"Kom igen då", sa Lee otåligt. "Det är bara ett kapitel. Man behöver aldrig läsa igen sen!"

"Om jag kan avbryta, mr Fletcher", insköt Keiron, "det är nog bäst för Percy om jag ger honom det här innan det hinner bli jul." När Keiron hade sagt det gick han fram till Percy med en viss svårighet när alla satt huller om buller på golvet och effektivt gjorde att det inte fanns någon plats att gå på.

"En penna", sa Percy utan mycket entusiastiskt när han till slut tog i mot den.

"Har du redan glömt?", muttrade Annabeth och skakade på huvudet på honom. "Det är ett svärd. Ett himmelsk brons svärd ovanpå det."

Percy såg uttryckslöst på henne. "Är det en kuggfråga? För i såna fall vill jag bara säga att jag visste det hela tiden."

Annabeth himlade med ögonen åt havsgudens son. "Himmelsk brorns svärd lika med mycket farligt och dödligt för monster och för dig. Inte att leka med.", sa Annabeth som om hon pratade med en femåring, samtidigt som hon lyckades låta sträng.

"Varför kan du inte hoppa ner från din höga häst nån gång", sa Percy irriterat.

Annabeths ögon smalnade. "Och varför kan du inte för en gångs skull inte vara en idiot, din idiot."

"Kakor någon?", frågade Katie desperat.

"Jag kan ha en", sa Travis glatt. "Inte rätt tillfälle?", undrade han sen när alla såg på honom.

"Du kunde ju ha sagt det medans du föll ner i en grop med jätte skorpinjoner, då skulle det ha varit fel tillfälle", sa Michael.

"Det verkar som om vi inte kommer någonstans så vi kan väl lika gärna förlänga rasten i femton minuter till", funderade Keiron. "Försöka att bli av med all osämja innan hela paviljongen sprängs, snälla."

"Jag kan försöka, sir. Men jag kan absolut inte garantera något", lovade Annabeth och såg på Percy.

Alla reste sig ännu en gång, inte för att det faktiska gjorde något. Vem skulle klaga över en längre rast egentligen?

"Ännu en rast Keiron?", undrade Hestia milt.

"Jag tyckte att det var det bästa, Ers nåd Hestia", log Keiron godmodigt. "Med ett läger fullt av ADHD barn så är det ingen vidare bra idé att läsa långa perioder i sträck utan att de får något annat att göra i mellan åt."

"Så sant så", nickade Hestia. "Och hur många gånger har jag inte sagt det genom århundradena Keiron, du kan kalla mig för Hestia."

"Och jag fortsätter alltid med att kalla dig för Ers nåd", sa Keiron. "Vill du gå med mig eller vill du stanna med dem andra gudarna?"

"Det var alldeles för länge sen vi talades vid, Keiron. Kan jag gå med dig?"

"Givetvis", försäkrade kentauren och de gick ut genom paviljongen efter läger medlemmarna.

Lee lade ner boken på ett litet bord nära honom innan han vandrade ut genom paviljongen efter sina syskon och vänner. Luke såg sin chans och snappade blixt snabbt åt sig boken när ingen såg.

Han gömde den innan för sin tröja och gick i väg mot Hermes stuga i snabba - men inte för snabba för att det skulle se misstänksamt ut - steg. Nu gällde det bara att komma på en bra och idiotsäker plan.

På ett annat håll hade Annabeth och Percy hamnat i ett argument.

"Varför kan du inte sluta att handla innan du tänker!", utbrast Annabeth frustrerat.

"Jag tänker visst det!", protesterade Percy. "Bara för att jag inte går om kring och skryter om mina kunskaper betyder det inte att jag inte är smart."

"Så du säger att jag skryter", konstaterade Annabeth argt.

"Ja. Det är precis vad jag säger. 'Athena har alltid en plan' 'Gör bara som jag säger'. Verkligen, jag blir trött på det. Kan du inte sluta att vara en sån besserwisser."

