Gryffindor01: Det gör inget att du missade att jag hade lagt upp den här ficen. Tog ändå en evighet innan jag uppdatera, tyvärr. Men nu är det här. Det glädjer mig så mycket att höra att du tycker att jag skriver på ett bra sätt och lyckas förmedla känslorna. Du har dock helt rätt i att Harry ändå skulle bekämpa Voldemort, men just i det ögonblicket så hade Ministeriet dödat Sirius, eller åtminstone tagit hans själ men praktiskt taget samma sak. I alla fall så leder det till att Harry hade väldigt starka känslor och han sade saker han i vanliga fall inte skulle ha sagt. Jämför det med hur han reagerade i femte boken i Dumbledores kontor som exempel, och då var han ändå en aning förbered på att någonting hade/kunde hända Sirius. Här hände allt på en gång och han hade ingen förberedelse. Först är han själv döende, sen är Sirius fångad, Sirius ska få berätta sin version och sen är han borta. Resten tror jag talar för sig själv :) Men kort, ja Harry hade fortfarande kämpat emot Voldemort men haft det mycket svårare att lita på Ministeriet än i böckerna ifall man skulle ha fortsatt på det här. Det var en bra idé att en tidvändare skulle finnas på Grimmaldiplan och ditt förslag fick mig att tänka om från min orginalplan, som kommer nämnas i slutet av kapitlet. Jag hoppas att du gillar kapitlet och vad jag har "skapat".
/Lea

Mira: Aw, jag ber verkligen om ursäkt för att jag fick dig att börja gråta. Jag lovar att det här kapitlet är bättre… tja lite bättre åtminstone i det faktum att jag inte fokuserar lika mycket på Harrys känslor, i själva verket nästan inget alls.
/Lea

Bokmalvan: Tack så hemskt mycket, och jag har blivit informerad ett flertal gånger om att jag är ondskefull så jag tar inte illa upp till att bli kallad elak. Ifall någon annan hade skrivit det här kapitlet och jag hade läst det så hade jag haft samma åsikt.

Alva: Jag tog ditt råd till hjärtat och tog mig i kragen och skrev ett till kapitel. Låt oss ignorera att det kom fyra månader efter din review. Ledsen för att få dig att nästan börja gråta. En fråga bara, får jag fortfarande guldstjärnan även om det tog fyra månader efter din kommentar? Jag gillar verkligen guldstjärnor :D Jag lovar att Sirius blir räddad, förr eller senare. Jag ska skriva ett kapitel till innan den här historien är avslutad. Fudge kommer troligtvis få en käftsmäll någon gång tillsammans med några andra, men jag tror att det är något som kommer hända i vanliga HLHP.

Linneagb: Hehe, jag ber om ursäkt för ifall jag har skadat/sårat dina känslor. Förhoppningsvis så kommer det här kapitlet att fixa allting och lösa situationen de fått på sina händer.

Luna lovegood 21: Tyvärr lyssnade jag inte på dig och skrev mer på det här, även om det visserligen tog ett och ett halvt år innan det här kapitlet blev färdigt, ops. Men oroa dig inte, jag är klar med den här nu, mer eller mindre. Jag kommer troligtvis skriva ett kort kapitel till men det kanske dröjer några veckor, ska fokusera på nästa kapitel i flammande bägaren först och främst.

Thalia: Aw, jag ber om ursäkt för att nästan få dig att börja gråta, förhoppningvis så kommer det här (fördröjda) kapitlet vara mindre av en känslomässig bergochdalbana ;) och gör alla glada igen.
Mvh Lea

Heddan: Haha förlåt, men du fick mig att börja skratta när du berätta om hur du gråter och hyperventilerar mitt under en lektion. Det är faran med att läsa fanfiction på lektionstid. Det tog tyvärr ett och ett halvt år innan jag lyckads uppdatera igen men det här knyter ihop det mesta. Jag kommer troligtvis skriva ett kort kapitel till någon gång som knyter ihop det allra sista, men det kommer inte vara något jätteviktigt troligtvis :)
Lea

HQanna: Aw tack så mycket, jag tänker ta det som en komplimang. Jag kallas inte för Lucifer för inget trots allt :) Jag hoppas att det här kommer att göra dig glad även om det tog… åh det har gått ett och ett halvt år. Jag trodde bara att det varit åtta månader max! Vad hände? Aja bättre sent än aldrig antar jag. Jag hoppas verkligen att de lever upp till de förväntningarna som skapades när du läste första kapitlet. Men seriöst, tack så mycket för de snälla komplimangerna. Det gör mig så himla glad att höra att du tycker jag skriver bra :)
Kram Lea.

AngelUtopia:Du målar en väldigt roande bild i mitt huvud, tyvärr så kom det inte med i det slutgiltiga utdraget även trots att jag planerat något liknande. Men då jag halvvägs in i skrivandet valde att ändra min plan så hade det inte längre någon plats i den här historien.

"Ni fixar det här, jag bryr mig inte om hur eller om ni behöver bryta lagar för att göra det. Men ni ser till att Sirius får tillbaks sin själ, annars kan vi garantera att ni alla kommer ha större problem än Voldemort på era händer", fräste Ginny innan hon tillsammans med Ron, Hermione och tvillingarna, som förde med sig Sirius och Harry, gick ut ur salen och försvann. De lämnade en knäpptyst samling bakom sig, där ingen, vare sig vuxna som barn, hade någon aning om vad de skulle göra eller säga. Så de stirrade tysta på platsen där de sist sett gruppen medan de försökte reda ut vad som nyss ägt rum.

Sekunderna i salen tickade förbi, men fortfarande yttrades inte ett ord, flera gånger öppnade individer runt om i salen sina munnar för att bara ett ögonblick senare stänga dem igen medan de försökte reda ut sin förvirring. Minuter drog sig långsamt förbi och fortfarande hade ingen frågat vad det var som pågick, vad som hade hänt.

"Nå, ska ingen stoppa pojken?" krävde Fudge tillslut medan han nervöst vred sitt plommonstop mellan sina händer.

"Är du en dåre. Vill du verkligen gå efter honom nu?" väser Tonks medan hon ilsket torkar bort tårar med skjortärmen och hennes nästa ord blev startskottet för alla frågor. "Låt honom sörja för Merlins skull."

"Okej, exakt vad är det som pågår?"

"Varför i helvete är Potter så upprörd?"

"Mitt huvud värker. Måste allting vara så komplicerat?"

"Jag saknar åren då det värsta som hände var att man misslyckades på ett prov, inte att någon dog, blev kidnappad eller förlora sin själ", muttrade Burbage och skakade misstroget på huvudet.

"Kan någon förklara vad som hände?"

"Hur kan någon vara dum nog att släppa lös en dementor på en skola?"

"Jag har en känsla av att vi är helt körda."

"Bra jobbat. Hur hade ni tänkt lösa det här?"

Frågorna om vad som nyss hade hänt kom från alla håll, alla olika varandra då alla ville ha svar på olika saker. Men kanske var det frågan som Malfoy ställde som tillslut fick alla att tystna.

"Så jag är väldigt imponerad. Med ren dumhet har ni sett till att Potter vill lämna skolan om ni inte återhämtar hans gudfars själ på något sätt. Jag kan bara tänka mig vad roligt Daily Prophet kommer ha. Säg mig, vill ni att alla ska dö?" Malfoys röst hörde tydligt över alla andras.

"Ursäkta mig?" sade Susan misstroget.

"Vi är påväg mot krig, säg vad ni vill angående Du-vet-vems, mörkrets herre eller vad man än kallar honom, återuppståndelse, det hindrar inte det faktum att dödsätare har börjat återsamla sig", sade Malfoy med en axelryckning. "Och ni har just plockat bort en av nyckelpersonerna i det här kriget, hur har ni tänkt överleva?"

"Vad i helsike babblar du om?"

"Se på det som schack. Ni har de svarta, uppenbarligen dödsätarna och liknade och sen har ni de vita spelpjäserna. Alla här inne är en schackpjäs oavsett om vi vill det eller inte. Ni har just gjort er av med den viktigaste pjäsen, en av dem åtminstone. Potter är drottningen. Den mest kraftfulla pjäsen, kan ta alla andra pjäser, röra sig som han vill. Skulle han själv bli tagen skulle den ljusa sidan förlora hoppet. Han själv blir försvagad för varje pjäs som tas av honom. Kalla Potter galen om ni vill, men jag satsar galleoner på att Sirius Black var hans kung, eller en av kungarna åtminstone. Det är uppenbart, han erkände det själv. Utan Black tänker han inte fortsätta spela. Varför inte? Därför att hans jäkla kung blev eliminerad och det är omöjligt. Så vad tänker ni göra åt det!" morrar Malfoy.

