Vanligt prat

Tankar

Brev/Meddelanden/När någonting skrivs

Boktext

..."Jag kan läsa", sa Lee med en axelryckning och snappade åt sig boken från Lukes händer.

"Den här dagen blir bara konstigare och konstigare", sa Miranda allvarligt.

"Det säger du inte", mumlade Leonard Patterson, son till Apollon, och skakade sorgset på huvudet mot hans äldre bror, som om han redan var förlorad.

"Välkommen till den ljusa sidan, Lee", skrattade Sofia. "Här, ta en kaka."

"Var fick du den ifrån?", undrade Lee men tog i mot den.

"Ers nåd Hestia", kom svaret.

"Nej, ta inte i mot den!" utbrast Michael, "det är illa nog att min egen bror tänker gå över till den andra sidan! Vi har tårta här bort!" Ropade han som sista utväg.

"Får jag gå tillbaka till den andra sidan?" Frågade Lee och stirrade på tårtan.

"Nej", svarade Malcolm enkelt. "Läs bara, Lee."

Vi fångar en flagga

Ett enormt jubel steg från lägermedlemmarna. Äntligen så skulle det läsa om tävlingen!

"Tack gudarna att jag valde att läsa just det här kapitlet", flinade Lee och några såg avundsjukt på honom vilket fick hans flin att växa.

Under det följande dagarna kom jag in i en rutin som nästan kändes normal, om man inte räknade med det faktum att jag blev undervisad av satyrer, nymfer och en kentaur.

"Det är väl normalt?", Pollux fick det att låta som en fråga.

"Det är verkligen inte normalt i de dödligas värld, Pollux", sa Liljan något roat.

"Åh."

"Men det var en intressant upplevelse", log Percy.

Varje morgon undervisade jag i gammalgrekiska i presens, vilket kändes ganska konstigt.

"Det var konstigt för oss alla i början, Percy", sa Beckendorf.

"Men man vande sig rätt så snabbt", avslutade Silena.

Jag upptäckte att Annabeth haft rätt vad gällde dyslexin – gammalgrekiska var inte särskilt svårt för mig att läsa.

"Nej, men det var tråkigt att man behövde lära sig allting från gamla läroböcker", grimaserade Connor.

"Vad hade du annars tänkt dig att lära dig språket ifrån?", sa Annabeth strängt.

"Någonstans som inte påminde så mycket om skolan", svarade Hermes son.

"Det här är som en skola. Men vi måste bara lära oss att bekämpa monster också."

"Vi kunde väl bara få lägret att likna en skola mindre, snälla?"

"Det låter som en dålig idé, och det skulle inte kännas som lägret då", mumlade Katie.

Connor suckade besviket. "Okej, visst, jag ger mig."

Åtminstone inte svårare en engelska. Efter ett par dagar kunde jag traggla mig igenom några av Homeros rader utan allt för stora problem.

"Du hade tur, jag fick bara huvudvärk av att läsa det", muttrade Riley.

"Jag somnade alltid", tillade Jefferson.

"Ingen är förvånad över det", sa Samantha med ett leende.

"Jag kan inte förstå hur ni kan tycka att det är jobbigt att läsa Iliaden och Odysséen", mumlade Malcolm och skakade på huvudet. "De är ju riktigt intressanta."

"Jag tror att du och dina syskon är de enda som faktiskt tycker så", sa Travis till instämmande nickningar från de andra kamparna.

Under resten av dagen ägnade jag åt olika utomhusaktiviteter enligt ett rullande schema, för att vi skulle hitta något som jag var bra på.

"Du är bra på många saker, Percy", påpekade Jake.

"Jag menade att hitta något som jag är speciellt bra på", sa Percy. "Någonting som skulle kunna avgöra vilken gud som var min odödliga förälder."

"Allting skulle bli mycket lättare för oss om gudarna bara erkände sina barn", muttrade Ethan.

"Men livet är inte lätt", sa Chris mellan sammanbitna tänder för att inte säga någonting han skulle ångra senare.

Samtidigt så gav Luke Ethan en varnande blick, som om han försökte säga: "Inte nu. Inte med de här."

Ethan nickade, men han såg inte glad ut.

Lee läste vidare, frånvarande undrade vad det där utbytet hade betytt.

Keiron försökte att lära mig bågskytte,

"Åh, nej", stönade Will, "ödena ska veta att det inte är någon mening med att försöka, det var redan ett förlorat vad."

"Jag är rätt så usel på bågskytt, va?", sa Percy.

"Det är en underdrift", mumlade Michael.

"Percy, skulle inte du berätta vad det var som hände egentligen den där gången när det nu var?", undrade Katie.

"Det var en riktigt snörrig mening", mumlade Travis.

"Jo, jag lovade det antar jag", suckade Percy och ignorerade Travis avbrytande för enkelhetens skull. "Men det kanske kommer nu."

"Läs vidare Lee", beordrade Liljan snabbt. Om det var någonting som hon hade lärt sig genom den här boken så var det att det alltid hände någonting oväntat och uppriktigt sagt roande, i alla fall när man såg tillbaka, med Percy.

men vi upptäckte ganska fort att jag inte kunde hantera pil och båge.

Apollons barn såg försiktigt på boken, de hade en dålig känsla om det här.

Han klagade inte, inte ens när han var tvungen att reda ut en förflugen pil ur svansen.

De paviljongen brast i skratt.

"Du är till och med värre än Poseidon", flinade Apollon över allt oväsen.

"Den enda av Poseidon barn som hade en skicklighet i bågskytt var nog Orion", funderade Hermes noga med att Artemis inte skulle höra honom.

Solgudens barn såg där i mot inte roade ut.

"Percy borde förbjudas från att någonsin, någonsin, hålla i en pil och båge", rös Will.

"Någonting säger mig att skjuta Keiron inte var det värsta som Percy har gjort", sa Annabeth vetande och Percy blängde på henne.

"Förrädare", väste han och Athenas dotter såg oskyldigt på honom.

"Jag har ingen aning om vad du menar, du sa aldrig att jag inte fick berätta", påminde Annabeth Percy om.

"Inte berätta vad då?", frågade Silena.

"Det var bara så…"

"Annabeth", avbröt Percy och såg något generad ut.

"Åh, kanske så vill du berätta det själv, Percy."

"Du är ond Annabeth."

"Jag gör mitt bästa", log dottern till Athena.

"Kan ni inte bara berätta nu då", stönade Miranda.

"Ja, ja, jag ska berätta", muttrade Percy. "Okej, dagen efter att jag hade råkat skjuta Keiron så ville jag prova igen…"

"Inget gott skulle kunna komma ur det", mumlade Leonard.

"… och jag skulle precis skjuta när det kom en grizzlybjörn utrusande mellan träden rakt mot mig, och tja, min pil kan ha flugit något snett…"

"Var hamnade den?", undrade Jake.

"Den hamnade i mr D:s drink", erkände Percy.

"Åh nej", mumlade Katie oroligt.

"Vad jag tycker är roade är att ni är mer oroade över att pilen hamnade i mr D:s dricka än att en stor björn var lös på lägret", fnös Malcolm.

"Ja, hur kom den ens in?", funderade Riley.

Bröderna Stoll började helt plötsligt att vissla oskyldigt.

"Ni två! Ni släppte lös en farlig björn mitt i ett läger med barn!", utbrast Katie argt.

"Det var inte meningen, och miss Candystyle skulle inte ens skada en fluga", försäkrade Connor snabbt.

"Det spelar ingen roll! Det var mycket oansvarigt av er och… vänta, döpte ni en grizzlybjörn till miss Candystyle?", ifrågasatte Katie förvånat.

"Hon var tvungen att ha något namn, eller hur?", påpekade Travis som om det vore uppenbart.

Katie stönade högt. "Jag ger upp", förkunnade hon och slängde sig bakåt i soffan med slutna ögon.

"Jag tror att ni bröt henne", viskade Michael.

Miranda petade på hennes systers arm. "Nä, hon överlever. Men fortsätt berätta nu, jag vill komma vidare med boken helst idag."

"Visst, visst, så efter att jag hade råkat skjuta pilen i mer D:s dricka så stormade han självklart genast mot mig…"

"Och vi andra som var där", mumlade Will.

"… han började skrika på oss och hotade med att förvandla oss till kanariefåglar…"

"Vilket han gjorde med vissa av oss, vi förvandlades inte tillbaka på två dagar", sa Michael högt.

Vissa gudar såg missnöjt på Dionysos men sa inget.

Dionysos själv såg ointresserad ut. Han skulle bara vara kvar här med snorvalparna i sjuttionio år, trehundrafyrtiofyra dagar, två timmar, elva minuter och femtiosex… femtiofem... femtiofyra sekunder till. Vinguden kunde inte vänta på den dagen när han var fri från det här förhatliga jobbet. Och äntligen, äntligen kunde återförenas med sitt älskade vin.

"… och mr D märkte inte att grizzlybjörnen hade smugit fram bakom honom…"

"Det är miss Candystyle, om jag får be", insköt Connor förnärmat.

"Okej då, miss Candystyle smög sig fram bakom mr D… nöjd nu Connor", undrade Percy med ett höjt ögonbryn och Hermes son nickade. "Men i alla fall så var vi som var där självklart chockade och stirrade på miss Candystyle och när mr D vände sig om så rusande björnen fram och det blev kaos. Lägermedlemmar rusade fram och tillbaka och…"

"Och vad då?", utbrast Jake frustrerat. "Varför slutade du att berätta?"

"Jag tycker bara att det är konstigt att ingen av er minns det där", svarade Percy med rynkad panna.

"Det beror på att de helt enkelt har super dålig timing och tyvärr var vi det enda som var där", förklarade Will och pekade på sig själv och sina syskon.

"Jag tycker att jag hade än viss tur att det inte var några fler där", mumlade Percy innan han fortsatte med högre röst, "men efter det så råkade någon i paniken välta omkull en flaska där vi senare upptäckte att det stod: 'Farligt, använd inte i närheten av vatten'."

"Och givetvis så hamnade den i vattnet", avslutade Annabeth med ett leende.

"Det var den som gjorde att vår stuga blev fullständigt dränkt i såpbubblor", utropade Katie och satte sig upp.

"Jag undrade vara den flaskan hade tagit vägen", mumlade Travis för sig själv, men oturligt nog hörde Katie honom.

"Det var ditt och Connors fel! Vet ni att det tog sju timmar att få bort allt igen?! Jag ska döda er båda två för det!" Katie hade sakta rest sig upp och stirrade vilt på bröderna Stoll som nu också hade rest sig upp och såg på henne i skräck.

"Jag föreslår att ni båda springer", sa Hermes klokt till sina söner.

De nickade innan de rusade ut från paviljongen med Katie hett på hälarna.

"Spring Travis!"

"Jag springer Connor!"

"Vänta tills jag får tag i er bara…!"

"Du Percy, varför var du med Apollon killarna när du skulle ha lektioner med Hermes stuga?", frågade Sofia i tystnaden som följde.

"Jag hade en ledig period och valde att prova på bågskytt igen, någonting som jag nu i efter hand ångrar", svarade Percy med en grimas.

"Så du fick alltså Demeters stuga full av såpbubblor och några av kamparna förvandlades till kanariefåglar bara genom att du provade på bågskytt,", sammanfattade Silena. "Jag tror att du har den värsta oturen någonsin Percy."

"Jag håller fullständigt med dig", instämde Percy, "men om det inte var för den där björnen skulle inget av det ha hänt."

"Nej", sa Will och skakade på huvudet, "jag är säker på att du hade skapat nåt typ av kaos, med eller utan en björn."

Plötsligt hördes det ett skrik utanför tätt följt av en massa buller och oljud.

Snart syntes Katie från paviljongen med Travis och Connor bakom sig. Travis hade en blåtira och Connor haltade lätt. Katie själv såg belåten ut.

"Du slog dem", utbrast Riley chockat, hon hade inte trott att dottern till Demeter hade det i sig.

Katie rynkade på pannan. "Nej", svarade hon och fick ta i mot massor av frågande blickar. "Det var deras eget fel."

"Vem i deras rätta sinnen bestämmer sig för att ställa en vagn med en massa tunga lådor här utanför", gnällde Connor och sjönk ner på sin plats igen.

Några fnös av skratt.

"Åh, skratta ni bara, men ni kommer få igen", hotade Travis och de som hade skrattat tystnade snabbt.

"Hörni", undrade Castor plötsligt, "var tog den där björnen vägen egentligen?"

"Eh, jo det är så att eh, vi tappade liksom bort henne", sa Connor fåraktigt.

"Ni tappade bort en hel grizzlybjörn", mumlade Malcolm chockat.

"Ni två är under ansvar att hitta björnen", sa Keiron skarp. Om det var något som han inte tolererade på lägret var det när andra satte sig eller någon annan i fara.

Travis och Connor nickade bara, de visste att de hade förtjänat det den här gången.

"Så", sa Lee torrt, "kan jag läsa vidare, eller kommer ni att starta en till jätte diskussion?"

"Du kan läsa vidare", svarade Silena med en road glimt i hennes ögon.

Löpning? Inte det heller.

"Det är egentligen bara Hermes barn som är bra på löpning", mumlade Michael för sig själv.

"Och skogsnymferna", tillade Samantha. "De är alla löjligt snabba."

"Bra", suckade Percy lättat, "så det är inte bara jag som tycker det."

Jag kom långt efter de skogsnymfer som tränade mig. De sa åt mig att det inte vara ledsen för det.

"Det var snällt sagt", mumlade Hestia med ett leende.

De var sedan århundraden vana att springa ifrån kärlekskranka gudar.

"Det stämmer", muttrade Hera missnöjt.

"Skogsnymfer är heta", sa Apollon och blinkade med ena ögat åt nymferna i paviljongen som fnittrade.

"Broder…", sa Artemis varnande.

"Jag har inte gjort nåt", sa solguden snabbt och höll upp händerna.

Artemis skakade bara på huvudet åt sin hopplösa lillebror.

Men det kändes ändå lite förödmjukande att vara långsammare än ett träd.

"Så kändes det för oss alla, eller åtminstone vi som inte har supersnabbhet som superkraft" flinade Lee och avbröt sig själv.

"Om Percy kan styra vatten så borde vi också ha någon superkraft", kontrade Connor glatt.

En av skogsnymferna rynkade pannan. "Vi har faktiskt känslor, vet du", sa hon och såg på Percy, "det är inget fel att vara långsammare än oss. Man kan inte bara anta att eftersom vi är trädd så springer vi långsamt."

"Det är ingen idé Ene", sa Grover och tog till orda med en lätt rodnad när han talade till nymfen, "Percy lär sig aldrig."

"Hallå!", protesterade havsgudens son. "Jag lär mig visst av mina misstag!"

"Det har inte märkt hittills", sa Annabeth och lade sig i.

"Är det alla mot Percy dagen idag, eller?", klagade Percy.

"Jag retades bara med dig, Sjögräshjärna", sa Annabeth lätt.

Percy skakade på huvudet åt henne och undertryckte ett leende.

Och brottning - inte att tänka på. Varenda gång jag ställde mig på mattan blev jag pulvriserad av Clarisse.

Clarisse och Percy gjorde grimaser åt varandra och Annabeth muttrade någonting för sig själv när hon såg dem.

"Du ska få mycket mer stryk än så här, skitunge", brukade hon mumla i örat på mig.

"Och vem fick stryk i slutet, hum?", flinade Percy med ett höjt ögonbryn. Han skulle inte ha agerat så mot någon annan men Clarisse gick verkligen på hans nerver…

Ares dotter morrade bara irriterat och blängde på havsgudens son.

"Är det bara jag som känner att jag har missat nåt?", undrade Jocelyn.

"Nix, det är inte bara du", svarade Miranda. "Förhoppningsvis kommer böckerna rätta ut alla frågetecken."

"Det vore ganska meningslöst annars", nickade Michael.

Det enda jag verkligen var bra på var kanotpaddling,

"Du är en bra människa, Percy", påpekade Liljan lojalt.

Percy log mot henne, även om han inte tyckte att det stämde så väl. Om han hade varit en bättre människa kanske han hade kunnat rädda sin mamma från första början. Hon hade inte behövt vara gift med en idiot som Stinkande Gabe om det inte vore för honom själv och hans pappa, Poseidon, skulle säkert tycka att allt vore mycket lättare om han inte fanns. Percy kom ihåg sitt samtal med Grover, när satyren hade berättat om eden de tre stora hade gjort… om han inte hade blivit född från första början hade de alla glatt kunnat gå vidare med livet i stället för att sitta här och läsa ett gäng böcker om hans eländiga liv.

"Är du okej, Percy?", frågade Poseidon som till slut hade märkt hans sons grubblande uttryck.

Percy klistrade snabbt på ett falskt leende. "Jo då, allt är okej."

Poseidon gav honom en tvivlande blick med sa ingenting mer om den saken. Percy skulle säker säga till om det var någonting, eller hur?

och det var inte den sorts heroiska färdighet som folk förväntade sig av en grabb som besegrat minotauren.