Till Percys förfäran hade Annabeth något som såg misstänksamt ut som tårar i ögonen.

"Eh, Annabeth, jag menade inte att låta så hårt. Förlåt mig…"

"Det finns inget att förlåta", sa Annabeth iskallt som inte exakt gjorde Percy något lättad. "Du tycker uppenbarligen så som du sa. Att jag bara är en besserwisser, som bara visar upp min kunskap hela tiden." Med dem orden så stormade hon iväg.

"Annabeth vänta! Annabeth! Åh, jäklar, vad har jag gjort", mumlade Percy sen och såg på den nu tomma platsen där Annabeth hade stått.

Han hade verkligen inte menat hälften av vad han sa, han hade trott att allt var bra nu efter samtalet med sin pappa. Men självklart skulle han ju ha fel. Han sparkade ilsket på en närliggande sten och fick som svar en stor smärta i foten. Det gjorde honom inte på bättre humör. Han gick planlöst runt en stund och hoppades att han skulle stöta på Annabeth men till ingen lycka. Modfällt så gick han tillbaka till paviljongen.

Det hade bara gått sju minuter och Percy tvivlade allvarligt på att det var nån där. Andra gången han hade fel den dagen.

"Åh, nej. Inte du", stönade Percy när han såg vem det var. Bara hans tur att mötta Clarisse just nu. Han skulle precis vända om och hoppades att hon inte hade sett honom innan han märkte att hon stirrade på något.

"Clarisse, vad har hänt?", ropade Percy och sprang fram till henne.

"Inte du", stönade Clarisse med samma tonfall som Percy hade använt. "Av alla människor på det här lägret måste det vara just du."

"Tja, jag kan inte påstå att jag vara så där överlycklig av att se dig också", muttrade Percy. "Men jag sa inget högt.

"Artighet är överskattat. Säg vad du vill säga och så är det klart", sa Clarisse.

"Vad är det som har hänt?", undrade Percy till slut.

"Har du inga egna ögon?", sa Clarisse irriterat. "Du kan se själv."

Percy såg där hon pekade och såg en hög med aska på maken som det fortfarande rykte från.

"Vad kommer det ifrån?", frågade Percy förbryllat.

"Det var det jag försökte att rå reda på", mumlade Clarisse. "Men jag kan inte komma på vad som fattas och som du brunnit upp."

"Var det inte ett bord där?", funderade Percy och tänkte på hur konstigt det var att stå och resonera med sin fiende. Han kände ett pang av saknad för Annabeth och Grover helt plötsligt. Men Annabeth var arg på honom och Grover var med sina satyr vänner.

"Kanske det…", sa Clarisse tveksamt.

"Boken!", utbrast Percy. Varför hade han inte tänkt på den förut? "Var är boken?!"

Både Percy och Clarisse började att se sig om och vände på kuddar och stolar och annat ting i ett försök att hitta den.

"Det är lönlöst", sa Clarisse tungt. "Bara ge upp, Pärsky."

"Percy", rättade Percy automatiskt.

"Vad som helst."

Percy suckade åt henne. "Tja, om inte boken nu kände för att göra ett uppror mot världen och odlade ett par ben och armar, brände ner bordet och promenerade där ifrån, så ligger den nog i den där ask högen."

"Jag undrar allvarligt vad som pågår i ditt huvud", muttrade Clarisse till dem orden.

"Många saker, Clarisse. Många saker", sa Percy och låssades vara en sån där filosof som hans mamma alltid tyckte - nej, tycker - var så häftiga.

"Jag antar att jag aldrig kommer att få reda på det eftersom den där helvetes boken är borta", sa Clarisse och ignorerade Percy protest om att han redan hade svarat.

"Vad gör ni två?", undrade Pollux när han och resten av gänget gick in paviljongen. Och de som menades med "gänget" var: Pollux, Castor, Travis, Connor, Luke, Katie, Will, Michael, Lee, Silena, Beckendorf, Grover som hade anslutit sig till gruppen när han så att de var på väg mot paviljongen och så var det också Annabeth som inte såg särskilt glad ut för tillfället.

