Lägret läser PJ: Född till hjälte

by Aveline01

Det har dykt upp 5 stycken böcker på Halvblodslägret, och tillsammans med gudarna läser lägret den första boken: Percy Jackson Född till hjälte. Sanningar upptäcks, lojaliteter testas och vem är egentligen blixt tjuven? Det här kan vara deras sista chans innan ett nytt krig som hotar att bryta ut.

12. Jag erbjuds ett uppdrag

Vanligt prat

Tankar

Brev/Meddelanden/När någonting skrivs

Boktext

---

…"Jag erbjuds ett uppdrag"… läste Dionysos.

Annabeth kvävdes nästan på luften. "D-du, d-du, du får ett uppdrag!"

"Verkar som det", sa Percy nonchalant och ignorerade den oroliga känslan som hade dykt upp inom honom.

"Verkar som det", härmade Annabeth för sig själv med en grimas. Lita på att ett barn till havsguden skulle reagera så.

Följande morgon flyttade Keiron mig till stuga tre.

"Det har redan hänt", tänkte Percy högt.

"Tja, folk, här är det. Ögonblicket vi alla har väntat på…", spekulerade Travis. "Kommer allt att ha förändras, eller kommer vi att i själva verket läsa om när vi läser böckerna i boken? Kanske kommer vi att upplösas i luften? Vem vet. Stanna kvar så får ni veta…"

"Travis", klagade Katie. "Det här är ingen reklam film. Varför skulle vi gå någonstans?"

Travis ryckte på axlarna. "Jag vet inte varför jag sa så. Det bara dök upp i mitt huvud."

"Påminn mig om att aldrig fråga dig vad du tänker på", sa Katie bara.

Jag behövde inte bo tillsammans med någon annan.

"Om det bara hände med mig också", suckade Cecil, son till Hermes. "Rena ramma paradiset."

"Så sant som det var sagt", instämde Ethan.

"Jag där i mot skulle inte vilja bo i en stuga helt själv", mumlade Miranda med rynkad panna.

"Men vi kan ju hälsa på Percy. Han är inte helt själv då", påpekade Connor som inte kunde se problemet med att ha en hel och rymlig stuga helt för sig själv.

Jag hade gott om utrymme för mina saker - minotaur hornet, en extra uppsättning kläder och en necessär.

"Det låter bara bättre och bättre", sa Travis drömmande.

"Kan ni inte känna att det skulle bli det minsta, tja, ensamt där?", undrade Sunshine.

Alla från Hermes stuga såg oförstående på henne. Vad menade hon med det?

Jag fick sitta vid ett eget middagsbord,

"Man får faktiskt äta för sig själv utan att alla stör och knuffas", mumlade Jefferson och försökte föreställa sig det.

"Är det verkligen så illa?", frågade Hermes något bekymrat.

"Det är inte illa precis", svarade Travis fundersamt. "Bara… mycket. Ibland för mycket."

själv välja vilka aktiviteter jag skulle ägna mig åt

"Det ändras säkert snart", sa Malcolm. "Du kommer antagligen att få ett fast schema när chocken har lagt sig igen."

Percy stönade besviket. "Just det lät ju bra."

Malcolm ryckte ursäktande på axlarna och flinade mot honom.

och själv säga till lju set när det skulle släckas - jag behövde inte ta hänsyn till någon annan.

"Det låter som en underbar dröm", suckade Chris. "Att bara kunna göra som man själv vill…"

"Det är inte lika bra som det låter som", sa Annabeth något stelt och tänkte tillbaka på den tiden hon var tvungen att klara sig alldeles själv…

"Inte underbart?", sa Travis nästan förskräckt. "Inte underbart?! Man får göra precis som man vill, man behöver inte alltid ha ont om plats, man…"

"Om inte ni slutar att tjattra så blir det ingen choklad till lägerelden!", avbröt Dionysos barskt.

"Men ahhhhh!", klagade läger medlemmarna besviket.

"Varför skulle just mr D läsa nu igen", muttrade Will med en suck. "Varför behöll du inte boken och läste två kapitel, Lee?"

"Inte mitt fel att han har en dålig attityd", väste Lee tillbaka. "Och jag är dyslektiker…"

"Men texten var på gammalgrekiska", avbröt Katie.

"Var den?", frågade Lee förvånat. "Jag tänkte inte på det. Jag bara läste."

"Det är antagligen var att underlätta för oss", insköt Silena. "Men jag föreslår att ni är tysta nu om ni inte vill att mr D ska göra verklighet av sina ord."

Och jag var fullständigt förtvivlad.

Connor räckte upp handen som om han satt i skolbänken. "Är det någon mer än jag som inte förstår den meningen?"

"Det var ju det vi försökte berätta för dig", sa Michael.

"Jag fattar det fortfarande inte", mumlade Connor envist.

"Tja, jag kan inte förklara det längre", sa Percy med en axelryckning. "Ni har ingen aning om vad konstigt det känns att höra om vad jag tänker innan jag faktiskt har tänkt det."

"I Hades konstigt?", föreslog Annabeth.

Percy såg fundersam ut. "Ja", sa han till sist, "fast förstorat gånger hundra."

"Väldigt mega super duper i Hades konstigt med glitter på toppen med andra ord", nickade Sofia alvarligt.

"Med glitter på toppen", ifrågasatte Pollux med skratt i rösten.

"Glitter är fint", sa Sofia enkelt.

Precis när jag börjat känna mig accepterad, som om jag hade ett hem i stuga elva och kanske kunde bli en normal grabb - eller så normal man nu kan bli när man är halvblod - blev jag isolerad som om jag hade någon sällsynt sjukdom.

"Men vi då?", ifrågasatte Katie bekymrat. "Vad hände med oss?"

"Vi var säkert där Kat", försäkrade Travis henne samtidigt som han inte kunde låta bli att tänka att det inte var så.

Ingen nämnde helveteshunden,

"Den skrämde ju slag på oss", muttrade Leonard. "Jag tror inte att någon var så pep på att ha en stor och ingående diskussion om den då. Eller nu heller för den delen."

Connor och Travis delade en blick. "Keiron, kan vi få starta en grupp där vi diskuterar helveteshundar? I ett pedagogiskt syfte förstås."

"Vet ni ens vad pedagogiskt betyder?", fnös Malcolm.

"Självklart vet vi det", sa Travis och såg dödligt förolämpad ut.

"Det är när man går ut på stan och säljer godis och tar bilder åt folk. Mycket lärorikt och framför allt gott", nickade Connor viktigt.

Malcolm slog handen för pannan och muttrade något ohörbart.

Några drog på mun och bröderna Stoll visste att uppdraget hade lyckats.

men jag fick en känsla av att alla pratade om den bakom ryggen på mig.

"Det gör vi nu också", sa Clarisse syssellöst.

"Clarisse!", utbrast Annabeth och blängde på den äldre flickan. "Det gör vi inte alls."

"Hur ska du kunna veta det? Du hänger alltid med Percy nu för tiden", påpekade Clarisse med en triumferande glimt i ögonen.

"Det spelar ingen roll, Annabeth", suckade Percy. "Släpp det bara."

"Om det varit jag skulle du ha släppt det?", undrade Annabeth och blängde fortfarande på Ares dotter.

"Självklart inte, du är ju min vän", sa Percy enkelt.

"Och du är min vän", sa Annabeth. "Ser du inte sambandet här?"

Percy rynkade pannan åt henne och nu var det Annabeths tur att sucka.

"Vad menar hon?", mumlade Percy till Grover som hade börjat att knapra bort en av knapparna på sin skjorta.

"Ingen aning, Perce. Om hon tycker att det är viktigt kommer hon säkert att berätta", svarade Grover.

"Fungerade inte med Athena kan jag bara säga", insköt Poseidon.

"Pappa! Lyssnade du?", utbrast Percy överraskat.

"Det är ju inte så att ni pratar så där jätte tyst", svarade havsguden torrt.

"Touche, pappa, touche."

Attack en hade skrämt dem allihop.

"Det var en av det mest skrämmande saker jag någon sin sett", erkände Sunshine. "Jag trodde att du skulle dö, Percy."

"Det trodde jag också ett tag där", svarade havsgudens son.

Den innebar ett dubbelt budskap om att jag var havsgudens son och att monstren var beredda att göra vad som helst för att döda mig, till och med invadera ett läger som alltid ansetts vara säkert.

"En gång i tiden var det inte lika säkert", informerade Beckendorf. "Vi hade patruller som vaktade gränserna dag och natt från monster."

"Men var inte det typ, på stenåldern när dinosaurierna sprang runt", funderade Samantha.

"Du måste ta och titta i en historia bok nån gång", sa Sofia och såg lätt förskräckt ut.

De andra lägermedlemmarna höll sig borta från mig så mycket som möjligt.

"Kan boken definiera andra lägermedlemmar?", undrade Annabeth.

"Hallå! Det är mina tankar, de kan inte bara definieras när du vill det!", protesterade Percy.

"Vad var det jag sa om tjatter!", fräste Dionysos och avbröt vad Annabeth hade tänkt säga.

"Prata så mycket ni vill och jag kommer att bjuda er alla på godis och läsk", svarade Percy lågt och Annabeth satte en hand för sin mun för att hindra ett skratta att fly när hon såg mr D ilskna blick som inte kunde urskilja vem det var som hade sagt det bland alla i paviljongen.

I stuga elva var de för rädda för att träna svärdfäktning med mig efter vad jag gjort med Ares-typerna ute i skogen,

"Verkligen?", sa Travis förbryllat. "Allihop?"

så Luke fick ge mig pri vatlektioner.

"Jag antar att de svarad på min fråga", sa Travis godmodigt och knaprade på en kaka som han äntligen hade fått.

Han pressade mig hårdare än någonsin, och drog sig inre för att tillfoga mig åtskilliga blåmär ken under övningarna.

"Det är bara för att din son ska ha någon chans att överleva", mumlade Hestia till Poseidon som nickade men inte kunde låta bli att vara något förbannad i alla fall.

"Du kommer att behöva all övning du kan få", sa han när vi tränade med svärd och brinnande facklor.

"Så vi tog det enkelt då", funderade Luke.

"Kallar du att träna med brinnande facklor enkelt", sa Will misstroget.

"Det är inte alltför svårt", sa Luke tillbaka. "Jag trodde att jag inte skulle ta det så lugnt med honom efter attacken."

"Försök nu med det där halshugg-en-huggorm-hugget igen - femtio gånger i rad."

"Femtio gånger", mumlade Percy. "Jag tycker synd om mitt framtids-jag nu."

"Du kommer att tacka mig en dag för att jag tränade dig så hårt", lovade Luke.

"Luke har rätt", försvarade Annabeth sin vän. "Eftersom du är son till en av det tre stora kommer monster aldrig sluta att jaga dig."

"Tack för informationen", muttrade Percy. "Jag mår så mycket bättre nu."

Annabeth undervisade mig fortfarande i grekiska om morgnarna, men verkade tankspridd.

"Annabeth? Tankspridd?", sa Malcolm troget. "Det kan inte stämma."

"Det var länge sen jag hörde att en dotter till Athena var tankspridd", kom Persefone överens om.

"Det kanske är för att du nästan aldrig är här", muttrade Demeter surt.

"Hon tillbringar mer tid med dig än med mig, Demeter", påpekade Hades irriterat.

Läs vidare, mimade Persefone till Dionysos som en del suckande och himlande med sina ögon gjorde som hon bad.

Varje gång jag sa något blängde hon på mig, som om jag just smällt till henne mellan ögonen.

"Var inte det språklektioner?", undrade Katie. "Innebär det inte att man, tja… måste prata?"

"Jag kan knappast göra något åt det, eller hur?", sa Annabeth.

"Jag fick en idé!", utbrast Percy.

"Åh gudar! Ta skydd!", ropade någon.

"Hallå! Jag är inte ett barn till Hermes", påpekade Percy.

"Men du kommer alldeles för lätt överens med dem", sa någon annan.

"De har en poäng, Percy", nickade Grover.

"Vad är din idé då?", frågade Connor och studsade praktiskt taget upp och ner på sin plats.

"Om någonting händer i framtiden som vi får reda på genom böckerna borde vi inte hålla varandra ansvariga för vad som händer", förklarade Percy.

"Men om vi får reda på att någon typ, försöker att döda en då?", undrade Silena.

"Om vi har den regeln under rimliga gränser", föreslog Beckendorf.

"Det skulle kunna fungera", funderade Zeus och såg på de andra gudarna som nickade deras samtycke.

"Då är det bestämt då", bestämde Zeus.

"Tack och lov", mumlade Percy lättat.

"Hade du tänk göra något olagligt eller?", skojade Annabeth retsamt.

"Nej, men med min tur vet man aldrig vad som kommer att hända", svarade Percy ärligt.

Efter lektionerna brukade hon gå därifrån och muttra för sig själv: "Uppdrag… Poseidon?... Jävla otur… måste göra upp en plan…"

"Har du kommit på en plan?" undrade Michael nyfiket.

"Böckerna hindrade det kan man säga", suckade Annabeth vemodigt.

Till och med Clarisse höll sig på avstånd, även om hennes giftiga blickar med all önskvärd tydlighet klar gjorde att hon ville döda mig för att jag brutit hennes magiska spjut.

"Det har inte ändrats", lovade Clarisse.

"Du vet att du är den som kommer att vara först av misstänkta om något händer mig nu", påpekade Percy men Clarisse ignorerades honom bara.

Jag önskade att hon bara kunde skrika eller ge mig en smäll eller något.

"Det gör rätt så ont", mumlade Jefferson. "Varför skulle du önska dig en sån sak?"

"Jag vet väl inte", sa Percy. "Du får vänta och se."

Jag skulle ha föredragit att hamna i slagsmål varenda dag framför att bli ignorerad.

"Att alla här skulle fullständigt ignorera en…", mumlade Miranda. "Usch, vilken dyster tanke."

"Varför gjorde inte Keiron och mr D något då?", undrade Jake och alla såg skeptiskt på honom. "Okej, bara Keiron då. Inte mr D."

Keiron rynkade på sin panna. "Jag vet faktiskt inte. Kanske ville jag att Percy skulle lära sig att handskas i liknande situationer… jag har faktiskt inget bra svar."

"Fantastiskt", muttrade Poseidon. "Bara underbart fantastiskt."

Jag förstod att någon i lägret inte gillade mig, för en kväll när jag kom in i min stuga hittade jag en av de dödligas dagstidningar innanför dörren - en upplaga av New York Daily News. Den låg upp lagen på sidan med nyheter från Manhattan.

"Vad är det så speciellt med en tidning?", undrade Afrodite.

"Det är nog inte själva tidningen, utan själva tidningsartikeln", svarade Artemis.

Det tog mig nästan en timme att läsa artikeln, för ju argare jag blev desto mer svävade orden runt på sidan.

"Var det Clarisse som lämnade tidningen där?", frågade Jocelyn inte alls skrämd av Clarisse blick.

"Jag tror faktiskt inte det", svarade Percy och alla såg chockat på honom. "Det är inte Clarisse stil. Hon skulle ha försökt att kasta min tillHarpyorna eller något åt det hållet", avslutade han.

De i paviljongen nickade eftertänksamt. Det var sant.

MOR OCH SON SAKNAS FORTFARANDE EFTER MÄRKLIG BILOLYCKA

"Åh nej", muttrade Percy för sig själv. "Det här är inte bra. Inte bra alls."