"Kanske inte", erkände Sunshine Davies, dotter till Apollon. "Men du vinner alltid när någon tävlar mot dig i kanotpaddling, och det är alltid något."

Percy fnös. "Jag antar det. Men jag är inte bra på något annat", hävdade han.

"Du var bra på svärdfäktning", sa Connor. "Du lyckades slå Luke!"

"Men det var bara en gång", mumlade Percy.

"En gång är ingen gång", sa Will frånvarande innan Sunshine armbågade honom i revbenet. "Ohp! Det gjorde ont!"

Hans syster blängde på honom och Will tänkte tillbaka på vad han sagt. "Åh! Eh, Percy jag menade det verkligen inte så. Det ordspråket bara dök upp i mitt huvud. Det måste inte gälla dig!", försäkrade Will snabbt.

"Jag tror inte att det gör det", sa Annabeth, "eller har alla glömt bort vad som hände i fånga flaggan?"

Percy började le. "Det är sant, jag var rätt så häftig där. Eller åtminstone när man tänker tillbaka."

"Du förväntar dig väl inte att jag kommer att börja lovorda dig va?", frågade Annabeth med höjda ögonbryn.

"Nej, inte ett dugg", sa Percy snabbt.

"Bra."

"Vad hände i fånga flaggan?", frågade Jefferson förvirrat.

"Vet du inte det?", frågade Annabeth förvånat.

"Det gick nåt rykte om att Percy lyckades slå några Ares typer, men det är väl bara rykten, eller hur?"

"Du får se", sa Annabeth bara.

Jag visste att de äldre lägermedlemmarna och vägledarna höll ögonen på mig och försökte avgöra vem min pappa var, men det var inte lätt.

"Ingen hade väntat sig att du var son till havsguden, det har inte varit ett barn till Poseidon här någonsin tidigare. Du är den första", berättade Beckendorf.

"Ja, det var verkligen en chock för oss alla när Perseus dök upp", muttrade Zeus och blängde på Poseidon som helt enkelt valde att ignorera sin bror.

Jag var inte lika stark som Ares ungar

"Det beror på att de är beroende att bygga upp deras muskler och bevisa att de är de starkaste", muttrade Katie mörkt.

"Som Ares då", mumlade Persefone till sin lillasyster som log mot gudinnan i genmäld.

"Han kommer aldrig att bli så stark som ett av mina barn", förkunnade Ares självsäkert som inte hade hört ett ord av vad de två döttrarna till Demeter hade sagt.

och inte lika skicklig på bågskytte som Apollons.

"Åter igen", sa Hermes, "det är nästan ingen från havet som är bra på bågskytt."

"Det är högst ovanligt", erkände Poseidon och tänkte på hans egna relativt små talanger inom den sporten.

"Så jag kan bara skylla på mina gener om bågskytt någonsin får mig i trubbel?", undrade Percy med ett fräckt leende.

"Du kan ju försöka", suckade Poseidon med det ryckte nästan omärkligt i hans läppar när han svarade sin son.

"Jag skulle säga att jägarna är minst lika bra som ett av min brors barn", sa Artemis och tänkte på flickorna i sin jakt.

"Vänta, finns det fortfarande jägare av Artemis kvar?", utbrast Percy förvånat.

Gudinnan av jakten såg förolämpad ut. "Givetvis finns den kvar, pojk."

"Syrran, jag håller knappast med om att dina jägare är lik bra som mina barn i bågskytt, jag är trots allt gud för det", insköt Apollon.

"Mina jägare har inte förlorat en match i fånga flaggan i årtionden nu", påpekade Artemis.

"Det kan alltid vända", sa Apollon.

"Du får inte fuska", sa Artemis snabbt.

"Vem har sagt att han kommer att fuska?", undrade Hermes. "Det finns många andra möjligheter."

"Det han sa", flinade Apollon och fick Artemis att sucka uppgivet.

Jag hade inte Hefaistos smideskicklighet eller - gudarna förbjude - Dionysos inflytande på vinplantor.

"Den känslan är ömsesidig Johnsson", sa Dionysos.

"Tack gudarna för att det", muttrade Percy.

Luke sa att jag kanske var ett av Hermes barn, ett slags tusenkonstnär som inte var mästare på något särskilt.

"Du liknar inte ett barn av Hermes", sa Miranda och såg på Percy med genomträngande ögon som fick honom att skruva på sig obehagligt.

"Och vi sa förut att de är riktigt bra på att springa snabbt", tillade Malcolm. "De har antagligen de snabbaste reflexerna av oss också."

"Varför tror du det?", undrade Jocelyn förvånat.

"Mr Hermes är gud över tjuvar och om man är en bra tjuv så antar jag att det är nödvändigt att man har hyfsat bra reflexer", svarade Athenas son och Jocelyn nickade eftertänksamt.

Fast jag fick en känsla av att han bara försökte muntra upp mig. Han visste egentligen inte heller vad han skulle tro om mig.

"Som sagt, det var nästan omöjligt att gissa", sa Lee.

"Vi satsade på vem som skulle kunna vara din pappa, men ingen hade rätt tyvärr", informerade Connor.

"Ni gjorde vad!", utbrast Chris.

"Men eftersom ingen hade rätt bestämde vi att alla kunde behålla sina pengar", sa Travis snabbt.

"Varför visste inte jag om det?", frågade Percy.

Travis såg på Connor. "Jag trodde att du hade sagt det till honom."

"Nej", protesterade Connor, "jag trodde att du hade sagt det till honom."

"Det kvittar vem som skulle ha sagt det eller inte, det som är gjort är gjort", avbröt Percy innan ett stort argument hann bryta ut.

Trots det gillade jag lägret. Jag vande mig vid morgondimman över stranden, doften från jordgubbsodlingarna i eftermiddagshettan och till och med de kusliga ljuden från monstren i skogen om nätterna.

"Det låter så vacker när du beskriver det så", suckade Sofia med ett leende.

"Eh, tack antar jag", svarade Percy med en rodnad. "Men jag ger knappast lägret en rättvis beskrivning, den är så mycket mer i verkligheten."

"Du gjorde det bra för att vara en son till Poseidon", yttrade Annabeth.

Percy himlade med ögonen. "Om två döttrar till Athena tycker så behöver jag nog inte ge upp min dröm att bli en världsberömd författare", sa han med en sarkastisk underton.

"Tja, när vi har läst ut de här böckerna så borde det fungera att sälja dem till de dödliga", funderade Travis. "De kommer inte förstå att det faktiskt är på riktigt och inte bara påhittat."

"Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag kommer inte tillåta att någon säljer de här böckerna i de dödligas värld", sa Percy bestämt.

Travis suckade. "Och just när jag trodde att du hade gått över till vår sida."

"Det är bara att ge upp. Percy hänger för mycket med Annabeth för att någonsin byta sida", sa Connor tröstande.

"Men han var så ung", beklagade Travis.

Lee harklade sig. "Jag menar inte att avbryta er konversion, men kan jag läsa vidare?"

"Gör du det", sa Connor och gav en näsduk till sin bror som låssades snyta sig i den.

Lee skakade på huvudet åt bröderna innan han läste nästa stycke.

Jag åt middag med stuga elva, offrade en del av måltiden i offerelden och försökte känna något slags samhörighet med min riktiga pappa. Men inget hände.

"Jag lyssnade faktiskt, men på grund av lagen så fick jag inte kontakta dig på något sätt", sa Poseidon ångerfullt.

"Återigen, vilken lag?", undrade Percy.

"Den lag som säger att vi inte får kontakta våra barn direkt, bara indirekt", svarade Poseidon till slut.

"Det är dumt", sa Percy rakt på sak och de andra halvbloden såg nervösa ut. Man pratade helt enkelt inte med en gud så där som Percy gjorde, det var ett mirakel att han inte hade sprängts i bitar ännu.

"Jag erkänner att det kanske inte var det bästa beslut vi har tagit", sa havsguden undvikande.

"Jag tycker att det var på tiden att vi gjorde något åt det", sa Hera silkeslent.

"Självklart tycker du det, du är gudinnan av äktenskap", muttrade Hermes.

"Du ska veta att det är ett tufft jobb när alla i den här familjen är fast beslutna att fuska på varandra!"

"Som jag sa förut: jag är inte gift", påpekade budbäraren.

"Men är det inte rätt så svårt att vara gifta med varandra i 3000 år?", frågade Percy, "varför kan ni inte skilja er helt enkelt?"

"Det är någonting som de dödliga har hittat på under de senaste århundradena", sa Hera förbannat. "Det fanns inte på min tid."

"Ni kan ju anpassa er", påminde Percy.

"Percy, det är nog bäst att vi går vidare", avbröt Poseidon och såg försiktigt på sin syster som stirrade stint på sin son. Det är inte bra att vara en fiende till henne. Inte alls. Någon som kanske har hört Herakles berättelse?

Jag fick bara den där varma känslan jag alltid fick, och mindes hans leende.

Poseidon log sorgset. Han önskade, trots att det var själviskt och skulle utgöra en fara för Percy, att hans son skulle minnas honom mer än vad han redan gjorde. Havsguden skulle en gång ha offrat världen för Sally och senare Percy. Han skulle fortfarande göra det. Om det bara inte vore för den irriterande lagen…

Jag började förstå Luke bitterhet, varför han verkade vara förbittrad på sin far Hermes.

Hermes kände hur skulden bokstavligen höll på att äta upp honom inne från och ut. Han ville vara där för Luke, men på grund av profetian och lagen var det omöjligt. De här böckerna måste hjälpa honom. Det här var hans sista chans.

Visst, gudar hade kanske viktiga saker att göra.

"Det har vi", muttrade Zeus. "Väldigt viktiga saker att göra."

"Som att skapa krig alltså", sa Luke tyst, noga med att ingen skulle höra honom.

Men kunde de inte komma på besök då och då, eller dundra med åska, eller något?

"Det är bara en gud som dundrar med åskan", påpekade Artemis.

"Eller om man svär nåt på Styx", tillade Apollon som inte ville vara sämre än sin syster.

Dionysos kunde få cola light att dyka upp ur tomma luften. Varför kunde inte min pappa, vem han nu än var, få en telefon att dyk upp?

"Kan inte ni faktiskt göra det?", undrade Jocelyn. "Då talar ni inte med oss indirekt eller hur?"

"Vi ska undersöka den möjligheten, flicka", sa Zeus bara.

"Ni undersöker mycket, men är det något som faktiskt händer?", muttrade Percy.

"Vi skriver upp det", viskade Malcolm till havsgudens son som nickade tillbaka.

På torsdag eftermiddagen, tre dagar efter det att jag kommit till lägret, fick jag min först lektion i svärdfäktning.

De i paviljongen piggnade till, det dystra verkade vara över nu.

"Det här kommer att bli intressant", mumlade Annabeth som hört från Luke vad som hade hänt.

Alla från stuga elva samlades på den stora, cirkelrunda arenan, där Luke kulle vara vår instruktör.
Vi började med grundläggande stötar och hugg, mot halmgubbar i grekiska rustningar.

Jag gjorde hyfsat ifrån mig. Jag förstod i alla fall vad det var jag kulle göra och mina reflexer var bra.

Malcolm himlade med ögonen. "Du är son till en gud, Percy. De har varit med i åtskilliga strider och gudarnas reflexer har sedan överförts till deras barn."

"Jag visste inte det", sa Percy. "Ingen har sagt det till mig."

"Det var konstigt", mumlade Malcolm med rynkad panna. "Nån borde ha sagt nåt."

Percy ryckte bara på axlarna. "Ni kanske glömde."

"Kanske det", sa Malcolm bara.

"Ens stridsfärdigheter beror ju också på sin egen skicklighet, även om det brukar påverkas av vem sin odödliga förälder är", tillade Riley efter en stund fundersam tystnad.

Problemet var att jag inte hittade något svärd som kändes rätt i händerna. Antingen var de för tunga eller för lätta, eller så var de för långa.

"Har du fortfarande inte hittat något svärd som passar?", frågade Miranda och Percy skakade på huvudet som svar.

Poseidon såg frågande på Keiron. "Har du inte gett det till honom?"

"Nej, inte ännu", svarade kentauren. "Jag hade helt glömt bort det."

"Gett mig vad?", undrade Percy.

"Jag tror att du redan är bekant med Anaklusmos", sa Poseidon fundersamt.

"Tidvattenvåg", översatte Percy förvånat. "Varför skulle jag vara bekant med det vad det nu är?"

"Svärdet som du förintade din mattelärare med", sa Travis plötsligt. "Vad?", undrade han när han såg alla blickar. "Jag kan vara smart vet ni."

Poseidon nickade. "Jag antar att Keiron inte har hunnit ge dig den ännu, med tanken på att du bara blev erkänd igår."

"Du kan få svärdet i nästa paus", sa Keiron. "Gudarna vet att det är på tiden att du får ett ordentligt vapen."

Luke gjorde sitt bästa för att hitta ett som skulle passa mig, men han höll med om att inget av övnings svärden verkade vara det rätta för mig.

"De svärden är inte gjorda för folk från havet", mumlade Poseidon.

"Räknas jag till havet?", frågade Percy med en tveksam blick.

Poseidon såg förvånat på sin yngsta halvblods son. "Givetvis räknas du till havet. Du är ju min son."

Vi fortsatte med att duellera i par. Luke kungjorde att han skulle bli min motståndare, eftersom det här var första gången för mig.

"Lycka till", sa en av lägermedlemmarna till mig. "Luke är den bäste svärdfäktaren på trehundra år."

Hermes såg stolt ut över det.

"Han kanske tar det försiktigt med mig", sa jag.

De från Hermes stuga brast i skratt.

"Väldigt roligt Percy", skrattade Connor, "jag trodde nästan på dig ett tag."

"Connor, jag tror att Percy menade allvar", sa Chris milt.

Connor såg förvånad ut. "M-men Luke är den sista person som skulle ta det försiktigt med en. Hur kunde Percy inte veta det?"

"Det kanske var för att jag var ny", sa nämnda person torrt.

"Just det", sa Hermes son fåraktigt.

Lägermedlemmen fnös.

"Vem var det som pratade med dig Percy?", frågade Liljan nyfiket.

"Det var faktiskt Chris", svarade Percy.

"Hycklare", mumlade Connor till sin halvbror som bara log oskyldigt. "Du tyckte precis som jag."

Luke visade mig blockeringar och pareringar och stötar på det tuffa sättet. För varje utfall fick jag ytterligare några småsår och bulor.

Poseidon fick kämpa för att inte blänga på Hermes son igen. Det var totalt onödigt att skada sin son så mycket när de endast tränade!

Percy som snabbt lade märkte sin pappas inre dilemma, försökte le lugnade.

"Håll garden uppe, Percy", sa han och drämde sedan till mig över bröstkorgen med
bredsidan av svärdet.

"Det kan göra rätt så ont", sa Travis frånvarande när han tänkte på de gånger de hänt honom själv.

"Nej, inte så högt upp!" SMACK! "Utfall!" SMACK! "Tillbaka!" SMACK!

"Wow, när du tränar dem tränar du verkligen hårt", sa Lee storögt.

"Om det varit en riktigt strid så skulle många redan varit döda", svarade Luke enkelt, "jag försöker bara att träna dem att hålla sin gard så länge som möjligt."

"När jag tänker efter kan du kanske träna oss som du vill", sa Connor hastigt, han gillade inte tanken på att han eller Travis kunde dö om det inte var bra nog i strid. Visst, det var en del av verkligheten för ett halvblod men det betyder inte att han måste gilla det.

När han sa att det var dags att ta en paus dröp jag av svett. Alla samlades runt kylväskan med läskedrycker.

Luke hällde is över huvudet, vilket verkade vara en så bra ide att jag gjorde samma sak.

"Det är bra", sa Poseidon bestämt. "Det kommer att hjälpa dig att återfå dina krafter."

Vattnet hjälpte ju mig i fånga flaggan, jag skulle kunna använda mot Clarisse vid ett senare tillfälle om det skulle behövas, tänkte Percy fundersamt efter att ha nickat mot sin pappa.

Jag kände mig genast bättre. Kraften vällde tillbaka i armarna. Svärdet kändes inte så otympligt.

Var det därför… tänkte Luke för sig själv. Jag skulle kanske kunna vända det till min fördel nu när jag vet orsaken.

"Okej, ställ er i cirkel allihop!" beordrade Luke. "Om Percy inte har nåt emot det, skulle jag vilja demonstrera något på honom.

Lysande, tänkte jag.Nu ska alla få se på när Percy åker på pisk.

"Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig", suckade Percy dramatiskt.

"Vad? Vad hände?", frågade Poseidon genast.

"Inget allt för skadligt mr Poseidon", svarade Chris med ett torrt tonfall.

Poseidon såg fortfarande på sin son i hopp på en förklaring men suckade när han insåg att inget skulle komma och han skulle bli tvungen att vänta på bokens förklaring i stället.

Hermeskillarna samlades runt oss. De undertryckte leenden, som om de hade varit i mina skor själva och knappt kunde bärga sig innan de fick se Luke använda mig som sandsäck.

