna. "Du skulle inte godkänna en sådan begäran, eller hur?"

Zeus skiftade obehagligt på sig samtidigt som han kände att han började få huvudvärk av allt drama. Och han hade just lyckats bli av med den förra! "Jag har inte beslutat någonting ännu, rådet håller på att undersöka saken."

"Eh, broder är inte ni alla med i rådet?", sa Hades så oskyldigt som möjligt.

Kungen av gudarna blängde på härskaren över underjorden. "Det är ett annat råd", sa han kort.

Hades himlade med ögonen, Zeus hade alltid varit en dålig lögnare.

"Om du säger det så."

"Du måste prata med Oraklet", sa Annabeth.

Alla halvblod i paviljongen såg spänt på Percy. De kom ihåg attacken från helveteshunden igår kväll, det var faktiskt väldigt svårt att glömma, de flesta hade haft mardrömmar eller haft svårt att sova den föregående natten på grund av det. Det hjälpte inte heller att Percy var son till en av de tre stora, född trots en svuren ed. Han borde egentligen inte existera.

"Kommer Percy få ett uppdrag…?"

"Vad kom monstret ifrån?"

"Det är Jacksons fel att vi är här överhuvudtaget. Han måste ha gjort någonting hemskt i framtiden."

Det var några av de många sakerna som halvbloden viskade till varandra och orden flög runt i luften och tycktes hänga kvar där som ett tjockt lager av damm.

Poseidon såg argare och argare ut, hans havsgröna ögon blinkade med ett farligt ljus.

Percy hade en total motsats reaktion till allt. Han bleknade och såg svagt skyldig ut.

"Tänk efter lite", sa Annabeth och avbröt alla viskningar. "Om Percy kommer att göra någonting hemskt i framtiden vet vi inte. Det kanske är sant eller inte. Men vår Percy har inte gjort någonting ännu, och om han kommer att göra någonting så har vi fått en chans att ändra det. Så gå inte händelser i förväg nu."

"Lyssna på henne", sa Katie. "Om någon har rätt här så är det Annabeth."

"Tack hörni", mumlade Percy.

Ingen sa någonting mer, men flera stycken såg fortfarande tvivlande ut.

"Vem?"
"Inte vem. Vad. Oraklet. Fråga Keiron."

"Så de var Oraklet som du menade, Annabeth", sa Will och dottern till Athena nickade som svar.

"Jag trodde att hon var död", sa Jake fundersamt.

"Hon är död, men själva Oraklet är inte det", sa Apollon. "Hon är en levande död kan man säga. Det spelar inte så stor roll om man kallar hennes en vem eller vad." Apollon kunde inte klandra Hades för att ha förbannat hans Orakel. Hon borde ha vetat bättre än att göra en Gud arg. Det enda som var synd var att det nu skulle bli nästan omöjligt för hans Orakel att byta kropp.

Hades knöt sina näver. Han kände en oändlig sorg för Marias död, allt på grund av hans bror och det duma Oraklet. När han tänkte på det blandades sorgen med en hetlevrad vrede. Om inte Zeus hade varit en envis liten idiot kanske Maria hade levt idag, hon skulle ha varit gammal, men åtminstone vid liv.

Jag stirrade ner i sjön och önskade att någon kunde ge mig ett rakt svar för en gångs skull.

"Kommer inte att hända om jag känner Annabeth rätt", sa Katie och skakade på hennes huvud.

"Det var inte som om jag visste någonting heller", muttrade Annabeth. "Nej, låt mig formulera om det, jag vet fortfarande ingenting om vad Oraklet eller vad Keiron har att säga."

"Ni skulle ha fått veta i sin om tid", sa Keiron med sin lugna röst. "Tiden var inte inne då. Jag skulle vilja påstå att den inte är det nu heller, men det verkar som om ödesgudinnorna och de från framtiden önskar att snabba på processen, så att säga."

Jag förväntade mig inte att någon skulle se tillbaka på mig från botten,

"Mådde du riktigt bra Percy?", frågade Travis med ett låssats oroligt ansiktsuttryck. "Att börja se folk under vatten låter inte bra."

"Du kanske inte var helt återställt sen din tjurfäktning torts allt", sa Connor med samma ton som sin bror.

"Tyst med er", mumlade Percy. "Jag mådde alldeles utmärkt.

"Om du säger det så." Båda bröderna såg ytterst tveksamma ut.

så hjärtat hoppade över ett slag

"Du ljög för oss!"

"Jag är säker på att hjärtan inte ska hoppa över ett slag", sa Travis. "Will kom hit fort! Percy behöver första hjälpen!"

Will himlade bara med ögonen åt dem. "Jag försäkrar er att Percy mådde och just nu också är i alldeles utmärkt hälsa."

"Jag kunde ha sagt det själv, Will", sa Percy och kämpade mot lusten att himla med ögonen han också. Men han var samtidigt lättad att inte hans vänner inte hade vänt sig i mot honom och såg på honom nästan rädsla som de andra kamparna gjorde just nu. Han förstod inte vad han hade gjort för att förtjäna sådana bra vänner.

när jag fick se två tonåriga flickor sitta med benen i kors vid pirens fot, ungefär sex, sju meter under vattenytan.

"Så det var najaderna som du såg", mumlade Silena.

"De är faktiskt riktigt trevliga", sa Louis Bentley, son till Afrodite.

"Nej, de är irriterande små varelser som försöker göra ens liv så eländigt som möjligt", muttrade Malcolm mörkt.

Alla såg förvånat på honom.

"Vad? Vad är det?", frågade Athenas son när han märkte alla blickar.

"Vad har najaderna gjort för att förtjäna den tonen", frågade Lee nyfiket.

"Åh, jag vet inte", svarade Malcolm sarkastiskt, "kanske är det bara så att de försöker att dränka en när man kommer i närheten av stranden, eller så försöker dem att förgifta en med usel mat."

"Det är skogsnymferna som skaffar maten till oss", sa Michael långsamt.

"Och din poäng är?"

Michael skakade på huvudet. "Bara glöm att jag sa något."

De var klädda i blåjeans och skimrande gröna T-tröjor, och deras bruna hår böljande runt axlarna.

"De har en riktigt bra mode känsla", mumlade Samantha med ett leende.

"Det är därför vi brukar att vara med dem när vi har en ledig tid", förklarade Silena. "De är bra vänner när man väl har lärt känna dem, och de har bra koll på dagens mode."

Mörtar simmade runt i det. De log och vinkade som om jag vore en vän de inte sett på mycket länge.

"Det stämmer antagligen med tanken på att du är min son", sa Poseidon.

Percy såg ut som ett levande frågetecken. "Vad menar du, pappa?"

"Man brukar säga att de lutar mer att de är havsvarelser en landvarelser, så najaderna är under mitt beskydd", förklarade havsguden, och najaderna i paviljongen nickade och log mot dem.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag vinkade tillbaka.

"Nej, inte uppmuntra dem", stönade Malcolm.

"Såja", sa Katie lugnande, "de kan åtminstone inte dränka Percy."

"Uppmuntra de inte", varnade Annabeth. "Najader är hemskt flörtiga."
"Najader", upprepade jag och kände mig fullständigt bedrövad.

"Varför kände du dig bedrövad?", frågade Jake förvirrat.

"Jake, din dumbom, de dödliga känner inte till najader", sa Connor otåligt.

"Just det. Det glömde jag", mumlade Hefaistos son fåraktigt.

"Det avgör saken.

"Vad avgör saken?", frågade Katie försiktigt.

"Ingen fara", sa Annabeth, "han gjorde inget dumt eller farligt."

"Varför tror alla hela tiden att jag så fort jag har kommit fram till någon ska göra någonting idiotiskt eller sätta mig själv och alla andra i fara?", undrade Percy.

"Du har bara ett sådant ansikte som säger så, och de här böckerna har inte hjälpt till att motverka vår tro på det", svarade Silena med en axelryckning.

Jag vill åka hem nu."

"Åh", mumlade Katie tystare nu än förut.

"Det blev lite mycket efter ett tag", sa Percy lågmält, "det var som om allting bara hade samlats tills då, och till slut villa jag bara åka hem till det som var välbekant." Hem till min mamma, lade Percy mentalt till.

Ingen sa någonting, alla inne i sina egna tankar.

Luke skakade långsamt på huvudet och kom ihåg att han faktiskt hade en bok att läsa, så med en tyst harkling för att fånga alla uppmärksamhet, fortsatte han.

Annabeth rynkade på ögonbrynen. "Fattar du inte, Percy? Du är hemma. Det här är den enda säkra platsen på hela jorden för sådana som vi."

"Borde det inte ha funnits andra läger innan gudarna kommit hit till Amerika?", frågade Liljan osäkert.

"Ja, jag tror knappast att ni har ändrat era vanor att besöka dödliga de senaste århundradena", sa Lee.

"Det fanns andra läger där vi bodde innan", bekräftade Athena.

"Så du hade fel, Annabeth", sa Connor med ett flin.

"Nej, det räknas inte. De gamla lägren är inte igång, så det finns bara en plats som är säker för oss: Kamphalvblodslägret", sa Annabeth.

"Du menar psykiskt störda?"

"Åh, mina gudar", stönade Katie, men det ryckte i hennes läppar, "du gör verkligen allt för att förbanna Annabeth, eller hur?"

"Jag sa ju att reta Annabeth var en av mina favorit saker på lägret att göra", svarade Percy enkelt. "Även om jag måste erkänna att jag var hälften alvarlig där", tillade han med en busig glimt i hans ögon.

"Okej, du har precis "förolämpat" nästan alla i paviljongen, Perce", sa Grover nervöst och gjorde citat-tecken på ordet förolämpat med sina händer.

"Och jag kommer inte ge mig för en jag har "förolämpat" alla andra också", sa Percy med ett snett leende.

Grover svalade. "Det här kommer att sluta illa."

"Perseus verkar ha en brist med respekt för sina medmänniskor och de som är mäktigare än honom", muttrade Zeus till Hera som nickade alvarligt.

Hades, som var den enda som hade hört dem, himlade med ögonen åt sina syskon.
Jag himlar med mina ögon för ofta nu för tiden, tänkte Hades, har jag inte alltid sagt att vara i Zeus närvaro skulle göra mig sjuk eller något sånt för eller senare.

"Jag menar icke mänskliga. Inte helt mänskliga, i alla fall. Halvmänniskor."

"Jag trodde att vi var överens om att du är en halvpanda också", sa Connor.

"Men vi har också kommit överens om att jag är ett halvblod", sa Percy leende.

"Du är också en halvmänniska", fortsatte Travis fundersamt. "Någonting här går inte ihop."

"Percy kunde vara tjugofem procent panda, tjugofem procent människa och tjugofem procent halvblod", sa Connor och räknade på hans fingrar. "Men vad är de sista tjugofem procent för något?"

"Jag tror att det är bäst att vi går vidare", sa Katie roat.

"Jag antar det", suckade Travis. "Men oroa dig inte, Percy, vi ger inte upp fören vi har tagit reda på vad de sista tjugofem procenten är för något."

"Tack", sa Percy berört. "Jag vet att jag är i trygga händer."

"Nej", sa Silena och skakade på huvudet, "du har precis gett din själ till de två djävularna."

"Halvmänniskor och halv – vad då?"
"Det tror jag att du vet."

"Har du inte redan sagt det?", frågade Will.

"Nej, jag sa bara att han är ett halvblod", svarade Annabeth. "Jag sa inte att han är besläktad med gudarna."

Jag ville inte medge det, men jag var rädd att jag visste. Jag kände hur det kröp i skinnet – en känsla jag ibland fick när mamma pratade om min pappa.
"Gudar", sa jag. "Halvgudar."

"ÖVERRASKNING!", skrek bröderna Stoll och hoppade upp på deras fötter i exakt samma ögonblick.

"Sätt er ner igen", väste Katie och blängde på dem.

"Du är inte rolig, Kat." Men de satte sig ner igen ändå.

Annabeth nickade. "Din pappa är inte död, Percy. Han är en av olympierna."

"Varför antog du det?", frågade Ethan och stirrade på Annabeth med genomträngande ögon. "Percys pappa kunde lika gärna vara en mindre gud."

Annabeth mötte stadigt hans blick. "Det var en möjlighet, men med tanken på vad som precis då hade hänt med vattnet och att Percy slog en minotaur så utgick jag ifrån att han var son till en av olympierna."

