Lily kände att alla stirrade på henne när hon satte sig bekvämt.
"Lily kom igen vi vill veta vem som sitter på sängen" sa Sirius och såg otålig ut. Lily såg på Merlene och Alice som båda himlade med ögonen.
Kapitel 2. Dobbys varning.
"Och vem är Dobby" utbrast Frank och såg på Lily som suckade.
"Kanske om ni lugnar ner er och låter mig läsa så kommer vi få svar" sa Lily och såg på killarna som såg på henne.
"Lily vi blir uttråkade om vi skall sitta tysta genom kapitlet" sa James och drog fingrarna genom hennes hår.
"Okej men inga dumma frågor" sa Merlene och såg på de andra som nickade.
Harry lyckades avhålla sig från att skrika till, men det var nära ögat.
"Tur det för jag hade inte velat veta vad Dursley skulle göra med honom om han hade gett ifrån sig de skriket" sa Molly och kände sig orolig.
"Jag har en känsla av att något kommer gå åt helvete" sa Remus och såg på boken, han höll brevet från Harry hårt i handen.
"Remus var lite positiv" sa James och skrattade när han såg Remus bistra blick.
Den lilla varelsen på sägen hade stora, fladdermusliknande öron och utstående gröna ögon, stora som tennisbollar. Harry förstod ögonblickligen att det var samma varelse som hade betraktat honom från trädgårdshäcken på morgon.
"Det låter som en husalf" sa Frank och såg på Merlene och de renblodiga trollkarlana nickade.
"Varför skulle en husalf vara i Harrys hem" sa Molly och såg på James som stirrade på henne.
"Det där är inte Harrys hem" sa James surt och såg på de andra som förstod att James inte ville att de skulle se Dursleys hus som Harrys hem.
"Verkligen inte" sa Lily och såg på James som höll på med henne med hennes hår igen.
Medan de stirrade på varandra hörde Harry Dudleys röst från hallen.
"Låt mig ta era ytterkläder, Mr. Och Mrs. Mason"
"Skojar ni" sa Sirius och satte sig upp medan han såg på boken.
"De har ingen fantasi" sa James och såg på Frank och Arthur som båda nickade, Sirius viste inte om han skulle klara av att lyssna på detta.
"Lily" sa Andromeda och såg på henne, Lily såg upp på henne när de såg på pekade på dörren.
"Jag tror det är professor McGonagall" sa Merlene och såg på killarna som verkade kolla något
"jo det är McGonagall" sa James och såg på Andromeda som öppnade dörren.
"förlåt att störa men jag skulle uppskatta om jag kunde få tala med Andromeda och Ted" sa hon och de såg på de andra som nickade.
"Är det okej att vi fortsätter" sa Lily och såg på Andromeda som nickade.
"Vi kommer senare" sa Ted och reste sig. Lily och de andra stirrade på dörren medan den stängdes. Innan hon började läsa igen
Varelsen gled ner från sängen och bugade så djupt att spetsen på den långa, smala näsan vidrörde mattan. Harry lade märket till att den var klädd i något som såg ut som ett gammalt örngott, med uppslitsade öppningar för armar och ben.
"Hatar att folk skulle klä husalfer på de sättet" sa James han var van vid att husalfer bar uniformer.
"Vad" sa Lily och såg på honom när han verkade gräva fram ett foto ur väskan.
"Detta är min familj och våra husalfer, vi låter dem alltid vara med på familj kort" sa James och lät Lily se hans familj.
"nog för att jag viste att era husalfer hade uniformer men jag trodde inte mina ögon första gången jag såg kortet" sa Sirius och såg på Lily som nickade.
"Det är en del av min familj" sa James och tog tillbaka kortet på sina föräldrar.
"Öh… hej där," sade Harry nervöst.
"Harry Potter!" sade varelsen med hög och gäll röst. Harry var säker på att den kunde höras ända ner till bottenvåningen. "Dobby har så länge önskat träffa er, sir. En sån stor ära…"
"Det där måste man säga är annorlunda" sa Molly och såg på de andra som nickade.
"Husalfer brukar inte vilja träffa personer på det där sättet" sa James och såg på Sirius som nickade.
"De brukar aldrig vilja lämna sin familj, men jag tror att alfen inte gillar sitt hem" sa Remus och såg på de andra som nickade.
"T-tack" sade Harry. Han smög tyst utmed väggen och sjönk ner på skrivbordsstolen intill Hedwig, som sov i sin stora bur. Han ville fråga: "Vad är du för nåt?" men tänkte att det skulle låta alltför oartigt, så i stället sade han: "Vem är du?"
"Bara Harry" sa Sirius och skrattade och såg på de andra som log.
"Bara Harry skulle oroa sig över att förolämpa en husalf" sa Sirius och skakade på huvudet.
"Det visar att han ger respekt till alla varelser" sa Lily och såg på Sirius som vek ner blicken med en gång.
"Harry har ovanligt mycket respekt" sa Remus och log emot lappen som han hade fått.
"Dobby, sir. Bara Dobby. Husalfen Dobby" sade Varelsen.
"Jaså, är du det?" sade Harry. "Öh… jag vill inte vara oartig eller så, men det här är inte nåt lämpligt tillfälle för mig att ha en husalf i rummet."
"Jag kan inte tro hur artig han är emot alfen" sa James med ett leende när han la märket till boken hur den vibrerade och de såg på kortet av Harry och Dobby, som satt och samtalade på kortet.
"Jag är övertygad om att Harry kommer göra allt för att hjälpa alfen" sa James och såg på de andra som nickade.
"Det är bara det att det kommer inte bli lätta" sa Frank och såg på boken.
"Jag undrar på vem som äger Dobby" sa Molly och såg på Frank och Alice som verkade tänka.
"Jag vet inte" sa Alice och såg på Frank som ryckte på axlarna.
Moster Petunias höga, falska skratt hördes från vardagsrummet. Alfen hängde dystert med huvudet.
"Inte för att jag inte är glad att träffa dig" sade Harry hastigt. "men, öh, finns det nåt särskilt skäl till att du är här?"
"Jag hatar det där skrattet" sa Lily och ryste till James såg på Sirius som stirrade på boken.
"Vad är det" sa Lily och såg på honom.
"Jag är väldigt nyfiken på varför Dobby är där" sa Sirius och såg på de andra som nickade.
"Vi kommer dit" sa Lily och himlade med ögonen hon viste inte varför Sirius var med, men hon tänkte inte säga något.
"O jag, sir" sade Dobby ivrigt. "Dobby hade kommit för att säga er… det är svårt, sir… Dobby vet inte hur han ska börja…"
"Slå dig ner" sade Harry artigt och pekade på sängen.
"Jag kan inte tro att han sa det" sa James och hände med huvudet Lily stirrade på honom hon hade alltid varit artig emot husalferna.
"Vad är det som är fel" sa Lily och såg på de tre andra killarna som skakade på huvudet de med.
"Man gör aldrig så där med en främmade husalf, många trollkarls familjer behandlar inte sina husalfer vänligt, Potters är en av det få som jag har sett som säger att de är en del av familjen" sa Sirius och såg på de andra som nickade.
"Mamma och pappa behandlar våra med respekt men ändå så vet de att de är tjänare" sa Frank och såg på de andra som nickade.