"Något sånt ja", flinade Connor.

Percy skakade bara på huvudet åt sin vän. "Jag anade det med tanken på era djävulska leenden."

"Vad är det med folk att hela tiden jämföra oss med djävulen?", undrade Travis.

"Borde inte djävulen tekniskt sett vara mr Hades?" funderade Will och fick effektivt alla att se mot guden för underjorden som inte hade sagt nåt på ett bra tag.

"Vi är inte precis lika", muttrade Travis och kände hur han ryste till när han såg på guden som i själva verket bara himlade med ögonen åt alla.

Han talade om för allihop att han skulle demonstrera avväpningsteknik - ett sätt att med sitt eget svärd vrida fiendens vapen ur handen på honom.

"Det är riktigt svårt", mumlade Michael och alla halvblod förutom de från Hermes stuga nickade instämmande.

"Det såg inte så svårt ut för Percy den första gången", sa Jocelyn tyst, en aning förväntansfullt på vad allas reaktioner skulle bli.

"Det här är svårt", sa han med eftertryck. "Jag har själv råkat ut för det. Ingen skrattar åt Percy nu. De flesta svärdfäktare får träna i åratal för att klara av det."

De från Hermes stuga delade blickar, vilket inte gick obemärkt för flera av deras kamrater och några av gudarna.

Han demonstrerade och självklart tappade jag svärdet, som skramlande föll till marken.

Athena sjönk ihop på sin plats. Hon hade på något sätt förväntat sig att nåt mer skulle hända.

"Någon annan som har en konstig känsla av det här?", frågade Artemis lågmält och hennes bror hummade vetande vilket fick gudinnan att se irriterat på honom. Kunde han för en gång skull inte bara kunna berätta vad som skulle hända?!

"Jag skulle berätta syrran, men vad är det roliga i det?", sa Apollon flinande.

"Nu i normalfart", sa han när jag plockade upp mitt vapen. "Vi övningsfäktar tills en av oss klarar det. Beredd, Percy?"

Lägermedlemmarna och gudarna såg med illa dold nyfikenhet på boken, de undrade alla hur Percy kommer att klara av att duellera mot Luke, en av de bästa fäktarna lägret någonsin haft.

På sätt lyckades jag hindra honom från att lomma åt mitt fäste. Mina sinnen vidgades. Jag såg
hans attacker i förväg. Jag parerade. Jag tog ett steg framåt och gjorde ett eget utfall.

"Det är bra Percy", sa Katie uppmuntrande. "Du har en ärlig chans."

"Han kommer aldrig att kunna slå Luke", yttrade Clarisse samtidigt. "Han är en alldeles för stor mes för det."

"Hörde du inte vad Lee precis läste?", utbrast Samantha misstroget. "För mig låter det som om Percy med lite träning skulle kunna bli ett riktigt proffs på fäktning. 'Vidgade sinnen' 'såg hans attacker i förväg'", citerade dottern till Afrodite.

"Det låter inte som en mes för mig", instämde Marlie.

Clarisse försökte tänka ut ett sätt att ta sig ur det här utan att göra bort sig fullständigt.

"Och låt oss inte glömma hur din stuga blev totalt pulveriserad av Percy", avslutade Annabeth sockersöt, glad att hon kunde ge tillbaka på den äldre flickan för hur många gånger dottern till Ares vissa dagar hade gjort hennes liv i lägret eländigt minst sagt.

Clarisse mumlade bara nåt osammanhängande efter det och ingen kunde höra de exakta orden.

"Go girls", jublade bröderna Stoll och tjejerna i paviljongen såg roat på dem.

Luke parerade med lätthet, men jag såg hans min.

"Vad för min?", undrade Quinton.

"Den min som han har när han är på dåligt humör på morgonen så klart", sa Connor som om det skulle ha varit uppenbart.

"Det tvivlar jag stark på", sa Ares son och himlade med ögonen.

Hans ögon smalnade och han började ansätta sig med ännu större kraft.

"Och du lyckas fortfarande hålla din gard uppe? Otroligt", mumlade Will och skakade på sitt huvud så att hans blonda hår flög i alla möjliga riktningar.

Svärdet blev tungt i min hand. Balansen stämde inte. Jag visste att det bara var en fråga om sekunder innan Luke skulle vinna över mig, så jag tänkte. Äh, vad tusan!

De i paviljongen såg i en spänd spänning på boken, det var alldeles knäpp tyst i paviljongen. Det var inte den typen av tystnad som var efter att en kamrat hade fallit eller något sånt, utan det var mer en tystnad där alla var koncentrerade på bollen i en fotbollsmatch eller det avgörande slaget i boken. Det var en bra tystnad för en gångs skull.

Jag försökte med avväpningsmanövern.

"Kom igen Percy", mumlade Annabeth, nästan omedvetet. "Du klarat det."

"Vem pratar du med?", undrade Grover och hon såg upp och märkte att både satyrer och Percy såg på henne häpet.

Annabeth rodnade något. "Det var inget. Strunta i det."

Mitt svärd träffade basen på Lukes klinga och jag vred runt och lade hela min tyngd bakom en stöt nedåt.

Folket i paviljongen såg storögda på boken, de kunde knappt tro det de hörde, trots att bevisen hade varit framför dem.

Klang.

"Och där var det som jag hade missat", muttrade Artemis och Athena nickade instämde med sin kollega gudinna.

"Inte en snöbolls chans i Tartaros!", utropade Riley förbluffat.

"Jag vet inte hur jag gjorde det", sa Percy osäkert. "Det bara blev så."

"Det var antagligen vattnets hjälp", sa Poseidon och Percy nickade, han hade tänkt likadant.

"Det är fortfarande imponerande", sa Michael.

Lukes svärd föll skramlande till marken. Spetsen på mitt befann sig en centimeter från hans oskyddade bröstkorg.
De andra lägermedlemmarna tystnade.

"Det är klart att vi tystnade", utbrast Ethan. "Du slog just den bästa svärdfäktaren vi haft!"

"Du fick det att se så enkelt ut Percy", tillade Jocelyn.

"Det var inte med mening", svarade Percy.

"Oavsett om det var din mening eller inte, du gjorde det in i min fars bevingade skor bra", skrattade Travis muntert.

"Jag trodde att vi hade döpt om det till bevingade fötter", sa Connor i en teaterviskning.

"Åh, just det. Låt mig formulera om mig: du gjorde det in i min fars bevingade fötter bra", rättade Travis sig.

Hermes log bara mot sina söner och deras upptåg.

Jag sänkte svärdet. ''Oj. Förlåt."

"Du bad om ursäkt för det?!", sa Sunshine skeptiskt.

Percy ryckte på axlarna. "Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra där, och att be om ursäkt var det första som kom till mitt sinne då.

För ett ögonblick var Luke alldeles för förbluffad för att få fram ett ord.

"Det var vi också kan jag bara säga", avbröt Jocelyn Lee i hans läsning.

"Förlåt?" Hans ärrade ansikte sprack upp i ett leende. "Vid gudarna, Percy, varför ber du om förlåtelse? Visa mig det där igen!"

"Kommer det fortfarande fungera?", undrade Silena. "Har vattnets effekt hunnit avklinga, så att säga?"

"Du får se", sa Percy bara.

"Teknist sett så kan hon inte se det, endast höra om det", rättade Grover och Percy knuffade lekfullt till honom.

"G-man, du vet att jag menade det som du sa."

Jag ville inte. Det korta utbrottet av manisk energi var som bortblåst. Men Luke envisades.
Den här gången var det ingen match.

"Det måste definitivt ha med vattnet att gör, eller hur?", mumlade Annabeth fundersamt.

I samma ögon blick som våra svärd nuddade vid varandra, träffade Luke mitt fäste och mitt vapen gled iväg över marken.

"Se!", utbrast Clarisse triumferande. "Jag sa ju att han inte var någon riktig match."

"Egentligen så kallade du mig en mes, du sa aldrig att jag inte var en match", sköt Percy tillbaka.

Clarisse blängde på honom.

Efter en lång paus sa någon bland åskådarna: "Nybörjartur?"

"Jag tror att det var vattnet, nybörjartur och en skvätt av den vanliga gamla överraskande Percy", kom Annabeth slutligen fram till.

Percy blängde halvhjärtat på henne för den kommentaren och Annabeth skrattade åt honom roat.

"Det låter logiskt", kom Malcolm överens om med ett leende.

Luke torkade svetten ur pannan. Han såg på mig med nyvaknat intresse.
"Kanske det", sa han. "Men jag undrar vad Percy skulle kunna göra med ett balanserat svärd ... "

"Det absolut minsta vi behöver är att en mini Poseidon springer runt här med ett ordentligt svärd", muttrade Athena.

"Mamma", klagade Annabeth men tystnades av en blick från gudinnan.

"Det kanske vore säkrare att Perseus fick det där svärdet efter läsning", fortsatte visdomens gudinna.

"Nog Athena", sa Poseidon tillslut. "Percy kommer att få sitt svärd i nästa paus som vi redan har sagt, och inget du säger kommer att ändra på det."

"Visst", sa Athena irriterat", men skyll inte på mig när någonting går fel."

På fredagseftermiddagen satt jag och Grover vid sjön och vilade oss efter en nära döden-upplevelse på klätterväggen.

"Nära döden-upplevelse", upprepade Poseidon troget.

"Men vi dog faktiskt inte", påpekade Percy med falsk uppsluppenhet.

"Sant", suckade havsguden.

Grover hade kravlat upp till krönet som en bergsget,

"Grover är ju en halvget", sa Annabeth och himlade med ögonen.

men själv hade jag nästan blivit träffad av lavan. Jag hade rykande hål i tröjan och hårstråna på underarmarna var bortsvedda.

Vi satt på piren och såg på najaderna, som flätad korgar under vattnet.

Till slut uppammade jag tillräckligt med mod för att fråga Grover hur samtalet med mr D hade gått.

"Påminn mig inte", mumlade Grover.

"Du pratar med en bok", sa Percy glatt. "Du vet, för en get, du ger nästan en lika bra blängning som Annabeth", sa havsgudens son sen när satyren kastade honom en irriterad blick. "Trots att jag misstänker att hon över sig på att blänga i en spegel i hennes stuga."

"Så det är inte bara jag som har tänkt det", utropade Travis.

"Toppen", sa Katie dyster. "Percy har redan börjat att förvandla sig till den tredje Stoll."

"Jag övar mig inte framför en spegel", protesterade Annabeth.

"Så du över, men inte framför en spegel", försökte Percy förtydliga med ett triumferande leende.

Annabeth slöt ögonen och räknade långsamt till tio först på sitt modersmål och sen på gammaldags grekiska innan hon öppnade ögonen igen. "Nej, Sjögräshjärna, jag över mig inte alls på att blänga. Varken vid en spegel eller någon annan stans."

"Men du kunde ha gjort det", muttrade Percy bara och hon blängde på honom. "Verkligen, jag ser det mycket tydligt just nu."

Han blev sjukligt gulaktig i ansiktet.

"Kan en satyr bli det?", viskade Connor till sin bror som bara ryckte på axlarna.

"Tydligen", svarade Travis i samma viskande ton.

"Bra", sa han. "Hur bra som helst."

"Någon annan än jag som inte tror det?", frågade Jocelyn och nästan alla höjde en hand, och Grover började att rodna.

"Så du är fortfarande kvar på banan"

Han kastade en nervös blick på mig. Har Keiron t-talat om för dig att jag vill ha sökartillstånd?"

"Eh ... nej." Jag ville frågat honom vad tusan ett sökartillstånd var för något,

"Jag råder dig att fråga det vid en senare tidpunkt", sa Malcolm klokt.

"Kände på samma sätt då", nickade Percy. "Men vad är ett sökartillstånd egentligen?"

"Vi satyrer ger oss ut för att leta efter Pan", svarade Carter.

"Och det säger mig så mycket", sa Percy långsamt.

men det här verkade inte vara rätta ögonblicket.

"Det var det inte", mumlade Samantha, "det är åtminstone bra att du inte frågade då."

"Han sa bara att du har stor planer och att du måste fullfölja ett väktaruppdrag för att få meriterna du behöver. Du fick de alltså?"

"Jag tvivlar på att rådet skulle godkänna det", sa Will. "Grover var ju medvetslös när ni kom in över lägrets gränser och du var halvdöd, Percy, så det skulle kräva ett mirakel och mycket choklad för att dem skulle godkänna."

"Choklad?", ifrågasatte Liljan.

"Det är deras svaghet. Snälla, fråga inte varför jag vet det."

Grover tittade ner på najaderna. "Dionysos sköt upp domslutet. Han sa att jag varken misslyckats, eller lyckat med dig ännu, så våra öden är fortfarande sammantvinnade.

"Det är väl bra", sa Michael. "Eller hur?"

"Om Percy får något uppdrag, så, ja, då är det bra", sa Grover nedstämt.

Om du fick ett uppdrag och jag följd med som din beskyddare, och vi båda återvände med livet i behåll, skulle han kanske anse att uppgiften var genomförd."

"Det har inte varit någon som fått ett uppdrag sedan Luke", påminde Riley alla. "Varför skulle Percy få ett?"

"Jag tror att ni alla börjar att förstå att om det är någon som kommer lyckas med det omöjliga så är det Percy", sa Annabeth.

"Tack för att du har en sån tro på mig, Annabeth", sa Percy.

"Jag menade det inte så", sa Athenas dotter irriterat.

"Vad du än säger."

"Någon annan som inte hänger med?", undrade Silena med en suck.

Jag blev lättare om hjärtat. "Nå, det var väl inte så illa, eller hur?"

"Jo, det var, är, illa", sa Annabeth. "Keiron och mr D kommer aldrig att bevilja dig ett uppdrag och jag kommer att vara fast här för alltid! Jag kommer aldrig att få slåss mot monster på riktigt och jag kommer att vara fast med "Percy idioten Jackson" i resten av mitt liv!"

"Ta det lugnt tjejen, ta djupa andetag", sa Jefferson med ett förskräckt ansiktsuttryck. "Det är ingen bra idé att få en panik attack."

"Tack för den underbara logiken, Jefferson", sa Sofia torrt.

"Jag gör vad jag kan för att hjälpa till", svarade han.

"Jag är ingen idiot Annabeth", sa Percy med rynkad panna.

"Det är du visst det…"

"Snälla ni, inte börja igen", klagade Grover, "eller mina horn kommer att börja falla av mitt huvud."

"Ledsen Getpojken", sa Percy något motvilligt och blängde fortfarande på Annabeth som blängde tillbaka.

"Jösses, och folk säger att vi argumenterar mycket", mumlade Hermes och såg på de andra gudarna.

"Det kanske beror på att det är sanningen", sköt Demeter tillbaka.

Hermes höll upp händerna i en "inget illa menat" gest. "Jag bara sa vad jag kom och tänka på."

"Kan vi inte bara läsa klart det här kapitlet utan att börja hugga av varandras huvuden?", suckade Athena.

"Du menar att vi kan göra det sen?!", utbrast Ares.

"Nej, det var bara ett uttryck", sa Athena med en kylig blick. "Läs pojk", praktiskt taget morrade gudinnan åt stakars Lee som stammande började att läsa igen.

"Blaahaha! Han skulle lika gärna ha kunnat förflyttat mig till stallet med uppgift att mocka. Chansen att du ska få ett uppdrag ... Och även om du fick ett, varför skulle du vilja ha mig med?"

"Det är alltid bra att ha med en satyr på ett uppdrag", sa Chris. "De kan förvarna än om det kommer ett monster."

"Det han sa", sa Percy snabbt och Grover log tveksamt mot sin bästa vän.

"Självklar kulle jag vilja ha dig med!"

"Det var snällt sagt", sa Annabeth motvilligt, hon hade inte glömt deras senaste argument ännu.

"Jag menade vartenda ord", sa Percy ärligt.

Grover stirrade dystert ner i vattnet. "Korgflätning ... det måste vara trevligt att ha en nyttig färdighet."

"Du har många bra färdigheter Grover", lovade Percy.

"Tack Percy, för att du säger det", suckade Grover.

"Men jag menar det också", sa Percy och kämpade för att inte sucka själv, de hade haft en liknande diskussion förut.

"Jag måste säga att jag håller med Percy, men jag vill också gärna komma vidare med boken idag", sa Lee.

Jag försökte övertyga honom om att han hade massor av färdigheter, men det fick honom bara att se ännu mer förtvivlad ut.

"Varför skulle du se mer förtvivlad ut? Pärsky försökte ju att muntra upp dig", sa Clarisse och himlade med ögonen. Grover började att rodna förläget och Percy blängde förhatligt på dottern till Ares.

Vi pratade om kanotpaddling och svärdfäktning en stund, och diskuterade sedan för- och nackdelarna med de olika gudarna.

"Ni borde vara försiktiga när ni gör det", råde Miranda. "Förarga inte gudarna."

"Det är redan försent för vissa", sa Grover och såg menande på Percy.

"Jag säger bara vad jag tycker", sa Percy så oskyldigt som möjligt och Grover skakade på huvudet åt honom.

