Lägret läser PJ: Född till hjälte

by Aveline01

Det har dykt upp 5 stycken böcker på Halvblodslägret, och tillsammans med gudarna läser lägret den första boken: Percy Jackson Född till hjälte. Sanningar upptäcks, lojaliteter testas och vem är egentligen blixt tjuven? Det här kan vara deras sista chans innan ett nytt krig som hotar att bryta ut.

13. Jag förstör en fullt fungerande buss

AN: Jag är säker på att ni kan detta nu, men en påminnelse kan aldrig skada.

Vanligt prat

Tankar

Brev/Meddelanden/När någonting skrivs

Boktext

---

"Tja, det där var ett väldigt lyckligt slut", fnös Percy.

"Jag kan tänka mig att läsa nu", föreslog Beckendorf.

"Bra, jag är trött på att höra hur Patrik inte förvandlas till någonting", muttrade Dionysos och boken försvann ifrån hans hand bara för att dyka upp en sekund senare i Beckendorfs.

Jag förstör en fullt fungerande buss

"Om jag tyckte att några av de andra kapitelnamnen var olycksbådande så misstog jag mig stort", suckade Percy.

"Heliga Hefaistos, hur lyckas du ha sönder en fungerande buss?", utbrast Marlie förundrat.

"Jag har egentligen redan gjort det, det här med kanonen igenom skolbussen…", funderade Percy.

"Okej, så om vi nån gång tappar bort Percy, följ bara spåret av förstörda bussar", skämtade Connor.

"Haha, jätte roligt", mumlade Percy, även om han var tvungen att erkänna att den mentala bilden var rätt så lustig.

Det tog mig inte lång stund att packa.

Jag bestämde mig för att lämna minotaurhornet i min stuga, så jag behövde bara packa klädombytet och en tandborste i ryggsäcken som Grover hade letat rätt på åt mig.

Lägrets butik lånade mig hundra dollar i dödligas pengar och tjugo gyllene drachmer. De mynten var lika stora som de där småkakorna flickscouter brukar sälja,

"Kakor är gott", mumlade Travis.

"Drachmer är faktiskt nästan opraktiskt stora", sa Katie samtidigt.

"Ni två tänker precis tvärt emot varandra", fnyste Connor.

och de var präglade med olika grekiska gudar på ena sidan och Empire State Building på den andra. Keiron sa att de kunde komma väl till pass vid transaktioner med odödliga, vad han nu menad med det.

"Jag har för mig att det var den där båt snubben som skjutsade än över Styx som ville ha betalt", sa Lee. "Räknas det som odödlig transport?"

"Urg, ta inte upp Karon med mig", stönade Hades. "Han har blivit alldeles omöjlig."

"Uppfattat", pep Lee.

"Jag är inte säker på om jag vill träffa vem den där Karon nu är om farbror Hades av alla tycker att den personen blivit omöjlig", mumlade Percy.

"Det måste vi om vi ska ta oss till Underjorden", sa Grover och sa Underjorden som om han egentligen menade: "Farliga kemikalier" eller "död åt satyrerna" och "ingen enchilada".

Han gav Annabeth och mig en fältflaska med nek tar och en väska med fyrkantiga arnbrosiabitar, som vi bara skulle ta till i nödlägen då vi ar allvarligt ska dade.

"Det kunde verkligen vara bra om ni kunde undvika att bli allvarligt skadade", sa Drew Tanaka, dotter till Afrodite. "Det vore verkligen synd om ni var tvungna att lämna nån bakom", tillade hon och blinkade överdrivet åt Percy som rodnade och såg bort.

Annabeth blängde på den andra flickan som självbelåtet flinade tillbaka.

Keiron påminde oss om att detta var gudarnas föda; den skulle bota nästan vilken skada som helst, men var också fullständigt livsfarlig för dödlig. För mycket ambrosia gav ett halvblod väldigt hög feber.

"Jag har sett för många fall av det genom åren", suckade Will. "Jag menar, man kan ju tro att de faktiskt skulle lära sig av sitt misstag första gången, men nej då, de gör det en andra gång, och sen en tredje och sen en…"

"Um, ja, mycket idiotiskt gjort", avbröt Annabeth snabbt. "Men kan vi läsa vidare?"

En överdos och vi skulle bokstavligt talat brinna upp.

"Jag upprepar, jag vill inte bli en mänsklig fackla", suckade Percy. "Om jag ville det skulle jag åtminstone bli en mänsklig produktiv fackla. Typ som en marshmallows fackla."

"Och vi kommer in på kannibalism", mumlade Poseidon.

"Va? Åh, ja, ledsen. Men marshmallows är åtminstone goda", sa Percy ursäktande.

"Så du påstår att vi inte är goda nog?", konstaterade Demeter.

"Mamma, ingen vill ha gudar på lunch menyn", muttrade Persefone.

"Jag är säker på att det skulle sälja utmärk", sa Demeter. "Tänk dig Hades vete flingor. Vem vill inte kunna bita ihjäl Hades då och då."

Jag orkar inte ens argumentera om det, tänkte Persefone. Och Hades är minst choklad. Inte vanligt vete.

"Jag är säker på att Demeter kola skulle sälja mycket bättre", fnös Hades. "Och jag är faktiskt värld minst choklad", tillade han och fick Persefone av någon oförklarlig anledning att le.

Annabeth hade tagit med sig sin magiska baseboll mössa, som hon hade fått i födelsedagspresent av sin mor när hon fyllt tolv.

"Jag är glad att du har med dig den", log Athena. "Konsten att kunna vara osynlig är något som kan vara väldigt nyttig."

"Ja, hon har självklart rätt", höll Zeus med visdomens gudinna.

"Du tänker bara på att kunna spana in dödliga tjejer", muttrade Hera bittert.

"Givetvis inte", sa Zeus raskt. "Eh, jag menar, självklart inte min kära."

Hon hade med sig en bok om berömd, klassisk arkitektur, skriven på gammal grekiska, för att ha något att läsa när hon blev uttråkad.

"Man blir inte uttråkad på ett uppdrag", informerade Luke. "Man har nästan alltid fullt upp."

"Det är väl bara som jag är att alltid vill ha med mig nån liten bok då", sa Annabeth eftertänksamt.

Och hon hade en lång bronskniv gömd i skjortärmen.

"Det lät farligare", mumlade Percy.

"Det lät säkrare", rätade Grover. "Jag är åtminstone glad att jag kan stå bredvid nån med vapen innan min död."

"Bara det inte är ett monster med ett vapen", sa Percy.

"Det är en hemsk men tyvärr så är det inte heller omöjlig."

Jag var säker på att den skulle ge utslag så fort vi gick genom en metalldetektor.

"Dina tankar är konstiga", muttrade Annabeth.

"Men vi kanske ändå borde undvika metalldetektorer", föreslog Percy.

"Oroa dig inte Sjögräshjärna, jag har mina knep", flinade Annabeth och på något sätt så kände sig Percy inte mer lugn för det.

Grover hade på sig sina konstgjorda fötter och lång byxorna, för att se ut som en människa. Han hade en grön mössa i rastafanstil på sig, för när det regnade blev hans lockiga hår rakt och då såg man spetsarna på hornen.

"Så du gick omkring med en mössa hela tiden i Yancy Academy också?", sa Jake.

Grover fnös bräkande till. "Nej, det är ju inte som att det regnar inomhus."

"Du skulle bara veta", mumlade Hermes och såg kort mot Zeus.

Hans orangefärgade ryggsäck var full av plåt skrot och äpplen att tugga på. I fickan hade han en uppsättning vasspipor som hans bockpappa hade snidat åt honom, trots att han bara kunde två musik stycken - Mozarts 12:e pianokonsert och Hilary Duffs "So Yesterday", som båda lät rätt illa på vasspipa.

"Percy…"

"Förlåt Grover, men till mitt försvar så var det aldrig meningen att du skulle höra det."

"Åtminstone så får jag höra om när du tänker såna tanker nu", mumlade Grover och Percy muttrade några väl valda ord om Ödesgudinnorna som fick Poseidon att se sig oroligt omkring.

Vi vinkade adjö till de övriga lägermedlemmarna, tog en sista titt på jordgubbsodlingarna och havet

Percy suckade. "Jag kommer att sakna det havet."

"Jag kommer att sakna att höra om det havet", instämde Poseidon.

"Ni är båda galna", muttrade Athena.

och Stora huset, och gick sedan upp till den höga tall som en gång i tiden varit Thalia, Zeus dotter.

Zeus rykte till innan han kunde hindra sig. Han hade inte varit beredd på att Thalia skulle nämnas just då.

Keiron väntade på oss i sin rullstol.

"Ehm, varför sitter du i din rullstol när du är på lägret och alla känner till att du är en halvhäst?", frågade Silena.

"Det är en bra fråga, som jag tyvärr inte har svaret på", småskrattade Keiron.

Bredvid honom stod surfarkillen som jag hade sett när jag låg i sjukrummet. Enligt Grover var killen
lägrets säkerhetschef. Han hade visst ögon över hela kroppen för att aldrig bli överraskad. Den här dagen bar han dock chaufförsuniform, så jag såg bara extra korpgluggar på händerna, i ansiktet och på halsen.

"Jag kan fortfarande inte fatta att du dräpte honom, pappa", mumlade Chris.

"Vi är mestadels sams nu", sa Hermes lugnande. "Vi kan åtminstone vara i samma rum i ett par timmar innan han springer ut där ifrån."

Chris såg av någon anledning inte ut att tycka att det var mer acceptabelt för det.

"Det här är Argos", talade Keiron om för mig. "Han kör er in till stan och - eh - håller ett öga på saker och ting."

Connor fnös glatt. "Vem hade annat att du gömde så mycket humor, Keiron? Vem är nästa? Annabeth?" Han fnös igen.

Annabeth blängde på honom. "Du vet, när du vaknar upp kallsvettig mitt i natten vet du att det är från mig. Vad är det folk i Hollywood filmer brukar säga nu igen? Hm, just det: "you can take our freedom but you can't never take our dreams." Men tro mig Connor, jag kommer att göra mitt bästa att ta både din frihet och dina drömmar." Nöjd med sig själv så slog Annabeth undan en impuls att skratta ondskefullt också.

Connor hade bleknat enda upp till sitt hårfäste. "Travis, hjälp mig", bad han skräckslaget.

"Du fick dig in i det här, Con", sa Travis bara och kvävde en rysning när han tänkte på Annabeths ord som han inte tvivlade på var osanna. "Nu får du också ta dig ut här ifrån."

"Men hon är skrämmande", klagade Connor. "Jag kommer att dö!"

"Var inte fånig, Connor", sa Annabeth lätt och Connor såg hoppfullt mot henne. "Det finns mycket värre öden än döden", tillade hon och om möjligt så bleknade Connor ännu mera.

Jag hörde ljudet av fotsteg bakom oss.

Luke kom springande uppför sluttningen med ett par basketbollskor i händerna.

"Ett par basketbollskor?", sa Katie. "Vad ska du med dem till?"

"Det är inte några vanliga skor Katie", svarade Luke enkelt.

Hermes såg fundersam ut, han hade en bra aning om vad som var speciellt med dem där skorna.

"Hallå där!" flämtade han. "Vilken tur att jag hann ikapp er."

Annabeth rodnade som hon alltid gjorde när Luke var i närheten.

"Just nu är jag två sekunder ifrån att ge dig samma hot som jag gav till Connor, Percy", sa Annabeth sammanbitet.

Percy svalde nervöst. En arg Annabeth var ingen rolig Annabeth. "Uppfattat."

"Kunde du inte lagt upp ett gott ord för mig?", mumlade Connor till Percy som bara rykte på axlarna. Han stod fast vid sina förra slutsats.

"Jag vill bara önska lycka till", sa Luke till mig. "Och jag tänkte att ... hm, att du kanske skulle få använd ning för de här."

Han räckte mig gymnastikskorna, som såg alldeles vanliga ut. De till och med luktade vanligt.

"Du lägger alltid till sådana udda tankar", fnyste Silena.

"Jag bara påpekar faktan", svarade Percy glatt.

"Men seriöst, vad är det med dem där skorna som är så annorlunda?", krävde Lee. "Det låter ytterst vanliga."

"De är allt annat än vanliga, Lee", skrattade Luke.

Luke sa: "Maia!"

Vita fågelvingar växte fram ur hälarna. Jag blev så häpen att jag tappade skorna. De flaxade runt på mar ken tills vingarna vek ihop sig och försvann.

"Åh", sa Lee stumt. "De kanske inte var så vanliga trots allt."

"Sa ju det", fnös Luke.

"Lösen ordet är din mammas namn?", sa Artemis troget till Hermes som rodnade.

"Ingen kommentar, Arty. Ingen kommentar."

"Kalla mig inte för Arty! Det är illa nog att Apollon gör det. Jag behöver inte en till", morrade Artemis.

"Vad är det för fel när jag kallar dig Arty, Arty?", frågade Apollon.

Artemis suckade. "Jag gör en Hermes. Ingen kommentar."

"Jag pratar inte så där", muttrade Hermes upproriskt.

"Det gör du gamling, det var ohyggligt exakt", sa Dionysos slött och såg med rödkantade ögon ner i sin läskedryck.

"Det var det inte alls", sa Hermes envist.

"Läckert!" sa Grover.

Luke log. "Jag hade stor nytta av dem när jag var ute på mitt uppdrag. De är en present från pappa. Nuför tiden använder jag dem förstås inte särskilt ofta ... "

Han såg sorgsen ut.