Ethan rodnade ilsket och öppnade munnen men Luke läste snabbt vidare och avbröt vad han skulle säga.

"Det är ju… sinnessjukt."

"Varför håller du på att insistera att vi är mentalt störda?", frågade Michael men fick inget svar.

"Är det? Vad var det som nästa alla gudar hade gemensamt i mytologin?

"Att vi är snygga och smarta", föreslog Apollon.

"Du är ju inget av det, så det kan inte stämma", sa Artemis.

Apollon gapade. "Syrran, skämtade du just precis?"

"Nej. Jag var fullkomligt alvarlig."

Athena fnös roat vilket fick Poseidon att höja ett ögonbryn mot henne, som gudinnan ignorerade.

De blev kära i människor och fick barn med dem.

"Det också", mumlade solguden.

"Ni borde hålla er trogna med era fruar", sa Hera.

"Inte alla är gifta", sa Hermes irriterat till sin styvmor.

"Då kanske det är på tiden att du hittar dig en hustru!"

Apollon och Ares skrattade åt Hermes fallna ansiktsuttryck.

Tror du att det har ändrat sina vanor under de senaste årtusenden?"

"Nix, givetvis har de inte det", muttrade Artemis.

"Hallå! Det är inte bara gudarna som har dödliga älskare", protesterade Hermes och såg på Athena, Demeter och Afrodite.

"Varför skulle jag inte ha dödliga älskare?", frågade Afrodite oförstående, vilket fick Hefaistos att börja muttra någonting ohörbart.

"Men det där är ju bara…" Jag var på väg att säga myter igen. Sedan kom jag ihåg Keiron varning att om tvåtusen år skulle kanske jag anses vara en myt.
"Men om alla killar och tjejer här är halvgudar…"
"Eller halvblod", sa Annabeth.

"Vad är skillnaden på en halvgud och halvblod?", frågade Lee.

"Halvgudar syftar mer på de riktiga hjältarna, medans halvblod är en grupp i den större bilden, så att säga", förklarade Annabeth. "Men det spelar ingen roll egentligen vad man säger."

"Halvblod är också den officiella termen för oss", tillade Malcolm.

"Vem är din pappa då?"
Hennes grepp om pirens räcke hårdnade. Jag fick en känsla av att jag just tagit upp ett känsligt ämne.

Luke grimaserade när han läste det, han visste att Annabeth inte gillade att ta upp sin pappa, eller någon i hennes dödliga familj. Men det spelade ingen roll, hon var som hans lillasyster, och när Thalia levde var hon Annabeths storasyster medans han var hennes storebror. De hade sin egen familj, långt borta från de förrädiska gudarna syn. Eller så hade de trott. Men Thalia var nu död och Annabeth var så lojal som man bara kunde bli mot gudarna. Deras familj hade splittrats och för det skulle gudarna få betala.

Athena lyckades precis hindra en sorgsen suck när hon tänkte på hennes favorit dotters far. Gudinnan hade funnit Fredrik Chase en högst intressant dödlig, han hade ett brilliant sinne, och det hade skilts på relativt goda villkor. Hon kunde bara hoppas på att han och Annabeth kommer ha en bättre relation i framtiden… Visdomens gudinna såg med dold förvåning mot Apollon. Hon skulle kunna svära på att han hade blinkat åt henne… kanske fanns det hopp ändå. Kanske.

"Min pappa är professor vid militärakademien West Point", sa hon. "Jag har inte sett honom sedan jag var mycket liten. Han undervisade i amerikansk historia."

"Det är ett coolt jobb", sa Katie, "min pappa är bara en trädgårdsmästare."

"Unge dam!", utbrast Demeter strängt. "Bara en trädgårdsmästare! Jag har aldrig hört på maken! Det är ett mycket viktigt arbete, och väl respekterat…!"

"Ja, ja mamma", suckade Katie, "jag vet, jag vet."

"Prova att stå ut med henne i årtusenden, det är då man kan börja sucka", muttrade Persefone till sin yngre syster.

"Kat, heter du inte Gardner i efternamn?", frågade Percy.

"Jo, det stämmer", svarade Katie, "varför undrar du?"

"Det var bara det att din pappa är trädgårdsmästare, och ni heter Gardner, och det engelska ordet för trädgård är garden, det är bara ett roligt samband", förklarade havsgudens son.

"För att inte tala om att du är dotter till Demeter, fruktbarhets- och skördegudinna", fortsatte Annabeth som hade förstått vad Percy tänkte. Hon var också glad att de inte kommenterade någonting om att hon inte hade sett sin pappa på flera år.

"Hum", mumlade Katie förvånat. "Jag har aldrig tänkte på det så. Och du har rätt Percy, det är något lustigt."

De andra i paviljongen fokuserade återigen på boken men Percy lutade sig mot Annabeth och viskade: "Jag förstår att du antagligen inte hade velat ha en jätte diskussion om din pappa bland allihop just nu, så jag antar att det jag försöker säga är att jag respekterar om du inte vill prata om det och om du vill berätta det för mig så är det okej, men jag ska inte tjata."

Annabeth såg uttryckslöst på honom ett par sekunder innan ett ljus gick upp i hennes grå ögon. Han hade försökt att uppehålla alla från att fråga besvärliga frågor och börja prata om hennes relation, eller kanske brist på relation med hennes pappa. Kanske var han inte en sådan sjögräshjärna trots allt. Nej, tänkte hon sedan, han kommer alltid att vara en sjögräshjärna.
"Tack, Percy", mumlade hon bara och uttryckte inte hennes tankar högt.

"Han är människa."

"Nej, han är en marsian", muttrade Travis sarkastiskt men Katies blängning hindrade honom från att säga någonting mer om den saken.

Samtidigt så smalnade Artemis ögon. "Trodde du att det bara är manliga gudar som har dödliga älskare? Inte konstigt att jag föraktar den manliga arten!" Hennes utbrott såg väldigt konstigt ut med tanken på att hon såg ut som en tolvårig flicka, men uttrycket i hennes ögon vägde upp till det alldeles utmärkt.

Percy hade nåd att se generad ut. "Förlåt, jag hade precis smällt att gudarna existerade och att jag själv var ett halvblod. Det är ingen riktig ursäkt men det är det bästa jag har just nu."

"Tror du att det måste vara en manlig gud som finner en mänsklig kvinna tilldragande? Snacka om sexistiskt!"

"Se, Athenas dotter håller med mig", muttrade Artemis.

"Jag har förlåtligt det", sa Annabeth ärligt.

"Vem är din mamma då?"
"Stuga sex."

"Percy var ny Annabeth, han skulle inte ha vetat om det", sa Will.

"Jag tänkte inte på det då", svarade Annabeth otåligt. "Luke, läst vidare", praktiskt taget morrade hon.

"Visste, visst", mumlade Luke med ett leende när han såg hans "lilla systers" temperament, innan hans leende bleknade när han kom och tänka på att deras relation snart skulle bli tvungen att brytas. De skulle inte kämpa på samma sida om ett krig kom. Och hon skulle hata honom för det.

"Vilket betyder?"
Annabeth rätade på ryggen. "Athena. Visdomens och stridens gudinna."

När Annabeths bok-jag rätade på ryggen gjorde hon och de andra från Athenas stuga likadant, de var stolta att vara barn till vishetens gudinna.

"Hon är också filosofins gudinna", sa Malcolm.

"Och gudinna över civilisationen och hantverket", tillade Sofia Eklöv, dotter till Athena.

Okej, tänkte jag. Varför inte?

Det kunde höras några fnysningar av skratt runt om i paviljongen när Luke läste Percys tankar om det.

"Ja, varför inte", upprepade Connor roat.

"Det kunde ha varit värre", sa Travis.

"Hur då menar ni?", frågade Percy intresserat, vilket glade både Travis och Connor. De fick sällan någon uppskattning för deras upptåg och något galna tankar, men Percy var inte en sån person.

"Tänk om vi sa att det här är ett test för att se hur en ungdom klarar av konstiga situationer och allt som Keiron, Grover, mr D och Annabeth bland annat har berättat för dig är en lögn, unge Perce."

"Tur att ni inte kommer att säga det då", log Percy.

"Vi håller med dig", sa bröderna Stoll flinandes.

"Jag har blivit fullständigt förvirrad just ni, på grund av er", mumlade Grover.

"Då har vi uppnått vårt mål", sa Connor enkelt.

"Okej…", sa Grover långsamt, "jag hänger fortfarande inte med, men någonting säger mig att om jag frågar en gång till kommer jag bara få något random svar, så jag låter nog bli det."

"Bra plan", sa Annabeth tyst. Kunde de inte bara gå vidare någon gång utan att avbryta läsningen hela tiden?

"Och min pappa?"
"Ej fastställd", sa Annabeth. "Som jag sa tidigare. Ingen vet."

"Innan ni säger nåt", sa Annabeth och höll upp sina händer när hon såg att flera stycken var på väg att säga någonting, "så vet jag att mr Poseidon borde ha vetat att Percy var hans son, så det var i sådana fall åtminstone minst en som visste."

"Hur mycket jag än hatar att säga det, så har Athenas dotter rätt", mumlade Poseidon och kände hur han fick en viss sur smak i munnen.

"Förutom min mamma. Hon visste."
"Kanske inte, Percy. En gud röjer inte alltid sin identitet."

"Jag gjorde det", sa Poseidon. "Men det är sant att vi inte alltid gör det."

"Varför inte?"

"Eh… det bara blir så ibland", svarade Hermes vagt.

"Ni kanske borde det", sa Luke hårt. "Det kan rädda liv om våra dödliga föräldrar faktiskt vet att vi är halvblod."

De flesta Gudar nickade jakande med besvärade ansiktsuttryck.

"Min pappa gjorde det. Han älskade henne."

Poseidon log, glad att hans enda halvblod son trodde så mycket på det åtminstone.

"Sally är en fantastisk kvinna", sa havsguden mjukt. "Och hon är alldeles för smart för att man skulle kunna dölja någonting ifrån henne."

"Jag vet", mumlade Percy och tänkte på hans snälla och faktiskt riktigt häftiga mamma. "Men hallå, det betyder att jag faktiskt hade rätt!"

Annabeth himlade med ögonen. "Jag visste inte att hon kunde se igenom diset."

"Se igenom diset?", upprepade Percy.

"Vissa dödliga kan det, vi vet inte riktigt varför. Och efter det vi har läst är jag 99,9 procent säker på att din mamma kan se igenom den."

Annabeth gav mig en försiktig blick, som om hon inte ville spräcka min bubbla.

"Det ville jag inte", mumlade Annabeth, "jag är inte helt hjärtlös."

"Du kanske har rätt. Kanske ger han dig något tecken. Det enda sättet att veta med säkerhet – om din pappa ger dig ett tecken för att klargöra att du är hans son. Det händer ibland."

"Inte alltid alltså", muttrade Ethan.

"Det händer nästan aldrig att någon får ett tecken direkt efter att personen har kommit till lägret", tillade Jefferson.

"Sorligt egentligen", sa Chris lågt.

"Du menar att det inte alltid gör?"

"Det var det vi försökte att klargöra", sa Jefferson med en halvkvävd gäspning, och de i paviljongen bevittnade när han föll i sömn.

"Ska vi väcka honom?", frågade Silena.

"Nej", sa Travis och skakade på huvudet, "han kommer att vara på dåligt humör då – och jag talar av erfarenhet – så vi borde låta honom sova och någon kan berätta vad som hänt i boken i nästa paus. Om han har hunnit vakna då vill säga."

"Visst, varför inte", sa Silena med en axelryckning.

Annabeth drog handflatan längst räcket. "Gudarna är mycket upptagna.

Gudarna i paviljongen nickade, lättade att någon tog deras sida.

De har massor av barn och det är inte alltid… Tja, ibland bryr de dig inte om dem, Percy. De struntar i dem."

Och där framstod gudarna som skurkar igen. De gjorde sitt bästa för att ignorera den skyldiga känslan som hade bosatt sig hos dem.

Dionysos stirrade på dem. Hade de insett det nu då? Verkar inte som det.

Jag tänkte på några av ungarna jag sett i Hermes stuga – tonåringar som såg buttra och deprimerade ut, som om de väntade på ett samtal som de aldrig skulle få.