"Det var en väldigt intelligent liknelse… jag hoppas att jag är Harry ryttare, det skulle vara häftigt", svarade Luna lugnt.

Angelina såg på Luna misstroget. "Okej jag tänker ignorera vad du sade för tillfället. Jag vill ha svar. Varför i helsike bryr sig Harry så mycket om Sirius Black, och varför försvarar mina vänner honom?"

"Tredje boken har svaren på alla de frågorna", sade Mr Weasley tveksamt.

"Och hade det här inte hänt så hade jag nöjt mig med att vänta. Men just nu så gråter Harry ögonen ur sig, mina vänner hotade i princip nyss hela trolldomsministeriet. Så ge oss svar."

"Det hela är ganska enkelt när det väl kommer till kritan", började Kingsley tillslut att säga.

"Åh upplys oss, för jag kan inte se något enkelt i hela den här röran", sade madam Bones sarkastiskt medan hon masserade sina tinningar.

"Sirius bröt sit ut ur Azkaban och bröt sig in i Hogwarts som ni alla vet", sade Kingsley medan han drog en hand nerför ansiktet, innan han vände sin blick mot Remus som stirrade oseende ut i luften. "Vad som är mindre välkänt är att i slutet av året när Remus jobbade här så träffade Harry, Ron, Hermione och Remus Sirius i den spökande stugan."

"De gjorde vad?" skrek Umbridge, "Hur vågar de underhålla sådan information från Ministeriet? Hur vet du om det? Vi kan få er alla inspärrade för det här…"

"Jag, rektorn och trolldomsministern själv blev informerade om det här. I själva verket skulle Sirius få kyssen ifall han inte hade lyckats fly åter igen", avbröt McGonagall stelt medan hon såg ner på kvinnan som irriterade henne dagarna ut.

"Jag är inte riktigt säker på exakt vad som hände. Jag har fått höra det här i efterhand eftersom jag inte var närvarande den kvällen", erkände Kingsley lite tveksamt- "Remus, kan du berätta vad som hände?"

Alla vände sig mot Remus som fortfarande stirrade ut i luften. Han saknade färg i hela ansiktet och hans händer darrade. Det var ytterst tydligt att han var i djup chock och de i ordern kunde enkelt se att han sörjde förlusten av sin sista vän.

"Remus?" Tonks placerade sin hand på mannens arm och Remus ryckte till medan hans ögon sökte Tonks som suckade sorgset när hon såg desperationen i ögonen och placerade en hand på hans kind. "Åh, oroa dig inte, vi kommer att göra allt vi kan. Du är inte ensam".

"Professor, mår du bra?" frågade Amanda osäkert.

"Inte direkt", svarade Remus i en tjock röst. "Sirius har alltid varit en av mina närmaste vänner, han accepterade mig för vem jag var när nästan inga andra hade gjort det. Han såg förbi allt yttre…"

"Men han är ansvarig för familjen Potters död!" protesterade en renblodig högljutt och flämtningar flydde från munnar runt om i hela salen.

"Nej", fräste Remus och i ett kort ögonblick skiftade hans ögon färg. "I princip allting ni känner till om honom är en lögn. Han är inte den mannen ni tror att han är."

"… så vem är han? Vad är den sanna historien då?" frågar Neville tveksamt och ytterst förvirrat. Remus andades djupt in och knuffade bort all sin sorg, det sista han kunde göra var att se till att Sirius namn blev rentvättat även om Sirius själv aldrig skulle få uppleva det nu.

"Många av er kommer tro att jag ljuger nu, men jag lovar att det är den absoluta sanningen…", började Remus. "När vi träffades den kvällen så hade Sirius en intressant historia att berätta, en historia om att det var Peter Pettigrew som var ansvarig för att sälja ut James och Lily Potter, om att det var han som sprängde gatan och mördade de tolv mugglarna. Jag själv trodde på honom men visste att Harry, Ron och Hermione behövde bevis och inte bara ord."

"Kom igen. Pettigrew är död. Och Sirius erkände allt på sin rättegång", sade Kingsley i en överlägsen ton, vetandes att hans ord skulle leda till nästa stora avslöjande. Hans ord lyckades överröstade resten av tjattret i salen och intresserat så vände alla sin uppmärksamhet till Remus igen, nyfikna på vad han skulle ha att säga nu.

"Sirius har aldrig fått någon rättegång, han har aldrig erkänt något och Pettigrew är levande i allra högsta grad. Trots allt så mötte vi alla honom den natten", sade Remus och han kunde känna hur han hade allas uppmärksamhet. "Pettigrew är en animagus, en råtta i själva verket som saknar ett finger på en av sina händer, och tassar för den delen. Han spenderade tolv år med att bo hos en trollkarlsfamilj och låtsades vara deras husdjur…"

"Scabbers!" flämtade Percy och han kände hur allt blod försvann från hans ansikte.

"Mycket riktigt Percy", sade Remus med en trött nickning. "Lång historia kort så fick vi honom att förvandla sig, han erkände till brotten Sirius står anklagad för och rymde sen och flydde landet. Sirius själv tvingades fly, men sen dess har han hållit kontakten med Harry, som ni nu är medvetna om är hans gudson. Sen dess har de vuxit varandra närmare och Sirius blev Harrys fadersfigur."

"Och Fudge har precis dödat honom…", flämtade Katie förskräckt, hon hade inga problem med att tro på vad Remus hade att säga. I själva verket var den versionen den enda rimliga sanningen av döma av Harry och de andras reaktioner. Ilsket snurrade hon runt och blängde på ministern. "Hur kunde du göra det? Har Harry inte gått igenom tillräckligt mycket redan?"

"Tystnad", utbrast madam Bones innan någon mer hann uttrycka sina åsikter. "Så ni menar att Ministeriet förnekade Black en rättegång och han har suttit i Azkaban utan att ha blivit dömd för något i tolv år?" krävde hon förskräckt.

"Något sådant ja", sade Tonks med en grimas.

"Och hur många här inne har var medveten om detta?"

"Um… Harry, Hermione, familjen Weasley, Kingsley, hela familjen Tonks, Moody, McGonagall, Dumbledore, Snape och jag… Tillsammans med kanske femton personer till…", sade Remus och Madam Bones spände blicken i den yngre mannen innan hon vände sig emot rektorn.

"Ni menar att över trettio personer har varit medvetna om att han ska vara oskyldig? Har du lust att berätta varför han inte fått en rättegång ännu om du varit medveten om att han var oskyldig, jag antar att du har haft kontakt med honom ett tag", frågar hon en aning stelt.

"Jag försökte, men alla var för upptagna med turneringen förra året att de knuffade undan mina ord. När jag väl försökte igen hade jag förlorat mina titlar", erkände Dumbledore med en suck.

"Vad jag är mest intresserad av att veta är hur vi ska lösa det här ifall Black är oskyldig", sade Katrina med ett höjt ögonbryn.

"Varför skulle vi försöka ändra det?" frågade Crabbe misstroget och Malfoy motstår lusten att dunka huvudet i bordet åt sin väns korkade fråga.

"Åh jag vet inte, kanske för att han är oskyldig, kanske för att Harry Potter uppenbarligen behöver honom, behöver du fler anledningar?" utbrast Amanda och skakade på huvudet

"Det går inte att göra något. Inget kan föra tillbaka någons själ. Han är borta", grymtade Moody och en tystnad föll över salen. Alla var fortfarande för chockade för att diskutera möjligheten att Black varit helt oskyldig.

"Tidvändare!" utbrast Percy tillslut och rodnade när alla blickar vändes mot honom. "Ni kan använda en tidvändare, åka tillbaka i tiden och förhindra att de händer."

"Jag är rädd att det inte är möjligt, Mr Weasley", sade Flitwick allvarligt. "Vi såg det alla. Det har redan hänt. Vi kan inte förändra något som redan har hänt."

"Men är inte det vad en tidvändare är till för, för att förändra det förflutna?" frågar Susan förvirrat.