"Vad ser det ut som att dem gör", sa Connor och vickade på ögonbrynen.

"Usch. Bara usch", var Percy enda kommentar till det.

"Någon här har bränt upp boken", morrade Clarisse i stället.

"Här, liksom, faktiskt här?", sa Silena misstroget och såg sig över axeln som om hon förväntade sig att det skulle stå någon speciell där.

"Här, där, vi är alla lika", mässade Will.

"Kan vi hålla oss till ämnet?", bad Clarisse och blängde på Will tills han såg bort.

"Vilka har varit i paviljongen efter att vi lämnade senast?", frågade Luke.

"Det är väl jag, och så Clarisse och nu alla er…", sa Percy.

"Så vi är alla misstänkta för att ha förstört en bok som kanske var den enda i sitt slag och som innehöll information om framtiden", sa Annabeth som inte kunde hålla tillbaka längre. "Om jag förstår dig rätt."

"Något sånt japp", nickade Percy och försökte sitt bästa för att ignorera hans samvete som praktiskt taget skrek: säg förlåt! Men varför är det alltid jag som ska be om ursäkt? argumenterade hjärnan tillbaka.

"Rasten är slut om exakt fem minuter från och med nu", informerade Beckendorf. "Så jag föreslår att vi kommer på vad vi ska säga till gudarna snabbt."

"Det är enkelt", fnös Travis. "Vi skyller helt enkelt på Connor. Han kunde säga något som typ: My bad. Sorry. Jag menade inte att elda upp den ovärderliga boken."

"Hallå!", protesterade Connor genast. "Varför kan inte du säga det, hu? Att säga det till gudarna skulle vara nästan lika illa som den gången vi spelade det där sprattet med mangon. Mina kläder vara alltid minst två storlekar för små och jag kände mig som en äkta grek."

"Du är en grek, Connor."

"Det är inte poängen."

"Jag tror att alla vi övriga är överens om att ingen ska säga något liknande till gudarna", sa Katie. "Liksom någonsin, någonsin."

"Vi kan ju också köra på plan O", funderade Connor. "Agera oskyldigt."

"Bättre än den första åtminstone", suckade Katie.

De hade ingen mer tid att prata ihop sig för att läger medlemmar och gudar började att komma tillbaka in i paviljongen igen.

"Annabeth!", ropade Percy efter henne när hon var på väg bort. "Får jag prata med dig en sekund?"

"Om jag inte slösar din ack så viktiga tid med mitt smarta prat", snäste Annabeth som svar.

Percy hade åtminstone fått svaret att hon fortfarande var arg på honom.

De gick en bit bort, mot ena hörnet där det inte var lika mycket folk.

"Annabeth, jag menade inte vad jag sa. Tja, inte så mycket åtminstone. Du är en trevlig tjej egentligen, även om jag vissa dager bara vill slå dig i huvudet med en kanot-ådra", sa Percy besvärat.

Annabeth suckade mjukt. "Vad ska jag göra av dig. Du är olärbar. Men oavsett det så är du min vän på ett vridet slags sätt. Eller jag vill gärna tro att vi är vänner i alla fall", sa Annabeth något osäkert i slutet.

"Jag skulle vilja var din vän", nickade Percy och de skakade hand på det. Det kändes som en vuxen sak att göra då.

De gick sedan sida vid sida tillbaka till de andra och de båda fann det otroligt att ingen gud hade märkt att syftet med att de var här var borta.

"Om alla är här nu och alla kan vara lite tysta så kommer Dionysos att läsa nästa kapitel", kungjorde Zeus.

"Besvara mig från det lidandet snälla", muttrade Dionysos. "Jag tillbringar hellre resten av min existens som en lilarandig tiger."

"Bara läs", utbrast Zeus och spände ögonen i sin son som släppte ut en överdriven suck.