Annabeth kände sig något skamsen. Här hade de alla suttit och pratat om ett uppdrag när de visste att det var en öm punkt för Luke. Hon kände sig fruktansvärd okänslig och som en hemsk vän. Skulle hon säga någonting till Luke? Nu förtiden brukade han bara vifta bort hennes oro… med en skyldig känsla så sa Annabeth ingenting.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var väldigt coolt bara att Luke hade kommit för att säga adjö. Jag var rädd att han kanske hade blivit sur för att jag fått så mycket uppmärksamhet de senaste dagarna.

"Nej då", försäkrade Luke snabbt. "Jag är inte ett dugg sur för det."

"Det var ju inte direkt positiv uppmärksamhet heller", muttrade Riley.

"Okej", sa Percy och höll upp sina händer. "Jag fattar. Inga problem."

Men nu kom han och gav mig den här magiska presenten ... jag rodnade nästan lika mycket som Annabeth.

"Percy!", utbrast Annabeth och slog till honom på armen. "Varför gick jag med på att vara vän med dig nu igen?"

"För att jag är helt otrolig och fantastiskt så klart", svarade Percy och gned sig på armen med en grimas. "Och se det som pay back för att du sa att jag dräglade i sömnen."

"Men det gör du ju-"

"Säg inte att det är så vi låter", muttrade Athena och hänvisade till henne och Poseidon.

"Nja", sa Hermes tveksamt. "Med lite mer fara för allmänheten, drunkningar och kackerlackor som hämnd för nämna drunkningar…"

"Jag kan nöja mig med det", sa Athena tillfredsställt och Hermes såg lättad ut.

"Schyst", sa jag. "Tack!"

"Hör på, Percy ... "Luke såg besvärad ut, som om han inte kunde säga det han ville när alla hörde på. "Många hoppas på dig. Så ... döda några monster för min skull, okej?"

"Ska bli", svarade Percy för hans bok-jag.

"Det här lär bli intressant", sa Travis uppmärksamt.

"Keiron…", sa Poseidon tveksamt, "säg inte att du glömmer att ge honom ett ordentligt vapen. Keiron?" upprepade havsguden när kentauren inte gav något svar först.

"Det hoppas jag verkligen inte att jag kommer att glömma", sa Keiron till sist något bekymrat.

Vi skakade hand. Luke gav Grover en klapp mellan hornen och kramade Annabeth farväl. Hon såg ut som om hon skulle svimma.

Annabeth suckade. "Jag orkar knappt bli arg längre."

"Det kunde fortfarande vara värre", sa Percy. "Jag kunde ha nämnt hur du rodnade, hur du såg bort, hur du…"

"Du kan inte ens veta att jag gjorde så", avbröt Annabeth snabbt.

"Det behöver jag inte", skrattade Percy. "Allt säger sig själv."

När Luke hade gått, sa jag till henne: "Du hyperventilerar."

"Det var det jag skulle säga om inte hon hade avbrutit mig", sa Percy.

"Är det någon som förstår hur dem är vänner?", insköt Lee. "Är de ens vänner? Är de vänner som är fiender när de känner för det? Blir det då vän-fiender? Är det någon som faktiskt vet?"

"På något sätt så tvivlar jag på att de själva vet det", fnös Connor.

"Vi är vänner", svarade Percy. "Varken mer, varken mindre." Annabeth nickade instämmande.

"Tre drachma på att det kommer att blir mer innan böckerna är slut", viskade Samantha till Silena.

"Ingen är dum nog at satsa emot det", viskade Silena tillbaka med ett brett leende.

"Gör jag inte alls."

"Du lät honom vinna i fånga flaggan, eller hur?"

"Som om jag skulle svara på det", muttrade Annabeth fortfarande irriterad på hur Percy hade beskrivit hennes beteende runt Luke.

"Det skulle vara en logis förklarning. Du hade en möjlighet att ta flagan själv", sa Percy och höll med sitt bok-jag.

"Åååhh... varför vill jag över huvud taget resa någonstans med dig Percy?"

"För att du är min vän. Du vet bättre än att lämna mig själv på ett uppdrag. Du vill inte se världen i krig. Du vill se världen utanför och brottas med några monster", räknade Percy upp.

"Det tragiska är att de alla var vettiga punkter", suckade Annabeth.

"Länge sen jag hörde någon säga så till ett av Poseidons barn", muttrade Athena för sig själv.

"Vi kan när vi vill", sa Percy bara.

Hon klampade nerför sluttningen på andra sidan kullen, där en vit stadsjeep väntade vid vägrenen.
Argos följde efter, skramlande med bilnycklarna.
Jag plockade upp de flygande skorna och fick plöts ligt en obehaglig känsla i maggropen.

Luke slog sig plötsligt i pannan. "Så dumt av mig. Du kan ju så klart inte använda dem."

För en gångs skull var det han sa inte skådespeleri. Luke menade det verkligen. Om Percy inte skulle kunna använda dem där skorna… Och om han inte dog… det var mycket möjligt att folk skulle börja sätta ihop två plus två och bevisen skulle peka mot honom själv när alla då inte var uppslupna i sorg över Percys död i stället. Han måste komma på en ny plan så att allt fungerade i alla fall. Nu var det bara att hoppas att Percys bok-jag skulle dö på vägen till dödsriket i stället. Gudarna ska veta att det var mer än ett par än dem själva som skulle försöka med alla medel att röja pojken ur vägen.

"Men det är knappast i flygplans höjd", muttrade Percy besviket omedvetet om Luks mörka tankar om honom.

"Ledsen Percy", suckade Luke uppriktigt.

Det var faktiskt inte så att han hade något emot Percy själv, men han var i vägen för sina planer och han hade inte råd med hinder. Ett hinder precis som de här böckerna. De kunde inte ha kommit mer olägligt, tänkte Luke bistert.

"Det är okej, det är inte ditt fel", svarade Percy ärligt till den äldre halvguden.

Jag tittade på Keiron. "Jag kommer inte att kunna använda de här, eller hur?"

Han skakade på huvudet. "Luke menade väl, Percy, men det vore mycket oklokt av dig att ge dig upp i luften."

Jag nickade besviket, men fick sedan en idé. "Hallå där, Grover, vill du ha nåt magiskt?"

"Menar du allvar?", sa Grover misstroget.

"Det är en perfekt lösning", strålade Percy.

"De skulle fortfarande komma till användning då", nickade Luke fundersamt. Kanske så sken solen ännu åt hans håll.

Han sken upp. "Jag?"

"Du", instämde Percy. "Vem är mer lämpad än min bästa vän?"

En stund senare hade vi satt skorna på hans konstgjorda fötter och snört fast dem, och världens förta flygande getpojke var redo att ge sig upp i luften.

"Jag? I luften?", sa Grover fortfarande förundrat.

"Du borde inte flyga för högt", varnade Zeus iskallt. "Du kan upptäcka att det blir något hett om dina gethorn då."

"Noterat", svarade Grover och hukade sig bakom Percy som blängde på Zeus för att ha skrämt hans vän. Vad det än var som gjorde himlens härskare så arg och bitter mot Grover var Percy säker på inte var satyrens fel.

"Maia" ropade han.

Han steg till väders utan problem, men föll sedan åt sidan så att ryggsäcken släpade i gräset. De bevingadskorna kastade sig hit och dit som små otämjda hästar.

"Det där verkar riktigt svårt", mumlade Sunshine. "Är ni säkra på att det är, tja, säkert?"

"Det kan inte skada att ha med dem åtminstone", sa Luke lätt.

Hermes rynkade panna. Varför hade han en känsla av att något var fruktansvärt fel?

"Övning", ropade Keiron efter honom. "Du måste öva!

"Aaaahhh!" Grover flög i sidled nerför sluttningen rak mot stadsjeepen.

"Definitivt mer övning", fnös Annabeth. "Hoppas att du inte gjorde illa dig."

"Jag klarade mig säkert", sa Grover. "Satyrer är tuffare än så vet du."

"Jag vet", sa Annabeth med ett leende mot sin vän.

"Det är verkligen jätte tuffa", muttrade Zeus sarkastiskt. "Varför har jag inte beviljat dem allihop tapperhetsmedaljer för länge sen egentligen?"

"Utmärkt idé", sa Hades med ett smalt leende på hans läppar. Det såg inte det minsta vänligt ut. "Du kan ju efter böckerna se till att det blir gjort."

Zeus blängde på sin bror men bestämde sig för att inte säga något. Inte för att han inte skulle vinna i en ord kamp. Nej, nej, det var helt enkelt så att Hades inte var värd hans tid.

Som om Hades läst hans tankar så fnös han roat och vände sig bort från Zeus.

Innan jag hunnit följa efter grep Keiron mig i armen.

"Jag borde ha utbildat dig bättre, Percy", sa han. "Om jag bara haft mer tid. Herakles, Jason - de fick mer utbildning allihop."

"Det är antagligen precis vad han behöver höra, Keiron", muttrade Poseidon.

Hades nickade tyst instämmande. "Det lät lite som: 'Du kommer aldrig att mäta dig med de andra hjältarna, men jag skickar ut dig på ett uppdrag du sannolikt kommer att dö på ändå. Lycka till!'"

"Förutom det där med döden, förhoppningsvis", tillade Poseidon snabbt.

Hades skakade bara på huvudet. "Du kan hoppas broder, du kan hoppas."

"Ni vet, det är svårt att stanna positiv när de vuxna här talar om att jag kommer att misslyckas ovanpå att jag redan fått det förespått utav en mumie", sa Percy torrt och Poseidon såg ursäktande på honom samtidigt som Hades bara skakade på sitt huvud.

"Kan jag bara tillägga att hon inte är en mumie?", lade Apollon till blank.

"Massorna har talat, pappa", log Lee. "Det kommer nog ta ett tag innan vi slutar att kalla ditt Orakel för en mumie. Om du har tur så kommer det att sluta med näst eller näst-nästa generation eller nåt sånt."

"Aja, jag antar att jag får drömma mig tillbaka till tiderna där hon faktiskt var respektabel", sa Apollon godmodigt. Han hade en viss känsla att sin son skulle få bita tillbaka sina ord förr eller senare. Med sannolikhet förr.

Det är okej. Jag önskar bara att ... "

Jag hejdade mig, för jag hade varit nära att låta som en barnunge. Jag önskade att min pappa hade givit mig något häftigt, magiskt föremål som kunde komma till hjälp under uppdraget - något lika användbart som Luke flygande skor eller Annabeths osynlighetsmösa.

"Keiron…", sa Poseidon sakta. "Jag kan inte tro att du håller på att glömma att ge honom vapnet!"

"Mr Poseidon, sir", sa Beckendorf försiktigt, "det kommer dyka upp här om nån sekund."

"Vad tänker jag på?" utbrast Keiron. "Jag kan förstås inte låta dig ge dig av utan den här."

Han drog upp en penna ur rockfickan och gav den till mig. Det var en vanlig kulspetspenna, med svart bläck och huv. Kostade förmodligen trettio cent.

"Du får verkligen inte den att låta så intressant", fnyste Katie.

"Instämmer", sa Silena leende. "Det är nog det mest lika vi har kommit till sen när Stolls sa något om att du skulle slås med tandpetare, Percy."

"Har vi sagt det?", sa Connor häpet. "Jag minns faktiskt inte det. Var det idag? Eller förra veckan?"

"Kanske båda", sa Percy med en axelryckning. "Jag kommer själv inte ihåg det."

"Då tackar vi dig, Silena för din påminnelse", strålade Travis.

Silena stönade. "Det här är ett sådant här tillfälle när jag skulle ha varit tyst, eller hur?"

Resten av lägret nickade.

"Trodde väl det", suckade Silena.

"Wow", sa jag. "Tack."

"Mina damer och herrar, satyrer, nymfer, najader och odödliga typer, Percy Jackson visar sin odödliga tacksamhet. Visst är det så ödmjukt och så äkta med sina två starka och vackra ord? Ge honom en varm applåd för hans ordförråd och uppskattning för sitt häftiga svärd som kan utklassa alla andra svärd här på lägret."

"Jag fattar, Jocelyn", sa Percy med en rodnad. "Jag kunde ha låtit tacksammare."

"Nja, jag bryr mig egentligen inte", log Jocelyn. "Det är bara roligt att utbrista random saker. Kunde inte låta bli att ta tillfället i akt."

"Percy, det där är en gåva från din far. Jag har för varat den i åratal, utan att veta till vem jag skulle ge den. Men nu står profetian klar för mig. Det var dig jag väntade på."

"Spooky", sa Samantha fnittrande.

"Inte så lite heller", höll Percy med om.

Jag minde utflykten till konstmuseet i New York, när jag förintat mrs Dodds. Keiron hade kastat till mig en penna som förvandlat till ett svärd. Kunde det här vara ... ?

"Hrm, hade inte förväntat mig att han skulle inse det så snabbt", mumlade Athena besviket.

"Du verkligen njuter av mina och mina barns misslyckade, inte sant?", muttrade Poseidon.

"Jag är säker på att du känner desamma för mig", sa Athena och viftade med en ointresserad gest på sin hand.

Jag tog av huven och pennan växte sig längre och tyngre. På en halv sekund höll jag i ett blänkande, tveeggat bronssvärd med ett fäste om var lindat med läderremmar och prytt med guldnitar.

"Ett vapen måste inte bar vara snyggt att se på, Jackson", sa Annabeth klokt. "Du måste kunna använda det också."