"Inte exakt, det är väldigt komplicerat men tänk på det som en cirkel. Det som du gör har redan hänt. Ifall vi hade använt en tidvändare så hade vi sett Mr Black bli räddad. Ifall vi skulle använda en tidvändare nu så skulle vi antingen misslyckas eller dra på oss fruktansvärda konsekvenser för att ha ändrat något som hänt. Jag är rädd att det inte finns någon chans för Blacks överlevnad."

"Utöver det har vi även problemet att komma över en tidvändare, det är fruktansvärt mycket pappersarbete inblandat och tar veckor att få en, vi har bara timmar på oss", tillade madam Bones.

"Vi alla behöver en paus efter det här. Rolanda, Sinistra, Septima kan ni vara snälla och ta reda på vad som hände med dementorn, ni andra måste hålla koll på eleverna och se till att inga ledde några men från den här incidenten… Varm choklad och bullar borde hjälpa", sade Dumbledore allvarligt medan han reste sig upp.

"Vart är du påväg", frågade Fudge misstänksamt och Dumbledore vände sin blick mot ministern, som krympte ihop när han såg den kalla blicken i Dumbledores ögon.

"Jag har just nu sex elever på fri fot i slottet tillsammans med en saknad dementor, en utav dem ytterst upprörd, och jag tvivlar att de andra inte är mycket bättre. Det är mitt jobb att se till dem, så ursäkta mig medan jag går och gör mitt jobb. Ingen kommer lämna salen under min frånvaro för säkerhets skull", sade Dumbledore en aning strängt innan han försvann ut genom dörrarna som svängde igen och låstes bakom honom och de tre lärarna han bett leta reda på dementorn.

"Va försiktiga", sade han allvarligt till de tre kvinnorna innan han styrde stegen mot sitt kontor, innan han letade reda på sina elever och Sirius så hade han några affärer att fixa.

…

"Albus, vad gör du här?" frågade ministeriearbetaren som hade tittat upp från sitt arbete efter att ha hört ljudet av ekande fotsteg såg på sin gamla vän.

"Jag är i behov av en tjänst från dig", sade Dumbledore med ett ursäktande leende.

"En tjänst?" upprepade mannen bakom skrivbordet misstänksamt, han var mycket medveten om att Dumbledore sällan bad om tjänster och när han väl gjorde det var det något stort, så det var inte konstigt att han var noga med att få mer information innan han lovade något. Misstroget så satt han tyst medan Dumbledore förklarade vad han behövde.

"… det är därför av ytterst vikt att du hjälper mig med det här", avslutade Dumbledore med en suck.

"Du förstår att jag inte har någon rätt att ge ut det här till dig? Det är inte lite som hänger på en tråd här", påpekade mannen med rynkad panna.

"Jag vet, men en oskyldig mans liv hänger på det. Jag är övertygad om att jag kan genomföra det här utan att skapa mer problem. Ifall det misslyckas är det jag själv som tar smällen."

"Varför? Varför är det här så viktigt Albus, vem gäller det?" mannen lutade sig tillbaka i stolen och betraktade den äldre trollkarlen.

"Låt oss säga att det är mannen är en viktig del i det kommande kriget. Jag är rädd att utan honom så ser läget väldigt mörkt ut", sade Albus md en suck. "Kan du hjälpa mig, tiden är knapp."

Mannen vid skrivbordet drog sina händer över sitt ansikte och hoppade av stolen innan han började gå fram och tillbaka medan han tänkte över sina möjligheter. "Du är skyldig mig en stor tjänst för det här, Albus", varnade han tillslut efter han vänt sig om och börjat låsa upp dörren bakom sig.

"Men såklart, jag hade inte förväntat mig något mindre", försäkrade Dumbledore hastigt, men lättat.

…...

Dumbledore såg intresserat på väggen framför sig. Vid första anblick var det inget speciellt bara en vägg med en spegel på, men med lite fantasi och rätt rörelser så kunde man enkelt komma åt det utrymme som gömde sig bakom den. Att vara rektor och ha bra kontakt med spökena och tavlorna i slottet hade sina fördelar, så som att de kunde berätta var de personerna han sökte efter befann sig, eller åtminstone vart de senast blivit sedda. Han skulle just gå in när Fred kom ut genom den hemliga ingången innan han stannade i chock.

"Professor Dumbledore, vad gör du här? Vi trodde du var Lee… eller någon av de andra", sade han förvånat.

Dumbledore höjde ett ögonbryn men sade inget om varför de skulle ha trott att någon annan skulle hitta dem, eller ens veta vart de var, istället log han svagt och frågade: "Hur mår Harry?"

Fred stirrade misstroget på rektorn. "Åh han mår toppen, han förlorade bara precis den man han såg som sin fader och försöker skaka liv i honom medan han ber till alla makter som finns att det bara är ett grymt skämt", hans röst som börjat som misstrogen blev högre och allt mer ilsken för varje ord.

"Mr Weasley, jag förstår att du är upprörd…"

"Jag tror inte du gör det professor", snäste Fred. "Min bror ligger och gråter ögonen ur sig, han har gett upp totalt och jag är inte säker på att han kan återhämta sig från det här."

"Och jag är här för att rätta till det."

"Såvida du inte har makten att ge tillbaka någon dens själ så tror jag det är försent", muttrade Fred innan han desperat ser på rektorn. "Snälla säg att du har den makten."

"Inte precis men jag tror jag har en lösning, nej säg inget till Harry", sade Dumbledore hastigt när han såg Freds min, "jag kan inte garantera att det fungerar. Men jag behöver dig och din bror för det."

"Vad som helst."

"Det bryter mot flera lagar och ni kan hamna i en hel del problem", varnade Dumbledore.

"Vi är vana, oroa dig inte, om vi åker fast för något är det för att vi inte är tillräckligt försiktiga", sade Fred bestämt innan han försvann in i rummet igen och sekunder senare kom han ut igen, den här gången släppandes på George.

"Du kan rädda Sirius", sade George på direkten och Dumbledore såg intresserat på de två tvillingarna, undrandes ifall de på något sätt kunde kommunicera utan ord och inuti sina huvuden.

"Jag har medlet men det är ni som har förmågan att kunna klara av det."

"Okej, vi gör det. Vi vet att det kan ge konsekvenser, men det är för Harry", sade George med en axelryckning och Dumbledore nickade innan han började förklara sin plan och tvillingarna lyssnade hänfört.

…...

Ginny stod nära utgången av rummet, osäker på vad hon skulle göra. Harrys desperata snyftningar hade avtagit, inte för att han inte längre sörjde men för att han inte längre hade rösten för att låta dem höras. Ett flertal gånger hade han försökte återuppliva Sirius på alla sätt han visste, men inget fungerade och hans snyftningar var nu istället kvävda och ännu mer desperata än tidigare. Det faktum att Sirius verkligen var borta för all framtid verkade ha smält in ordentligt. Både Hermione och Ron hade försökt närma sig sin vän och erbjudit honom sin tröst men han hade bara knuffat undan dem och snäst av dem innan han åter igen kramat Sirius ledlösa kropp gentemot sig.

Ginny drog blicken ifrån synen framför henne, oförmögen att fortsätta se på scenen som utspelade sig i rummet, istället sökte sig hennes blick blick till en av fåtöljerna som hade ett hål i ryggen. Förvirrat lät hon sin blick glida vidare över rummet, fortfarande fast besluten att undvika Harry och Sirius kropp. Golvet täcktes av ett svagt lager av sot och flera av stolarna var sönderfrätta. Misstänksamt lät hon sin blick sväva mot taket och studerade hålet i det. Den del av henne som kunde ignorera allting som pågick undrade vad som hade hänt i rummet, hon antog att det var något som hennes bröder hade gjort. Det i sin tur fick Ginny att undra vart Fred och George hade tagit vägen, de hade försvunnit några minuter tidigare utan någon förklaring efter att Fred praktiskt taget släpat ut George genom öppningen och hon undrade varför… Fred hade nästan verkat desperat, men det hade varit något med honom… ifall hon inte visste bättre så skulle hon säga att det var hopp. Men hopp var lönlöst, hon var mycket medveten om det medan hon såg på Harry som praktiskt taget kollapsat ovanpå Sirius… å andra sidan så lyckades hennes tvillingbröder alltid klara av det oväntade. Hon kände plötsligt hur hon hade svårt att andas, hon var tvungen att ta sig ut ur rummet, hon fick ingen luft här inne. Desperat staplade hon ut ur gömstället och blinkade förvånat när hon såg Dumbledore ge George en flaska, mumla något och sedan gå sin väg.