"Ja, vem kommer att hämta den? Ni halvblod är alldeles för lata nu för tiden", bestämde Dionysos. "Gör nåt nyttigt av er tid och hämta hit den där onödiga boken om Peters Johnsons liv nu i stället för att sitta där helt bekvämt."

"Ehm, det är så här mr D…", började Lee tvunget. "Jo, alltså, det hände en sak… vi vet inte hur… men eh…", han sa resten i en kapplöpning, "boken är borta."

"Vad då!" var den allmänna reaktionen på dem orden.

"Hur kan den ha försvunnit?", frågade Athena skarp. "En sån bok i fel händer…" hon skakade på huvudet åt blotta tanken. Följderna för det skulle bli fasanfulla.

"Den ligger inte bara under någon kudde eller något sånt då?", undrade Hefaistos.

"Vi har redan letat", svarade Percy.

"Vi tror att någon eldade upp den", tillade Clarisse snabbt. "Det vara bara kvar en hög med aska på golvet."

Alla i paviljongen såg där hon pekade. Och mycket riktigt, det låg bara en liten hög med aska som redan höll på att skingras i luften.

"Och vad ska vi göra nu då?", undrade Afrodite. "Ska vi hoppa över den boken och börja med de andra i ställe?"

Som svar så dök det lysande klotet upp ännu en gång.

"Jag måste tyvärr meddela att ni måste läsa böckerna i tur ordning. Ni kan inte hoppa över en bok, inte ens ett kapitel. Det var dealen med ödesgudinnorna", sa Nicos röst. "Men om inte någon gud försöker att kalla den – tips, tips – så är det lönlöst. Men ha ett bra liv, jag kan inte riskera att kontakta er igen om ni inte läser."

Alla såg på platsen där klotet försvann.

"Men skynda att kalla hit boken någon!", ropade Persefone och såg på de andra gudarna.

"Men om den är förstörd då?"

"Det är i alla fall värt ett försök."

Gudarna började att argumentera om saken.

"Men varför ska jag kalla den? Du kan lika gärna göra det."

"Inte en chans. Gör du det."

"Varför ska jag lyssna på vad du säger, Hades?"

"Demeter, vi har kommit över det här. Ingen idé om att bråka om det mer."

"Solen är mer nyttig än månen, syster. Jag menar…"

Hermes suckade innan han knäppte med fingrarna. Boken dök upp i hans hand.

"Så där. Vem skulle läsa nästa kapitel?"

"Var kom boken ifrån, Hermes?", frågade Athena.

"Ärligt talat så tänkte jag inte på det", svarade Hermes med rynkad panna. "Jag bara kallade den."

"Det betyder att det var någon här som tog den och sedan försökte att lura oss att den hade brunnit upp genom att bränna upp bordet", funderade Athena vidare.

De paviljongen hade en väldig olustig känsla av allt det där. Först helveteshunden och nu det här. Vad kommer hända här näst?

"Ska vi fortsätta att läsa eller inte?", undrade Artemis. "Det är uppenbart nu att det är någon som försöker att sabotera för oss."

"Stolls", sa Miranda plötsligt och hänvisade till förkortningen på Travis och Connor som dem hade fått i lägret. "Varför ser det ut som att alla satyrer, minus Grover då, försöker att undvika er?"

"Ja du", sa Connor, "det är en väldigt bra fråga som egentligen förtjänar ett väldigt bra svar…"

"Men vi är inte säkra om vi inte kommer att hamna på diskplikt över resten av sommaren om vi berättar för dig", fortsatte Travis.

Keiron suckade och tänkte att om han fick reda på det nu kanske det fanns en chans att han skulle kunna minimera skadan senare. "Ni kan berätta och jag lovar att ni inte kommer att straffars så länge ingen skadades."

"Ingen skadades", försäkrade Connor snabbt. "Tja, åtminstone om man inte menar halvt ihjäl skräckslagna."

Bröderna Stoll hade nu fångat hela lägrets uppmärksamhet.

"Okej", sa Travis, "det var så här det gick till…"

"Allt är klart, Travis", sa Connor när han sprang fram till sin bror genom skogen.