"Tillbaka på efternamns benämning igen", mumlade Percy för sig själv och Annabeth log mot honom.

Det var det första vapen som faktiskt kändes välba lanserat i min hand.

"Men jag antar att det väger upp emot det negativa", fortsatte Annabeth lugnt.

"Har hon aldrig fel om något?", frågade Percy och såg sig omkring.

De andra lägermedlemmarna ryckte på deras axlar eller skakade på deras huvuden.

De hade aldrig varit med om det i alla fall.

"I see", mumlade Percy fundersamt.

"Svärdet har en lång och tragisk historia som vi inte behöver gå in på", sa Keiron. "Dess namn är Anaklus mos."

"Tidvattenvåg", tolkade jag, förvånad över att jag förstod gammalgrekiskan med sådan lätthet.

"Jag sa ju att du skulle förstå det med tiden", sa Annabeth nöjt.

"Insåg det. Men jag svär att om vi fortsätter att ha den här konversionen så kommer jag att bli den uslaste i hela lägret på att prata gammelgrekiska", svor Percy högtidligt.

"Det är antagligen sant, Annabeth", höll Grover med om.

"Använd det bara i nödfall", sa Keiron, "och bara mot monster. Ingen hjälte bör skada dödliga - om det inte är absolut nödvändigt, förstås. Fast det här svärdet skulle hur som helst inte skada dem."
Jag såg på den vassa klingan.

"Dina ord verkar vara en aning oförståeliga", skrattade Luke lätt.

"Tja, om jag inte berättar det då så lär han märka det inom sinom tid", sa Keiron. "Men förhoppningsvis ska han inte behöva använda den över huvud taget."

"Han sitter faktiskt här medans ni pratar över hans huvud", insköt Percy.

"Vad menar du med att det inte skulle skada dem? Hur kan det komma sig?"

"Exakt vad jag tänkte fråga om", nickade Percy.

"Svärdet besår av himmelsk brons. Det är smitt av cykloperna, härdat i hjärtat av berget Etna och avkylt i floden Lete.

"Den har varit med om mycket minsann", mullrade Hefaistos. "Låter som en ordentlig klinga det där, pojk."

"Eh, tack sir", sa Percy tveksamt men guden tycktes inte bry sig om det.

"Om pappa tycker så borde det vara et riktigt bra svärd", fastslog Jake bestämt och en aning imponerat.

Det är dödligt farligt för monster, för varje varelse från Underjorden - förutsatt att de inte dödar dig först. Men svärdet går bara rakt igenom dödliga som en illusion. De är helt enkelt inre betydelsefulla nog för att svärdet ska döda dem.

"Det är bra, visst? Eller?", sa Miranda tveksamt.

"På gott och ont, men ja, det är bra. Då skulle halvblod inte vara de enda som stod under hot från monster", förklarade Keiron.

"Det är definitivt bra", sa Malcolm definitivt.

Och jag bör varna dig för att du som halvgud kan bli dödad med både himmelska och vanliga vapen. Du är dubbelt så sårbar."

"Helt fantastiskt", muttrade Percy. "Men vad hade jag egentligen väntat mig?"

"Ni lever hårda liv", suckade Grover verkligen ledsen för sin vän. Han visste personligen exakt hur hård livet för ett halvblod kunde vara.

Annabeth nickade bara tyst men sa inget.

"Bra att veta."

"Sätt tillbaka huven på pennan nu."

Jag rörd med huven vid svärdets pets och Tidvat tenvåg sjönk genast ihop till en kulspetspenna igen. Jag stoppa den i fickan, inte utan viss bävan efter om jag varit känd för att tappa bort pennor i skolan.

"Det var ju typiskt att det skulle vara just en penna", fnös Riley.

"Jag kommer förhoppningsvis ha kvar den i min ägo tills slutet av uppdraget åtminstone", hoppades Percy.

"Du var verkligen känd att tappa bort pennor?", sa Silena förvånat.

"Japp", nickade Percy allvarligt. "Två dagar in på den först terminen tröttnade lärarna på mig att de sa att om jag inte hittade dem så fick jag betala egna. De blev en aning förvånade när korridorerna nästa morgon bryddes av planscher där det stod: 'Har nån sätt Percy Jacksons penna? Gå till rum 221 i sådana fall'. Det var en bild av cirka fyrtio pennor på bilden. Grover och jag fick alla i vår klass och den under oss att donera dem till oss. Eftersom jag bara gjort som mina lärare hade bet om så kom jag undan utan ett straff."

"Hur?!", utbrast Connor. "Hur i Hermes bevingade fötter kom du undan med något sådant?"

Percy ryckte på axlarna. "Tur?", föreslog han.

"Tur", fnös Travis. "Om det hade varit så enkelt."

"Jag kan inte fatta att de fortfarande kommer ihåg det där med bevingade fötter", knorrade Hermes för sig själv.

"Det är säker glömt om ytligare några kapitel", tröstade Hestia.

"Ja, just det. Om några kapitel ja", hostade Apollon. "Precis vad som kommer att hända."

"Det kan du inte", sa Keiron.

"Vad är det jag inte kan?", frågade Percy förvånat.

"Vad är det jag inte kan?" Ekade Percy bok-jag två sekunder senare och den riktiga Percy såg fåraktig ut.

"Tappa bort pennan", sa han.

"Hur vet du att det var det som jag tänkte på?", undrade Percy.

"Jag var din lärare, kommer du ihåg?", log Keiron. "Så många gånger du kom till min lektion utan ett ordentligt skrivdon är i sig ett mirakel som bara ödesgudinnorna kan förstå."

"Den är förtrollad så att den alltid dyker upp i din ficka igen. Prova."

"Är det en sådan bra idé?", frågade Miranda. "Tänk om den faktiskt inte kommer tillbaka och så står ni där och typ: 'Ops, det verkar som om jag hade fel. Tja, du får gå på ditt uppdrag utan ett vapen trots allt. Off you go, Jackson.'"

"Det verkar lite hm, orealistiskt", sa Sunshine sakta.

"Jag tyckte att det var fullkomligt realistiskt", sa Connor obekymrat. "Det finns alltid en möjlighet."

"Det är cirka 95 % säkert på att det inte kommer att hända", fnös Malcolm.

"Då är det fortfarande 5 % säkert att det kommer att hända", sa Connor triumferande.

"Varför fortsätter vi att ge en massa exempel på allt och inget när våra konversioner bara snurrat till sig, egentligen?", suckade Malcolm besegrat.

"Don't feed the troll", mumlade Sofia för sig själv. "Inte för att jag tycker att någon är ett troll, det dök bara upp i mitt huvud."

"Ni ser. Helt snurrigt", muttrade Malcolm.

"Minder tid att läsa. Mer tid att sova", var Jeffersons enda kommentar och det bröt spänningen och lägret brast i skratt.

Jag var en aning nervös, men kastade pennan så långt jag kunde nerför sluttningen och såg den för svinna i gräset.

"Den kommer inte att försvinna", sa Malcolm när han såg Mirandas blick.

Hon räckte barnsligt ut tungan mot honom.

"Snälla nån, du kan åtminstone försöka att agera som en ledare. Travis och Connor har en ursäkt, det har inte du", muttrade Katie till sin halvsyster.

Miranda muttrade några väl valda ord för sig själv när Travis och Connor började att skratta bakom henne.

"Det kan ta några ögonblick", sa Keiron. "Känn efter i fickan nu."
Och visst, pennan låg där.

"Vad var det jag sa", sa Malcolm leende.

"Personligen tycker jag att det skulle ha varit mer roande om pennan inte hade kommit tillbaka", sa Hermes med en axel ryckning.

"Tala för dig själv, mr Hermes", fnyste Percy. "Jag skulle inte ha skratta om det hände."

"Det är vi två om", instämde Poseidon.

"Okej, det är extremt coolt", medgav jag. "Men vad händer om en dödlig ser mig dra ett svärd?"

Keiron log. "Diset är kraftfullt, Percy."

"Diset?"

"Ja. Läs Iliaden - där nämns det gång på gång. Så fort gudomliga eller monstruösa föremål dyker upp i de dödligas värld, ger de upphov till ett skymmande töcken som fördunklar människornas syn. Du ser saker och ting precis sådana de är, eftersom du är halvblod, men män niskorna kommer att tolka dem annorlunda.

"Jag har alltid fascinerats av hur människor kan vara så omedvetna", sa Hermes fundersamt. "De hittar alltid på ett svar på allt även om det svaret inte är närmare sanningen än tusen mil."

"Ja, ja, dödliga är omedvetna typer", muttrade Luke bryskt och Chris som satt bredvid honom gav Luke en frågande blick som han ignorerade.

Märkligt, faktiskt, hur långt människor är beredda att gå för att få saker och ting att passa in i sin version av verkligheten."

"Malcolm", sa Annabeth snabbt, "kan jag få ett av dina block? Det här är värt mer himmelsbrons."

"Nja, jag vet inte riktigt", började Malcolm och Annabeth såg förvånat på honom, "var det inte du som lärde mig att alltid föra med dig det material som man kunde behöva?"

"Det kan ha varit så", sa dottern till Athena.

"Verkar som om lärlingen precis slog mastern", skrattade Malcolm. "Men jag borde antagligen inte göra det till en vana."

Annabeth kunde instämma till sin halvbrors ord och hade nästan glömt anledningen till att hon ville ta anteckningar i första hand. Japp, det hade varit ett bra beslut att göra Malcolm till sin andreman.

"Så han är alltså inte en själlös robot som inte är kapabel att vissa känslor", sa Michael något förvånat och Lee slog honom försiktigt på axeln med en fnysning.

Jag stoppade tillbaka Tidvattenvåg i fickan.

För första gången kändes det att uppdraget var på allvar.

"Med ett vapen i handen och oraklets ord i ditt huvud som är det mycket troligt", nickade Athena allvarligt. "Även om detta försök att förändra framtiden visar sig vara fruktlöst så kommer vi i alla fall få en inblick på vad som kan komma att hända på ett halvblods uppdrag."

"Varför tar vi inte att bara döper mig till Percy försökskaninen?", sa Percy spydigt. Han började allvarligt störa sig på att alla verkade ta hans liv som ett skämt eller en helt vanlig fakta bok utan att ta hänsyn till hans riktiga känslor.

Jag skulle faktiskt ge mig av från Halvblods kullen.

"Minst är det för en god sak", nickade Percy och läger medlemmarna antog att det han menade var att rädda världen medans Percy faktiskt hade syftat på att rädda hans mamma.

"En väldigt god sak, om det nu inte visar sig att du är tjuven trots allt", sa Zeus med en hotfull ton.

"Ibland", sa Hades sakta, "så önskar jag att du skulle älska dragkedjor nästan lika mycket som du älskar din lilla blixt. Då kanske du skulle ta och kunna knäppa igen din mun då och då och bespara resten av oss en huvudvärk."

"Det var faktiskt ganska så roligt", konstaterade Poseidon överraskat och det rykte i hans läppar.

"Om fader nu inte tar det som en krigshandling mot Olympos", muttrade Athena inte det minsta road.

"Jag kommer att prata lite vett i honom då", försäkrade Hestia. Det var illa nog med en krigsförklaring mot Poseidon om inte de kunde finna tjuven, det behövds inte en krigsförklaring mot Hades också.

Jag var på väg västerut utan någon övervak ning från vuxna, utan reservplan och till och med utan mobiltelefon (Keiron sa att monster kunde spåra mobiltelefoner; om vi använde en, skulle det vara värre än att skicka upp en lysraket).

"Jag antar att sättet ni fick reda på att halvblod inte kunde använda mobiltelefoner utan att bli monstermagneter inte var trevligt", sa Jocelyn för en gångs skull helt allvarlig.

"Det är korrekt", erkände Keiron med en grimas och hans svans viftade till.

Jag hade inget vapen som var kraftfullare än ett svärd att bekämpa monster med och jag skulle ta mig till De dödas rike.

"Vi tror på dig", hejade Liljan uppmuntrande. "Du kan klara det här, Percy."

"Tack, Lill", sa Percy tacksamt även om han innerst inne var säker på att det där uppdraget skulle misslyckas. För var det inte så som till och med Oraklet hade sagt?

Apollon harklade sig:

"Till sommarsolståndet

uppdraget är avklarat

visst är det häftigt"

Solguden såg sig omkring som om han väntade på applåder.

Artemis skakade sorgset på sitt huvud. "Och det alla, var en av min brors, vågar jag säga berömda, haikuer."

"Wow", mumlade Annabeth förbluffat och Percy höll med. Det fanns inte så mycket mer att säga om den urusla haikun.

"Keiron ... ", sa jag. "När du säger att gudarna är odödliga, så ... alltså, det måste väl ha funnits en tid före dem, eller hur?"

"Här kommer det", muttrade Demeter.

"Kommer vad?", frågade Percy.

"Dagens historia föreläsning", svarad Annabeth. "Det är faktiskt riktigt intressant."

"Om du tycker det… väck mig när det är över."

"Du är hopplös", suckade Annabeth.

"Det fanns faktiskt fyra tidsåldrar före dem. Titaner nas tidsålder var den fjärde. Den kallas ibland för guld åldern, vilket avgjort är en felaktig benämning. Det här - den västerländska civilisationen och Zeus välde - är den femte åldern."

"Såå, om titanerna kom tillbaka, betyder det att de kommer att bli den sjätte åldern trots att de hade den fjärde, eller blir det den fjärde igen?", frågade Chris intresserat.