"Fred, George, vad pågår?" frågade hon misstänksamt.

"Ah Ginny, precis personen som vi behöver…", sade George flinandes.

"Professorn sade visserligen att inte berätta något, var av yttersta vikt att det hölls hemligt, men jag tror han kan förlåta oss för det…", fortsatte Fred.

"Är trots allt för allas bästa", avslutade de sedan tillsammans.

"Vad är det som händer? Vad har ni planerat?" frågar Ginny misstänksamt medan hon ser mellan dem, hon kunde inte förstå varför de var så glada. Det var inte logiskt, bara minuter innan så hade de varit upprörda.

"Vi ska rädda Sirius, kom här."

"Men hur. Vad kan vi göra, det finns inget botemedel…", protesterar Ginny men ställer sig ändå mellan sina två bröder som fumlade med något.

"Vi är inte ute efter botemedel…", började George innan allting blev snurrigt och upplöstes i olika färger, tillslut efter vad som kändes som en evighet stannade allting och allting blev åter klart. "… vi ska förhindra att det hände från första början."

"Vad i helsike var det där?" flämtade Ginny.

"Språk, GinGin, tänk på vad mamma skulle säga", retades Fred. "Och som svar på din fråga så var det där en tidvändare, vi har rest tolv timmar bakåt i tiden, vilket ger oss lite mindre än elva timmar att förhindra att dementorn kysser Sirius."

"Jag trodde inte att det var möjligt. Vi såg det hända, hamnar vi inte i stora problem ifall vi försöker ändra på det", frågar Ginny försiktigt.

"Oroa dig inte över det kära syster, vi har en plan och om allt går som planerat så kommer Sirius aldrig förlorat sin själ", sade George i en optimistisk röst. "Men kom, vi kan inte vara här, vi kan inte bli sedda av någon, vi förklarar allt när vi är någon stans där vi inte kan bli upptäckta."

"Vad sägs som rummet vi var i nyss, ingen kommer att komma dit förrän efter… händelsen", sade Ginny med en grimas. Tvillingarna log triumferande mot varandra innan de började springa, deras syster släppandes efter dem.

…...

Dumbledore stannade utanför dörren som ledde in till stora salen och bara någon minut senare så anlände de tre professorer han sänt iväg, alla av dem från varsitt hål.

"Albus, dementorn fanns ingen stans i de övre våningarna på slottet", sade Sinistra allvarligt.

"Inte heller i de lägre våningarna, vi bad porträtten om hjälp och det verkar som om dementorn gav sig iväg ut på skolområdet", tillade Vector med en grimas.

"Rolanda, såg du något?" frågade Dumbledore och betraktade flyginspektören.

"Jag kollade runt men jag fann inget spår av den utomhus. Det verkar som om den har begett sig tillbaka till Azkaban", informerade madam Hooch och skakade på huvudet. "Hitta du elverna?"

"De är i säkerhet", försäkrade Dumbledore.

Vector tvekade en aning innan hon tveksamt ställde sin fråga. "Är det verkligen en bra idé att lämna dem ensamma just nu, jag menar Mr Potter verkade vara väldigt upprörd och jag tror inte det hjälper att han är i sällskap med kroppen till Black…"

"Vi kan inte förneka unge Potters hans rätt att sörja, jag förstår att ni kan vara oroliga men jag har för Blacks egna säkerhet undanhållit det faktum att han är oskyldig tills jag kunde anordna en rättegång…"

"Så han är verkligen oskyldig", flämtade professor Sinistra. "Jag trodde bara att… jag vet inte ens vad jag trodde."

"Att acceptera att vi sände en oskyldig man till Azkaban i 12 år är svårt att acceptera, det är i såna ögonblick som vi hellre vill blunda och undvika sanningen", suckade Dumbledore.

"Så vad gör vi?" frågade Madam Hooch och Dumbledore förblev tyst en lång stund medan han betraktade sina kollegor innan han tillslut gav sitt svar över axeln medan han går in i salen, och hans svar får de tre kvinnor att stirra misstroget efter honom:

"Vi går in i stora salen, sätter oss ner och är sociala medan vi fikar på bullar och varm choklad."

…...

Ginny stirrade mellan sina två bröder innan hon tillslut lät sitt huvud falla ner på bordet med en hög duns.

"Ouch", stönade hon och hennes tvillingbröder flinade mot varandra och kvävde sina skratt när de såg det röda märket i hennes panna. "Åh håll klaffen och förklara exakt hur ni hade tänkt att vi skulle lyckas med det här."

"Det är enkelt. Vi har redan halva planen klar", sade Fred flinandes.

"Och det innebär att vi har runt tio timmar på oss att lista ut resten av planen, förbereda alla moment, utföra planen och rädda livet på Sirius utan att bli upptäcka", påpekade Ginny.

"Och det är därför vi behöver dig, du ska fixa sista ingrediensen medan vi fixar trolldrycken. Vi har nästan löst problemet redan, upptåg."

"Ni tänkte använda det till upptåg!" protesterade Ginny förskräckt.

"Nej, inte upptåg, hämnd på Umbridge", förklarade Fred.

"Åh, jag kan acceptera det. Synd att ni måste avvika från det, hade varit intressant."

"Strunt samma, ge dig iväg, hämta det. Vi fixar trolldrycken så länge."

"Om vi klarar av det här kommer det vara ett mirakel, ni är medvetna om det va?" påpekar Ginny medan hon reser sig upp. "Men oroa er inte, jag kan fixa det här. Jag är van vid att smyga runt, det är er som sakerna händer på."

Med de orden så försvann hon ut genom dörren och började småjogga uppför korridorerna, två vänstersvängar, en höger, rakt fram i korsningen på andra våningen, uppför den dolda trappan och direkt till vänster. Tillsist stannade hon i en korridor med en massa dörrar på var sida av korridoren.

"Skit, vilket rum var det", mumlade Ginny medan hon börjar vandra nerför korridoren. "Vad sade de, sjunde rummet på vänster sida nerifrån… eller var det höger… var det ens nerifrån, tänk om det var uppifrån… äsch strunt samma. Jag får bryta mig in i alla rum om det så krävs."

Fast besluten började Ginny låsa upp dörrarna och leta igenom rummen, och när hon gått igenom över ett dussinrum kunde hon känna hur hennes hopp om att finna rätt rum sjunka, nervöst blickade hon ner på sin klocka, en halvtimme hade redan slösats bort på det här. Irriterat smällde hon igen dörren bakom sig och gick över till dörren mittemot som hon öppnade innan hon duckade och snabbt smällde igen dörren för att undvika den flygande boken. Hon hade ingen aning om vad som hade varit där inne men det hade blinkat och det var allt hon behövde veta.

Svärandes lågt lutade sig Ginny utmattat mot dörren innan hon hoppade undan när hon kunde höra varelsen morra från andra sidan, hon tänkte inte ta några chanser. Muttrandes gick hon vidare till nästa dörr, öppnade den och stängde den med en fnysning. Det var inte ens värt att leta igenom. Det fanns ingen chans att han skulle bo i ett rosa rum. I ett ögonblick roade hon sig i tanken på honom boendes i det rummet och det gav henne nya krafter att fortsätta leta utan att ge upp. Hennes ihärdighet gav resultat då hon bara fem minuter senare hittade det rum hon sökte efter.

Triumferande stängde Ginny dörren efter sig och såg sig runt om i rummet. Över en stol låg en pyjamas slängd med ett par fluffiga tofflor stående under. På bordet framför fönstret låg en portfölj och ett flertal papper utspridda och Ginny tvingade sig själv att motstå frestelsen att läsa igenom dem, hon var trots allt på ett uppdrag. Hon lät sina ögon löpa över rummet, tog in det limegröna plommonstopet som hängde på n krok bredvid en lång, svart kappa. Hon skakade på huvudet och gick fram till nattduksbordet och plockade upp hårborsten som låg där och till hennes besvikelse så hade den inte ett enda hårstrå. Med sammanbitna tänder började hon lyfta upp täcket och kudden men utan någon lycka. Nervöst tuggade hon på sin läpp, allting hängde på den här delen. Ifall de inte lyckades med det här så var hela planen förstörd. Nervöst vred hon sina händer medan hennes blick gled över rummet ett flertal gånger innan de tillslut stannade på den gräsliga hatten… med en flämtning skyndade hon sig fram och ryckte av hatten från kroken och vände hatten uppochner så hon kunde se in i den, och där på bottnen såg hon föremålet hon sökte. Triumferande stack hon ner handen och plockade upp hårstråna som hon snabbt lade ner i påsen som Fred hade gett henne. Skrattandes såg hon till att rummet såg ut som det gjorde när hon kom innan hon rusade iväg för att möta upp sina bröder. För första gången kunde hon faktiskt se planen lyckas.