"Varför står det i tidningen?", undrade Annabeth. "Hur kunde det bli så stort."

"Jag tror jag vet", sa Athena och ignorerade Poseidons: "självklart vet du det". "Det måste ha varit din styvfar", fortsatte gudinnan.

"Självklart", suckade Percy. "Varför är jag inte alls förvånad?"

LONG ISLAND - Sally Jackson och hennes son Percy
saknas fortfarande en vecka
efter sitt mystiska försvinnande.

"Jag är förvånad att Gabe kunde hålla sig i en vecka utan att springa till pressen", muttrade Riley.

"Tro mig, det är jag också", mumlade Percy och tänkte på hans avskyvärda styvfar. Han förstod nu varför hans mamma hade stått upp med den karl, men det gjorde inget för att hindra hans motvilja för mannen.

Familjens utbrända, röda

Camaro av 1978 års modell
hittade i lördags på en väg på
norra Long Island, med taket
bort slitet och främre hjulaxeln
bruten.

"Vilket helvete av åktur!", utbrast en liten pojke med blont hår innan han rodnade generat när alla tittade på honom.

"Det låter värre än vad det var", försökte Percy.

"Bilen blev träffad av blixten", sa Poseidon rakt på sak. "Hur mycket värre kan det bli för dig?"

"Bilen kunde ha blivit träffad av två blixtar", flinade Percy.

"Åh burned", skrattade Apollon. "Ni vet, blixten… bränd…"

"Vi fattar Apollon", sa Artemis lätt.

Bilen hade slagit runt
och glidit flera hundra meter
innan den exploderade.

Mor och son hade åkt på
helgutflykt till Montauk, men
körde hastigt därifrån under
mystiska omständigheter.

"De "mystiska omständigheterna" var i form av en mycket ilsken tjur", påpekade Grover med en fnysning.

"Dödliga", avfärdade Lee med en viftning med sin hand.

Små blodspår hittades i bilen och i
närheten av olycksplatsen,

"Är det bara jag som undrar varför de i sådana fall inte tog blodtest", sa Miranda tveksamt.

"Diset", påminde Persefone henne.

"Så nu bestämde det sig att välja sida", muttrade Percy. "Den kunde inte ha gjort så att jag inte blev utsparkad från så många skolor."

"Med eller utan diset skulle du ändå blivit relegerad från de skolorna", sa Annabeth leende. "En kanon genom en skolbuss är jag tveksam om diset skulle kunna dölja."

men det fanns inga andra spår av de
saknade Jackson.

Invånare i trakten säger
sig inte ha sett något ovanligt vid tiden för olyckan.

"Det har alltid farsenerat mig hur de dödliga kan vara så blinda för det som är precis framför dem", sa Hermes.

"Det är intressant", instämde Athena.

"Ni vet att inte prata regeln gäller er också", skällde Dionysos.

"Men vi är gudar", protesterade Athena ilsket innan Hermes tystade henne genom att sätta en hand för hennes mun. Hon bet honom som svar.

"Aj! Athena! Kan du inte vara tyst genom det här kapitlet", sa Hermes surt och höll om sin hand. "Jag vill faktiskt ha choklad sen." Gudinnan blängde på honom. "Jag menar… för barnens skull", tillade Hermes i en helt annan ton än innan.

"Snygg räddning'", fnös Ares.

Athena vände ryggen åt dem båda. De var inte värdiga hennes tid.

Mrs Jacksons make, Gabe Ugliano,
hävdar att hans styvson Percy
Jackson är ett problembarn som
relegerats från flera internatsko lor
och som visat prov på våld samma tendenser tidigare.

"Våldsamma tendenser!" utropade Poseidon ilsket. "Vilka våldsamma tendenser!?"

"Den jäveln!", muttrade Annabeth förbannat innan hon insåg att hon hade samma åsikt som sin mors rival.

Polisens talesman vill inte
säga om Percy är misstänkt för
sin mors försvinnande,

"Misstänkt för mammas försvinnande", upprepade Percy troget. "Jag är säker på att Gabe mutade polisen på nåt sätt för att få dem att säga så."

"Vilken vidrig man", muttrade Artemis äcklat.

"Om man mutar någon på ett bra sätt så…", började Hermes och alla såg på honom med höjda ögonbryn.

"På ett bra sätt", ifrågasatte Demeter.

"Glöm att jag sa något", sa Hermes slutligen.

men blodstänken på platsen gör att
man inte kan utesluta misstanke
om brott. Här nedan finns
nytagna bilder på Sally Jackson
och hennes son Percy. Polisen
uppmanar alla som har några
upplysningar att ringa polisens
tipstelefon.

"Tja, det var en dum artikel", sa Sunshine till slut.

"Fullkomlig idiotisk", kom Jocelyn överens och de två flickorna delade en förtjust blick med varandra.

Telefonnumret var inringat med svart filtpenna.
Jag knycklade ihop tidningen och kastade bort den, och damp sedan ner på sängen mitt i stugan.

"Släck ljuset", sa jag olyckligt för mig själv.

"Hoppas att det blir bättre snart", mumlade Liljan.

"Fortsätt att intala dig själv det", fnös Connor. "Bara fortsätt att intala dig det."

Liljan blängde irriterat på honom och korsade armarna defensivt.

Den natten drömde jag min värsta mardröm dittills.

"Givetvis", muttrade Poseidon. "Varför skulle Morfeus ta det lugnt med honom? Nej, nej, bara fortsätt."

"Pappa", sa Percy tveksamt. "Du vet att det inte har hänt ännu, eller hur?"

"Va? Vad sa du? Åh, ja visst vet jag det, Perseus", svarade Poseidon frånvarande.

"Det är bara Percy", rättade Percy för andra gången den dagen.

Poseidon bara hummade med ett tankspritt uttryck som fick Percy att undra vad han egentligen tänkte på.

Jag sprang längst stranden i ett oväder. Den här gången hade jag en stad bakom mig. Inte New York.

Omgivningarna var annorlunda - avstånden mellan byggnaderna var längre, och vid horisonten såg jag palmer och låga kullar.

"Du är på Hawaii!", utropade Samantha förtjust.

"Det finns andra länder med palmer också", sa Malcolm i en föreläsnings röst.

"Jag kan väl få tro att han är på Hawaii om jag vill", muttrade dottern till Afrodite upproriskt.

Ungefär hundra meter borr längs stranden slogs två män. De var muskulösa, och hade skägg och långt hår. Båda bar böljande, grekiska togor - den ena med blått mönster, den andra med grönt.

"Gissa tre gånger vilka det är", sa Hermes och himlade med ögon. "Och om man inte gissar rätt på det första kan man lika gärna ge upp och skickas iväg på sommar skola."

"Hum", sa Apollon fundersamt. "Kan det vara Napoleon och Kleopatra?"

"Du tog orden från min mun", sa Hermes alvarligt. Det gick en sekund eller två innan de båda började skratta högt.

Både Poseidon och Zeus skakade på deras huvuden åt dem.

De brottades, sparka des och skallade varandra, och för varje slag eller spark blixtrade det, himlen mörknade och vinden tilltog i styrka.

Jag var tvungen att stoppa dem.

"Varför?", undrade Travis och knaprade på en ny kaka. "Ingen sa att du var tvungen att stoppa dem."

"Instinkt kanske", svarade Percy syssellöst.

Travis slutade att äta en sekund. "Låter vettigt", sa han sen och fortsatte att mumsa på kakan.

"Var någonstans kommer de ifrån egentligen?", frågade Connor och såg på kakbiten.

"Sa inte någon det förut?", sa Travis. "Ers nåd Hestia är som ett vandrande smörgåsbord. Eller kanske ett vandrande kakbord i stället."

"Syster", sa Demeter med rynkad panna. "De borde äta något nyttigt. Som spannmål!"

"De är bara barn Demeter", svarade Hestia med ett leende. "Det är inte som om det äter kakor varje dag här ändå."

Jag visste inte var för. Men ju snabbare jag sprang, desto hårdare blev motvinden - tills jag slutligen sprang utan att komma någonvart och bara sparkade med hälarna i sanden.

"Det låter hemskt", muttrade Beckendorf.

"Nej det låter roligt. Lite mer vind och Percy skulle vara den första sonen till havsguden som flög naturligt", skrattade Silena.

"Kallar du det naturligt", mumlade Percy svag.

I stormens rytande hörde jag den blå skrudade skrika till den grönskrudade: " Ge tillbaka den! Ge tillbaka den!" Som daghemsbarn som slogs om en leksak.

"Som dagisbarn", härmade Zeus buttert.

"Jag håller faktiskt med halvblodet", mumlade Hades. "Ni är precis som dagisbarn."

Vågorna blev högre, slog mullrande in över stranden och duschade mig med saltstänk.
Jag tjöt: "Sluta! Sluta slåss!"

"De är mäktiga gudar som skulle kunna radera din existens med ett knäpp med fingrarna Percy", sa Michael. "Varför skulle de lyssna?"

Marken skälvde. Skratt hördes någonstans nerifrån Underjorden - en röst så djup och ondskefull att blodet frös till is i mina ådror.

"Kom hit ner, lille hjälte", nynnade rösten. "Kom hit ner!"

"Djupt nerifrån Underjorden", upprepade Hera. "Det kan inte vara…"

"Det är det inte Hera kära", försäkrade Zeus henne. "Det är omöjligt."

Halvbloden i paviljongen såg förvirrad på gudarna som betedde sig så underligt helt plötsligt. De såg nästan… rädda ut.

Plötsligt började Travis att skratta. "F-förlåt", flämtade han ut. "Men jag kan bara inte låta bli att misstolka den där meningen totalt." Han började att skratta igen sen.

"Usch", muttrade Percy och rynkade på sin näsa. "Du kommer att få tillbaka för den meningen sen Travis. Sanna mina ord."

"Om det var den person som vi tänker på skulle det vara ganska lustigt", mumlade Hermes med ett snett leende.

"Jag kommer att behöva gå till en terapeut efter det här", ryste Artemis. "Jag undrar om Hypnos är ledig i eftermiddag…?"

Marken öppnade sig under mig, i en väldig spricka rakt ner i jordens innanmäte. Jag halkade och mörkret uppslukade mig.

Jag vaknade, säker på att jag föll.

"Det är en riktigt obehaglig känsla", mumlade Jake och de från Hefaistos stuga nickade instämmande plus guden själv.

Jag låg fortfarande i min säng i stuga tre. Min kropp sa mig att det var morgon, men det var mörkt ute och åska mullrade över kullarna.

Ett oväder var i antågande. Det hade jag inte drömt. Jag hörde ett klapprande utanför dörren - en klöv som knackade på tröskeln.

"Kom in?"

Grover travade in. Han såg bekymrad ut. "Mr D vill prata med dig."

"Åh nej, jag skulle råda dig att du sprang medans du fortfarande har chansen Percy", sa Jocelyn.

"Han var för ung", suckade Cecil sorgset.

"Alldeles för ung", instämde Connor med sin halvbror.

"Jag kommer inte att dö", avbröt Percy innan någon mer hann säga något.

"Ta det inte personligt om jag knyter fast dig i en flaggstång och låter Zeus elektrificera dig, pojk. Nej vänta. Ta det personligt", sa Dionysos innan han började läsa igen.

Jocelyn, Cecil och Connor gjorde sorgsna miner bakom vingudens rygg mot Percy som himlade med ögonen år dem.

"Varför det?"

"Han vill döda...

"Det var ju det vi försökte berätta", fnös Jocelyn. "Men lyssnade du?"

"Ni pratade med en bok", sa Percy rakt på sak. "Det där har inte hänt mig ännu."

jag menar, det är nog bäst att han får tala om det själv."

Jag klädde mig nervöst och följde med honom, över tygad om att jag låg riktigt illa till.

Idagar hade jag halvt om halvt väntat mig att bli kallad till Stora huset. Nu när det fastställts att jag var son till Poseidon, förstod jag att min blotta existens förmodligen var ett brott.

"Det är ett brott", nickade Zeus viktigt.

"Min son kan inte hjälpa att han existerar", protesterade Poseidon häftigt.

"Fred bror", sa Zeus och höll upp sina händer i en avspänd gest. "Min dotter kunde inte heller hjälpa det. Men hon fick betala priset ändå."

"Det var bara rättvisa", sa Hades med ett smalt, bistert leende på sina läppar. "Inte ens du kan argumentera mot det, broder."

De andra gudarna hade antagligen debatterat bästa sättet att bestraffa mig för att jag fanns, och nu var mr D redo att avkunna domen.

"Jag börjar faktiskt hålla med Hermes barn", sa Lee. "Du kan fly, gömma dig i en övergiven byggnad i New York och föda upp en kattungekult som du säljer för hundra kronor per katt."

"Det är en hemsk idé, Lee", sa Percy med en rysning. "Vilket hemskt öde."

"Det finns värre", påpekade Lee.

"Antagligen", erkände Percy. "Men jag väntar nog på att mr D ska avkunna domen innan jag blir New Yorks katt man."

"Det är inget fel med katter", muttrade Artemis och tänkte på sitt heliga djur.

Himlen över Long Island-sundet såg ut som kokan de bläck. En disig ridå av regn var på väg åt vårt håll.

"Den kommer ändå inte att nå oss", fnös en pojke föraktfullt.

"Med min tur kommer den antagligen det", muttrade Percy samtidigt som han undrade vad pojken hade menat.

Jag frågade Grover om vi behövd paraplyer.

"Nej", sa han. "Det regnar aldrig här om inte vi vill det.

"Aldrig?", frågade Percy skeptiskt.

"Vi behöver regnet ibland för att växterna behöver det", förklarade Liljan, "men vi bestämmer själva när det behövs."

"Vilket betyder att Demeters barn bestämmer det, för att de har gröna fingrar av alla här på lägret", sa Jocelyn.

"Vi är inte så dåliga med växter ska du veta", sa Pollux klagande.

Jag pekade på stormen. "Vad i helsike är det där då?"

"Åh, inget, bara en av dina farbröder som försöker bestämma sig för om han ska döda dig eller inte samtidigt som han tar ut sitt dåliga humör på resten av lägret", fnös Poseidon.

"Jag har börjat att undra om jag inte har fått min sarkasm från dig pappa", mumlade Percy lätt.

Han kastade en olustig blick mot himlen. "Det kom mer att dra förbi runt omkring oss. Dåligt väder gör alltid det."

Jag insåg att han hade rätt. Under den veckan jag varit där hade det inte en blivit mulet en enda gång. De få regnmoln jag sett hade svept förbi längs dalens utkanter.

Men den här stormen ... var enorm.

"Hur stor räknas enorm som?", frågade en flicka från Ares stuga.

"Väldigt stort helt enkelt", svarade Riley med en suck.

Apollon stuga spelade en morgonmatch volleyboll mot satyrerna. Dionysos tvillingar promenerade runt på jordgubbsfälten och fick plantorna att växa. Alla ägnade sig åt sina vanliga sysslor, men såg spända ut.

"Jag tror inte att man kunde slappna av ordentligt när en gud var på så dåligt humör", sa Lee. "Särskilt om nämna gud äger en massa blixtar som i det förflutna brukade elektriserar random människor."

"Ser du", muttrade Hera. "Jag sa ju att det skulle bita tillbaka på dig."

"Jag är säker på att de kommer att glömma det om några århundraden eller så", svarade Zeus obekymrat.

"Jag tvivlar på att de som faktiskt blev elektriserade kommer att glömma det i första hand", fnyste Hera bara.