"Varför bryr du dig", sa Clarisse men hon hade ingen ovänlig ton.

"Intressant att veta bara", sa Chris med en axel ryckning. "Tänk om den andra generation av gudar bestämmer sig för att störta mr Zeus, kommer de då att ha den sjätte åldern? Eller kommer den fortfarande att kallas den femte då? Bara ett intresse jag har att få veta."

"Du kanske inte vill prata om att vi nån gång skulle störta Zeus när han är här", mumlade Hermes tyst noga med att nämnda gud inte skulle höra. "Låt oss bara säga – och vi har redan konstaterat detta – han kan vara en aning paranoid."

"Just det", mindes Chris och beslutade att han kunde ta reda på svaren till sina frågor efter att de läst ut boken i stället.

"Hur var det då ... före gudarna?"

"Världen hade säkert sina ljusare och mörkare dagar även då", sa Malcolm logiskt.

Keiron snörpte på munnen. "Inre ens jag är gammal nog för att minnas det, pojk, men jag vet att det var en mörk tid ull av barbari för de dödliga.

"Eller så var det bara mörkt", rättade sig Malcolm.

"Vilket år är du född då?", frågade Liljan Keiron nyfiket.

"På den tiden hade man inte uppfunnit dagarna på året eller ens att det fanns år", svarade Keiron tålmodigt.

"Men när firar du din födelsedag då?", undrade Liljan i stället.

"Liljan", sa Miranda försiktigt, "jag tror inte att Keiron har någon officiell födelsedag. Inte de äldre gudarna heller."

"Så du vet inte när du är född?", sa Percy till Poseidon och blandade sig in i konversionen.

"Låt oss bara säga att jag hade viktigare saker att tänka på än när jag var född på den tiden", sa Poseidon torrt. "Som att ta sig ut ur Kronos mage. Eller bara överleva länge nog utan att dö av uttråkning. Det var en metafor", tillade havsguden när han såg att hans son var på väg att öppna munnen för att ställa en ny fråga.

Kronos, titanerna härskare, kallade sin tid vid makten för guldåldern för att människorna var oskuldsfulla och levde i okun nighet då.

"Det är så konstigt att tänka sig att vi bara kunde gå omkring utan ett bekymmer i världen eller stressa runt. Men skulle det vara en förbannelse eller en gåva?", sa Samantha fundersamt och vissa såg förvånat på henne. De hade bara trott att hon var en dum blondin utan några starka åsikter.

"Så du bestämde dig till sist för att säga något smart", fnös Riley.

Samantha såg något sårad ut. "Jag kan säga smarta saker."

"Själv klart så kan hon det", sa Annabeth lugnt. "Och den som säger något annat får säga det till spetsen av Samanthas dolk."

Många såg tvivlande ut men andra såg ut att ta in vad dottern till Athena sa. Det brukade inte sluta bra när man inte lyssnade på ett barn till visdomens gudinna.

Men det var bara propaganda. Titanernas konung brydde sig inte det minsta om er sort, annat än som aptitretare eller en billig form av underhållning. Det var bara under Zeus första tid vid makten, när den gode titanen Prometeus stal elden från gudarna och gav den åt människorna, som din art började göra framsteg –

"Elden fixar allt med andra ord", log Jake.

"Eller förstör", tillade Will.

"Utan eld som kan inte en fågel Fenix föddas", påpekade Jake. "Utan eld, ingen aska."

"Men askan skulle kunna symbolisera förstörelse", argumenterade Will tillbaka.

"Vi kan alla komma överens om att ni två har olika åsikter", sa Beckendorf. "Men jag tänker i alla fall läsa vidare nu." Utan ett ord till så började han att läsa.

och till och med då ansågs Prometeus vara en radikal tänkare. Zeus bestraffade honom strängt, som du kanske minns. Så småningom blev gudarna förstås mer vänligt sinnade mot människorna och den västerländska civilisationen föddes."

"Det beror på hur du definierar: vänligt sinnade", sa Will. "Jag tror att vissa gudar var mer än bara "vänligt sinnade""

"Jag-", började Jake men avbröts av att Marlie kastade en kudde på hans huvud. "Vad? Jag skulle säga att jag höll med!"

"Åh", sa Marlie generat. "Förlåt."

"Men gudarna kan inte dö nu, eller hur? Jag menar, så länge den västerländska civilisationen lever, så lever de. Så även om jag misslyckas, kan inget hända som är så fasansfullt att allt går åt pipan - eller hur?"

"Ehm, jo, allt kan faktiskt gå åt pipan som du sa", informerade Annabeth. "Åtminstone för mänsklighetens del."

"Så det är allt eller inget alltså", suckade Percy.

"Stämmer", bekräftade Annabeth.

Keiron log dystert. "Ingen vet hur länge västerlan dets ålder varar, Percy. Det stämmer att gudarna är odödliga, men det var titanerna också. De finns fort farande, inlåsta i sina olika fängelser där de tvingas uthärda ändlös smärta och bestraffning.

"Det är en skrämmande tanke att något sådant kunde hända med gudarna också", mumlade Silena tystlåtet.

"Jag håller med", instämde Beckendorf innan han gick tillbaka till läsningen.

De är från tagna makten, men fortfarande i högsta grad levande.

"Och det är nästan en ännu mer skrämmande tanke", sa Sofia.

"Tänk om en av dem plötsligt kommer att komma fram hoppande inifrån marken och typ: 'Aha! Jag är äntligen fri!", Quinton talade med en dramatisk ton och de närmast honom hoppade till och såg nervöst på paviljongens golv.

Athena skakade bara på sitt huvud. "Våra fiender är hårt bevakade. Något sådant borde inte vara möjligt."

"Låt oss behålla det så", sa Hermes helt allvarligt och såg åt Lukes riktning.

"Borde?", mumlade Percy för sig själv. "Betyder det att de inte är hårt bevakade nog?"

Må ödesgudinnorna förbjuda att gudarna någonsin drabbas av ett sånt öde, eller att vi någonsin störtas tillbaka i det flutnas mörker och kaos. Det enda vi kan göra, pojk, är att leva i enlighet med vårt öde."

"Som hur mycket man än vill, inte bestäms av oss själva", muttrade Ethan buttert.

"Det är något ironiskt med alla: gör-ditt-eget-öde-tal som det finns", instämde Chris.

"Vårt öde ... om vi nu vet vilket vårt öde är."

"Lugn, bara lugn", sa Keiron. "Håll huvudet kallt. Och kom ihåg att du kanske kommer att förhindra det största kriget i mänsklighetens historia."

"Keiron", stönade Annabeth. "Du har goda avsikter, men för Percys förstånds skull, snälla, välj dina ord med tillförsikt."

"Men han talade ju sanning", påpekade Will. "Varför inte bara säga rakt på sak i stället för att tassa på tå runt allt?"

"Kanske en mellan väg?", föreslog Sunshine tveksamt.

"Ja", Instämde Travis till allas förvåning. "Varför ska man behöva välja mellan glass och kakor när man bara kan blanda?"

Det kanske inte var så förvånande trots allt, gick igenom alls huvuden.

"Jag är mycket lugn", sa jag.

"Japp, kall som ett isberg", mumlade Percy något bekymrat.

"Oroa dig inte, du kommer snart att värmas upp ordentligt", sa Luke frånvarande och gick mentalt igenom planen igen i sitt huvud. Percy gav honom en frågande blick som Luke inte såg.

När jag kom ner till kullens fot kastade jag en blick över axeln. Nu stod Keiron under tallen som hade varit Thalia, Zeus dotter, i sin hästmännikogestalt och höjde bågen till hälsning. Den typiska avskedshälsningen från en typisk kentaur när man ska ut på livsfarligt uppdrag.

"Lycka till Percy", sa bröderna Stoll i kör.

"Låt oss hoppas att han inte blir skadad och att denna tvist kommer att lösas snart", mumlade Hestia för sig själv. Hon var tvungen att erkänna att hon hade vuxit förtjust i sin unga brorson och det skulle vara förskräckligt tråkigt om något skulle hända honom.

"Är det inte tvärt om man ska hoppas?" muttrade Zeus som hade hört henne och Hestia gav honom en av sina sällsynta skarpa blickar som han besvärat undvek.

Argos körde oss genom landsbygden och in på västra Long Island.

Det kände konstigt att befinna sig på en motorväg igen, med Annabeth och Grover bredvid mig som om vi vore vanliga samåkare.

"Det känns konstigt att höra om det också", sa Silena. "Tänk att vad som helst kan hända nu. Bra saker. Dåliga saker. Vi skulle kunna höra hur någon av oss-" hon avbröt sig själv och kände sig inte på humör för att slutföra den meningen.

"Det är därför vi fick det här böckerna", påminde Beckendorf henne om. "För att försöka att förhindra det dåliga från att hända."

"Just det." Silena log ett blekt men äkta leende mot Hefaistos son.

Efter fjorton dagar på Halv blodskullen kändes den verkliga världen som en dröm. Jag kom på mig med att stirra på varenda McDonald's, på varenda unge i baksätet på föräldrarnas bil, på var enda affischtavla och galleria.

"Det kan jag tänka mig, eller inte. Det var en evighet sedan jag själv var ute i den verklige världen", sa Travis fundersamt och fick effektivt de andra halvbloden att undra exakt hur länge sedan det var. När de tänkte efter så kunde de inte komma ihåg när bröderna Stoll kom till lägret.

Jag kanske borde försöka att planera ut en flyktplan, tänkte Ethan stilla. Just i fall att allt gick åt Zeus humör. Med tanken på hur många böcker det var så var det inte en omöjlig tanke att saker snabbt skulle förstöras för honom och för Luke i synnerhet.

"Hittills har det ju gått bra", sa jag till Annabeth. "En och en halv mil utan ett enda monster."

"Hm, en och en halv mil?", mumlade Beckendorf. "Inte illa. Inte illa alls."

"Beckendorf", muttrade Annabeth, men det var inte med ett arg tonfall. Man kunde bara inte bli arg på den storvuxna killen. "Om allt går åt pipan nu så har jag rätt att skylla på dig."

"Sorry, Annabeth", sa Beckendorf ödmjukt.

Hon gav mig en irriterad blick. "Det betyder otur att prata på det där sättet, sjögräshjärna."

"Exakt", nickade Annabeth allvarligt och Percy gav henne en försiktig blick.

"Du vet väl att du sa det flera dagar förtidigt och även cirka tre sekunder försent, visst?", beslöt han sig för att våga säga.

"Jag vet", morrade Annabeth och gav honom en blick som Percy hade väntat att se betydligt mer ilska i en vad den nu innehöll.

"Kan du inte påminna mig igen ... varför hatar du mig så mycket?"

"En fantastiskt bra fråga", skrattade Pollux.

"Det är inte troligt att en kvinna kommer att säga det till den som frågar", fnös Persefone.

"Du har aldrig hatat mig, eller?", frågade Hades och svalde ner sin nervositet.

"Hörde du inte just vad jag sa", sa Persefone strängt innan hon skrattade. "Men jag, jag avskydde dig från botten av mitt hjärta-"

"Det får mig att känna mig så mycket bättre", muttrade Hades.

"Med rätta", mullrade Zeus.

"Låt mig avsluta", sa Persefone barskt. "Som jag sa", fortsatte hon sött, "så avskydde jag dig först, men jag kunde aldrig hata dig."

Hades satt tyst en liten stund. "Jag kan leva med det", sa han till sist och Persefone skattade ömt och ignorerade Demeters ogillande blick.

"Jag hatar dig inte."

"Det märks inte."

Hon vek upp sin osynlighetsmösa. "Alltså… det är helt enkelt inte meningen att vi ska komma bra
överens. Våra föräldrar är rivaler."

"Allvarligt jänta?", muttrade en kille som hittills varit tyst längst bak i paviljongen och hans irländska accent hördes tydligt igenom hans tal. "Bara för att era föräldrar är rivaler så kan ni inte vara vänner?"

Annabeth rodna ilsket. "Det kanske inte betyder något för dig Darwin, men för mig så gör det något."

"Vem är han?", frågade Percy Grover.

"Det är Darwin Lagon, en son till Ares. Oroa dig inte för honom. Han avskyr alla", förklarade Grover. "Och alla avskyr honom. Nästan lika mycket som Clarisse skulle jag vilja påstå."

Percy visslade lågt. "Det är ganska så mycket då." För sig själv tänkte han att det som den där Darwin killen hade sagt var rätt så klokt egentligen.

"Varför det?"

Hon himlade med ögonen. "Hur många anledning ar ska jag räkna upp?

"Det här kommer att ta ett tag", sa Athena slutgiltigt och såg emot Poseidons riktning och guden själv grimaserade åt henne. "Moget farbror. Moget."

"Tar bara efter min brorsdotter", sa Poseidon jämt och Athena var tvungen att hindra en egen grimas och vände sig emot boken i stället med ett: "humf."

En gång kom min mamma på Poseidon med sin flickvän i Athenas tempel, vilket är enormt respektlöst.

"Du får det att låta som om Ers nåd Poseidon varit otrogen mot Ers nåd Athena", fnyste Luke och blinkade åt Annabeth.

"Även om det var på det visset så skulle fortfarande mr Poseidon ha varit respektlös mot min mamma", angav Annabeth.

En annan gång tävlade Athena och Poseidon om att bli staden Athens gudomliga beskyddare. Din pappa skapade nåt slags löjlig saltvattenkälla som gåva till staden. Min mamma skapade olivträdet. Folket såg att hennes gåva var bättre och uppkallad staden efter henne."