Det är ju precis så det är, tänkte Luke när han läste det. Vissa kommer aldrig att bli erkända om ingen gör någonting.

Ingen sa någonting, halvbloden i paviljongen inte ville dra till sig gudarnas ökända vrede genom att reta upp dem, och gudarna sa ingenting för att de kände sig alldeles för skyldiga.

Jag hade känt sådana ungar på Yancy Academy, som skuffats undan på någon internatskola av rika föräldrar som inte hade tid att ta hand om dem.

"Alla föräldrar borde ha tid för ens barn", mumlade Hestia med sorgsna ögon.

"Det borde dem", instämde Hades med sin favorit syster. Han var medveten om att han och endast ett fåtal till gudar faktiskt såg efter sina barn ordentligt. Inte för att de andra gudarna var villiga att erkänna att han själv var bättre på det än dem. De gillade att måla upp honom som skurken hela tiden.

Men gudar borde uppträdda bättre.

"Det borde vi", mumlade Hermes.

"Varför gör ni inte det då?", kunde Luke inte låta bli att snäsa tillbaka.

"Det finns lagar som hindrar oss…", svarade budbärarnas gud och visste genast att det var fel sak att säga när han såg sin sons slutna uttryck.

"Och vem var det som skrev lagarna från första början", sa Luke med ett något bittert tonfall.

"Vi kanske ska diskutera det här senare", föreslog Hermes försiktigt.

"Nej, vi pratar nu eller aldrig om det", sa Luke och blängde upp på sin far.

"Men…"

"Då blir det visst aldrig." utan ett ord till började Luke att läsa igen och ignorerade de häpna och förbluffade blickarna han hade fått när han hade talat till sin pappa så fräckt.

Hermes slöt ögonen och andades långsamt, försökte att inte tänka på hur han antagligen hade förstört Lukes chanser till ett bättre öde ännu mer nu.

Hans kollega gudar gav honom sympatiska blickar, de skulle inte vilja vara i Hermes kläder nu. Förhoppningsvis skulle de här böckerna kunna hjälpa honom. Honom och Luke.

"Jag är alltså fast här", sa jag. "Är det så? För resten av livet?"

"Jag skulle tro det", sa Katie, "eftersom du är son till en av de tre stora menar jag."

"Det skulle vara riktigt riskabelt om du gick tillbaka till de dödligas värld under resten av året", mumlade Silena med rynkad panna och såg något orolig ut.

"Det var antagligen vad mamma menade, hon sa: 'Det skulle ha kunna betyda att jag fick ta farväl av dig för gott' om jag kom till lägret", mumlade Percy. "Så jag hade rätt. Kommer jag aldrig att kunna lämna lägret?"

"Jag är ledsen Percy", suckade Poseidon, "men det skulle nästan vara omöjligt."

"Det är okej", sa Percy tyst, "men jag skulle ändå vilja hälsa på mamma då och då."

"Vi kanske skulle kunna ordna någonting så att det blir möjligt", sa Keiron vänligt.

"Det beror på", sa Annabeth. "Några som kommer hit stannar bara över sommaren.

"Vilket är de flesta som är här", sa Will.

"Det är mest de äldre kamparna som är åretruntare, sådana som inte bryr sig att återvända till den dödliga världen längre", tillade Michael.

"Eller dem som helt enkelt inte kan", sa Connor.

"Jag kommer att förklara det i boken", muttrade Annabeth. "Och vem sa ni det till förresten? Alla här känner redan till det."

Pojkarna rodnade generat. "Åh, just det. Så är det."

Alltså, om en mamma är Afrodite eller Demeter är man förmodligen inte nån särskilt mäktig kraft.

"Hallå!", protesterade genast de från Afrodites och Demeters stuga. "Det är inte sant!"

"För det mesta är det så", sa Riley. "Men inte alltid."

"Både Silena och jag är åretruntare", påpekade Miranda Gardiner, dotter till Demeter irriterat.

"Förlåt mig", bad Annabeth, "jag ska inte ge ett sådant exempel nästa gång, okej."

De två stugorna delade en blick med varandra, innan de kom överens. "Okej, vi förlåter dig Annabeth, ge bara inte såna exempel igen."

"Tack så mycket", log dottern till Athena, "och jag ska inte."

Monstren kan strunta i en, och då klarar man sig med några månaders sommarträning och lever i de dödligas värld resten av året.

"Monstren brukar inte ignorera en helt", påpekade Liljan med rynkad panna. " Det brukar dyka upp några monster då och då, även om det inte är så många."

"Sant", mumlade vissa kampare i paviljongen.

Men för en del av oss… är det för farligt att ge sig av.

"Vi är stekkockarna", sa Connor och alla stirrade på honom.

"Vad fick du det ifrån?", frågade Chris.

"Jag har ingen aning", sa Hermes son långsamt. "Ingen som helst aning."

Vissa började skratta åt hans förbluffade uttryck. Det var sällan det såg det på en av brödernas Stolls ansikten. För det mesta var det de som hade det när någon av dem bestämde att lägret hade råkat ut för alldeles för få upptåg under en period.

Vi är åretruntare.

"Det lät bättre", mumlade Beckendorf.

"Stekkockarna", fnös Annabeth.

"Du skulle inte kunna laga mat om du ens måste rädda ditt eget liv, Annabeth", sa Luke med ett leende och vissa såg lättade ut att han inte verkade vara lika bitter längre.

"Det är sant", suckade hon. "Men det är en egenskap som jag med glädje lämnar över till någon annan."

I de dödligas värld drar vi till oss monster.

Tack gudarna för lägret, tänkte de flesta lägermedlemmar, de skulle vara helt körda utan den.

De varseblir oss. De dyker upp för att utmana oss.

"Jag kan inte påminna mig om att det har hänt innan mrs Dodds och minotauren", sa Percy fundersamt.

"Det berodde antagligen på att din styvfar stank så mycket", förklarade Grover.

"Okej… jag vet att Stinkande Gabe luktar illa men inte kan väl hans lukt skrämma bort monster?", frågad Percy tvivlande.

"Jo, faktiskt så stämmer det", sa Grover, "så fort jag hade klivit in i hans bil överväldigades jag av en stank, och den var definitivt stark nog att skrämma bort en hel armé av monster. Hans stank har dolt din doft från monster i flera år. Att din mamma stod ut med den karl måste bero på att hon älskar dig väldigt mycket, Perce. Hon gjorde det för att skydda dig. Faktum är att Gabes lukt fortfarande hänger kvar på dig även om ni inte har träffats på flera veckor. Det var så den skyddade dig när du var i skolan flera kilometer bort från honom", avslutade satyren.

Percy hade ett svagt äcklat uttryck. "Snälla, kan vi pausa läsningen? Jag måste ta en lång och välbehövd dusch."

"Nej, vi ska inte pausa läsningen, halvblod", sa Zeus ilsket.

"Vad min bror menade var att: du kommer att ha tid att ta en dusch senare efter läsningen i kväll, Percy", sa Poseidon milt och ignorerade Zeus muttrande om att det inte alls var vad han hade menat.

Percy nickade och tänkte sedan tillbaka på sin bäste väns ord. Hade hans mamma verkligen stått ut med Stinkande Gabe för honom? Han hade inga ord för det, och hans känslor var som en ihop trasslad virvel inom honom.

"Så vi hade rätt", mumlade Artemis till Athena. "Det var Gabe lukt som skrämde iväg monstren."

För det mesta ignorerar de oss tills vi är gamla nog att ställa till problem, någonstans i tio-elvaårsåldern. Men där efter gäller det för de flesta halvgudar att ta sig hit – eller bli dödade.

Det var tyst i paviljongen när alla, både halvblod, gudar, satyrer, nymfer och najader tänkte på de fallna halvbloden.

"Hon klarade sig nästan", muttrade Annabeth för sig själv.

"Nästan är inte tillräckligt", mumlade Luke tillbaka.

Några få lyckas överleva i de dödligas värld och bli berömda. Tro mig, om jag talade om namnen för dig skulle du känna igen dem.

"Vem skulle det kunna vara?", frågade Percy nyfiket, Annabeth hade inte nämnt några namn då.

"Eh… till exempel så är William Shakespeare son till mr Apollon."

"En av mina mest kända barn", sa solguden stolt.

"Det finns massvis av andra exempel, det är rätt så uppenbart vilka personer i historien som är halvblod, bara man vet hur man ser tecknen."

"Det är häftigt", sa Michael och de andra kamparna nickade instämmande.

En del inser inte ens att de är halvgudar. Men de är ytterst, ytterst få."

Några halvblod i paviljongen suckade avundsjukt. Om det bara hade hänt dem.

"Så monstren kan ta sig in hit?"

"Det brukade inte kunna komma in hit", sa Clarisse och såg illvilligt mot Percys riktning.

"Jag gjorde inget", sa Percy ilsket.

"Varför ska jag tro dig, tönt. Men jag antar att de här böckerna kommer att bevisa att jag har rätt."

"Menar du att det var Percy som kallade hit monstret, Clarisse!", flämtade Silena.

"Det är vad jag har sagt hela tiden", sa Ares dotter självbelåtet.

"Jag har inte gjort någonting, jag vet inte ens hur man kallar ett monster. Och jag hade aldrig ens sett en helveteshund tills igår kväll!", utbrast Percy.

"Du är full av lögner färsking."

"Visst! Okej! Vi låter böckerna avgöra om du eller jag har rätt. Och du kommer att ha fel, toalettansikte."

Annabeth skakade på huvudet. "Inte om de inte avsiktligt förvaras i skogen eller särskilt kallade på av nån som bor här."

"Varför skulle någon vilja kalla ett monster hit?", frågade Persefone.

"Det står här, Ers nåd Persefone", svarade Luke och gudinnan nickade.

"Varför skulle nån vilja ha hit ett monster?"

"Percy och Ers nåd Persefone tänker likadant", mumlade Connor tyst till Travis som nickade flinade åt sammanträffandet.

"Till övningsstrider. Eller som ett skämt."

"Skämt?", upprepade gudarna förbryllat.

"Skämt?"

Ekade Percys bok-jag.

"Ja, som ett skämt." Annabeth skakade på huvudet i nöje.

"Inte ett särskilt roligt skämt", sa Katie.

"Ett skämt fungerar bara om alla skrattar och ingen kommer till skada. Inget av det är särskilt troligt om man kallar hit ett monster", påpekade Travis och fick Katie att se på honom i chock. "Vad då? Ja, jag brukar dra upptåg, okej då, en hel del, men jag vet faktiskt gränserna."

Katie såg något skamsen ut. "Jag vet att du inte är en sån person som inte verkar ha någon hjärna, Travis. Förlåt mig. Jag ska försöka att inte vara så fördomsfull."

Travis nickade och log mot henne för att vissa att hon var förlåten och samtidigt försökte ignorera att hans hjärta tycktes fladdra runt i bröstet på honom.

"Saken är den att gränsen är förseglad för att hålla dödliga och monster borta. Dödliga som tittar ner i dalen ser inget ovanligt – bara jordgubbsodlingar."

"Jag kan inte fatta att ni inte visste om det." Annabeth skakade på huvudet åt de andra lägermedlemmarna.

"Vem orkar vara uppmärksam på ens lektioner?", undrade Connor med avsmak.

"Det kan hjälpa om du vill förbättra dina betyg, unge man", sa Keiron lugnt.

"Jösses! När kom du hit? Stod du inte där borta, sir?", utbrast Connor.

Keiron log. "Det är påfrestande för mina leder att stå stilla så länge."

"Just det. Självklar, sir."

"Så du är alltså… åretruntare?"
Annabeth nickade. Hon stack in handen innanför t-shirtens ringning och drog upp ett läderhalsband med fem lerpärlor i olika färger. De såg precis ut som Lukes, förutom att Annabeths även hängde en stor guldring.

Percy sa ingenting om det, trots att han ville fråga om den där ringen både nu och då. Men han tänkte hålla fast vid sitt löfte.

"Jag har varit här sen jag var sju", sa hon.

"Det är rätt så ungt", mumlade Silena.

Luke tänkte tillbaka till när han och Annabeth först hade träffats. Både han och Thalia hade blivit imponerade av den lilla flickans kunskaper och de hade aldrig ångrat att de hade tagit in henne i deras lilla familj. Återigen förbannade han gudarna för att ha splittrat dem så fullständigt.