"Utmärkt", nickade Travis. "Då kan vi fortsätta med del 2."

De båda bröderna gick med snabba steg genom skogen tills de såg en grupp satyrer som de visste var med i De klövföredda äldstes råd. De rådet som gav sökare tillstånd till alla satyrer och bedömde om de var värdiga att leta efter Pan eller inte.

Med andra ord: de perfekta målet.

"Tjena, tjena. Alla kallas för satyrer i skogarna ", sa Connor som om han alltid hälsade så på folk. "Skulle ni ha något i mot att ni svarade på några frågor för oss arma halvblod?"

Satyrerna utbyte skrämda blickar.

"Eh, vi får inte berätta vad som helst…"

"Men utmärk", sa Travis glatt och slog med en överdriven rörelse ihop händerna. "Så till den första frågan: vad har stulits på Olympen?"

"Och vad är det som kommer att hända vid sommarsolståndet?", fortsatte Connor raskt.

"Vi får faktiskt inte berätta det!", utbrast en tjock liten satyr och blängde på Travis och Connor. "Ni ska inte vara här. Om ni inte ger er iväg med det samma så är jag tvungen att kalla på mr D."

Travis suckade olyckligt. "Vi kan göra det på det lätta eller det svåra sättet. Ni bestämmer."

"Stopp, stopp, stopp!", avbröt Katie förskräckt. "Vad är det svåra sättet?"

"Om du låter oss berätta så kommer vi att komma till det, Kat", försäkrade Travis.

"Eller inte, men bara avbryt inte så kommer allt att förklaras inom sinom tid", tillade Connor.

"Visst. Men skynda er."

"Så var någonstans var jag?", funderade Travis. "Ah, så här var det…"

"Vi kommer att ta upp det här med mr D", fastställde satyren med korsade armar.

"Mr D kommer aldrig att få reda på något", fnös Travis.

"Vi har år av erfarenhet", flinade Connor innan han visslade. "Ni kan komma fram nu!"

Plötsligt dök mer en hälften av Hermes barn upp. Vissa hängde från trädgrenar samtidigt som andra kom fram från buskar i närheten. Det som de alla hade gemensamt var alla dem bar paintball gevär som just var siktade mot satyr gruppen.

"Ni kommer att skjuta oss!", utbrast en annan satyr än den förra. "D-det är mot laggen!", stammade han fram.

"Det är inte riktiga gevär", förklarade Travis otålig. "Bara paintball gevär. Färgämnen ni vet."

"Och vi är inte rädda för att använda det", hotade Connor.

"Vi hade tänkt att ta vatten pistoler", sa Travis, "men vi eh, använder dem på annat håll."

"Åh, nej!", utbrast Lee. "De erkände!"

"Erkände vad då?", sa Connor oskyldigt. "Vi har ingen aning om vad du pratar om."

"Jag bryr mig inte om ni erkände det nu eller senare. Men jag vet att ni håller på med något skumt", sa Lee och såg på bröderna Stoll med smala ögon.

"Hur som helst", fortsatte Travis snabbt.

"Hörni grabbar", skrek Jocelyn från en lönn, "kan ni skynda er? Jag orkar inte hänga här, bokstavligt talat, hela dagen!"

"Ja, ja", sa Connor snabbt. "Tillbaka till våra frågor."

"Vad är stulet, och vad kommer att hända vid sommarsolståndet?", frågade Travis.

"Vänta", sa en satyr. "Sa ni att det där bara var färgämnen?"

"Eh, ja…"

"Ni monster! Vet ni inte att färgämnen kan vara farligt för naturen!?" satyren fortsatte sedan att gå in på en lång redovisning om varför färgämnen var så farligt.

Travis och Connor delade en blick. Situationen höll snabbt på att glida ur händerna på dem.

"Kan du hålla tyst", ropade Connor irriterat. "Jag bryr mig inte om hur farligt det är just nu. Vi vill bara ha svar."