"Det var ganska så enkelt på den tiden dock", muttrade Dionysos. "Om man proklamerade att man var Zeus själv och hade fixat en sned käpp skulle folk tro på en."

"Och hur kan du veta det?", begärde Zeus surt.

"För att det har hänt så klart", svarade Poseidon roat i Dionysos ställe.

"Jag önskade att du hade haft bättre koll på din egen sneda käpp både då och nu i stället för att elektrifiera alla och/eller tappa bort den så att alla kan snava över den. Du var aldrig bra på att hålla koll på dina saker förr heller. Jag kan inte förstå hur någon kan tänka sig att klä ut sig till dig", sa Hades och hans vanliga bleka hud hade fått en svag färg efter sin ovanligt långa rant som lämnade många att se mållöst på guden.

"De måste verkligen gilla oliver."

"Och olivolja", tillade den riktiga Percy. "Och allt annat med oliver. Ehm, Annabeth? Är du okej? Försöker du att kväva dig med en kudde? Det ser inte ut att fungera för din information." Han fick bara ett halvkvävt ljud till svar.

"Äh, strunt i det."

"Ja snälla, låt oss. Det här är såå tråkigt", suckade Afrodite.

"Du vet väl att desto mer du kommenterar desto längre tid tar det", påpekade Artemis.

"Min röst låter åtminstone fantastiskt", fastslog skönhets gudinnan bestämt och Artemis suckade nu också.

"Varför tar du inte och läser nästa kapitel i sådana fall?" frågade hon.

"Nä", Afrodite skakade på sitt huvud och inte ett endaste lade sig fel, "det ska Silena göra."

"Ska jag?", sa Silena häpet.

"Självklart vännen. Det kommer att bli underbart", lovade Afrodite.

"Vad är det du planerar?", bad Hefaistos misstänksamt.

"Så lite tro på mig", flämtade Afrodite. "Men oroa dig inte kära make. Jag har allt under kontroll."

"För det gjorde mig inte alls orolig", sa smedjans gud blankt.

"Om hon hade uppfunnit pizza - då skulle ja ha fö rstått!"

"Jag sa strunt i det!"

Argos log där han satt i framsätet. Han sa ingenting, men ett blått öga i hans nacke blinkade åt mig.

I Queens blev vi sinkade av trafiken. När vi kom till Manhattan höll solen på att gå ner och det hade börjat regna.

Argo släppte av oss vid buss terminalen på övre östra sidan, inte långt ifrån min mammas och Gabes lägenhet.

Upptejpad på en brevlåda satt en genomblöt affisch med min bild på: HAR DU SETT DEN HÄR POJKEN?

"Jösses", sa Apollon sysslolöst och dinglade med sina solglasögon från sina fingrar. "Redan känd efter att bara ha varit tillbaka några timmar. Måste ha varit ett nytt rekord."

"Jag kan inte fatta att du just sa jösses", muttrade Artemis.

"Jag kan inte fatta att du inte kunde-", Apollon avbröt sig själv och tycktes tänka efter innan han sedan fortsatte, "nej, vänta, jag kan inse det", sköt solguden tillbaka.

Artemis himlade helt enkelt med ögonen. "Du är bara avundsjuk på att Perseus nu är mer känd – och det är inte ens på ett bra sätt – än du är plus att ditt orakel inte längre är med i boken."

"Det är Percy", försökte Percy förgäves. "Enkla, vanliga, icke hjälte-aktiga Percy."

Jag rev ner den innan Annabeth och Grover hunnit se den.

"Du vet", sa Malcolm lätt, "om du hade sagt det till Annabeth och Grover är jag säker på att det skulle hjälpa till mycket mer effektivts om de också visste och på så sätt kunde ni undvika alla myndigheter."

"Jag kan inte ändar på det nu, kan jag?", svarade Percy med en axel ryckning.

Argos tog ut våra väskor ur bagageutrymmet, såg till att vi fick bussbiljetter och körde sedan därifrån. Ögat på ovansidan av hans hand öppnades för att titta på oss när han körde ut från parkeringsplatsen.

Jag tänkte på hur nära jag befann mig mitt gamla hem.

"Om du fortsätter att tänka så där så kommer ert uppdrag att bli ytterst deprimerande", sa Darwin håglöst.

Percy fick en plötslig lust att snäsa tillbaka ett vresigt svar, men i stället sa han bara: "Kanske det."

Katie som hade uppfattat Percys blick sa lugnande: "Bli inte upprörd. De kan vända det emot dig."

"Hur visste du att jag kände så?", frågade Percy sakta. "Och vad menar du?"

"Det var uppenbart", svarade Katie. "Och så som deras far så har vissa av Ares barn förmågan att göra andra väldigt ilskna och uppleva känslor som om de vill slås eller nåt. Även om Keiron har förbjudit dem att göra det. Darwin är en av dem få som kan göra så."

"Åh", mumlade Percy och absorberade den nya informationen. "Kan Clarisse…?"

"Nej", log Katie. "Tack gudarna för att hon inte kan det."

En vanlig dag skulle min mamma ha varit hem ma från godisbutiken vid det här laget. Stinkande Gabe satt förmodligen däruppe och spelade poker just nu, utan att ens sakna henne.

"Det finns inget förmodligen i den meningen", morrade Percy, "det är rena faktan."

Grover krängde på sig sin ryggsäck. Han följde min blick och såg bortåt gatan, åt samma håll som jag.

"Vill du veta varför hon gifte sig med honom, Percy?"

"Hur…?", frågade Percy förvånat.

Jag stirrade på honom. "Läste du mina tankar eller nåt?"

"Exakt min fråga", nickade Percy.

"Ingen tankeläsning", lovade Grover.

"Min fråga kvarstår", sa Percy blankt.

"Bara dina känslor." Han ryckte på axlarna. "Jag glömde visst att berätta att satyrer kan göra det.

"Så du har läst mina känslor hela denna tid?", sa Percy och försökte att bearbeta det.

"Det är inte något som är direkt kontrollbart", förklarade Grover. "Det bara finns."

"Åh. Jaså", mumlade Percy och undrade vad Grover uppfattade från hans känslor nu, när de kändes som en storm utan slut.

Du tänkte på din mamma och din styvpappa, eller hur?"

Jag nickade, och undrade vad mer Grover hade råkat glömma att berätta för mig.

Grover såg fundersam ut en stund. "En gång så råkade kocken hälla i blå karamellfärg i maten men du var sjuk så du missade det."

Percy blinkade överraskat. "Bara det?"

Grover nickade.

"Pojkar", mumlade Annabeth med ett leende samtidigt som hon skakade på sitt huvud.

"Din mamma gifte sig med Gabe för din skull", sa Grover till mig. "Du kallar honom 'Stinkande Gabe', men du anar inre. Karln har en aura som ... Blä! Jag känner lukten av honom ända härifrån. Jag kan spåra lukten av honom på dig nu, och du har inte varit i när heten av honom på veckor."

"Även om vi redan har hört om den i verkligheten så är det fortfarande imponerande vad Sally Jackson gjorde", sa Katie till många instämmande nickningar.

"Tack", sa jag. "Var finns närmast dusch?"

"Jag är glad att min reaktion inte har förändrats", sa Percy, "och jag känner fortfarande att jag behöver ta en dusch."

"Du har tid till det efter läsningen", sa Annabeth avfärdande.

"Det är inte du som har Stinkande Gabes lukt hängande över dig", muttrade Percy.

"Du borde vara tacksam, Percy. Din styvfar luktar så frånstötande mänskligt att han kan dölja en halvguds närvaro. Så fort jag tog ett andetag i hans Camaro, förstod jag - din doft har drunknat i Gabes i åratal. Om du inte hade bott med honom varje sommar, skulle monstren förmodligen ha hittat dig för länge sedan.

"Trevligt", mumlade Percy och kände hur hans humör gick ner i botten för varenda mening Beckendorf läste.

"Du hade tur att du har en sådan mamma som är bered att gå inom sådana längder", berättade Jocelyn mjukt.

"Jag vet", svarade Percy utan att tveka.

Din mamma stannade hos honom för att beskydda dig. Hon var en smart kvinna. Hon måste ha älskat dig väldigt mycket för att stå ut med den där karl, om det gör dig gladare."

"Hon älskar dig väldigt mycket Percy", försäkrade Poseidon sin son. "Jag har aldrig sätt henne gladare än när hon är med dig."

"Tack", mumlade Percy och läsningen kändes lite mer uthärdlig efter de orden.

Det gjorde det inte, men jagtvingade mig själv att inte visa det.
Jag kommer att träffa henne igen, tänkte jag. Hon är inte borta.

"Nej, bara kidnappad av en gud som vill se dig död", påpekade Annabeth och skakade på huvudet.

"Det kunde ha varit värre", sa Percy bara.

"Det kan alltid bli värre", instämde Annabeth. "Men det betyder inte att det inte redan var illa."

Jag undrade om Grover fortfarande kunde läsa mina känslor, ihop trasslade som de var.

"Det är svårare ibland och lättare ibland", informerade Grover. "Det kan bero på vädret i sällsynta fall."

"Vädret?", frågade Percy skeptiskt och Grover nickade.

Jag var glad att ha honom och Annabeth med mig, men kände mig skuldmedveten för att jag inte varit upp riktig mot dem. Jag hade inte talat om det verkliga skälet till att jag tackat ja till det här vansinniga uppdraget.

"För att rädda världen är det väl?", sa Quinton förvirrat.

"Det skulle ha varit logiskt", sa Athena. "Inte för att han verkar ha mycket logik ändå."

Sanningen var den att jag inte brydde mig ett dugg om Zeus blixt eller att rädda världen eller ens att hjäl pa pappa ur knipan. Ju mer jag tänkte på saken, desto bittrare blev jag på Poseidon för att han aldrig besökt mig, aldrig hjälpt min mamma och aldrig ens betalat
underhåll.

Poseidon kände sig allt mer ångerfull när Hefaistos son läste vidare. Han skulle kunna ha gjort mer, han hade erbjudit sig att göra mer, men Sally hade sagt nej. Han skulle inte bara ha acceptera det rätt och slätt, han skulle ha kunnat göra bättre än så. Både Sally och Percy förtjänade det.

"Förlåt", mumlade Percy och såg ner.

"Du har inget att be om ursäkt om. Särskilt inte när du har rätt", försäkrade havsguden och Percy såg tveksam ut men nickade.

Han hade bara gjort anspråk på mig för att han behövde få ett jobb gjort.

Den enda jag brydde mig om var min mamma.

"Åtminstone så är det någon som tänker på sin mamma", sa Hera och blängde på de andra gudarna men särskilt på Ares och Hefaistos.

"Ja, ja", muttrade Ares. "Jag ska komma ihåg morsdag i år."

"Det sa du förra året. Och året innan dess också", fnös Hera bittert.

Hades hade inte haft rätt att ta henne och därför skulle Hades få lämna tillbaka henne.

"Och vad, exakt, får dig att tro att du kan mäta dig emot mig?", sa Hades med ett höjt ögonbryn.

"Om något, min vilja och utmärkta humor", sa Percy utan att släppa gudens blick.

"Jag ska försäkra mig om att han har en bättre plan en det", lovade Annabeth med en grimas.

Du skall förrådas av en som kallar dig sin vän, viskade profetian i huvudet på mig. Och du skall misslyckas med att rädda det som betyder mest, i slutändan.
Håll käften, sa jag till den.

"Bra sagt", fnyste Travis roat. "Det hjälper absolut."

"Är det ingen som tar mina profetior på allvar längre?", klagade Apollon.

"Vi tar det på allvar, sir", svarade Percy och det kändes konstigt att kalla en sådan till synes ung person sir, "det är bara det att jag antagligen föredrog att inte tänka för mycket på den eftersom att den inte var den mest lyckosammaste sak jag har hört. Det är i alla fall vad jag kan tänka mig att jag skulle göra."

"Tillräckligt acceptabelt", suckade Apollon.

Det fortsatte att regna.

Vi blev rastlösa av att vänta på bussen och bestämde oss för att göra bollkonster med ett av Grovers äpplen.

Annabeth var helt otrolig. Hon kunde få äpplet att stud sa från knäet, armbågen och axeln. Hon kunde göra näs tan vilka konster som helst. Jag var inte så dålig själv.

"Wow, Annabeth", sa Will imponerat, "var någonstans har du lärt dig det."

Annabeth ryckte på sina axlar. "Jag kanske bara är en naturbegåvning på äppel-studsning", skrattade hon.

Leken slutade när jag kastade äpplet till Grover och det kom för nära hans mun. En enda, megastor tugga och vår äppelboll var borta, med kärnhus, stjälk och allt.

Lägret brast i skratt när de hörde det och Grover rodnade.

"Ni satyrer äter verkligen allt", flinade Connor.

"Inte kött", sa satyren Carter.

"Nä men möbler, plåt och vegetarisk mat. Era magar måste tåla allt", sa Travis med ett brett leende.

Grover rodnade. Han försökte be om ursäkt, men både Annabeth och jag var för upptagna med att gapskratta.

"Sådana stunder med sina vänner är alltid så härliga", log Silena.

"Helt sant. Tiden går alltid mycket fortare när man är med vänner och har roligt", instämde Lee.

Till slut kom bussen.

"Jag tycker redan synd om den", sa Jake sorgset. "Den hade inte gjort dig något ont Percy."

"Med ingen respekt, jag är inte den som förstör bussar, åtminstone inte utan orsak", suckade Percy.