…...

"Ta skydd", ropade Fred och dök åt sidan för att söka skydd bakom en av fåtöljerna som fanns i rummet. Sekunder senare hördes ett högt boom och drycken i kitteln spreds åt alla håll när den exploderade. George stack fram huvudet från under ett av borden och ryggade snabbt tillbaka när lite av trolldrycken droppade ner från kanten på bordet. Resultatet blev att han slog i huvudet och svor lågt. Spänt så väntade de två trollkarlarna på att något skulle hända.

"Um, jag tror det är lugnt nu?" sade George osäkert. "Dock skulle jag backa undan från din stol, den brinner."

"Jag trodde verkligen att vi hade löst det den här gången", suckade Fred medan han släckte den brinnande fåtöljen.

"I den här takten kommer vi aldrig att hinna klart i tid… Några förslag kära broder?"

"Bortsett från något som är alldeles för olagligt, inte direkt", muttrade Fred och sparkade på den smälta järnklumpen som tidigare varit deras kittel. "Kan vi inte bara dra in Kingsley eller Moody i den här röran. Det skulle sannerligen vara enklare."

"Någonting säger mig att det inte är en bra idé…", suckade George innan han lade huvudet på sne. "Är det meningen att det ska regna småsten från taket?"

De två tvillingarna såg på varandra innan de kastade sig åt sidan när en stor bit av taket lossnade och föll mot golvet där de precis stått. Misstroget stirrade de på golvet innan de brast ut i skratt. De kunde inte hjälpas, trots att de befann sig i en så allvarlig situation så var deras exploderande kittel roande.

"Fred? George? Är ni här inne. Merlin vad smutsigt det är. Vad har ni gjort?" hostade Ginny misstroget medan hon försiktigt klev in i rummet.

"Misslyckats med vårt uppdrag. Det finns ingen chans att klara av det här. Vi har redan hållit på i fem timmar och vi är inte ett steg närmare vad det är vi ska uppnå", stönade George irriterat.

"Okej exakt vad är det ni är ute efter?"

"Att härma dementorernas effekter men även att framkalla samma minnen som de kan, men vi kan inte få till en trolldryck som gör det."

"Hm, är en trolldryck verkligen nödvändigt?" frågar Ginny fundersamt. "Jag menar ni har mardrömspulver och med hjälp av en trollformel så kan vi ändra temperaturen i rummet."

"Ginny… du är ett geni", utbrast George och tryckte en kyss mot sin systers panna. "Jag visste att det var en anledning till varför vi tog med dig."

"Så ifall vi sprider ut pulvret, sänker temperaturen i salen… och använder en depressionsdryck?" föreslog Fred medan han antecknade på ett pergamentstycke.

"Perfekt, vi sänker även ljuset i salen lite, du vet för att skapa känslan av att allting blir mörkare och dystrare", tillade George ivrigt.

"Ni är så hjälplösa utan mig", fnös Ginny. "Jag har i alla fall sett till att inget av porträtten, spökena eller Peeves kommer störa oss. Utöver det har jag fixat håret och passade även på att hämta Harrys osynlighetsmantel, den låg i bottnen på hans koffert. Jag är övertygad om att han inte kommer ha några problem med att vi lånar den."

"Medan vi brygger depressionsdrycken så kan du fixa till den svarta manteln till… nej vänta, det kommer bli komplicerat. Tror ni att en illusion kommer att fungera bättre?"

"En illusion kommer inte att kunna hålla i Sirius dock", anmärkte Fred med rynkad panna. "Jag tror vi måste riskera att spela rollen, man kan gömma sig under manteln efteråt… ni vet, det är väldigt skumt att Sirius har sin själ nu men i vår tid så är han borta, det är så bisarrt."

"Oroa dig inte över det, vi kommer att klara av det här. Inte bara för Harrys skull men för Sirius, han förtjänar mycket mer", sade Ginny bestämt med en stålglimt i ögat.

"Då är det bäst att vi börjar jobba då", George nickade bestämt med huvudet, plockade upp en ny kittel och satte den ovanför den nytända elden.

…...

"VI borde sätta igång nu, vi har bara en halvtimme på oss nu", mumlade George medan han lyfte av kitteln från elden. "Den här ska bara svalna så är den klar att användas."

"Kan någon påminna mig om varför en depressionsdryck ens existerar?" frågade Fred medan han stirrar på den mörka trolldrycken.

Ginny ryckte på axlarna. "Har vi beslutat vem som ska ta rollen att möta vår… gäst?" frågar hon istället innan hon rynkade på pannan. "Hur ska vi ens göra det. Jag menar vi har håret men vi har inte trolldrycken och det tar veckor att göra, inte en halvtimme."

"Oroa dig inte över det GinGin, vår konfidentiella sponsor har redan gett oss den."

"Och vad Forge menar är att Dumbledore gav oss det", avslutade George flinandes innan han gav sin syster en liten mörkblå flaska. "Och det är du som kommer få den uppgiften, du är bäst på att härma röster. Något som är otroligt viktigt då det ibland endast är kroppen som ändras."

Med de orden så gick syskonen åt olika håll, Ginny ner mot entréhallen, Fred gick mot Gryffindors torn för att hämta sin kvast för att under osynlighetsmanteln kunna sprida mardrömspulvret i hela stora salen. Hans plan var att flyga in genom det öppna fönster som alla ugglor använde. George under tiden begav sig till köket för att be husalferna om hjälp med att sprida trolldrycken i salen. Det var otroligt viktigt att de tajma allting perfekt. Ingenting fick skilja sig från vad de hade sett bortsett från det faktum att ingen riktig dementor skulle vara närvarande.

…...

Ginny stjälpte i sig trolldrycken och grimaserade när hon kände hur den tog effekt. Grimaserandes böjde hon sig framåt och knöt sina nävar medan hon bet sig i läppen, försökte hålla in ljuden av smärta. Hon hade hört beskrivningen av hur det kändes men inget hade förberett henne på att faktiskt genomgå det. Tillslut var det över och hon tog skakandes upp en spegel för att studera sitt utseende. Hon gjorde en till grimas när hon såg Fudges ansikte stirra tillbaka på henne, och med en suck lade hon tillbaka spegeln i sin väska, tog på sig sina klädnader och den förtrollade hatten som var en kopia av trolldomsministerns plommonstopp. Nervöst bet hon sig i läppen, ifall hon misslyckades med sitt uppdrag så var allt förgäves. Deras försök att rädda Sirius skulle misslyckas. Hon hade alltid varit bra på att imitera röster, men aldrig tidigare hade det varit så viktigt. Någons liv hade inte hängt på att hon kunde härma något annan, det hade alltid bara varit på skoj. Minuterna tickade långsamt förbi utan att någon dök upp. Ginny såg sig oroligt omkring, tio minuter hade redan gått utan att dementorn kommit. Hade de tagit fel med tiden, hade hon varit för tidig med trolldrycken. Tillsist så kunde hon se Ministeriearbetaren närma sig, komma gåendes uppför gräsmattan med dementorn som hölls i schack med hjälp av mannens patronus. En aning panikslaget insåg hon att hon inte hade någon aning om vem den långa, blonda mannen var, hon som sina bröder hade antagit att MacNair skulle komma. Allt hon kunde hoppas på var att Fudge inte kände mannen väl.

"Minister Fudge", sade mannen och böjde på huvudet och Ginny grimaserade, ifall hon någon skulle få en maktpositionen ville hon inte att andra skulle buga för henne. "Jag vet att du sände efter MacNair men han var upptagen…"

"Så vem är du", avbröt Ginny och lyckades precis hålla tillbaka sitt triumferande leende över att ha lyckats få till rösten.