Till slut frågade jag honom om de fyra tomma stugorna.

"Nummer åtta, den silverfärgade, tillhör Artemis", sa han. "Hon har svurit att förbli jungfru för evigt, så hon har förstås inte fått några barn.

"Ja, du blev jungfru bara några dagar efter att du föddes syrran", sa Apollon. "Du ville inte ens njuta av vad livet hade att erbjuda."

Artemis grimaserade i avsky. "Det var bara äckligt sagt. Jag kände inte nåt behov av att "njuta av vad livet hade att erbjuda" om jag nu ska citera dig, broder."

Apollon rykte bara på axlarna. "Jag var två när jag hade min första förälskelse."

"Två år gammal!", utbrast Artemis med uppspärrade ögon.

"Nej", sa Apollon snabbt. "Tvåhundra år gammal."

"Tack gudarna", suckade Artemis lättat.

"Jag är inte säker på att jag ville höra den konversationen, pappa", sa Sunshine med rynkad näsa.

"Jag vet att jag inte ville höra det", sa Will och såg illamående ut.

"Ledsen ungar", log Apollon. "Men ni ska veta…"

"Jag hör inget, jag ser inget", sa Michael snabbt och höll för sina öron. "Blinka lilla stjärna…"

"Jag är inte säker på att om jag heller vill veta", mumlade Artemis.

"Och bussen den går runt, runt, runt…", fortsatte Michael.

"Michael!", utropade Sunshine till sist. "Du kan sluta nu."

"Åh, självklart", sa Michael och tog bort sina händer för hans öron.

"Fortsätt att läsa Lee", råde Chris kapitalt när han såg på sina kusiner.

Den stugan är så att säga en hedersstuga. Om hon inte fick en skulle hon bli arg."

"Du glömde att berätta att jägarna brukar vistas där, när de besöker lägret", tillade Malcolm.

"Och när kommer jägarna hit?", undrade Percy frågande.

Malcolm rykte bara på axlarna. "När det känner för det. Eller när de har ett uppdrag i närheten. Men de kommer bara hit om de måste."

"Tack gudarna för det, eller lägret skulle väl exploderas", mumlade Annabeth. "Inget illa menat Ers nåd Artemis."

Artemis log bara. "Oroa dig inte att det ska gräma mig. Jag är mer än väl medveten om tvisten mellan Halvblodslägret och mina jägare."

"Ja, okej. Men de andra tre, de i ena änden. De tre stora?"

"Bara två av dem, pojk", muttrade Hades bittert och Persefone kramade om honom tröstande samtidigt som hon gav Percy en varnande blick om att inte säga nåt.

För än gångs skull höll Percy klokt sin mun stängd.

Grover stelnade till, som om ämnet var känsligt.

"Det har bara varit det i cirka tretusen år, eller så", mumlade Athena till Artemis som tillät sig att le kort. De två hade alltid varit goda vänner och hade ofta samma åsikter om hur saker och ting var.

"Nummer två är Heras", sa han. "Den är också en hedersstuga. Hon är bröllopets gudinna, så hon kan förstås inte ha affärer med dödliga till höger och vänster. Det är hennes makes jobb.

"Så sant så", frustade Poseidon och Hera kom lätt överens med honom och i en förlängning, satyren.

"Vi kanske borde gå vidare innan ett till världskrig bryter ut", föreslog Hermes snabbt när han såg Zeus uppsyn mörkna. På nåt sätt så fann sig budbärarnas gud sig själv oftast som medlare i såna här situationer. Fast det stämmer inte alltid, tänkte Hermes sen. Inte när det är jag som har startat bråket i första hand. För vad är bättre än att luta sig tillbaka och se på sitt mästerverk?

När vi säger De tre stora menar vi de tre mäktiga bröderna; Kronos söner."

"Zeus, Poseidon och Hades."

"Nej", fnös Connor. "Det rätta är: Mario, Fario och Tario."

"Jag tror att det är smart att du inte säger det så högt nästa gång", mumlade Chris och såg ängsligt på De tre stora. Tack gudarna så verkade ingen av dem fästa någon större uppmärksamhet vid Connors ord, utan verkade vara uppe i en intern stirrtävling som hade pågått ända sen Hermes hade försökt få alla att fokusera på boken igen.

"Just det. Som du vet. Efter den stora striden mot titanerna tog de över världen från sin pappa och drog lott om vem som skulle få vad."

"Som Zeus fuskade i", yttrade Hades ilsket och avbröt stirrtävlingen.

"Hur kan man fuska när man drar lott? Huh!", protesterade Zeus.

"Faktiskt så finns det trehundrafyrtionio olika sätt fader", insköt Hermes. "Förlåt", sa han sen när Zeus blängde på honom. "Jag ska vara tyst nu. Man säger sånt när man är gud över tjuvar och känner till alla knep."

"Ni har haft den här diskussionen minst en biljon gånger förut", sa Demeter uttråkat. "Kan vi gå vidare nu?"

"Nej", sa Hades mellan sammanbitna tänder. "Jag vägrar att lyssna på en spannmåls älskande galning!"

Demeters ögon smalnade farligt. "Och jag vägrar att lyssna på en galen kidnappare!"

"De här böckerna för tillbaka alla gamla argument mellan gudarna", viskade Travis något imponerat.

"Det är inget bra", viskade Katie ursinnet tillbaka.

"Tror ni att de skulle lyssna om jag bara började att läsa?", undrade Lee.

"Tveksamt", sa Samantha uttråkat.

"Det är värt ett försök", uppmuntrade Marlie.

Lee nickade och efter att ha harklat sig för att försöka dra till sig uppmärksamheten började han att läsa igen.

"Zeus fick himlen", mindes jag, "och Poseidon fick havet. Hades fick Underjorden."

"Mmm."

"Men Hades har ingen stuga här."

"Nej. Han har ingen tron på Olympen heller. Han kör liksom sin egen specialgrej nere i Underjorden. Om han hade en stuga här..." Grover rös. "Nå, den skulle inte vara trevlig. Nog om det nu."

"Vad är det som säger att en av farbror Hades barn inte skulle vara trevlig?", undrade Percy, han hade inte lagt så mycket tanke på det då, men nu när de läste om det igen…

"Percy", bräkte Grover praktiskt taget. "Inte en bra tid att fråga det", sa satyren och såg diskret på Hades som fortfarande såg arg ut. Inte för att det hade blivit något bättre heller efter det de precis hade läst.

"Vad menar du?", frågade Percy oförstående. "Åh. Jaså", mumlade havsgudens son en sekund efter.

"Ja. Åh."

"Men Zeus och Poseidon fick ju båda en kvadriljon ungar i myterna. Varför står deras stugor tomma?"

"På grund av mina awesome siar förmågor", flinade Apollon.

"Apollon…", sa Zeus varnande.

"Men vem bryr sig ändå nuförtiden om att kunna se in i framtiden nu när mitt stakars Orakel är en mumie?", klagade Apollon sedan.

"Du låter patetisk när du klagar så där", sa Artemis rakt på sak.

"Och nu har vi kommit fram till den tidpunkt där jag hindrar er från att börja bråka", sa Hermes. "Så… sluta bråka."

"Och du tror att det kommer att hjälpa dem", hånade Ares.

Hermes rykte på axlarna. "Det var värt ett försök åtminstone."

"Låt oss läsa vidare", sa Afrodite som inte hade påverkats ett dugg av hennes familj bråk. "Jag vill komma fram till den tidpunkt där unge Percys kärleksliv börjar bli intressant."

"Kan du inte försöka att låta bli att lägga dig i min sons kärleksliv", bad Poseidon trots att han visste att när Afrodite väl hade börjat bli intresserad av nåt som har med kärlek att göra släpper hon det sällan.

"Jag kan kanske lova någonting, inom vissa eh, rimliga gränser. Men mitt bok-jag har inte lovat någonting", avslutade kärlekens gudinna triumferande.

"Goda gudarna. Rädda oss alla", mumlade Athena.

"Tekniskt sett är det du själv du ber till, Athena", sa Hermes fundersamt.

"Vad menade Afrodite med mitt kärleksliv", viskade Percy till Annabeth.

"Mamma menade när du i boken börjar intressera dig för flickor", svarade Silena istället. "Eller pojkar", tillade hon eftertänksamt.

"Ja, ja", sa Percy otåligt även om han hade rodnat en klar röd färg när Silena sa det, "så mycket förstod jag. Men varför skulle Afrodite lägga sig i mitt kärleksliv?"

Silena höjde ett ögonbryn. "Att lägga sig i folks kärleksliv är nästan det ända som hon faktiskt gör nu för tiden. Förutom att smyga ut med Ares bakom Hefaistos rygg då."

"Jag känner sympati för ditt bok-jag, Percy", sa Annabeth alvarligt.

"Tro mig", grimaserade Percy. "Det gör jag också."

Grover ändrade besvärat ställning. "För ungefär sextio år sedan, efter andra världskriget, kom De tre stora överens om att inte avla några fler hjältar.

"För det fungerade ju alldeles utmärkt", sa Hera sarkastiskt.

"Ja, ehm, ledsen för det", mumlade Zeus besvärat.

Deras barn blev helt enkelt för mäktiga. De påverkade den mänskliga historien för mycket och ställde till med för stora blodbad. Du ska veta att andra världskriget i grund och botten var en strid mellan Zeus och Poseidons söner å ena sidan och Hades söner å den andra.

"Vänta, vänta!", utbrast Michael. "Backa bandet! Andravärdeskriget var en strid mellan De tre storas barn!"

"Visste inte du det?" undrade Annabeth förvånat.

"Nej", svarade Michael något irriterat. "Jag hade ingen aning."

"Det är inte så värst känt bland de yngre generationerna", insköt Keiron. "Det har hållit på att falla i glömska. Men givetvis finns det special fall, så som Annabeth. Och alla satyrer har också vetat om det."

"Det här får mig verkligen att undra hur mycket satyrerna egentligen vet. De visste att något var på tok i Olympos och de visste det här också", mumlade Travis till Connor. "Vi måste gå till botten med det här."

"En gång för alla", avslutade Connor alvarligt. Inget skulle få dem att ändra sig nu.

Den vinnande sidan, Zeus och Poseidon, tvingade Hades att svära en ed med dem - inga fler affärer med dödliga kvinnor.
De svor alla vid floden Styx.

"Det fungerade inte precis som vi hade tänkt oss", mumlade Poseidon.

"Det är uppenbart nu", fnös Hades något bittert.

"Tja, inget säger att du inte kommer att bryta med eden i framtiden, eller redan har gjort det", muttrade Zeus.

Hades uttryck mörknade och skuggorna närmast honom började att bölja in i sig själva. "Jag kan svära på Styx att jag inte har några planer på att bryta eden eller har gjort det. Till skillnad från vissa andra här", mullrade guden olycksbådande.

"Fred broder. Jag tar tillbaka mina ord", sa Zeus till sist.

"Du gjorde det bara för att jag svor på Styx", mumlade Hades och Poseidon kunde inte låta bli att hålla med.

Åska mullrade.

"Varför gör åskan det egentligen?", frågade Marlie ingen särskild.

"Maximal effekt", förslog Jake.

"Eller så har Styx ett visst sinne för dramatik", tillade Percy roat.

Jag sa: "Det är ju typ den högtidligaste ed som finns."

"Det är ett sätt att uttrycka det", fnyste Connor.

Grover nickade.
"Och höll bröderna sitt ord? Det blev inga barn?"

"Jag måste alvarligt tappat min hjärna om jag någonsin trodde att Zeus kunde hålla sitt ord", mumlade Hera.

"Nu har du ju alltid Amfitrite att klaga tillsammans med om vilka idioter till män ni har", föreslog Athena optimistiskt.

"Du har rätt", nickade Hera. "Det var för länge sen jag besökte henne."

Poseidon stönade lågt. "Du hatar verkligen mig, eller hur Athena?"

"Jag försökte bara att muntra upp en familjemedlem", sa visdomens gudinna oskyldigt.

"Glöm att jag sa nåt", muttrade Poseidon.

Grovers uppsyn mörknade. "För sjutton år sedan gjorde Zeus ett snedsteg. Det var en tevestjärna med stor, fluffig åttiotalsfrisyr ... han kunde inte hejda sig.

"Stor fluffig åttiotalsfrisyr", skrattade bröderna Stoll lågt, ingen av dem ville dra till sig kungen av gudarna vrede.

Percy hasade över till dem. "Kan jag använda det som utpressnings material i framtiden i fall att jag någonsin skulle behöva det?"

"Bara du använder det rätt", sa Travis fundersamt.

"Men oroa dig inte. Vi hjälper dig med glädje", fortsatte Connor.

"Bara vi får trettiofem procent av vinsten", tillade Travis.

"Tjugo procent och inte mer", sa Percy bestämt.

"Tjugofem och inte lägre", kontrade Connor.

"Okej, visst. Bara om ni gör ett toppen jobb."

"Vi gör alltid ett toppen jobb", sa Travis självsäkert.

"Ni tappade bort en hel björn", sa Percy tonlöst.

"Miss Candystyle", rättade Connor och Percy himlade med ögonen.

"Nio av tio gånger går allt bra", ändrade Travis sig samtidigt.

"Men har vi en deal?", undrade Connor.

"Vi har en deal."

"Vad är det ni talar om?", frågade Katie misstänksamt.

"Inget. Bara vad som kommer att hända i boken", sa Percy snabbt och Katie nickade och såg bort.

Bröderna Stoll såg på Percy i vördnad. "Du lyckades avleda henne! Vi har försökt i flera år och det har nästan aldrig fungerat! Hur gjorde du?!"

Percy rykte på axlarna. "Ingen aning. Jag antar att jag verkar mycket mer oskyldig."

"Du har verkligen tur", sa Connor avundsjukt.

"Det kommer du inte säga när vi läser vidare. Det kan jag lova dig", fnös Percy.

När barnet föddes, en liten flicka som hette Thalia ... tja, floden Styx tar allvarligt på löften. Zeus själv klarade sig utan större besvär eftersom han är odödlig, men han drog ett fruktansvärt öde över sin dotter."

"Goda gudarna, vad hände?", frågade Liljan med uppspärrade ögon av skräck för vad som skulle hända med den lilla flickan.

"Du får se", suckade Grover som svar. Det hade varit tillräckligt svårt att berätta för Percy den gången och att höra det en gång till skulle bli dubbelt så svårt.

"Men det inte rättvist! Det var inte den lilla flickans fel."

Det var verkligen inte rättvist, tänkte Luke för sig själv. Thalia hade inte förtjänat hennes öde.

Annabeth såg ner på marmorgolvet. Tänk om jag hade stannat med henne, tänkte hon. Hade Thalia levt idag då? Kanske hade hon varit med i läsningen just nu. Och varit glad och skämtat med bröderna Stoll. Kanske hade hon kommit överens med mr Zeus eller så skulle hon ha spelat rebell mot honom och de andra gudarna. Kanske så hade hon… stopp Annabeth. Det kommer inte tjäna någonting på att tänka på vad som skulle kunnat ha hänt. Fokusera på framtiden i stället. Fokusera.

Grover tvekade. "Percy, ett barn till nån av De tre stora har krafter som är större än andra halvblods. De har en stark aura, en doft som drar till sig monster. När Hades fick veta att flickan fanns blev han inte särskilt glad över att Zeus brutit mot eden.

"Det var en underdrift", mumlade Persefone när hon tänkte på sin mans reaktion på gudabarnet.

"Jag var allt annat än glad heller", muttrade Hera förbittrat.

Zeus suckade. Det skulle inte hjälpa någon om de började diskutera Thalia igen.

Hades släppte ut de värsta av Tartaros monster och skickade dem på Thalia.

"Jag måste rätta dig där Grover", sa Malcolm. "Ledsen det kommer med att vara ett barn till Athena. Men som sagt, jag tror knappast att mr Hades släppte lös de värsta av Tartaros monster. Det skulle nog i sådana fall vara något i klass med Titanerna."

"Tack gudarna att det inte var det", mumlade Annabeth och såg något blek ut.

"Annabeth är du okej?", frågade Percy.

"Jadå, jag är helt okej", svarade Annabeth och lät halvkvävd.

"Jag märker det", sa Percy menande men sa inget mer om saken även om han gav henne oroliga blickar.

En satyr fick i uppdrag att vara hennes väktare när hon blev tolv, men det fanns inget han kunde göra. Han försökte eskortera henne hit, tillsammans med ett par andra halvblod som hon blivit vän med. De lyckades nästan. De kom ända upp till krönet på den där kullen."

"Halvblodskullen", viskade Sofia. "Självklart."

"Vad sa du?", undrade Will.

"Halvblodskullen", upprepade Sofia med högre röst. "Det är därför det kallas så va? Den lilla flickan. Thalia. Hon dog där."

"Så det är också en sån sak som bara är känt för vissa, men inta andra?", frågade Beckendorf Keiron som nickade som svar.

Halvbloden i paviljongen böjde på deras huvuden i respekt och sorg. En flicka som hade varit i deras ålder hade dött vi lägrets gräns och de flesta hade inte ens vetat om det.