"Ditt förflutna talar emot dig", praktiskt taget sjöng Connor och Percy himlade med sina ögon.

När vi stod i kön för att gå ombord började Grover se sig omkring och vädra i luften som om han kände doften av enchiladas.

"Inte bra", muttrade Annabeth.

"Så vi vet att den där bussen kommer att sprängas, men hur?", sa Athena logiskt. "Jag känner på mig att det inte kommer att vara av naturliga orsaker."

"Sen när sprängs en buss av naturliga orsaker?", mumlade Poseidon.

"Du skulle bli förvånad", sa Hefaistos sakligt.

"Vad är det?" frågade jag.

"Jag anar trubbel", sjöng Connor. "Och inte det bra slaget."

"Det var uppenbart att något skulle hända för eller senare med tanken på att bussen förstörs", sa Percy enkelt.

"Jag vet inte", sa han spänt. "Inget alls, kanske."

Men jag märkte att det visst var något. Jag började också kasta blickar över axeln.

"Vi får hoppas att det inte kommer att vara nåt alltför hemskt, antar jag", mumlade Katie.

"Inte allt för hemskt?", fnös Michael. "Han kommer att förstöra en hel buss! Hur är det inte alltför hemskt?"

Jag blev lättad när vi till slut kom ombord och hit tade säten bredvid varandra längst bak i bus en. Vi lade upp våra ryggsäckar på bagagehyllorna. Annabeth das kade sig nervöst på låret med sin basebollmössa, gång på gång.

"Om ni alla tre anar något kommer det definitivt att vara illa", sa Lee.

Annabeth suckade bara. Hon hade hoppats på att början av deras uppdrag skulle vara lite mer tursamt.

"Det är åtminstone bra att ni börjar att märka faran innan det är försent", påpekade Miranda.

När den sista passageraren steg ombord, tog Anna beth tag i mitt knä. "Percy."

En gammal dam hade just gått ombord på bussen.

"En gammal dam?", sa Poseidon troget.

Det här är inte bra, tänkte Hades samtidigt.

Hon bar en skrynklig sammetsklänning, handskar med spets, en stor, paisleymönstrad handväska och en formlös, orangefärgad, stickad hatt som dolde hennes ansikte. När hon höjde blicken och jag fick se hennes glittrande, svarta ögon hoppade hjärtat över ett slag.

"Så… känner du och damen varandra, då?", frågade Travis. "Det låter inte som någon vidare snygg dam heller."

"Jag vet inte", svarade Percy och började få en dålig känsla av vad som skulle hända. "Men du har rätt, hon låter inte som om hon jobbat som en modell i sitt liv."

"Ni kanske vill vara tysta och höra på det här", sa Beckendorf bekymrat efter att han hade läst ett par rader i förväg. "Det här är definitivt illa."

Det var mrs Dodds. Äldre och rynkigare, men helt av gjort samma ondskefulla ansikte.

"No way", muttrade Percy. "Det kan bara inte vara sant! Hur hittade hon oss?"

"Hades", sa Poseidon benhårt.

Hades suckade. "Jag vet inte hur hon kom dit. Kommer du ihåg att vi läser om framtiden? Jag kan inte längre ta ansvar för vad jag kommer att göra i boken."

Poseidon muttrade för sig själv, arg för Percys räkning men han visste att Hades hade rätt och det som kommer att hända inte kan göra något åt. Inte ännu.

Jag kröp ihop i sätet.

"Bra taktik", sa Will gillande. "Du har fortfarande en liten chans att hon inte har märkt dig."

"Det kommer att bli värre", meddelade Beckendorf.

"Hur kan det bli värre än mrs Dodds?", krävde Percy att få veta.

"Tre mrs Dodds", svarade Beckendorf bistert.

Bakom henne kom två gamla damer till - en i grönhatt, en i purpurfärgad. I övrigt såg de ut precis som mr Dodds; samma knotig händer, paisleymönstrad handväskor och skrynkliga sammetsklänningar.

Triss i demonfarmödrar.

"Okej, ingen panik nu, men ni är körda", konstaterade Castor.

"Jag kan faktiskt andra det", mumlade Annabeth och försökte tänka ut vad hennes bok-jag skulle tänka sig att tänka ut för plan för att ta sig ifrån bussen utan några dödsfall.

De satte sig längst fram, precis bakom chauffören. De två som satt vid mittgången lade sina ben i kors övergången, så att det såg ut som ett X. Det såg vardagligt ut, men budskapet var tydligt –

Ingen lämnar bussen.

"Och plötsligt så blev det mycket svårare att ta sig där ifrån", suckade Hestia olyckligt och Poseidon kramade hennes hand.

"Det finns fortfarande hopp", lovade guden. "Jag har förtroende för dem."

"Då är du den enda", fnös Zeus. "De har inte en chans. Inte mot alla tre."

Bussen svängde ut från terminalen och körd längs Manhattan regnvåta gator.
"Hon var inte död särskilt länge", sa jag och försökte hålla rösten stadig. "Jag tyckte du sa att de kunde för drivas för en livstid."

"Det var nästan lite uppenbart att de skulle komma tillbaka med tanken på mitt liv", mumlade Percy.

"Jag sa om man har tur", svarade Annabeth. "Det har du uppenbarligen inte."

"Tur är alltid något jag inte har haft", påpekade Percy. "Som jag sa, att de dök upp när vi minst behövde det är nästan uppenbart."

"Allt det där får mig bara att undra hur bussen går sönder", sa Jake fundersamt. "Kommer ni att bli dödade och de vill förinta alla vittnen? Eller är det något helt annat som kommer att hända?"

"Låt oss fokusera mindre på det och mer på deras överlevnad", sa Marlie skakigt.

"Alla tre", kved Grover. Di immortales!"

"Exakt mina tankar", sa Grover med stora ögon och stirrade på boken.

Percy fnyste, men brydde sig inte om att rätta honom att det faktiskt var hans egna ord.

"Det är okej", sa Annabeth, som uppenbarligen tänkte så det knakade. "Furier. Underjorden tre värsta mons ter. Inget problem. Inget problem. Vi smiter helt enkelt ut genom fönstren."

"Bra idé", nickade Luke. "Ni har kanske än chans då."

"De går inte att öppna", stönade Grover.

"Eller inte", ändrade sig Hermes son.

"Bakre utgång?" föreslog hon.

"Också en bra idé", sa Sofia spänt.

"Ja, skynda er den vägen", instämde Malcolm.

Det fanns ingen.

"Självklart inte", muttrade Poseidon. "Varför skulle det finnas en bakre utgång på en buss i fall att det händer något som behöver två utgångar? Nej, nej, det kan inte hända givetvis."

"Okej", sa Travis, "vilken typ av buss är ni på?"

"En fälla för halvgudar så klart", svarade Percy illa till mods.

"Låter vettigt", nickade Connor.

Och även om det hade funnits en, så skulle det inte ha hjälpt. Vid det laget befann vi oss på Ninth Avenue och var på väg mot Lincolntunneln.

"De attackerar oss inte när det finns en massa vitt nen", sa jag. "Eller hur?"

Hades fnös. "Jo, de gör det."

"Toppen", mumlade Percy.

"Dödliga har inte särskilt bra ögon", påminde Anna beth mig. "Deras hjärnor kan bara ta in det de ser genom diset."

"Då kommer de väl att se tre gamla damer om dödar oss, eller hur?"

"Verkar som det", sa Clarisse och lät inte alltför ledsen, "hejdå Pärsky, Guldlock och deras vän ."

"Jag kommer att kämpa för att överleva bara för den där kommentaren nu", beslutade Percy och blängde på Clarisse som himlade med sina ögon åt honom.

"Lycka till med att död", fnyste hon bara som svar.

Hon tänkte över saken. "Svårt att säga. Men vi kan inte räkna med hjälp från dödliga. Kanske en nödut gång i taket...?"

"Ni börjar att låta riktigt desperata nu", mumlade Liljan.

"Det skulle du också vara om du var i den situationen", påpekade Annabeth.

"Det kanske faktiskt finns en nödutgång i taket?", föreslog Will. "Ni borde i alla fall se efter. Ni har inte många alternativ kvar nu."

Vi körde in i Lincolntunneln och det blev alldeles mörkt i bussen, med undantag av nödbelysningen i golvet. Det blev kusligt tyst utan regnets smattrande.

"Det är sådana detaljer som får en att bli alldeles skräckslagen trots att man inte är där själv", mumlade Sofia för sig själv.

Mrs Dodds reste sig upp. Med tonlös stämma – som om hon hade repeterat in det - kungjorde hon för hela bussen: "Jag måste besöka toaletten."

Alla såg misstroget på boken.

"Ehm, Hades…?", sa Poseidon i tystnaden.

Hades skakade bara på sitt huvud. "Jag kommer inte att ta ansvar för vad som kommer att hända inom de närmaste minuterna upprepar jag."

"Hon brukade vara konstig", sa Percy. "Men inte så konstig."

"Jag med", sa den andra systern.

"Jag med", sa den tredje systern.

"Konstigheten kanske är ett släktdrag?", föreslog Lee oskyldigt.

"Det måste vara så", sa Percy allvarligt.

De satte alla kurs bakåt längs mittgången.

"Någon är i problem", sa Dionysos. "Vänligen stanna där ni är och få inte panik."

"Sa han någonting i omtanke?", frågade Percy med stora ögon säker på att han hört fel.

"Nej, det gjorde han inte", fnyste Annabeth. "Jag slår vad om att han bara sa så för att han räknade ut om vi stanna kvar där vi var så är det sannolikt att vi skulle bli monsterburgare inom kort."

"Det är mer förståeligt", nickade Percy.

"Jag har det", sa Annabeth. "Percy, ta min mössa."

"Genialt", sa Michael. "Förutom att du och Grover blir utan skydd då."

"Alla planer har sin nackdel", sa Annabeth bara.

"Va?"

"Det är dig de är ute efter. Gör dig osynlig och gå framåt. Låt dem gå förbi dig. Kanske kan du ta dig
fram och ut."

"Men ni båda ... "

"Det finns en liten chans att de inte lägger märke till oss", sa Annabeth.

"Ja, typ en chans på miljonen Annabeth", sa Luke. "Och det vet du."

Annabeth rykte bara på axlarna. "Vad skulle jag ha gjort då? Det var riktigt snabb tänkt av mig tycker jag."

"Du är son till en av De tre stora. Din doft är nog överväldigande."

"Jag kan inte bara lämna er."

"Bekymra dig inte för oss", sa Grover. "Stick!"

"Det är otroligt att ni redan är bereda att offra era liv för varandra", sa Silena mjukt.

"Det var inte ett val till att börja med", sa Grover med en rodnad när han såg överallt förutom på Silena.

Annabeth instämde. "Det var antingen att kasta honom till monstren eller försöka komma på en snabb flykt plan och kanske överleva."

"Tack hörni", log Percy och han önskade nästan att han kunde stanna kvar i det ögonblicket för alltid och inte fundera över världens öde och blixttjuvar.

Mina händer darrade. Jag kände mig som en fegis,

"Du agerar som en fegis också", sa Clarisse skoningslöst.

Percy började att resa sig upp, trött på att bli hånad hela tiden, men drogs ner av Annabeth ingen.

"Hon är inte värd det", viskade hon i Percys öra. "Bara ignorera henne."

men jag tog emot basebollmössan och satte den på mig. När jag tittade ner synt inte min kropp längre. Jag började smyga fram längs mittgången. Jag lycka des ta mig tio rader fram och sedan sätta mig på en ledig plats just som furierna gick förbi.

"Det är nu eller aldrig", sa Katie och höll andan.

Mrs Dodds stannade, vädrade i luften och såg rakt på mig. Mitt hjärta bultade.

Paviljongen var dödstyst. Man skulle kunna ha hört en knapp nål falla.

Tydligen såg hon ingenting.

"Tack gudarna", andades Malcolm.

"Men Annabeth och Grover är fortfarande i fara", påpekade Percy spänt.

"Om det fortsätter att vara så här mycket monster fajter i den här boken kommer jag att få en hjärtattack", mumlade Miranda och höll sin ena hand över sitt hjärta. "Snälla, säg att mrs Dodds och hennes systrar exploderar helt oförklarligt."

"Jag tror inte att det funderar så", sa Liljan med rynkad panna.

Hon och hennes systrar fortsatte bakåt.

Jag var fri. Jag tog mig längst fram i bussen.

Vi var nästan igenom Lincolntunneln nu. Jag skulle just dra i nödbromsen när jag hörde ett fasansfullt, kla gande tjut från bakersta raden.

De tre gamla damerna var inte gamla damer längre.

"Åh nej. De förvandlade sig", suckade Riley. "Ni har inte en chans."

Ansiktena såg likadana ut - de kunde väl inte bli fulare –

"Jag kan tänka mig just det", nickade Percy överens.

"Jag kan inte fatta att du tänkte så över huvud taget", sa Katie med en svag röst.

"Humor lättar upp svåra situationer", förklarade Percy. "Den gör att allt ser lite ljusare ut."

"Åh. I sådana fall så antar jag att det är helt okej", mumlade Katie.

men kropparna hade skrumpnat ihop till läderaktiga, bruna kärringkroppar med fladdermusvingar och hän der och fötter som såg ut som klor. Handväskorna hade förvandlats till flammande piskor.

Furierna omringade Grover och Annabeth, piskade med piskorna och väste: "Var är den? Var?"

"Spring mot nödutgången", ropade Lee.