"Sherman Austin, sir. Anställd på Azkaban sen fyra år tillbaka, vi har aldrig haft nöjet att träffas", svarade mannen och log ett charmigt leende. Ginny rös inombords när hon såg hur leendet aldrig nådde mannens ögon, någonting sade henne att han passade in perfekt på Azkaban. "Du nämnde att ni fångat Sirius Black igen, högst imponerande. Jag har så sett fram emot att återförenas med min gamla vän. Men jag antar att de är över nu, nåja min vän här blir åtminstone glad", fortsatte Sherman och gestikulerade till dementorn som svävade oseende bakom dem.

Ginny var tvungen att anstränga sig för att inte låta Fudges ansikte eller kropp ge iväg någon av de reaktionerna hon kände. Ett illamående började ta över och hon undrade exakt vad Sirius hade råkat ut för under sin vistelse på Azkaban. Oavsett så verkade det vara mycket värre än vad någon i ordern var medveten om eller ens kunde föreställa sig. Hon lyckades le ansträngt, åtminstone så hoppades hon att det på Fudges ansikte såg ut som ett leende. "Tyvärr", tvingade hon ur sig och orden smakade som gift. "så är dina eller… din väns… tjänster inte längre nödvändiga."

Sherman frös och det fejkade leende försvann lika fort som kvicken när den släpptes lös i början på en quidditchmatch. "Vad menar du med att de inte längre är nödvändiga?"

"Han lyckades fly igen. Tog Potter som gisslan", sade Ginny med en irriterad ton.

"Han flydde. Igen!" fräste Sherman. "När jag får tag på honom ska jag vrida nacken av honom."

"Det är inget vi kan göra åt det nu", sade Ginny och höll precis tillbaka sin ilska, det skulle inte vara bra ifall hon tappade kontrollen och Sherman stämde Fudge för att ha attackerat honom… åh andra sidan… nej, det fanns ett enklare sätt att ge Fudge problem. "Jag hoppas bara att Dailey Prophet inte hör talas om det. De skulle betala bra för en sån historia."

Sherman Austins ögon lyste genast upp och Ginny visste att hon snart skulle få läsa om det här i tidningen. "Då beger jag mig tillbaka till Azkaban sir."

"Det är för det bästa, jag måste gå in och reda ut det här", svarade Ginny och Sherman nickade med huvudet innan han begav sig nerför gräsmattan mot grindarna igen med dementorn, som förvånansvärt nog såg besviken ut. Den verkade hänga med huvudet och följde motvilligt efter mannen. På ett perverst sätt så kunde Ginny i en sekund inte låta bli att tycka synd om den, trots allt så var den bara hungrig… men Sirius var oskyldig och dementorerna var ondskefulla varelser. De förtjänade inget medlidande. Med den tanken vände Ginny om och återvände till slottet, fortfarande förklädd som Fudge. Hennes del av uppdraget var avklarat, nu hängde allting på Fred och George.

…...

Fred stod nervöst under osynlighetsmanteln, sin trollstav i ett hårt grep i sin högra hand. Bredvid honom stod George utklädd till en Dementor, ståendes på kryckor för att bli längre för att uppnå odjurens verkliga längd. Rösterna ifrån salen läckte ut genom de stängda dörrarna och de försökte att hålla sig lugna ju närmare de kom ögonblicket då allting skulle hända.

"Cornelius, jag vädjar. Du kan inte ta in en Dementor i slottet eller avrätta honom framför barnen."

"Han ska möta sitt öde. Öppna portarna till slottet Albus", kom Umbridges väsande röst och Fred svalde. Ifall han inte fick till förtrollningen…

"Vänta ett tag Cornelius, Dolores. De drog upp viktiga punkter, och personligen vill jag veta hur han bröt sig ut ur Azkaban. Professor Snape, du råkar inte ha lite Veritaserum?"

"På mitt kontor", svarade Snape kort och Fred och George visste att han i det ögonblicket reste sig ifrån sin stol.

"Nå väl, Black, jag tror det är dags vi har ett förhör."

"Led vägen och jag följer frivilligt utan några krav med", kom Sirius sträva röst. Det var deras signal. Fred mumlade förtrollningen som skulle få alla effekter att sätta igång, få alla i salen att uppleva samma effekter som dementorer förde med sig. Han hoppades bara att det skulle bli som planerat.

"Börja gå Black. Minerva McGonagalls kontor, du borde veta vart det ligger. Om jag minns rätt var du där allt för ofta under din skoltid", hörde de Madam Bones beordra Sirius.

"Amelia, vad håller du på med. Du släpper Black fri!" skrek Fudge.

"Jag gör det bästa av situationen, Cornelius. Jag behöver mitt spö och Merlin vet varför, men jag litar på att Black inte ska göra något. Från vad jag kan se så verkar han vilja bli förhörd."

"För att vi ska erkänna hans onda gärningar!" skrek Umbridge.

"Vilket gör att vi har mer att döma honom för", sade madam Bones otåligt.

George tog ett steg framåt, hans tid att utföra sin uppgift var inne. Han var tvungen at lura alla att Sirius förlora sin själ. Han gick så glidande så möjligt emot madam Bones och Sirius. I samma ögonblick som han kom inom synhåll för personerna i salen blev han medveten om det pågrund av alla panikslagna skrik som uppstod. George fick lust att överge hela operationen när han fick syn på Sirius ögon, men han visste att det var omöjligt. De kunde inte förändra det här mer än vad de redan eventuellt hade gjort. Så han fortsatte framåt, försökte ignorera den rena skräcken i den äldre mannens ögon. Sirius slet blicken ifrån Georges dolda ansikte för att blicka bort mot Harry och hans ögon fylldes istället av beslutsamhet, förlåtelse och kärlek. George bet sig i läppen, han hatade det här, hatade att se hur Sirius accepterade att han skulle dö och att han försökte trösta Harry i sina sista ögonblick. Han kunde se hur Sirius läppar mimade ord då hans röst svek honom.

Sekunden efter stod George framför honom och hade tagit ett grepp om Sirius armar och i ett kort ögonblick kunde George se förbryllning i mannens ögon lysa igenom skräcken när han reagerade på de varma händerna runt hans armar istället för iskalla, slemmiga händerna som borde ha varit där. George lät huvan falla bort och han kunde känna hur Sirius darrade i hela kroppen när han stirrade in i Dementorns ansikte. Eller åtminstone hur George och Fred hade antagit att en dementor såg ut när de kastade förtrollningen som skulle dölja Georges ansikte och återspegla dementorns. Bakom sig kunde han höra Harrys skrik av Expecto Patronum tränga igenom alla andra skrik. George sänkte bestämt sitt huvud gentemot Sirius och stannade precis ovanför Sirius läppar i samma ögonblick som Freds förtrollning träffade Sirius i ryggen och mannen blev ledlös ihop i Georges hände sekunder innan Harrys patronus kolliderade med George som kastades ut ur salen från dess kraft. Han tittade upp och såg Harry börja rusa emot Sirius som låg helt orörlig på marken innan Fred drog in honom under manteln för att få dementorn att försvinna från platsen.

De såg hur Remus försökte hålla tillbaka Harry, i fasa för att dementorn skulle komma tillbaka och ta Harrys själ med eller för att skydda Harry från att se sin tillsynes döda gudfar på nära håll, var de inte säkra på. Men det gick inte att ta miste på den enorma sorgen och smärtan som visades i varulvens ansikte, och han var inte den enda. De kunde se sina egna, sina syskons, Hermiones och orderns förskräcka och förtvivlade ansikten. De stod knäpptysta bredvid Sirius medan både madam Bones och Harry närmade sig dem, såg Harry glida utmed golvet mellan benen på en äldre elev och stanna vid Sirius. Fler och fler patronusar dök upp i salen och tvillingarna hoppades att ingen av dem skulle springa på dem av misstag, de kunde inte bli avslöjade nu, inte när de var så nära sitt mål.