"Varje år i augusti, på sommarterminens sista dag, får man en pärla för att man överlevt ytligare ett år. Jag har varit här längre än de flesta av vägledarna, och de går i gymnasiet allihop."

"Vilka är det som är vägledare här egentligen?", frågade Percy. Han hade inte tagit sig tid att lära sig om det ännu.

"Jag är vägledare för Athenas stuga, som du vet", svarade Annabeth.

"Jag är vägledare för Hermes, svårt att missa med tanken på att du bodde hos oss ett tag", sa Luke med en axelryckning.

"Jag för Afrodite", fortsatta Silena med ett leende.

"Jag är vägledare för Demeters stuga under sommaren och Miranda är vägledaren under resten av året eftersom jag bara är här under sommaren", förklarade Katie.

"Jag och Pollux är tvillingar, men jag är äldre så jag är vägledaren för Dionysos stuga", informerade Castor.

"Jag är vägledare för Apollons stuga", sa Lee glatt.

"Jag är vägledare för Hefaistos", berättade Beckendorf saktmodigt.

"Och jag är vägledare för Ares stuga", avslutade Clarisse motvilligt, hon skulle inte ha sagt nåt om inte Silena hade knuffat till henne med armen.

"Tekniskt sätt är du vägledare för Poseidons stuga, Percy", sa Annabeth fundersamt. "Eftersom du är den enda som bor där övergår titeln automatiskt till dig."

"Gör den?", utbrast Percy chockat.

"Om det hade funnit något annat barn till mig skulle ni antingen fått ha delat titeln eller bestämt vem som skulle vara vägledare", sa Poseidon. "Och jag har givetvis inte några andra barn vid den här tidpunkten", tillade havsguden snabbt när han såg sina bröders blickar.

"Hur bestäms det då?"

"Genom en duell", sa Michael som om det skulle ha varit självklart.

"Just det. Så dumt av mig. Varför tänkte jag inte på det omedelbart?"

"Man kan utmana den nuvarande vägledaren om man har fått mer uppdrag än den personen, och om man vinner är man den nya vägledaren", informerade Malcolm.

"Det låter… brutalt", sa Percy till sist.

"Livet för ett halvblod är brutalt", kontrade Luke.

Percy nickade instämmande. "Det är sant."

"Men vi har inte haft en duell om den positionen på många år", berättade Keiron.

"Med andra ord, det kommer antagligen att hända snart", sa Lee med en lekfull blinkning och några frustade till av skratt.

"Varför kom du hit så ung?"
Hon vred på ringen på halsbandet. "Det har du inte med att göra."

Annabeth tänkte tillbaka till den tid innan hon hade rymt hem ifrån. Hon ångrade inte det beslutet. Nix. Inte alls. Inte ens lite… Definitivt inte.

Luke skakade på huvudet när han läste det. Han skulle ha blivit förvånad om Annabeth hade berättat om det för Percy och hade antagligen trott att Annabeth hade byts ut mot en klon av sig själv med en drastisk personlighets förändring.

"Åh." Det blev en stunds besvärlig tystnad. "Jag… kan alltså sticka härifrån om jag vill?"

Kamparna började skratta åt den meningen.

"Det skulle vara rena ramma självmordet att ge sig ut dit bara så där", fnös Malcolm.

"Inte en chans att du skulle klara av det, du skulle väl stupa inom en dag", sa Clarisse med sitt vanliga hånfulla tonfall.

Percy kämpade för att inte rodna av förlägenhet. "Jag visste knappt någonting om den här världen då", försvarade han sig.

"Vi vet", sa Malcolm mer vänligt nu, "men det är en sån omöjlig tanke att den blir skrattretande."

"Om inte några av lägrets bästa kampare klarar av det… då gör nog ingen det", mumlade Riley och de kvardröjande skratten stoppades effektivt.

"Det skulle vara rena självmordet, men du kan – med mr D:s eller Keirons tillåtelse. Men de skulle inte ge dig tillstånd förrän i slutet av sommarterminen, om inte…"

"Dramatisk paus!", utropade Connor.

"Om inte?"

"Det var inte särskilt dramatiskt", påpekade Miranda.

"Tyvärr inte", suckade Hermes son.

"Du beviljas ett uppdrag. Men det händer nästan aldrig. Senaste gången…"
Hon tystnade.

Luke tog ett hårdare grepp om boken och ignorerade hans fars skyldiga blick.

Det hade verkligen inte gått bra förra gången, tänkte Percy. Han önskade att alla bara kunde ge honom ett rakt svar någon gång, men det verkade inte som om någon planerade det.

Jag hörde på hennes tonfall att det inte hade gått bra den senaste gången.

"Långt ifrån", sa Clarisse och fick ta i mot en hel bunt av blängningar.

"Clarisse…", sa Annabeth varnade. "Ett ord till från dig om det… låt mig bara säga att det inte kommer att sluta vackert för din del." Clarisse lyckades precis hindra en rysning när den yngre flickan sa det.

"Och den onda Annabeth kommer in i bilden", flinade Katie.

"Den onda Annabeth?", frågade dottern till Athena med en fnysning.

"Det är vad vi kallar dig när du blir så där", förklarade Lee.

Annabeth sakade bara på huvudet åt dem, med ett roat leende på läpparna.

Athena såg stolt på sin dotter innan hon såg mot Ares som såg buttert på visdomens gudinna.

"I sjukrummet", sa jag, "när du matade mig med den där…"
"Ambrosian."
"Ja, då frågade du mig nåt om sommarsolståndet."

Gudarna lutade sig nästan omedveten framåt.

"Så du vet alltså någon, pojk", ifrågasatte Zeus med blixtrande ögon.

"Nej", svarade Percy snabbt. "Jag menade det inte så."

"Jag ser… tro inte att din oskuld har bevisats ännu, halvblod", mullrade kungen över gudarna.

"Givetvis ska han inte tro det", muttrade Poseidon, "varför skulle han, mr lufthuvud? Du kan ju aldrig göra ett misstag, o mäktige konung."

"Förolämpade du mig precis?", sa Zeus med låg stämma.

"Självklart gjorde jag det, du drummel!"

Hades skakade av tyst skratt, äntligen satte någon dit hans irriterande lille bror.

"Kan du sluta att säga att min son är en tjuv?!", sa Poseidon med en blängning.

"Jag skulle det om inte bevisen…"

"Kan ni sluta bråka", vädjade Hestia. "Det här leder ingenstans. Det är bättre om vi läser vidare och får bevisen snabbare." hon sa ingenting om det var bevis för Perseus skuld eller oskuld, hon ville bara hjälpa till och genom att börja ta sidor… det skulle göra allting mycket värre.

"Kan någon berätta vad som händer", sa Percy otåligt.

"Det är bättre om boken talar om det", sa Keiron långsamt. "Ja… uhu… det borde fungera…"

"Okej. Bra. Berätta ingenting för snubben som nästan blev dödad utav ett monster igår, eller samma kille som nu måste utstå att alla får reda på alla ens tankar. Nej, bara fortsätt läsa Luke. Bara gå vidare", sa havsgudens son irriterat.

Annabeth stelnade till. "Då vet du alltså nåt?"

"Nyfikenhet dödar katten, dotter", sa Athena klokt, "var försiktig."

"Jag ville bara veta vad det är som händer, mor", svarade Annabeth.

Just det, tänkte Percy, Annabeth vet inte heller vad det är som pågår. Åtminstone så var de i samma båt.

"Tja… nej. I min förra skola råkade jag höra Grover och Keiron prata om det. Grover nämnde sommarsolståndet. Han sa något i stil med… att vi har ont om tid, på grund av att fristen löper ut. Vad menade han med det?"

"Han menade att din farbror är hans vanliga idiotiska själv", muttrade Poseidon lågt, han skulle ha sagt det högt om inte Hestias varnande blick hade hindrat honom.

Hon knöt sina näver. "Jag önskar att jag visste det. Keiron och satyrerna… de vet, men de talar inte om det för mig. Det är nåt på Olympen som inte står rätt till – nåt mycket allvarligt.

"Hur kommer det säg att satyrerna vet om det, vad det nu är?", frågade Liljan.

"Vi är mr D:s följeslagare", påminde Grover nervöst, rädd att han skulle råka säga för mycket, "vi vet det för att han vet det."

"Och mr D kommer aldrig att berätta någonting för oss", stönade Travis.

"Så ja, så ja, jag är säker på att vi kan se till att någon satyr berättar det för oss", tröstade Connor och alla satyrer i paviljongen flyttade sig sakta bort från de två bröderna.

Senast jag var där verkade allt så normalt."

"Det beror på att det var det", muttrade Zeus, "men givetvis var någon", han såg menande mot Poseidon som ignorerade hans blick, "tvungen att bryta freden."

"Du har varit på Olympen?"
"En del av oss åretruntare – Luke och Clarisse och jag och några till – gjorde en utflykt under vintersolståndet. Det är då gudarna har sitt stora, årliga rådslag."

"Är det inte större det på sommaren", frågade Percy.

"Nej", Poseidon skakade på huvudet, "det är inte lika stort som vintersolståndet, eftersom Hades är där då, han eh, kommer inte på sommarsolståndet."

"Snygg räddning", fnös Hades hånfullt och blängde på den andra guden som såg svagt skyldig ut.

"Men… hur tog ni er dit?"

"Vet du inte det?", undrade Katie häpet.

"Jag vet det nu", svarade Percy. "Har ni glömt att jag var ny här, eller?"

"Lite grann", sa Will, "men på somrarna blandar veckorna bara ihop sig och man orkar inte bry sig om tiden."

"Det är det härliga med sommaren och framför allt sommarlovet", mumlade Miranda med ett leende.

"Men Long Island-tåget, förstås. Man stiger av vid Penn Station. Empire State Building, specialhiss till sexhundrade våningen." Hon såg på mig som om hon var övertygad om att jag redan måste känna till det. "Du är väl från New York, eller hur?"

"Han kan inte ha känt till det, Annabeth", sa Michael roat.

"Det är inte meningen att alla ska veta om att Olympen är ovanför Empire State Building, och Percy visste inte ens om att gudarna existerade till för några timmar sen, om vi ska hålla takt med boken så att säga", sa Silena.

"Ja! Äntligen någon som förstår mig", jublade Percy.

"Men å andra sidan…", sa Lee.

"Nej, inte en andra sida", utbrast Percy.

"Okej, okej", skrattade Apollons son, "jag skämtade bara."

Percy suckade lättat och låssades torka svetten från hans panna, till spridda skratt.

"Visst, självklart." Såvitt jag visste var Empire State Building bara etthundratvå våningar hög,

"Han visste det!", utbrast Athena chockat.

Både Poseidon och Percy såg milt förolämpade ut. "Självklart visste jag det. Jag kommer torts allt från New York, och har fått lära mig det om och om igen i skolan, det blev faktiskt riktigt tröttsamt efter ett tag", sa Percy.

"Jag kan fortfarande inte fatta att ett barn till Poseidon kan vissa sig vara det minsta… ja, smart", muttrade Visdomens gudinna.

"Mina barn kan vara smarta", protesterade havsguden.

"Det kan stämma till en viss grad", sa Athena mer lugnt nu, och Poseidon såg förvånat på henne, " men tiderna förändras ständigt och vem säger att det inte kommer att göra det snart igen?", sa gudinnan och Poseidon blängde surt på henne.

"Vem mer har en känsla av déjà vu just nu?", frågade Michael men fick inget svar.

Apollons ögon började glöda gyllene och han såg en skymt av lägret, men det hade mer stugor än vad det hade nu. Han log, om de bara visste hur tiderna kunde förändras.

men jag bestämde mig för att inte påpeka det.

"Varför inte?", frågade Travis.

"Kände inte för att ha en större diskussion om det och… eh, jag är säker på att boken kommer att förklara det."

Några började se nyfikna ut.

"Strax efter det att vi varit där", fortsatte Annabeth, "blev vädret bisarrt, som om gudarna hade börjat strida med varandra.

"Åtminstone två av dem", mumlade Hermes.

"Var glad att det inte är tre", sa Hera.

"Eller allihop", tillade Artemis.

Ares skakade på huvudet åt dem. "Det är alltid de krigen som är bäst."

"Du tycker att alla krig är bra. Desto större desto bättre", muttrade Athena med avsmak.

Såvitt jag begriper har nåt viktigt blivit stulet.