De höll ögonen på stormen.

"Låter som en smart sak att göra", muttrade Will.

Grover och jag gick fram till stora husets veranda.

Dionysos satt vid pinochlebordet i sin tigerrandiga hawaiiskjorta och med en light-burken bredvid sig, precis som första gången jag såg honom.

"Flyttar han sig aldrig?", frågade en dotter till Hermes storögt.

"Jodå", svarade Jocelyn skrattande. "Men han gillar att spela pinochle och jag tror att han inte tänker sluta tills han har slagit Keiron."

"Det är inte snällt att slå hästar", muttrade barnet och korsade armarna med rynkad panna.

Keiron satt på andra sidan bordet i sin falska rullstol. De spelad mot osynliga motståndare - två uppsättningar kort som svävade i luften.

"Obehagligt", sa Jake samtidigt som Marlie svarade: "Vad häftigt!"

"Det är inte det minsta häftigt…"

"Läs, läs, läs", mumlade Beckendorf. "De kommer aldrig att sluta annars."

"Ser man på, ser man på" sa mr D utan att höja blicken. "Vår lille kändis."

"Varför är jag en kändis?", frågade Percy och korsade armarna defensivt. "Det var inte ens jag som dödade helveteshunden."

"Jag är rädd att det inte är så enkelt här, Percy", svarade Annabeth. "Det har inte varit ett barn till de tre stora här på över sextio år. Och sen kom du trots den heliga ed som de tre hade svurit… ja, det var en chock för alla."

"Jag råkade äta upp pingisbordet", erkände Grover. "Jag var så rädd att något skulle hända dig idag. Alltså innan läsningen."

"Men det var helt nu på rasten", sa Lee förvirrat.

"Vi fixade igen", svarade bröderna Stoll.

"Jag vill inte ens veta hur ni lyckades smuggla in ett nytt pingisbord innanför lägrets gränser obemärkta", stönade Katie.

Jag väntade.

"Sitt ner", sa mr D. "Och tro inte att jag kommer att svansa för dig bara för att gamle Sjöborreskägg råkar vara din far, dödlige."

"Sjöborreskägg?", ifrågasatte Poseidon förorättat.

"Det kunde ha varit värre", påpekade Percy optimistiskt.

"Mitt skägg ser inte alls ut som sjöborrar", fortsatte Poseidon att muttra.

Ett nät av blixtar slog ut under molntäcket. Åskmullret fick husets fönster att skallra.

"Och den stora mannen är arg", sa Carter skrämt.

"Vad fick dig att tänka det", fnös Miranda.

"Det här kommer inte att sluta väl", mumlade Katie.

"BIa, bla, bla", sa Dionysos.

"Dionysos, om du fortsätter med att ignorera mig…", Zeus drog hotfullt ut på orden.

"Bla, bla, bla", sa Dionysos bara.

"Dionysos!", mullrade Zeus ilsket.

"Förlåt, sa du något." Dionysos höjde på ett ögonbryn mot Zeus. "Jag hörde inget. Jag lyssnade på musik."

"Du har inga hörlurar", påpekade Zeus.

"Hu. Vad konstigt. Då måste jag ha ignorerat dig med flit trots allt", sa Dionysos med falsk förvåning.

"Varför måste man ha hörlurar till musik. Jag lyssnar utan hela tiden utan det", funderade Apollon.

"Tro mig. Alla vet det här", suckade Artemis.

Keiron låtsades vara intresserad av pinochlekorten.

Grover hukade vid verandaräcket och klapprade med klövarna.

De enda lediga stolarna föreföll vara upptagna av osynliga kortspelare, så jag bestämde mig för att stå.

"Ja, vi vill ju inte mossa de stakars osynliga spelarna, eller hur?", mumlade Connor till Travis som fnös ljudligt och många kastade sneda blickar mot dem.

"Om jag fick som jag ville", sa Dionysos, "skulle jag se till att dina molekyler fattade eld.

"Jag föredrar när mina molekyler inte står i brand", sa Percy blankt.

"Låt oss behålla det så", instämde Annabeth.

"Jag slår vad om att innan de här böckerna är slut kommer Percy att fatta eld antingen bildligt eller bokstavligt", insköt Grover.

"Är du min vän eller inte?", ifrågasatte Percy.

"Åh, jag är din vän Perce. Jag vill bara påpeka att när man pratar om sånt här så brukar de oftast slå tillbaka mot dig på ett eller annat sätt. Det var därför som jag sa som jag sa", svarade Grover obekymrat.

"Jag känner verkligen att du har sån tro på mig", sa Percy torrt.

Då kunde vi sopa ihop askan och slippa en massa besvär.

"Men jag skulle bara skicka en massa av stormar mot Long Island", sa Poseidon med en farlig glans i sina ögon. "Så jag skulle inte säg att ni slipper några besvär då."

"Jag hoppas verkligen att jag kan få mr D på andra tankar", mumlade Keiron bekymrat.

Men Keiron verkar anse att det skulle stå i strid med mitt uppdrag i det här förbannade lägret, nämligen att beskydda er snorungar så att ni inte kommer till skada."

"Tack gudar att Keiron finns här", suckade Silena.

"Vi skulle vara alldeles körda utan honom", instämde Liljan.

"Självantändning är ett slags skada, mr D", insköt Keiron.

"Jag håller med Keiron", sa Percy snabbt.

"Struntprat", sa Dionysos. "Pojken skulle inte känna ett dugg.

"Jag hävdar bestämt annat", nickade Percy.

"Det låter smärtsamt", sa Chris sakta.

"Väldigt smärtsamt", mumlade Luke frånvarande.

Icke desto mindre har jag gått med på att lägga band på mig. Jag funderar på att förvandla dig till delfin och skicka tillbaka dig till din far i stället."

"Inte ett dåligt förslag", mumlade Poseidon. "Bara Zeus inte får reda på det…"

"Jag är faktiskt här vet du och kan höra vad du säger", påpekade Zeus.

"Va? Vad sa du? Kan nån höra honom?", sa Hades hånfullt och Zeus blängde på honom.

"Mr D ... ", varnade Keiron.

"Ja, ja, okej då." Dionysos gav med sig. "Det finns ett alternativ till. Men det är livsfarligt och rena dårska pen." Dionysos reste sig upp och de osynliga spelarna

"Avslutade deras dans", läste Connor som hade smugit fram bakom Dionysos.

"Vad då?", ifrågasatte resten av lägret.

"Avslutade deras dans", upprepade Miranda. Det gick bara inte ihop med det de hade läst, tänkte hon sedan.

"Japp", sa Connor belåtet. "Det står det här."

"Men det spelade ju pinochle", sa Jake förvirrat. "När började de att dansa? Och var inte de osynliga spelare, som liksom betyder… osynliga? Att man inte kunde se dem, mycket minder se om de dansade." han slog frustrerat huvudet på närmaste kudde. "Jag är så förvirrad nu", stönade han.

"Och vad kallar det du är i vanliga fall då", muttrade Dionysos och både Hefaistos och vingudens söner gav honom ogillande blickar vilket guden ignorerade. "Idiot nummer ett hittade på det."

"Är jag idiot nummer två då?", undrade Travis oskyldigt. "Men borde inte jag vara idiot nummer ett? Jag är äldst trots allt."

"Men du beter dig inte som det", flinade Connor självbelåtet.

"Men ni brukar bara härma varandras uppträdanden, Connor. Så båda är lika omogna", tillade Katie.

"Jag kan bete mig moget", sa Travis och försökte att försvara sin egen heder.

"Det tror jag när jag ser det", muttrade Katie bara.

"Vems sida är du på egentligen?", krävde Travis.

"Jag tänker börja läsa nu", förkunnade Dionysos. "Är det någon mer som vill säga nåt, så gör det snabbt."

Katie, Travis och Connor såg ut som om de tänkte att fortsätta deras diskussion men vinguden läste vidare.

"Det här är inte över än", proklamerade Connor.

"Kom över dig själv, Connor", sa Katie och himlade med ögonen. "Det är över på ett mycket slutgiltigt mr D aktigt sätt."

"Sa hon precis att jag skulle komma över mig själv?", gapade Connor ordlöst.

"Hon gjorde det ja", suckade Travis och kastade en kärlekskrank blick mot dottern till Demeter innan han snabbt såg bort innan Connor skulle lägga märkte till något.

Afrodite flinade belåtet i sin plats. Det fanns mer positiva saker med läsningen än att bara rädda den fördömda framtiden verkade det som…

lade sina kort på bordet.

"Jag ska till Olympen och delta i krismötet.

"Wow, du har inte ens varit här i en vecka och du har redan fått gudarna att kalla till ett krismöte", sa Connor beundrat och en aning avundsjukt.

"Åh, ja, för att få gudarna att kalla på ett krismöte var precis min avsikt hela tiden", sa Percy sarkastiskt.

"Vi fick dem inte det tills det hade gått tre hela veckor", suckade Travis.

"Men sen kom du och hade maken att slå vårt rekord", sa bröderna samtidigt.

"Den skammen", nickade Percy allvarligt innan de alla tre började att skratta medans resten av lägret stirrade på dem som om de vore galna.

Om pojken fortfarande är kvar här när jag kommer tillbaka, förvandlar jag honom till en atlantisk flasknosdelfin. Förstått?

"Okej, jag vill inte bli förvandlad till någonting, jag vill inte få mina molekyler i brand och jag ville inte ens läsa den här jäkla boken från början", räknade Percy upp. "Så jag skulle uppskatta om inte alla hela tiden säger sånt."

"Det borde inte vara omöjligt", sa Annabeth med en axel ryckning. "Det är en av de många saker här som faktiskt kan ändras."

"Jag vill just nu förvandla Peter till en delfin", sa Dionysos frånvarande.

"Och jag vill köra över honom med min Harley", tillade Ares.

"Men jag vill kasta er båda i de djupaste hav", avslutade Poseidon.

"Okej, jag inser att det är en av dem saker som inte kommer att ändras ändå", suckade Percy och Annabeth nickade motvilligt.

Och Perseus Jackson

Percy hoppade upp på fötter i triumf. "Hörde ni det?! Hörde ni det?! Han sa mitt namn rätt!"

"Och är inte ditt namn Pedro Johnson då?", sa Dionysos.

"Du kan förneka det så mycket du vill mr D, men jag hörde sanningen idag", sa Percy och satte sig ner igen med ett nöjt ansiktsuttryck.

"Det här gjorde din dag, va?", sa Grover vetande.

"Jag kommer föralltid minnas det ögonblicket", flinade Percy. "Även om det förstörs lite över att han kallade mig för Perseus. Mitt namn är Percy."

"Ni båda har ett konstigt namnkomplex", sa Michael slutligen till instämmande nickningar runt om i paviljongen.

– om du är det minsta smart, så begriper du att det är ett mycket förnuftigare alternativ än det Keiron tänker erbjuda dig."

"Jag tycker fortfarande att det är otroligt att han får ett uppdrag när han bara har varit här i en vecka", muttrade Annabeth för sig själv.

"Om du är klok så tar du chansen när du ser den", mumlade Athena till sin dotter som långsamt började att le.

"Jag är klok", fastslog Annabeth. "Jag kommer att ta den där chansen."

Dionysos plockade upp ett spelkort och vred på det och det förvandlades till en rektangulär plastskiva - ett kreditkort? Nej. Ett passerkort.

"Behöver gudar passerkort?", undrade Will nyfiket.

"Tyvärr", svarade Apollon. "Men jag tappar alltid bort mitt", tillade han med rynkad panna.

"Ja… det är precis vad som händer", hostade Hermes nervöst. "Du tappar bort den."

Apollon glodde misstänksamt på sin bror som undvek hans blick.

Han knäppte med fingrarna.
Luften såg ut att krökas och omsluta honom. Han förvandlades till ett fotografik sedan en vindstöt,
och därefter var han borta och efterlämnade bara doften av färskpressade vindruvor.

"Han kan sina entréer och avgångar", mumlade Lee.

"Okej nu kommer Keiron börja med allvarlighets snacket", sa Travis.

Keiron log mot mig, men såg trött och spänd ut.

"Var så god och sitt, Percy. Och Grover."

Vi gjorde som han sa.
Keiron lade sina kort på bordet; en vinnande hand han inte fått tillfälle att spela ut.

"En dag ska jag vinna över den förbannade hästen", muttrade Dionysos.

"Kommer aldrig att hända pappa", sa Castor i en sjungande röst.

"Det är liviskt omöjligt", tillade Pollux glatt.

"Liviskt är inte ens ett ord", muttrade Athena.

"Säg mig, Percy, vad tyckte du om helveteshunden?" sa han.

"Säg mig, Alice", sa Lee drömmande, "vet du vad skillnaden är mellan en korp och ett skrivbord?"

"Vet du?", log Sunshine.

"Ingen aning", flinade Lee.

"Och folk kallar oss galna", fnös Connor. "Det är helt klar Apollons barn som är vrickade här."

Jag rös bara av att höra den omnämnas.

"Det är trots allt den normala reaktionen", sa Jocelyn och Lee och Sunshine bara log mot henne.

Keiron ville förmodligen att jag skulle säga: Äsch, vad tusan, den var väl ingenting. Jag äter helveteshundar till frukost. Men jag hade ingen lust att ljuga.

"Det är bra att känna lite rädsla då och då", sa Luke. "Det kan hålla än vid liv."

Percy nickade fundersamt. Det låg något vid det Hermes son sa.

"Ja, Luke har rätt", nickade Annabeth. "Det finns nog ingen som äter helveteshundar till frukost. Varken bokstavligt eller bildligt."

"Den skrämde mig", sa jag. "Om ni inte hade skjutit den, skulle jag ha varit död nu."

"Du kommer att möta värre, Percy. Innan du har genomfört det kommer du att möta mycket värre."

"Innan vad då?", frågade Liljan nervöst.

"Innan uppdraget så klart", svarade Leonard.

"Glöm att jag någonsin har velat ha ett uppdrag", muttrade Miranda. "Det här kommer inte sluta bra."

"Genomfört ... vad då?"

"Maten", sa Connor viktigt.

"Vad?", ifrågasatte Percy häpet. Han visste att han inte borde blivit förvånad eftersom det kom från en av de Stolls men han blev det ändå.

"Ja, du måste vara färdig med maten tills klockan fem. Och då ska te och kakor stå på bordet för att Hattmakaren kommer då", förklarade Connor hjälpsamt. "Nu när Lee och Sunshine tog upp Alice och Underlandet repliker kunde jag lika gärna fortsätta tänkte jag."

"Ditt uppdrag, förstås. Accepterar du det?"

"Återigen så tror jag att nån har glömt att förklara saker för Percy", suckade Katie.

"De kommer säkert på det så småningom", sa Percy lätt.

Jag kastade en blick på Grover, som stod där och höll tummarna.

"Om du kommer med på ett uppdrag som min väktare och vi faktiskt lyckas får du ditt sökartillstånd, eller hur?", sa Percy.

Grover nickade. "Det var dealen med rådet."

"Eh, sir", sa jag, "ni har inte talat om för mig vad det är för uppdrag ännu."

"Det kan vara bra om han gör det", muttrade Poseidon.

"Jag gillar inte var det här är på väg", mumlade Zeus med korsade armar.

"För en gångs skull är jag faktiskt överens med er båda", sa Hades verkligen överraskade.

Keiron grimaserade. "Det är liksom den svåra biten - detaljerna."