"Våran husalfs högsta önskan är att få huvudet avhugget och placerat bredvid sina föregånget" sa Sirius och såg på de honom och ryst, Lily gillade det inte alls.
Till hans förfäran brast alfen i gråt – en mycket högljudd gråt.
"Slå dig ner!" kved han. "Aldrig … aldrig nånsin…"
"Som jag sa" sa James och skakade på huvudet han misstänkte att Dobby tillhörde en gammal familj inom trollkarlssläktet och en familj som hade en grym syn på husalfer.
Harry tyckte han hörde hur rösterna där nere började sväva på målet.
"Förlåt" viskade han "Jag menade inte att förolämpa dig eller så."
"förolämpa Dobby!" kom det halvkvävt från alfen. "Dobby har aldrig nånsin blivit ombedd av nån trollkarl att sitta ner… som en like…"
"Harry kommer ha en husalf som avgudar honom nu" sa Frank och kysste Alice och såg på Lily som skakade på huvudet.
"Jag hoppas bara inte husalfen har gjort något dumt" sa Alice och såg på de andra som nickade
"Vad händer om en husalf väljer att tjäna någon annan än den familj som den är född hos" sa Lily och såg på Merlene och de andra som stirrade på henne.
"EN husalf kan inte välja att tjäna någon" sa James och såg på Lily som stirrade på dem.
"Men" sa Lily när de andra skakade på huvudet.
"Nej om en husalf friges först då kan han söka anställning hos en annan familj, men ofta så vill ingen anställa en husalf som har blivit avskedad, Pappa var ett av undantagen, Drew våran äldsta husalf var en som blev avskedad, pappa anställde honom, Drew råkade blanda ihop två te sorter" sa James och såg på Sirius som nickade.
"Drew och Flit är de som har tjänat min familj längst" sa James och såg på Lily som nickade.
Harry, som försökte hyssja på honom och se tröstande ut på samma gång, ledde tillbaka Dobby upp på sängen, där han satt och hickade och såg ut som en stor och väldigt ful docka.
"Harry har rätt de ser ut som en stor docka när de sitter så där" sa Sirius och såg på de andra som log åt Harrys liknelse med saker.
"Jag undrar hur han skull beskriva Molly när hon är arg" sa Arthur och såg på Molly som rodnade, hon viste att hon hade ett häftigt temperament
"Vi får hoppas att det inte kommer upp" sa Molly och såg på de andra som skrattade.
Till sist lyckades han ta sig samman och satt och tittade på Harry med ett uttryck av tårfylld beundran i sina enorma ögon.
"Du kan inte ha stött på särskilt många hyggliga trollkarlar" sade Harry i ett försökt att muntra upp honom.
"Harry" stönade Remus och såg på boken. James och Sirius båda två slog huvudet i händerna och såg sedan på de andra som verkade se sorgsna ut.
"Varför" sa Frank och såg på de andra.
"Jag tror det beror på att Dursley behandlar honom så illa" sa Merlene och såg på de andra som nickade.
"Jag hatar att han bor där" sa Lily och såg på de andra som nickade.
"Vi kommer se till han aldrig kommer hamna där" sa James och böjde sig ner och kysste hennes huvud.
"Lova mig det" sa Lily och såg på James som nickade.
Dobby skakade på huvudet. Sedan, utan förvarning, störtade han upp och började ursinnigt dunka huvudet mot fönstret medan han skrek:
"Stygga Dobby! Stygga Dobby!"
"Snälla låt inte Dursley höra honom" sa Alice lågt och såg på de andra som stelnade till.
"Dem hade jag helt glömt bort" sa Lily och höll handen för munnen och stirrade på de andra som stelnade till.
"Låt dem inte höra Dobby" muttrade Remus för sig själv om och om igen.
Sirius höll sina fingrade korsade han kände sig orolig.
"Låt bli det där… Vad håller du på med?" väste Harry och hoppade upp och drog tillbaka Dobby på sängen.
"Jag känner att det är fel att Harry inte har fått lära sig trollkarlstraditioner" sa James och såg på Lily som rynkade näsan.
"Jag menar att han inte känner till de traditioner som är verkliga traditioner och inta renblodsmani" sa James och såg på Lily som såg på honom.
"Det finns bra traditioner, och det är de som jag önskade att Harry hade fått lära sig" sa James och såg på Frank och Alice som båda nickade.
"så länge man inte går till det extrema som Malfoys, Crabbe eller någon av de andra som hatar mugglar födda så är traditionerna bra" sa Sirius och såg på de andra som nickade.
"Som din familj" sa James och knuffade till Sirius som stirrade på honom.
"Jag tillhör familjen Potter nu inte Black" sa Sirius och satte nästan i vädret.
"Jag skojade med dig" sa James och knuffade lätt på Sirius som log emot honom.
Hedwig hade vaknat med ett genomträngande skrik och slog häftigt med vingarna mot burrens galler.
"Snälla Hedwig" sa Merlene och bet på sin tumnagel. Lily kunde inte bita på sina naglar.
"Jag är orolig" sa Molly och såg på de andra som nickade.
"Tror ni att Dursley kommer höra detta" sa Arthur och såg på de andra som rykte på axlarna.
"Dobby måste bestraffa sig själv" sade alfen som hade blivit lätt vindögd. "Dobby pratade nästan illa om sin familj…"
"Din familj?"
"Ja, Harry en Husalf tillhör en familj" sa Sirius med allvarlig röst och såg mycket allvarlig ut innan han brast i skratt.
"Han vet nog inte om att det finns husalfer på Hogwarts" sa Lily och såg på de andra som stirrade på henne.
"Vad det tog mig fyra år innan jag insåg det" sa Lily och såg på James som stirrade på henne.
"hur fick du reda på det" sa James och stirrade på henne.
"Jag somnade när jag pluggade och vaknade upp när de höll på att städa rummet" sa Lily och såg på de andra som skrattade.
"Trollkarlsfamiljen som Dobby är i tjänst hos… Dobby är en husalf, så Dobby är skyldig att betjäna samma hus och samma familj i all evighet"
"Han låter olycklig för det" sa Merlene och såg på de andra som nickade.
"Vi har redan konstaterat att Dobbys familj inte är någon snälla trollkarlsfamilj" sa Sirius och såg på de andra som nickade.
"Vet de om att du är här?" frågade Harry nyfiket.
Dobby ryste.
"O nej, sir, nej då… Dobby måste bestraffa sig själv ytterst hårt för att han hälsat på Harry Potter. Dobby måste klämma sina öron i ugnsluckan för det här. Om de nånsin fick reda på…"
"Jag önskar att vi kunde befria Dobby" sa Alice och såg på Frank som nickade.
"Men hur skulle vi kunna göra det han tjänar ingen av oss" sa Lily och stirrade på dem.
"Det är ett uppdrag för våra ärade marodörer" sa Merlene och såg på killarna som redan satte sig tätt in till varandra och började viska.
"Lily läs så kommer vi vidare" sa Molly och såg på killarna som satt och skrev.
"Men märker de inte om du klämmer dina öron i ugnsluckan?"
"Det tvivlade Dobby på, sir. Dobby måste alltid bestraffa sig själv för nånting. De låter Dobby hållas med det. Ibland säger de åt mig att jag ge mig extra bestraffningar…"
"Det är djurplågeri" utbrast Lily och alla stirrade på henne igen, Lily insåg igen att hon var ensam mugglarfödd i rummet.