Han pekade ut över dalen, mot tallen där vi hade slagits mot minotauren. "Alla tre fränkorna var efter dem, tillsammans med en hel flock helveteshundar.

"Alla tre?", mumlade Miranda chockat. "Plus en flock med helveteshundar. Det är ett mirakel att de klarade det så långt."

De skulle just anfalla när Thalia sa åt sin satyr att föra de båda andra halvbloden i säkerhet, medan hon höll monstren stången. Hon var skadad och trött och ville inte leva som ett jagat djur.

"Hon var så nära", sa Annabeth och lutade sig mot Luke som var den enda som riktigt kunde förstå vad de hade gått igenom. All skräck och ensamhet när de inså att Thalia, modiga och stolta Thalia, inte hade gjort det.

Zeus hade slutit sina ögon och önskade att han samtidigt kunde förtränga rösten som obarmhärtigt fortsatte att tala om hans dotters död.

Satyren ville inte lämna henne, men fick henne inte att ändra sig. Och han var tvungen att beskydda de andra. Så Thalia utkämpade sin sista strid ensam uppe på krönet av kullen. När hon dog förbarmade sig Zeus över henne. Han förvandlade henne till den där tallen.

"Varför ska alla tjejer förvandlas till just träd?", undrade Apollon. "Far?"

"Det var det första som kom till mitt sinne", erkände Zeus med en suck.

"Förvandlas till ett träd och missa naturvetenskaps provet", testade Travis.

"Nä, det ligger inte helt rätt i mun", funderade Connor.

"Du ha rätt", nickade Travis. "Vi får leta vidare."

"Leta vidare efter vad då?", frågade Hermes hans söner med äkta nyfikenhet.

"Det är för dig att undra och för oss att veta, pappa. En mäster upptågsmakare avslöjar aldrig sina hemligheter."

"Det har ni tagit från mig", påpekade Hermes.

"Vi har läst oss från den bästa", sa Connor enkelt.

Hennes ande hjälper fortfarande till att skydda dalens gräns. Det är därför kullen kallas för Halvblodskullen."

"Så jag hade rätt", mumlade Sofia.

"Det är ingen överraskning att ett barn till Athena har rätt", muttrade Riley.

Jag stirrade på den fjärran tallen.
Berättelsen fick mig att känna mig ihålig - och skuldmedveten.

"Varför kände du dig skuldmedveten om det. Du var inte där då", sa Annabeth och tog sig samman.

"Det var väl inte du heller", sa Percy undvikande. Det var onödigt att berätta det när det antagligen skulle komma med i boken, tänkte han.

Annabeth ansiktsuttryck vände stening. "Nej, det var jag inte", sa hon iskallt och Percy gav henne en förvånad blick. Vad menade hon med det?

En flicka i min ålder hade offrat livet för att rädda sina vänner. Hon hade stått öga mot öga mot hel armé av monter. Jämfört med det var min seger över minotauren inte mycket att komma med.

"Det var det inte", kom Clarisse helhjärtat överens om.

"Ignorera henne", föreslog Katie enkelt. "Mycket bättre så."

Jag undrade ... om jag hade handlat annorlunda, skulle jag ha kunnat rädda mamma då?

"Percy…", sa Poseidon varnande och Percy undvek hans blick.

"Grover", sa jag, "har hjältar verkligen varit nere i Underjorden?"
"Ibland", sa han. "Orfeus. Herakles. Houdini."

"Percy", sa Poseidon mer bestämt den här gången.

"Men se så tiden flyger iväg", utbrast Percy desperat. "Vi måste faktiskt läsa vidare nu pappa. Så avbryt inte."

"Hur har han överlevt nu igen?", viskade Jefferson.

"Han är Percy", svarade Grover med en suck.

"Och har de någonsin hämtat tillbaka nån från de döda?"

"Percy", praktiskt taget morrade Poseidon. "Du tänker väl inte på det jag tror att du tänker på?"

Percy suckade och avgick sig för sitt öde. "Jag kan ha tänkte någonting med att hämta mamma från de död…", sa han svävande.

"Det kommer inte på tal att du ger dig iväg till Underjorden", sa Poseidon genast.

"Men framtiden ändras nu, eller hur? Så allt är regnbågar och solsken igen."

"Percy…"

"Vad? Du kan inte bestämma över mig! Du gav upp den rätten för tolv år sen, pappa. Du vände ryggen åt mamma och lämnade oss med Stinkande Gabe!", exploderade Percy till slut.

"Det är inte sant, Percy", sa Poseidon sorgset. "Jag gjorde vad jag kunde och trodde var rätt. Jag hade inget val."

"Mamma sa alltid att man alltid har ett val", snäste Percy ilsket. "Du valde att inte hjälpa oss."

Efter dem orden så fanns det bara en obekväm tystnad när ingen av dem kände sig bekväma att diskutera mer framför hela lägret.

"Vi diskuterar det här senare Percy", sa Poseidon till sist. Han var en gud. Han kunde inte nedlåtnas hur som helst.

Percy nickade bara, det ända tecknet på att han hade hört.

Lee harklade sig besvärligt och återtog tveksamt läsningen.

"Nej. Aldrig. Orfeus var nära... Percy, du tänker väl inte..."

"Kom du på vad han tänkte på då?", sa Quinton misstroget.

Grover ryckte bara på axlarna. "Jag visste inte vad jag skulle tänka om det. Inte så snart efter att jag berättat om Thalia. Så jag svarade bara på Percy frågor, det slog mig inte förs då vad han kanske tänket."

"Nej", ljög jag. "Jag bara undrade. Hur som helst ... får en satyr alltid i uppdrag att vaka över en halvgud?"

"Inte alltid", sa Malcolm uttråkat. "Bara om halvblodet är extra kraftfullt."

"Det här måste vara rätt så tråkigt för er va?", sa Connor. "Ni lade säker era händer på en massa böcker om sånt här så snart ni tagit en fot över gränsen."

Malcolm rodnade generat.

"Det är sant", skrattade Samantha. "Eller hur?"

"Ingen kommentar."

Grover såg misstänksamt på mig, som om han inte var riktigt säker på att jag verkligen slagit underjords idén ur hågen.

"Han är alldeles för envis för det", log Annabeth men gav samtidigt Percy en orolig blick. Han var ovanligt tyst nu…

"Inte alltid. Vi arbetar under täckmantel i massor av skolor. Vi försöker nosa rätt på halvblod om kan bli stora hjältar. Om vi hittar nån med mycket stark aura - om ett barn till nån av De tre stora - talar vi om det för Keiron. Han försöker hålla ett öga på dem, eftersom de kan ställa till fruktansvärda problem."

"Tänk om vi kan göra gott också, hum?", utbrast Percy.

"Det brukar inte vara så, men vem säger att det inte kan ändras Perce", sa Grover.

"Ja, getpojken har rätt, Percy", nickade Annabeth. "Det finns vissa barn till De tre stora som har gjort enbart gott. Även om det är få", tillade hon.

"Annabeth", protesterade Grover.

"Men du kanske har tur, Percy", fortsatte Annabeth snabbt.

"Tur och jag går inte riktigt ihop, Annabeth", suckade Percy.

"Och du hittade mig. Keiron sa att du trodde att jag kunde vara nån alldeles särskild."
Grover såg ut som om jag just hade lurat honom i en fälla.

"Det kändes som om du hade lurat mig i en fälla, Perce", fnös Grover.

Percy rykte bara halvhjärtat på axlarna i en vag ursäkt.

"Jag… Äsch, hör på, tänk inte så där. Om du var ... du vet vad ... så skulle du aldrig tillåtas få ett uppdrag, och jag skulle aldrig få mitt tillstånd.

"Och jag skulle aldrig komma från lägret", tillade Annabeth.

"Men vi skulle ha en till partner i brott om Percy stannade här", sa bröderna Stoll.

"Ledsen Percy, du har varit en bra vän, men för lägrets fortsatte säkerhet är det nog bäst att du får ditt uppdrag ändå", sa Castor fort, halvt alvarligt, halvt på skämt.

Du är förmodligen son till Hermes. Eller till och med nån av de obetydligare gudarna. Ganymede eller nån, oroa dig inte. Okej?"

"Din bubbla sprak rätt så rejält, Grover", sa Michael.

"Jag skulle ha anat att det skulle ha varit för bra för att vara möjligt", mumlade Grover.

Jag fick ett intryck av att han försökte lugna sig själv snarare än mig.

"Vi alla känner så, Percy", sa Katie torrt.

Den kvällen efter middagen var stämningen ovanligt hög.

"Betyder det?", frågade Pollux hoppfullt.

"Japp det betyder det", svarade Percy.

Det var äntligen dags för fånga flaggan.

Jublet steg bland kamparna igen och lägermedlemmarna stampade med fötterna i golvet och vrålade sig hesa i glädje. Efter att ha väntat nästan ett helt kapitel skulle de äntligen få läsa om fånga flaggan och det dramatiskt händelseförlopp som gick hand i hand med spelet.

"Hörni! Kan ni vara tysta så att jag kan läsa någon gång!", vrålade Lee i ett försök att överrösta sina kollega lägermedlemmar.

Det blev tyst även om det hördes små viskningar här och där, men alla såg förväntansfullt på Apollons son i hopp att han skulle ta sina ord till handling.

"Så nu är ni tysta", muttrade Lee och skakade på huvudet innan han läste nästa stycke. Trots allt ville han ju också höra om fånga flaggan även om de alla redan hade upplevt det.

När borden dukats av ljöd trumpetsnäckan och vi reste oss alla upp.

Lägermedlemmarna skrek och jublade när Annabeth och två av hennes syskon kom springande in i paviljongen en bärande på en sidenfana. Den var ungefär tre meter lång, skimrande grå och prydd med en målad bild föreställande en tornuggla ovanför ett olivträd.

"Athenas två symboler", sa Sofia med ett leende.

Från andra sidan paviljongen kom Clarisse och hennes kompisar rusande med en annan fana, exakt lika stor men grällt röd, och prydd med ett blodigt spjut och ett vildsvinshuvud.

"Grällt? Vad betyder grällt?", frågade Jake.

"Det betyder väldigt stark, rent utsagt betyder det en väldigt skrikande röd färg", informerade Malcolm.

"Varför sa inte boken det redan från början då?", sa Samantha och himlade med ögonen.

"Det är mina tankar eller har du glömt det? Det är inte bara en bok med nån random författare", snäste Percy irriterat.

"Förlåt", mumlade Samantha och tyckte det var bäst att inte säga nåt mer om den saken, åtminstone inte förens Percy hade lugnat ner sig.

Poseidon såg ogillande på Percy för att han snäst mot sin vän vilket hans son ignorerade, trots att Percy hade en skyldig känsla i magen.

Jag vände mig mot Luke och skrek för att överrösta larmet:

"Det var inte så högt då", mumlade Afrodite.

Artemis såg misstroget på henne. "Vilken ljudvolym är du van med egentligen? Nej, vänta, vid närmare eftertanke vill jag nog inte veta."

Afrodite ryckte på axlarna glaciröst. "Din förlust."

"Är det där flaggorna?"

"Ja."

"Är det alltid Athena och Ares som leder lagen?"

"Inte alltid", sa han. "Men ofta."

"Inte den här gången", sa Connor glädjestrålande.

"Vi har redan börjat att planera tills nästa spel", informerade Travis.

"Miranda", sa Katie och vände sig till sin halvsyster, "med Lukes tillåtelse skulle jag vilja bilda en allians med Hermes stuga i nästa fånga flagga. Är det okej för dig?"

"Visst", svarade Miranda lätt, hon hade en idé för vad Katie tänkte på.

"Du vill vara i vårt lag?", utbrast Travis förvånat.

Katie nickade.

"Vad är haken?" frågade Travis plötsligt misstänksamt.

"Jag vill vara med i ert lag främst av rädsla för vad jag och min stuga annars skulle råka ut för", erkände Katie och Travis nickade. Nu var allt normalt igen.

"Ni har en av de mest konstiga relationer jag känner till", sa Michael. "Ni är vänner fast att ni bråkar hela tiden och föraktar varandra resten av tiden. Det borde bara inte gå ihop fast ni gör så att det gör det på nåt sätt."

"Ja, just det. Jag föraktar henne", mumlade Travis nedslaget och Connor gav sin bror en misstänksam blick, inte så olik den Travis hade gett Katie för en liten stund sen bara.

"Så om en annan stuga erövrar en, vad gör man då? Målar om flaggan?"

Han flinade. "Du får se. Först måste vi ta den."

"Tja", sa Hefaistos, "om vi nu ändå är fast här kan jag konstatera att det här lär bli intressant."

"Eller åtminstone blodigt, missfoster", fastslog Ares och Hefaistos muttrade något ohörbart. Afrodite såg kluvet mellan de två männen. Kunde de inte ens försöka att komma överens?

"Vems sida är vi på?"

Han gav mig en knipslug blick som om han visste något som jag inte visst. Ärret fick honom att se
nästan ondskefull ut i fackelskenet.

"Luke ondskefull?", frustade Connor. "Han är den sista som skulle vara det."

"Det var bara vad jag såg", sa Percy.

"Vi har ingått en tillfällig allians med Athena. I kväll tar vi flaggan från Ares. Och du ska hjälpa till."

"Det borde ha räknats som fusk, vi visste inte att han var son till en av De tre stora", försökte Clarisse.

"Det har varit barn till en av De tre stora med i fånga flaggan förut, Clarisse", kontrade Luke enkelt. "Matchen kommer inte all kvalificeras som fusk. Deal with it."

Annabeth kunde inte låta bli att flina svagt när Clarisse plattades till av Luke. Ingen skulle kunna vinna ett argument mot Luke. Han hade en tunga av silver. Hon kunde se att Percy också log trots hans eh, sura sinnes stämning.

Laguppställningen kungjordes. Athena hade ingått allians med Apollon och Hermes, de två största stugorna.

"Det innebär att båda laggen har ungefär lika många medlemmar", funderade Athena. "Du måste ha planerat allt strategiskt dotter. Tänk logiskt."

"Jag hade allt under kontroll, mamma", sa Annabeth, bara något stolt.

"Det märkte inte under spelet, jag höll på att förvandlas till en hålig ost", mumlade Percy till Annabeth.

"Jag sa att jag hade allt under kontroll. Och du klarade dig, eller hur?"

"Bara nästan. Och det var inte tack vare dig."

Tydligen hade man utbytt privilegier – dusch tider, sysslor, bästa tiderna för olika aktiviteter - för att få stöd.

"Det är alltid likadant inför varje fånga flagga. Det skulle inte vara likadant utan allt det där", log Leonard.

"Så sant så", nickade Sofia. Det var ett utmärk tillfälle för Athenas stuga att öva på deras mer strategiska sida.

Ares hade ingått allians med alla andra - Dionysos, Demeter, Afrodite och Hefaistos.

"Det låter verkligen som om de var många fler när du räknar upp alla så där, Percy", funderade Will.

"Vi kunde fortfarande sparka deras rumpor", skrattade Connor.

"Percy gjorde nästan det bokstavligt", flinade Travis och önskade att han hade fått sett allt själv. Även om de nu skulle få läsa om det åtminstone, tröstade han sig med. Det var ju inte varje dag ett barn till Ares fick stryk.

Av vad jag sett var Dionysos ungar faktiskt framstående atleter, men de var bara två stycken.

"Inte nobba antalet krigare", klagade Castor. "Vi gjorde så gått som vi kunde."

"Ni ställde faktiskt till en hel del problem för oss", erkände Jocelyn.

"Ja, det tog mig ett bra tag att trassla mig ur de där vinrankorna", muttrade Sunshine.

Demeters barn hade ett övertag med sina naturförmågor och skicklighet i utomhusaktiviteter, men de var inte särskilt aggressiva.

"Jag håller inte med", sa Connor genast. "Jag har sett min beskärda del av aggressiva Demeters barn i min tid."

"Du låter som en gammal man som ser tillbaka i sitt förflutna", sa Katie rakt på sagt.

"Ni ser? De kan vara riktigt elaka när de vill."

"Elaka och aggressiv är inte samma sak", påpekade Annabeth.

"Det är det när de gäller dem", kontrade Connor bestämt.

Annabeth himlade med ögonen. "Om du säger det så."

Afrodites stuga bekymrade mig inte alls.

"Och varför inte det?", undrade Silena och undersökte hennes naglar som Percy tyckte såg extra vassa ut i solljuset…

"Du kommer att höra mina själ i boken", sa Percy snabbt.

De som bodde där satt för det mesta nere vid sjön och speglade sig, lade håret och skvallrade under övningspassen. Och jag är inte sexistisk eller något - det bodde både pojkar och flickor i den stugan.

"Okej, du kommer undan med det", sa Silena till sist. "Men vi kan vara tuffa när vi vill."

"Självklart", nickade Percy.

Hefaistos ungar var inte vackra och de var bara fyra stycken, men de var stora och starka eftersom de arbetade i smedjan hela dagarna. Med dem kunde vi få problem.