Harry fortsatte att protestera mot vad alla hade sett, vägrade att tro att han förlorat Sirius och det krävde allt tvillingarna hade för att inte kasta av sig osynlighetsmanteln och avslöja att mannen mådde bra. De såg hur han mot sin vilja började acceptera vad han trodde var sanningen medan personerna i salen bara gjorde situationen värre genom att kalla Sirius mördare och försöka få honom att kliva bort från sin gudfar. De såg tysta på när Ron och Hermione stod upp för Harry och Sirius, snabbt följda av Ginny. Trots den allvarliga situationen kunde de inte låta bli att le när Harry bad dem skaffa en tidvändare. Medan de vuxna i salen förklarade varför det inte skulle fungera visste de att Dumbledore var i full färd med att lista ut hur de skulle få det att fungera och de hade aldrig varit så tacksamma för att han fortfarande hade makt i ministeriet som gjorde allt det här möjligt.

"Hör hemma här! Hogwarts borde inte vara mitt hem, jag kunde ha fått ett hem med Sirius, han erbjöd mig ett hem. Vad för anledning har jag att stanna här? Magi fick nästan mina vänner dödade. Magi såg till att jag var hatad när jag växte upp. Magi fick mina föräldrar dödade. Magi fick Sirius dödad. Vad för anledning har jag att stanna kvar? Ni fixar det, ni ser till att föra tillbaka Sirius eller så slutar jag på Hogwarts, lämnar er i Voldemorts händer", sade Harry medan han med en darrande hand pekade på Fudge.

Fred och George utbytte en blick, de visste vad Umbridge skulle säga nu och de var inte glada över det: "Voldemort är död!" skrek Umbridge och under osynlighetsmanteln nickade tvillingarna mot varandra. "Och Black fick vad han förtjänade", ytterst lågt mumlande skickade Fred iväg en lamaslå, tätt följd av Harrys egna och innan någon hann reagera så låg hon medvetslös på marken. De såg hur alla deras vänner och de själva höjde händerna för att ta på sig skulden för händelsen.

Lättat andades de ut när de såg hur de själva fick Harry på benen och förde honom ut ur salen tillsammans med Sirius som svävade bredvid dem, död till alla andras ögon. Och under Ginnys ilskna hot och avskedsord följde de ljudlöst efter sig själva ut genom salen och lät dörrarna svepa igen bakom dem. Under hela vägen till deras destination så sade ingen ett ord, det enda som bröt tystnaden var Harrys rop av sorg och några få snyftningar från Hermione.

Väl i rummet så ställde de sig bakom ryggstödet på soffan som de tidigare skjutit fram för just det här syftet, framför dem låg Sirius ledlösa kropp. Att se honom så livlös var skrämmande, Sirius var en man som alltid hade liv i sig, som försökte visa glädje och sprida det trots allt han genomlidit. George bet sig i läppen medan Fred tog ett grep om hans handled när de återigen fick höra hur Harry försökte övertala dem själva och de andra i rummet att det fortfarande fanns en chans, att Sirius var vid liv. Den svarthåriga tonåringen hade ingen aning om hur rätt han hade i det men de kunde forfarande inte avslöja sanningen för honom, det var inte rätt tillfälle, så återigen fick de se honom lida.

Minuterna i rummet tickade förbi, plågsamt långsamt och både Fred och George önskade att Dumbledore skulle skynda på med att införskaffa allt material han gett till dem för tolv timmar sen? Skulle ge till dem om en halvtimme nu? Fred höjde nervöst sin trollstav när Harry höjde sitt huvud från soffan, hans ögon röda och kinderna blöta av tårarna. Bestämt höll Harry sin trollstav mot Sirius bröst och mumlade "Finite" i förhoppning om att det på något sätt skulle föra tillbaka Sirius. Men ingenting hände. "Anapneo" "Episkey". Det spelade ingen roll vilka förtrollningar Harry använde, ingenting hjälpte och tvillingarna såg sorgset på medan Harry förlorade sitt hopp, när han gav upp.

"Där, du går ut nu", viskar George tillslut lättat när han såg Fred lämna rummet. Det dröjde inte länge förrän Fred återvände in i rummet, viskade något i Georges öra innan han släpade ut sin tvillingbror ut ur rummet obemärkt av alla andra. Minuterna fortsatte att gå medan tvillingarna stod gömda under manteln. Ifall de inte hade vetat bättre hade de trott att Harry somnat vid sidan av soffan men små rörelser avslöjade att Harry fortfarande var vid liv, och det faktum att han snäst av sina vänner för att få dem att lämna honom ifred när de försökt trösta honom. Ron satt nu emot väggen mitt emot med huvud lutat mot väggen och ett uppgivet uttryck i ansiktet blandat med smärta. Hermione satt istället vid ett bord och hade börjat leta igenom böcker i hopp efter ett svar, ett sätt att rädda Sirius. hennes hår stod åt alla håll efter att hon frustrerat ett flertal gånger dragit sina händer igenom det. Ginny… Ginny verkade studera rummet, tog in skadorna som uppstått efter deras försök att skapa deras trolldryck. De kunde inte ens klandra henne för det med tanke på att majoriteten av stolarna var förstörda tillsammans med en del av taket. Tillsist så lämnade Ginny rummet, hennes andning tung och flämtande och Fred och George var tillslut ensamma i rummet tillsammans med Gyllene trion.

"Det här är lönlöst. Det finns ingenting härinne. Jag slår vad om att ifall det finns en lösning så finns det i en av böckerna i avskilda bokavdelningen… eller möjligtvis biblioteket på Grimmaldiplan", muttrade Hermione medan hon slog igen en bok. "Oroa dig inte Harry, v kommer lösa det här, på ett eller annat sätt."

"Precis Hermione", sade George medan han drog av manteln från sig och sin tvilling.

"I själva verket har vi redan löst det", avslutade Fred med ett leende.

"Vänta här nu", avbröt Ron misstänksamt. "Ni lämnade rummet, hur kan ni vara här inne? Och när fick ni tag i manteln. Harry sade att ni inte skulle använda den."

"Åh han kommer förlåta oss", sade George. avfärdande. "Nu Harry, upp med huvudet. Flyta åt sidan är du snäll."

Harry höjde huvudet och blängde på de två tvillingbröderna, men när han öppnade munnen så avbröt Fred honom.

"Vi ska inte göra något dåligt, vi ska bara väcka Sirius, okej?"

"Väcka Sirius?" mumlade Harry en aning förvirrad. "J-jag förstår inte. Ingen-ingenting fungerar:"

"Det är för att du inte är rätt person. Ifall du låter mig utföra förtrollningen jag tänkt kommer du ha Sirius kvar. Vi kan förklara sen men vi har Dumbledores tillåtelse och hjälp för det här", sade Fred bestämt medan han rullade upp ärmarna på sin tröja innan han knäböjs bredvid Sirius.

"Finite somnum religata continent ad mihi", det ljusblåa ljuset från besvärjelsen omgav Sirius innan det slocknande och alla såg hoppfullt på Sirius. I ett ögonblick trodde Fred att han misslyckas, att de gjort mer skada än nytta och bara gett Harry falska förhoppningar om att de kunde rädda Sirius. Trollformeln de använt hade trots allt sina risker.

"Det fungerade inte. Varför fungerade det inte, vi gjorde allting", mumlade George misstroget. "Han fick behålla sin själ för att vara i koma i resten av sitt liv. Vad har världen emot honom?"

"Jag… jag kanske använde fel form på bunden och sömn. Låt mig försöka igen", Fred harklade sig och höjde trollstaven igen. "Finite dormito vtero ad me", åter igen lyste besvärjelsen upp rummet och omgav Sirius, den här gången blekare i färgen än innan. Men precis som innan bleknade ljuset bort och Sirius låg lika orörlig som innan på soffan.

"Harry, vi är så så ledsna", sade George sorgset. "Vi trodde verkligen att det här skulle hjälpa…"

"De-det är o-okej", Harry drog efter andan. "N-ni försökte åtminstone."

"Det kanske inte är försent än… det borde vara lättare att väcka honom ur en koma än att få tillbaka hans själ", påpekade Ron i ett försök att vara optimistiskt. "Hermione kan säkert hitta en lösning om hon vet vad ni använde."

"Um, det var en version utav lamslå i princip som binder den till mig. Bara jag kan upphäva den med rätt trollformel eller…"

"Eller vadå?" frågar Ron otåligt.

"Eller genom min död. Den är igång tills jag upphäver den eller tills jag dör och den upphävs genom det."

"Ingen här ska dö", fräste George upprört. "Hela idén med det här var att rädda ett liv, inte släcka ett."

"Jag pratar inte om att dö permanent. Ifall vi stoppar mitt hjärta så är jag död, men har inte Hermione pratat om en teknik mugglare använder för att återuppliva döda?"