"Nej, nej, mer detaljer. Jag vill faktiskt veta vad som händer och inte bara gissa hela tiden", sa Percy snabbt.

"Jag andrar det han sa", enades Annabeth.

Åskmuller rullade genom dalen. Ovädersmolnen hade nått stranden, Så långt jag kunde se var både him len och havet i uppror.

Ares visslade lågt. "Det där kommer att bli en helvetes av strid. Awesome!"

"Vad ser du egentligen i honom?", krävde Hefaistos upprört. "Du är skönhet och han är den fula ankungen själv! Du är kärlek och han spottar på den!"

"Så är det inte alls!", protesterade Ares genast. "Och jag tror knappast att du har nån rätt att kalla mig för den fula ankungen!"

"Pojkar, pojkar. Det finns barn närvarande", avbröt Afrodite söt.

"Jag antar att det bara är motsatsen som dras till varandra", mumlade Artemis för sig själv. "Jag förstod mig aldrig heller på den parningen i första hand", sa gudinnan och såg mellan Ares och Afrodite.

"Poseidon och Zeus", sa jag. "De strider om nåt vär defullt... nåt om har blivit stulet. Eller hur?"

"Jag skulle vilja hävda att den inte är så värdefullt, men jag tror inte att det skulle gå igenom min brors tjocka huvud", muttrade Poseidon och Hestia fnissade och såg väldigt mycket ut den lilla flickan hon nu föreställde.

Keiron och Grover utväxlade en blick.
Keiron lutade sig fram i sin rullstol. "Hur kunde du veta det?"

"Jag måste vara ifrån framtiden", sa Percy med så rakt ansiktsuttryck som möjligt. "Det är den enda logiska förklaringen."

"Ehm, nej, jag skulle vilja hävda annat", sa Malcolm.

"Det skulle faktiskt förklara en massa konstiga saker här omkring", nickade Travis fundersamt.

"Ja, som den där katten som hela tiden följde Percy runt och snodde pappers plan åt honom", tillade Connor.

"Jag såg aldrig en sån katt", sa Katie. "Och hur i alla gudars världar hade katten kunnat hämta pappersflygplan åt Percy? De har inga tummar så att de kan greppa saker."

"Och din poäng är?", undrade Connor med ett höjt ögonbryn.

Katie suckade. "Okej. Visst. Katten kunde kanske det då. Jag orkar inte argumentera om en sån där barnslig punkt."

"Så, ja, Kat. Om några år har de nog mognat till sig", tröstade Malcolm.

Travis och Connor flämtade båda förskräckt till. "Hur vågar du påstå en sån hemsk sak!"

"Snälla mr D, kan du inte bara läsa vidare nu?", bad Liljan desperat.

"Va? Åh. Visst", sa Dionysos och tog upp boken igen.

Det hettade om kinderna. Jag önskade att jag inte hade öppnat min stora käft. "Vädret har varit konstigt ända sedan i jula, som om havet och himlen utkämpa de en strid. Så pratade jag med Annabeth och hon hade råkat höra nåt om en stöld. Och så ... har jag drömt."

"Det är helt klart avsett för honom", sa Persefone. "Det måste bli så."

"Det måste inte bli någonting alls om jag fick bestämma", muttrade Poseidon.

"Jag visste det", sa Grover.

"Vad visste du?", frågade Percy som inte hade hört samtalet mellan Persefone och Poseidon.

"Det är ditt", sa Grover belåtet även om han inombords var rädd för vad som skulle hända. "Det måste det vara."

"Vad är det jag har missat?", bad Percy förvirrat.

"Om vi läser vidare kommer det säkert", svarade Annabeth som knappt lyckades innehålla sin upprymdhet.

"Tyst med dig, satyr", beordrade Keiron.

"Var inte så hård mot pojken, Keiron", sa Hestia.

Keiron skakade bara på huvudet. Han hade hjälpt hjältar i årtusenden nu. Han kände igen tecken när han såg dem.

"Men det är hans uppdrag!" Grovers ögon lyste av upphetsning. "Det måste det vara!"

"Jag kan inte precis säga att jag avundas mitt bok-jag", mumlade Percy tyst. Men kanske skulle han lyckas befria hans mamma från underjorden då… kanske. Bara kanske.

"Åh Percy det här är stort!", nästan skrek Jocelyn. "Du får ett uppdrag!"

"Kan du ta med dig nachos tillbaka?", bad Jefferson.

"Nej, jag kommer inte att ta med mig nachos", sa Percy bestämt.

"Men-"

"Nej, Jefferson. Hämta det själv."

"Det kan bara Oraklet avgöra."

"Ja! Mitt Orakel kommer att vara med snart!", jublade Apollon.

Hades blängde ner i marken som diskussionerna blommade upp runt omkring honom. Det där Oraklet förtjänade mycket värre än förbannelsen som den nu hade.

Keiron strök sig över sitt borstiga skägg. "Icke desto mindre har du rätt, Per cy. Din far och Zeus är inbegripna i sitt värsta gräl på flera hundra år. Det stämmer att de utkämpar en strid om nåt värdefullt som blivit stulet. Närmare bestämt en åskvigg."

Lägret exploderade av ljud.

"Det kan inte vara sant!"

"Det är ett av de mest kraftfullaste vapen som någonsin funnits!"

"Ja och nu är det borta!"

"Vi kommer alla att DÖ!"

Åskan mullrade i hela fem minuter och när ljutet till sist hade försvunnit hade alla tystnat.

"Jag visste det", mumlade Annabeth triumferande. "Jag visste det!"

"Jag ber om ursäkt att jag inte gratulerar dig", mumlade Percy dystert.

"Det är så klart fruktansvärt men nu vet jag vad jag har att stå emot", fortsatte Annabeth utan att bry sig om Percy.

"Kan vi inte alla bara låta det här vara och låta gudarna ta hand om det?", bad Katie nervöst.

"Det är precis vad ni borde göra", nickade Zeus raskt. "Men med de här böckerna kan jag, eh, jag menar vi få reda på vem tjuven är en gång för alla."

"Du kommer att ha fel", muttrade Poseidon upproriskt.

"Det här kräver verkligen ett uppdrag", sa Lee. "Men vad exakt innebär själva uppdraget egentligen?"

Ingen svarade och de såg nervöst i mellan varandra och till slut så läste Dionysos bara vidare i boken.

Jag skrattade nervöst. "En vad för nåt?"

"Någonting som man inte vill ha framför nosen", mumlade Grover för sig själv och de som hade hört honom höll med satyren.

"Ta inte lätt på det här", sa Keiron varnande. "Jag pratar inte om nån sicksackformad käpp invirad i folie för att se ut som en blixt i en skolpjäs.

"Jaså", mumlade Jefferson häpet. "Det var så jag trodde att den såg ut…"

"Ingen kommentar", sa Miranda blankt.

Jag pratar om en sex decimeter lång cylinder av höggradig, himmelsk brons, som i båda ändar är försedd med gudomligt sprängämne."

"Ni vet, världen känns plötsligt inte lika säker längre…"

"Men alla monster då?"

"De är korkade. En gud kan inte luras så lätt."

Om ni bara visste, tänkte Luke bittert.

"Ah."

Travis började att applådera. "Du borde få årets pris för världens bästa reaktioner, Perce."

"Zeus huvudblixt", sa Keiron, som började bli varm i kläderna. "Symbolen för hans makt som alla andra blixtar är formade efter. Det första vapen om cyklo perna tillverkade inför kriget mot titanerna - åskvig gen som brände toppen av berget Erna och störtade Kronos från tronen.
Huvudblixten, som är så kraftfull att den får de dödligas vätebomber att framstå som smällare."

"Okej", viskade Connor, "någon annan som känner att det blev mycket kallare här? Och det låter ytterst farligt att en enda person, eh, gud, har nåt så kraftfullt, tycker ni inte?"

"Var tar världen vägen när till och med en av de Stolls tänker så", muttrade Katie.

"Och nu är blixten försvunnen", mumlade Riley bittert. "Ajös med din värld, dotter till Demeter."

"Var inte nedlåtande mot henne", sa Travis ursinnigt.

"Varför bryr du dig", fnös Riley. "Ni avskyr varandra."

Travis svarade inte men kände hur han blev alldeles röd om öronen.

"Och den är borta?"

"Som min syster sa, världen är dömd", suckade Quentin.

"Inte ännu", sa Hestia. "Vi fick de här böckerna av en anledning. Än är inte hoppet ute."

"Stulen", sa Keiron.

"Okej då", sa Malcolm med en nästan hysterisk ton. "Den är inte bara borta, utan den är också stulen. Men frågan är av vem?"

"Gudarna har många fienden", mumlade Sofia.

"Men det skulle antagligen vara vem som vi anar minst, så är det alltid i filmer och böcker", funderade Lee.

"Var inte löjlig. Det här är ingen bok eller film. Det här är på riktigt. Nej, det måste vara nåt annat som vi har missat…", grubblade Malcolm vidare.

"Hur kan vi ha missat nåt när vi precis fick reda på det", bad Will svagt.

"Det är barn till Athena. Vad hade du tänkt dig, Will", svarade Michael med en axel ryckning.

"Av vem?"

De i paviljongen lutade sig framåt en aning och såg förväntans fullt på Dionysos. Kunde han inte bara skynda sig lite?

"Av dig."

"VAD!" var den anmäla reaktionen.

"Jag visste det", sa Zeus triumferande. "Jag visste att Jackson."

"Jag skulle aldrig göra nåt sånt", protesterade Percy. "Jag har inte ens varit i Olympos. Och boken har aldrig nämnt att jag har slutit nån blixt eller hur? Jag ljuger inte. boken har bevisat det."

"Min son har rätt", försvarade Poseidon snabbt.

"Den skulle kunna ljuga", argumenterade Zeus tillbaka.

"Kan vi inte utgå ifrån att den inte gör det", bad Persefone uttråkat. "Det skulle göra allas liv mycket lättare."

Jag tappade hakan.

"Det skulle nog vem som helst gjort", mumlade Liljan.

"Det ... ", Keiron höjde ena handen, " ... är i alla fall vad Zeus tror. Under vintersolståndet, vid gudarnas senaste rådslag, råkade Zeus och Poseidon i gräl med varandra.

"Berätta något som är nytt", fnös Hades.

"Har de kommit på nya argument?", undrade Persefone nyfiket.

Det vanliga tramset: 'Mor Rhea tyckte alltid bäst om dig', 'Flygplan katastrofer är mer spektakulä ra än förlisningar till havs', och så vidare.

"De hade visst inte det", mumlade Persefone besviket.

"Men flygplans katastrofer är ju mer spektakulära än förlisningar till havs", muttrade Zeus.

"Tänk om, broder. Havet slår himlen på den punkten. Eller har du glömt alla ordlekar om havsstormar?", sa Poseidon.

"Pappa", väste Percy, "du gör det inte lättare för oss. Zeus kommer aldrig att tro att jag är oskyldig i den här takten."

Efteråt upp täckte Zeus att hans huvudblixt saknades. Den hade stulits ur tronsalen, mitt framför ögonen på honom.

"Skicklig tjuv", muttrade Hefaistos. "Skulle inte vem som helst ha klarat av."

"Ja, precis", sa Percy snabbt. "Jag åker till och med fast om jag försöker stjäla en pizza bit från Gabe. Hur skulle jag då lyckas ta ett vapen mitt framför ögonen på en massa gudar?"

Han skyllde genast på Poseidon. Fast nu är det så att en gud inte kan bemäktiga sig en annan gud makt symbol direkt - det är förbjudet i antikens gudomliga lagar. Men Zeus tror att din far övertalade en mänsklig hjälte att ta den."

"Det är rätt så logiskt att tänka så", sa Annabeth motvilligt. "Inte för att jag faktiskt tror att du har tagit den, Percy", tillade hon snabbt när hon såg Poseidons sons blick.

"Men jag har inte gjort det... "

"De kommer aldrig att tro på dig om du säger så där", fnyste Connor. "Det bästa vore nog om du skaffade några bevis för att du är oskyldig till stölden."

"Tålamod. Hör på nu, pojk", sa Keiron. "Zeus har god anledning att vara misstänksam. Cyklopernas smedjor ligger under havet, vilket ger Poseidon visst inflytande över dem som tillverkar hans brors åskvig gar.

"Okej, det är rätt så logiskt", muttrade Percy tyst.

"Hade du förväntat något annat från mig", mumlade Annabeth tillbaka retsamt.

Zeus tror att Poseidon har tagit huvudblixten och nu i hemlighet låter cykloperna tillverka en arsenal av illegala kopior, som kan brukas till att störta Zeus från tronen.

"Det här låter inte bra alls", sa Jefferson tveksamt.

"Kom du på det nu", fnös Chris.

Det enda Zeus inte är säker på är vilken hjälte Poseidon har låtit stjäla blixten. Nu har Poseidon öppet erkänt dig som sin son.

"Ännu ett skäl att lägga till det på listan över misstänkta saker som har hänt", nickade Hermes.

Du var i New York under jullovet.

"Vilket gav dig tillgång att komma in i Olympen", fortsatte Artemis.

Du skulle med lätthet ha kunnat smita in på Olympen.

"Det skulle ha varit förvånansvärt enkelt", muttrade Athena. Det var kanske dags att det såg över deras säkerhetssystem…

Zeus tror att han har hittat tjuven."

"Och det sluter cirkeln", suckade Demeter.

"Ja, du plumsar i skit upp till armarna nu, Percy", muttrade Miranda.

"Men jag har aldrig varit på Olympen! Zeus är galen!"

"Galen?", upprepade Zeus med ett farligt och lågt tonfall.

"Det verkade rätt så galet alltihop", muttrade Percy.

"Bara låt det gå", suckade Poseidon innan Zeus han säga nåt. "Det lär i alla fall inte bli sista gången nån kallar dig för det", tillade havsguden lågt.

Keiron och Grover kastade nervösa blickar mot himlen. Molnen föreföll inte dela sig runt oss, som
Grover hade lovat. De vällde in rakt över dalen och lade sig över oss som ett kistlock.

"De vällde verkligen in", sa Pollux förvånat.

"Jag har aldrig hört talas om nåt liknande", mumlade Ethan intresserat. Han hoppades att någon – kanske en viss son till Poseidon – skulle bli en aning stekt inom en snar framtid.

"Eh, Percy ... ", sa Grover. "Vi använder oss inte av sådana ord för att beskriva himmelens härskare."

"Vissa gör det", informerade Apollon. "Men det är bara farbror Poseidon och farbror Hades. Alla andra skulle bli elektrifierade. Fast i och för sig kallar Zeus Hades och Poseidon galna tillbaka…"

"Och det brukar utvecklas till skrikmatcher", fortsatte Hermes.

"Och vi brukar alltid satsa pengar på vem som kommer att stå ut längst att lyssna på dem", sa Ares med ett hungrigt grin.

"Jag förstår vad du menar med att odödligheten aldrig blir tråkig, Keiron", sa Percy.

"Kanske paranoid", föreslog Keiron. "Fast å andra sidan har Poseidon försökt störta Zeus förut. Jag tror bestämt det var fråga trettioåtta i ditt examensprov... "

"Men det där provet var ju typ för flera kapitel sen typ", påpekade Samantha.

"Det här är ingen vanlig bok", sa Percy sammanbitet. "Den handlar faktiskt om mitt riktiga liv."

"Åh, eh, just det", mumlade dottern till Afrodite generat.