"Något väldigt viktigt" mumlade Zeus.

Det här är en av de få gånger som jag faktiskt håller med dig, tänkte Hades med en grimas.

Och om det inte lämnas tillbaka vid sommarsolståndet, så blir det problem.

Det är en underdrift, tänkte de som kände till vad det är som egentligen har hänt.

"Vad exakt innebär problem?", frågade Percy. "Problem kan var många saker."

"Bara stora problem, det största som vi har haft i världen på länge", svarade Poseidon långsamt.

"Det är illa", mumlade Will.

"Hoppas att det är en av det saker som vi kan göra bättre eller ändra helt", sa Beckendorf och de andra i paviljongen nickade instämmande med Hefaistos son.

När du kom hoppades jag… jag menar… Athena kommer bra överens med nästan alla förutom Ares.

Ares och Athena blängde på varandra när Luke läste det. Det var som varandras motsatser och de kunde inte låta bli att hata varandras inälvor.

Och så har vi ju hennes rivalitet med Poseidon.

"Och din poäng med det är…?", undrade Katie.

"Jag tror att Annabeth är ute efter ett samarbete, eller i alla fall en allians", sa Pollux.

Men, alltså, förutom det… jag trodde att vi skulle kunna samarbeta. Jag trodde att du kanske visste nåt."

"Dina planer måste ha gått åt Hades efter att Percy blev erkänd som mr Poseidons son", insåg Silena.

"Snacka om otur", tillade Michael.

"Jag måste komma på en ny plan,", muttrade Annabeth efter att ha nickat till Silena och Michael för att vissa att de hade rätt. "Athena har alltid en plan."

"Men du är inte Athena", påpekade Percy sakligt.

"Det är ett uttryck för oss", berättade Malcolm. "Det är som vår slogan."

"Åh." Percy mindes att Annabeth hade sagt nåt liknande i fånga flaggan.

Jag skakade på huvudet. Jag önskade att jag kunde hjälpa henne, men jag var för hungrig

"Var det därför du inte påpekade att Empire State Building bara tillsynes har etthundratvå våningar?", undrade Connor.

"Jepp. Det och ett par andra anledningar", svarade Percy.

"Åtminstone ville Percy vara hjälpsam", sa Katie optimistiskt.

"Typiskt män att bara tänka med deras magar i stället för med deras huvuden", muttrade Artemis samtidigt.

"Det är inte sant, syster", insköt Apollon.

"Inte den här diskussionen igen", stönade Persefone. "Pojk, skulle du kunna läsa vidare innan det blir omöjligt att stoppa dem?", frågade gudinnan Luke som nickade till svar.

och trött och kände mig alldeles för förvirrad för att ställa några fler frågor.

"Jag skulle inte heller var på toppen humör att glatt ha en diskussion om det så", sa Katie.

"Jag tror inte att någon skulle det", instämde Travis med dottern till Demeter, "inte ens solstrålarna själva", sa han och såg mot Apollons barn som bara ryckte på deras axlar. Travis hade en viss poäng.

"Jag måste få ett uppdrag" muttrade Annabeth för sig själv. "Jag är inte för ung. Om de bara talade om för mig vad problemet är…"

"För de dödliga är du för ung men vi har en viss fallenhet att ändra på sådana regler", sa Keiron med ett leende.

"Så jag får gå på ett uppdrag nu då?", frågade Annabeth hoppfullt.

"Jag är rädd att din framtid har blivit väldigt osäker nu, eftersom vi läser de här böckerna om framtiden, kära du."

"Vi har inte börjat läsa om framtiden ännu", mumlade Annabeth.

"Om vi slutade att läsa nu, vad skulle egentligen hända då?", undrade Riley.

"Ingenting skulle förändras särskilt mycket, vi skulle bara gå här ifrån lite klokare eller kanske lite dummare, det beror på situationen egentligen", svarade Apollon fundersamt.

Det kan vara bra att veta tills senare, tänkte Athena.

"Jag ha användning för det", mumlade Luke för sig själv, och en plan började bildas i hans sinne.

Jag kände doften från utegrillen någonstans ifrån. Jag bestämde mig för att det var enklare att tänka på grillat kött och vita bönor i tomatsås än uppdrag och monster.

"Givetvis", muttrade Artemis över skratten som hade bildats efter den meningen.

"Det var en god måltid", suckade Connor.

"Det mesta här är gott", tillade Travis med en lätt drömmande blick.

Annabeth måste ha hört min mage knorra. Hon sa åt mig att gå vidare, så skulle hon komma efter.

"Du kom aldrig efter", påpekade Percy.

"Ledsen, jag fastnade i mina tankar och helt plötsligt var det middagsdags. Jag hade inte tid."

Jag lämnade henne på piren, där hon stod och ritade med fingret på räcket som om hon drog upp en stridsplan.

"Det gjorde hon antagligen om jag känner henne rätt", mumlade Miranda med ett leende år Athenas dotter.

"Jag måste komma på mina planer innan jag använder dem", replikerade Annabeth.

När jag kom tillbaka till stuga elva pratade och larvade sig alla i väntan på middagen.

"Så är det varje gång", sa Chris.

"Vi var hungriga och att prata och hålla på att larva oss var det ända som hindra oss från att dra ett upptåg eller två av uttråkning."

"Ni får gärna fortsätta med det", sa Katie snabbt.

"Det kommer nog inte att ändras i första hand", log Travis.

För första gången lade jag märke till att många av lägermedlemmarna liknade varandra

"Du menade lägermedlemmarna i Hermes stuga, va?", undrade Michael. "Jag känner att jag inte är något vidare lik Hermes ungar alls faktiskt."

"Jag menade Hermes barn", svarade Percy.

"Bra", sa Apollons son.

– de hade spetsiga näsor, ögonbryn som var krökta uppåt och spjuveraktiga leenden.

"De ser ut som Hermes då", mumlade Apollon och såg från sin halvbror till hans barn. "Ni är faktiskt rätt så lika."

"Det är konstigt med tanken på att gudarna inte har något DNA", sa Jocelyn. "Hur kommer det sig att vi är så lika egentligen?"

Gudarna ryckte på deras axlar. "Det måste ha någonting med att vi är odödliga att göra, det är i alla fall vår gissning", svarade Hermes sin dotter.

"Vänta, har gudar inte något DNA?", frågade Percy.

"Nix, det har vi inte, grabben", svarade Apollon.

"Jag för min del är bara tacksamt mot det", sa Poseidon och det andra gudarna nickade instämmande. Deras liv skulle bli mycket svårare, för att inte tala om konstigare om de faktiskt hade DNA:n.

"Varför då?", undrade Percy och rynkande pannan.

"Tekniskt sätt är Athena Poseidons brorsdotter, eller hur?", började Annabeth och fortsatte när Percy nickade, "så eftersom du är Poseidons son blir du och min mamma nära kusiner och du blir du… eh, min äldre kusin, nästan morbror. Eller i alla fall praktiskt taget det, om man suddar ut vissa gränser." både hon och Percy grimaserade mot varandra när Annabeth berättade det.

"Okej, jag fattar varför det är bra att gudar inte har DNA:n", mumlade Percy äcklat.

"Välkommen till den grekiska mytologin", skrattade Lee, även om han måste erkänna för sig själv att det var tur att gudar inte hade några DNA, allt skulle blir ännu mer komplicerat än vad det redan är då.

De var den sortens ungar som lärare brukade kategorisera som bråkmakare.

"Skyldig", sa bröderna Stoll.

"Tro mig, ingen är förvånad över det", sa Katie.

Tack och lov var det ingen som fäste någon större uppmärksamhet vid mig när jag gick bort till min plats på golvet och slog mig ner med mitt minotaurhorn.

"Du vet, vi är inte några vildingar", påpekade Connor.

"Men vi trodde att du hade haft en tillräckligt påfrestande dag redan, så vi lämnade dig ifred", sa Travis.

"Tack, hörni", sa Percy tacksamt mot Hermes barn.

De såg förvånat på havsgudens son, det var inte ofta någon tackade dem, för det mesta bara kritiserade eller skällde de andra på en för att man hade dragit ett spratt eller stulit nåt. Men det kunde inte hjälpa det. Det var i deras blod och instinkter.

Luke, vägledaren, kom fram till mig.
Han såg också ut att tillhöra Hermesfamiljen.

"Han skulle inte vara vår vägledare om han inte var son till Hermes", sa Jocelyn.

"Jag tänkte inte på det då, och ingen hade förklarat det för mig", svarade Percy.

Ansiktet vanpryddes av ärret på höger kind, men leendet var ofördärvat.
"Jag hittade en sovsäck åt dig", sa han. "Och här- jag stal lite toalettartiklar åt dig i lägrets butik."
Jag kunde inte avgöra om han skämtade om att ha stulit dem.

"Varför skulle Luke skämta om det?", undrade Connor oförstående.

"Jag var inte vann att folk sa sånt till mig, men jag har vant mig vid det nu", log Percy.

"Vad har ni stulit?", frågade Miranda misstänksam.

"Inget av din verksamhet", svarade Connor snabbt och de andra från Hermes stuga nickade frenetiskt.

"Kod röd, kod röd, ormarna har lämnat boet, jag upprepar: ormarna har lämnat boet. Alla ta skydd!", skrek Lee och duckade under en stol.

De andra halvbloden i paviljongen tog skydd bakom fåtöljer och små bord. Gudarna stirrade på dem.

"Vad i namnet av Zeus många, många barn är det som händer?!", utbrast Athena.

"Ingen aning", svarade Artemis och betraktade hur spektaklet fortsatte.

"Det är bara de gamla vanliga odågorna", muttrade Dionysos, "ser ni vad jag måste arbeta med?"

De andra gudarna nickade, de kunde känna en viss sympati mot vinguden.

"Okej! Tyst med er, era snorvalpar, eller jag ska förvandla er alla till sköldpaddor! Ni stör mina tankar om hur jag på bästa sätt kan mörda er utan att åka fast!", ropade Dionysos till slut.

Keiron suckade. "Var du tvungen att lägga till det där sista, mr D?"

"Men vi är dina söner!", sa Castor och Pollux i kör samtidigt som Keiron sa det.

"Det är inte ett bra skäl nog till varför jag inte ska mörda er." tvillingarna var de ända som hörde den lekfulla tonen vinguden hade, de andra halvbloden kastade dem sympatiska blickar och tänkte att de inte skulle vilja ha mr D som deras odödliga förälder. Men oavsett hur Dionysos än hade sagt det hade det hjälpt. Halvbloden i paviljongen gled tillbaka till deras platser igen.

"Vad var det nyss som hände?", frågade Afrodite sin dotter Silena.

"Det kan bara betyda problem om alla Hermes barn försöker att hålla någonting hemligt, så vi andra tyckte det var bäst att ta skydd i fall att det skulle börja regna tårta eller någonting", svarade hon sin mor.

"Vi valde kod ordet: ormarna har lämnat boet, för att ormar är ett av mr Hermes heliga djur och det gällde ju Hermes barn…", tillade Michael.

"Regna tårta…", sa Travis fundersamt och med glimten i ögat.

"Vad har vi sagt om att använda exempel", fräste Katie. "Se vad du har gjort Silena!"

"Jag vet, jag är ledsen, men jag hade alldeles gömt bort det", stönade dottern till Afrodite.

"Låt oss be att det inte kommer att sluta för illa", mumlade Malcolm.

Jag sa: "Tack."

"Vänta, var är vi någonstans?", frågade Jake förvirrat.

"Percy var inte säker på om Luke hade ljugit om att ha stulit eller inte", sammanfattade Annabeth snabbt.

"Just det", Hefaistos son skakade på huvudet. "Jag sa förut att det blir förvirrande när vi byter från det ena till det andra ämnet hela tiden."

"Och vi har fyra böcker och tre fjärdedelar av en bok till att läsa", sa Will med falsk glädje.

"Way to go…", muttrade Jocelyn.

"Alla kommer att vara döda av uttråkning", mumlade Clarisse.

"Om inte mr D förvandlar oss till sköldpaddor trots allt", sa Liljan dystert.

"Vilken framtid är det egentligen kvar för oss att rädda då?"

"Tänk om vi läser fram tills vi fick boken och sen kommer det bara handla om när vi läser boken i själva boken." som en stönade lägret.