"Hjärträddning… det är inte säkert att det alltid fungerar", sade Hermione svagt.

"Ingen här ska dö. Vi ska inte prova det. Jag tänker inte ha det på mitt samvete och vi behöver dig", sade Harry bestämt i en hes ton.

"Åh tack och lov, jag ville verkligen inte dö", suckade Fred lättat, och bredvid honom andades George lättat ut. Han kunde inte föreställa sig en värld utan Fred.

"Det måste finnas något annat sätt att fixa det här utan att faktiskt döda dig", sade Hermione bestämt. Hon tänkte inte ge upp nu. "Kom igen, vi kan leta igenom böckerna som finns härinne. Det kanske finns något om det här i dem. Jag var så upptagen med att hitta fakta om försvunna själar att jag inte lade märke till något annat."

Harry såg tveksamt mellan Sirius och böckerna som låg utspridda på bordet som Hermione suttit vid.

"Du behöver inte leta Harry, du kan hålla Sirius sällskap under tiden", påpekade Ron medan han drog till sig en av böckerna.

"Nej, jag tänker hjälpa er. Det är bättre än att inte göra någonting", sade Harry och torkade ögonen innan han slog sig ner, öppnade en bok och började läsa, hans ögon ideligen blickandes emot sin gudfar. Till sist efter närmare fyrtio minuter:

"Vad sägs som det här; det finns många olika sorters av kraftfulla komor men ingen så kraftfull som den bunden till en annan person… åh vänta, det står bara vad vi redan vet", Ron suckade uppgivet och vände sida igen.

"Vad sägs som… nah, vi har inte tid för det här. Det tar en månad att genomföra", muttrade Hermione. "Jag antar att det kan vara vår sista utväg men vi har egentligen inte den tiden."

"Jag har en idé", avbröt Fred innan någon hann börja läsa igen.

"Ifall du tänker föreslå att vi dödar dig tillfället så kan du glömma det", morrade Harry missnöjt.

"Typ men inte riktigt, George kommer du ihåg med det där godiset som vi har experimenterat med. Som ska efterlikna att man är död…"

"Varför skulle ni skapa något sådant!" sade Hermione förskräckt.

"Skämt för att skrämma slag på Muriel men även något att ta ifall man behöver agera död", svarade George med en axelryckning. "Vi var uttråkade… men det kanske fungerar. Det är värt ett förslag och du tar ingen skada av det."

"Är ni säkra", sade Ron tveksamt när tvillingarna ställde sig upp och gick fram mot soffan.

"Helt hundra, vi har redan provat dem, fick straffkommendering av McGonagall för att vi missade en lektion till och med", sade Fred avfärdande medan han grävde i fickan efter godisbiten.

"Så hur går det?" kommer en röst från dörröppningen och alla vände sig om och såg förvånat på Ginny. "Har han vaknat än?"

"Hur vet du vad vi gör?" frågar Hermione förvirrat.

"Jag hjälpte Fred och George med att fixa den här röran. Så har han vaknat än?" svarade Ginny otåligt.

"Um nej, vi kan inte få honom att vakna så vi hade tänkt att…"

"Ifall nästa ord ut ur din mun är att ni hade tänkt igensätta din död på något sätt kommer jag förhäxa er så att ni inte kan röra er utan att få ont!"

"Um, vi förstår ifall du är orolig men det är ofarligt", försäkrade Fred sin syster innan han tog ett steg bakåt i skräck vid synen på hennes ilskna blick.

"Din idiot", fnyste Ginny och smällde till sina bröder på armen. "Missade ni delen som sade att det skulle ta en timme innan personen vaknade upp för att kroppen varit frusen och att förtrollningen sakta tinar upp kroppen för att inte sätta personen i chock."

Fred och George såg fåraktigt på varandra medan Hermione stönade, Harry verkade fyllas med hopp och Rons huvud kolliderade med bordet.

"Men det betyder att han kommer vak…", Harrys röst dog ut när Sirius stönade lågt från soffan. Harry flög upp från från stolen och rusade över till sin gudfar.

"Här, en tår från en Fenix", sade Ginny och räckte över en liten glasflaska. "Fawkes gav den till mig. Jag hade tid över och smög mig in i Dumbledores kontor och bad om hjälp."

Harry nickade och höll flaskan mot Sirius läppar och gav efter några sekunder tillbaka den nu tomma flaskan till sin rödhåriga kvinnliga vän.

"H-Harry?" mumlade Sirius förvirrat och Harry kastade armarna om honom medan han begravde ansiktet i den äldre trollkarlens bröst. "V-vad hände?"

"Välkommen tillbaka Sirius", sade Hermione med ett leende. "Vi trodde verkligen att vi förlorat dig."

"Det var en… dementor… jag blev kysst?" frågade Sirius förvirrat medan han placerade armarna om sin gudson.

"Vi är faktiskt inte helt hundra på vad som hände. Fred, George och Ginny är ansvariga för det här."

"Låt oss säga att vi bröt några lagar och att dementorn du minns var George i förklädnad", sade Fred med en axelryckning. "Alltihop är komplicerat och jag tror det är bättre ifall vi förklarar det i stora salen."

"Jag är inte säker på ifall jag har krafterna för att förvandla mig", erkände Sirius med en grimas. "Jag känner mig svag."

"Oroa dig inte, du kommer ha alla dina krafter tillbaka vilket ögonblick som helst, Fenixtåren kommer se till det", sade Ginny mjukt. "Men jag tänkte att du skulle återvända som dig själv."

"GInny är du galen!" utbrast Ron misstroget.

"Det är enda sättet. Ifall Harry återvänder utan Sirius och är glad kommer alla vara extremt förvirrande med tanke på vad som hände, ifall vi förklarar vad som hänt men inte har Sirius med oss kommer Umbitch eller Fudge ta saken i egna händer", förklarar Ginny med rynkad panna. "Ifall Sirius är med oss kan vi försvara honom om det krävs, jag är säker på att Remus redan avslöjat för alla att han är oskyldig med tanke på oljudet från salen efter ni lämnat salen."

"Vadå vi lämnat salen? Ginny var med oss, och hur kunde George vara dementorn han var bredvid oss hela tiden. Jag förstår inte ens hur Fred kunde ha kastat förhäxningen från början när jag tänker på det", avbröt Hermione med rynkad panna.

George visslade oskyldigt medan han lät tidvändaren dingla mellan hans fingrar framför allas ögon. "Dumbledore", sade han med en axelryckning.

"Jag är förvirrad", erkände Sirius medan Harry äntligen visade sitt ansikte igen, nu fyllt med glädje.

"Det hela är väldigt enkelt när det kommer till kritan. Tror du att du kan gå? Jag tror att det finns fler personer som vill träffa dig och försäkra sig om att du mår bra", sade Ginny medan hon reste sig upp från golvet.

"Jag tror det… bättre att få det överstökat, eller hur?"

"Oroa dig inte, vi tar den långa vägen ner så att du och Harry hinner prata. Någonting säger mig att ni behöver det", sade Fred med ett litet leende, det kändes som om en gigantisk sten hade lyfts ifrån hans axlar.

"Vi andra väntar nog här ute ett tag", tillade George och drog med sig Hermione och Ron ut i rummet, snabbt efterföljd av sin tvilling och Ginny. Tysta satt Sirius och Harry kvar på soffan.

AN: Okej, det här kapitlet tog mig för en oväntad vändning. Min plan från början inkluderade inte alls en tidvändare utan istället en förtrollad kniv som man skulle hugga dementorn som tagit själen i "ansiktet" med. Detta skulle överföra den förlorade själen från dementorn till kniven. Därefter behövs en ceremoni utföras för att återföra själen till sin kropp. När gänget väl lyckas med detta så skulle Sirius vakna upp, bara med ett problem. Han har förlorat en hel del av sina minnen och vet inte längre vem någon av dem är, med undantagen från de som han kände innan 1981.

Jag valde att inte använda den här idén eftersom det skulle ha blivit så många kapitel i så fall eftersom mycket mer skulle hända, men ifall det är någon som har lust att försöka sig på att skriva den versionen så är de varmt välkomna till det.

Allra sist vill jag även bara tilläga att det inom några veckor kommer komma ett kapitel till som knyter ihop det allra sista innan den här historien är avklarad.