"Ni börjar låta desperata", fnös Clarisse belåtet.

"Håll tyst du med, din mallgroda", fräste Connor tillbaka.

"Vi är inte rädda för att använda dem", proklamerade Travis. "Så, kan någon svara innan vi tvingas till att faktiskt göra det?" han höjde ett eget gevär som han hade dolt bakom ryggen.

"Okej! Okej!" tjöt satyren skräckslaget. "Vi ska berätta!"

Samtidigt hördes ett förskräckt tjut bredvid Travis.

"Connor, vad håller du…?" resten av meningen försvann och helt oväntat fann sig Travis dingla med huvudet neråt mot marken och fötterna hoptrasslade i vinrankor.

Bredvid honom hade Connor samma problem.

"Vad i…?", mumlade Jocelyn och såg på hennes dinglande bröder. Hennes andra syskon såg lika förvånade ut.

"Vinrankor", funderade Percy, "det kan bara betyda…"

"Så du har också kommit fram till det", nickade Annabeth roat.

"Se vilka som jag fångade idag minsann", kom Dionysos röst och han gick lugnt mot den lilla skaran av människor och satyrer.

"God dag, mr D", sa Travis ansträngt. "Du kan inte tänka dig att släppa oss och glömma allt det här?"

Dionysos höjde ett ögonbryn. "Om det hade varit Keiron som hade fångat er hade ni kommit undan med en massa städplikter. Men jag är inte Keiron. Personligen har jag länge velat hänga er från en klippa ute i havet och se hur länge ni kunde hänga där utan att trilla ner mot dem vassa klipporna..."

"Vassa klippor", upprepade Connor och svalde tungt.

"Men tyvärr så upptäckte jag att jag är förbjuden att göra det efter att Keiron visade mig regelboken", suckade Dionysos.

"Efter att han hade visat dig regelboken! Inte innan!", sa Travis halvkvävt och försökte desperat att inte bli fullständigt skräckslagen. Han hade mött mr D massor av gånger förut och de hade varit i en hel del värre problem än det här, men just då hade han svårt att föreställa sig det.

"Ni båda får lämna över paintball gevären till lat maskarna här", nickade Dionysos och gjorde en slarvig rörelse mot satyrerna. "Och dem bestämmer hur era öden ska bli. Nu, var kan jag finna en flaska med retsina…?" han gick iväg.

Vinrankorna släppte taget om Travis och Connor och de föll i marken i en hög av armar och ben.

"Aj! Travis, det där är min fot."

"Connor, du står på mitt ben!"

"Kan du akta på dig? Jag kan inte andas!"

"Kom igen, ni två. Upp med er och sluta bråka", sa Jocelyn och hoppade ner till marken. Hon gjorde en rörelse att de andra skulle komma fram.

Bröderna Stoll kom snubblande på fötter igen.

"Så, Travis? Ska vi lämna över gevären till statyerna som mr D sa?", undrade Connor.

"Att faktiskt göra som någon annan säger för en gångs skulle, menar du?"

Båda såg på varandra innan de började att flina.

"Vi kan nog behålla dem ett tag till. Mr D sa aldrig när vi skulle ge satyrerna dem."

"Om jag hade varit ni hade jag börjat att springa för länge sen", sa Travis och såg på satyrerna.

Det hördes ett prassel från buskarna ungefär fem meter bort.

"Vad var det?", undrade Jocelyn och tog upp sitt svärd från sitt bälte.

"Antagligen bara vinden", mumlade Connor med rynkad panna.

Det var inte vinden märkte dem två sekunder senare.

Plötsligt hoppade en gigantisk björn fram och med ett enormt vrål som fick det att ringa i öronen på dem som var där, hoppade den framåt.

"Miss Candystyle!", skrek Travis med uppspärrade ögon innan han började att skratta.

"Nu vet vi åtminstone var hon tog vägen", log Connor.

"Är det den björnen som ni hade tappat bort?", utbrast Jocelyn skeptiskt.