"Det kommer inte att hända", sa Apollon roat, "vi kommer att läsa hur framtiden borde ha varit om vi inte hade läst de här böckerna."

"Tack om lov", suckade Miranda lättat till instämmande nickningar.

"Inga problem." Luke satte sig bredvid mig och lutade sig mot väggen. "Har det varit tufft i dag, första dagen?"

"Du har ingen aning Luke, du har ingen aning", sa Percy och svarade hur han egentligen hade viljat svara då.

"Det är inte en underdrift", fnös Annabeth.

"Få se här…", sa Grover, "först har du tvingats spela pinochle med mr D och Keiron."

"Du har också fått veta att gudarna existerade och att du är ett halvblod", tillade Will.

"Du har sedan mött oss, de fantastiska av alla fantastiska människor", sa Connor.

"Smickra inte dig själv Connor", insköt Miranda och han tjurade.

"Du har mött Clarisse", fortsatte Michael som om det inte hade varit ett avbrott.

"Och du sprängde – host blev härskare över host – ett badrum", sa Beckendorf.

"Och du blöte du ner Clarisse och hennes ondskefulla hejdukar", log Katie.

"Du har lärt dig mer om lägret", sa Lee flinande.

"Du hade sedan ett fundersamt ögonblick där du undrade om Luke är en tjuv eller inte", sa Castor i en kommentator röst.

"Så du har faktiskt hunnit med rätt så mycket på lägret ändå, trots att du var medvetslös under större delen av din tid här just då", avslutade Jocelyn. "Och man kan lugn säga att du har haft en tuff första dag, Percy."

"Det var ju det jag sa."

"Jag hör inte hemma här", sa jag. "Jag tror inte ens på gudar."

"Ingen av oss trodde först på gudarna, Percy", sa Silena.

"Du är inte ensam om att ha tycka det", mumlade Quinton tyst.

"Jag vet hur det är", sa han. "Så var det för oss allihop i början. Och det blir inte lättare när man väl börjar tro på dem."

Åh, Luke, tänkte Annabeth, gudarna är inte så illa. Det är inte alla gudars fel att hon är borta.

Hermes såg ner från där han satt, och han överväldigas av skuld.

Hans bittra tonfall överraskade mig, för Luke verkade vara en ganska sorglös kille. Han såg ut som om han i princip klarade av vad som helst.

"Verkligen?", frågade Luke häpet när han läste det.

Percy rodnade. "Varför? Åh varför måste den där förbannade boken gå in så djupt i mina tankar?", stönade han.

"Det gör den mer intressant", sa Annabeth.

"Att läsa en bok med noll beskrivningar och utan något djup…"Malcolm drog iväg och tycktes rysa. "Det skulle vara hemskt."

"Typiskt Athenas barn", muttrade Travis och skakade på sitt huvud.

"Din pappa är alltså Hermes?" sa jag.
Han drog upp en fällkniv ur fickan och för ett ögonblick trodde jag att han skulle knivhugga mig,

"Vad då!", utropade de i paviljongen.

"Bäst för din son att han inte gjorde det", gormade Poseidon och Hermes nickade snabbt och svepte med blicken över sin äldsta son.

"Luke knivhögg mig inte", försäkrade Percy snabbt.

"Tur för honom", muttrade havsguden bara.

men han skrapade bara av leran av sulan på sin sandal. "Japp. Hermes."

"Jag trodde att du redan hade kommit framtill att Luke var Hermes son."

"Jag var bara tvungen att försäkra mig om att jag hade rätt också."

"Budbäraren med bevingade fötter."

"Det är inte hur jag beskrivs i vanliga fall, men ja, det stämmer", mumlade Hermes och såg fortfarande bevakande på Luke.

"Jag tror att det är dags att vi ändrar historia böckerna", proklamerade Travis.

"Ja, "Hermes gudarnas budbärare" är så 1500-talet", flinade Connor. "Vi måste ändra det till: Budbäraren med de bevingade fötterna."

"Jag vill bara påpeka innan ni gör det att jag faktiskt inte har bevingade fötter, utan bara bevingade skor", sa Hermes, han var inte riktigt säker på om det skulle göra det, men han var i alla fall säker på att de skulle lyckas på ett eller annat sätt.

"Samma sak, pappa, samma sak."

"Stämmer. Budbärare. Medicin. Resande, köpmän, tjuvar. Alla som använder sig av vägarna.

"Hur kommer det sig att vissa gudar reagerar över mer saker en andra?", frågade Percy.

"Det fanns inte tillräckligt med gudar för att alla bara skulle reagera över en sak, så vissa har mer", svarade Athena.

Det är därför som du är här och åtnjuter stuga elvas gästfrihet. Hermes är inte kinkig med vem han hjälper."
Jag trodde inte att Luke menade att kalla mig för en nolla. Han hade bara så mycket att tänka på.

"Ledsen grabben, jag tänkte inte på hur jag sa det", bad Luke om ursäkt.

"Det är okej. Jag var aldrig arg."

Poseidon muttrade någonting för sig själv och Hermes flyttade sig sakta närmare Luke som omärkligt flyttade bort från sin far.

"Har du någonsin träffat din pappa?" frågade jag.
"En gång."

Det är i alla fall en gång mer en vad jag har gjort, eller hade gjort innan de här böckerna, tänkte flera stycken halvblod i paviljongen.

Jag väntade, och tänkte att om han ville berätta om det skulle han göra det. Uppenbarligen ville han inte göra det.

Hermes suckade. Uppenbarligen hatade Luke honom så mycket att hans son inte ens tålde att prata om honom.

Jag undrade om det mötet haft något att göra med hur han fått sitt ärr.

Hermes, liksom alla andra, såg chockade ut.

"Jag skulle aldrig… det är bara… det är fel! Han är min son och jag skulle faktiskt aldrig…", Hermes lyckade aldrig helt avsluta en mening av vad han sa.

"Min pappa gav mig inte mitt ärr", sa Luke lågmält och besparade Hermes från hans elände. Trots att Luke inte hade någon vidare lust att hjälpa sin far, så måste han ändå hålla upp sin fasad.

"Förlåt mig, jag var ny på allt det här och jag tänkte inte", mumlade Percy återigen generad.

"Vi brukar inte knivhugga våra barn vet du", sa Hermes något stelt och Percys uttryck föll, Poseidon blängde på Hermes. "Men som du sa så var du ny i den här världen, så jag antar att jag kan förlåta dig, Perseus. Men antyd inte nåt sånt igen." Percy nickade snabbt och kom lätt överens med guden.

"Du gillar verkligen att reta upp gudar, gör du inte", suckade Annabeth.

"Jag gör det inte med mening, precis, det bara händer", muttrade Percy tillbaka.

"Jag tror det när jag ser det, Sjögräshjärna."

Luke höjde blicken och fick fram ett leende. "Oroa dig inte, Percy. De flesta lägermedlemmar är hyggliga.

"Lägg märke till att Luke sa: de flesta", sa Travis och glodde på Clarisse som blängde tillbaka.

Vi är trots allt en enda, stor familj.

"Det kan vara riktigt irriterande ibland, vet du", mumlade Katie. "Men det är skönt att veta att någon alltid ser efter ens rygg åt en."

Vi tar hand om varandra."

"Bortsett från att vi oftast bråkar och förbannar varandra, så ja, vi tar hand om varandra", sa Castor till spridda nickningar.

Han verkade förstå hur vilsen jag kände mig.

"Luke är ju en vägledare, det är hans jobb", påpekade Will, även om han måste erkänna att det inte var alla vägledare som var så vänliga mot en ny som Luke hade varit mot Percy.

"Du kommer att förstå mitt resumén snart", suckade Percy efter att ha läst ett par rader över Lukes axel.

Jag var tacksam för det, för en äldre kille som han borde – även om han var vägledare – hållit sig på avstånd från en töntig tolvåring som jag.

"Bara för att man är tolv år betyder det inte att man är töntig", muttrade Annabeth.

"Det var inte precis så jag menade", suckade Percy.

"Vad menade du då?"

Percy vägrade envist att svara.

Men Luke hade hälsat mig välkommen till stugan.

"Okej", erkände Jocelyn, "det var vänligare än hur någon av oss betedde sig", sa hon och pekade på sig själv och sina stugkamrater.

"Jag antar att det vi hade glömt bort hur det var att vara ny här, det kommer hela tiden nya till Hermes stuga att man har slutat att bry sig om det mer", mumlade Travis.

Han hade till och med stulit toalettsaker åt mig,

"Du verkar nu ha bestämt dig att Luke faktiskt stal dem", sa Chris.

Percy ryckte bara på sina axlar. Han hade inte koll på sina tankar så noga ändå.

vilket var det snällaste någon gjort för mig under hela dagen.

"Jag antar att jag kan förlåta din son, Hermes för att ha kallat min son en nolla och nästan knivhuggit honom", mumlade Poseidon.

Hermes nickade bara, han rättade inte havsguden om att Luke faktiskt inte alls hade varit på väg att knivhugga Percy.

"Var det verkligen det snällaste som någon gjort för din Percy på hela dagen?", frågade Lee tvivlande.

"Det är något sorgligt", sa Katie.

"Det var nog det snällaste någon har gjort för Percy", mumlade Pollux och tänkte tillbaka på vad de hittills hade läst.

"Det var ju det boken sa", muttrade Percy, "den ska ju säga sanningen, så varför påpeka det uppenbara?" de som hade kommenterat log fåraktigt mot honom.

Jag bestämde mig för att ställa min sista, stora fråga – den som hade bekymrat mig hela eftermiddagen.

"Vad för fråga?", undrade Jake.

"Boken kommer säkert att svara det, det vore rätt så meningslöst annars", sa Malcolm.

"Varför nämnde inte boken det om det hade bekymrat Percy hela eftermiddagen, undrar jag i alla fall", sa Annabeth med rynkad panna. Uppenbarligen hade Percy inte litat tillräckligt mycket på henne då för att dela sina bekymmer. Hon undrade om han tyckte så nu också.

"Clarisse, från Ares, skojade om att jag skulle kunna komma från 'De tre stora'. Och Annabeth… hon sa att jag kunde vara den 'Utvalda'. Hon sa att jag borde prata med Oraklet. Vad pratade de om?"

"Det är inte nyttigt för ens förstånd att lyssna på Clarisse", muttrade Miranda.

"Är det nyttigt att lyssna på Annabeth då?"

"Hon sa åtminstone någonting nytt som vi inte redan visste."

"Det är sant."

Luke fällde ihop kniven. "Jag avskyr profetior."

"Hallå!", protesterade de från Apollons stuga plus guden själv.

"Varför avskyr du profetior? De ger än en rättvis varning om vad som ska hända. Inte alla har tur att få veta det", sa Apollon.

"Hur mycket det än smärtar mig att säga det, men min bror har en poäng", muttrade Artemis.

"Det är självklart att ni tycker det, ni är ju båda gudar och det är inte sannolikt att en profetia drabbar er", sa Ethan. "Mr Apollon är ju själv gud över spådomskonst! Han har ett eget Orakel som ger ut profetior genom honom!"

"Skjut inte budbäraren, pojk", sa Apollon tillbaka varnande.

"Använd inte det uttrycket, Apollon, snälla", mumlade Hermes. "För dåliga minnen."

"Varför ska jag inte… åh, just det. Ska inte göra det igen."

"Tack."

"Vad menar du?"
Det ryckte i huden runt hans ärr. "Man kan nog säga att jag sabbade allt för alla andra.

"Det är inte ditt fel, Luke", sa Annabeth bestämt, hon önskade att hennes vänner skulle sluta skylla sig själva för vad som uppenbarligen inte var deras fel.

"Det är mitt fel, Annabeth", mumlade Luke tyst. "Skulden är min. Jag skulle ha kunnat rädda dem, jag borde ha lyckats."

Annabeth skakade sorgset på huvudet. En person kunde inte klara av allt själv. Oavsett vad Luke sa var det inte hans fel.

Under de senaste två åren, ända sedan mitt besök i Hesperidernas trädgårdar,

Hermes såg ännu mer eländig ut nu än innan. Hur kunde han ha varit så dum? Om det var någon att skylla skulle det vara honom.

har Keiron inte tillåtit några fler uppdrag.

"Det är så orättvis", muttrade flera lägermedlemmar. De ville också ha chansen att se världen, att bevisa för de själva och deras föräldrar att de var kvalificerade kämpar.