Han tittade på mig som om han förväntade sig att jag skulle komma ihåg fråga trettioåtta, men min hjär na var i chocktillstånd.

"Åter igen", sa Connor, "jag kommer inte ens ihåg vad jag åt till middag idag."

"Det låter nästan farligt", muttrade Miranda.

"Men sant", sa Connor tillbaka.

Hur kunde någon anklaga mig för att ha stulit en guds vapen? Jag som åkte dit till och med om jag för sökte ta en bit pizza när Gabe hade pokerträff.

"Se, vad var det jag sa", nickade Percy. "Boken håller också med mig."

"Den kan ju bero på att det är du som bokens perfektiv är ifrån", fnös Grover. "Men jag kan ju ha fel, det var bara en tanke vet du. Nej, jag har garanterat fel."

"Var det sarkasm?", frågade Percy.

"Eh, ja, jag antar det."

"De växer upp så fort", låssades Percy snyfta och Grover himlade med ögonen emot honom.

"Nåt om ett gyllene nät?" gissade jag. "Poseidon och Hera och några gudar till...

"Bara några gudar till", fnyste Apollon. "Jag är sårad."

Athena armbågade honom i mellan revbenen och han ryckte till.

"Vi behöver inte påminna Zeus om det lilla missödet", muttrade gudinnan.

"Hm, ja, just det. Men jag fick åtminstone inte det värsta straffet", mumlade Apollon tillbaka.

"Påminn mig inte", stönade Poseidon. "Jag kommer aldrig att stå på Trojas sida någonsin."

"Men det hindrade dig inte från att skryta om muren", muttrade Hades.

"Men jag var ändå inte på Trojas sida."

"Men du gjorde det bästa för att sänka grekernas skepp efter kriget", insköt Artemis.

"Det var på mitt territorium", svarade Poseidon enkelt.

Gudarna tycktes komma överens om minst det och tystnad för att vänta på att Dionysos skulle börja läsa igen.

"Jag hade hoppats att de skulle prata lite till", suckade Annabeth besviket. "Man fick så mycket bra information. Tänk att de alla hade varit där vid det trojanska kriget."

"Um, ja, otroligt. För att få höra om några tusenåriga typer gå tillbaka i deras minne och tänka på hur det var på deras tid är precis vad jag ville göra", mumlade Percy sarkastiskt.

de fångade Zeus i en fälla och vägrade släppa honom om han inte lovade att bli en bättre härskare, eller?"

"Det skulle ha fungerat om det inte vore för den där…" Heras ord blev obegripliga i slutet när hon slutade med sin arga rant.

"Jag var och är en bra härskare", sa Zeus otåligt.

"Ja, och jag är Superman", muttrade Poseidon.

"Det stämmer", sa Keiron. "Och sedan dess har Zeus aldrig litat på Poseidon. Naturligtvis förnekar Posei don att han stulit huvudblixten. Han tog mycket illa upp när han bli anklagad.

"Självklart. Det är ytterst otrevligt att bli anklagad för nåt som man inte har gjort", sa Poseidon.

"Alla bevis pekar på att det var du som gjorde det. Inte direkt men åtminstone indirekt", förklarade Zeus.

De har grälat i månader nu. De hotar med krig. Och så dyker du upp - det blev droppen."

"Är det en ordlek?", frågade Apollon nyfiket. "Ni vet, droppar är gjorda av vatten, Percy är son till havsguden…"

"Det var nog inte så jag tänkte Ers nåd Apollon", svarade Keiron roat.

"Synd. Du har potential för att bli en stor poet en dag, vet du."

"Men jag är ju bara barnet!"

"Det har aldrig spelat nån roll i mytologin", påpekade Will. "Varför skulle det göra det nu?"

"Percy", insköt Grover, "om du vore Zeus och redan trodde att din bror planerade att störta dig, och om din bror sedan plötsligt erkände att han brutit det heliga löfte han avgav efter andra världskriget ... och att han alltså är far till en ny, dödlig hjälte som kan användas som vapen mot dig ...

"Du gör det inte precis enklare för mig, Grover", mumlade Percy och iakttog när Poseidon och Zeus blängde på varandra. "Skulle inte förvåna mig om de hoppade upp i full krigsmundering och började att slåss."

"Det är för att det faktiskt är mycket möjligt", insköt Marlie.

"Hur gör vi för att inte tredje världskriget i mini form händer då?"

"Läser vidare?"

"Kanske, men Percy har en talang för att göra folk arga."

"Ja, jag vet, men vad gör vi då?"

"Hörni", klagade Percy, "kan ni sluta att prata med mig som om jag inte är här?"

"Förlåt Percy", skrattade Silena.

Percy suckade men log mot henne. "Okej, hur får man gudars uppmärksamhet."

"Man kan kasta stenar på dem", föreslog Jefferson.

"Det är en urusel idé", protesterade Malcolm.

"Jag tyckte att det var det bästa förslaget hittills", insköt Connor.

"Jag tror att jag talar för alla när jag säger att vi absolut inte borde göra det då och lägger förslaget i högen med saker som aldrig borde ha nämns i första hand", sa Katie slutgiltigt.

"Finns det en sån hög på riktigt?" frågade Percy bröderna Stoll.

"Ingen aning Perce, men vi ska ta redan på det."

skulle inte du också börja fingra fundersamt på togan då?"

"Men jag har ju inte gjort nåt. Poseidon, min pappa ... det är väl inte han som ligger bakom att huvudblixten blev stulen, eller hur?"

"Jag har sagt det ett antal gånger nu", suckade Poseidon.

Keiron suckade. "De flesta eftertänksamma obser vatörer skulle hålla med om att stöld inte är Poseidons stil. Men havsguden är för stolt för att försöka övertyga Zeus om det.

"Men du har ju sagt att du är oskyldig", sa Percy med rynkad panna.

"Men ha har inte riktig försökt att övertyga Zeus att han inte stal den särskilt optimistiskt eller hur?", påpekade Athena och gav Poseidon en genomträngande blick.

"Det var han som anklagade mig. Det är han som till sist får ta sitt förnuft till fånga", sa Poseidon bestämt.

"Usch, män och deras stolthet", muttrade Artemis äcklat.

Percy såg förvånat på hur Annabeth rodnade av nån anledning.

Zeus har krävt att Poseidon ska lämna tillbaka blixten vid sommarsolståndet.

"Där fick vi svaret om sommarsolståndet, Connor", mumlade Travis.

"Det kommer inte båda gott för lägret, va?", frågade Connor. Lägret var hans hem. Han ville givetvis inte att det skulle hända nåt med det.

"Jag vet inte", sa Travis ärligt. "Jag vet bara inte."

Det är den 21 juni, om tio dagar.

"Bara tio dagar", mumlade Katie förskräckt.

"Vi har mer tid på oss nu", påpekade Lee och försökte låta optimistisk. Han trodde inte att han lyckades särskilt väl eftersom rösten svek honom.

"Lee har ändå rätt", nickade Beckendorf. "Om det var tio dagar kvar i boken till sommarsolståndet betyder det att det var den 11 juni. Idag är det den 8 juni. Vi har tretton dagar på oss."

"Vilken tröst", muttrade Riley.

Senast samma datum vill Poseidon ha en ursäkt för att han blivit kallad tjuv.

"Wow, de har verkligen snöat in sig själva", mumlade Castor något imponerat.

Jag hoppa des att det hela skulle gå att lösa på diplomatisk väg, att Hera eller Demeter eller Hestia skulle få de båda bröderna att ta sitt förnuft till fånga.

"Tro mig", suckade Hestia. "Vi har försökt vårt allra bästa."

"Jag erbjöd dem till och med spannmål", muttrade Demeter. "Inget skulle kunna ändra deras sinnen om de till och med tackade nej till det."

"Jag skrek på dem båda", tillade Hera. "Inte ens det fungerade."

"Ser ni", sa Hestia oberört. "Vi gjorde vad vi kunde."

Hur kommer det sig att jorden inte har slungats ut i galaxen för länge sen, tänkte Luke.

"Okej, jag är faktiskt också något imponerad över att ni trots det fortfarande inte har ändrat era åsikter", sa Hermes med en låg vissling.

Men ditt uppdy kande har fått Zeus temperament att flamma upp. Nu vägrar båda gudarna att backa en millimeter.

"Ni borde verkligen gå och se en terapeuts eller någonting sånt", sa Percy rakt på sak.

"De kommer att behöva ha deras samtal i ett sådant där kuddtäkt rum", tillade Jefferson. "Men det skulle kunna fungera."

"Så plan rädda världen med hjälp av terapeuts är klar", sa Jocelyn glatt.

Om inte någon ingriper - om inte huvudblixten återfinns och lämnas tillbaka till Zeus före sommarsolståndet - blir det krig. Och vet du vad ett fullskaligt krig innebär, Percy?"

"Det skulle vara hemskt", gissade Percy.

"Det skulle vara hemskt", gissade jag.

"Man ser att du inte har förändrats något åtminstone", fnissade Sunshine och Percy kastade en kudde på henne som hon enkelt fångade i luften.

"Föreställ dig världen i kaos. Naturen i strid med sig själv. Olympier som tvingas välja sida mellan Zeus och Poseidon. Blodbad. Miljoner döda. Västerlandets civi lisation förvandlad till ett slagfält så stort att det får det trojanska kriget att se ut som ett vattenballongskrig."

"Det skulle vara mer än hemskt", rös Katie. "Det skulle vara en katastrof i Kaos storlek."

"No shit Sokrates", fnös Miranda. Men även om såg uppskrämd ut.

"Jag skådar att det snart är dags för ett Orakel att dyka upp", sa Lee med mystisk och dimmig röst.

"Sluta med det. Det är bara läskigt. Och ingen vill höra om det obehagliga Oraklet heller. Percy kan bli galen!", utbrast Liljan.

"Förlåt", sa Lee ödmjukt. "Ville bara lätta upp stämningen lite."

"Vänta lite", avbröt Percy, "vad var det där om att jag kunde bli galen?"

"Läs så for du veta, men efter pausen", sa Lee i en reklam röst den här gången.

Percy suckade. Uppenbarligen var han tvungen att vänta för svaren.

"Det skulle vara hemskt", upprepade jag.

"Och du, Percy Jackson, skulle bli den förste att drab bas av Zeus vrede."

"Påminn mig om att inte stå bredvid dig då", sa Travis.

"Jag ska absolut ta mig tid att göra det sekunderna innan jag dör", sa Percy torrt.

Det började regna. Volleybollspelarna slutade spela och stirrade under bedövad tystnad upp mot himlen.

"Det började verkligen att regna", sa Pollux misstroget.

"Det har aldrig hänt förut utan att vi har velat det", sa Silena svagt.

Jag hade dragit det här ovädret över Halvblodskullen. Zeus bestraffade hela lägret på grund av mig.

"Det var lite hårt", sa Demeter, "du borde ha gett dem spannmål i stället."

"Sa hon just det?", sa Hades skeptiskt. "Kan nån bekräfta att hon sa att Zeus borde ha skickat spannmål som bestraffning till lägret?"

"Hon sa det älskling", försäkrade Persefone.

"Va? Nej. Jag menade det inte så", protesterade Demeter. "Jag menade som en gåva att han inte menade att bestraffa hela lägret utan bara Perseus."

"Synd. Jag trodde ett tag att du hade blivit en Demeter-kopia som hatade spannmål. Kanske nästa år. Man kan alltid hoppas", muttrade Hades för sig själv.

Det gjorde mig arg. Det fick mig att vilja göra något.

"Jag måste alltså hitta den där löjliga blixten", sa jag. "Och ge tillbaka den till Zeus."

"Löjliga blixt", fnös Zeus. "Unge man, den kan förinta dig på mindre än en millimeters sekund."

"Snubbar som kastar runt på blixtar är bara så gammalmodigt ändå", muttrade Percy upproriskt.

"Å ödesgudinnor, kan jag inte bara få ta ut hans inälvor?", bad Zeus rasande. "Skulle bara skada honom väldigt mycket."

En liten lapp kom nerseglande från tomma lyften och landade framför kungen över gudarna. Han suckade besviken när han hade läst klart den.

"Jag antar att det var ett nej då?", sa Hermes och det var mer som ett påstående än en fråga.

"Ja tyvärr", suckade Zeus.

"Jag hoppas att du inser att jag inte skulle ha låtit dig ta ut min sons inälvor", mumlade Poseidon med tunna, ihop pressade läppar.

"Kan man tänka sig ett bättre försoningsoffer" sa Keiron, "än att Poseidons son återlämnar Zeus egen dom?"

"Jag kan tänka mig några andra alternativ, men det där fungerar också", nickade Annabeth.

"Men om Poseidon inte har den var är den då?"

"Jag tror att jag vet." Keiron såg bister ut. "Det är en del av en profetia jag fick för många år sedan... ochnu har några av raderna i den plötsligt blivit begripliga.

"Bara så där plötsligt. Liksom, simsalabim?", sa Silena förvånat.

"Vissa profetior blir inte uppfyllda på år tionden, till och med årtusenden, kära du", svarade Keiron.

"De kommer när de kommer. Man kan inte bara hindra dem", sa Apollon med en axel ryckning. "Det är bäst att bara låta dem gå med flödet av tiden."

Men innan jag kan säga mer måste du officiellt ta på dig uppdraget. Du måste be Oraklet om råd."

"Någon annan som satsar på att eftersom Percy har haft en sån otur så kommer han ha en fasansfull profetia också?", frågade Connor.

"Ingen är i alla fall dum nog att satsa emot det", fnös Miranda.

"Har alla nåt emot mig eller? Profetian kanske kommer att tala om att jag ska ta mig till regnbågarnas stad. Leta upp pysslingen som kommer att ge mig sitt guld och en karta till enhörningen som vaktar blixten. Vi kommer sen när jag har fått tag i blixten ha ett häftigt och vilt party och jag kan återvända hit med mina lemmar intakta", föreslog Percy.

"Nej", sa Will och skakade på huvudet. "Profetior är aldrig så positiva. Tyvärr, kompis, men du är körd."

"Varför kan du inte tala om för mig var blixten är redan nu?"

"Det skulle underlätta saken", funderade Jocelyn.

"För om jag gjorde det, skulle du bli för rädd för att anta utmaningen."

"Men det är därför som han inte gör det", fortsatte hon.

Jag svalde hårt. "Bra anledning."

"Går du alltså med på det?"

Jag såg på Grover, som nickade uppmuntrande.

Lätt för honom. Det var mig Zeus ville döda.

"Det är därför man vill springa åt andra hållet", sa Grover.

"Eller så kan man stanna och slår", sa Clarisse ben hårt.

Percy såg förvånad ut. "Hu. Det här är nog första gången som jag faktiskt håller med henne."

"Okej", sa jag. "Det är i alla fall bättre än att bli förvandlades till delfin."

"Jag håller också med mitt bok-jag", nickade Percy. "Världen är rätt igen."

"Du och dina udda tankar", fnös Annabeth.

"Då är det dags för dig att rådfråga Oraklet", sa Keiron. "Gå upp på vinden, Percy Jackson. Vi pratas vid när du kommer ner igen, om du fortfarande är vid dina sinnens fulla bruk då."

"Det är ju en positiv uppmaning", fnös Percy. "Men jag vill ännu mer veta vad ni menar med att jag kan bli galen nu."

"Vi lär ta reda på det", mumlade Annabeth med lysande ögon. Om, bara, om, Percy ville ha med henne… hon kommer äntligen få sitt uppdrag. Hon skulle inte leda det dock, men hon var åtminstone med i det. Och det räckte för nu gott och väl. Ett uppdrag var ändå ett uppdrag.