"Tekniskt sett är hon inte bort tappad längre…"

"Ta skydd!", ropade en kille till vänster om dem.

Alla dök ur vägen för den stora björnen innan hon tvärvände och nosade i luften. Hon såg rakt på den tjocka satyren som skräckslaget frös till.

"Ta det lugnt", sa Connor. "Gör bara inga…" satyren skrek innan han sprang in i skogen. Björnen sprang vrålande efter. "… plötsliga rörelser", avslutade Connor kapitalt.

Travis och Connor såg på varandra innan de suckade och började att springa efter dem och lämnade efter sina häpna stugkamrater och förskräckta satyrer.

"Och efter att vi kom ikapp dem så ledde vi miss Candystyle mot skogens utkanter och såg till att hon fortsatte bort från lägret. Men trots allt det fick vi inga svar", avslutade Travis berättelsen.

"Så allt det hände i onödan", skrattade Michael.

"Är det bara jag som undrar var dem fick paintball gevären ifrån egentligen?", undrade Jake.

"Det är för dig att undra och för oss att veta", sa Connor mystiskt.

"Det var inte helt i onödan", funderade Travis. "Vi fick ju träffade miss Candystyle igen."

"Med ett pris av skräckslagna satyrer", fnös Annabeth.

Travis och Connor rykte bara på deras axlar. Det hade inte gjort något för dem då. Inte nu heller egentligen.

"Med den här händelserika rasten avklarad", sa Keiron, "tycker jag att det är bäst att vi fortsätter med det som vi är här för. Mr D, var det du som skulle läsa?"

"Nej", fnyste Dionysos, "det var den andra mr D. Ja, ja", suckade han sen när Zeus blängde på honom. "Jag ska läsa. Kan någon snorvalp kasta hit boken då. Och ge mig en cola light samtidigt", sa han som om han var på restaurang.

"Här är boken, mr D", sa Lee och måste hindra sig själv för att himla med ögonen åt läger föreståndaren. "Och knäpp bara med fingrarna eller något och då dyker din läsk upp."

"Om man måste göra allting själv så", muttrade Dionysos och läsken dök upp i hans hand. Han harklade sig. "Så där ja, nästa kapitel heter tydligen, Jag erbjuds ett uppdrag…"

AN: Tyvärr, inte ett riktigt kapitel där dem läser ur boken, men jag tänkte att det här fungerade så länge under vänte tiden. Jag fick en sån där kreativitets kick som jag kallar dem. Jag kände helt plötsligt för att bara skriva. Ibland är det att måla, ibland är det att pyssla. En gång skrev jag tills klockan var tre på natten… men aja, det är en annan historia.

Men ha det så bra, alla.

-Aveline

Reviews svar:

Lealover1: Hej, Lea.

Ingen fara om reviewen blir kort. Jag bryr mig verkligen inte om det. Och oroa dig inte, jag ska inte skvallra för någon XD

Tack för att du tyckte att kapitlet blev bra och spännande. Och japp, jag tyckte också att det var på tiden att Percy fick reda på varför inte Poseidon inte kunde stanna hos honom och Sally.

Jepp, Dionysos är bara en sån typ som tycker att vin är allt och du har antagligen rätt, han skulle bli arg om någon lägermedlem drack vin innan hans straff är borta.

Jag har alvarligt funderat på när Percy och Clarisse ska bli vänner, eller åtminstone så mycket att de kan stå ut med varandra. Så jag försökte i det här kapitlet se hur det skulle vara att få dem att samarbeta om någonting. Dem är inte helt vänner, och de båda avskyr egentligen varandra, men boken var viktigare. Och det kommer att bli intressant att skriva om när de samarbetar i tvåan.

Jag passade på att ta med miss Candystyle i det här kapitlet. Stakars satyrer, kände mig riktigt dålig över dem när jag skrev det. Men det var ändå kul. Om hon dyker upp under läsningen i alla fall… tja vi får se… *ser sig hemlighetsfullt om kring*

Men ha det bra, Lea.
Vi hörs

-Aveline