"Vad menar du, det är en husalf, en husalf brukar man bestraffa när den gör fel" sa Sirius och såg på henne Lily blundade och räknade till 20 innan hon öppnade sina ögon igen.
"De är varelser med känslor, skulle du bestraffa ett barn" frågade Lily och alla skakade på huvudet.
"Nej men ni anser det är okej att straffa en varelse som tjänar er som inte ens får betalt för de dem gör" sa Lily och reste sig upp hon var på väg där ifrån. Hon klarade inte vad detta just nu.
"Lily du kommer inte komma ut" sa James och reste sig och gick efter henne när hon stod och ryckte i dörren, James drog henne längre in i rummet.
"Vad är det" sa James och såg på henne när hon sjönk ner på golvet.
"Jag orkar inte mer" sa Lily och kände hur tårarna började rinna.
"är det böckerna" sa James och såg på Lily som nickade.
"Lily om vi inte läser kommer det som händer Harry i böckerna ske" sa James och såg på henne.
"Det är bara så mycket" sa Lily medan han drog in henne i en hård kram.
"Kom nu så får vi läst ditt kapitel så att du kan slappna av sen" sa James och såg på henne, när de gick tillbaka och satte sig.
"Allt väl Lily" sa Merlene och såg på Lily som satte sig ner.
"Vi tar det senare" sa Lily och såg på Merlene och Alice som nickade Molly gick och satte sig hos Lily och la armen om henne.
"Oroa dig inte, Harry skrev att ni skulle tänka på att han har överlevt detta och han Lever och mår bra" sa Molly och höll om Lily som nickade när hon tog upp boken igen.
"Men varför ger du dig inte i väg? Rymmer därifrån?"
"Bara Harry skulle tro att en husalf skulle kunna rymma" sa Molly och log emot Lily som nickade.
"Jag undrar vad som skulle hända om en husalf skulle rymma" sa Lily och såg på de andra som såg på varandra.
"Ingen vet" sa James och såg på Sirius som skakade på huvudet.
"Jag tror inte jag har ens har hört talas om det" sa Arthur och såg på Frank som skakade på huvudet.
"Jag hörde en historia en gång" sa Merlene och ansträngde sig för att minnas.
"Om en husalf rymmer från sin herres hus så kommer den att aldrig mer kunna utföra magin som den är född med, magin är bunden till en tjänare och herres band, bryts denna på annat sätt än frigivelse kommer alfen aldrig mer kunna gå eller tala" sa Merlene och såg upp på de andra som stirrade på henne.
"Det är bara vad jag minns" sa Merlene och de andra nickade på henne.
"Vi får hoppas att Dobby blir fri på annat sätt" sa Lily och såg på dem.
"En husalf måste friges, sir. Och familjen kommer aldrig att släppa Dobby fri… Dobby kommer att tjäna familjen tills han dör…"
"Hur länge lever en husalf" sa Lily och såg på de andra som stirrade på henne.
"Jag tror att de kan leva i tre till fyra generationer av trollkarlar" sa Sirius och såg på de andra som nickade.
"Pappa sa att ju bättre du behandlar dina husalfer desto längre lever de" sa James och såg på de andra som nickade.
"Det finns inget som är dokumenterat" sa Frank och såg på Lily som nickade.
Harry stirrade på honom.
"Och jag som tyckte jag var illa behandlad som måste stanna här i fyra veckor till" sade Han.
"Det är fruktansvärt att han tycker sitt liv vara likställt med en husalf" sa Molly och såg på bilderna av pojken som de hade framför sig.
"Jag hoppas att det kommer blir bättre längre fram" sa Lily och såg på orolig på böckerna som låg där. När ännu ett brev dök upp.
Mamma.
Snälla mamma sluta oroa dig, läs böckerna och försök att göra det bättre. Jag lever, jag mår bra. Jag har en hustru och barn. Så läs och var inte så orolig.
Din son Harry.
Lily stirrade på orden Harry måste ha hört hennes oro i rösten när hon talade eller något liknade hon såg på de andra som nickad.
"Vi skall ändra framtiden" sa Molly och såg på Lily som nickade och höjde boken igen.
"Det här får Familjen Dursley att låta nästan mänsklig. Kan inte jag hjälpa dig? Kan inte jag?"
"Dursleys skall inte få lov att klassas som mänskliga" sa Remus bittert och såg på de andra som nickande, ingen av dem ville kalla Dursleys för mänskliga eftersom de vanvårdade Harry och hade ljugit för honom om hur Lily och James hade dött.
"Harry har verkligen ett nobelt hjärta" sa James och såg på Lily som nickade.
"Han måste verkligen ha det för vilja hjälpa Dobby" sa Frank och såg på de andra som nickade.
"Inte många skulle vilja hjälpa en främmande husalf som Harry verkar vilja" sa Arthur och log emot Molly som höll hårt i Lily ena hand
Redan i nästa ögonblick önskade Harry att han inte hade sagt något. Dobby började på nytt ge ifrån sig högljudda kvidande av tacksamhet.
"Snälla du, snälla du, var tyst" viskade Harry utom sig. "Om Dursleys hör nånting, om de får veta att du är här…"
"Jag är mycket förvånad över att Dursley ännu inte har hört något" sa Sirius och såg på boken med rynkade ögonbryn.
"Vernon kommer att höra något" Muttrade Frank och såg på boken.
"Harry Potter frågar om han kan hjälpa Dobby… Dobby har hört talas om er storhet, Sir, men om er godhet visste han ingenting…"
"Jag tror att Dobby hellre vill ha Harry till herre än någon annan" sa Molly och så på Lily som nickade.
"Jag är glad över att han visar sin godhet emot en varelse som ingen tycks bry sig så mycket om" sa Lily och la huvudet emot Mollys axeln och blundade hon kunde se Harry och Dobby tillsammans framför sig det gav henne ett leende på sina läppar.
Harry, som kände att han blev alldeles röd i ansiktet, och sade:
"Vad du än har hört om min storhet, är det bara en massa struntprat. Jag är inte ens den bästa eleven i min årskurs på Hogwarts, det är Hermione, hon…"
Men han avbröt sig hastigt, för det gjorde ont att tänka på Hermione.
"Det är klart det gör ont att tänka på sina vänner när man inte har hört något från dem" sa Sirius och mindes de året som Hans egna mamma hade tagit alla hans brev, det var hans första sommarlov efter att han hade blivit vald in i Gryffindor i stället för Slytherin som nästan hela familjen, Andromeda var en av de andra som inte hade hamnat i Slytherin, men hon höll lågprofil tills hon hade träffat Ted.
"Du vet att jag skickade breven" sa James och såg på Sirius som nickade.
"Det gjorde ändå ont" sa Sirius och såg på sin vän som nickade.
"Harry Potter är ödmjuk och anspråkslös" sade Dobby vördnadsfullt, och hans klotrunda ögon glödde. "Harry Potter säger ingenting om sin triumf över Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn"
"Voldemort?" sade Harry.
"varför" stönade Molly och såg på boken.
"Molly gumman, det är bara att lära sig för att Harry kommer säga namnet" sa Arthur och såg på Molly som nickade men hon ryste så fort hon hörde Voldemorts namn.