"Det fick vi", mumlade Michael.

"Jag har fortfarande blåmärken från den där roboten…"

"Tror du att det gjorde ont, du kan inte ana vad deras uppfinning gjorde mot mig…"

De från Athena, Hermes och Apollons stuga fortsatte att klaga över deras olycka.

"Det verkade som att vi lyckades i våra mål", log Beckendorf mot sina stugkamrater.

"Nästan för bra", flinade Marlie.

"Då var det definitivt lyckat", skrattade Jake.

Då återstod alltså Ares stuga; ett dussin av de största, fulaste och elakaste ungarna inte bara på
Long Island utan i hela världen.

"Överdriv lite till, kommer du?", fnös Jocelyn.

"Jag ber om ursäkt", sa Percy högtidligt och Ares stuga såg misstroget på honom. "Det jag menade var: de största, fulaste och elakaste ungarna i hela universum."

"Får jag slå till honom?", frågade Clarisse alvarligt.

"Du kan bara inte låta bli Perce, eller hur", stönade Grover samtidigt.

"Nej Clarisse, du får inte slå Percy", sa Keiron ordentligt. "Och Percy, försök att låta bli att säga sådana saker i framtiden eller du är på diskplikt."

"Jag kan inte lova nåt, sir", sa Percy ärligt.

"Jag var rädd för det."

Keiron stampade med hoven i marmorgolvet.
"Hjältar!" kungjorde han." Ni kan reglerna.

"Bäcken är gränslinjen", informerade Connor till alla i paviljongen.

"Hela skogen är fritt område", fortsatte Travis att förklara.

Jocelyn fattade snabbt vad de höll på med och fortsatte. "Alla magiska föremål är tillåtna", sa hon med ett busigt leende.

"Fanan måste vara fullt synlig och får inte bevakas av fler än två vaktare", nickade Castor och såg alvarligt på de andra lägermedlemmarna.

Pollux viftade strängt med ett finger mot kamparna. "Fångar får avväpnas, men inte bindas eller förse med munkavle."

"Inget dödande eller lemlästande är tillåtet", sa Jefferson högdraget mitt i en gäspning.

"Jag", sa Will och pekade på sig själv, "tjänst gör som domare och fältläkare."

"Beväpna er!", skrek Sunshine och slog ut med händerna.

De i paviljongen började att skratta när Lee sedan läste exakt samma sak.

Bäcken är gränslinjen. Hela skogen är fritt område. Alla magis ka föremål är tillåtna. Fanan måste vara fullt synlig och får inte bevaka av fler än två väktare. Fångar får avväpnas, men inte bindas eller förse med munkavle. Inget dödande eller lemlästande är tillåtet. Jag tjänst gör som domare och fältläkare. Beväpna er!"

"Säger du det talet ofta, Keiron?", undrade Hermes skrattande.

"Varje gång vi har fånga flaggan", svarade Travis för kentauren. "Han ändrar det aldrig heller."

"Det är kanske på tiden att jag gör det", log Keiron och kamparna nickade leende.

Han slog ut med händerna, och borden dignade plötsligt av utrustning - grekiska hjälmar, bronssvärd, spjut och metallklädda oxhudssköldar.
"Wow!" sa jag. "Ska vi verkligen använda det här?"

"Du kanske känner för att bli spetsad Percy", fnös Annabeth. "Jag där i mot har ingen större lust att bli det."

"Jag insåg varför allt det var bra sen", sa Percy med rynkad panna.

Luke såg på mig som om jag var tokig.

"Det är många som gör det", sa Jefferson fundersamt.

"Hallå!", protesterade Percy. "Det är inte sant!"

"Det är sant, Percy", sa Grover. "Se dig bara runt just nu."

"Okej", erkände Percy med en suck. "Det är kanske vissa som gör det. Men inte alla!"

"Om du säger det så."

"Om du inte vill bli spetsad av dina vänner i stuga fem, så. Här, Keiron trodde att de här skulle passa dig. Du ingår i gränsvakten."

"Man får aldrig så mycket att göra som gränsvakt", sa Michael.

"Ja, jag trodde att Annabeth ville specifikt ha med Percy i hennes lag."

"Athena har alltid en plan", sa Annabeth enkelt. "Ni kommer att förstå sen."

Min sköld var lika stor som en målbräda i basketboll, med en enorm kaducé i mitten. Den vägde ungefär en miljon kilo.

"Det är sant", nickade Leonard. "Sköldarna är löjligt tunga."

Jag skulle med lätthet ha kunnat använda den om snowboard,

"Vi skulle kunna ordna det", sa Connor glatt.

"Det skulle faktiskt vara rätt så roligt", funderade Percy.

"Då är det bestämt", fastslog Travis flinande.

men jag hoppades att ingen för väntade sig att jag skulle springa fort.

"Tro mig, ingen förväntade sig man skulle springa fort med den skölden", sa Liljan.

"De som vill kunna springa fort brukar bara dumpa skölden någonstans i skogen", informerade Chris. "Man är mer sårbar, men man har en bättre chans att kunna fly från ett angrep."

"Varför skulle man fly från ett angrep?", frågade Riley oförstående.

Min hjälm, lik som alla hjälmarna till Athenas lag, var prydd med en blå tagelplym högst upp. Ares och deras allierade hade röda plymer.

Annabeth skrek: "Blå laget framåt!'

Vi jublade och viftade med våra svärd och följde efter henne ner längs stigen mot södra skogen. Det röda laget skrek glåpord efter oss och satte kurs norrut.

"Den härliga starten på ett bra spel", suckade Lee drömmande. "Det är en trevlig känsla."

"Lee."

"Ja?"

"Läs bara."

"Ajaj kapten."

Jag lyckades hinna ifatt Annabeth utan att snubbla över min rustning.

"En utomordentlig prestation i sig", log Jake.

"Tyckte jag också", nickade Percy.

"Hej." Hon fortsatte att marschera.

"Vad har vi för plan?" frågade jag. 'Har du några magiska föremål du kan låna mig?

Hon sänkte handen mot fickan, som om hon var rädd att jag hade stulit något.

"Vad?", undrade Annabeth när alla såg på henne. "Så vitt jag visste kunde han faktiskt ha varit en son till Hermes. Jag ville vara på den säkra sidan."

"Ett klokt beslut", sa Katie.

"Jag är ju dotter till gudinna av visdom."

"Håll bara ögonen på Clarisses spjut", sa hon. "Undvik att komma i närheten av det.

"Du vet, Annabeth", sa Percy milt, "det kunde ha hjälp mig att jag visste varför jag skulle undvika det."

"Du klarade dig fint."

"Jag blev elektrifierad", påpekade Percy.

"Men inte så mycket."

"Jag blev det ändå."

"Hörni", avbröt Grover. "Sluta att bråka så att vi kan läsa klart kapitlet."

Nåt annat behöver du inte bekymra dig för. Vi ska ta fanan från Ares. Har Luke givit dig din uppgift?"

"Gränsvakten, vad nu det ska betyda."

"Det är lätt. Fatta posto upp vid bäcken och håll de röda på avstånd. Låt mig köra resten. Athena har alltid en plan."

"Och du kan inte berätta vad den planen är?", frågade Miranda.

"Du får vänta tills Lee läser det", svarade Annabeth något roat.

Lägermedlemmarna stönade besviket över det.

Hon rusade före och jag hamnade långt efter.

"Okej, det verkar som om Annabeth kan springa snabbt med en sköld", mumlade Michael imponerat.

"Okej", mumlade jag. "Glad att du ville ha mig med i ditt lag."

"Om Percy är gräns vakt, betyder inte det att vi kommer att missa att höra om själva spelet", sa Sofia plötsligt.

"Åh nej", stönade Leonard besviket. "Jag som hade sett fram i mot att höra det här."

"Det hade vi alla", muttrade Sunshine.

"Vem säger att det inte kommer hända något vid bäcken?", frågade Percy med ett höjt ögonbryn.

"Så det kommer att hända nåt action fyllt då?"

Percy svarade inte utan log bara retsamt och lägermedlemmen som hade frågat såg ytterst besviken ut.

Det var en varm, klibbig kväll. Det var mörkt i skogen, eldflugor svirrade runt här och där. Annabeth posterade mig invid en liten bäck som porlade över en stenig botten, och sedan spred hon och resten av laget ut sig bland träden.

"Någon annan som får en bild av spioner som är ute på ett topphemligt uppdrag i huvudet?", undrade Travis.

"Det var ungefär så det såg ut när ni smälte ibland träden", nickade Percy. "Det påminde mig om nåt… vad var det nu igen? Just det! Skogsnymfer. Ni påminde om skogsnymfer."

"Skogsnymfer", ekade Malcolm troget.

"Jepp. Skogsnymfer. Fast med svärd. Som ninjor."

"Jag trodde att vi hade kommit överens om att de var spioner."

"Ninja-spioner då."

"Åh, goda gudar", mumlade Annabeth trött.

Jag kände mig som en idiot där jag stod alldeles ensam, med min hjälm med blå plym och min enorma sköld. Bronssvärdet verkade, som alla jag prövat dittills, vara felbalanserat. Läderfästet drog i handen som ett bowlingklot.

"Om du skulle mötta någon skulle det vara en stor nackdel", begrundade Luke.

"Tro mig, det var mycket tydligt sen."

Det fanns väl ingen som helst risk att någon verkligen skulle gå till attack mot mig, eller hur?

"Med såna tankar skulle du utan någon planering locka dit en hel armé av fiender", fnös Annabeth.

Percy ryckte bara matt på axlarna. "Kanske det. Men då hade du haft en armé mindre att bekymra dig om."

"Smickra inte dig själv Sjögräshjärna. Det var bara en seger. Knappt det."

"Det var fortfarande en seger. Gör min seger mot minotauren det till 2-0 eller?"

"Nej. Det gör det till ett minder monster för dig att snubbla över. Och du borde inte jämföra dem till monster. De är fortfarande människor."

"Jag slutar att jämföra dem till monster när de börjar att agera mänskligt."

"Någon annan som är fullständigt förvirrad?", frågade Michael.

"Läs vidare Lee", suckade Annabeth till slut, fast hon var något lättat att Percy var mer likt hans vanliga jag igen.

Det måste väl ändå finnas skadeståndsskyldighet på Olympen?

"Finns det skadeståndsskyldigheter på Olympen?", undrade Percy.

"Tror inte det", svarade Grover.

"Det skulle vara bra om det fanns."

"Jag skriver upp det också", sa Malcolm.

Trumpetsnäckan ljöd i fjärran. Jag hörde tjut och skrik i skogen, och klangen av metall när striderna
bröt ut.

"Urg, vi missar ju att höra om alla strider", stönade Quinton.

Percy fnyste. "Det kommer du inte att säga om någon minut. Det kan jag lova dig."

En blåprymsprydd allierad från Apollon rusade förbi som ett rådjur, hoppade över bäcken och försvann in på fiendens territorium.

"Det var nog jag", funderade Michael. "Japp, det var det."

"Jag skulle inte kunna säga det. Ni såg alla likadana ut just då. Förresten, stryk det. Ni är rätt så lika nu också", mumlade Percy och såg på Apollons barn.

Just snyggt, tänkte jag. Jag missar allt det roliga, som vanligt.

"Jag föredrog det nog så", mumlade Percy tyst. "Eller åtminstone den första delen där jag nästan förvandlades till en riven ostbit."

Sedan hörde jag ett ljud som fick det att gå kalla kårar längs ryggraden;

"Vad för nåt?", undrade Liljan skrämt.

"Om du låter mig läsa får vi antagligen reda på det", muttrade Lee irriterat, främst för sin egen rädsla för vad han anade att ljudet var.

ett dovt morrande från ett hunddjur, någonstans i närheten.

"Helveteshunden", mumlade Annabeth.

Toppen, tänkte Percy, jag hade en hund där som bara väntade på att skicka mig till en tidig död.

"Kan inte någon bara berätta vad som kommer att hända?", sa Poseidon otåligt. Han hade haft mer koll på halvblodens spel än vad han hade haft på många år, främst för att Percy hade varit där, men han visste inte allt som hade hänt.

"Kapitlet är snart slut, mr Poseidon", informerade Lee. "Det borde gå rätt så snabbt att läsa om inte alla håller på att avbryta så mycket."

Jag fick en otäck känsla av att något lurpassade på mig och höjde instinktivt skölden.
Så tystnade morrandet.

"Tystnad är aldrig bra", sa Jocelyn oroligt. "Det försöker lura dig in i en falsk känsla av trygghet. Och så… BOM! Man ligger där död."

"Jocelyn", bad Miranda, "vänligen säg inte sånt just nu. Jag är orolig så att det räcker redan."

"Förlåt", mumlade Jocelyn generat. "Jag kunde inte hjälpa det."

Jag förnam hur varelsen drog sig tillbaka.

"Tack Pan för det", sa Grover lättat. "Jag vill gärna ha min kompis i ett stycke ett litet tag till."

"Vad sägs som om i resten av din kompis liv i stället", sa Percy torrt.

"Det också."

Undervegetationen på andra sidan bäcken exploderade.

"Vad var det jag sa?!", utbrast Jocelyn skräckslaget.

"Jag måste säga att du hade rätt", nickade Lee när han läste nästa stycke i förväg. "Det här är nästan lika illa som ett monster."

"Bara nästan", muttrade Percy med en grimas. "Jag skalperades nästan!"

"Skalperades?", upprepade Poseidon.

Percy vände ryggen mot sin pappa. "Jag pratar inte med dig", meddelade han bestämt.

Fem Areskrigare kom rusande ur mörkret, skrikande och tjutande.

"Man behöver inget Orakel för att förespå att det här kommer att sluta illa", sa Katie oroligt.

"Hej, Clarisse", sa Percy plötsligt. "Du har fått ditt bevis nu. Jag hade inget att göra med den där hunden. Boken bevisade det. Och du och dina syskon var själva där som vitten, så jag kunde inte ha frammanat den efter att ni kom."

"Det bästa med utpressning är när den som anklagade själv var ett vittne för allt", log Travis.

"Jag kan ha haft fel i mitt antagande", sa Clarisse stelt. "Men det betyder inte att jag förlåter dig för det du gjorde med mitt spjut."

"Vad har ditt spjut med att göra om Percy är skyldig eller inte?", frågade Connor oskyldigt.

"Percy kommer att betala för det", sa Clarisse högljutt och ignorerade Connor.

"Om du säger det så, Clarisse", sa Percy och himlade med ögonen.

"Mangla skitungen!" skrek Clarisse.

"Du skulle ha haft tur om Clarisse inte var där och ledde angreppet", sa Castor. "Och jag tror att vi alla har insett att tur är nåt som Percy har ont om."

"Jag brukar ha tur att ta mig ur svåra situationer", påpekade Percy.

"Men det är sin så kallade "tur" som har satt sig i dem situationerna i första hand, Perce", kontrade Grover.

"Och geten har en poäng", flinade Michael.

Hennes fula grisögon blängde genom springan hjälmen. Hon viftade med ett en och en halv meter
långt spjut; dess taggiga metallspets flimrade av rött ljus.

"Kom bara ihåg vad Annabeth sa", mumlade Katie. "Undvik spjutet."

Percy grimaserade. Det hade ju gått alldeles utmärkt. I klass med ett A i betyg till och med.

Hennes syskon hade bara de vanliga bronssvärden - fast det gjorde mig inte bättre till mods.

"Bara en idiot skulle ha känt sig bättre till mods", sa Sofia logiskt.

"Jag personligen tänker det som en smak sak", sa Jefferson. "Föredrar du att spetsas av en massa spjut, eller att skivas av en massa svärd, Percy?"

"Är det en kuggfråga?", undrade Connor. "För i såna fall är svaret helt klar B."

"Varför just B?"

"Varför inte B. Råkar du ha nåt i mot bokstaven B, eller?"

"Ingen kommentar."

De kom rusande över bäcken.

"Släpp skölden och spring så kanske du kommer undan", föreslog Chris.

"Vad är det med sig att släppa skölden och springa egentligen?"

"Jag skulle inte göra det. Men det är ett bra råd för Percy i den situationen, erkänn åtminstone det."

"Jag antar det."

Det fanns ingen hjälp inom synhåll.

"Som sagt, inom synhåll", sa Percy mycket högt och med betoning på synhåll.

"En ledtråd?", frågade Sunshine.

"Kanske, eller kanske inte", sa Percy mystiskt.

Jag kunde springa.

"Se", sa Chris, "det var inte bara jag som tänkte det."

Eller jag kunde försvara mig mot halva Ares stugan.

"Men Percy tänkte tydligen inte göra sina ord till handling", sa Will torrt.

"Dålig idé, Percy", mumlade Silena. "De flesta från Ares stuga har övat hela deras liv på att slåss."

Jag lyckades undvika det första hugget genom att ta ett steg åt sidan,

"Har någon faktiskt provat att dansa runt dem tills de stupar?", undrade Samantha.

"Ett stort nej till den frågan", svarade Louis. "Var fick du den tanken ifrån?"