"Lite svårt när de har omringat en, hu?", fnös Annabeth. "Den planen kan vi glömma."

De andra passagerarna skrek och kröp ihop i sätena.

Nog såg de något, alltid.

"Det får mig att undra exakt vad det är de ser", sa Travis fundersamt och flera andra nickade instämmande.

"Han är inte här!" tjöt Annabeth. "Han har stuckit!"

"Vänta", avbröt Malcolm. "De sa den. Inte han. Kan de ha menat blixten?"

"Det betyder väl att Hades inte har den och att han har talat sanning, men han vill ändå ha den? Eller?", sa Will fundersamt.

"Men Percy har den inte", tillade Katie bestämt.

"Men de viktigaste frågorna återstår. Vem är det som har tagit blixten? Och var är den nu?"

Ingen svarade, alla i sina egna tankar.

Furierna höjde sina piskor.

"Det börjar att bli riktigt otäckt här", rös Jake.

"Det kommer att bli värre med åldern", försäkrade Hefaistos.

"Tack. Bra att veta." Jake lät ännu mer oroad.

Annabeth drog sin bronskniv. Grover fick upp en plåtburk ur sin matsäck och gjorde sig redo att kasta den.

"Oddsen är emot er. Men ni kan fortfarande klara det", sa Malcolm blekt.

"Tack för att ni har sådan tro på oss", sa Annabeth tacksam.

"Självklart", log Jocelyn. "Du är en av lägrets bästa deltagare och Percy är son till en av De tre stora. Och ni har en awesome satyr med er. Ni kommer att fixa det där." Men trots henens självsäkra ord såg hon inte lika säker ut på riktigt.

Det jag gjorde därnäst var så impulsivt och farligt att jag borde ha utnämnts till årets ADHD-barn.

"Vad gjorde du, Percy?", frågade Annabeth misstänksamt.

"Hur ska jag kunna veta det?", svarade Percy. "Läs så får du veta antar jag."

Busschauffören var distraherad, eftersom han för sökte se efter i backspegeln vad som pågick.

"Snälla gudar, håll koll på vägen", sa Hestia oroligt. Det minsta det behövde var att det kraschade nu.

Fortfarande osynlig grep jag tag i ratten och vred den häftigt åt vänster. Alla skrek när de kastades åt höger och jag hörde vad jag hoppades var ljudet av tre furier som slog i rutorna.

Alla Hestias förhoppningar flög ut genom paviljongens öppning.

"Det där kan inte vara bra", sa Beckendorf sakligt. "Varken för er eller för bussen."

"Bra att veta. Jag ska försöka att hålla det i minnet tills nästa busstur jag tar", fnös Percy.

"Hallå där!" tjöt chauffören. "Sluta!"

"Det där var… inte den mest normala reaktionen som jag hade väntat mig", sa Hermes noggrant.

"Och vad kallar du normalt i den situationen?", frågade Demeter.

"Åh, jag vet inte. Kanske att han åtminstone började att skrika eller pladdra om övernaturligheter", sa Hermes avfärdande. "Inte att han bara skulle skrika sluta."

"Med fyra utropstecken", tillade Beckendorf.

"Med fyra utropstecken", upprepade Hermes. "Okej, det var många. Han måste ha skrikigt ordentligt."

Vi logs om ratten. Bussen rände in i tunnelväggen, metallen tjöt och gnistorna yrde i ett kilometerlångt stråk bakom oss.

Vi körde i rasande fart ur tunneln och tillbaka ut i regnet; människor och monster kastades hit och dit i bussen; bilar plogades åt sidan likt bowlingkäglor.

"Om ni inte blir dödade av Mrs Dodds och hennes systrar så kommer ni absolut att bli dödade över vårdslöst körning", konstaterade Apollon.

"Ska du säga", fnös Artemis. "Jag har allt sätt din körning genom årtusendena."

"Det är inget fel med min körning", sa Apollon bestämt. "Den är lika perfekt som jag är. Vilket betyder att det inte finns några som helst fel med den."

"Det var inte den slutsats som jag kom till", muttrade Artemis med en suck.

På något sätt hittade chauffören en avfart. Vi stor made ner från motorvägen, förbi ett halvdussin rödljus, och hamnade på en av de där konstiga landsvägarna i New Jersey, där man förvånas över att det finns så mycket ingenting bara på andra sidan floden från New York sett.

"Mindre vittnen" nickade Athena gillande.

"Om man då inte räknar med alla på bussen, menar du?", sa Poseidon milt och Athena blängde på honom.

Till vänster fanns det skog och till höger hade vi Hudsonfloden, och chauffören verkade styra mot floden.

"Du kommer att bli starkare i vattnet", sa Poseidon uppskattat.

En lysande idé till:

"Toppen", muttrade Annabeth.

"Percy", sa Grover i samma tonfall som Annabeth hade använt, "med lysande så menar du kanske farligt?"

"Det är möjligt", nickade Percy och skrattade tyst.

jag drog i nödbromsen.

"Nej, nej, nej", suckade Poseidon. "Sa jag inte att du kommer att bli starkare i vattnet?"

"Du sa det till en bok, pappa", påpekade Percy. "Och sist jag kollade är en bok inte kapabel att höra vad man säger."

"Det verkar inte som om du är personen som skulle lyssna i alla fall", mumlade Poseidon och Percy skrattade igen. Det var sant.

Bussen tjöt, virvlade runt i cirkel på den våta asfal ten och for rakt in i träden.

"Stakars träd", sa Grover. "Tänk om det var en nymf!"

"Jag är säker på att det inte var en nymf, Grover", lugnade Annabeth. "De brukar inte ha sina träd på sådana känsliga platser."

"Jag är säker på att den nymfen inte hade tänkt på att en buss skulle kunna åka rakt in i sitt träd", muttrade Grover envist.

"Om det där händer på riktigt ska jag göra mitt bästa att inte ta död på någon nymf som antagligen inte var där i första hand", avbröt Percy och himlade med ögonen.

Nödljusen tändes. Dörren flög upp. Busschauffören var först ut och passagerarna rusade gallskrikande efter honom.

"Ved hände med det där att kapten lämnar skeppet sist?", sa Hermes med ett höjt ögonbryn.

"Det verkar som om det bara funderar på skepp", sa Persefone torrt.

Jag satte mig i förar sätet och lät dem passera.

Furierna återfick balansen. De snärtade med piskor na mot Annabeth, som viftade med kniven och skrek åt dem på gammalgrekiska att hålla sig undan. Grover kastade plåtburkar.

"Vad är mest effektivts?", frågade Jocelyn. "Skrika eller kasta plåtburkar?"

"En kombination av det så klart", flinade Travis.

"Och vi kommer att få se hur effektivt eller kanske jag ska säga inte effektivt det egentligen är nu", fnyste Connor.

Jag tittade på den öppna dörren. Jag var fri att ge mig av, men kunde inte lämna mina vänner.

"Faste det är dig det är ute efter i första hand", påpekade Clarisse. "Om du bara hade fortsatt ut och skrikigt att du hade vad de ville ha skulle de säkert ha följt efter dig."

"Om alla ska kritisera hur vi klarade av att möte några av de mest skickliga monster där ute så kan nu lika gärna vara tysta", sa Percy med en hög röst.

"Förlåt", bad Jocelyn om ursäkt och Travis och Connor nickade instämmande.

Clarisse bara muttrade något som inte var hörbart.

Jag tog av mig osynlighetsmössan. "Hallå där!"

Furierna vände sig om och blottade sina gula hugg tänder, och utgången kändes plötsligt som en strålan de idé.

Mrs Dodds kom klampande längs mittgången, precis som hon brukat göra i klassrummet när hon skulle ge mig mina underkända matteprov.

Varje gång hon snärtade till med piskan dansade röda lågor längs det hullingförsedda lädret.
Hennes båda otäcka systrar hoppade upp i sätena på ömse sidor om henne och kom hasande mot mig som stora, hemska ödlor.

"Varför just ödlor?", frågade Connor. "Det kunde inte ha varit sköldpaddor i stället? Eftersom de är så långsamma så skulle ni haft tid att ta er därifrån."

"Jag ska be dem att härma sköldpaddor nästa gång vi ses", sa Percy bara samtidigt som han skakade på sitt huvud åt Connors knäppa resonemang.

"Perseus Jackson", sa mrs Dodds, på en dialekt som helt klart var från någonstans längre söderut än Geor gia.

"Florida?", sa Jefferson hoppfullt.

"Jag önskar att det var så", fnös Percy.

"Louisana kanske?", tillade Sunshine med ett svagt leende och försökte att inte tänka på vilka monster av alla monster som Mrs Dodds och hennes systrar var. Hon bara visste att om hon verkligen acceptera det kommer hon att få fruktansvärda mardrömmar. Men det var ytterst svårt att låssas om att hon inte visste vilka monster det var när det redan nämnts flera gånger.

Lee som satt bredvid sin halvsyster gav Sunshine en vetenskaplig blick.

"Du har smädat gudarna. Du ska dö."

"Jag tyckte bättre om dig som mattelärare", sa jag till henne.

"Det gjorde vi alla", försäkrade Pollux.

"Inte för att vi gillade henne då heller", tillade Castor.

"Men bättre än hemsk mattelärare än ett hemskt monster", avslutade Pollux.

"Hallå, det där är vår sak", protesterade Travis och pekade på sig själv och Connor som nickade instämmande.

"Fast vi är riktiga tvillingar så det är mer logiskt att vi gör så", påpekade Castor.

"Vem satte reglerna för allt det?", avbröt Percy och de fyra andra pojkarna såg fåraktigt på honom.

Beckendorf skakade roat på sitt huvud innan han läste vidare.

Hon morrade.

Annabeth och Grover smög försiktigt framåt bak om furierna och väntade på en blotta. Annabeth gick först med sin stora kniv, men jag tänkte inte låta henne utkämpa min strid.

"Medan din lojalitet är beundransvärd", Athena lät inte som om hon tyckte att det var något imponerande, "så kan sådan beteende få dig dödad."

"Mamma han försökte bara att hjälpa mig och Grover", sa Annabeth men Athena tystade henne med en blick.

"Som jag sa, att kasta dig huvudstupa in i striden kommer sannolikt att få dig dödad. Du kunde i stället ha försökt med att försöka dig på en avledningsmanöver som hade fått monsteran att följa efter dig ut ur bussen och du skulle mer med plats att kunna göra slut på dem i stället för att ödsla tid med att ha en fajt mitt framför alla dödliga.

Percy blängde på gudinnan. Hennes ord var logiska, men det var just bara det: logiska. Inget om att rädda eller försvara det andra. Inget om teamwork. Bara logik.

Jag fick upp kulspetspennan ur fickan och drog av huven. Tidvattenvåg slog ut i ett blänkande, tveeggat svärd.

Furierna tvekade.

"Det borde dem när de möter det svärdet", sa Hefaistos inte det minsta störd över stämningen som just hamnat i botten.

Poseidon nickade tyst instämmande trots att han bara ville dränka Athena i det ögonblicket.

Mrs Dodds hade fått smaka på Tidvattenvåg förut. Hon var uppenbarligen inte glad åt att se det igen.

"Ge upp nu", väste hon, "så slipper du evig plåga."

"Du hörde Percy", suckade Connor. "Det finns inget annat sätt. Priset är för mycket. Det är bara att ge upp."

Percy nickade sorgset. "Det är sant. Mellan att ha chansen att rädda hela världen och slipa evig plåga så kommer jag givetvis sätt mig själv först."

"Varför skämtar dem om det? Är det inte bra att titta till sin egen rygg?", muttrade Zeus.

"Sant, sant", instämde Ares. "Evig plåga eller rädda världen?" Guden fnös. "Världen får klara sig själv."

"Bra att veta var era lojaliteter ligger", sa Hera en aning trött.

"Bra försök", sa jag till henne.

"Percy, se upp!" ropade Annabeth.

"Det är för mycket action för min smak nu", muttrade Demeter. "Hur ska man hålla koll på vad som händer?"

"Åtminstone så upplever du det inte", mumlade Katie. "Och det är alltid bra att lyssna på Annabeth, så jag föreslår att du verkligen ser upp Percy."

Mrs Dodds log piskan runt mitt svärd samtidigt som de båda andra furierna kastade sig över mig.

Handen kändes som om den var inlindad i smält bly, men jag lyckades låta bli att tappa Tidvattenvåg.

"Oh, det kan inte ha varit lätt", sa Michael med en grimas.

"Nä, det var säkert som en dans i månskenet", fnös Percy. "Jag tycker att vi tar och gör den händelsen obligatorisk. Varje tisdag så kommer jag att brottas med en furie."

Jag drämde till furien till vänster med fästet. Hon dråsa de baklänges i sätet. Jag vände mig om och strimlade furien till höger.

Lägret jublade.

"Du kanske faktiskt kommer att fixa det här", sa Will häpet.

"Självklart", sa Ethan och himlade med ögonen. "Vad skulle annars de andra fyra böckerna handla om, om Jackson var död?"

"Du sa det själv", fnyste Will. "Hans liv som död möjligtvis."

Så fort klingan träffade hennes hals, skrek hon högt och exploderade i ett moln av damm. Annabeth tog brottargrepp

"Eller det kanske är Annabeth som kommer att brottas med en furie", sa Percy fundersamt och Annabeth slog honom på armen.

om mrs Dodds och släpade henne bakåt, och Grover ryckte ifrån henne piskan.