"Jo men jag gillar det inte" sa Molly och såg på Lily som nickade.
"Tror ingen här inne gör det" sa Lily och de nickade alla utom James och Sirius.
"Vi hatar honom" sa James och log henne.
Dobby satte händerna för sina fladdermusöron och stönade:
"Å, säg inte namnet, sir! Säg inte namnet!"
"Förlåt" sade Harry snabbt. "Jag vet att massor av folk inte gillar det, min vän Ron…"
"Typ hela trollkarlsvärlden" sa Sirius och skrattade, de andra log emot honom.
"Men varför tror ni att han säger Voldemort i stället för ni-vet-vem" sa Merlene och såg på de andra som såg på henne.
"Jag tror för att han inte känner någon rädsla för namnet eller händelserna" sa James och såg på de andra.
"Delvis, men jag tror att de är ett sätt att inte ge Voldemort makten över honom" sa James och såg på Arthur och Frank som båda två nickade.
"Det är ganska klokt" sa Remus och såg på Lily som nickade. Lily kände att hon nu orkade med att läsa bara det inte hände något farligt än.
Han avbröt sig igen. Att tänka på Ron gjorde också ont.
Dobby lutade sig fram mot Harry, och hans ögon var stora som strålkastare.
"Vad är det nu" sa Remus och såg på Lily som hade tystnat och lyssnade.
"Jag tror det är Andromeda och Ted" sa Lily och såg på Arthur som öppnade dörren.
"Förlåt om vi var tvungna att gå" sa Andromeda och såg på de andra som lämnade över en sammanfattning till dem av vad som hade hänt.
"Jag hoppas att Dobby inte är där för att ställa till problem för Harry" sa Andromeda som kände igen namnet men kunde inte placera det.
"Dobby har hört berättas" sade han hest, "att Harry Potter klarade sig undan ännu en gång"
"Och den gången var det lite för nära ögat" muttrade Lily och såg på de andra som nickade.
"Jag vill verkligen inte att det blir fler gånger" muttrade James som satt på andra sidan om Lily.
Harry nickade och Dobbys ögon glänste plötsligt av tårar.
"Å sir," flämtade han medan han torkade sig i ansiktet med ett hörn av det solkiga örngottet han hade på sig.
"Jag tror att Alfen tycker om Harry" sa Merlene och såg på de andra som stirrade på henne.
"Vad jag har aldrig hört att en alf beter sig på detta sätt" sa Merlene och såg på de andra som stirrade på henne.
"Jag tror aldrig jag har hört talas om något sådan här heller" sa Frank och såg på Merlene som nickade långsamt.
"Harry Potter är hjältemodig och djärv! Han har redan trotsat så många faror! Men Dobby har kommit för att skydda Harry Potter, för att varan honom, även om Dobby blir tvungen att klämma öronen i ugnsluckan efteråt. Harry Potter får absolut inte fara tillbaka till Hogwarts"
"VA?" utbrast ALLA elva och stirrade på boken Lily kände hur modet sjönk när elva flaskor dök upp, Lily tog en av dem och tog en mycket liten mun ur den.
"Lily vad är det" sa James och såg på henne.
"Det är bara en lugnande" sa Lily och såg på Molly som tog en liten klunk hon med.
"Jag är glad över att hon tänker på oss" sa Molly och såg på de andra som stirrade på Molly.
"Du menar Jocelyn" sa James och såg på Molly som nickade.
"Hon måste veta att det kommer bli jobbiga bitar" sa Lily och såg på de andra som nickade.
"Skall vi se om vi får reda på varför Harry inte skall åka tillbaka" sa Lily och såg på de andra medan hon drog ett djupt andetag.
Det uppstod en tystnad som endast bröts av klirret från knivar och gafflar en trappa ner och det avlägsna mullret från Morbror Vernons röst.
"V-va?" stammade Harry. "Men jag måste fara tillbaka, terminen börjar den första september. Tanken på det är det enda som håller mig uppe. Du vet inte hur det är här. Jag hör inte hemma här. Jag hör hemma i samma sorts värld som du – på Hogwarts"
"Helt rätt Harry, du kommer aldrig att hamna hos Dursleys" sa James och såg på Sirius som nickade, de hade redan bestämt sig för att skicka ett illvrål till Vernon och Petunia Dursley, de skulle skrämma dem så att de aldrig skulle ta in Harry utan lämna honom till någon av de familjer som nu var närvarande i rummet.
"Nej, nej" pep Dobby och skakade så häftigt på huvudet att öronen fladdrade "Harry Potter måste stanna där han är säker. Han är för viktig, för god att förlora. Om Harry Potter far tillbaka till Hogwarts kommer han att vara i dödlig fara."
"Dödlig fara är det inte meningen att Hogwarts skall vara en säker plats att låta våra framtida barn att gå på" sa Arthur och såg på de andra som nickade.
"Jag hoppas verkligen att Dumbledore har bättre koll på skolan detta året" muttrade Frank och drog in Alice i sin famn.
"Varför det?" sade Harry häpet.
"Det är en komplott, Harry Potter. En Komplott för att få de förfärligaste saker att hända på Hogwarts skola för Häxkonster och trolldom nu i år." viskade Dobby och började plötsligt darra i hela kroppen. "Dobby har känt till det i flera månader. Harry Potter får inte utsätta sig för fara. Han är en för viktig person för det!"
"Men varför går han till Harry och inte någon vuxen" sa Lily och såg på de andra som också hade rynkade pannor.
"Jag vet inte men jag tror det har med deras magi att göra Harry är omyndig och där med blir det lättare att komma undan" sa Frank och såg på de andra som stirrade på honom.
"Jag menar att om det hade varit en myndig trollkarl så hade han kunnat tvinga Dobby att tala om vad som gällde vilket innebär att han bryter familjens tysthetslöfte" sa Frank och nu nickade de alla.
"Vad då för förfärliga saker?" sade Harry genast. "Vem sinder såna planer?"
Dobby gav ifrån sig ett konstigt ljud som om han höll på att kvävas och dunkade sedan huvudet våldsamt i väggen.
"Okej!" skrek Harry och grep tag i alfens arm för att hejda honom.
"Han lärde sig snabbt" sa Molly och såg på Andromeda som såg på boken och hade en rynka emellan ögonen.
"Jag hoppas verkligen inte det har med ni-vet-vem att göra" sa Andromeda och såg på de andra som stelnade till.
"Snälla Andromeda skräm inte upp oss nu" sa Frank och såg på henne hon nickade.
"Förlåt men det var bara en tanke" sa hon och såg på Ted som nickade.
"Du kan inte säga det, jag förstår. Men varför varnar du mig?" ett plötsligt obehaglig tanke slog honom. "Vänta nu, det har väl inget med Vol… förlåt… med Du-vet-vem att göra va? Du kan bara skaka på huvudet eller nicka" tillade han hastigt, då Dobbys huvud tippade över oroande nära väggen igen.
"Harry tänker i samma banor som Andromeda" sa Sirius och såg på sin kusin som log.
"Det är den enda person som skulle ställa problem" sa Andromeda och de andra nickade och Lily såg på James som höll om henne.
"Oroa dig inte Lily vi skall lösa detta" sa James lågt i hennes öra.