Samantha ryckt på axlarna. "Det dök bara upp i mitt huvud."

men de här killarna var inte lika dumma som minotaurer.

"De var mänskliga", påpekade Annabeth.

"Jag vägrar fortfarande att tänka på dem som det", sa Percy envist och Annabeth suckade.

De omringade mig och Clarisse stötte till med spjutet.

"Jag sa ju till dig att undvika det!", utbrast Annabeth.

"Jag gjorde så gott som jag kunde!"

"Det var inte bra nog."

"Det var inte du som blev stekt!"

"Jag varnade dig."

"Det hjälpte inte precis, som du märker."

Jag lyckads värja mig med skölden, men kände hur det stack och gjorde ont i hel kroppen.

"Stack", mumlade Poseidon fundersamt och automatiskt vände sig hans blick mot Zeus.

Håret stod på ända. Sköldarmen domnade och det sprakade i luften.

"Det var elektriskt", sa Poseidon till slut och Percy började att nicka innan han kom på vad han gjorde och slutade.

Elektricitet. Hennes fåniga spjut var elektriskt.

"Fånigt!", upprepade Clarisse argt. "Det var ett mycket bättre spjut än vad du någonsin skulle kunna tjärna ihop!"

Jag slog till reträtt.

"Det hade jag inte väntat mig", erkände Will. "Det verkade där ett tag som om ni skulle kämpa till sista bloddroppe."

"Jag ville faktiskt inte bli ett mänskligt exempel för en blodig, stekt biff", sa Percy.

"Men åh andra sidan var det faktiskt väldigt klokt att slå till reträtt", sa Will hastigt när han tänkte på Percys ord.

"Tänkte väl det."

En annan Ares-kille drämde till mig i bröstet med svärd fästet, och jag föll raklång på marken.
De skulle ha kunnat göra slarvsylta av mig med sparkar, om de inte varit så upptagna av att skratta.

"Jag börjar förstå varför Percy inte vill kalla dem för mänskliga", muttrade Annabeth. "Vem skrattar åt nån annans lidande?"

"Uppenbarligen dem gör det", sa Sofia.

"Ge honom en ny frisyr", sa Clarisse. "Ta tag i hans hår."

Alla såg automatiskt på Percy huvud.

"Antingen så växer ditt hår ut väldigt, väldigt snabbt, eller så misslyckades dem", sa Jefferson.

"Du har så konstiga tankar, Jefferson", fnös Miranda roat.

"Tack och lov så misslyckades dem", mumlade Percy.

Jag lyckades ta mig upp på fötter. Jag höjde svärd men Clarisse slog det åt sidan med sitt spjut så att gnistorna yrde. Nu var båda mina armar domnade.

"Inte bra", jämra sig Katie. "Du kan knappast slåss nu."

Percy log svagt. Kunde han inte det?

"Oh, wow", sa Clarisse. "Jag är rädd för den här killen. Verkligen livrädd.

"Du borde vara det", sa Jake modigt.

"Knappast", fnös Clarisse bara.

"Flaggan är där borta", sa jag till henne.

"Percy!"

"Förlåt, men jag tyckte att mitt liv var en aning mer viktigt än ett dumt spel!"

"Du har en poäng", erkände Jocelyn.

"Jaså, har jag?", sa Percy spydigt.

Jag ville låt arg, men lyckades inte riktigt.

"Jag vet att jag inte skulle ha lyckats med det", sa Will. "Jag har aldrig varit så mycket för fältarbete."

"Ja, du siktade väl på ett läkare stipendium, eller hur?", kom Sofia ihåg.

"Ja, det gör jag", nickade Will.

"Japp", sa ett av hennes syskon. "Men vi bryr oss inte om flaggan. Vi bryr oss om en kille som gjorde bort alla i vår stuga."

"Jag står fast vid vad jag sa då", sa Percy bestämt.

"Vad sa du?", undrade Silena skrämt.

"Det klarar ni så bra utan min hjälp", sa jag. Det var förmodligen inte det smartaste jag sagt i mitt liv.

"Avsevärt inte", fnös Malcolm.

"Det kunde ha gott bättre", suckade Percy. "Men jag är ju här, visst?"

"Om du fortsätter att sikta så lågt kommer du inte att överleva långt."

"Nobba inte mitt tänkande, Annabeth."

Två av dem gjorde utfall mot mig. Jag backade upp mot bäcken och försökte höja skölden, men Clarisse var för snabb. Hennes spjut träffade mig rakt i bröstet. Om jag inte hade burit bröstplåt om en del av rustningen skulle jag ha blivit shish kebabad.

"Det måste ha gjort ont", grimaserade Connor.

"En stark underdrift", fnös Percy.

Som det nu var fick jag en elchock av spetsen som var så kraftig att tänderna nästan hoppade ur munnen.

"Jag håller med dig", nickade Connor. "Aj."

"Ta dig till vattnet", mumlade Poseidon för sig själv. "Vattnet kommer att hjälpa."

En av hennes stugkamrater högg mig över armen med svärdet och jag fick ett ordentligt sår.
Åsynen av mitt eget blod gjorde mig yr i huvudet, och fick mig att känna mig varm och kall på en och samma gång.

"Det är en riktig obehaglig känsla", sa Marlie.

"Är det ens möjligt att känna sig varm och kall på samma gång?"

"Jag läste ju det precis, då det borde vara möjligt", svarade Lee.

"Inget lemlästande", lyckades jag få fram.

"Som om dem faktiskt kommer att lyssna", fnyste Travis hånfullt. "De njuter i fulla drag här."

"Hoppsan", sa killen. "Nu får jag säkert ingen efterrätt."

"Ares?", frågade Poseidon alvarligt. "Får jag dränka din son ett ögonblick?"

"Pappa", protesterade Percy och glömde att han gav Poseidon den tysta behandlingen. "Gör det inte", sa han med eftertryck.

"Han skulle ha dödat dig, jag återgäldar bara tjänsten. Det skulle bara göra ont en sekund innan han lungor fylls med vatten. Då skulle det göra mycket ont. I antiken skulle det ha räknats som en mild bestraffning."

Killen som hade hånat Percy bleknad snabbt.

"Bara nej, pappa. Du ska inte dränka nån överhuvudtaget."

"Visst, visst", suckade Poseidon. Åtminstone så betedde sig krigsgudens son inte lika överlägset längre. Det var alltid något.

Han knuffade ner mig i bäcken och jag landade på rumpan med ett plask.

"Det är positivt", nickade Poseidon.

"Det är positivt att din son blev ner knuffad i en bäck?", sa Demeter skeptiskt.

"Bäck lika med vatten, faster", förklarade Athena.

De skrattade allihop. Jag förstod att så fort de inte tyckte det var roligt längre, skulle jag dö.

"Hur kan de skratta innan de ska begå mord?", undrade Sunshine och såg något blek ut.

"Monster i förklädnad?", föreslog Percy.

"Skulle inte förvåna mig", sa Sunshine ärligt.

Men då hände något. Vattnet verkade väcka mina sinnen, som om jag just hade fått en påse med mammas extra starka espressogodis.

"Vattnet är som din dunder honung, Percy", sa Jefferson plötsligt.

"Du har rätt", fnös Percy. "Det är en roande tanke. Men jag skulle inte vilja jämföras med en tecknad björn."

Clarisse och hennes stugkamrater kom rusande ner i bäcken för att fixa mig, men jag reste mig upp och mötte dem.

"Du klarar det, Percy!", sa Samantha uppmuntrande.

"Ja, heja vattenmannen!", nickade Louis.

"Ni njuter verkligen av att komma på ordlekar för mina vatten krafter, gör ni inte?", skrattade Percy.

Jag visste vad jag skulle göra.

"Det här kommer inte att sluta bra för vissa personer", flinade Katie.

Jag drämde till den förste killen i huvudet med bred sidan av mitt svärd och slog av honom hjälmen.

Nu började Hermes, Apollon och Athenas stuga heja på Percy och fick ett tyst stöd (för det mesta) från resten, förutom från Ares stuga då.

Jag slog honom så hårt att jag såg hans ögon vibrera där han föll ihop i vattnet.

"Det måste ha gjort ont", sa Jocelyn med en grimas men hon kunde inte låta bli att flina sen.

"Det här blir bara bättre och bättre", skrattade Michael samtidigt.

Fuling nummer två och fuling nummer tre kom emot mig. Jag slog till den förste av dem i ansiktet med min sköld och använd svärdet för att hugga av den andre killens tagelplym. De drog sig snabbt bakåt båda två.

"Rätt åt dem", fnös Connor och Travis nickade överens.

Fuling nummer fyra såg inte särskilt ivrig ut gå till attack,

"Jag tror inte att en titan själv skulle vara allt för sugen på att angripa dig efter det Percy", sa Will och himlade med ögonen.

"Det beror faktiskt på vilken titan…"

"Jag menade det inte så Malcolm."

men Clarisse stormade framåt. Spetsen på hennes spjut sprakade av energi. Så fort hon stötte till fångade jag upp spjutskaftet mellan svärdet och kanten på skölden, och bröt av det som om det varit en kvist.

"Och där var det fantastiska slutet", log Lee.

"Rätt åt henne", mumlade Sofia bestämt. "Man kan kalla allt det för karma. Clarisse försökte att stoppa Percys huvud i en toalett men det blev hon som blev blöt och Clarisse och hennes syskon attackerade Percy men det var dem som förlorade.

"Åh!" skrek hon. "Din idiot! Din likmask!"

Hon sa förmodligen ännu värre saker, men jag tryckte till henne mellan ögonen med svärdsfästet så att hon raglade baklänges och upp ur bäcken.

"Du är ju som stålmannen, Perce", sa Grover storögt.

"Kände mig son stålmannen där ett tag", sa Percy glatt.

Sedan hörde jag upprymda tjut och fick se Luke komma springande mot gränslinjen med det röda lagets fana höjd.

"Vem sa att det inte skulle vara något action med?", frågade Percy med ett höjt ögonbryn.

"Jag tar tillbaka mina ord", sa Leonard inte det minsta surt. "Det var häftigt hur du slog Ares stuga!"

"I den här takten kommer Ares barn att begå mord mitt framför alla", mumlade Annabeth.

Han flankerades av ett par Hermes-killar som täckte hans reträtt, och bakom dem slog några Apollon-killar tillbaka Hefaistos barn. Ares-typerna kom på fötter och Clarisse muttrade som bedövad en svordom.

"Ett trick!" ropade hon. "Det var ett trick."

"Nej du hallucinerade, Clarisse", förklarade Connor nedlåtande. "I själva verket gör du det fortfarande. Du befinner dig just nu i sjukstugan…"

"Håll klaffen Stoll", avbröt Clarisse ilsket. "Eller jag kommer göra det åt dig."

"Åh, så rädd jag blir", fnyste Connor.

De stapplade efter Luke, men det var för sent.
Alla strålade samman vid bäcken när Luke sprang över, in på sitt eget territorium. Vår sida exploderade i jubel.

Som den gjorde nu också. Det lät som om de hade vunnit igen.

"Vi borde kanske skapa ett nytt uttryck", föreslog Hermes när han betraktade sina firande barn. "Festa som en grek."

"Inte utan vin", tillade Dionysos. "Och Pac-man. Inte att glömma."

"Dem flesta här är minderåriga Dionysos", påpekade Hestia milt.

"Det har aldrig hindrat någon förut. De måste skaffa sig lite ryggrad."

Hestia skakade bara på sitt huvud åt vinguden.

Den röda fanan började skimra och blev plötsligt silverfärgad. Vildsvinet och spjutet ersattes av en väldig kaducé - stuga elvas symbol. Det blå laget lyfte upp Luke och bar runt honom på sina axlar. Keiron kom i samlad galopp ut ur skogen och blåste i trumpetsnäckan.

Matchen var över. Vi hade vunnit.

"Vi vann, vi vann, vi vann!", skanderade bröderna Stoll och hoppade upp och började dansa runt i en cirkel samtidigt som de sjöng och drog med sig Jocelyn.

"Det är knappt någon sida kvar", stönade Lee förtvivlat. "Kan jag inte få läsa klart?"

Skrattande så satte sig Hermes barn ner och lyssnade på vad Lee läste igen.

Jag skulle just börja delta i firandet när Annabeths röst sa i örat på mig: "Inte illa, hjälte."
Jag vände mig om, men hon var inte där.

"Jag har ändrat mig", sa Connor, "det är kanske Percy som hallucinerar."

"Jag hallucinerade inte", protesterade Percy genast. "Du kommer att förstå snart."

"Var tusan har du lärt dig att strida så där?" frågade hon.

"Jag lärde mig det för ungefär två sekunder sen", svarade Percy för sitt bok-jag.

Luften skimrade och plötsligt materialiserades hon. I handen höll hon en basebollmössa från Yankees, som om hon just tagit den av sig.

"En osynlighets mössa", sa Miranda imponerat.

Både bröderna Stolls ansikten lyste upp. "Annabeth, du vet att vi älskar dig som en syster."

"Du är en fantastisk vän", fortsatte Connor.

"Otroligt begåvad och smart…"

"Okej, vad vill ni?", avbröt Annabeth rakt på sak.

"Kan vi få låna din osynlighets mössa? Bara då och då. Och på dina villkor så klart."

Katie började att desperat göra tecken bakom deras ryggar mot Annabeth att hon skulle säga nej.

"Jag ska tänka på det", sa Annabeth till slut.

"Yes! Tänka på det är åtminstone bättre än ett nej", jublade Travis.

"Jag är officiellt dömd", stönade Katie samtidigt.

Jag började bli arg. Inte ens det faktum att hon just hade varit osynlig fick mig att tappa fattningen.

"Jag skulle ha tappat fattningen totalt", erkände Michael.

"Jag med", nickade Sunshine.

"Du lurade mig i en fälla", sa jag. "Du posterade mig här för att ni visste att Clarisse skulle ge sig på mig, medan du skickade Luke runt flanken. Du hade planerat alltihop."

"Annabeth är ju en dotter till Athena. Att komma på planer, oavsett om de är bra eller dåliga är liksom hennes - och vår också för den delen - grej", sa Malcolm.

Annabeth ryckte på axlarna. "Jag sa ju det. Athena har alltid, alltid en plan."
"En plan för att få mig pulvriserad."

"Det är ju det positiva med det", muttrade Athena. "Vinn över Ares och förstör Poseidons son på samma gång. Det är en Win Win situation."

"Det är bara du som vinner på det, Athena", påpekade Poseidon.

"Jag tjänar olympiern så den vinner om jag vinner."

"Underbar logik", sa Poseidon torrt.

"Jag tycker det", sa Athena lätt.

"Jag kom så fort jag kunde. Jag skulle just kasta mig in i striden, men ... "Hon ryckte på axlarna. "Du
behövde ingen hjälp."

"Sannare ord har aldrig talats", sa Will och skakade på huvudet. "Eller Percy behövde inte hjälp efter att han hade nuddat vattnet rättare sagt."

Så fick hon syn på min skadade arm. "Hur gjorde du det där?"

"Gjorde vad då?", frågade Samantha förvirrat.

"Svärdshugg", sa jag. "Vad trodde du?"

"Vad är det med svärdshugget?", undrade Liljan.

"Det kommer alldeles strax", informerade Lee med en suck. I den här takten skulle de inte bli färdiga med det här kapitlet tills det blev mörkt.

"Nej. Det var ett svärdshugg. Titta på det."

"Svärdshugg försvinner inte bara så där", sa Will sakta.

"Mitt gjorde", sa Percy enkelt.

Blodet var borta. Där jag haft det stora såret fanns nu ett långt, vitt ärr, och till och med det höll på att blekna bort. Medan jag tittade på det förvandlades det till en liten rispa och försvann.

"Vattnet kan läka dina sår också?", sa Sofia förvånat. "Vad då?", sa hon när hon fick en hel del skeptiska blickar. "Det är den enda logiska förklaringen."

"Det är sant", nickade Miranda fundersamt.

"Jag - jag fattar inte", sa jag.

Annabeth tänkte så att det knakade. Jag kunde nästan se hur kugghjulen snurrade i huvudet på henne.

"Det borde ha varit rätt så enkelt att föreställa sig", mumlade Travis med ett leende.

Hon tittade ner på mina fötter, sedan på Clarisse brutna spjut och sa: "Kom upp ur vattnet, Percy."

"Jag är förvånad att det tog så lång tid för dig att räkna ut det, Annabeth."

"Du får räkna med att tiden gick fortare då eftersom vi inte hela tiden kommenterade plus att Annabeth hade mycket mindre information", sa Katie.

"Det stämmer", sa Annabeth.

"Va?"

"Gör bara som jag säger."

Jag klev upp ur bäcken och kände mig genast trött ända in i märg och ben. Armarna började domna igen. Adrenalinet försvann. Jag ramlade nästan omkull, men Annabeth stödde mig.

"Wow", mumlade Jake, "man märkte verkligen skillnaden."

"Det var jobbigt att kroppen gjorde en sån hel omvändning", sa Percy när han tänkte på hur det hade känts.