Annabeth är som tokig av längtan att komma ut i stora världen.

"Hon är inte den ända", muttrade Clarisse irriterat.

"Jag tror att de flesta här vill komma här ifrån", mumlade Will.

"Jag har inte lämnat lägret på fem år, självklart vill jag se världen", sa Annabeth med en längtansfull blick i hennes ögon.

Hon tjatade så mycket på Keiron att han till slut sa till henne att han redan kände till hennes öde.

"Den strategin fungerar också", sa Travis roat.

"Tänk att du kunde tjata dig till att få vad du ville, Annabeth", fortsatte Connor något avundsjukt.

"Det tog mig bara cirka tre år", sa Athenas dotter glatt.

"Om det är någon som kan kallas envis här så är det definitivt du", skrattade Katie.

Han hade fått en profetia från Oraklet. Han ville inte berätta hela profetian, men han sa att Annabeth inte var ödesbestämd att ge sig ut på ett uppdrag ännu.

"Man kan ju alltid försöka trotsa ödena, men det brukar alltid sluta illa."

"Antingen med en hemsk och smärtsam död, eller ett hemskt och smärtsamt liv. Det beror lite på vilket humör ödesgudinnorna är på."

Hon måste vänta tills… nån alldeles särskild kommer till lägret."

"Humm", sa Connor fundersamt, "vem kan det vara tror ni?"

"Ingen aning, ingen aning, broder kära", sa Travis i samma ton, "det har inte kommit någon sån person till lägret på den senaste tiden i alla fall. Det är en sak som är säker."

De andra i paviljongen skakade på huvudet åt de båda brödernas upptåg.

"Någon alldeles särskild."

"Det är inte jag, eller hur?", frågade Percy misstänksamt, "jag är ingen särskild!"

"Du är son till en av de tre stora", påpekade Jocelyn.

"Det säger mig ingenting."

"Perce, kommer du ihåg vårt samtal för några dagar sen?", frågade Grover nervöst.

"Eh… Just det! Åh, just det", fortsatte Percy mer tystlåtet sedan. "Men det måste inte betyda nåt…"

"Kanske inte Percy, kanske inte. Vi får vänta och se helt enkelt."

"Bekymra dig inte för det, grabben", sa Luke, "Annabeth tror att varenda ny lägermedlem som kommer hit är det omen som hon väntat på.

"Luke", sa Annabeth med en muttring, "jag tror inte alls att varje ny lägermedlem är det omen jag väntat på!"

"Men du har sagt att jag inte ska ljuga, det är bara sant", retades Luke med sin "lillasyster".

"Inte varje ny!"

"Men då erkände du att det åtminstone är några stycken", sa Luke.

Annabeth gjorde ett frustrerat ljud från baksidan av halsen. "Jag ger upp", sa hon och kastade upp händerna i luften dramatiskt.

Katie gav henne en medlidsam blick. "Det är ingen idé att argumentera mer ett barn till Hermes, Annabeth. De vinner alltid."

Kom igen – middagsdags."

"Åh, bra, vi får inte låta mitt bok-jag svälta ihjäl", sa Connor.

"Det vore inte möjligt", sa Miranda och himlade med ögonen.

"Tro mig", sa Hermes son alvarligt, "det är fullkomligt möjligt."

I samma ögonblick som han sa det hördes en hornstöt någonstans långt bortifrån. På något sätt visste jag att det var en trumpetsnäcka, torts att jag aldrig hade hört någon förut.

"Det var bra instinkter, där var en annan ledtråd att han är son till Poseidon.", mumlade Persefone och de andra gudarna nickade.

Hades och Zeus såg beräknat på Percy och Poseidon lade sin hand över sin treudd varnande och båda gudarna såg bort igen.

Luke skrek: "Elva, på led!"
Allihop i stugan, ungefär tjugo stycken,

"Tjugo stycken i en stuga", sa Artemis förvånat.

"Japp", svarande de från Hermes stuga.

"Det finns bara sex stycken våningssängar i varje stuga", sa Hermes, "det betyder att det finns tolv stycken sängar allt som allt. Och om ni var ungefär tjugo stycken, betyder det att minst åtta sover på golvet…"

"Det stämmer", nickade Jocelyn.

Gudarna såg ut som om det hade hoppats på ett annat svar än det som de fick.

gick på led ut på den gemensamma gården. Vi fick ställa oss i ordning efter hur länge vi varit där, så naturligtvis hamnade jag sist i ledet.

"Det är en relativt enkel uppställning att göra och det tar inte för lång tid", mumlade Malcolm, de andra kamparna nickade överens med Athenas son.

Lägermedlemmar kom ut ur de andra stugorna också, med undantag för de tre tomma stugorna i andra änden och stuga åtta – som hade sett normal ut dagtid men som nu, i solnedgången, började skimra som silver.

"Det är faktiskt riktigt vackert", sa Katie och Artemis gav henne en förtjust blick.

"Tills det skimrar så ljust att man får ont i ögonen av det ja", muttrade Lee och Artemis blängde på honom med smala läppar.

"Nu vet du hur vi känner oss när vi ser på Apollons stuga", utbrast Castor.

"Men det gör inte så ont…"

De andra kamparna skakade bara på deras huvuden åt honom. Det var hopplöst att säga annat.

Vi marscherade upp till mässpaviljongen. Satyrerna på ängen slog följe med oss. Najaderna kom upp ur kanotsjön. Några andra fickor kom ut ur skogen – och när jag säger ur skogen, menar jag ur skogen.

"Det måste ha varit skogsnymferna", sa Annabeth fundersamt.

"Allt det där låter så vackert och speciellt när du beskriver det, Percy", suckade Sofia.

"Eh, tack, antar jag."

Jag såg en ficka på nio, tio år smälta fram ur sidan på en lönn och kom rusande upp för sluttningen.

"Det var en ganska ung nymf då", mumlade Michael.

"Jag var för förvånad över att se någon komma fram ur ett träd för att tänka på att det var en särskild ung nymf", sa Percy och himlade med ögonen.

"Men du tänkte att hon såg ut att vara, cirka nio, tio år."

"Jag lade märke till hennes ålder, men jag tänkte inte att hon var så ung jämfört med andra skogsnymfer."

Allt som allt var vi runt hundra lägermedlemmar, några dussin satyrer och ett dussin blandade skogsnymfer och najader.

Lägermedlemmarna jublade och viftade med deras händer och armar upp i luften.

Uppe vid paviljongen brann facklor runt marmorpelarna. Mitt i brann en eld i ett glödfat av brons, stort som ett badkar.

"Jag har aldrig hört det jämföras med ett badkar förut."

"Det jämfördes inte med ett badkar. Jackson tänkte bara att det var lika stort som ett."

"Det stämmer faktiskt om man tänker efter."

"Någonting som han uppenbarligen gjorde, men du tycktes ha glömt."

"Bah, vem bryr sig."

Varje stuga hade sitt bord, med vit duk med purpurfärgat mönster längst kanterna. Vid fyra av borden var alla platser lediga, men runt stuga elvas var det överfullt.

Självklart, tänkte Luke stilla, det var priset för deras gästfrihet.

Jag fick tränga mig in på ytterkanten av en bänk och sitta med halva rumpan utanför.

Poseidon började muttra någonting igen.

Hermes suckade. Varför kunde dem inte bara ändra alltihop? Det måste inte vara så här. Luke hade rätt, om de skrev lagarna borde de också kunna ändra på dem.

Jag såg Grover sitta vid bord tolv tillsammans med mr D, några satyrer och ett par knubbiga, blonda pojkar som såg ut som mr D.

"Det var vi", sa Castor och log mot sin bror Pollux.

"Uppenbarligen så var det vi, Castor." men trots Pollux sarkastiska tonfall log han tillbaka.

Keiron stod vid ena sidan, för picknickbordet var alldeles för litet för en kentaur.

Annabeth satt vid bord sex med ett gäng atletiska ungar som såg allvarliga ut, alla med hennes grå ögon och honungsblonda hår.

Athenas barn såg forskande på varandra.

"Vi är faktiskt riktigt lika", sa Sofia till slut.

De andra nickade instämmande.

"Men jag skulle inte beskriva oss som så allvarliga", sa Malcolm och när de andra lägermedlemmarna såg skeptiskt på honom ändrade han sig, "okej, vi kanske är rätt så allvarliga."

Clarisse satt bakom mig vid Ares bord. Hon hade tydligen kommit över att hon hade blivit genomblöt, för hon skrattade och rapade och var allmänt ohyfsad tillsammans med sina vänner.

"Det gick fort", mumlade Katie, "jag hade nästan förväntat mig att hon skulle tjura om det i dagar."

"Om man är omgiven av vänner är det lätt att glömma sånt", sa Silena enkelt.

Till slut stampade Keiron med ena hoven mot paviljongens marmorgolv, och alla tystnade. Han höjde ett glas: "För gudarna!"
Alla höjde sina glas. "Skål för gudarna!"

När de i boken ropade det, ropade de i paviljongen det också.

"Det låter mycket högre när vi faktiskt är här", sa Apollon och höll för sina öron.

"Det säger du inte, du joddlande dåre", muttrade Ares sarkastiskt med en grimas.

"Vi fick vår dramatik från er", sa Lee med ett flin.

Skogsnymferna kom fram till borden med brickor fulla av mat – vindruvor, äpplen, jordgubbar, ost, nybakat bröd och – ja! – grillat kött!

Lägermedlemmarna såg längtansfullt på boken, som om de trodde att om det stirrade tillräckligt länge skulle all mat dyka upp framför dem i verkligheten.

"Sluta att ge så detaljerade beskrivningar, Percy", stönade Connor. "Det låter för gott."

"Ledsen, men det är bara så jag ser det", sa Percy oskyldigt.

Kamparna slutade att stirra på boken, men det klagade och muttrade hela tiden för sig själva. Varför torterade den där jäkla boken dem med bra beskrivningar på mat av alla saker!

Mitt glas var tomt, men Luke sa: "Tala till det. Säg vad du vill ha. – alkoholfritt, förstås."

"Synd", mumlade Dionysos med rödkantade ögon.

Jag sa: "Körsbärs-cola."
Glaset fylldes med gnistrande, karamellfärgad vätska.

"Ni kan inte trolla fram lite körsbärs-cola till oss?", frågade Travis hoppfullt och såg på gudarna. "Snälla?"

Hestia nickade och log mjukt innan hon viftade med sin vänstra hand och vid varje litet bord dök det upp flera glas med körsbärs-cola i. Kamparna jublade för gudinnan som såg överraskad ut innan ett leende spred sig över hennes ansikte igen.

Sedan fick jag en idé. "Blå körsbärs-cola."

De i paviljongen skrattade.

"Jag undrade om det", sa Luke över skratten.

"Givetvis så valde du just blå körsbärs-cola." Poseidon log ömt mot sin son som rodnade.

Läskedrycken blev djupt koboltblå. Jag tog en försiktig klunk. Perfekt.
Jag skålade tyst för mamma.

De återstående skratten tystnade genast och alla såg bedrövligt på boken i Lukes händer.

Hon är inte borta, sa jag mig. Inte för alltid, i alla fall. Hon är i Underjorden. Om Underjorden verkligen finns, så kommer jag en vacker dag…

"Perseus, du hade väl inte tänkt lägga till ordet: dit", sa Poseidon misstänksamt.

Percy hostade något men svarade inte. Och havsguden fick alla bevis han behövde.

"Han hade tänkt lägga till ordet: dit", konstaterade Poseidon med en suck.

"Jag tvivlar på att det kommer att vara en särskilt vacker dag om du kommer till underjorden", sa Grover dystert. "Varför kan inte mr Hades hålla din mamma gisslan i Disney Land eller nåt, i stället för i underjorden?"

"Ledsen Grover. Men det är sällan så enkelt."

Grover suckade bara till svar. Han var fast besluten att följa med sin vän om Percy verkligen skulle vilja ge sig ut på ett sånt äventyr. Men varför kunde de inte bara ha ett uppdrag som sa hämta ett par liter glass från New York?

"Här, Percy", sa Luke och räckte mig en bricka med grillat kött.
Jag lassade tallriken full och jag skulle just ta en stor tugga när jag fick se att alla reste sig upp och bar bort sina tallrikar till elden i paviljongens mitt. Jag undrade om de skulle hämta efterrätt eller något.