Dobby skakade långsamt på huvudet
"Inte… inte Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn"
Men Dobbys ögon var vitt uppspärrade och det såg ut som om han försökte ge Harry en vink. Men Harry fattade inte ett dugg av det hela.
"Är det någon mer än jag som känner att vi har missat något" sa Remus och såg på sina vänner de alla nickade Lily hade en bekymrad rynka mellan ögonen.
"Det är som om han försöker säga något som han inte kan säga" sa Lily och de andra nickade.
"MEN vad" sa Frank och såg nyfiket på de andra som började tänka.
"Jag tror inte vi kommer komma på det" sa James och såg på de andra som verkade fortfarande tänka. Lily valde att fortsätta läsa kanske de skulle få svar.
Dobby skakade på huvudet, med större ögon än någonsin.
"Ja, jag kan då inte föreställa mig vem som annars skulle kunna ställa till med förfärliga saker på Hogwarts" sade Harry. "För det första finns ju Dumbledore där, du vet väl vem Dumbledore är va?"
"Tror inte det finns någon magisk varelse som inte känner till Dumbledore" sa Ted och såg på de andra som log.
"Tror att det beror på att Dumbledore behandlar varelserna väl" sa James och såg på Lily som log.
Dobby nickade.
"Albus Dumbledore är den finaste Rektor Hogwarts nånsin har haft. Det vet Dobby. Dobby har hört att Dumbledores krafter kan mäta sig med kraften hos Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn när han är som allra starkast. Men sir." Dobby skänkte rösten i en ivrig viskning. "det finns krafter som Dumbledore inte… krafter som ingen anständig trollkarl…"
"Okej det där var en konstig formulering till och med från en husalf" sa Sirius de alla stirrade på boken med rynkade ögonbryn.
"Det låter som att han försöker tala om något för Harry" sa James och försökte tänka på vad Alfen kunde ha menat med Anständig trollkarl.
"Kan vi slut överanalysera saker" sa Merlene och stirrade på dem hon kände att många av dessa saker gick över deras förstånd.
Och innan Harry hann hejda honom skuttade Dobby ner från sängen, grep tag i Harrys bordslampa och började slå sig på öronen under öronbedövande skrik.
"Nej" utbrast Molly och alla såg på henne.
"Nu kommer Dursley att höra det" sa hon och de stirrade på henne.
"De har inte hört något än" sa Frank och såg på de andra som verkade tänka de med.
"Jag vet inte de där skriket kan ha varit riktigt högt" sa Lily och såg på de andra som nickade.
En plötslig tystnad uppstod en trappa ner. Två sekunder senare hörde Harry med häftigt bultande hjärta hur morbror Vernon kom ut i hallen och ropade:
"Dudley måste ha lämnat teven på igen, den lilla rackaren!"
"Å, nej. Göm dig Harry" sa Sirius lågt och såg på de andra.
"Tror det är bättre att han inte gömmer sig" sa Ted och såg på de andra som stirrade på honom.
"Göm Dobby" sa James och såg på de andra.
"Vad, om Dursleys ser husalfen kommer han säkert bli straffad" sa James och såg på Lily som nickade svagt.
"Fort! In i garderoben!" väste Harry, pressade in Dobby, stängde dörren och kastade sig på sängen i samma ögonblick som dörrhandtaget trycktes ner.
"Bra ligg på sängen och lossas som inget" sa Sirius han viste att det var det enklaste sättet att komma undan.
"Vad menar du" sa Molly och såg på honom.
"Jag har gjort det emot mamma många gånger, det är det lättaste sättet att visa att man inte har gjort något" sa Sirius och rykte på axlarna och tog ännu en macka som låg på bordet.
"Vad… i… helvete… sysslar… du… med?" sade morbror Vernon med gnisslande tänder och ansiktet förfärande nära Harrys.
"Hört talas om personligt utrymme" muttrade Alice och såg på Frank som nickade han höll ett hårt grepp om sin trollstav, de alla höll i något, de alla hatade just nu familjen Dursley.
"Du har just förstört slutpoängen i mitt japanska golfspelarskämt. Ett enda ljud till och du kommer att önska att du aldrig blivit född!"
"Om jag dör skall jag personligen komma tillbaka och hemsöka Vernon Dursley" sa Lily hon kände hur hennes kropp vibrerade, hon tog ännu en liten klunk av drycken den var inte bedövande som eldwhisky men den lugnade henne.
"Lily vi skall inte dö" sa James och såg på henne när hon nickade.
"Men vi vet inte om vi lyckas ändra framtiden, så om jag dör kommer jag se till att Dursley inte har en lugn stund" sa Lily och såg på de andra som nickade.
Han klampade ut ur rummet på platta fötter.
Darrande släppte Harry ut Dobby ur garderoben.
"Förstår du hur jag har det här hemma?" sade han. "Förstår du varför jag måste fara tillbaka till Hogwarts? Det är det enda ställe där jag har… där jag tror att jag har vänner"
"Harry du har vänner du sa det själv" muttrade Remus med en rynka mellan ögonbrynen och såg på brevet som Harry hade skickat tillbaka, de hade lagt Harrys brev i en hög och allt som Jocelyn hade skickat i en annan.
"Vänner som inte ens skriver till Harry Potter?" sade Dobby knipslugt.
"Hur kan alfen veta det" sa Arthur och såg på de andra Sirius satte sig upp och såg på boken.
"den… den… den där alfen är inte lite stygg" sa Sirius och såg på boken han hade själv varit med om att husalfen kunde sno brev men det hade varit hans egen familjs alf, detta hade han aldrig hört något om.
"Jag antar at de bara… Vänta nu" sade Harry och rynkade pannan. "Hur vet du att mina vänner inte har skrivit till mig?"
Dobby skrapade med fötterna.
"Harry Potter får inte bli arg på Dobby, Dobby gjorde det för Harrys eget bästa…"
"För hans egna bästa" sa Lily och tog ner boken.
"Jag tycker det är riktigt elakt av alfen" sa Merlene och såg på de andra som såg chockade ut.
"Harry kommer inte vara glad" sa Alice med ett leende
"Har du tagit mina brev?"
"Dobby har dem här" sade Alfen.
Han klev kvickt utom räckhåll för Harry och drog fram en tjock bunt kuvert ur örngottet han hade på sig.
"Så hans vänner hade inte glömt honom, breven hade bara blivit hindrade" sa Molly och stirrade på de andra som nickade.
"Jag hoppas att han får sina brev" sa Merlene och såg på breven som låg på bordet.
"Tror att alfen hade en baktanke med att ta breven" sa Frank och såg på de andra som stirrade frågande på honom.
"Lily läs så vi får veta" sa Andromeda och Lily nickade.
Harry kunde urskilja Hermiones prydliga handstil, Rons slarviga kråkfötter och till och med några klottriga bokstäver som såg ut som de var från Hagrid, skogvaktaren på Hogwarts.
Dobby tittade upp på Harry och blinkade ängsligt.
"Harry Potter får inte blir arg… Dobby hoppades… om Harry Potter trodde att hans vänner glömt honom… skulle Harry Potter kanske inte vilja fara tillbaka till skolan…"
"Där har vi anledningen till att han tog breven från Harry" sa Frank och såg på Andromeda som nickade.