Ovanför trappkrönet fyra våningar upp fanns en grön lucka i taket.
Jag drog i repet. Luckan fälldes ner och en trästege föll med en duns på plats.

"Det låter olycksbådande", mumlade Quinton.

"Det verkar väldigt olycksbådande", tillade Silena nervöst.

Den varma luften uppifrån vinden luktade som mögel eller ruttet trä eller något annat ... en lukt jag kom ihåg från biologilektionerna. Reptiler. Lukten av ormar.

"Percy spring! Medusa är där!", utbrast Liljan livrädd.

"Så ja, jag är säker på att det inte var den där Medusa typen", försökte Percy att lugna henne med.

Jag höll andan och klättrade upp.

"Du får det att låta som du är på väg mot nåt livsavgörande jätte svårt missions uppdrag", fnös

Clarisse.

"Med tanken på vad alla har sagt skulle jag säga att det är precis vad jag är på väg till", sköt Percy tillbaka.

Vinden var belamrad med grekisk hjältebråte - rustningsställ täckta med spindelväv; sköldar som en gång i tiden varit blanka men som nu var alldeles rostiga; gamla koffertar från ångfartyg, med klistermärken där det stod sådant som Ithaka, Kirkes ö och Amazonernas land.

"Det låter inte så illa", sa Malcolm tvivlande.

"Det kommer antagligen att bli värre då", rös Sofia.

På ett långt bord stod det glasburkar fyllda med inlagda föremål - avhuggna, håriga klor, stora, gula ögon, olika andra delar av monster. En dammig, mon terad trofé på väggen såg ut som ett väldigt ormhuvud, men med horn och en uppsättning hajtänder i gapet. På plaketten stod det: Hydrahuvud nr 1, Woodstock, NY, 1969

"Det blev värre", mumlade Sofia och såg smått illamående ut.

Vid fönstret, på en pall med tre ben, satt den mest ohyggliga minnessaken av dem alla:

"Medusa!"

"Jag kan försäkra dig att vi inte förvarar Medusa på vinden, flicka."

"Men det låter som henne", påpekade dottern till Demeter.

en mumie.

"Det var min andra gissning", nickade Liljan.

"Ja, självklart så var det så", mumlade Miranda roat åt sin lillasyster.

Inte av den sorten som är inlindad i tygremsor, utan en mänsklig kvinnokropp om skrumpnat ihop till ett tomt skal.

"Okej, det är äckligare än en som är inlindade i tygremsor", muttrade Afrodite äcklat.

"Du ska veta att mitt Orakel var mycket vackert en gång i tiden", sa Apollon.

"Men vad var det som hände?"

"Det är inte min sak att säga", svarade Apollon för en gångs skull helt allvarlig.

Hon bar en solklänning i knytbatik och massor av pär halsband, och ett pannband över det lång, svarta håret. Hon kunde vara indian eller hippie - jag var osäker på vilket - men hon hade varit död mycket, mycket länge.

"Legenderna säger att det började gå ner för henne på 90-talet. Från början märktes ingen skillnad, men, hon, tja, efter hennes död så fortsatte hon bara att uttala profetior. Hon kunde aldrig sluta. Hennes stjäl är borta men hennes kropp är kvar och kommer aldrig att få nån ro", berättade Will.

"Goda gudar, vilken hemsk historia. Man får ju gåshud", ryste Samantha.

"Det är ju hela poängen. Där är ju hemsk på riktigt", sa Michael och himlade med ögonen.

Det läderaktiga ansiktet var magert och ögonen såg ut om glasartade, vita springor, som om de riktiga ögo nen ersatts av halvgenomskinliga spelkulor.

"Väldigt attraktivt", fnös Ares hånfullt.

"Det är ju synd om den stakars flickan", mumlade Artemis bekymrat.

Kalla kårar löpte utmed ryggraden när jag fick syn på henne.

Och det var innan hon rätade på ryggen och öppnade munnen.

"Och du som trodde att hon var död. Du måste ha en chock av ditt liv", sa Annabeth.

"Jag får det nästan just nu", sa Percy ärligt. "Jag förstår vad ni menar med att jag kunde ha blivit galen."

"Nej, Percy, det värsta har inte kommit ännu."

Jag snavade över mina egna fötter i mitt försök att ta mig till luckan, men den slog igen.

"Åh nej, så är det alltid i skräckfilmer. Percy hoppa ut genom fönstret eller nåt. Du kommer att bli uppäten, lemlästad, kidnappad eller dödad annars", informerade Connor.

"Jag tänker inte hoppa ut genom ett fönster", protesterade Percy genast.

"Men du kommer att bli uppäten, lemlästad…"

"Ja, ja, jag fattar."

Ett grönt töcken vällde fram ur mumiens mun och slingrade sig över golvet i tjocka tentakler, väsande likt tjugotusen ormar.

"Okej, jag kan förstå att du trodde att det var ormar", sa Miranda och klängde fast vid Liljans arm för brinnande livet.

Inne i huvudet hörde jag en röst, som krälade i genom ena örat och ringlade sig runt hjärnan:
Jag är Delfis ande, som framför profetiorna från Foibos Apollon, den mäktige Pytons dråpare. Stig fram, Sökare, och fråga.

"Allt det där gör inte mig särskilt sugen på att fråga om någonting alls", muttrade Percy.

"Hm, vi borde kanske börja städa upp där. Fixa till inredningen", föreslog Apollon.

"Åh, jag vill hjälpa till! jag vill hjälp till!" Afrodite studsade nästan i sin plats.

"Det låter faktiskt inte som en sån dum idé", mumlade Athena förvånat. "Det kan åtminstone inte förvärras, eller hur?"

Jag ville helst tacka nej och säga att jag gått fel, att jag bara letat efter toaletten.

"Det har faktiskt hänt", avslöjade Apollon. "Det är ovanligt, men det har hänt."

"Jag slår vad om att Pärsky kommer att säga så", hånade Clarisse.

Men jag tvingade mig att ta ett djupt andetag.

"Sa du nåt Clarisse", frågade Percy söt. "Trodde väl inte det."

Mumien var inte levande. Hon var ett lags fasans full behållare åt något annat - den kraft som nu virvlade runt mig i form av grönt töcken. Och inte ens den var ondskefull. Dess närvaro kändes inte som min demoniska mattelärare mrs Dodds eller som minotau rens. Den kändes mer som de tre ödesgudinnorna jag hade sett sitta och sticka vid fruktståndet intill motor vägen - uråldrig, mäktig och helt avgjort inte mänsklig.

"Nej, mer typ gudomligt awesome som jag", sa Apollon innan han fick en stänk vatten i ansiktet. "Varför gjorde du så lille sis?!"

Artemis höll upp sprejflaskan igen. "Jag bestämde mig för att använda den här varje gång du säger att du är awesome, fantastisk, underbar, sexig och annat sånt. Och även när du kallar mig för lilla syster." Hon sprejade igen och Apollon frustade upprört.

"Det där är oschyst! Åh, mitt vackra fantastiska hår blir alldeles förstört!"

Artemis höjde flaskan igen och Apollon utbrast snabbt: "Jag menar, eh, jag menar mitt fina hår. Bah, det är en sån billig kommentar om mitt hår."

"Okej, det kommer inte att fungera", suckade Artemis besviket.

Men inte särskilt intresserad av att döda mig heller.

"Det enda pluset just nu", muttrade Poseidon.

Jag tog mod till mig och frågade: "Vilket är mitt öde?"

"Åh nej, du frågade Ö frågan", utbrast Lee. "Det kommer inte att bli nått positivt."

"Jag kan nästan räkna ut det själv", suckade Percy.

Diset virvlade och blev tjockare, samlades rakt fram för mig och runt bordet med de inlagda kroppsdelarna från monster. Plötsligt satt det fyra män runt bordet och spelade kort. Deras ansikten blev tydligare. Det var Stinkande Gabe och hans kompisar.

"Jag hade fel, det finns inget plus i det här", mumlade Poseidon.

Om blickar kunde döda skulle boken redan vara nere i Underjorden för länge sen.
Ingen tolererade hur Gabe och hans kompisar hade behandlat Percy. Eller, tja, det fanns vissa undantag men majoriteten av lägret tyckte illa om Gabe.

Jag knöt nävarna, trots att jag förstod att det här pokerpartiet inte kunde vara verkligt. Det var en illu sion, skapad av töcken.

"Du ska veta att du inte är den enda som vill slå till dem", muttrade Annabeth.

"Idé, idé, idé", skanderade Travis plötsligt.

"Vad är det för idé?", frågade Jocelyn nyfiket.

"Tänk om vi satte upp en massor av boxningshandskar runt om i Gabes lägenhet på dolda ställen?"

"Han skulle inte få bort alla om vi lyckas gömma dem tillräckligt bra", tillade Connor som snabbt fattade vinkeln.

"Han skulle förhoppningsvis få några blåmärken…"

"Eller bli skrämd av alla framfarande boxningshandskar…"

"Men resultatet skulle oavsett bli fantastiskt", avslutade bröderna Stoll.

"Ni borde absolut aldrig göra nåt sånt", sa Keiron raskt. "Det är fel att skada en annan människa. Jag vill aldrig höra att ni säger nåt sånt igen."

"Och vi fick vårt godkännande", sa Travis triumferande.

"Men Keiron sa ju…"

"Åh, Kat kära, du har mycket mer att lära dig", flinade Connor. "Han sa att han aldrig mer ville höra om det. Han sa aldrig att vi inte fick."

Katie började långsamt att le galet.

"Är det här vi ska börja att skratta ondskefullt?"

"Jag tror det. Men stämningen är bruten."

"Vi får göra det nästa gång i stället."

Gabe vände sig mot mig och sa med Oraklets skrov liga röst:
Du skall ge dig av västerut och stå öga mot öga med den gud som bytt sida.

"Den gud som bytt sida", började Athena genast fundera över. "Väster ut…"

"Vem har bytt sida?", frågade Zeus skarp.

"Det kommer antagligen i boken. Eller inte. Jag bryr mig faktiskt inte", sa Dionysos.

"Är han någonsin optimistisk och entusiastisk inför någonting?", undrade Percy.

"Inte så länge jag har känt honom", svarade Annabeth ärligt.

Hans kompis till höger höjde blicken och sa med samma röst:
Du skall finna det som stulits och återlämna det.

"Hm, det är ju positivt", sa Zeus. "Men det var Perseus som stal min blixt till och börja med, så varför skulle han återlämna den?"

"Kanske för att han är oskyldig?", föreslog Poseidon spydigt. "Eller inte vill ha ett krig?"

"Båda delarna", mumlade Percy.

Killen till vänster satsade två pokermarker:
Du skall förrådas av en som kallar dig sin vän.

Lägermedlemmarna flämtade till.

"Av en vän?"

"Sa boken just en vän?"

Percy rynkade på sin panna. Han hade inte så många nära vänner. Bara några få av alla på lägret.

"Det var väldigt olycksbådande", svalde Katie.

"Vem kan det vara?", passade Luke på att fråga. "Det kan vara precis vem som helst här."

De flestas ögon fann sig stirra på Grover och Annabeth och Percy blängde tillbaka.

"De skulle inte förråda mig", sa han bestämt.

"M-men Percy, du vet inte hur ett uppdrag kan vara", mumlade Grover.

"Ja, Percy, allt kan gå fel på ett uppdrag", instämde Annabeth.

"Jag litar på er", avbröt Percy enkelt och Annabeth och Grover beslutade att det inte skulle säga något mer om den saken nu.

Till slut framförde Eddie, vår fastighetsskötare, den värsta delen av hela profetian:

"Vad kan vara värre än den föra meningen?", undrade Silena.

Och du skall misslyckas med att rädda det som betyder mest, i slutändan.

"Det där", svarade Percy dystert. Det som betyder mest… men vad betyder mest…?

"Du fick verkligen en dyster profetia", sa Apollon glatt. "Det är alltid så härligt när sånt fungerar som det ska, inte sant?"

"Jag tror att de flesta här har svårt att hålla med dig just nu", svarade Hermes.

Skepnaderna började lösas upp.

Först var jag alldeles för bedövad för att säga något, men när diset drog sig tillbaka och slingrade ihop sig till en stor, grön orm och ringlade tillbaka in i mumiens mun, utbrast jag: "Vänta! Vad menar du? Vilken vän? Vad kommer jag att misslyckas med att rädda?"

"Oraklet kommer inte att svara", sa Apollon i en sjungande röst.

"Det skulle underlätta, sir", sa Percy. Det är bäst att åtminstone försöka att vara artig till gudar. Eller i alla fall de som förtjänade det. Och Zeus var inte med på den listan.

Apollon skrattade. "Men vad är det roliga i det?"

Töckenormens svans försvann in i mumiens mun.
Mumien lutade sig tillbaka mot väggen.
Läpparna var sammanpressade som om munnen inte varit öppen på hundratals år.

"Okej, det låter väldigt läskigt", muttrade Lee. "Jag kommer aldrig att gå upp där och jag så knivhotas av Kronos själv."

"Det skulle jag", fnös Jocelyn. "Jag skulle absolut göra vad Kronos sa under knivhot förutsatt att det bara är mitt liv det handlar om."

Det blev återigen tyst och ödsligt uppe på vinden - nu var den åter bara ett rum fullt av minnessaker.

Jag fick en känsla av att jag skulle kunna stå där tills jag också blev täckt av spindelväv utan att få veta något mer.

"Det är möjligt, men om det här hade varit en pjäs av Gardell skulle du bara vara med som aska i en urna på spiselhyllan!", kommenterade Will.

"Vad då?" Ifrågasatte resten av lägret.

Will rodnade en aning. "Förlåt. Men jag citerar pjäser när jag är nervös."

Min audiens hos Oraklet var över.

"Tack gudarna", suckade Miranda och släppte äntligen Liljans arm som hon omgående började att massera i smärta.

"Håll inte så hårt nästa gång", bad Liljan med en grimas.

"Förlåt", bad Miranda om ursäkt. "Jag ville bara inte att Percy skulle bli galen."

"Det är du inte ensam om", fnös Percy.

"Nå?" frågade Keiron.

Jag sjönk ner på en stol vid pinochlebordet. "Hon sa att jag skulle hitta det som stulits."

"Det var det enda gynnsamma", mumlade Poseidon.

"Återigen, vad är det roliga om det bara är enkla och positiva saker med i en profetia?", upprepade Apollon.

"Jag kan tänka mig några saker", fnös Poseidon.

Grover lutade sig framåt och tuggade upphetsad på återstoden aven cola light-burk. "Suveränt."

"Förlåt", sa Grover. "Men just den delen lät ju bra."

"Vad exakt sa Oraklet?" frågade Keiron uppfordrande. "Det här är viktigt."

"Keiron kan säkert säga vad profetian handlar om", nickade Annabeth.

"Antagligen", kom Percy överens om när han tänkte på den kloka kentauren.

Det tack fortfarande i öronen efter ljudet av reptilrösten. "Hon ... hon sa att jag skulle ge mig av västerut och stå öga mot öga med en gud som bytt sida. Jag skulle finna det stulna och se till att det återlämnas."

"Jag visste det", sa Grover.

Keiron såg inte nöjd ut. "Nåt mer?"

"Percy…", sa Annabeth varnande.

"Jag styr inte vad mitt bok-jag gör", protesterar Percy genast.