"Nix, pix, vi gick för att träffa trollkarlen från Oz", sa Lee med en överdrivet glad stämma.

"Och det skulle ha varit ett slöseri med god glass om vi tog den och den smälte innan vi hann äta den för att vi åt förrätten först", tillade Michael.

"Kom", sa Luke till mig.
När jag kom närmare, såg jag att alla tog en del av sin mat och lade den på elden – den mognaste jordgubben, den saftigaste köttbiten och den varmaste brödbiten med det tjockaste lagret av smör på.

Nu var det gudarnas tur att sucka drömmande.

"Man blir ju hungrig bara genom att höra det från boken", sa Apollon.

"Det var ju det vi försökte att förmedla förut, pappa", påpekade Will.

"Du lyckans ost, Dionysos, som får vara där varje kväll", mumlade Hermes.

"Inte vad jag själv skulle säga. Men jag antar att jag från och med nu kan gnugga i det i era ansikten. Så haha och allt det där."

"Inget går upp mot ett av mr D:s tal", sa Michael roat.

Luke mumlade i örat på mig: "Brännoffer till gudarna. De gillar doften."
"Du skojar."

"Självklart skulle inte du uppskatta det", muttrade Ares och Poseidon blängde på honom.

Hans blick varnade mig för att inte ta lätt på detta, men jag kunde inte låta bli att undra varför en odödlig oerhört mäktig varelse skulle grilla doften av bränd mat.

"För att den lukten är den bästa som finns", sa Ares som om det vore uppenbart.

"Var det inte Eros som försökte att leva enbart på röken från den maten en gång", sa Hefaistos fundersamt. Han hade inte känt något medlidande för den mindre guden eftersom Eros bara var ännu ett bevis för sin frus otrogenhet mot honom själv.

"Han blev väl tillslut sjuk av det", sa Athena.

"Japp, någonting om att för mycket rök inte var bra för lungorna", sa Afrodite. "Min stakars son."

Luke gick fram till elden, sänkte huvudet och kastade en klase, stora, röda vindruvor i den. "Hermes."
Jag stod näst på tur.
Jag önskade att jag vetat vilken gud jag skulle nämna vid namn.

"Gör vi inte alla det", muttrade Ethan och såg på de andra som inte var erkända i Hermes stuga.

"Man kan inte få allt i livet, Ethan", gäspade Jefferson.

"När vaknade du?", utbrast Samantha förvånat.

"För sisådär två sekunder sen", svarade Jefferson, "vad har jag missat?"

"Vi förklarar i nästa paus, Jefferson", sa Connor.

"Visst, inget mig i mot", mumlade Jefferson tillbaka fortfarande nåt sömnigt.

Till slut bad jag en tyst bön. Vem du än är, så tala om det för mig. Jag ber dig.

"Jag hörde dig Percy", sa Poseidon och log sorgset.

"Gjorde du?", sa Percy förvånat.

Poseidon nickade. "Jag planerade att erkänna dig så fort du kom över gränsen till lägret, men på grund av… eh, en viss politikiskt spänning var det säkrare för dig att inte vara erkänd."

Percy nickade långsamt, han förstod inte, vilket frustrerade honom. "Jag tror att du och jag behöver prata snart, i privat alltså."

Poseidon nickade överens, han visste att hans son hade rätt.

Jag kastade ett stort stycke grillkött i flammorna.
Jag fick inte kväljningar när jag kände doften av röken.
Den lukade inte allas som bränd mat.

Luke tittade leende upp från boken. "Var beredda för en lång beskrivning på mat, hörni."

Det hördes stön och utrop som: "Percy! Åh, nej! Det är ditt fel Jackson! Kämpa i mot hunger, grabbar och tjejer! Inte ännu mer!"

"Jag ber om ursäkt, igen", tillade Percy roat när han såg alla reaktioner.

Den doftade som varm choklad och nybakade småkakor, hamburgare på grillen och vildblommor och hundra andra saker som inte borde ha luktat gott tillsammans, men som gjorde det.

"Det låter för gott för att det ska vara sant!"

"Goda gudarna! Låt mig slippa mitt lidande!"

"Luke! Läs vidare snabbt nu!"

Jag kunde nästan tro på att gudarna kunde leva av den röken.

"Som jag sa, en av oss försökte", sa Hefaistos tort.

"Jag har alltid sagt att Eros är galen", muttrade Artemis.

När alla hade satt sig igen och ätit klart, stampade Keiron på nytt med hoven för att påkalla uppmärksamhet.

"Var beredda för ett av mr D mest kända tal", sa Travis med ett snett leende.

"Åh, nej, varför har jag en dålig känsla av det här", stönade Athena.

"För att du har ett förstånd, mamma", log Annabeth och Athena log tillbaka till sin dotter.

Mr D reste sig med en tung suck.

"Och mina onda aningar växte drastiskt", muttrade Athena.

"Ja, jag förmodar att det är bäst att jag säger hej till alla er snorvalpar. Hej, alltså. Vår verksamhetschef Keiron säger att nästa fånga flagga blir på fredag. För närvarande är det stuga fem som innehar lagrarna."
Skränigt jubel från Ares bord.

Luke läste på snabbare när han märkte att kapitlet nästan var slut och körde över dem som började säga någonting.

"Vänta! Vänta!", ropade Riley förargat.

"Vi jublar inte skränigt", avslutade Clarisse för sin halvsyster.

Percy ryckte bara på axlarna. "Det var så boken beskrev det, jag kan inte ändra vad det står."

"Han är så död", sa Miranda något imponerat. "Så död."

"Kom ihåg ödesgudinnornas varning om att inte skada, lemlästa eller döda någon! Vem vet egentligen vad de kommer att göra med en om man trotsar dem", sa Will panikslaget.

"Men dem sa ingenting om vad man inte fick göra efter att vi har läst klart böckerna", sa Clarisse långsamt med en triumferande glimt i hennes ögon.

"Nej, nej det gjorde dem inte", svarade Will innan Lee och Michael höll för hans mun med deras händer så att det bara hördes ett otydligt mummel.

Den triumferande glimten växte större.

"Åh, nej", stönade Katie bara.

"Får jag bara säga innan du läser vidare, Luke, att jag hade rätt, Dionysos var hans vanliga bittra själv", sa Athena

"Du kunde ha varit… lite mer positivt kanske", sa Zeus.

"I dina drömmar, gamle man, i dina drömmar."

"Vad sa du?"

"Ingenting som är värt att upprepa, mr Zeus", sa Castor ärligt och kungen över gudarna morrade irriterat över hans bröders skratt.

"Personligen", fortsatte mr D, "så bryr jag mig inte det minsta om det, men gratulerar i alla fall.

"Han säger det bara för att han måste", muttrade Quinton.

"Ingen tvivlar på det", nickade Riley.

Dessutom bör jag väl tala om att vi har fått en ny lägermedlem i dag. Peter Johnson."

"Vem är Peter Johnson?", frågade Jefferson.

"Det är Percy så klart", sa Chris och himlade med ögonen.

"Han sa inte mitt namn rätt heller när jag var ny", kom det från flera kampare.

"Som jag sa förut. Det är bara att vänja sig vid det. Det är mr D:s stil helt enkelt", suckade Annabeth.

"Mr D style", skämtade bröderna Stoll.

Keiron mumlade något.
"Eh, Percy Jackson", rättade sig mr D. "Det stämmer. Hurra och allt det där. Spring iväg till er löjliga sång runt lägerelden nu."

"Ett av mr D:s bättre tal", sa Jake.

"Lägret är inte lägret utan mr D oförskämdhet", instämde Silena.

"Bli inte för fästa vid mig. Jag är bara här i drygt åttio år till trots allt."

"Skulle inte ens tänka på det", muttrade Percy.

Alla jublade. Vi satte alla kurs ner mot amfiteatern, där Apollons stuga ledde allsången.

"Det är alltid kul att leda den", sa Lee och de andra från hans stuga nickade instämmande.

Vi sjöng lägersånger om gudarna och åt chokladkakor och stimmade, och det var lustigt var att det inte kändes som om någon stirrade på mig längre. Jag kände mig som hemma.

"Det var ju det jag sa", mumlade Annabeth, "lägret är ens hem."

Percy nickade, med ett mjukt leende på läpparna.

Senare på kvällen, när gnistorna som virvlade upp från lägerelden såg ut som stjärnor på himlen,

"Det låter så underbart och vacker när du beskriver det så", suckade Samantha och Percy rodnade generat.

ljöd trumpetsnäckan igen, och vi gick alla på led tillbaka till våra stugor. Jag märkte inte hur trött jag var förrän jag föll ihop på min lånade sovsäck.

"Man känner alltid så", log Jocelyn.

"Det är bara så det är på lägret."

Jag stöt fingrarna runt minotaurhornet. Jag tänkte ett ögonblick på min mamma,

Poseidon omslöt Percy i en tröstande kram.

"Jag tänkte bara på mina trevliga minnen om henne, pappa", mumlade Percy mjukt.

"Alla kan behöva en kram då och då, Percy", svarade havsguden enkelt.

men det var trevliga tankar. Jag tänkte på hennes leende, god natt-sagorna hon hade läst för mig när jag var liten och hur hon önskade att jag skulle sova gott och vakna torrt.

Sally Jackson var, nej är verkligen en mänsklig ängel, funderade Annabeth. Percy hade tur som har en sån bra förälder.

När jag slöt ögonen somnade jag genast.
Min första dag på Halvblodslägret var över.

Kamparna jublade tyst åt den meningen, som om de oroade sig för att om de jublade för högs skulle de väcka Percys bok-jag.

Luke stirrade på den sista meningen i boken, undrade hur han skulle klara sig levande här ifrån.

Jag önskar att jag hade vetat hur kort tid jag skulle få stanna i mitt nya, trivsamma hem.

Alla satte sig rakare upp och började prata i mun på varandra.

Den relativt fredliga stämning var som bortblåst och alla var panikslagna.

Åskan mullrade hotfullt och paviljongen blev så småningom tyst.

"Vad menar den där boken egentligen?!", morrade Poseidon.

"Jag har en gissning om det", svarade Keiron fundersamt. "Det är inget att oroa sig för just nu. Jag tror att ni alla drar förhastade slutsatser. Var bara lugna och vi kommer få alla svar vi behöver genom boken. Mr Poseidon, inget kan hända Percy här", tillade kentauren när havsguden inte såg det minsta lugnad ut.

"Pappa, det är okej, Keiron har rätt. Inget kommer att hända mig här", lugnade Percy.

Poseidon lutade sig tillbaka och höll i sin treudd i ett hårt grepp men var annars avslappnad igen, även om det var tvingat.

"Kan vi gå vidare?", undrade Luke och när Keiron nickade fortsatte han. "Vem vill läsa nästa kapitel?"

"Jag kan göra det..."

---

Reviews svar:

Thalia: Hejsan Thalia!

Jösses, verkar som att alla har mycket att göra så här års… jag skulle nog bli galen om något/någon uppehöll mig från att avsluta min bok och/eller fanfiction. Men tänk positivt. Du har minder väntetid om du fortfarande läser på det föregående kapitlet – gjorde det någon mening? Finner det svårt att formulera mina tanker just nu, hjärnan är snabbare än mina händer.

Jag önskar att min lärare kommer att snabba på att lära oss mer om den grekiska mytologin (även om jag är säker på att jag redan kan mer en alla andra i min klass). Han skulle gå igenom det på höstterminen men det sköts upp. Så vi har arbetat med Egypten och ska arbeta med Grekland och Romarriket. Men vi får se om vi hinner läsa någonting om det innan åttan, vi verkar bara fortsätta med att skuta upp det. Min SO lärare är faktiskt väldigt bra även om det kanske inte låter som det nu. Första dagen kom han in genom klassrummet och började prata och peka på olika årtal och fick vår uppmärksamhet direkt (det var som om vi var med i en drama film), men jag länktar ändå tills vi läser om den grekiska mytologin.

Jag tycker att du ska köra på din dröm att bli författare Thalia, även om inte alla håller med. Det är annars många författare som har ett jobb bredvid sitt författar jobb, så man måste inte skriva på heltid. Och jag håller fullständigt med dig att det inte går att sluta fantisera, det är en del av vad jag är. Jag kommer att fortsätta med att skriva, oavsett om jag tjärnar pengar på det eller inte.

Ha det bra du med Thalia