"Det säger sig självt, tror du att du inte har några vänner så vill du inte återvända dit" sa Andromeda samtidigt som hon tog för sig av en av tårtorna.
"kan ändå inte tro att Alfen gjorde det" sa Molly och skakade långsamt på huvudet.
Harry lyssnade inte. Han försökte rycka åt sig breven, men Dobby hoppade utom räckhåll.
"Harry Potter ska få dem, om han ger Dobby sitt ord på att inte återvända till Hogwarts. Det är en fara som han inte får utsätta sig för! Säg att Harry Potter inte far tillbaka dit!"
"Nej" sade Harry ilsket. "Ge mig breven från mina vänner!"
"Då ger Harry Potter inte Dobby nåt val" sade Alfen sorgset.
"nej" muttrade James och såg på Lily som höjde ögonbrynet.
"Han kommer göra något som ställer till problem för Harry" sa James och såg på de andra som nu insåg det med.
"Snälla Dobby" sa Ted och blundade.
Innan Harry hann röra sig hade alfen rusat fram till sovrumsdörren, öppnat den – och kilat nerför trappan.
Torr i munnen och med en sjunkande känsla i magen sprang Harry efter honom så ljudlöst som möjligt. Han hoppade över de sex nedersta trappstegen, landade kattmjukt på hallmattan och såg sig omkring efter Dobby.
"Hoppas, Hoppas verkligen att inget händer" muttrade Ted och såg på de andra höll på med tysta böner.
Från matsalen hörde han morbror Vernon säga: "…Berätta den där väldigt roliga historien för Petunia om de amerikanska rörmokarna, Mr. Mason, hon har längtat så efter att få höra…"
Harry sprang genom hallen in i köket och kände hur hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom.
Moster Petunias tårtmästerverk, berget av grädde och kanderade violer svävade uppe vid taket. Ovanpå ett skåp i hörnet satt Dobby hopkrupen.
"Nej inte tårtan" sa Remus och kände hur hans hopp för Harry just hade sjönk genom golvet.
"Det där kommer Dursleys höra" sa James med svag röst, han svalde men munnen var torr. Han såg på Sirius som hade blivit grönblek.
"Nej, nej" kraxade Harry. "Snälla du, de kommer att döda mig…"
"Harry Potter måste säga att han inte ska fara tillbaka till skolan…"
"Dobby, snälla du…"
"Ljug" utbrast Lily och alla stirrade på henne.
"Vad bättre att han ljuger och slipper problem" sa hon och de alla skakade på huvudet.
"Alfen har nog tänkt ut det noga, så om Harry säger att han inte skall åka så kommer Harry inte kunna åka" sa James och såg på de andra som nickade. Lily suckade och såg på James som kysste hennes kind.
"Säg det…"
"Jag kan inte!"
Dobby gav honom en tragisk blick.
"Då måste Dobby göra det, för Harry Potters eget bästa."
Tårtan föll till golvet med ett brak som fick hjärtat att stanna. Grädde stänkte över fönstren och väggarna då fatet gick i bitar. Med en smäll som från en pisksnärt försvann Dobby.
"Nu kommer Harry få skulden" sa Ted sorgset och såg på bilden som dök upp de stirrade på den.
"Det var inte lite grädde" sa James och stirrade på bilden med stora ögon.
"Jag trycker synd om Harry" sa Alice och såg på Molly som nickade sorgset.
Det hördes skrik från matsalen och morbror Vernon kom instörtande i köket där han fann Harry, förlamad av chock och täckt från topp till tå med moster Petunias tårta.
Först verkade det som om morbror Vernon skulle lyckats bortförklara hela saken.
"Är det inte det han är bäst på" frågade James surt, han tänkte på hur mycket Harry hade gått miste om tack vare mugglarna och Voldemort.
("Bara vår systerson… Mycket förvirrad… att träffa främmande människor gör honom upprörd, så vi lät honom stanna på övervåningen…") han föste tillbaka det chockade paret Mason in i matsalen, lovade Harry att han nästan skulle spöa livet ur honom när Mason hade gått och räckte honom en skurmopp.
"Det är bäst för honom att han inte kröker ett på min son så kommer jag…." James morrade fram olika svordomar, han kände sig rasande på att hans son skulle bli slagen. James var inte ensam i detta Sirius hade just fått mord i blicken han stirrade på adressen.
"Jag kommer se till att den där mannen aldrig vågar vara ensam igen" muttrade Sirius.
Remus funderade på vad det verkligen skulle kunna göra lagligt utan att hamna i problem med trolldomsministeriet.
Moster Petunia grävde fram lite glass ur frysen och Harry, som fortfarande darrade i hela kroppen, började skura rent köket.
Morbror Vernon skulle fortfarande ha kunnat ro i land sitt affärsavtal – om det inte hade varit för ugglan.
"Nej" stönade Ted och såg på de andra som såg på honom.
"De ser inte skillnad om det är en husalf eller en omyndigtrollkarl" sa Ted och de andra såg på varandra och insåg.
"Vänta Harry har väl inte berättat om att han inte får trolla utan för skolan" sa James och såg på Lily som rynkade pannan.
"Det borde Petunia komma ihåg att jag inte fick trolla" sa Lily och såg på James som nickade men tveksamt.
"Hon verkar ha försökt glömma bort dig, så då måste hon ha förträngt det" sa James och lyfte upp Lily i sitt knä.
Moster Petunia höll just på att skicka runt en ask mintchoklad när en väldig tornuggla susade in genom matsalsfönstret, släppte ner ett brev på Mrs. Masons huvud och susade ut igen. Mrs. Mason tjöt som en luftvärnssiren och sprang ut ur huset skrikande om sinnessjuka personer.
"Det är en sak rätt" sa Merlene och såg på de andra som började skratta.
"Dursley är inte riktigt friska i huvudet" sa Alice och såg på de andra som fortsatte att skratta.
"Jag tror att Dursley är mer rädda för magi" sa Arthur helt plötsligt och Lily stirrade på dem.
"Det är en ganska bra beskrivning, Mamma har blivit mer orolig ju mer jag har lärt mig, det är som att hon är rädd att jag skall göra dem illa" sa Lily och slog handen för munnen hon såg på Merlene och Alice som spärrade upp ögonen och såg på henne.
"va" sa de båda två Lily tog ner handen.
"Jag har ju sagt till er i snart tre år att jag inte trivs hemma, och varje gång så har ni bort förklarat mina observationer av min egen familj, jag kan bara prata med pappa i dag" sa Lily och såg på James som torkade bort en tår, Lily kände hur arg hon var hon var inte ledsen hon var arg och hon grät emellan åt när hon blev riktigt arg.
"Förlåt Lily, vi trodde du skojade med oss" sa Merlene och såg på sin vän hon visste att Lily var arg, hon hoppades bara att James kunde lunga ner henne. Lily drog djupa andetag för att lugna ner sig innan hon såg ner i boken igen.
Mr. Mason stannade precis tillräckligt länge för att hinna tala om för familjen Dursley att hans fru var dödsförskräckt för fåglar i alla former och storlekar och fråga om det här var deras idé om ett skämt.
"Har vi inte redan konstaterat att Dursleys inte har någon fantasi" sa Sirius och såg på de andra som nickade.
"Jag önskar att jag kunde skicka något fram i tiden till Harry just nu" sa Andromeda och såg på de andra som stirrade på henne.