"Åh, snälla, för gudarnas stortås skull, bara säg det", utbrast Connor.

"Gudarnas stortå", fnissade Sunshine. "Den har jag inte hört förut."

Jag ville inte berätta det för honom.

Vilken vän skulle förråda mig? Jag hade inte så många.

"Säg inte ens Annabeth eller Grover", sa Percy irriterat innan nån han säga något. "Och det gäller dem själva också."

"Jag tror fortfarande att det är den person som vi minst anar", sa Lee. "Annabeth och Grover var antagligen de personer som man kom och tänka på först så det borde automatiskt inte vara nån av dem då."

"För sista gången", sa Riley hetsigt, "det här är ingen detektiv bok eller film!"

Och den sista raden - jag skulle misslyckas med att rädda det som betydde mest. Vad för slags orakel var det som skickade ut mig på ett uppdrag och sedan sa till mig: Javisst ja, du kommer förresten att misslyckas.

"Jag skulle ha älskat om Oraklet faktiskt sa så", suckade Travis. "Skulle det inte ha varit häftigt med ett Orakel med attityd?"

"Du menar så att hon kunde gå runt och förbanna alla hela tiden", fnyste Katie fast med mycket mindre fientlighet än vanligt.

"Kan ni tänka er det", sa Connor omedvetet. "Hon kanske skulle säga typ: 'Du där, grabben i orangens tröja och blont hår, du kommer att få en av dina lemmar smälta om du beger dig öster ut där solen möter havet.' Eller typ 'Den nionde augusti kommer en jordbävning äga rum och du kommer att stoppa den men dö när du håller på.'

"O coolt bro, inte häftigt alls", sa satyren Carter snabbt.

Hur skulle jag kunna medge det?

"Nej", sa jag till Keiron. "Det var väl det hela."

"Percy", stönade Annabeth.

"Jag kan inte hjälpa det." Percy slog ut med händerna i en hjälplös gest.

Han såg forskande på mig. "Nåväl, Percy. Men en sak ska du veta - Oraklets utsagor är ofta dubbeltydiga. Tänk inte för mycket på dem. Andningen är inte alltid uppenbar förrän händelserna har timat."

"Visste du att han gömde nåt?", frågade Pollux.

"Nja, det skulle jag inte vilja påstå. Men jag hade säkert mina misstankar", erkände Keiron.

"Inget kan man gömma för hästarnas härskare", muttrade Connor för sig själv.

"Och där ingår hästöronen i beskrivningen "hästarnas härskare", mr Stoll", smålog Keiron.

"Ops", erbjöd Connor generat.

Jag fick en känsla av att han förstod att jag undanhöll honom något oroande och bara försökte lugna mig.

"Okej", sa jag, angelägen att byta samtalsämne. "Vart ska jag? Vem är den där guden i väst?"

Athena såg fundersam ut. Hon visste precis vilken gud som bodde i väst… men kunde allting stämma ihop? Det kändes som om nåt avgörande fattades.

Hades lutade sig tillbaka i sin plats. Åtminstone lär framtiden bli intressant, tänkte guden.

"Tänk efter, Percy", sa Keiron. "Vem har nåt att vin na på om Zeus och Poseidon försvagar varandra i ett krig?"

"Nån som vill ta över tronen efter Zeus", mumlade Percy fundersamt.

"Det är vad jag också har kommit att tänka på", nickade Keiron.

"Någon annan som vill ta över?" gissade jag.

"Just precis. Någon som hyser agg mot dem, nån som varit missnöjd med sin lott ända sedan världen delades upp för flera eoner sedan...

"Det kan inte vara…", mumlade Zeus.

"Det är något som inte stämmer", muttrade Poseidon. Han hade faktiskt först trott att det var hans äldre bror, men ju mer de läste desto mindre troligt verkade det. Han skulle inte ha lämnat Sally i Underjorden om han inte var fullständigt säker på sin sak, men vem var blixt tjuven då?

nån vars kungarike växer sig ännu mäktigare om flera miljoner dör.

"Jag gillar inte det där med 'nån vars kungarike växer sig ännu mäktigare' och 'flera miljoner dör'", pep Grover.

"Översätt: du gillade inte någonting i den meningen", sa Percy.

"Ja, precis vad jag menade", sa Grover och nickade frenetiskt med sitt huvud.

Någon som hatar sina bröder för att de tvingat honom att svära en ed att inte få några fler barn - en ed som de nu har brutit båda två."

"Det är faktiskt ganska taskigt", mumlade Percy.

"Men han är Hades", väste Annabeth tillbaka. "Om han skulle ha nåt barn…"

"Alla barn till de tre stora skapar problem och hans barn verkar bara ha en viss förkärlek till kaos och galenskap, men det gör dem inte mindre värda", väste Percy tillbaka ben hårt.

Annabeth svalde ett par gånger innan hon fann sin röst. "Du har rätt, men i hel mitt liv har jag fått höra att Hades barn bara innebär problem. Riktigt, riktigt dåliga problem. Ja, det är inte rättvist att både Zeus och Poseidon har brutit mot eden som de tvingade honom att svära, men det ger honom inte rätt att skapa ett nytt krig helt plötsligt och jaga alla Zeus och Poseidons barn."

"Hela den är situationen är bara galen", suckade Percy.

"Jag håller med", muttrade Annabeth.

Jag tänkte på mina drömmar, på den ondskefulla rösten från Underjorden. "Hades."

"Och här kommer musiken", mumlade Hades för sig själv.

"Hades!", vrålade Zeus och reste sig från sin plats. "Du tog min blixt!"

"Jag som trodde att du anklagade Poseidon för att ha snott din leksak", sa Hades ointresserat.

"Ni konspirerar er mot mig", sa Zeus upprört. "Ni är båda skyldiga!"

"Jag har inte snott din duma blixt", sa Hades och en låga av känslor visades i hans svarta ögon. "Är du säker på att du inte bara har tappat bort den då?"

"Tappat bort den!" fnös Zeus. "Nej, ni båda har gjort upp planer för att störta mig!"

"Jag kan erkänna att jag har gjort det förut", nickade Hades, "men den här gången hade jag inte ett finger med i spelet. Jag vet inte vem tjuven är så mycket, eller lite kanske jag ska säga, som ni andra vet. Jag har självklart mina misstankar, men inget konkret."

"Zeus, sätt dig ner", sa Poseidon bestämt, "det är uppenbart att vår bror inte vet någonting om din blixt."

Ytterst motvilligt satte sig Zeus till sist igen samtidigt som han blängde sig omkring.

Keiron nickade. "Det kan bara vara De dödas herre."

En bit aluminium ramlade ur munnen på Grover.

"Va-vänta nu ... va-vad då?"

"Du tog orden ur munnen på mig Grover", sa Castor sanningsenligt.

"Det är typ sammanfattningen av det uppdraget", skämtade Travis.

"Han har en poäng", nickade Jocelyn.

"En furie var ute efter Percy", påminde Keiron honom. "Hon bevakade den unge mannen tills hon var säker på hans identitet och försökte sedan döda honom. Furier lyder bara under en herre - Hades."

"Jag har fortfarande inte glömt det", muttrade Poseidon.

"Ja, ja, ledsen för det", sa Hades otåligt, "men du bröt faktiskt eden."

"Jag vet det, men jag har aldrig försökt att döda några av era barn", kontrade Poseidon.

"Odysseus då?", påpekade Zeus.

"Nåt av era modena barn då", ändrade sig Poseidon.

"Ja, men ... Hades hatar alla hjältar", protesterade Grover.

"Och satyren har en poäng han med", sa Chris.

"Det är sant", erkände Hades.

"Och särskilt om han fick reda på att Percy är Poseidon son skulle han ... "

"En helveteshund tog sig in i skogen", fortsatte Keiron. "De kommer från Bestraffningens fält och den måste ha frambesvärjts av nån i lägret. Hades måste ha en spion här.

"Och Keiron har också en poäng", tillade Chris.

"Jag har ingen spion här kan försäkra", mumlade Hades.

"Man kan inte at bort den möjligheten ändå", muttrade Zeus till Hera som nickade fundersamt.

Han måste misstänka att Poseidon kommer att försöka använda sig av Percy för att rentvå sitt namn. Hades skulle hemskt gärna vilja döda detta unga halv blod innan han hunnit ge sig ut på sitt uppdrag."

"Det står 3-1 till Keiron", avgjorde Chris.

"Lysande", sa jag. "Då vill alltså två av de mäktigaste gudarna döda mig."

"Tänk positivt", sa Sunshine, "när böckerna är över kommer du antagligen ha gjort mycket mer gudar till dina fiender. Nu har du bara två gudar emot dig."

"Ja, vi kan försöka vända allt till det positiva", instämde Jefferson. "Det kan inte skada."

"Visst, visst", mumlade Percy förstrött, "varför inte?"

"Men ett uppdrag i... " Grover svalde hårt. "Alltså, kan inte huvudblixten finnas i typ Maine eller nåt? Maine är väldigt trevligt så här års."

"Men LA är LA, det är också trevligt", sa Jocelyn. "Alltså om vi nu skulle tänka positivt", tillade hon när hon såg alla udda blickar på henne.

"Jag föredra Maine", sa Grover. "Väldigt fint med havet, och stranden och, eh, havet."

"Det är rätta takter", strålade Poseidon glatt, glad att någon uppskattade hans hav.

Los Angeles, tänkte Percy förvirrat. Vad har det med saken att göra?

"Hades skickade en hejduk att stjäla huvudblixten", envisades Keiron. "Han gömde den i Underjorden, medveten om att Zeus skulle ge Poseidon skulden. Jag ska inte påstå att jag helt och hållet förstår mig på vilka motiv De dödas herre har eller varför han vill starta krig just nu, men en sak är säker; Percy måste ge sig av till Underjorden, leta rätt på huvudblixten och röja sanningen."

"Ett hemligt agent uppdrag", log Travis.

"Får de ha med sig coola grejor också?", frågade Connor.

"Något… hm, häftigt, blir det säker", försäkrade Keiron.

En märklig eld brann i mitt mellangärde. Det kon stigaste av allt var att det inte var skräck. Det var för väntan. Hämndbegär.

"Åh nej", ropade Liljan, "Percy blev galen trots allt!"

"Jag blev inte galen", invände Percy.

"Liljan, vi skulle tänka positivt", protesterade Connor. "Tänk i stället att Percy antagligen inte är en robot skickat från framtiden för att förinta jorden. Han har känslor och robotar har inte det."

"Du har inga känslor", sköt Jake tillbaka.

"Jag menade inte det på det sätet Jake."

"Du måste ändå vissa mer hänsyn till maskiner. De har också känslor. Bara inte som du och jag."

"Wow", mumlade Connor något imponerad, "jag tror att jag aldrig har hör någon säga den meningen till mig förut."

Hades hade försökt döda mig tre gånger hittills - med furien, minotauren och hel veteshunden. Det var hans fel att min mamma hade försvunnit i en ljusblixt. Nu försökt han sätta dit mig och min pappa för en stöld vi inte hade begått.

"Jag har fortfarande inte tagit den idiotiska blixten", fnös Hades.

"Ledsen, farbror, men du kommer antagligen att anklagas ganska ofta. Jag ser inte riktigt att jag kommer att ändra min åsikt i första hand", mumlade Percy.

Jag var redo att ta mig an honom.

"Av allt idiotiskt i världen", suckade Grover. "Percy, du måste sortera ut dina prioriteter."

"Han är en gud. Du är dödlig", tillade Annabeth.

"Lika med att du har noll chans att slå honom", avslutade Grover.

"Har ni övat in det där eller?", frågade Percy.

"Faktiskt inte", svarade Grover fundersamt.

Dessutom, om mamma befann sig i Underjorden ...

"Så det var därför", suckade Poseidon. "Ingen är så ivrig på att ge sig ner i Underjordens mörker."

Percy rodnade. "Jag kan inte hålla det emot mitt bok-jag, jag tycker faktiskt inte att det är nåt vidare festligt att mamma är kvar där nere."

"Det är för hennes egen säkerhet. Vi vet inte vem tjuven är eller vad som kommer att hända i framtiden. I nu lägget är det bäst att hon stannar där."

"Jag gillar det fortfarande inte", sa Percy envist.

Hallå där, grabben! sa den lilla del av min hjärna som fortfarande var vid sina sinnens fulla bruk. Du är ett barn. Hades är en gud.

"Bra, du är inte helt borta", sa Grover lättat och Percy blängde lekfullt på honom.

Grover darrade. Han hade börjat äta pinochlekort som om de vore potatischips.

"Det kan inte vara nyttigt", muttrade Demeter.

"Mamma, säg inget mer om saken nu, snälla", suckade Persefone.

Den stackaren var tvungen att fullborda ett uppdrag tillsammans med mig för att få sin sökartillstånd, vad nu det var för något - men hur kulle jag kunna be honom följa med på det här uppdraget, i synnerhet som Oraklet sa att jag var öde bestämt att misslyckas? Det här var ju rena självmordet.

"Percy jag måste komma med, som din beskyddare men framför allt för att jag är din vän", sa Grover ärligt.

"Men det är därför som jag inte vill att du kommer med. Jag är dömd att misslyckas och om nåt hände dig skulle jag aldrig förlåta mig själv", svarade Percy.

"Hör nu, om vi vet att det är Hades ", sa jag till Keiron, "kan vi väl bara tala om det för de andra gudarna? Zeus eller Poseidon kunde sticka ner till Underjorden och krossa några skallar."

"Åh, snälla mig, de skulle aldrig komma ner där till och börja med", sa Hades hånfullt.

"Varför inte?", frågade Percy förvirrat.

Dionysos suckade tungt. "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?"

"Att misstänka och veta är inte samma sak", sa Keiron. "Dessutom, även om de andra gudarna misstänker Hades - och det skulle jag tro att Poseidon gör - kan de inte hämta blixten själva.

"Jag misstänkte dig från början men desto mer vi läste så började jag tro att jag hade fel", erkände Poseidon.

"Men vem är tjuven då?", undrade Hades. "Om det varken är du, eller jag…?"

"Vi lär få reda på det inom en snar framtid", sa Poseidon bistert.

Gudar kan inte besöka varan dra domäner utan inbjudan. Det är en annan lag från antiken. Hjältar, å andra sidan, har vissa privilegier. De kan ta sig vart som helst och utmana vem som helst, bara de är djärva och starka nog att göra det.

"Du kan överleva det här Percy", sa Silena optimistiskt.

"Jag ska bara göra det omöjliga några gånger, brottas med en tjuv om ett av världens mest kraftfullaste vapen och komma tillbaka med det om mindre än två veckor", räknade Percy upp. "Men visst, med lite kreativitet kan jag kanske överleva."

"Det är andan", nickade Castor gillande.

Ingen gud kan hållas ansvarig för en hjältes handlingar. Varför tror du att gudarna alltid verkar genom människor?"

"De vill inte få smuts på deras händer", muttrade Ethan lågt till Luke som nickade instämmande.

"Vad du säger är att jag blir utnyttjad."

"Inte utnyttjad precis", sa Poseidon bekymrat, "men jag behöver din hjälp. Du kunde tacka nej till uppdraget men då skulle världen vara i krig…"

"Ja, för det lämnar så mycket alternativ", fnös Percy.

"Jag säger att det inte är nån tillfällighet att Poseidon har gjort anspråk på dig nu. Han spelar ett mycket högt spel, men hans situation är desperat. Han behöver dig."