"Fat det måste ha gjort ännu mer ont", sa Michael för sig själv.

"Aj!" skrek han. "Aj! Het! Het!"

Furien jag drämt till med svärdsfästet kastade sig över mig igen, med klorna höjda, men jag svingade Tidvattenvåg och hon sprack upp som en vattenmelon.

"Du jämför att döda ett monster med en spräckt vattenmelon", sa Miranda troget.

"Nej", rättade Percy, "jag jämförde det med att det såg ut som om hon sprack som en vattenmelon när hon dog. Och ska du inte vara glad att hon nu dog på ett vattenmelon liknande sätt i stället för att fortfarande finnas kvar där ute?"

"Om jag ska vara logisk här så finns hon fortfarande kvar, och de kommer alla tre att vara väldigt arga" sa Annabeth.

"Så när det gäller monster dödande", sa Percy sakta och Annabeth nickade för att få honom att fortsätta, "så är det så att desto mer monster man dödar, desto mer monster blir arga på en och vill utkräva hämnd och då blir risken större att man blir dödad. Men om man då inte dödar så många monster så är man lika gärna en död man själv, visst? Stämmer det?"

"När man ser det på det sättet vi man nästan inte döda så många monster", fnös Castor i den mållösa tystnaden som hade bildats.

Mrs Dodds försökte få bort Annabeth från ryggen.

"Just det", nickade Connor, "Matte läraren är fortfarande med i spelet."

"Du kommer att klara det här", sa Athena i en blandning av uppmuntran och självsäkerhet.

Annabeth nickade bara blekt.

Hon sparkade, klöste, väste och bet, men Annabeth höll sig fast

"Okej", erkände Jocelyn, "det är imponerande."

"Får mig att undra om Perseus eller satyren kunde klara av det", mumlade Artemis och betraktade Annabeth fundersamt.

Percy och Grover såg på varandra. "Garanterat inte", sa de i kör.

"Åh, jag är säker på att ni hade klarat det", sa Annabeth med en rodnad över all uppståndelse men hon log mot Poseidons son och satyren ändå.

medan Grover band mrs Dodds ben med hennes egen piska. Till slut föste de henne gemensamt bakåt i mittgången. Mrs Dodds försökte ta sig upp, men det fanns inte utrymme nog för att hon skulle kunna flaxa med fladdermusvingarna så hon föll hela tiden tillbaka ner.

"Ni kommer att fixa det", svor Hermes uppmuntrande.

Hades visste inte om han skulle bli imponerad över att tre barn kunde övervinna mot hans Furier eller om han skulle förbanna dem alla. Till slut bosatte han sig med om att bara iaktta hur händelsen i boken utspelade sig. De saker som han uppoffrade, tänkte guden med en suck.

"Zeus kommer att förinta dig!" lovade hon. "Hades får din själ!"

"Hades kommer att få min själ vilket fall som helst", sa Percy avfärdande. "Men jag kunde gå utan att Zeus förintar mig."

"Det är vi två om", instämde Poseidon.

"De kan vescere bracis meis båda två!" skrek jag.

"Vi kan vad?", sa Zeus misstroget. "Inte en chans halvblod!"

Hades stod fast vi sitt tidigare resonemang. De saker han uppoffrade för att inte bara förinta Perseus med en gång. "Jag är överens. Inte. Den. Lilla. Minsta. Chans."

Poseidon där emot delade inte hans bröders ilska utan guden trillade nästan av sin stol när han skrattade.

"Vad var det jag sa?", frågade Percy förvirrat.

"Något helt brilliant", sa Poseidon mellan hans skrattattacker. Han kunde inte minnas den tid när han hade skrattat så mycket senast. Men med tanken på Hades och Zeus uttryck just nu. Guden började att skratta igen.

Percy skakade på sitt huvud, inte det minsta klokare.

Jag var inte säker på var latinet kom ifrån. Jag tror att det betydde äta mina byxor.

"Åh", sa Percy förverkligat.

De i lägret som inte redan hade listat ut vad orden betydde försökte förgäves att kväva deras skratt med tanken på vilka gudar som orden gick ut på. Men det var redan ett förlorat slag och det tog flera minuter att sluta skratta särskilt som de såg de tre storas miner.

"Jag kommer att få min hämnd för detta", svor Hades.

"Jag är med dig", instämde Zeus och orden smakade konstigt på sin tunga.

Åskmuller fick bussen att skaka. Håret reste sig i nacken på mig.

"Men med en andra tanke på situationen så kanske det inte var det bästa att säga just då", sa Poseidon diplomatiskt.

"Det säger du inte", sa Zeus spydigt.

"Ut!" skrek Annabeth till mig. "Genast!"

Hon behövde inte tjata.

"Vänta", sa Samantha, "betyder det att…"

"Japp", instämde Lee och gjorde ett tecken för när något exploderade med sina händer.

"Kära nån", mumlade Samantha olyckligt.

Vi rusad ut och fick se de andra passagerarna plan löst vandra omkring,

"Det skulle spara energi att inte vandra", nämnde Chris. "Bara säger."

gräla med chauffören

"Stakarna, det var inte hans fel att det där hände", sa Will sympatiskt.

"Jag tror inte att de skulle ha brytt sig", sa Persefone tungt, "människor vill alltid ha någon att skylla på."

"Det är sant", höll Hefaistos tystlåtet med om.

"Men om-", började Afrodite.

"Nej. Bara nej", avbröt Artemis hårt.

eller rusa runt i cirklar och skrika: "Vi dör! Vi dör!"

"Jag tror att vi har hittat det bästa sättet att handskas med sådana situationer nu", sa Travis torrt.

Connor klappade långsamt händerna bakom sin bror helt överens med honom.

En turist i hawaiiskjorta höjde kameran och tog ett kort på mig innan jag hunnit sätta huven på svärdet.

"Självklart", stönade Percy. "Det var uppenbart att just det skulle hända."

"Med tanken på allt vi har läst hittills", sa Annabeth, "så är jag överens om det."

"Ni har verkligen oddsen emot er", sa Silena en aning ursäktande.

"Våra väskor!" ropade Grover. "Vi lämnade väskor na... "

"Nej inte alla burkar!", bräkte Grover upprört.

"Jag är ledsen", sa Percy tungt och lade en hand på satyren axel. "Men vi kom försent. Det är ute med dem. Och med all riktig mat plus alla kläder och pengar och badrumssaker kan jag tilläga."

BOOOOOM!

"Ni levar i alla fall", nämnde Katie och försökte att hitta något positivt i deras situation.

"Det är alltid något antar jag", sa Percy.

Annabeths ögon vidgades sig plötsligt. "Min bok! Åh nej! Jag kommer aldrig att kunna lämna tillbaka den nu."

"Är det mina eller deras prioriteter som måste sorteras nu igen?", sa Percy torrt.

"Alla era tydligen", fnyste Malcolm.

Bussens fönster exploderade och passagerarna rusa de åt alla håll. En blixt slog upp en stor krater i taket, men ett ilsket tjut inifrån bussen sa mig att mrs Dodds inte var död ännu.

"Är inte hon död?", frågade Jake överraskat.

"Nej de dödade henne aldrig", sa Poseidon tungt. "Det verkar ha undgått oss alla när vi i stället fokuserade på att mina bröder skulle äta min sons byxor."

"Du var bara tvungen att ta upp det där igen, eller hur?", suckade Hades.

Poseidon såg bara oskyldigt på honom.

"Spring!" sa Annabeth. "Hon kallar på förstärkning! Vi måste härifrån!"

"Det behövdes inte heller bokstaveras", sa Miranda. "Fast ni borde verkligen ta er där ifrån nu."

"On my way, madam", sa Percy med en honnör.

Vi rusade in i skogen. Regnet öste ner, bussen stod i lågor bakom oss och framför oss fanns bara mörker.

"Ni har redan sumpat ett uppdrag som knappt ens har börjat", fnyste Clarisse. "Det måste vara ett nytt rekord."

"Vad kan jag säga", sa Percy med en axel ryckning. "Det är en naturbegåvning."

"Eller det kanske bara var jag som bestämde mig för att lyckan hade varit för generös gentemot dig, hrm?", sa en röst från paviljongens huvudingång och alla vände på sina huvuden för att se vem det var.

"Vem bjöd in dig?", sa Zeus misstroget och de andra gudarna såg ogillande på den nyanlända som nonchalant satte sig ner i en stol och hängde av sig sin röda skinnjacka med ett belåtet leende.

"Det här kommer att bli en katastrof", suckade Athena för sig själv och började att rita upp mardrömsscenarier i sitt huvud. Lika bra att vara förbered. Och det skulle antagligen behövas med tanken på vem som beslöt sig för att besöka lägret.

---

AN: Så, kan någon gissa vem den mystiska personen är?

Och angående Apollons "haiku"

("Till sommarsolståndet

uppdraget är avklarat

visst är det häftigt")

så är jag nästan hundra procent säker på att det inte är en haiku i första hand. Jag har försökt att söka upp det och förstå konceptet, men jag får verkligen inte till det. Men så tänkte jag: Apollon är ju lika urusel som jag är på att diktat en haiku, så det är väl bara att köra på? Så ja, där har vi resultatet.

Och tack för att alla har väntat på detta kapitel så tålmodigt, förlåt för dröjsmålet. Förhoppningsvis nu när skolan börjar kommer jag att få ett fastare schema och kunna få detta skrivet mer produktivt.

PS. Och för er som inte har märkt det har jag publicerat en annan fanfiction: Omväxlande situationer, en PJ fanfic. Så om ni har lust, kolla gärna upp den : )

---

Reviews svar:

Frida: Hej igen, Frida. Okej, det här kapitlet kom tidigt på måndag morgon i stället för i helgen (och förlåt för otydligheten i den andra fanfiction:en). Så ledsen för alla fördröjningar, jag ska försöka att sortera mitt schema så att det inte blir så sent nästa gång.

Men i alla fall om vi ska gå vidare, tack så mycket, du har ingen aning om hur glad jag blev av dem orden 3
Och jag har också längtat tills att själva uppdraget ska börja och han möter gudarna o.s.v. Det kommer att bli en utmaning att skriva om Ares förräderi men det kommer samtidig att bli intressant att se vad min hjärna kommer upp med xD Haha, jag har faktiskt också koll på vissa som läser Lealover1:s berättelser. Hm, jag har faktiskt funderat på att skicka Percy och gänget en förbannelse i julklapp (fast att det är sommar där… jag antar att jag kan vara ondskefull jag med^^) fast jag funderade på om jag skulle kunna ha en variant på förbannelsen. Kanske att de får det humöret som de i boken har… inte bestämt mig ännu, men nu vet jag att det är någon som skulle intressera sig för att läsa något liknande i alla fall.

Och min plan var att avsluta alla böcker oavsett hur lång tid det tar mellan varje kapitel (vilket förhoppningsvis inte kommer att vara så mycket).

Men ha det bra Frida

-Aveline

Lealover1: Hej, Lea!
Ingen fara om review inte blir lång, bekymrar mig inte det minsta. Trevligt att du lyckades hitta ett grattis wifi där borta i USA.
Tackar. Gäller bar att få ner orden på papper nu med ditt godkännande.
Du skulle bara se mitt leende när jag läste nästa bit på din review. Åhhh, tack så mycket! Jag var och är så glad över dina ord.
Kul att du gillade Hades kommentarer. Hehe, var tvungen och se tillbaka vad som var sarkastisk med hans kommentarer innan ett ljus tändes. Jag kände att det var på tiden att någon stod upp för honom förutom Persefone och Percy var det självklara valet. Jag kunde tydligt se hur hans stod upp för Hades hur litet det än var.
Igen, tack, tack. Blir lite stum över allt beröm. Det betyder så mycket.

Så tack för din review och ha en otroligt bra dag, Lea. Vi hörs när vi hörs.

-Aveline

Evalyn: Tjena mors Evalyn (Håller helt med dig) och wup, det här kapitlet kom definitivt senare än vad jag väntat. Sorry… men om jag ska gå vidare…
Tack så hemskt mycket! Japp, det stämmer! Igen, jag håller med dig. Det har varit kul att skriva om det förflutna, men jag vill samtidigt komma vidare in i handlingen. Förhoppningsvis så kommer våra Stolls att kunna överraska dig mer gånger XD Det är mer än du som gillar gudarna har jag märkt. Jag insåg att jag hade tagit med gudarna för lite så nu försöker jag att få med dem mer. Och de är ju en enda stor bråkig familj. Det är en av det saker som jag gillar med de olympiska gudarna. De har mänskligare känslor så som kärlek, hat, svartsjuk o.s.v. de gör de väldigt intressanta att läsa och skriva om. Kul att du gillar Zeus-Poseidon-Hades-dramat. De är lite som förvuxna barn som bråkar och håller på. De vill vara bättre än varandra och kommer jämt i slagsmål gällande både det ena och det andra, eller det är hur jag har uppfattat det som.
Och nej då, den sista delen var inte alls snurrig, förstår precis. Jag kan självklart också tänka så, men jag vill dock alltid ha klart för mig hur det slutar så i det flesta serier så blir den sista boken min favorit för att jag alltid uppfattar att spänningen är på topp där och jag kan inte vänta med att läsa ut den. Sedan inser man ju att serien i själva verket är slut och då blir man plötsligt inte lika glad längre xD
Mina tankar om det här är kanske inte häller kristallklara, men som du sa, Percys verkar inte vara det heller direkt, så det gör inget då'rå ; )

Ha en underbar, fantastisk dag
-Aveline