"Oroa er inte jag vill bara skicka ett uppmuntrande ord att allt löser sig" sa Andromeda och såg på de andra som nickade Molly och Merlene satt och bet på sina naglar.
Harry stod i köket och höll ett hårt tag om moppen som stöd då morbror Vernon kom emot honom med satanisk glimt i sina små grisögon.
"Aldrig ett bra tecken" muttrade Sirius som hade fått sin beskärda del av bestraffningar.
"Läs det!" väste han ondskefullt och viftade med brevet som ugglan hade lämnat. "Sätt i gång – läs det!"
"Men är inte breven ursprungligen adresserade till den omyndiga trollkarlen" sa Lily och såg på Arthur som nickade.
"Då har han begått lagbrott" utbrast Molly och såg på de andra som nickade.
Harry tog det. Det innehöll inte några födelsedagsgratulationer.
Kära Mr. Potter.
Det har kommit till vår kännedom att en svävarförtrollning har använts tolv minuter över nio i kväll hemma i er bostad.
Som ni vet har omyndiga trollkarlar inte tillåtelse att ut-öva magi utanför skolan, och ytterligare bruk av magi från er sida kan leda till relegering från ovannämnda skola. (Förordningen om rimlig begränsning av omyndigas trolldomutövning, 1875, paragraf C.) Vi skulle också vilja påminna er om att all magisk verksamhet som riskerar att uppmärksammas av medlemmar av den icke-magiska samhället (Mugglare) är en allvarlig förseelse, som faller under sektion 13 av Internationella trollkarlsförbundets sekretesslag.
Ha det så trevligt på lovet!
Högaktningsfullt.
Mafalda Hopkirk
Byrån för otillåtet utövande av magi.
Trolldomsministeriet.
Harry tittade upp från brevet och svalde.
"Jag hade varit rädd i det läget" muttrade James och såg på de andra som nickade.
"Jag tror att ingen av oss hade varit speciellt modig i det läget" sa Sirius och såg på boken han kände sig orolig.
"Du har inte talat om för oss att du inte fick lov att utföra magi utanför skolan" sade morbror Vernon med ursinnet dansande i ögonen.
"Snälla gör inte Harry illa" bad Molly hon hade reste sig upp och Arthur stod och höll om henne. Ted höll hårt i Andromeda och de alla bönade om att de inte skulle göra Harry illa.
"Glömde att nämna det… försvann ur ditt minne va?" han liknade mest en väldig bulldog när han hotfullt närmade sig Harry med alla tänder blottade. "Men jag kan tala om en nyhet för dig unge man, jag tänker låsa in dig… du kommer aldrig att få fara tillbaka till de där skolan… aldrig… och om du försöker trolla dig ut kommer de att relegera dig!"
"Det är inte sant" sa James och kände hur Lily höll hårt i honom för att hon inte skulle åka i golvet, James drog henne närmare sig och begravde sitt ansikte i håret.
"Jag hoppas att han kommer ifrån Dursleys snart" sa Lily och såg på Molly som grät.
"Jag fattar inte att de låser in en tolv åring" sa Molly lågt.
Och medan han skrattade som en ursinnig släpade han med sig Harry uppför trappan.
"Han skrattar åt det" skrek Andromeda och nu stod hon upp och skakade. Sirius svalde hårt han hade aldrig hört sin kusin så arg, vilket gjorde honom rädd.
"Det är misshandel" sa Ted och såg på Lily som nickade, de båda viste att det fanns mycket i böckerna som var fel men varför hade ingen reagerat i mugglar världen.
Morbror Vernon höll vad han lovade. Morgonen därpå betalde han en man för att sätta galler för Harrys fönster. Han monterade själv in kattluckan i sovrumsdörren, så att små mängder mat kunde skjutas in genom den tre gånger om dagen.
"De gav honom mat i alla fall" sa Lily och såg på de andra som stirrade på henne.
"Vad det hade lika gärna ha inte gett honom någon mat alls" sa Lily och de andra nickade de viste alla hur lätt de hade kunnat låta bli att ge Harry mat.
De släppte ut Harry till badrummet morgon och kväll. För övrigt var han inlåst i sitt rum dygnet runt.
"Det var också snällt, men jag gillar inte att min son är inlåst" sa Lily och såg på de andra som nickade de alla hade fått en samma bild av Dursley.
"Jag skall se till att de kommer få problem om något händer er" sa Andromeda och såg på James och Lily som nickade.
"Tack Andromeda, Jag hoppas bara att vi överlever" sa Lily och kysste James kind, hon hade ännu inte vant sig vid tanken att hon gick ut med James Potter.
Tre dagar senare visade Dursleys fortfarande inga tecken på att bevekas och Harry kunde inte se någon utväg ur sin situation. Han låg på sängen och tittade på solen som sjönk ner bakom fönstergallren och undrade olyckligt vad som skulle hända med honom.
"Tre dagar" sa Sirius och såg olycklig ut, han hade varit inlåst i nästan ett dygn och det hade varit innan han hade lämnat för Hogwarts, efter första året så hade James lärt honom hur man låste upp dörrar utan magi.
"Jag hoppas verkligen att hans vänners familj kommer och hämtar honom snart" sa James och såg på Sirius som nickade. James far hade hämtat Sirius många gånger.
Vad var det för mening med att trolla sig ut ur rummet om Hogwarts relegerade honom för att han gjorde det? Ändå hade livet på Privet Drive nått sin absoluta bottennivå. Nu när Dursleys visste att de inte skulle vakna upp som bananflugor, hade han förlorat sitt enda vapen.
"Jag tycker verkligen inte om att han är där" sa Lily och såg på boken hon viste inte om detta skulle hjälpa eller inte.
"Lily vi måste tro på att de vi gör nu kommer att ändra det som händer i framtiden" sa Molly och höll hårt i hennes hand.
Dobby hade kanske räddat Harry från förfärliga saker på Hogwarts, men som det såg ut, skulle han säkert svälta ihjäl ändå.
"Harry sluta nu vara så negativ" sa James och hoppades verkligen att de kunde ändra framtiden, han såg på Molly och Arthur som verkade lika oroliga dem som han själv var.
"James han har inget att vara glad över" sa Sirius som viste hur det kändes att sitta där och vänta på att få komma ut.
Kattluckan skramlade och moster Petunias hand dök upp och sköt in en skål med burksoppa i rummet. Harry, som var så hungrig att det värkte i magen, hoppade ner från sängen och lyfte upp den. Soppan var iskall, men han drack hälften av den i en enda klunk.
"Å jag hatar henne" muttrade Lily hon kände hur James höll om henne.
"Hon ger min son kall mat" muttrade Lily vidare, alla stirrade på henne de kände till hur irriterad Lily kunde bli.
"Jag är mer nyfiken på varför han bara äter hälften" sa James och såg på Lily som hade fortsatt att muttra lågt.
"Lily kan du lugna ner dig lite så vi kan bli klara med kapitlet" sa Remus och såg på Lily som nickade.
Sedan gick han tvärs över rummet till Hedwigs bur och stjälpte de våta grönsakerna i bottnen på skålen ner på hennes tomma matbricka. Hon burrade upp fjädrarna och gav honom en blick av djup avsmak.