Poseidon nickade instämmande.

Tur att jag nu var så hjälpsam då, tänkte Percy och föreställde sig hur han kunde ha vägrat att vara en del av uppdraget. Men nej, han visste att det inte skulle kunna gå. Det var hans öde på ett eller annat sätt att genomgå det där.

Min pappa behövde mig.

"Du har redan visat prov på stort mod, Percy, jag hoppas att du kan vara lika modig där ute igen", sa Poseidon med glimten i ögat.

"Jag kommer klara av det här", muttrade Percy tyst. "Om inte för mig själv eller pappa så för min mamma åtminstone."

Känslorna tumlade om varandra inom mig som glas bitar i ett kalejdoskop. Jag visste inte om jag borde vara bitter eller tacksam eller glad eller arg. Poseidon hade ignorerat mig i tolv år. Nu behövde han mig plötsligt.

Poseidon såg ner. Det var det enda som han ångrade med allt det här. Han ville inte att Percy skulle tro att han ignorerade under hela hans uppväxt bara för att kalla på honom när han behövdes igen. Men det var antagligen precis så det såg ut, tänkte havsguden sorgset. Han lovade sig själv att han skulle försöka hårdare i framtiden med att vara en bättre pappa. Om det bara inte vore för lagen…

Jag mötte Keirons blick. "Du har vetat hela tiden att jag är Poseidons son, eller hur?"

"Jag hade mina misstankar. Som sagt ... jag har ock så talat med Oraklet."

Jag fick en känsla av att det var mycket han inte avslöjade om profetian han fått, men jag bestämde mig för att jag inte kunde låta det bekymra mig nu. Jag undan höll ju trots allt honom information också.

"Men för gudarnas skull människor, bara säg vad ni vet till varandra människor", utbrast Jefferson.

"Det skulle ha varit enklast", nickade Percy. "Jag skulle antagligen i slut endan föredra om vi konverserade bättre med varandra."

"Ibland löser ord saker mycket bättre en fajter", sa Athena klokt.

"Jag håller inte med om det", insköt Ares.

"Givetvis gör du inte det. Du är ju själva symbolen för slagsmål", muttrade Athena irriterat.

"Då ska vi se om jag har förstått allting", sa jag. "Jag ska alltså ta mig ner till Underjorden och se Dödens herre i vitögat."

"Något sånt ja", nickade Pollux. "Jag skulle inte ha vågat ta mig enda ner dit kan jag bara säga."

"Stämmer", sa Keiron.

"Och leta rätt på universums kraftfullaste vapen."

"Det kan underlätta om du har med dig föremålet för uppdraget tillbaka", fnös Annabeth.

"Stämmer."

"Och se till att det kommer tillbaka till Olympen för sommarsolståndet, som infaller om tio dagar."

"Du är körd", avslutade Lee och Sunshine slog honom på armen.

"Du är inte körd Percy. Du kan fortfarande klara av allt det där", sa hon vänligt.

"Ungefär så."

Jag tittade på Grover, som just svalde hjärter ess.

"Nämnde jag att Maine är väldigt trevligt så här års?" frågade han med ynklig stämma.

"Jag håller med mig själv igen", nickade Grover.

"Det kommer säkert att bli kul ändå. Vi har friheten, vi får döda monster och vi får springa för våra liv också. Det kommer att bli väldigt otroligt", sa Percy med en fnysning.

"Det var precis hur jag ville sluta mitt liv", suckade Grover.

"Låt oss dricka cola light för det sista broderskapet", fortsatte Percy dramatiskt.

"Jag ville ha en sån där soffa från IKEA att äta nån gång", mumlade Grover, "jag kommer aldrig att få uppleva det…"

"Kom igen allihopa. Låt oss sjunga kumbaya my lord!", utbrast Percy. "Åh kumbaya my lord, kumbaya…"

"Uppdraget har inte ens börjat", utropade Annabeth till sist. "Snälla kan ni bara hålla käften!"

"Du hade bara behövt fråga."

"Jag är två sekunder ifrån att sticka dig med min dolk just nu, Percy."

"Jag sa ingenting!"

"Trodde väl det."

"Du behöver inte följa med", sa jag till honom. "Jag kan inte begära det av dig."

"Jag upprepar vad jag sa förut Percy", sa Grover bara.

"Åh…" Han skruvade på sig. "Nej… det är bara det att satyrer och platser under marken… tja… "
Han tog ett djupt andetag, reste sig upp och borstade bort bitarna av spelkort och aluminium från t-shirten. "Du räddade mitt liv, Percy. Om... om du menar allvar med att vilja ha mig med, så ska jag inte svika dig."

"Självklart skulle jag vilja ha med dig, Grover", försäkrade Percy. "Jag skulle inte välja någon annan på det här lägret över dig."

"Tack, Perce. Det betyder mycket."

Jag kände mig så lättad att jag var färdig att brista i gråt, men trodde inte att det skulle vara värst heroiskt.

"Åtminstone så insåg han det", muttrade Ares.

"Artemis, kan jag få låna den där flaskan?", frågade Poseidon. "Tack."

Ares frustade till när han blev träffad av kallt vatten. "Hallå!"

Grover var den ende vän jag någonsin haft längre tid än några månader. Jag var inte säker på vad en satyr kunde åstadkomma mot de dödas styrkor, men det kändes bättre att veta att han skull följa med mig.

"Vi är rätt så värdelösa på det mesta, men vi kämpar helhjärtat för det vi tror på", sa Grover.

"Ni är inte värdelösa Grover", suckade Annabeth. "Men jag håller med om att ni kämpar för vad ni tror på."

Alla satyrer i paviljongen såg ganska stolta ut och pustade ut deras bröst.

"Way to go för att vinna satyrernas förtroende", mumlade Percy till Annabeth som bara log.

"Rakt av, hårding." Jag vände mig mot Keiron. "Vart ska vi ta vägen? Oraklet sa bara västerut."

"Ingången till Underjorden ligger alltid i väst. Den förflyttas från tidsålder till tidsålder, precis som Olyrn pen. Just nu finns den förstås i Amerika."

"LA, LA", sjöng Sunshine.

"Var då?"

"LA, LA", stämde Lee in.

Keiron såg förvånad ut. "Det trodde jag var uppenbart. Ingången till Underjorden finns förstås i Los Angeles."

"LA, LA, LA…"

"Ja, ja, ingen har missat det nu."

"Åh", sa jag. "Naturligtvis. Så vi tar bara ett plan... "

"Nej!", skrek Poseidon panikslaget.

"Jo, jo", protesterade Zeus. "Det är den snabbast vägen till dödsriket."

"Keiron säg att du inte tänker låta Percy flyga?", bad Poseidon upprört.

"Jag kommer givetvis inte låta honom komma upp i luften", försäkrade Keiron.

"Vad talar ni om nu då?", frågade Percy men fick inget svar.

"Nej!" gallskrek Grover. "Vad tänker du på, Percy? Har du någon in flugit i hela ditt liv?"
Jag skakade förläget på huvudet. När mamma tagit mig med någonstans hade vi aldrig flugit. Hon sa alltid att vi inte hade råd. Dessutom hade båda hennes för äldrar dött i en flygkrasch.

"Det kan inte ha varit på grund av det som jag inte får flyga för?", sa Percy.

"Luften är Zeus territorium", svarade Annabeth lågt. "Där vill du inte hamna."

"Tänk, Percy", sa Keiron. "Du är havsgudens son. Din fars bittraste rival är Zeus, himlens gud. Din
mor visste bättre än att våga låta dig flyga. Gör du det befinner du dig i Zeus domän. Du skulle aldrig komma levande ner."

"Jag tycker att vi undviker plan", beslutade Percy raskt.

Grover nickade ordlöst.

Blixtar slog fräsande ut över himlen. Åskan mullrade.
"Okej", sa jag, fast besluten att inte titta på stormen. "Då reser jag till lands."

"Det kommer att ta mycket längre tid", sa Katie bekymrat.

"Men det är fortfarande inte omöjligt", påpekade Travis. "De kan klara det."

"Det stämmer", sa Keiron. "Du får ta två följesla gare med dig. Grover är den ene. Den andra har redan anmält sig som frivillig, om du godtar henne hjälp."

"Gissa tre gånger vem det kan vara", sa Malcolm och såg retsamt på Annabeth men hon märkte inte det utan var alltför upptagen med att utföra en mental seger dans. Hon fick sitt uppdrag!

''Oj då!" sa jag och låtsades vara förvånad. "Vem mer är dum nog att anmäla sig som frivillig till ett sånt här uppdrag?"

Luften runt Keiron skimrade.

"Hade du varit där hela tiden?", sa Grover häpet.

Annabeth blev synlig och stoppade ner sin baseboll mössa i bakfickan.

"Jag ville antagligen inte gå miste om nån information", sa Annabeth med ett strålande leende.

"Hur kan du vara glad över det uppdraget?", undrade Percy.

"Jag har velat ha et uppdrag sen jag var sju, Jackson. Inte konstigt att jag är glad."

"Jag har väntat länge på ett uppdrag, sjögräshjärna", sa hon. "Athena är ingen beundrare av Poseidon, men om du tänker rädda världen är jag mer lämpad än nån annan att se till så att du inte klantar till det."

"Bra sagt", sa Athena godkännande och Annabeth rätade på ryggen.

"Det här kommer att bli så spännande. Vi kommer att få höra allt om vår systers första uppdrag", sa Sofia glatt.

"Åh nej", stönade Annabeth.

"Nu vet du hur jag känner mig", flinade Percy.

"Hur står du ut?", muttrade Annabeth. Hon hoppades att uppdraget inte skulle bli en katastrof. Hon skulle aldrig leva genom Clarisse hån annars.

"Om du får säga det själv", sa jag. "Och du har förstås en plan, din besserwisser?"

"Jag kommer att ignorera att du kallade mig en besserwisser, men ja, jag kommer givetvis ha en plan", sa Annabeth.

Hon rodnade. "Vill du ha min hjälp eller inte?"
Sanningen var den att jag naturligtvis ville det. Jag behövde all hjälp jag kunde få.

"Sluta att berätta såna djupa tankar", klagade Percy generat.

"En trio", sa jag. "Utmärkt."

Talet tre är ett starkt tal", sa Poseidon gillande även om det var Athenas dotter som skulle följa med sin son.

"Då säger vi det", sa Keiron." Ni i eftermiddag kan vi ta er med så långt som till bussterminalen på Man hattan. Sedan får ni klara er själva."

"Vi kommer dessvärre höra om hur ni klantar er i nästa kapitel", informerade Dionysos.

"Då har vi åtminstone nåt att se framemot", sa Percy innan vinguden läste de sista meningarna i det här kapitlet.

Det blixtrade. Nu ösregnade det över ängarna där det aldrig var dåligt väder.

"Ingen tid att förlora", sa Keiron. "Ni bör nog packa genast, alla tre."

---

AN: Jag tänkte bara förklara lite kort hur jag tänker mig att tiden är och alla datum o.s.v.
Men just idag i fanfiction:en var det den 8 juni. I boken i det här kapitlet var det den 11 juni. Sommarsolståndet är den 21 juni. Jag kan tänka mig (vet inte exakt) att Percy kom hem från Yancy Academy den 31 maj (tidigt sommarlov men ja, ja). Han var på Montauk den 31 maj-1 juni och var medvetslös på lägret den 1-2 juni. Han vaknade den 3. Fånga flaggan var på den 7 juni och dagen efter (8 juni) läser dem ur boken.
Schema form:
31 maj=fredag
1 juni=lördag
2=söndag
3=måndag

7=fredag – fånga flaggan
8=lördag – där är dem nu
11 juni=tisdag – där är dem i boken

Reviews svar:

Brujaflu: Hej!

Tack för reviewen och att du tyckte att kapitlet var bra.

Ha en bra dag
-Aveline

Lealover1: Tjena mors

Tack för att du tyckte att kapitlet var bra och jag håller med dig, att skriva/läsa när de läser ur boken är en aning bättre ^^
Jag har ibland tänkt Annabeth som en sån där person som verkar veta allt och att det då blev jobbigt för hennes medmänniskor. Jag har då föreställt mig att Percy och hon bråkade ganska mycket i början…
Ja, jag kunde inte låta bli att få Travis att vilja ha den där kakbiten. Tur för honom så fick han den till slut ändå. Tack för att du gillade att Luke tog boken, och hans plan var verkligen inte helt idiotsäker. Det skulle inte ha förvånat mig om Travis och Connor hade lyckats bättre. Som du sa, de har bättre erfarenhet av sånt. Jag tänker mig att gudarna bråkar om det mesta. Även typ att bråka om att bråka och sånt.
Jag tycker inte att din kommentar blev rörig alls, Lea. Allt var fullständigt begripligt :^)
Jag vet inte om jag kommer att skriva en sidofic om det elr inte. Det är en intressant tanke.
Okej…
han/de
hon/de
honom/dem
henne/dem
… jag tror att jag fattar. Kan inte lova att jag inte kommer att slarva till det, men jag ska göra mitt bästa att hålla ett extra öga på sånt. Men din hjälp uppskattas. Jag tar verkligen inte illa upp.
Det korrekta är lägret, inte kampet, men sak samma, jag fattade vad du menade.
Åhhh, vad jag önskar att jag hade tagit med en armé av små djur nu. Något emot att jag använder din geniala idé? Även om du var halvsovande när du skrev det. *gör hundvalpsögon mot dig* Hur skulle du kunna stå emot det?

Men i alla fall ha det bra du med Lea
-Aveline

Evalyn: Tjena mors Evalyn (jag har verkligen blivit förtjust i Tonks i HP seriens uttryck)

Men jag skulle egentligen säga: tack för att du tycker att det här är en bra fanfiction. Dina ord gör mig så glad.
Percy Jackson böckerna är helt klar också en av mina favorit serier. Har du någon favorit bok av dem? Min är nog den sista, Striden om Olympen.
Kul att du gillar bröderna Stoll, de är några som jag inte har några problem att skriva om alls. Deras personligheter kommer automatiskt till mig ^^
Hm, det är en svårare fråga än vad jag hade trott. Men det beror på hur mycket jag skriver egentligen. 20 word sidor, ca en-två veckor. Absolut inte mer. Men ca 60 word sidor som jag skriver nu… kanske en månad, lite mer.
Men förlåt så mycket för det här ovanligt sena kapitlet, jag hoppas att jag kommer ha mer tid att skriva på sommarlovet. Lovar dock inget. Då blir det innan man hinner säga "Kamp Jupiter" helt fel.
Men jag hoppas att mitt svar var begripligt och inte helt snurrigt, annars får du hojta till och jag ska försöka att svar mer utförligt.

Ha en bra dag
-Aveline

AnnaRooma: Hejsan

Kul att du gillar min fanfic så mycket. Jag känner också bara till jag och en annan som skriver Percy Jackson läser böckerna på svenska. Jag var faktiskt först tveksam om jag skulle skriva Percy Jackson och inte nåt annat i stället, för jag ville se vad som skulle bli av den andra, men min penna och dator ville inte lämna mig ifred tills jag skrev ner det första kapitlet på den här fanfic ^^
Det finns ganska många PJ läser på engelska. Jag borde ha nån bl.a. vid mina favoriter om du vill titta där. Eller så kanske jag missförstod vad du menade och du kan ignorera mina ord :^)
Åter igen, tack så mycket för dina ord XD

Ha en bra dag
Med vänlig hälsning
-Aveline