"Åh, Styx", svor hon. "Det här är inte bra. Jag ville inte ... jag förutsatte att det skulle vara Zeus ... "

"Och varför förutsatte du det, flicka?", mullrade Zeus.

"Du är ju trots allt en känd kvinnokarl", påpekade Hera och spottade nästan ut ordet "kvinnokarl."

Zeus höll klokt sin mun stängd.

Innan jag hunnit fråga vad hon menade hörde jag morrandet igen, men mycket närmare än förut. Ett tjut skar genom skogen.

"Det är helt klart helveteshunden", sa Michael oroligt. "Tänk bara på hur den var där hela tiden och lurpassade. Den gjorde sig säker beredd att släppa in en av oss djupt in i skogen som middagsmål…"

"Michael!", utropade Sunshine med en hand för hennes hjärta. "Snälla bara sluta att prata!"

"Förlåt", sa Michael fåraktigt. "Jag menade inte att skrämma dig."

"Du lyckades alldeles utmärkt med det ändå."

Lägermedlemmarnas jubel tystnade genast. Keiron ropade något på gammalgrekiska, som jag först senare insåg att jag förstod perfekt: "Var redo! Min båge!"
Annabeth drog sitt svärd.

Däruppe på klippblocken ovanför oss stod en svart hund som var lika stor som en noshörning, med lava röda ögon och huggtänder som dolkar.

"Hades!", utbrast Poseidon.

"Det var inte jag", protesterade Hades genats. "Jag kallade den inte."

"Men vem var det då", mumlade Poseidon bekymrat.

"Boken kommer möjligtvis att svara på det längre fram", sa Hades bara och Poseidon nickade.

Den såg rakt på mig.

"Och givetvis skulle den göra det. Varför skulle den inte göra det? Det skulle ju ha inneburit att du hade tur", muttrade Poseidon sarkastiskt.

Percy såg med dold förvåning på honom, om han inte hörde fel hade havsguden en underton av… var det rädsla?

Ingen rörde sig ur fläcken, förutom Annabeth som skrek: "Spring, Percy!"
Hon försökte ställa sig framför mig,

"Tack, Annabeth", sa Percy plötsligt. "För att du försökte att skydda mig menar jag."

"Eh visst, det var inget speciellt", svarade Annabeth något förbluffat.

"Det gör mig inte mindre tacksam", sa Percy leende.

men hunden var för snabb, den hoppade över henne - en enorm skugga med tänder - och när den dunsade emot mig raglade jag baklänges och kände rakknivsvassa klor slita sönder min rustning. Det lät som om fyrtio pappersark revs sönder, ett efter ett.

"Jag önskar verkligen att boken inte alltid var så beskrivande", mumlade Silena svagt.

"Det låter hemskt", kom Katie överens om.

"Det var hemskt", sa Percy med en grimas.

En svärm av pilar stack ut ur hundens hals. Monstret föll dött ner framför mina fötter.
Som genom ett mirakel var jag fortfarande i livet.

"Fort, ta honom till vattnet någon", sa Poseidon.

"Det har redan hänt, pappa", kunde Percy inte låta bli att påpeka.

"Nå borde ändå ta dig till vattnet."

Jag ville inte titta under återstoderna av min söndertrasade rustning. Bröstet kändes varmt och vått, och jag visste att jag var illa riven. En sekund till och monstret skulle ha förvandlat mig till femtio kilo delikatesskött.

"Hur kan du skämta om det just då?"

"Det är så jag klarar av att ta mig vidare från alla konstigheter som händer mig", svarade Percy ärligt. "Det är olika för alla, men det är så jag gör."

Keiron travade fram till oss, med bågen i handen och bister uppsyn.

"Di immortales", a Annabeth. "Det där var en helveteshund från Bestraffningens fält. De... ska inte
kunna ... "

"Någon har frambesvärjt den", sa Keiron. "Någon här i lägret."

"Någon här i lägret, i lägret, i lägret…"

"Connor", avbröt Katie. "Vad i mr D kärlek till vin håller du på med nu då?"

"Skapar en stämning av mystik", svarade Connor enkelt.

Katie slöt ögonen om räknade till tio, sedan till tjugo och till sist till trettio. "Okej, jag märkte det… men kan du försöka att låta bli att göra det i framtiden?"

"Jag kan inte lova något."

En penna som Katie omedvetet hade haft i sin hand knäcktes på mitten.

"Kat, inte ta ut din ilska på den stakars pennan", protesterade Connor.

"Se dem kan vara aggressiva", sa Travis samtidigt.

"Vänta lite, någon här i lägret framkallade den där helveteshunden", funderade Malcolm och ignorerade bröderna Stoll. "Nån av oss alltså."

Alla lägermedlemmar började att se sig omkring som om de förväntade sig att den skyldige skulle resa sig upp och skulle säga: "Det var jag som framkallade den. Jag försökte att mörda Percy och jag kommer att ta på mig mitt fulla ansvar för det. Vänligen skicka mig till Tartaros"

Inget hände så klart. Men alla hade en olustig känsla och folk ville inte riktigt se varandra i ögonen längre. En av dem hade tagit hit ett monster. En av dem var en förrädare. En av dem hade vänt sig bort från gudarna. Det kunde vara precis vem som helst. Ett syskon eller ens bästa vän. Precis vem som helst…

Luke kom fram till oss. Fanan i hans hand var bort glömd, hans ärofulla ögonblick över.

Clarisse tjöt: "Det är Percys fel! Det var Percy som frambesvärjde den!"

"Tyst med dig, flicka", sa Keiron till henne.

Vi såg helveteshundens kropp smälta bort i skugga och flöda ner i marken tills den försvann.

"Man hade en sån där känsla av att man inte var säker länger. Ett monster hade tagit sig innanför lägrets gränser och det var antagligen inte ett skämt den här gången. Allt var så upp och ner vänt", mumlade Jocelyn till instämmande nickningar.

"Du är skadad", sa Annabeth till mig. "Snabbt, Percy, hoppa i vattnet."

"Äntligen", suckade Poseidon lättat.

"Det är ingen fara med mig."

"Jo, det är det", sa hon. "Keiron, titta på det här."

Jag var för trött för att säga emot.

"Ingen skulle nog ha en större lust att argumentera just då", sa Louis.

"Om man inte heter Stoll i efternamn", tillade Liljan.

"Annabeth verkade lite galen där, om jag ska vara ärlig", funderade Percy. "Hoppa i vattnet och försök att inte drunkna."

"Jag har faktiskt en teori att du inte jan drunkna", informerade Annabeth.

"Ett mindre sätt att dö på att oroa sig över!", låssades Percy jubla över och Annabeth himlade med ögonen åt honom.

Jag steg tillbaka ner i bäcken och hela lägret samlades runt mig. Jag mådde genast bättre. Jag kände hur såren på bröstet läktes.
Några av lägermedlemmarna flämtade till.

"Inte av den anledningen du tänkte på, kan jag tänka mig", sa Grover.

"Du har rätt getpojken", mumlade Percy.

"Hör på, jag - jag vet inte varför", sa jag i ett försök att be om ursäkt. "Förlåt mig ... "

"Du försökte att be om ursäkt för det också?", sa Ene skeptiskt och Percy rodnade generat.

Men de tittade inte på mina sår som läktes. De stirrade på något ovanför mitt huvud.
"Percy", sa Annabeth och pekade. "Eh ... "

"Du höll på att missa det", mumlade Will torget.

"Hörni, tänk om någon blir erkänd när man sovet", sa Travis plötsligt. "Man märker det ju inte. Blir man en erkänd-oerkänd då eller?"

"Vi erkänner aldrig någon medans personen sover", svarade Hermes. "Så ni kommer aldrig att behöva fundera på det."

"Men om?", envisades Travis.

"Vi kan förkorta det EOE: Erkänd-oerkänd", sa Hermes till sist. "Bara ut i fall antar jag. Det är mycket lättare att säga."

"Tack, pappa", sa Travis glatt.

När jag tittade upp började tecknet redan blekna bort, men jag kunde ändå urskilja hologrammet av grönt ljus som virvlade runt och blänkte - ett spjut med tre spetsar. En treudd.

"Nej, en gaffel", sa Percy sarkastiskt till sina egna gamla tankar. "Jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att säga i mot mig själv på ett sånt konstigt sätt", funderade han.

"Din pappa", mumlade Annabeth. "Det här är verkligen inte bra."

"Verkligen inte bra alls", kom Annabeth tyst överens med sitt förflutna-jag

"Det är fastställt", kungjorde Keiron.
Lägermedlemmarna omkring mig föll på knä - till och med de från Ares stuga, även om de inte såg glada ut.

"Självklart såg vi inte glada ut", fnös Riley. "Du hade gjort mos av våra syskon!"

"Du verkar ta det bra nu", sa Percy.

"Vissa är bättre på att släppa taget än andra", sa hon ärligt och Percy nickade. Hon hade varit riktigt sjyst mot honom under hela läsningen till skillnad mot till exempel Clarisse.

"Min pappa?" frågade jag, fullständigt förvirrad.

"Poseidon", sa Keiron. "Jordskakaren, stormbringaren, hästarnas fader. Varde hälsad, Perseus Jackson - havsgudens son."

"Och där är kapitlet äntligen, äntligen slut", suckade Lee lättat. "Vem skulle vilja läsa nästa?"

"Innan vi läser vidare, skulle vi kunna ha en kort paus?", föreslog Poseidon.

"Ja, det kan vi. Femton minuter", sa Hestia, och eftersom hon så sällan uttryckte sin åsikt var hennes ord lag.

Folk började att resa sig upp och gå ut genom paviljongen för att sträcka på benen och diskutera det nya som de hade läst i boken.

"Percy, kan vi prata ett ögonblick?", frågade Poseidon och Percy nickade motvilligt.

De började gå i riktning mot stugorna och förföll i tystnad.

Percy ögnade över landskapet de passerade och såg var som helt förutom på Poseidon.
Han såg ner på det gröna gräset under dem och ur ögonvrån skymtade han skogen de precis hade läst om.

"Percy", sa Poseidon till sist och stannade när de väl hade kommit en bit bort från paviljongen.

"Ja?"

"Jag vet att du är arg på mig för att jag lämnade dig och din mamma, och du har all rätt att vara det", började havsguden. "Jag var ärligt inte säker på vad jag tyckte om att läsa det här böckerna, allt kunde, kan bli mycket värre och framtiden kan förstöras helt. Du var en överraskning på alla sett och viss. Jag hade aldrig för avsikt att bryta eden…"

Percy kunde inte hjälpa det, men det sved. "Så du säger att jag var ett misstag. Något som inte borde existera?"

"I vissa bemärkelser, ja."

"Det är bra att veta vad du tycker om mig, verkligen, pappa…"

"Percy, du vet att jag inte menade det så."

"Det var precis vad du menade."

"Din mamma älskade sig från första stund och jag älskade dig också, du än min son och det kommer aldrig att ändras", sa Poseidon och skar av vad Percy hade tänkt att säga. "Du har minnen av mig, och det är vad dem är. Minnen. Jag besökte dig när du var liten. Ofta. Du var ett sånt ljust litet barn, alltid glad och på språng…"

"Pappa", klagade Percy generat men lyssnade ändå.

"Det är sant. Jag besökte dig för ofta. Jag började till slut att bli mer… dödlig."

"Men du är en gud", avbröt Percy chockat.

"Just precis. Jag är en gud. Och jag är inte ämnad att umgås med dödliga så mycket. Plus att över allt det så började Amfitrite att misstänka något. Hon skulle ha skvallrat för Hera, som i sin tur hade sagt nåt till Zeus och ditt liv skulle ha varit i ännu större fara än vad det redan var. Så jag var tvungen att lämna. Tro mig, jag ville inte göra det, men du var i goda händer med din mamma."

"Tills Gabe kom in i våra liv", sa Percy bittert.

"Jag är ledsen, Percy. Om jag kunde skulle jag ha gjort något åt det. Jag bröt mot lagen genom att träffa dig och du skulle ha fått betala priset i slut ändan. Jag försökte att förhindra det så gott som jag kunde", suckade Poseidon. "Men tror du mig nu då?"

Percy nickade besvärat. "Jag tror på dig, och förlåt att jag var arg och snäste och vände ryggen åt dig."

"Du är förlåten, Percy. Kom nu så går vi tillbaka. Pausen är nästan slut. Var det förresten något mer du ville säga?"

Percy skakade på huvudet och de började att gå samma väg tillbaka mot paviljongen igen. Den korta färden spenderades återigen i tystnad, men det var inte en besvärlig tystnad som förut, utan luften hade en smak av acceptans som inte riktigt hade varit där förut.

De var bland dem första tillbaka i paviljongen så de slog sig ner och väntade.

När det var två minuter kvar var de flesta tillbaka och de väntade bara in några eftersläntrare.

"Samantha", sa Percy plötsligt. "Jag ber om ursäkt för att jag snäste åt dig så där förut."

"Det är okej, Percy", log Samantha. "Jag hade redan förlåtit dig."

"Är det någon som har tänkt att vi nu kommer att börja läsa om framtiden?", frågade Lee efter en stund och bläddrade i så snabb fart som möjligt igenom sidorna i boken.

"Lee, gör inte så, eller den kan gå sönder", varnade Malcolm.

"Tror ni att allting kommer att ändras helt random, typ att en känguru kommer att komma in hoppande, eller kommer det bli långsammare förändringar?", undrade Jocelyn nyfiket.

"Tja", sa Lee. "Det finns väl egentligen bara ett sätt att ta reda på det. Är alla här nu? Bra. Så tillbaka till min ursprungliga fråga. Vem vill läsa nästa kapitel?"

AN: Så där ja, det tog sin tid, men det var det längsta kapitlet jag har skrivit: 61 Word sidor!
Ville också bara önska alla som har lov nu ett bra påsklov, och glad annandag påsk.
Tills nästa kapitel
Vi hörs
-Aveline

Reviews svar:

Lealover1: Lea!

Hej igen, det känns inte som om det var så länge sen vi hördes av.
Jag vill bara passa på att tack för dina varma och positiva ord om kapitlet, jag log när jag läste din kommentar. Glad att du gillade Afrodites kommentar i början, och jag kommer att försöka ta fram liknande frågor som till exempel vad Thetis hade att säga när gudarnas inblandning fick Akilles dödad. Och jag tänkte inte riktigt om Poseidon skapade sitt heliga djur själv när jag skrev det. Det kom naturligt för mig, även om det skulle kunna vara en möjlighet att han skapade den i en tävling mot Athena. Jag kommer inte på några myter om det, bara om hur pegasusen skapades, inte hästen… och tyvärr har jag inget bra svar på vad gudar/gudinnor egentligen gör på sin fritid, hum kanske borde fördjupa mig i det. Men i bok tre nämnde Apollon att han gillade att prickskjuta från hans solvagn ner på Amerika…

Trevligt att du gillade Apollons kommentarer, så han är din favorit gud. Han är väldigt intressant och har många sidor av sig. Hans och Artemis relation är ganska speciell om jag får säga det själv. Jag måste säga att jag vissa dagar tycker som du, andra inte. Det går fram och tillbaka, ungefär som hur du beskriver ditt dilemma att skriva om Snape. Jag tror (just nu i alla fall) att Artemis älskar Apollon innerst inne men visar det inte så ofta och därför känner Apollon ett behov av att bevisa sig själv för henne, och beter sig omoget vilket då gör att hon blir irriterad på honom. Han känner kanske som du skrev, att det är bättre att hon visar honom någon uppmärksamhet alls oavsett om den är positiv eller negativ, för det är bättre än att bli ignorerad i tusentals år. Men som sagt, mina åsikter om deras relation ändrar sig jämt och ständigt, (det beror främst på att jag påverkas av andra fanfic och myter i gamla böcker bl.a.) vissa dagar tycker jag att det är Apollon det är synd om, andra Artemis. Även om jag försöker att hålla deras relation på samma nivå i min fanfic.

Så Travis och Connor står under din lärare Peters beskydd. Haha man kan verkligen se hur han är satan, enligt din beskrivning : D

Okej, jag har skrivit ner dina idéer till de två scenerna, där Travis och Connor försöker "övertala" statyerna att berätta vad dem vet. Och sen den där med kod röd, kod röd. Måste bara säga att jag älskar dina idéer och du kommer inte behöva sälja sin själ till att jag ska ha med det, idéerna började redan flöda fritt när jag läste det i din kommentar. Måste bara komma på en passande tidpunkt där jag kan ha med dem.

Wow, hade inte väntat mig en sådan reaktion till kod röd scenen, blev jätte glad att du tyckte att det blev så bra, Lea. Hoppas bara att jag inte helt plötsligt kommer att börja skriva jätte dåligt eller nåt liknande nu när du tyckte att det förra kapitlet blev så bra : ) och oroa dig inte om kommentaren blev lång, jag kommer att läsa den med glädje oavsett om den är 33 Word sidor eller två mening lång, jag själv har en fallenhet att börja babbla när jag skriver review svaren har jag märkt XD

Men tack för kommentaren, idéerna och allt annat!

Ha en bra dag själv och vi hörs

-Aveline