"Det är ingen idé att du sätter näbben i vädret, det här var allt vi fick" sade Harry bistert.
"Nog för att jag hade sett att han åt upp maten själv så förstår jag honom" sa Lily och såg på boken med sorgsen blick.
"Han kommer där ifrån snart Lily oroa dig inte" sa James och smekte hennes rygg.
"Oroa er inte detta kommer aldrig ske" sa Remus och såg på Lily som nickade.
Han satte tillbaka den tomma skålen på golvet intill kattluckan och lade sig ner på sängen, på något konstigt vis ännu hungrigare än han hade varit före soppan.
"Det är alltid så att man alltid är hungrigare efteråt om man inte får tillräckligt med mat" sa Molly och Arthur som log han såg på bordet som hon hade fyllt med mat, hon hade trollat fram maten.
"förlåt men jag blev hungrig" sa Molly och såg på de andra som började ta för sig av maten.
"Du lagar riktigt go mat Molly" sa Alice och såg på Molly som rodnade.
"Mamma lärde mig" sa hon och tog för sig av maten.
Antag att han fortfarande var i livet om fyra veckor, vad skulle då hända om han inte infann sig på Hogwarts? Skulle de skicka någon för att se varför han inte hade kommit tillbaka? Skulle de kunna förmå Dursleys att släppa honom fri?
"Harry, Professor McGonagall gav inte upp när det gällde dina brev tror du verkligen att hon skulle ge upp nu" sa Remus och hörde hur de andra började skratta.
"Remus du vet om att du talar med en bok" sa James med ett leende.
"Ja jag vet" sa han och satte sig med armarna i kors.
"oroa dig inte vi håller det för oss själva" sa Sirius och såg på de andra som stirrade på honom.
"Vad har vi sagt om att prata med mat i munnen" sa Merlene och pekade på honom med trollspöt. Sirius svalde och log emot henne.
"Förlåt" sa han och sedan fortsatte att äta.
Det höll på att mörkna i rummet. Utmattad, med knorrande mage och huvudet surrande av alla frågor som inte gick att besvara, föll Harry i en orolig sömn.
"Måste vara bristen på mat" sa Lily och såg på James som nickade de alla verkade oroliga.
Han drömde att han förevisades på ett zoo, i en bur med en skylt utanför som det stod "Omyndig trollkarl" på. Folk glodde på honom genom gallret, där han låg utsvulten och svag på en bädd av halm. Han såg Dobbys ansikte i mängden och skrek på hjälp, men Dobby ropade: "Harry Potter är säkerhet där inne!" och försvann.
De alla brast ut i skratt, vist det var inte roligt men Harrys sätt att se på saker fick dem nu att börja skratta.
"Han har väldig rolig fantasi, och jag har aldrig hört talas om att man sätter omyndiga och relegerad trollkarlar på zoo" sa Ted och såg på Remus som skakade på huvudet, medan Sirius låg på rygg och torkade sina tårar.
Sedan dök familjen Dursley upp och Dudley skakade burens galler så att det rasslade medan han skrattade åt Harry.
"Skall se till att Dudley Dursley vet hur man uppför sig" muttrade James och Lily tillsammans, de båda stirrade på varandra innan de började log.
"Sluta med det där" mumlade Harry då rasslandet dunkade i hans ömma huvud. "Lämna mig ifred… lägg av… jag försöker sova…"
"frågan är om det en dröm eller inte" sa Remus och såg på de andra som fortfarande satt och skrattade. Molly såg på Remus verkade tänka hon med hon hoppades verkligen att det inte var en dröm
Han slog upp ögonen. Månljuset sken in genom fönstergallret. Och där var någon som stirrade på honom mellan gallerstängerna, någon med fräknigt ansikte, rött hår och lång näsa.
Det var Ron Weasley som var utanför Harrys fönster.
"Vänta nu är inte Harrys sovrum på andra våningen" sa Molly och såg på de andra som nickade.
"Hur kom de upp på andra våningen" sa James och såg på Lily som slog ihop boken.
"Skall vi ta och sluta för i dag" sa Lily och såg på de andra som nickade de alla var trötta.
James såg på sina vänner som gick han höll kvar Lily, medan Molly och Arthur höll på att göra sig klara för att återvända hem.
"ni skickar en husalf för att hämta oss för nästa kapitel" sa Molly och såg på James och Molly som nickade.
"Tack" sa Arthur tog Molly i handen och begav sig ut från rummet.
Lily kände hur James drog i henne i hans famn och höll henne där.
"Vill du berätta vad som gör allt så jobbigt" sa James och såg på Lily som såg på honom.
"Allt, jag har bråkat med mamma och Petunia hela sommaren men ingen att tala med, jag har försökte tala med Merlene och Alice men det förstår inte" sa Lily och såg på honom han nickade långsamt.
"Jag tror du kommer behöva förklara för dem" sa James och såg på Lily som sträckte på sig.
"Jag skall" sa hon och var på väg emot dörren.
"vill du berätta varför du låter som en katt" sa han och såg på Lily som log emot honom.
"Nja inte riktigt än" sa Lily med ett leende. Innan hon lämnade rummet James skyndade efter henne.
Andromeda och Ted var på väg ner till sitt elevhem, Ted hade fått veta att hans föräldrar hade skadats i en olycka som tur var en mugglar olycka det var inget allvarligt men det hade ändå gjort honom orolig, han såg på Andromeda som log emot honom.
"Ted de kommer att klara sig, det är inga anhängare till du-vet-vem" sa Andromeda och kysste honom, han slappande av under hennes beröring.
"Tack, jag är bara orolig" sa han och såg på henne när de slank in i Hufflepuffs elev hem där Gyllenroy Lockman stod mitt på golvet och höll på med något som såg ut som skådespel.
"Kan du tänka dig att den där skall bli lärare" sa Ted lågt och såg på Andromeda som skakade på huvudet.
Lily hade kommit upp i sin sovsal där Alice och Merlene satt och väntade på henne, hon satte sig ner och såg på dem.
"Varför tvingade du inte oss att lyssna" sa Merlene och såg på Lily som rykte på axlarna.
"Ni ville inte tro mig, hur skulle jag tvinga er att lyssna" sa Lily och såg på dem.
"förlåt för att vi inte har lyssnat eller sett saker som vi borde" sa Alice och såg på Lily som nickade.
"Vill ni hjälpa mig att hitta kläder för min första dejt med James" Lily och tittade på dem när de nickade.
James låg på sängen och såg på sina tre vänner som var där inne Peter hade ännu inte kommit in.
"Så du skall gå ut med Lily nästa helg?" sa Frank och såg på James som nickade och såg på de andra som log emot honom.
"vart skall ni gå" sa Sirius och såg på James som verkade tänka.
"Vet inte än, Hej peter" sa James och såg på Peter som just kom in han hälsade inte ens på dem.
"har vi gjort något" frågade Sirius och såg på deras kamrat, de alla viste att de höll något undan från honom.
"nej bara trött" sa Peter och slängde sig i sängen, James och Sirius visste att Peter inte gjorde något ansträngande på sin straffkommendering.
James såg på Sirius när de hade släkt lampan och de hade knappt somnat förens de hörde hur Peter började smyga sig ut. James och Sirius tittade på varandra och ryckte sedan på axlarna och somnade båda två om.